Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av § 24 i förordningen om landsting den 21 mars 1862.
1918-03-09 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1918:60, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av § 24 i förordningen om landsting den 21 mars 1862.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 60.
1
Nr 60.
Godkänd av första kammaren den 9 april 1918.
Godkänd av andra kammaren den 9 april 1918.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av § 24 i förordningen om
landsting den 21 mars 1862.
(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2.)
Till Konungen.
Vid innevarande års riksdag har genom väckta motioner, nr 22, i
första samt nr 28 och 43 i andra kammaren, framställts förslag om
ändrad lydelse av § 24 i förordningen om landsting den 21 mars 1862.
Sedan vid ett flertal tillfällen motioner om införande av dagtraktamente
för landstingsmän avslagits av båda kamrarna eller endera av
dem, beslöt riksdagen 1912 i anledning av väckta motioner sådan ändring i
§ 24 förordningen om landsting, att landstingsman eller suppleant, som
ej bor å den ort, där landstinget hålles, skulle åtnjuta av landstingets
medel i dagtraktamente under landstingets möte sex kronor. Yrkandet på
rätt till dagtraktamente även för landstingsmän, boende å ort där landstinget
hålles, återupptogs emellertid i motioner vid 1914 års B-riksdag
(av herr Waldén m. fl.) samt vid 1916 och 1917 års riksdagar (av herr
Hallén m. .fl.) och vann, sedan det vid de två första tillfällena bifallits
av andra kammaren, men avslagits av den första, 1917 båda kamrarnas
bifall. § 24 förordningen om landsting erhöll då sin nuvarande lydelse:
»Landstingsman eller suppleant åtnjuter av landstingets medel i dagtraktamente
under landstingets möte sex kronor ävensom ersättning
för resekostnaden fram och åter, beräknad efter skjutslega för eu häst,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 sand. 26 käft. (Nr 60.)
2
Biksdagens skrivelse Nr 60.
där icke järnväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas, men efter
avgiften i andra klassens vagn på järnväg, där sådan linnes, och för en
hyttplats eller, när byttplats ej förekommer, en salongsplats på ångfartyg,
där resan såmedelst sker.»
Motionerna nr 22 i första och nr 28 i andra kammaren åsyfta
ingen annan ändring i nu återgivna stadgande, än att dagtraktamentet
för landstingmän och deras suppleanter höjes från sex kronor till tolv
(enligt den förstnämnda) eller femton kronor (enligt den sistnämnda
motionen).
Motionen nr 43 i andra kammaren avser däremot icke allenast en
höjning av dagtraktamentet, utan också en omläggning i vissa hänseenden
av de grunder, efter vilka det utgår. Dels föreslås i motionen,
att åtskillnaden mellan landstingsmän, som bo å ort där landstinget
hålles, och övriga landstingsmän skall återinföras, och påyrkas för de
förra ett dagtraktamente av åtta kronor, medan dagtraktamentet för de
senare sättes till tolv kronor. Dels upptages däri ånyo den vid flera
föregående tillfällen — senast 1911 i en motion av herr Branting m. fl.
— framförda tanken, att dagtraktamentet bör utgå icke endast under
den tid landstingets möte varar, utan också under den tid som åtgår för
resor till och från detsamma.
Det står för riksdagen klart, att en höjning av landstingsmännens
dagtraktamente är av behovet påkallad. De förändringar, som sedan
1912 skett i det allmänna prisläget, förorsaka, att den summa, till vilken
dagtraktamentet nämnda år sattes, numera icke på långt när förslår för sitt
ändamål, som av nämnda års konstitutionsutskott angavs sålunda, att
traktamentet borde utgöra eu på sådant sätt beräknad ersättning, att
landstingsman »utöver de besvär, som äro förenade med uppdraget»,
icke åsamkades »särskilda direkta utgifter för uppdragets fullgörande».
Riksdagen har därnäst haft att taga ståndpunkt till frågan, huruvida
dagtraktamentet alltjämt bör sättas till samma belopp för alla landstingsmän
eller en åtskillnad göras mellan dem, som bo å sammanträdesorten,
och övriga. Vid denna frågas bedömande har icke den omständigheten
kunnat bliva för riksdagen avgörande, att fjolårets riksdag på
konstitutionsutskottets förslag beslöt att tilldela den förra av. dessa kategorier
samma traktamente, som förut gällde för den senare. Frågan
gällde då, huruvida dagtraktamente över huvud taget skulle tilldelas å
sammanträdesorten boende landstingsmän. Riksdagen var — och är
alltjämt — av den uppfattningen, att så borde ske. Men att detta
traktamente sattes till samma belopp som det förut för övriga landstingsmän
gällande, torde ej hava berott därpå, att riksdagen ansåg en åtskillnad
Riksdagens skrivelse Nr 60.
3
mellan de båda kategorierna principiellt ohållbar, utan endast därpå, att
ett lägre belopp än sex kronor varken föreslagits eller syntes böra komma
i fråga vid en ersättning av förevarande art. Då fråga nu uppstått om
dagtraktamentets höjande utöver det 1917 bestämda beloppet, kan således
1917 års beslut enligt riksdagens uppfattning ej åberopas emot en
sådan åtskillnad, som i sistberörda motion ifrågasatts.
För en åtgärd i denna riktning tala även positiva skäl. Det är obestridligt,
att å sammanträdesorten boende personer i regel åsamka sig mindre
kostnader för sitt uppdrags fullgörande än övriga. Genom ett beslut,
som toge hänsyn till detta förhållande, skulle för övrigt komma att tilllämpas
samma princip, som vid fjolårets riksdag lades till grund för ett
beslut i ett liknande tall, nämligen då arvodet för riksdagens ledamöter
bestämdes.
Om riksdagen således i denna fråga ansluter sig till den uppfattning,
som uttalats uti motionen nr 43 i andra kammaren, finner riksdagen
sig däremot icke övertygad om behövligheten av den andra av de
ändringar, som däri föreslagits beträffande grunderna för dagtraktamentets
utgående. Riksdagen finner således, att dagtraktamentet alltjämt
bör utgå endast för de dagar, som landstingets möte varar, och ej för
de dagar, som åtgå för resor till och från detsamma.
Efter att hava tagit ståndpunkt till frågan om de allmänna grunderna
för det ifrågavarande dagtraktamentets utgående har riksdagen
till sist haft att besluta beträffande dettas belopp. Härvid har hänsyn
tagits därtill, att ersättningen för kommunala förtroendeuppdrag, där
sådan anses böra utgå, ej får sättas så hög, att — i strid med själva
principen för vår kommunala självstyrelse — uppdraget blir eftersträvansvärt
för ersättningens skull. Å andra sidan har höjningen icke bort ske
med sådan försiktighet, att behovet av en ny höjning inom alltför kort
tid gör sig kännbart; olämpligheten av alltför ofta återkommande ändringar
i ifrågavarande stadgande ligger i öppen dag. Riksdagen har
med hänsyn till dessa omständigheter stannat vid den i två av ifrågavarande
motioner föreslagna fördubblingen av dagtraktamentet för landstingsmän,
som ej bo å den ort där landstinget hålles. Då beloppet i
detta fall sättes till tolv kronor, torde det för den andra gruppen — å
sammanträdesorten boende landstingsmän -— lämpligen kunna, med fasthållande
av den proportion, som är stadgad i fråga om riksdagsmannaarvodena,
bestämmas till nio kronor.
På grund av vad sålunda anförts, har riksdagen för sin del antagit
följande ändrade lydelse av § 24 i förordningen om landsting:
4
Riksdagens skrivelse Nr 60.
§ 24.
Landstingsman eller suppleant, som ej bor å den ort, där landstinget
hålles, åtnjuter av landstingets medel i dagtraktamente under
landstingets möte tolv kronor ävensom ersättning för resekostnaden fram
och åter, beräknad efter skjutslega för en häst, där icke järnväg är att
tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas, men efter avgiften i andra klassens
vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en hyttplats eller, när hyttplats
ej förekommer, en salongsplats på ångfartyg, där resan såmedelst
sker. Landstingsman, som bor å den ort, där landstinget hålles, åtnjuter
av landstingets medel i dagtraktamente under landstingets möte nio
kronor.
Stockholm den 9 mars 1918.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1918.
Riksdagens skrivelse Nr 60.
1
Nr 60.
Godkänd av första kammaren den 9 april 1918.
Godkänd av andra kammaren den 9 april 1918.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av § 24 i förordningen om
landsting den 21 mars 1862.
(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2.)
Till Konungen.
Vid innevarande års riksdag har genom väckta motioner, nr 22, i
första samt nr 28 och 43 i andra kammaren, framställts förslag om
ändrad lydelse av § 24 i förordningen om landsting den 21 mars 1862.
Sedan vid ett flertal tillfällen motioner om införande av dagtraktamente
för landstingsmän avslagits av båda kamrarna eller endera av
dem, beslöt riksdagen 1912 i anledning av väckta motioner sådan ändring i
§ 24 förordningen om landsting, att landstingsman eller suppleant, som
ej bor å den ort, där landstinget hålles, skulle åtnjuta av landstingets
medel i dagtraktamente under landstingets möte sex kronor. Yrkandet på
rätt till dagtraktamente även för landstingsmän, boende å ort där landstinget
hålles, återupptogs emellertid i motioner vid 1914 års B-riksdag
(av herr Waldén m. fl.) samt vid 1916 och 1917 års riksdagar (av herr
Hallén m. fl.) och vann, sedan det vid de två första tillfällena bifallits
av andra kammaren, men avslagits av den första, 1917 båda kamrarnas
bifall. § 24 förordningen om landsting erhöll då sin nuvarande lydelse:
»Landstingsman eller suppleant åtnjuter av landstingets medel i dagtraktamente
under landstingets möte sex kronor ävensom ersättning
för resekostnaden fram och åter, beräknad efter skjutslega för eu häst,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 samt. 26 höft. (Nr 60.)
2
Riksdagens skrivelse Nr 60.
där icke järnväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas, men efter
avgiften i andra klassens vagn på järnväg, där sådan tinnes, och för en
hyttplats eller, när hyttplats ej förekommer, en salongsplats på ångfartyg,
där resan såmedelst sker.»
Motionerna nr 22 i första och nr 28 i andra kammaren åsyfta
ingen annan ändring i nu återgivna stadgande, än att dagtraktamentet
för landstingmän och deras suppleanter höjes från sex kronor till tolv
(enligt den förstnämnda) eller femton kronor (enligt den sistnämnda
motionen).
Motionen nr 43 i andra kammaren avser däremot icke allenast en
höjning av dagtraktamentet, utan också en omläggning i vissa hänseenden
av de grunder, efter vilka det utgår. Dels föreslås i motionen,
att åtskillnaden mellan landstingsmän, som bo å ort där landstinget
hålles, och övriga landstingsmän skall återinföras, och påyrkas för de
förra ett dagtraktamente av åtta kronor, medan dagtraktamentet för de
senare sättes till tolv kronor. Dels upptages däri ånyo den vid flera
föregående tillfällen — senast 1911 i en motion av herr
— framförda tanken, att dagtraktamentet bör utgå icke endast under
den tid landstingets möte varar, utan också under den tid som åtgår för
resor till och från detsamma.
Det står för riksdagen klart, att en höjning av landstingsmännens
dagtraktamente är av behovet påkallad. De förändringar, som sedan
1912 skett i det allmänna prisläget, förorsaka, att den summa, till vilken
dagtraktamentet nämnda år sattes, numera icke på långt när förslår för sitt
ändamål, som av nämnda års konstitutionsutskott angavs sålunda, att
traktamentet borde utgöra eu på sådant sätt beräknad ersättning, att
landstingsman »utöver de besvär, som äro förenade med uppdraget»,
icke åsamkades »särskilda direkta utgifter för uppdragets fullgörande».
Riksdagen har därnäst haft att taga ståndpunkt till frågan, huruvida
dagtraktamentet alltjämt bör sättas till samma belopp för alla landstingsmän
eller en åtskillnad göras mellan dem, som bo å sammanträdesorten,
och övriga. Vid denna frågas bedömande har icke den omständigheten
kunnat bliva för riksdagen avgörande, att fjolårets riksdag på
konstitutionsutskottets förslag beslöt att tilldela den förra av dessa kategorier
samma traktamente, som förut gällde för den senare. Frågan
gällde då, huruvida dagtraktamente över huvud taget skulle tilldelas å
sammanträdesorten boende landstingsmän. Riksdagen var — och är
alltjämt — av den uppfattningen, att så borde ske. Men att detta
traktamente sattes till samma belopp som det förut för övriga landstingsmän
gällande, torde ej hava berott därpå, att riksdagen ansåg en åtskillnad
Riksdagens skrivelse Nr 60.
3
mellan de båda kategorierna principiellt ohållbar, utan endast därpå, att
ett lägre belopp än sex kronor varken föreslagits eller syntes böra komma
i fråga vid en ersättning av förevarande art. Då fråga nu uppstått om
dagtraktamentets böjande utöver det 1917 bestämda beloppet, kan således
1917 års beslut enligt riksdagens uppfattning ej åberojias emot eu
sådan åtskillnad, som i sistberörda motion ifrågasatts.
För eu åtgärd i denna riktning tala även positiva skäl. Det är obestridligt,
att å sammanträdesorten boende personer i regel åsamka sig mindre
kostnader för sitt uppdrags fullgörande än övriga. Genom ett beslut,
som toge hänsyn till detta förhållande, skulle för övrigt komma att tilllämpas
samma princip, som vid fjolårets riksdag lades till grund för ett
beslut i ett liknande fall, nämligen då arvodet för riksdagens ledamöter
bestämdes.
Om riksdagen således i denna fråga ansluter sig till den uppfattning,
som uttalats uti motionen nr 43 i andra kammaren, finner riksdagen
sig däremot icke övertygad om behövligheten av den andra av de
ändringar, som däri föreslagits beträffande grunderna för dagtraktamentets
utgående. Riksdagen finner således, att dagtraktamentet alltjämt
bör utgå endast för de dagar, som landstingets möte varar, och ej för
de dagar, som åtgå för resor till och från detsamma.
Efter att hava tagit ståndpunkt till frågan om de allmänna grunderna
för det ifrågavarande dagtraktamentets utgående har riksdagen
till sist haft att besluta beträffande dettas belopp. Härvid har hänsyn
tagits därtill, att ersättningen för kommunala förtroendeuppdrag, där
sådan anses böra utgå, ej får sättas så hög, att — i strid med själva
principen för vår kommunala självstyrelse — uppdraget blir eftersträvansvärt
för ersättningens skull. Å andra sidan har höjningen icke bort ske
med sådan försiktighet, att behovet av en ny höjning inom alltför kort
tid gör sig kännbart; olämpligheten av alltför ofta återkommande ändringar
i ifrågavarande stadgande ligger i öppen dag. Riksdagen har
med hänsyn till dessa omständigheter stannat vid den i två av ifrågavarande
motioner föreslagna fördubblingen av dagtraktamentet för landstingsmän,
som ej bo å den ort där landstinget hålles. Då beloppet i
detta fall sättes till tolv kronor, torde det för den andra gruppen — å
sammanträdesorten boende landstingsmän — lämpligen kunna, med fasthållande
av den proportion, som är stadgad i fråga om riksdagsmannaarvodena,
bestämmas till nio kronor.
På grund av vad sålunda anförts, har riksdagen för sin del antagit
följande ändrade lydelse av § 24 i förordningen om landsting:
4
Riksdagens skrivelse Nr 60.
§ 24.
Landstingsman eller suppleant, som ej bor å den ort, där landstinget
hålles, åtnjuter av landstingets medel i dagtraktamente under
landstingets möte tolv kronor ävensom ersättning för resekostnaden fram
och åter, beräknad efter skjutslega för en häst, där icke järnväg är att
tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas, men efter avgiften i andra klassens
vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en hyttplats eller, när hyttplats
ej förekommer, en salongsplats på ångfartyg, där resan såmedelst
sker. Landstingsman, som bor å den ort, där landstinget hålles, åtnjuter
av landstingets medel i dagtraktamente under landstingets möte nio
kronor.
Stockholm den 9 mars 1918.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1918.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.