Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om skrivelser till Kungl. Maj:t angående rätt för kommuner att tilldela innehavare av kommunala förtroendeuppdrag ersättning i vissa hänseenden.

1918-03-19 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1918:61, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om skrivelser till Kungl. Maj:t angående rätt för kommuner att tilldela innehavare av kommunala förtroendeuppdrag ersättning i vissa hänseenden.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 61.

1

Nr 61.

Godkänd av första kammaren den 9 mars 1918.

Godkänd av andra kammaren den 9 mars 1918.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner

om skrivelser till Kungl. Maj:t angående rätt för kommuner

att tilldela innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

ersättning i vissa hänseenden.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3.)

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag har framställts förslag dels genom

motionen nr 56 i första kammaren, att riksdagen ville besluta »att i

skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville verkställa

utredning, huruvida och i vad mån kommun må berättigas att till innehavare

av förtroendeuppdrag besluta ersättning för mistad arbetsförtjänst

och för direkta utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande, samt för

riksdagen framlägga de förslag till ändringar i gällande kommunalförfattningar,

vartill utredningen må kunna föranleda», dels genom motionen

nr 119 i andra kammaren, det riksdagen måtte besluta »att i skrivelse till

Eders Kungl. Maj:t hemställa om utarbetande och framläggande för riksdagen

av tillägg till kommunalförordningarna av innebörd, att kommunerna

berättigas besluta ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

för mistad arbetsförtjänst och direkta utgifter i och för

sådana uppdrags fullgörande».

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 sand. 27 höft. {Nr 61.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 61.

Frågan om beredande av ökad möjlighet att lämna ersättning åt

kommunala förtroendemän har vid flera föregående tillfällen varit föremål

för riksdagens prövning. Till en början inriktade sig stidivandena när;

mast på ett speciellt uppdrag, nämligen ordförandeskapet i kommunalnämnd.

Vid de undersökningar, som därvid verkställdes, visade det sig,

att med utgångspunkt i det alltsedan kommunalförfattningarnas tillkomst

gällande stadgandet, att kommunalnämndsordföranden kunde tillerkännas

gottgörelse för skrivmaterialier, postporto samt skrivare- och räkenskapshjälp,

så småningom på många håll utbildats en praxis att tilldela honom

ersättningsbelopp av den storlek, att de måste anses innefatta jämväl

gottgörelse för nedlagt arbete och tidspillan. Efter upprepade motioner

i riksdagen — den första år 1900 — kom så år 1913 ovanberörda lagändring

till stånd, varigenom kommunalstämma erhöll rätt att åt ordföranden

i kommunalnämnden anslå, förutom nyss angivna ersättningar,

även arvode för det med uppdraget förenade besvär.

I hela dess vidd drogs förevarande spörsmål under riksdagens

prövning första gången år 1909 genom en av herr Tengdahl i andra

kammaren väckt motion, nr 158, som bland andra önskemål tog sikte

också på frågan om brytande av principen om de kommunala förtroendemännens

gratisarbete. Motionen avstyrktes av lagutskottet och avslogs

av riksdagen. — I en vid 1912 års riksdag väckt motion, nr 104, hemställde

därefter herr Tengdahl m. fl. om skrivelse till Eders Kungl. Maj:t för

åvägabringande av sådant tillägg till kommunalförordningarna, att kommunala

förtroendemän bleve berättigade till ersättning för mistad arbetsförtjänst

och för direkta utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande.

Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet, som särskilt anmärkte,

att förslaget avsåge stadgande av rätt för den enskilde förtroendemannen

till ersättning, icke enbart rätt för kommunen att, om den så prövade

nödigt, besluta gottgörelse. I enlighet med konstitutionsutskottets hemställan

avslogs motionen av riksdagen. — Med beaktande av denna 1912

års konstitutionsutskotts anmärkning yrkade vid påföljande riksdag herr

Gerh. Magnusson i motionen nr 71 i första kammaren samt herr Tengdahl

in. fl. i motionen nr 166 i andra kammaren på skrivelse till Eders Kungl.

Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande för riksdagen av

förslag till tillägg till kommunalförordningarna av innebörd, att kommunerna

berättigades besluta ersättning till innehavare av kommunala

förtroendeuppdrag för mistad arbetsförtjänst och för direkta utgifter i

och för sådana uppdrags fullgörande. I sitt över motionerna avgivna

utlåtande, nr 30, förklarade konstitutionsutskottet, att utskottet funne

motionärernas yrkande i vad det avsåge rätt för kommun att tilldela

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 61.

3

sina förtroendemän ersättning för mistad arbetsförtjänst så allmänt avfattat,

att utskottet ej ansåge sig kunna med då föreliggande material

tillstyrka ett initiativ från riksdagens sida på berörda betydelsefulla område,

varemot utskottet, i enlighet med motionärens yrkande i dess andra

del, hemställde till riksdagen att i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta efter verkställd utredning framlägga

förslag om införande av sådana bestämmelser i gällande kommunalförfattningar,

genom vilka kommunerna berättigades besluta ersättning

till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag för direkta utgifter i

och för sådana uppdrags fullgörande. Utskottets hemställan blev av andra

kammaren bifallen men avslogs av första kammaren.

Motioner av herrar Magnusson och Tengdahl m. fl. med enahanda

yrkande som 1913 väcktes jämväl vid 1914 års A-riksdag, men kommo i

anledning av riksdagens upplösning icke att upptagas till behandling.

Vid 1915 års riksdag upprepade samma motionärer sitt yrkande (motionerna

i första kammaren nr 53 och i andra kammaren nr 65), varjämte

en motion i ämnet väcktes även av herr Öberg (i andra kammaren nr 39),

däri motionären hemställde om skrivelse till Edei’S Kungl. Maj:t med anhållan

om sådan utredning och förslag till ändrade bestämmelser i förordningen

om kommunalstyrelse på landet, att kommunerna erhölle vidgad

befogenhet att ersätta de arbeten, som de pålägga en del av sina medlemmar.

I det utlåtande, nr 9, som konstitutionsutskottet i anledning av

berörda motioner avgav, redogjorde utskottet till eu början — efter att

hava belyst innebörden av begreppet »kommunal förtroendeman» — för

gällande rättspraxis och lagstiftning i fråga om ersättning åt dylika förtroendemän

:

»Medan kommunen givetvis måste anses hava icke blott rätt att avlöna hos

densamma anställda tjänstemän utan ock gentemot tjänstemannen en civilrättslig

förpliktelse i nämnda hänseende, äro de kommunala förtroendeuppdragen oavlönade

— såväl i den bemärkelsen, att förtroendemannen saknar rätt att framställa anspråk

på ersättning, som ock såtillvida, att regelmässigt ej heller kommunen äger

befogenhet att med laga verkan besluta, att ersättning skall utgå. Principen

härom finns visserligen ingenstädes uttryckligen fastslagen, men har hos oss sedan

gammalt ansetts gälla i kraft av allmän rättsgrundsats. Densamma har ock städse

tillämpats av Kungl. Maj:t i de besvärsmål, vilka dragits under högsta instansens

prövning, såsom framgår av åtskilliga i regeringsrättens årsbok från senare år

refererade rättsfall. (1910: Ref. 34; 1912: Ref. 51 och 74; 1913: Ref. 76, 77 och 127.'')

x) Det torde böra anmärkas, att i några av dessa rättsfall avses helt eller delvis

nämndemän, ledamöter i taxeringsnämnd eller andra kommunala förtroendemän i vidsträcktare

mening.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 61.

De anförda ävensom andra hithörande prejudikat antyda jämväl, vilken

innebörd principen, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, enligt

svensk rättspraxis ägor. Det lärer sålunda framgå, att kommun hos oss saknar

rätt icke blott att tillerkänna den kommunal förtroendemannen ersättning för den

arbetskraft liksom ock för den arbetstid han agnar åt uppdragets fullgörande,

utan även att gottgöra honom för de direkta ekonomiska uppoffringar, som därav

följa för honom. Detta skulle med andra ord innebära, att enligt gällande rättsuppfattning

varken arvode för i kommunens tjänst nedlagt arbete eller ersättning

för därigenom tillskyndad inkomstförlust, ej heller dagtraktamente, reseersättning

och gottgörelse för andra direkta personliga utgifter — i varje fäll ej för sådana

personliga utgifter, som få anses normalt sammanhöra med det ifrågavarande

uppdraget — kan utgå till en kommunal förtroendeman.

Däremot beröra ej de åberopade rättsfallen utgifter sådana som för postporto,

skrivmaterialier, kuvert, blanketter, kungörelser och dylikt. Frågor angående

gottgörelse för sådana utlägg hava endast i mindre mån dragits under myndigheternas

prövning, men såvitt detta skett, synas utslagen giva vid handen, att

ersättning må kunna utgå. (Se Walldéns m. fl. kommunala prejudikatsamling nr

228. Jfr regeringsrättens årsbok för ''1912: Not. C. 56 och 145.) Det torde fä

anses, att kostnader av nu ifrågavarande slag äro kommunens egna utgifter, låt

vara att den kommunale förtroendemannen understundom av praktiska skäl förskotterar

dem och att förtroendemannen förty självfallet har anspråk på förskottens

återgäldande, åtminstone i den mån desamma ej överstiga vad som med hänsyn

till uppdragets beskaffenhet kan finnas skäligt. I två fall har kommunalkorporation

uttryckligen medgivits rätt att anslå ersättning för sådana kostnader, varom

här är fråga, i det att enligt § 51 av kommunalförordningen för landet kommunalnämndsordföranden

och jämlikt § 18 fattigvård sförordningen fattigvårdsstyrelsens

ordförande kan tillerkännas ersättning för skrivmaterialier och postporto.

Från regeln, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, finnas

åtskilliga lagbestämda undantag. Yad först vidkommer möjlighet för kommun

att bevilja kommunala fötroendemän arvode, får enligt byggnadsstadgan för rikets

städer sådant anvisas åt byggnadsnämndens ledamöter. Vidare kan enligt nyssnämnda

§ 51 av förordningen om kommunalstyrelse på landet, såsom detta lagrum

lyder enligt lagen den 13 juni 1913, kommunalstämma anslå arvode åt kommunalnämndens

ordförande, dock att beslutet därom skall underställas Konungens befallningshavandes

godkännande. Slutligen må enligt ovanberörda § 18 iättigvårdsförordningen

fattigvärdssamhälle besluta gottgörelse åt fattigvårdsstyrelsens ordförande

(förutom för skrivmaterialier och postporto) jämväl för »skrivnings- och

räkenskaps5esrd>», vilken sistnämnda ersättning lärer böra betraktas såsom ett

slag av arvode. Katt till ersättning för direkta personliga utgifter, föranledda av

kommunalt förtroendeuppdrag, linnes stadgad endast för landstingsmän, nämligen

såtillvida, att jämlikt § 24 landstingsförordningen landstingsman eller suppleant,

som ej bor å den ort, där landstinget sammanträder, äger att åtnjuta dagtraktamente

med sex kronor samt reseersättning. Dessutom kunna numera bland ovannämnda

kommunala förtroendemän i vidsträcktare mening av kommun valda ledamöter

i taxeringsnämnd ävensom ledamöter i pensionsnämnd utav vederbörande

kommun erhålla traktamentsersättning med högst fyra kronor om dagen och reseersättning,

varjämte olika slag av ersättningar kunna utgå till rådmän, nämndemän,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 61. 5

ledamöter i ägodelningsrätt, gode män vid lantmäteriförrättningar, ledamöter av

vägnämnd, fjärdingsmän och andra förtroendemän i vidsträcktare mening.

Emellertid har det visat sig, att kommunerna även i andra fall än de enligt

lag uttryckligen medgivna funnit sig behöva tilldela vissa förtroendemän ersättningar.

Särskilt är detta ingalunda ovanligt i fråga om sådana kommunala förtroendeuppdrag,

som innefatta mer tidskrävande uppgifter eller stå tjänsteuppdragen

nära. Sålunda framgår dels av en genom Svenska stadsförbundet år 1913 verkställd

utredning, dels av vad utskottet därutöver har sig bekant, att i vissa städer

arvoden till understundom ganska höga belopp tillerkänts exempelvis ordförande

och verkställande ledamöter i drätselkammare, ledamöter av renhållningsstyrelse,

kommunala revisorer och kommittéledamöter. Huruvida och i vad man beslut om

dylika ersättningar skulle i händelse av klagan godkännas av vederbörande prövningsmyndigheter

lärer väl vara tvivelaktigt.»

Utskottet gav därefter en framställning av i Norge, Danmark,

Preussen, Sachsen och Wurtemberg utgående ersättningar åt kommunala

förtroendemän. Efter att slutligen hava lämnat den redogörelse för frågans

tidigare behandling inom riksdagen, ur vilken den ovan givna historiken,

i den mån den avser tiden t. o. m. 1913 års riksdag, är hämtad, och

erinrat om de förslag beträffande arvoden åt innehavare av vissa förtroendeuppdrag

inom Stockholms kommunalförvaltning, som framlagts i

ett av bankdirektören P. R. Rabe 1914 avgivet betänkande, yttrade utskottet

till sist:

»Styrkan hos ett system för den kommunala självstyrelsens utövning, inom

vilket, såsom hos oss är fallet, icke endast den högsta beslutanderätten inom kommunen,

direkt eller indirekt, tillerkänts dess egna medlemmar, utan. även den

kommunala förvaltningen i första hand anförtrotts åt kommunens valda förtroendemän,

ligger uppenbarligen däri, att detsamma genom att draga in kommunmedlemmarna

i det direkta arbetet och det därmed förknippade ansvaret för kommunens

bästa, är i hög grad ägnat att skapa och underhålla en stark och sund allmänanda,

en levande känsla av solidaritet med samhället. För att systemet skall

verka i avsedd rikning kräves emellertid givetvis, att de medborgerliga krafterna

drivas till sitt arbete i kommunens tjänst av rent intresse för kommunens angelägenheter

och icke av begär efter ekonomisk vinning. Den kommunala självstyrelsen

förutsätter därför såsom ett naturligt komplement, att. de kommunala

förtroendemännen — oberoende av den förmögenhetsställning de intaga skola

lämna sitt arbete utan ersättning. Det är även, såsom ovan påpekats, en hos oss

liksom annorstädes sedan gammalt gällande grundsats, att de kommunala förtroendeuppdragen

skola vara oavlönade, och det lärer väl ej rada något tvivel,

att den oberoende och självständiga ställning, som lekmännen innehava inom vår

kommunala självförvaltning, i väsentlig mån är att tillskriva berörda omständighet.

Också har det synts utskottet självklart, att grundsatsen om oavlönade förtroendeuppdrag

hör såsom regel upprätthållas.

Emellertid lärer det ej kunna förnekas, att det sätt, varpå nämnda^grundsats

hos oss för närvarande tillämpas, går väsentligen utöver det ändamål, densamma

vill tillgodose, och därigenom i alltjämt växande omfång föranleder all
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 61.

varliga olägenheter. Grundsatsen innebär dock icke i och för sig, att en kommunal

förtroendeman skall för sitt uppdrag nödgas underkasta sig understundom

måhända rätt avsevärda direkta utgifter, såsom kostnader för resor och extra

kostnader lör livsuppehälle. Under vissa omständigheter kunna även de indirekta

förluster, som ett förtroendeuppdrag förorsakar i form av mistad dagspenning

eller annan inkomst, leda till betänkliga konsekvenser. Visserligen innebär det

ingen orimlighet, att man får nå.<>ot offra — även annat än sin arbetskraft — i

arbetet för kommunen. Men uppoffringarna få icke göras så stora, att de verka

avskräckande eller rent av förhindrande från deltagande i kommunens angelägenheter,

ty därigenom skada de mera än gagna självstyrelsens syfte att åstadkomma

en i möjligaste mån allmän medverkan i det kommunala arbetet och ansvaret.

Här kan nu, enligt vad erfarenheten utvisat, inträffa, att förtroendeuppdrag i den

svenska kommunala självstyrelsen dels medföra så pass kännbara direkta kostnader,

dels förorsaka sådana indirekta förluster för innehavarna, att hela grupper

av medborgare praktiskt taget blivit nästan avskurna från möjligheten att mottaga

dylika uppdrag. För medborgare i svagare ekonomisk ställning, såväl löntagare

som små Jordbrukare, hantverkare o. d., blir så alltför lätt fallet, och detta

mera, ju mer intensiteten i det kommunala arbetet växer och ju mera tid och

arbetskraft de kommunala förtroendeuppdragen i följd härav måste kräva. En

utveckling i den riktningen, att de mindre bemedlade i praktiken utestängas från

det aktiva kommunala, förvaltningsarbetet i styrelser, nämnder och andra särskilda

uppdrag, bör ej få fortgå, allra minst sedan genom 1907—1909 års kommunala

rösträttsreform de ekonomiskt svagare samhällsklasserna beretts ökad möjlighet

att göra sina synpunkter gällande i beslut rörande kommunala angelägenheter.

Konsekvensen synes då fordra, att tillfälle också gives dessa klasser att låta sig

företrädas i det kommunala förvaltningsarbetet. Vad som på ifrågavarande område

kan göras för att de hinder, som resa sig däremot, må undanröjas, bör icke

underlåtas, så länge själva principen, att det kommunala förtroendeuppdraget,

d. y. s. det kommunala arbetet, skall vara oavlönat — rätt fattad — ej därigenom

trädes för nära.

Vad först angår ersättning för direkta utgifter, förorsakade av kommunala

förtroendeuppdrag, torde någon åtgärd icke behöva vidtagas för att bereda möjlighet

till gottgörelse för vissa utlägg, som den kommunale förtroendemannen gör

för kommunens räkning (såsom för postporto och skrivmaterialier), enär, enligt

vad ovan framhållits, för dylika utlägg ersättning redan nu bör kunna utgå.

Däremot kunna, enligt gällande rättstillämpning, sådana utgifter som resekostnader

och extra kostnader för livsuppehälle icke ersättas av kommunen. Det

lärer dock, såsom redan 1913 års konstitutionsutskott framhållit, icke kunna förnekas,

att mången gång starka billighetsskäl tala för att ersättning för utgifter

av nu nämnt slag må kunna lämnas. Särskilt gäller detta i sådana fall, då den

kommunale förtroendemannen har lång vägsträcka att tillryggalägga till vederbörande

förrättningsställe, eller då förrättningen, i synnerhet om den därjämte äger

rum å annan ort än den, där förtroendemannen har sitt hemvist, tager någon

längre tid i anspråk. Också är ju, med beaktande av dessa synpunkter, redan

nu föreskrivet, att landstingsmän och deras suppleanter, som ej bo å den ort, där

landstinget hålles, skola åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning, liksom

ock motsvarande ersättningar kunna utgå till ledamöter i taxerings- och pensions
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagen!! skrivelse Nr (il.

nämnder. Att även i andra fall skäl kunna förefinnas att medgiva gottgörölse

framför allt för resekostnader ligger, särskilt i betraktande av de stora avstånd

som förekomma inom vårt land, i öppen dag. Huruvida ersättningen bör utgå

efter bestämd taxa eller med belopp motsvarande den verkliga kostnaden lärer ej

kunna avgöras utan närmare utredning.

Då frågan om ersättning för mistad arbetsförtjänst vid 1912 års riksdag

förelåg till prövning, riktade konstitutionsutskottet emot förslaget den anmärkningen,

att detsamma närmast loge sikte på sådana kommunala förtroendemän,

som erhölle timlön för sitt borgerliga arbete, men endast med svårighet kunde

genomföras beträffande de många, som uppbure läst avlöning eller utövade näring

eller fritt yrke, enär ersättningen åt dessa senare skulle kunna beräknas endast

efter fri uppskattning av den mistade arbetsförtjänsten, vilket givetvis måste leda

till stora orättvisor i tillämpningen. I anslutning härtill må anmärkas, att, om

en lagstiftning för möjliggörande av ersättning av ifrågavarande art skall komma

till stånd, så synes ersättningen dock näppeligen böra bestämmas efter en sträng

uppskattning av den kontanta arbetsförtjänst, som i varje fall förlorats. Det kan

icke vara vare sig rimligt eller möjligt att ersätta exempelvis en affärsman efter

beräkning av det värde, hans arbetstid ägt, om den använts i hans arbete för

egen räkning, utan ersättningen måste inriktas på det huvudsyfte, som ovan anförts,

nämligen att undanröja de hinder, som för medborgare av de mindre bemedlade

klasserna resa sig emot ett deltagande i det kommunala arbetet. Ersättningen

bör sålunda icke få överskrida ett visst mindre belopp, avsett att täcka

en normal arbetsförtjänst, som en sådan person av nämnda anledning går förlustig.

Ett lågt maximum lärer med andra ord böra bestämmas. Genom en dylik anordning

undgår man den konsekvens av principen om ersättning för mistad arbetsförtjänst,

som antyddes av 1912 års konstitutionsutskott, nämligen att förtroendemän

i en lyckligare ekonomisk ställning skulle kunna göra anspråk på myckét höga

ersättningar, beroende på det högre värde, vartill deras arbetstid kan uppskattas.

Huruvida sedermera inom gränsen för det fastställda maximum olika gradationer

skola kunna förekomma för olika fall och olika kommuners förhållanden,

torde få ankomma på en närmare utredning att avgöra. Under alla omständigheter

synes böra övervägas även den möjligheten, att ersättningen må utgå med

visst fixt mindre belopp, oberoende av inkomstförlusten i det konkreta fallet,

varigenom givetvis åtskilliga praktiska fördelar vore att vinna. Eu dylik anordning

skulle, i betraktande av beloppens ringhet, ingalunda hava karaktären av

arvode i den meningen, att den skulle innebära en verklig ersättning för nedlagt

arbete. Däremot komme ersättningen att förete stor frändskap med en traktamentsersättning,

och kunde givetvis, i fall att båda slagen av ersättningar ansåges

böra utgå, desamma slås tillsamman i ett gemensamt belopp. Sålunda lära

de i ovanberörda förslag till omorganisation av Stockholms stads förvaltning

ifrågasatta »arvodena» till styrelsers och nämnders ledamöter, vilka ju skulle utgå

med fixa belopp, förslagsvis fem kronor, vara att betrakta såsom en kombinerad

traktamentsersättning och ''ersättning för mistad arbetsförtjänst’.

Utskottet har ovan såsom sin mening uttalat, att den i det kommunala

förtroendeuppdragets natur grundade principen, att den koipmunale förtroendemannens

arbets skall vara oavlönat, alltjämt bör fasthållas. A andra sidan lärer det

ej kunna bestridas, att i särskilda fall undantag från denna regel kunna vara på
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 61.

kallade. Vid bedömande av frågan härom måste beaktas, att sjävstyrelsen till

sin natur förutsätter, att kommunmedlemmarna ombestyra de kommunala angelägenheterna

vid sidan av de dagliga sysslor och värv, som utgöra deras egentliga arbete

och som skänka dem deras utkomst, och att sålunda den kommunala förtroendemannens

arbetstid och arbetskraft gemenligen allenast till en del upptages av

hans kommunala verksamhet. Om ett kommunalt uppdrag har det omfång, att

det helt tager sin man i anspråk, lärer därför det regelmässiga böra vara, att en

avlönad tjänsteman anställes. Emellertid kan det inträffa, att ett kommunalt

uppdrag visserligen ej är av den omfattning, att det giver full sysselsättning åt

en för dess skötande särskilt anställd tjänsteman, men likväl medför en så avsevärd

arbetsbörda, att det icke rimligtvis kan begäras, att en av eget arbete upptagen

kommunmedlem skall utan ersättning betungas därmed. Gällande lagstiftning

har, såsom framgår av vad ovan anförts, endast i så måtto tagit hänsyn till

dylika fall, som den medgivit kommun rätt att besluta arvoden för ordförande i

kommunalnämnd, ordförande i fattigvårdsstyrelse och ledamöter i byggnadsnämnd.

Däremot har, såsom jämväl förut påvisats, på många håll vid sidan av lagen utbildat

sig en praxis att även i andra fall anvisa arvoden åt kommunala förtroendemän,

såsom åt (verkställande) ledamöter i drätselkammare, revisorer och kommittéledamöter.

Den utsträckning, vari detta skett, visar enligt utskottets mening

oförtydbart, att ett verkligt behov uti ifrågavarande avseende gör sig gällande,

och torde därför också härutinnan skäl föreligga för ett lagstiftningens

ingripande till reglering av den rörelsefrihet, vilken finnes böra på förevarande

område tillerkännas kommunerna.

Den föregående framställningen torde hava visat, att frågan om ersättning

åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag utgör ett omfattande spörsmål, som

äger nära samband med grunderna för den kommunala självstyrelsen och som på

grund av denna självstyrelses faktiska utveckling i riktning emot ökad demokratisering

och vidgade arbetsuppgifter trängt fram till sådan aktualitet, att frågan

icke gärna längre kan undanskjutas. Enligt utskottets mening är också tiden nu

inne till verkställande av en grundlig och allsidig utredning av förevarande

spörsmål i hela dess sammanhang.

Vid denna utredning lärer böra fasthållas, att den hos oss sedan gammalt

gällande, av självstyrelsens egen natur betingade grundsatsen, att kommunala förtroendeuppdrag

skola vara oavlönade, i allmänhet bör förbliva orubbad, så att

den kommunale förtroendemannens arbete i kommunens tjänst framdeles såsom

hittills må lämnas utan ersättning. Men samtidigt bör ihågkommas, å ena sidan

att det ej kan anses innebära, att berörda princip trädes för när, därest ersättning

medgives för en del direkta utgifter, särskilt resekostnader och extra kostnader

för livsuppehälle, ävensom för vissa indirekta förluster i form av mistad

arbetsförtjänst eller arbetstid, varför gottgörelse nu icke kan utgå, samt å andra

sidan att omsorgen om principens uppehållande ej må hindra, att i vissa särskilda

undantagsfall av ovan antydd art ersättning även för nedlagt arbete bör kunna

ifrågakomma. Emellertid synes det utskottet alltid böra fasthållas, att innehavarna

av de representativa kommunala uppdragen, stadsfullmäktig- och kommunalfullmäktigskap,

icke må kunna berättigas till ersättning för sitt medlemskap

i nämnda korporationer av vare sig det ena eller det andra slaget, annat än möjligen

till gottgörelse för resekostnader.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 61.

Vidare ftr det för utskottet, liksom för 1912 och 1913 årens konstitutionsutskott,

självklart, att det icke må tillkomma den enskilde förtroendemannen

någon rätt att kräva ersättning utöver vad kommunen kan finna gott att för

varje fäll besluta. Genom att lägga beslutanderätten i kommunens band vinnes

å ena sidan möjlighet till anpassning efter lokala och andra förhållanden och å

andra sidan skyddas kommunerna emot framställande av oberäkneliga anspråk.

Uppenbarligen är det av vikt, att ej heller kommunerna missbruka den rätt att

besluta ersättning, som kan komma att tillerkännas dem. Vilka särskilda garantier

till skydd häremot böra föreskrivas, lärer vid frågans utredning böra tagas

under noggrant övervägande. 1 sådant avseende må erinras därom, att redan enligt

gällande kommunalförfattningar alla kommunala beslut, som gå ut på_ beviljande

av anslag till nya ändamål eller behov, fordra viss kvalificerad majoritet,

ävensom att för giltighet av landskommuns beslut om tilldelande av.arvode och

annan gottgörelse åt ordföranden i kommunalnämnd samt om förhöjning därav

fordras Konungens befallningshavandes godkännande. Givetvis kunna garantier

av motsvarande eller annan art tänkas också för andra fäll av ersättning åt kommunala

förtroendemän.»

På grund av vad sålunda anförts, hemställde konstitutionsutskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte besluta att i skrivelse

till Eders Kung!. Maj:t anhålla, det Eders Kung!. Maj:t ville verkställa

utredning, huruvida och i vad mån, med bibehållande såsom i’egel

av gällande rättsgrundsats, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara

oavlönade, kommun må berättigas att till innehavare av dylika uppdrag

under de begränsningar och villkor, som kunna befinnas erforderliga, besluta

ersättning, samt för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i

gällande kommunalförfattningar, vartill utredningen må kunna föranleda.

Denna hemställan bifölls av andra kammaren, men blev av första kammaren,

i enlighet med ett av, fyra reservanter inom utskottet gjort yrkande,

med 69 röster mot 51 avslagen.

Till de skäl, som 1915 anfördes för en utredning rörande frågan,

huruvida och i vad mån kommun må berättigas att under vissa begränsningar

och villkor kunna besluta ersättning till innehavare av kommunala

förtroendeuppdrag, kunna numera nya läggas. Så hava, bland annat

i samband med kristiden, förhållanden alltmera framträtt, som tendera

att utvidga de verksamhetsområden, som falla under kommunala myndigheters

handläggning, och mängden av dem, som sysselsättas med

kommunala förtroendeuppdrag, är därför stadd i tillväxt. Vidare äro

även i andra hänseenden en rad frågor om den kommunala förvaltningens

former eller utveckling å bane, och det synes icke osannolikt, att organisationen

av det kommunala livet och- de arbetskrafter, som skola göra

tjänst därvid, kunna komma att därav röna väsentligt inflytande. Enligt

riksdagens mening föreligga alltså, jämte de av 1915 års konstitutions
Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 14 saml. 27 käft. (Nr 61.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 61.

utskott anförda skälen, ytterligare grunder, som göra det påkallat, att

spörsmålet om ersättning till dem, som hava att fullgöra dithörande uppdrag,

göres till föremål för en allsidig utredning.

Grundläggande för eu sådan utredning måste, såsom redan 1915 års

konstitutionsutskott betonat, vara, att såsom regel skall bibehållas gällande

rättsgrundsats, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade.

Det blir sålunda för vissa undantagsfall, som det gäller att bereda möjlighet

till dylik ersättning, men dessa undantagsfall få icke kännetecknas

så, att de draga med sig ett övergivande av den allmänna principen.

Vidare måste det, såsom också konstitutionsutskottet 1915 framhållit, vara

av nöden, att bestämmelser trätfas rörande de former, under vilka beslut

om eventuella ersättningar skola fattas, och de belopp, till vilka de med

hänsyn till olika förhållanden kunna uppgå, så att nödiga garantier lämnas

mot missbruk i dessa hänseenden. Den utredning, som är önskvärd,

bör jämväl enligt riksdagens mening vara förknippad med en undersökning

dels i vilka fall och i vilken omfattning redan nu dylik ersättning

utgår, dels om de kostnader en rubbning i hittills på området gällande

principer skulle kunna tänkas medföra för rikets kommuner i stort sett,

därest den skulle genomföras.

Beträffande formen för riksdagens hemställan om utredning, har

det synts mest ändamålsenligt att återupptaga det yrkande, omkring vilket

1915 konstitutionsutskottets majoritet och en av riksdagens kamrar

samlade sig.

På grund av vad sålunda anförts och med hänvisning jämväl till

vad 1915 års konstitutionsutskott yttrat i ämnet, får riksdagen hemställa,

det Eders Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad

mån, med bibehållande såsom regel av gällande i''ättsgrundsats, att kommunala

förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, kommun må berättigas

att till innehavare av dylika uppdrag under de begränsningar och villkor,

som kunna befinnas erforderliga, besluta ersättning, samt för riksdagen

framlägga de förslag till ändringar i gällande kommunalförfattningar,

vartill utredningen må kunna föranleda.

Stockholm den 19 mars 1918.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.