Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om höjning av stämpelavgiften för spelkort.
1919-04-23 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1919:123, Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om höjning av stämpelavgiften för spelkort.
Dokumentets text
4
Riksdagens skrivelse Nr 123.
Nr 123.
Godkänd av första kammaren den 23 april 1919.
Godkänd av andra kammaren den 23 april 1919.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner
om höjning av stämpelavgiften för spelkort.
(Bevillningsutskottets betänkande nr 17.)
Till Konungen.
Uti särskilda lika lydande motioner, nr 96 i första kammaren och
nr 238 i andra kammaren, har anförts följande:
»Enligt gällande bestämmelse skola alla till försäljning och förbrukning
inom riket ämnade, figurerade eller ofigurerade kort, varmed spel
kan övas, antingen de äro i riket tillverkade eller från utrikes ort dit
införda, beläggas med en avgift av femtio öre för varje kortlek.
Då det saknas anledning att genom bibehållande av en så låg stämpelavgift
underlätta inköpet av spelkort, och då en kraftig förhöjning av
avgiften torde i sin mån bidraga till ståtande av det för ungdomen
demoraliserande kortspelsraseriet, hemställes, att riksdagen måtte besluta,
att spelkort skola beläggas med en avgift av fem kronor för varje kortlek.»
Stämpelavgiften för spelkort, som sedan lång tid tillbaka förekommit
inom vårt beskattningssystem och som alltid utgått med visst
belopp för varje kortlek, utgjorde från och med 1872 års början 75 öre,
höjdes enligt beslut av 1892 års riksdag till 1 krona 50 öre och nedsattes
åter av riksdagen år 1896 till 50 öre.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 123.
Statsverkets inkomst
er av ifrågavarande
stämpelavgift
under liden
1884-
— 1918 utvisas i jämna krontal
av föl j an
de sammanställ
ning:
1884.
..................... kronor
116,216
1902.....
................. kronor 100,446
1885.
...................... »
114,055
1903.....
.................. »
122,777
1886.
....................... »
103,417
1904.....
.................. »
135,051
1887
..................... »
109,903
1905.....
................... »
117,976
1888
....................... »
124,208
1906.....
................ »
181,993
1889.
....................... »
122,501
1907.....
................... »
144,942
1890.
....................... »
120,406
1908.....
................... »
138,826
1891
....................... »
121,465
1909.....
................. »
159,930
1892.
....................... );
159,094
1910.....
.................. »
169,592
1893
....................... »
99,683
1911.....
................... »
170,930
1894.
...................... »
88,369
1912 ....
................... d
172,223
1895
...................... »
92,551
1913... .
.................. »
182,871
1896.
....................... »
83,661
1914 ...
.................. »
168,647
1897.
....................... »
111,832
1915.....
.................. »
194,147
1898.
..................... »
128,422
1916.....
................... y>
211,101
1899
....................... »
141,984
1917.....
................... »
213,103
1900.
....................... »
142,635
1918.....
................... »
238,068.
1901.
....................... »
145,854
Den av 1892 års riksdag företagna höjningen av stämpelavgiften
för spelkort föranleddes av eu inom riksdagen väckt motion och beslutades
i enlighet med bevillningsutskottets hemställan. Utskottet hade
i sitt i ämnet avgivna betänkande, nr 8, anfört, bland annat, följande.
Vid bestämmande av beloppet utav en sådan skatt som den ifrågavarande
hade man, såvitt man ej ville använda densamma för att helt
och hållet undertrycka bruket av det beskattade föremålet, endast att
tillse, att man ej stegrade beskattningen i sådan grad, att statens inkomst
av densamma i stället för att ökas komme att minskas, eller att
beskattningen framlockade allehanda försök att på lagstridigt sätt undandraga
sig densamma. Någon fara härför ansåge utskottet icke förefinnas
vid en höjning till 1 krona 50 öre för varje kortlek.
Åven den nedsättning av ifrågavarande stämpelavgift, som beslutades
vid 1896 års riksdag, företogs med anledning av i motionsväg framkomna
förslag och på hemställan av bevillningsutskottet. I sitt betänkande
i ärendet, nr 2, hade utskottet hänvisat till den nedgång i statens
inkomst av denna stämpelavgift, som, på sätt framgår av ovan intagna
sammanställning, inträtt efter den år 1892 vidtagna höjningen.
6
Riksdagens skrivelse Nr 123.
I fråga härom hade utskottet särskilt framhållit, att, under det medelinkomsten
av stämpelavgiften under åren 1884—1891, då avgiften utgått
med 75 öre per kortlek, utgjort 116,521 kronor 50 öre, motsvarande
en årlig förbrukning av 155,362 lekar, medelinkomsten för åren 1894
och 1895 icke uppgått till mer än 90,394 kronor 50 öre, motsvarande
en förbrukning av allenast 60,263 lekar om året. Utskottet hade vidare
anfört, att genom förhöjningen i kortstämpelavgiften sålunda, i motsats
till vad som därmed åsyftats, åstadkommits en betydlig minskning såväl
av statens inkomst av denna skattetitel som ock i de svenska fabrikanternas
avsättning. Någon förbättring i sedligt avseende syntes däremot
icke hava vunnits. De, som spelade om höga belopp, läte icke avhålla
sig från spelet genom en hög stämpelskatt. För dem åter, som använde
spelkorten såsom ett tidsfördriv, vore en avgift av 1 krona 50 öre för
varje lek allt för dryg. Den betänkligaste påföljden av den höjda avgiften
ansåge utskottet emellertid vara den härav föranledda frestelsen
till underslev, och det syntes icke kunna råda något tvivel därom, att
spelkort under den tid, som förflutit efter avgiftens höjning, använts
lika mycket som tidigare, samt att minskningen i statens inkomst av
kortstämpelavgiften huvudsakligen föranletts av att kort i myckenhet
insmugglats från grannländerna och försålts här i landet. Sådant kunde
nämligen med stor vinst äga rum till följd av de i Danmark och Norge
gällande låga stämpelavgifterna å spelkort. Beträffande dessas belopp
uppgav utskottet, att avgiften utgjorde i Danmark 8 skilling danskt
mynt (16 2/3 öre) och i Norge 60 öre för lek.
Den ovan intagna, till stöd för de föreliggande motionerna anförda
motiveringen giver vid handen, att dessa motioner framkommit i samma
syfte som en inom andra kammaren av herr Olsson i Ramsta m. fl.
väckt, till kammarens andra tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 24,
i vilken hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om verkställande av utredning, om och på vad sätt genom statsmakternas
ingripande spel om penningar och penningars värde kunde
förhindras och sedan för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
gåve anledning. Till stöd för sistnämnda yrkande har bland
annat framhållits, hurusom kortspel om penningar och penningars värde
på senare tid vunnit en sådan utbredning över hela vårt land, att det
blivit en stor fara särskilt för det uppväxande släktet.
Åven riksdagen hyser den uppfattningen, att det särskilt bland
ungdomen alltmer tilltagande bruket att spela kort om penningar innebär
så allvarliga vådor ur samhällets synpunkt, att åtgärder för dess
7
Riksdagens skrivelse Nr 123.
ktlivajande framstå såsom i hög grad önskvärda; och riksdagen skulle
icke tveka att vidtaga även en kraftig höjning av den för spelkort för
närvarande utgående stämpelavgiften, om en sådan höjning verkligen
kunde antagas i avsevärd mån hämma den osed, som här är i fråga.
Nu ådagalägga visserligen ovan intagna uppgifter rörande statens
inkomster av kortstämpeln, att försäljningen av stämplade spelkort väsentligt
nedgick, efter det enligt beslut av 1892 års riksdag avgiften höjts
till 1 krona 50 öre för kortlek, liksom ock att försäljningen åter ökades
efter avgiftens nedsättning år 1896 till 50 öre. Sistnämnda års riksdag
utgick emellertid vid beslutet om avgiftens sänkande, på sätt
framgår av den ovan lämnade redogörelsen, från den uppfattningen, att
den minskade stämpelinkomsten icke betecknade eu motsvarande nedgång
i förbrukningen av spelkort, utan berodde på att ostämplade kort
tillhandahöllos i marknaden och att sålunda utvägar anlitades, genom
vilka allmänheten i betydande utsträckning undandrog sig att erlägga
den fastställda stämpeln. Riktigheten av denna uppfattning lär icke
kunna jävas, och man torde icke kunna utgå ifrån, att ett motsvarande
försök nu skulle leda till bättre påföljd. Den vunna erfarenheten måste
sålunda anses ådagalägga, att en kraftig höjning av kortstämpeln icke
är ägnad att främja det ifrågavarande syftet.
Om riksdagen följaktligen icke kan vidtaga en sådan höjning av
stämpelavgiften för spelkort, som i den föreliggande motionen ifrågasatts,
kan riksdagen dock ansluta sig till vad motionärerna uttalat därom, att
det saknas anledning att genom bibehållandet av en alltför låg stämpel
underlätta inköp av spelkort. Med denna utgångspunkt har riksdagen
funnit sig böra taga i övervägande, huruvida icke en måttlig höjning
av kortstämpeln kan anses vara numera påkallad. För en sådan åtgärd
talar även statsverkets intresse av ökade inkomster av ifrågavarande
stämpelavgift. Ur båda dessa synpunkter blir uppgiften den att söka
bedöma, i vad mån avgiften kan höjas, utan att därigenom framkallas
försök att kringgå stämpelpliktens fullgörande. Vid detta avvägande
har riksdagen tagit hänsyn särskilt till de motsvarande avgifter, som
gälla i våra grannländer. I fråga härom har under ärendets utskottsbehandling
inhämtats, att stämpelavgift för varje kortlek utgår i Danmark
med ett i oktober 1918 från 25 öre till 1 krona höjt belopp och
i Norge med 70 öre. I betraktande härav har riksdagen icke ansett
sig böra sätta högre belopp för stämpelavgiften hos oss än 1 krona för
kortlek.
Den av riksdagen sålunda beslutade höjningen av kortstämpeln
synes böra träda i kraft redan under innevarande år. Emellertid torde
8
Riksdagens skrivelse Nr 123.
Eders Kungl. Maj:t bäst vara i tillfälle att, efter prövning av på frågan
inverkande omständigheter, bedöma, till vilken tidpunkt ikraftträdandet
lämpligen bör bestämmas.
Riksdagen får för Eders Kungl. Maj:t tillkännagiva, att riksdagen
på sålunda anförda skäl i anledning av förenämnda motioner
dels beslutat, att stämpelavgiften för spelkort skall utgå med en
krona för varje kortlek; dels ock för sin del beslutat, att den höjda
stämpelavgiften för spelkort skall tillämpas redan under innevarande år
från dag, som Eders Kungl. Maj:t bestämmer.
Med tillkännagivande av sina sålunda fattade beslut, får riksdagen
anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville förordna om den beslutade
höjningens ikraftträdande vid den tidpunkt under innevarande år, som
Eders Kungl. Maj:t kan finna lämplig.
Stockholm den 23 april 1919.
Med undersåtlig vördnad.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.