Skrivelse till Konungen, angående åstadkommande av utredning till förhindrande av spel om penningar eller penningars värde.
1919-05-07 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1919:178, Skrivelse till Konungen, angående åstadkommande av utredning till förhindrande av spel om penningar eller penningars värde.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 178.
1
Nr 178.
Godkänd av första kammaren den 7 maj 3 919.
Godkänd av andra kammaren den 7 maj 1919.
Riksdagens skrivelse till Konungen, angående åstadkommande av
utredning till förhindrande av spel om penningar eller
penningars värde.
(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.)
(Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.)
Till Konungen.
Uti inom riksdagen väckta motioner har uppmärksamheten fästs
å önskvärdheten därav, att åtgärder vidtoges i syfte att stävja den alltmer
tilltagande benägenheten för spel om penningar eller penningars
värde; och hava motionärerna med sina framställningar närmast avsett
kortspelet.
Till stöd för motionerna har framhållits den oroväckande grad, i
vilken kortspelet under kristidsåren tilltagit.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 sainl. Nr 178—181.
1
2
Riksdagens skrivelse Nr 178.
Ofta hände det, att vid auktions- och samlingslokaler samt på
andra offentliga platser kortspel ägde rum, varvid särskilt ungdomen toge
livlig del i spelet. Exempel funnes då vid dylika tillfällen tusentals
kronor bytt ägare. Pojkar i skolåldern, vilka närvarit vid kortspel av
detta slag, hade sedermera ofta till den grad hängivit sig åt kortspel,
att de i många fall drivits till stöld för att erhålla medel till insatserna.
På arbetsplatser och inom industrisamhällen, där kortspelsraseriet
även gripit omkring sig, hotade detta »nöje» att bliva ett samhällsont,
som på alla sätt måste söka stävjas. Arbetare, som hade stor familj att
försörja, spelade ofta bort sin avlöning för lång tid framåt, varigenom
hela familjens existens äventyrades.
Från arbetarehåll hade man också insett nödvändigheten av att
stävja kortspelet, och inom vissa län vore framställningar gjorda till
Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande med begäran om åtgärder för
motarbetandet av det onda. Från nämnda myndighet hade emellertid
svarats, att det för närvarande icke existerade något lagrum, som gåve
Kungl. Befallningshavande befogenhet att ingripa på detta område.
Icke endast kontanta medel spelades bort, utan även värdeföremål
av vad slag som helst, både levande och döda inventarier; ja ibland
både gård och grund.
Icke sällan förekomme det, att tågresande bleve utsatta för kotterier
bland medpassagerarne, vilka idkade kortspel under svordomar och
högröstat tal, varvid slutet ofta blivit gräl och t. o. m. slagsmål.
Med hänsyn härtill syntes det motionärerna, att åtgärder borde vidtagas
för att stävja åtminstone de värsta och skadligaste yttringarna av
detta samhällsonda, varvid uti den ena av motionerna bland annat ifrågasattes
förbud för allt kortspel utomhus samt uti den andra av dessa
förbud för kortspel å alla offentliga platser.
De missförhållanden, som i förevarande motioner beröras, äro otvivelaktigt
av den art, att de äro ägnade att påkalla uppmärksamhet av
en var, som behjärtar vikten av en sund folkmoral. Det stegrade begäret
att på lättvindigt sätt förtjäna penningar är en kristidsföreteelse,
som allmänt kunnat iakttagas, och den tilltagande lusten att genom äventyrligt
spel åtkomma penningvinster står härmed i nära samband. Inom
alla samhällslager har spellusten vunnit en utbredning, vars yttringar —
i moraliskt såväl som ekonomiskt avseende — äro sådana, att de måste
ingiva allvarliga bekymmer. Skäl torde finnas att i likhet med motionärerna
tala om ett verkligt »kortspelsraseri». Önskvärdheten av att något
kunde åtgöras till förekommande av den skada, särskilt för den upp
-
Riksdagens skrivelse Nr 178. 3
växande ungdomen, som den utbredda spellusten innebär, torde också av
ingen förnekas.
Att statsmakterna icke kunna vidtaga sådana åtgärder, som skulle
fullkomligt råda bot på förevarande missförhållanden, torde ligga i öppen
dag. Men effektiviteten av åtgärder i motionernas syfte torde enligt
riksdagens mening ej heller böra underskattas.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om, på vad sätt
och i vilken utsträckning spel om penningar och penningars värde kunna
förhindras, och sedermera för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan giva anledning.
Stockholm den 7 maj 1919.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.