Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § 21 riksdagsordningen.

1919-06-11 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1919:328, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § 21 riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 328.

Nr 328.

♦ Godkänd av första kammaren den 11 juni 1919.

Godkänd av andra kammaren den 11 juni 1919.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion

om ändrad lydelse av § 21 riksdagsordningen.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 45.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, att riksdagen

måtte besluta, att riksdagsordningens § 21 i sin nuvarande lydelse utgår

och ersättes med en ny § av följande lydelse:

»Vill ledamot av andra kammaren befattningen sig avsäga, äger

han det göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagarna, hos

Konungens befallningshavande.»

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna i huvudsak anfört

följande:

»En bestämmelse, som lämpligen nu borde försvinna ur riksdagsordningen,

är stadgandet därom, att ledamot av andra kammaren, i motsats

mot medlem av första kammaren — ej kan avsäga sig uppdraget

annat än under vissa förutsättningar, som omnämnas i riksdagsordningens

§ 21. En sådan bestämmelse torde kunna anses synnerligen omotiverad,

såsom också framhölls i motion av herr Kaijser vid 1915 års riksdag

(motion nr 202 II).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 328.

5

Motivet för att på denna punkt bibehålla eu skillnad mellan första

och andra kammaren torde också ej längre förefinnas, då arvodesbestämmelserna

nu äro de samma för bägge kamrarna.

Det kan säkerligen utöver detta anföras en hel del skäl, som tala

för att nämnda inskränkande bestämmelse nu bör borttagas. Man kan

t. ex. tänka sig, att eu person under valperioden övergår till ett annat

parti än det som valt honom. I ett sådant fall kan bestämmelsernas bibehållande

direkt komma att motverka den proportionella valmetodens

tillämpande. Det bör i ett sådant fall åtminstone finnas möjlighet för representanten

att avsäga sig, om han anser skäl härför föreligga. Men

även andra rent personliga omständigheter kunna för en riksdagsman

inträffa, vilka äro av sådan art, att det måste anses alltför hårt att

tvinga riksdagsmannen att kvarstå och deltaga i ett arbete, som under sådana

förhållanden knappast torde komma att handläggas med det intresse,

som gärna förutsättes som grundvalen för eu riksdagsmans verksamhet.

Några skäl att tvinga en riksdagsman att kvarstå som representant

torde ej heller kunna nu presteras. Då denna bestämmelse tillkom,

kunde det ju möjligen tänkas, att inom de mindre valkretsar, som då

existerade, det ej var så god tillgång på lämpliga kandidater. Men om

hänsyn till detta förhållande legat till grund för bestämmelsens tillkomst,

så må man kunna tycka, att avsikten knappast nås, då i alla fall en

riksdagsman, som bevistat tre lagtima riksdagar, kan undandraga sig

riksdagsmannauppdraget. Emellertid ha förhållandena på detta område

nu ändrats genom tillkomsten av större valkretsar, som väl torde komma

att ytterligare utvidgas, om riksdagen kommer att taga konsekvenserna

av den uppfattning, som riksdagen uttalade sig för vid 1918 års lagtima

riksdag, då riksdagen bl. a. gjorde gällande, att valkretsarna borde bli

större, på det att den proportionella valmetoden måtte kunna komma till

full och hel tillämpning. Skulle dessutom riksdagen finna, att bostadsbandet

bör upphävas vid riksdagsmannavalen — varom motion väckes i

detta sammanhang — kan man ej påstå, att man kan motivera den omskrivna

bestämmelsens bibehållande genom hänvisning till det skälet, att

det skulle kunna finnas brist på lämpliga kandidater, om rätten att under

alla förhållanden avgå från riksdagsmannauppdrag medgåves i riksdagsordningen.

Påpekas bör även i det sammanhanget, att numera som bekant

inga valförrättningar nödvändiggöras vid avsägelser, utan att efterträdare

utses genom ny röstsammanräkning. Genom dessa bestämmelsers tillkomst

har ytterligare ett motiv bortfallit för bibehållande av de bestämmelser,

vars borttagande här påyrkats.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 328.

De av motionärerna framförda synpunkterna synas riksdagen värda

beaktande. De motiv, som ursprungligen föranledde de skiljaktiga bestämmelserna

för ledamöter av första och andra kammaren i föreliggande

avseende, kunna numera ej göras gällande i samma utsträckning som

förr. Särskilt hava de enhetliga bestämmelserna angående riksdagsmannaarvode!

borttagit den viktigaste anledningen till olikhet mellan

kamrarna i nu förevarande hänseende. Även har en förskjutning i fråga

om proportionen mellan kamrarnas mandattid ägt rum. Den politiska

utvecklingen i övrigt har alltmer fört bort från de förutsättningar, under

vilka mandatplikten uppkommit och haft sin egentliga betydelse. De

vidgade valkretsarna, de ändrade valbarhetskvalifikationerna o.s.v. synas ej

mer göra det av behovet påkallat, att en person skall kunna påtvingas

riksdagsmannauppdrag och förhindras att av för honom exempelvis utomordentligt

vägande ekonomiska skäl avsäga sig detsamma. Den alltmer

utsträckta riksdagstiden i förening med det för varje år alltmer krävande

riksdagsarbetet har gjort dessa bestämmelser än mer oegentliga.

De hava ej heller upprätthållits för de kvinnliga representanter, som,

i och med kvinnans valbarhet till riksdagsmannauppdrag, kunna vinna

tillträde till riksdagen. Det nya momentet i § 21 riksdagsordningen,

vilket, enligt innevarande riksdags beslut, för en viss kategori representanter

på detta sätt suspenderar de för övriga gällande grundlagsbestämmelserna,

synes i sin mån bevisa vad ovan sagts.

Den utländska rätten visar även, huru mandatplikten borttagits ur

den ena författningen efter den andra för att för närvarande ej kvarstå

i någon författning utom den norska.

Även om den praktiska sidan av ifrågavarande institut ej torde

böra tillmätas alltför stor betydelse, då allmän hänsyn till en kandidats

önskningar ävensom kammarens rätt att enligt § 29 riksdagsordningen

godkänna avsägelse samt i § 21 riksdagsordningen uppräknade giltiga

skäl för avsägelse i de flesta fall utgöra nödigt korrektiv, kan riksdagen

dock ej bortse från, att fall kunna inträffa, där allvarliga olägenheter

uppstå av nuvarande bestämmelser. Ansluter sig sålunda riksdagen

till motionens syfte, anser den sig däremot icke kunna förorda

omedelbar grundlagsändring på sätt motionärerna föreslagit. Vid

sidan av att reformen erfordrar ändringar även i annan grundlagsparagraf

än här berörts, liksom även i vallagen, påkallar den också eu prövning

i samband med andra förhållanden, särskilt med andra kammarens

suppleantinstitution, som vid den större påfrestning, för vilken den genom

en reform i berörda hänseende skulle utsättas, icke torde vara tillfyllest.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 328.

7

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och framlägga förslag till sådana

ändringar^ i riksdagsordningen och vallagen, att ledamot av andra kammaren

måtte äga rätt att, utan den begränsning som nu förefinnes i

§21 riksdagsordningen, avsäga sig sitt riksdagsmannauppdrag.

Stockholm den 11 juni 1919.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.