Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa egnahemsväsendet berörande frågor jämte i ämnet väckta motioner.
1919-06-12 · 57 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 56 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1919:339, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa egnahemsväsendet berörande frågor jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 339.
1
Nr 339.
Godkänd av första kammaren den 12 juni 1919.
Godkänd av andra kammaren den 12 juni 1919.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa egnahemsväsendet berörande
frågor jämte i ämnet väckta motioner.
(Jordbruksutskottets utlåtande nr 81 och memorial nr 98.)
Till Konungen.
I en till riksdagen den 21 februari 1919 avlåten proposition, nr 106,
bär Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
a) att antaga allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse
i enlighet med det av chefen för jordbruksdepartementet
framlagda förslaget, att tillämpas för alla lån, som beviljas för år 1920
eller senare år, samt att beträffande §§ 12, 22 och 23 från och med
år 1920 gälla även lån, som dessförinnan beviljats;
b) att å extra stat för år 1920 anvisa, att av Kungl. Maj:t i mån av
behov användas, såsom bidrag till anställande av jordbrukskonsulenter
ett reservationsanslag av 150,000 kronor, under villkor att övriga kostnader
för konsulenterna bestridas av landsting, hushållningssällskap eller
eljest samt på de villkor i övrigt, Kungl. Maj:t kan finna gott föreskriva;
c)
att antaga allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordformedlingsfonden
i enlighet med det av chefen för jordbruksdepartementet
framlagda förslaget, att tillämpas för alla lån, som beviljas efter
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 sarnl. Nr 339. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 339.
1920 års ingång, samt att beträffande § 12 från och med nämnda år
gälla även lån, som dessförinnan beviljats;
d) att till jordförmedlingsbyråer för egnahemsrörelsen på extra
stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av 26,000 kronor;
e) att till anordnande av eu egnahemsavdelning inom jordbruksdepartementet
enligt av departementschefen framlagt förslag å extra
stat. för år 1920 anvisa ett förslagsanslag, högst 22,000 kronor.
I detta sammanhang har riksdagen till behandling förehaft två inom
riksdagen väckta motioner, nämligen
dels nr 175 i första kammaren, däri hemställts, att § 23 av de
allmänna villkoren och bestämmelserna för egnahemslånerörelsen måtte
erhålla följande lydelse:
På framställning av låneförmedlare äger vederbörande länsstyrelse
ombesörja, att räntor och avbetalningar å av låneförmedlare utlämnade
egnahemslån varda i samband med kronoskatterna eller med kronans
arrenden eller annan under våren infallande uppbörd genom vederbörr
an des försorg debiterade, uppburna och redovisade;
dels ock nr 362 i andra kammaren, vari yrkats, att riksdagen
måtte besluta den ändring i förevarande proposition, nr 106, att räntan
å lån ur egnahemslånefonden alltjämt bibehålies vid 3.6 procent.
Den föreliggande propositionen grundar sig på de enligt nådigt
bemyndigande den 20 januari 1911 tillkallade s. k. egnahemsakkunnigas
den 14 oktober 1914 avgivna betänkande i egnahemsfrågan. De förslag,
som nu med anledning av detta betänkande av Kungl. Maj:t framlagts,
avse icke att åstadkomma någon genomgripande ombildning av egnahemsrörelsen
utan hava närmast karaktären av kompletteringar i och förbättringar
av det nuvarande systemet. Att en mera omfattande reformeringav
egnahemsrörelsen, än förslaget innebär, icke nu kunnat företagas,
beror, enligt vad den under de olika punkterna i propositionen lämnade
utredningen giver vid handen, bland annat därpå, att åtskilliga med
ifrågavande rörelse sammanhängande frågor ännu vänta på sin lösning.
Beträffande de grunder, efter vilka egnahemsväsendet lämpligen
bör anordnas, har departementschefen gjort följande uttalande:
»Ser man egnahemsfrågan i hela dess vidd och i dess olika skiftningar,
--växer den ut till en central fråga för hela vårt samfundsliv,
en av de viktigaste den nuvarande generationen har att möta. Den är därför
väl värd, att statsmakterna ägna den en oavlåtlig och omsorgsfull uppmärksamhet.
Denna omsorg får dock icke verka därhän, att den framdrives
på konstlat sätt, så att resultatet icke blir livskraftigt i sig självt
Riksdagens skrivelse Nr 331). 3
utan bär på inre sjukdomsanlag och svagheter. Egnahemsrörelsen måste
vara fast rotad i vår jord och vårt folk samt få en sund utveckling ur
denna grund.
Då staten först började ägna denna fråga någon större uppmärksamhet,
var det naturligt, att åtgärderna skulle närmast få karaktären
av försök. Nu har försökstiden utvisat, att man genom dessa åtgärder
tillmötesgick ett verkligt förefintligt behov, och linjerna ligga nu i
många hänseenden klarare än då. Emellertid har erfarenheten också
visat, att åtskilligt finnes att komplettera, rätta och förbättra.
Bland de åtgärder för egnahemsbildningens befrämjande, som staten
hittills vidtagit, har egnahemslånerörelsen visserligen så till vida att visa
eu glädjande utveckling, som de till förfogande ställda medlen blivit till
fullo tagna i anspråk och icke ens motsvarat de framställningar om
statslån, som gjorts. De sakkunnigas utredning och den av mig nu
lämnade statistiken blotta emellertid åtskilliga mindre fördelaktiga förhållanden
och en rätt stor ojämnhet hos denna lånerörelse. Vad därefter
angår beredandet av tillgång till erforderlig jord för egnahemslägenheterna,
torde förhållandena ingalunda kunna anses tillfredsställande.
Det har med rätta anmärkts, att vår egnahemsrörelse häri har en av
sina svagaste sidor. Jordförmedlingsfondens användning har varit i hög
grad ojämn samt dessutom begränsad till några få delar av landet.
Jordförmedlingsbyråerna torde i allmänhet icke hava lyckats ernå någon
större verksamhet. Otvivelaktigt återstår ännu ganska mycket, innan
egnahemsväsendet i sin helhet blivit så väl anordnat, som är önskvärt och
möjligt. Målet bör enligt min mening vara, att det hela alltmera utvecklas
till en organism, vars olika delar på naturligt sätt samverka.
I fråga om önskvärda förbättringar innefattar egnahemssakkunnigas
betänkande åtskilliga goda och förtjänstfulla förslag. Även om fog icke
saknas för deras mening, vilka gjort gällande, att de sakkunniga icke
anlagt tillräckligt stora synpunkter på frågan och icke lämnat den ingående
granskning och utredning av egnahemsfrågan i hela dess omfattning,
som enligt departementschefens uttalande den 20 januari 1911
av dem förväntades, för att med stöd därav statsmakterna måtte kunna
på ett mera planmässigt och efter förhållandena avpassat sätt främja
den för land och folk så betydelsefulla egnahemsbildningen, och även
om alltså i viktiga hänseenden ytterligare utredning tarvas, synes det
mig i betraktande av frågans stora vikt icke böra ifrågakomma att
icke nu begagna de goda uppslag, som givits och som synas kunna
leda till omedelbara beslut -utan att föregripa mer vittgående reformer,
när och i den mån utredningen visar, att sådana böra vidtagas.»
4
Riksdagens skrivelse Nr 339.
A. Egnahemsrörelsens allmänna organisation.
Egnahemsrörelsens lokala organisation.
Av de olika föreliggande frågorna har departementschefen först
upptagit till behandling den, som angår egnahemsrörelsens lokala organisation.
Därvid har framhållits, att egnahemssakkunniga tillstyrkt bibehållande
av den nuvarande organisationen, endast med vissa kompletteringar
och förändringar. En reservant har däremot uppdragit grundlinjerna till
en enligt hans mening lämplig organisation. Han har därvid framhållit nödvändigheten
att lägga en bred bas för rörelsen, så att den finge rötter
i jorden, i de breda folklagren. Rörelsen borde bygga på en fast
grund av lokala organisationer, varvid kommunen vore det naturligaste
organet. Detta vore betydelsefullt även ur djupare synpunkter än själva
egnahemsintresset. För ändamålet borde obligatoriskt inrättas kommunala
egnahemsnämnder. Inom varje hushållningssällskaps område borde
vidare finnas en länsnämnd, hos vilken alla området berörande egnahemsärenden
— icke blott lånefrågor utan även jordfrågor och andra
ärenden — skulle koncentreras. Härigenom skulle främjas planmässighet
och målmedvetenhet.
En annan reservant har såtillvida haft en från majoriteten avvikande
mening i organisationsfrågan, som han ansett även kommuner
höra godkännas såsom låneförmedlare.
Departementschefen har för sin del anfört bland annat:
»Den nu förevarande frågan är, som jag förut framhållit, av den
allra största betydelse för egnahemsväsendet i vidsträckt bemärkelse och
för allt vad med detta sammanhänger. Likväl är den kanske den mest
omstridda. Av betänkandet och de däröver avgivna utlåtandena framgår,
huruledes många olika synpunkter göra sig gällande vid frågans
bedömande. Skäl och motskäl hava anförts från olika sidor. Det går
icke för sig att utan vidare avvisa någondera sidans skäl såsom obefogade
utan samtliga kräva vederbörligt beaktande.
De, vilka förorda en fullständig systemförändring och därvid
bland annat yrka, att lånerörelsen skall drivas direkt för statens räkning
och på statens risk, synas mig ovedersägligen anlägga större och mera
omfattande synpunkter på frågan än de, som förfäkta motsatt mening.
De förras starka betonande av jordfrågan såsom mer än hittills förtjänt
av uppmärksamhet är otvivelaktigt grundat på en riktig uppfattning.
Riksdagens skrivelse Nr 339. 5
Det ligger också enligt min mening något mycket tilltalande i deras
krav på eu enhetlig, målmedveten, kraftig och på alla tillhörande områden
verksam organisation. De åsyfta att möjliggöra en egnahemsrörelse,
stark nog att på ett genomgripande sätt påverka och nästan
omgestalta vårt svenska samhälle.
Emellertid finner jag, att en så djupgående förändring icke kan
vidtagas utan skapande av en helt ny organisation av betydande omfattning.
Detta förutsätter ytterligare tidskrävande utredning. Såsom
socialstyrelsen i sitt utlåtande antytt saknas ej möjligheter att inom den
nuvarande organisationens ram vidtaga mer eller mindre genomgripande
reformer, genom vilka åtminstone vissa av degenom en fullständig organisationsförändring
åsyftade fördelarna skulle vinnas.»
Efter att hava framhållit att vissa för frågans lösning betydelsefulla
utredningar ännu vore oavslutade, har departementschefen uttalat,
att för tillfället och i avvaktan på resultatet av dessa utredningar åtgärderna
på egnahemsväsendets område syntes böra inriktas på att inom den
nuvarande organisationens ram vidtaga de förändringar, som befunnes
behövliga eller önskvärda, dock med uppmärksamt tillseende att härigenom
icke några för framtiden bindande anordningar träffades, genom
vilka ökade svårigheter skulle uppstå för en eventuell omläggning av
organisationen.
Riksdagen delar denna uppfattning.
Egnahemsrörelsens centrala ledning.
Behovet av att inrätta en central statsinstitution för egnahemsrörelsens
administrativa ledning har framhållits av de sakkunniga och
vitsordats i flertalet över deras betänkande avgivna utlåtanden. Olika
förslag hava framlagts för denna frågas lösande. De sakkunnigas majoritet
har för sin del velat förlägga den centrala ledningen till lantbruksstyrelsen
och för detta ändamål föreslagit anställande av eu särskild
inspektör inom nämnda styrelse. En reservant har däremot förordat
inrättande av en särskild byrå inom lantbruksstyrelsen, under det en
annan reservant ansett, att en särskild till jordbruksdepartementet knuten
egnahemskommission borde skapas. Såsom central myndighet har även
ifrågasatts domänstyrelsen.
Departementschefen har väl ansett, att det syntes bliva nödvändigt
att förr eller senare för egnahemsväsendet anordna en särskild ny statsinstitution,
till vilken, om så befunnes lämpligt, även vissa närstående
områden av statsförvaltningen kunde förläggas, men har för det när
-
6
Riksdagens skrivelse Nr 339.
varande ej ansett sig kunna förorda tillskapandet av en sådan, utan föreslagit
provisoriskt inrättande av en särskild avdelning inom jordbruksdepartementet.
Till stöd för sitt förslag har departementschefen anfört huvudsakligen
följande:
»Att nu alldeles undanskjuta varje åtgärd i syfte att skapa ett
centralt organ för egnahemsväsendet synes mig emellertid under inga
omständigheter böra ifrågakomma. Behovet av ett dylikt organ har
under den gångna tiden visat sig i hög grad kännbart och blir säkerligen
alltmera framträdande. Ett dylikt organ torde till och med kunna
anses vara en nödvändig förutsättning för en kraftig utveckling av egnahemsväsendet
och för att det hela må vinna fasthet och planmässighet.
Jag anser alltså att, jämte det frågan om det definitiva ordnandet av den
centrala ledningen lämnas beroende av ny utredning i enlighet med
vad socialstyrelsen och centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen
förordat, det är nödvändigt — särskilt i betraktande av att denna
utredning icke torde kunna leda till omedelbart resultat, eftersom åtskilliga
ännu outredda förhållanden böra därvid beaktas — att en anordning av
mera provisorisk natur nu träffas för egnahemsväsendets vidkommande.
Jag anser denna anordning böra bestå i inrättandet inom jordbruksdepartementet
av en särskild avdelning å extra stat för hithörande ärenden. Mot
att dessa ärenden fortfarande skola tillhöra jordbruksdepartementets handläggning
har icke från något håll framkommit invändning. Socialstyrelsen
har allenast antydningsvis framkastat, att ifall egnahemsrörelsen
skulle organisativt sammanhållas med statens åtgöranden i avseende å
bostadsfrågan i övrigt, valet av departement kunde komma i annat läge.
Detta uppslag är emellertid icke för närvarande aktuellt och det är i
varje fall uppenbart, att de åtgärder, som nu må omedelbart vidtagas,
icke få anordnas på sådant sätt, att de lägga hinder i vägen för en
eventuell framtida organisation efter andra linjer. Tvärtom böra de
göras så utvecklingsmöjliga och smidiga, som sig göra låter.»
Riksdagen ansluter sig till departementschefens åsikt i frågan.
B. Egnahemslånerörelsen.
Beträffande egnahemslånerörelsen hava såväl i de sakkunnigas betänkande
som i yttrandena däröver framställts ett stort antal ändringsförslag.
Riksdagens skrivelse Nr 339.
7
Eg nahemslånefondens uppdel ni n<7.
Detta förslag, om vilket de sakkunniga enats samt beträffande
vilket nästan fullständig enighet rått bland dem, 6om yttrat sig däröver,
avser, att egnahemslånerörelsen skall uppdelas i två skilda grenar och
till följd därav egnaliemslånefonden klyvas i två delar med olika ändamål.
Den ena av dessa skulle tillgodose huvudsakligen jordbrukslägenheter,
under det att den andra skulle betjäna lånerörelsen för bostadslägenheter.
Departementschefen har för sin de! väl funnit detta förslag vila
på en riktig tankegång, men ansett tiden ännu ej vara mogen för en
dylik uppdelning. Det vore nämligen angeläget, att, samtidigt som
åtskillnaden verkställdes, man beredde möjlighet till den nödiga kreditens
erhållande även åt den egnahemsbildning, som icke längre skulle tillgodoses
genom den nuvarande egnahemslånefonden. Efter att hava
framhållit, att denna fråga ännu icke vore slutgiltigt ordnad, har departementschefen
anfört:
»Egnahemssakkunniga hava i sitt nu ifrågavarande betänkande uppdragit
viss gräns för egnahemslånefondens verksamhet, oavsett övergångstiden.
Om denna gräns befunnes tydlig och tillfredsställande, kunde
det ju ifrågakomma att redan nu fastslå densamma. Jag finner emellertid
detta icke vara fallet.
Jag vill erinra, att lån ur den nuvarande fonden kan utgå till
vilka lägenheter som helst utom sådana, som äro belägna inom det
planlagda området för stad. De sakkunniga hava sökt göra delningen
av dessa nu till egnahemslån berättigade lägenheter på det sätt, att till
jordbrukslånerörelsen faktiskt skulle föras nästan alla lägenheter å den
s. k. rena landsbygden. Härvid synes dock icke hava kunnat undvikas,
att jordbrukslån skulle utgå även till en del lägenheter, vilka hava övervägande
bostadskaraktär. Det föreslagna villkoret för att jordbrukslån
må utgå, nämligen att lägenhetsägaren skall från det jordbruk eller den
husdjursskötsel, som kan idkas å lägenheten, erhålla ett icke oväsentligt
bidrag till utkomst för sig och sin familj, är nämligen, såsom också i
vissa utlåtanden framhållits, synnerligen obestämt och svävande och
skulle säkerligen i praktiken komma att tolkas ganska vitt. Å andra sidan
är att märka, att då den avsedda särskilda bostadslånerörelsen väl så gott
som uteslutande skulle komma till användning inom mera tätt bebyggda
samhällen, en viss risk skulle kunna förefinnas för, att sådana lägenheter
å den rena landsbygden, som omöjligen kunna betraktas annorledes än
8
Biksdagens skrivelse Nr 339.
som verkliga bostadslägenheter, bleve ställda utan tillfälle att erhålla lån.
Jag håller med hänsyn till dessa förhållanden före, att även för framtiden
den för den »rena» landsbygden avsedda lånerörelsen bör omfatta
jämväl bostadslägenheter. Jag kan då icke finna tillräckliga skäl föreligga
att i låneavseende behandla vissa av sistnämnda lägenheter lika
med jordbrukslägenheter. Landsbygdens egnahemslånerörelse måste därför
enligt min mening fortfarande innefatta två lånetyper, jordbrukslån
och bostadslån.
Med hänsyn till nu anförda förhållanden har jag kommit till den
slutsats, att stora svårigheter förefinnas för att på frågans nuvarande
stadium fastslå någon viss gräns för det område, som bör reserveras
för den blivande egnahemslånefonden i inskränkt bemärkelse. Jag kan
icke heller finna, att ett sådant tidigt fastslående av en dylik gräns
skulle medföra några påtagliga fördelar, utan anser det bättre, att denna
fråga hålles öppen för att återupptagas till prövning, när ett verkligt
förslag föreligger för tillgodoseende av kreditbehovet för de egnahemshildningar,
vilka böra avskiljas från sagda fonds verksamhetsområde.
Jag anser alltså denna fond böra tillsvidare tillgodose egnahemsbildningar
i samma omfattning som hittills och finner det till följd härav olämpligt,
att, såsom egnahemssakkunniga föreslagit, särskilda föreskrifter i
form av övergångsbestämmelser meddelas rörande bostadslånerörelsen.
Villkoren för bägge slagen av lånerörelse böra alltså fortfarande innefattas
i en och samma författning samt ändring ske först i samband
med den nya kreditrörelsens genomförande.
Emellertid finner jag det önskligt, att en skarpare gräns än hittills
utstakas mellan jordbrukslägenheter och bostadslägenheter. Vid
övervägande av olika möjligheter har jag funnit mig böra stanna vid
att tillstyrka, att denna gräns dragés så, att såsom jordbrukslägenhet
må anses endast sådan lägenhet, vilken innefattar så mycket odlad jord
av åker eller trädgård, att därå kan födas minst ett fullvuxet nötkreatur
eller en fullvuxen häst. Det hade visserligen kunnat ifrågasättas att i
stället fastslå viss arealgräns av odlad jord, men i betraktande av jordens
olika bördighet och kulturgrad m. m. i olika orter anser jag detta vara
mindre ändamålsenligt.»
Riksdagen finner icke anledning till erinran mot de sålunda föreslagna
anordningarna.
l) Hänsyftar å Kungl. Maj:ts förslag till allmänna villkor och bestämmelser för statens
egnahemslånerörelse.
Riksdagens skrivelse Nr 339.
9
Bestämmelserna för de enskilda lånen.
Med avseende å villkoren och bestämmelserna för egnahemslånerörelsen
innehåller den föreliggande propositionen åtskilliga förslag till
förändringar, av vilka en del äro av tämligen genomgripande betydelse.
Några av förslagen äga, såsom i det följande kommer att närmare
angivas, samband med 1918 års lagtima riksdags skrivelse i ämnet,
nr 417.
Först har upptagits frågan om möjlighet att anordna något slags
besittningsrätt under betryggande och i övrigt lämpliga former. Då
denna fråga för närvarande är under utredning av den s. k. kronolägenhetskommissionen,
torde den ej föranleda något vidare yttrande.
De sakkunniga hava uttalat, att lån borde förnämligast utgå till
inköp av sådana fastigheter, genom vilka nya egnahem bildas, d. v. s.
genom laga förrättning nyutbrutna brukningsdelar.
I berörda skrivelse nr 417 hemställde riksdagen bland annat om
utredning och övervägande av ett i en åberopad motion, nr 94 i andra
kammaren, framlagt förslag, att ansökan om lån till jordbrukslägenhet
skulle, där lånet förutsatte nyodlingar, äga företräde framför annan ansökan
om egnahemslån.
För sin del har departementschefen ansett, att den av de sakkunniga
uttalade principen skulle i sin tillämpning mången gång komma
att alltför snävt kringskära låneAmrksamheten och att för stor vikt fästs
vid den på sidan om saken liggande, mera formella och kamerala
frågan, huruvida lägenheten förut varit föremål för särskild lagfart eller
icke. Om alltså möjligheten att lämna lån till förvärvande av lägenheter,
vilka ej kunna anses som nya egna hem i egentlig mening, icke
torde böra begränsas i så hög grad, som de sakkunnigas uttalanden
syntes kunna föranleda, har departementschefen funnit det dock vara fullt
befogat, att under i övrigt lika förhållanden företräde gåves åt lånesökande,
som ville skapa alldeles nya hem och för sådant ändamål lägga
ny jord under odling samt bygga nya hus.
Ävenledes har framhållits, att det vore uppenbart, att lån icke
borde förekomma i sådana fall, då avsikten vore att åstadkomma en
fördelaktig omplacering av äldre lån eller då skenköp eller andra obehöriga
manipulationer förekommit.
Att dylikt företräde lämnas och att bestämmelse härom inflyter i
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 samt. Nr 339. 2
Äganderätt
eller besittni
no sr ät t.
Lag enheter,
för vilkas förvärvande
egnahemslån
må utgå.
§ 5.
10
Biksdagens skrivelse Nr 339.
lånevillkoren, anser riksdagen välbetänkt. Riksdagen vill dock framhålla
angelägenheten av, att för statens egnahemslånerörelse den principen
alltjämt måtte upprätthållas, att egnahemslån i främsta rummet utlämnas
för bildande av nya egna hem. I full överensstämmelse härmed
får riksdagen undersöka departementschefens uttalande, att lån icke
böra ifrågakomma i sådana fall, då fråga närmast är att åstadkomma
omplacering av äldre lån eller då skenköp eller andra obehöriga manipulationer
förekommit.
Egnahemslån- Med avseende å egnahemslåntagares kvalifikationer är i det före
ta9jres
kvali~ liggande förslaget bestämmelsen om god frejd utesluten på grund av
a !cmer. yj<j 1918 års lagtima riksdag beslutade borttagandet av straffpå
följden
förlust av medborgerligt förtroende. Därjämte har, såvitt fråga
är om förvärvande av jordbrukslägenhet, tillagts, att låntagare skall äga
förutsättningar att driva det jordbruk, som kan idkas å lägenheten. —
Åndringsförslagen föranleda ej någon invändning.
Värde- och
lånemaximum.
§ 8.
Genom beslut av 1918 års lagtima riksdag bestämdes, att egnahemslån
ej må utgå, där det beräknade värdet överstiger: för obebyggd
jordbrukslägenhet 12,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet 9,000
kronor och för bostadslägenhet 7,000 kronor.
Med hänsyn till gällande priser har departementschefen tillstyrkt,
att de sålunda beslutade maximivärdena för bebyggda jordbrukslägenheter
och för bostadslägenheter må höjas till respektive 10,000 kronor
och 8,000 kronor.
Med anledning av 1918 års lagtima riksdags ovanberörda skrivelse
nr 417 har tillagts bestämmelsen, att lägenhet — jordbruks- eller bostadslägenhet
— där en mera omfattande ombyggnad erfordras, må i här
ifrågavarande avseende anses såsom obebyggd.
För de sålunda föreslagna ändringarna i lånevillkoren synas vägande
skäl tala, och får riksdagen därför biträda deras antagande.
Lånc
minimum.
§ 8 mom.
2 st. 2.
Nuvarande låneminimum för egnahemslägenhet är hälften av lägenhetens
beräknade värde. Med hänsyn till önskvärdheten av att äganderätten
till jord och hus förenas i samma hand och att byggnadernas ägare
blir fri från den ovissa ställning, han intager, då annan person äger
jorden, har departementschefen, i likhet med de sakkunniga, föreslagit,
att där egnahemslån utgår till inlösen av jord till byggnad på ofri grund,
Riksdagens skrivelse Nr 339. 11
sådant må lämnas till mindre belopp än hälften av jordens och byggnadens
sammanlagda värde.
Förslaget anser riksdagen lämpligt.
Vidare hava de sakkunniga hemställt, att i vissa fall tilläggslån
må kunna beviljas för lägenhet, för vilken lån redan utgått.
Detta de sakkunnigas förslag har framförts även i en av de motioner,
till vilka föregående års riksdag i sin berörda skrivelse nr 417 hänvisade.
Departementschefen, som ej velat helt ansluta sig till de sakkunnigas
förslag i denna del, har förordat, att sådant lån må, innan
amorteringsskyldigheten inträder, tilldelas egnahem slåntagare en gång,
och att tilläggslånet i regel skall sammanslås med det förut beviljade
lånet.
Till stöd för sitt förslag, som riksdagen biträder, bär departementschefen
anfört huvudsakligen följande:
»Om jag--icke kan helt ansluta mig till de sakkunnigas förslag
i denna del, vill jag dock icke förneka, att fall kunna förekomma,
då en tillökning av redan beviljat lån är behövlig och bör beredas.
Jag anser dock detta icke böra ske för uppförande av nya byggnader
eller för andra förbättringsarbeten å lägenheten, vilka böra antingen tagas
i beräkning vid det ursprungliga lånets bestämmande eller ock utan
särskilt understöd av lägenhetsägaren utföras genom eget arbete eller på
annat sätt, utan endast för tillökning av lägenhetens område. Att härvid
förfara på det sätt, som från vissa håll uppgives såsom redan praktiserat,
nämligen -att anse hela det äldre lånet fullt inbetalt och meddela ett
nytt, större lån, är uppenbarligen icke förenligt med lånerörelsens ledande
principer, enär ju härigenom låntagaren får å det äldre lånet åtnjuta amorteringsfrihet
två gånger. Det synes däremot vara ganska lämpligt att
förfara på det sätt, som beskrivits från Gävleborgs län, nämligen att, innan
amorteringskyldigheten för det äldre lånet inträtt, meddela tilläggslån
under villkor att detta sammansmältes med det äldre lånet. Denna sammanslagning
bör ske såväl i fråga om tiden för amorteringsskyldighetens inträde
som beträffande lånevillkoren i övrigt. Någon skyldighet att bebygga
det tillköpta området bör dock uppenbarligen icke ifrågakomma. Om,
såsom jag ämnar tillstyrka, amorteringsfriheten utsträckes till fem kalenderår
utöver det, då lånet erhållits, bör låntagaren hava tillräcklig tid på sig
att bedöma, huruvida lian skall behöva söka tilläggslån. Visserligen
kommer genom denna anordning tilläggslånet att amorteras i annan ordning
än det statslån ur egnahemslånefonden, av vars medel tilläggslånet
Tilläggslån.
§ 6.
12 Riksdagens skrivelse Nr 339.
utgått, men då tilläggslånen böra endast i undantagsfall medgivas och väl
ej komma att uppgå till några större belopp, samt bestämmelsen, att
tilläggslån må meddelas endast under tiden före amorteringsskyldighetens
inträde, medför en stark begränsning, torde sagda ojämnhet vara av mindre
betydelse. Dess innebörd är, att låneförmedlaren får in amorteringsbelopp
några år innan dessa enligt statslånets amorteringplan skulle betalas till
statskontoret. Dessa influtna belopp böra få behållas av låneförmedlaren,
till dess inbetalning skall ske å det statslån, av vilket tilläggslånet utgått.
Härigenom tillförsäkras visserligen låneförmedlaren en räntevinst,
men då denna ej kan stiga till nämnvärt belopp samt avräkningen
med statskontoret eljest skulle bli för invecklad, lärer sagda omständighet
ej böra tillmätas betydelse.
I likhet med de sakkunniga anser jag tilläggslån icke böra få
förekomma beträffande bostadslägenheter. På grund av de synnerligen
invecklade förhållanden, som skulle uppstå, därest tilläggslån medgåves
i syfte att förändra en bostadslägenhet till jordbrukslägenhet, anser jag
ej heller i detta fall tilläggslån böra medgivas.»
Räntefoten. I fråga om räntefoten har de sakkunnigas majoritet ansett, att
§ n- denna bör bibehållas oförändrad vid 3.6 procent. En reservant har
förordat en höjning för viss tid. Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i
skrivelse den 17 oktober 1918, under åberopande av att staten för det
dåvarande ej kunde erhålla ett fast lån till billigare ränta än 5 Va procent
och att det enligt fullmäktiges mening vore synnerligen ovisst, när
en lättnad i detta avseende kunde komma att inträda, ansett, att räntefoten
ej borde sättas lägre än till 5 Va procent.
Departementschefen har för sin del tillstyrkt 5 procent under följande
motivering:
»Det är naturligt att, såsom också skett, skäl kunna anföras såväl
för räntefotens bibehållande som för dess höjning. För min del finner
jag, att man i denna fråga får låta varken de statsfinansiella eller de
sociala synpunkterna vara allena bestämmande. Att låta egnahemsrörelsen
betala fullt samma ränta som staten själv får gälda å sina lån,
synes mig kunna under vissa omständigheter vara alltför strängt. Riksdagen
fäste också år 1904 avseende vid de sociala synpunkterna, då
riksdagen bestämde räntan till 3.6 procent, oaktat fullmäktige i riksgäldskontoret
förordat 4 procent.
Det bör emellertid ej förbises, att en betydande räntestegring
sedan dess ägt rum och att därför den ränteskillnad, staten får släppa
till, nu är mycket större än då. Då de årliga egnahemslånebeloppen
13
Riksdagens skrivelse Nr 339.
nu röra sig om vida större summor än i början, blir denna ränteskillnad
även absolut taget högst betydande. Med hänsyn härtill och
då en sådan utveckling säkerligen icke tagits i beräkning vid den
nuvarande räntefotens bestämmande, anser jag det fullt skäligt och i god
överensstämmelse med riksdagens beslut år 1904, att räntan nu jämkas
uppåt, så att den närmare ansluter sig till statens egen upplåningsränta.
Vid eu dylik höjning måste man emellertid uppenbarligen iakttaga
viss försiktighet. Det kan icke vara lämpligt att vid en låneaffär,
vilken liksom egnahemslånen har en amorteringstid på liera tiotal år,
söka följa med alla fluktuationer i statens upplåningsränta. Då de nuvarande
förhållandena äro i hög grad exceptionella, är en viss måttfullhet för
närvarande ännu mer påkallad. Men det torde i varje fall få anses visst,
att staten under en lång tid framåt måste för sin upplåning räkna med
en räntefot, som är betydligt högre än den år 1904 gällande.
Att en skälig höjning av räntan skulle för egnahemslåntagarna
vara så ofördelaktig, att den, såsom från vissa håll uttalats, skulle verka
»förlamande» på egnahemslånerörelsen och medföra risken av att lånerörelsen
övergår till privataffär samt staten förlorar kontrollen över densamma,
anser jag ingalunda behöva befaras, allra minst under nuvarande
tider och säkerligen ej heller under lång tid framåt. Det bör också
observeras, att just från håll, där en energisk utveckling av egnahemsrörelsen
med iver förordats, räntans höjning rekommenderats. En sådan
höjning står också i full överensstämmelse med min redan förut uttalade
principiella uppfattning om det nödvändiga i, att egnahemsrörelsen erhåller
en sund utveckling. Numera är emellertid ett egnahem, som
bygger på lån till eu ränta av 3.6 procent, icke en sund affär, utan
grundar sig på subvention i vida högre grad än år 1904.
Ej heller bör den från vissa håll framhållna synpunkten, att den
låga låneräntan tenderar till att höja-prisen å egnahem slägenheter och
indirekt även å annan jord, frånkännas betydelse. Om än genom
noggrann uppmärksamhet vid lånens beviljande dessa olägenheter kunna
i någon mån förminskas, lärer det vara omöjligt att helt och hållet
förebygga desamma. Den avsedda förmånen kommer därför ej i sin
helhet egnahemslåntagaren till godo.
Då det icke torde böra ifrågakomma att höja annuiteten å amorteringsdelen
— för närvarande sex procent för jordbrukslån och sju
procent för bostadslån —, kommer räntans höjning att medföra förlängning
i lånetiden. För min del kan jag icke finna en sådan utsträckningav
lånetiden böra möta alltför stora betänkligheter i betraktande av de
fördelar ett egnahemslån i allt fall innebär. Ett dylikt lån kan under
14 Riksdagens skrivelse Nr 339.
vissa omständigheter nästan — i jämförelse med t. ex. banklån —
betraktas såsom en värdefull tillgång, vilket ju för övrigt i sin män framgår
av de många yttranden, som framhållit, att egnahemslånen uppdrivit
jordprisen. 1 varje fall håller jag före, att den ökning av låntagarens
årsutgifter, som måste bliva en följd av en höjniug av annuiteten
å amorteringsdelen, är en större olägenhet än en utsträckning av
amorteringstiden.
Att ifråga om räntefoten skilja mellan obebyggda och bebyggda
lägenheter måste enligt min mening betraktas såsom av praktiska skäl
ogörligt. Ej heller finner jag det lämpligt, att åtskillnad göres mellan
lån till jordbnikslägenheter och till bostadslägenheter på sådant sätt,
att räntan sättes lägre för de förra än för de senare.
Med hänsyn till vad jag nu anfört anser jag mig kunna tillstyrka,
att för alla lån, som utlämnas från och med år 1920, räntan höjes till
5 procent. I betraktande av den långa återbetalningstiden finner jag
mig icke kunna gå längre, oaktat fullmäktige i riksgäldskontoret för
sin del numera förordat 5 V2 procent för alla lån.
Jag har beträffande räntan å bostadslånen samrått med chefen
för civildepartementet och inhämtat, att han delar min uppfattning
härutinnan.
Med den nuvarande räntan är amorteringstiden för jordbrukslån
26 år och för bostadslån 21 år, den tid oberäknad, då amorteringsfrihet
åtnjutes. Om räntan höjes såsom jag nu tillstyrkt och annuiteterna
bibehållas vid 6, respektive 7 procent, kommer amorteringstiden att
utsträckas för jordbrukslån till 37 år och för bostadslån till 26 år.
Då under amorteringstiden skall, jämte annuiteten å amorteringsdelen,
betalas ränta å lånets stående del, kommer räntehöjningen att medföra,
att under sagda tid den årliga utbetalningen höjes för exempelvis ett
jordbrukslån å 10,000 kronor från 480 kronor till 550 kronor och för
ett bostadslån å 5,000 kronor från 265 kronor till 300 kronoi\ Åven
från låntagarens synpunkt måste dessa höjningar anses ganska måttliga.»
Den föreslagna räntan är avsedd att tillämpas för lån, som beviljas
för år 1920 eller senare år och sålunda ej för redan beviljade lån.
I motion nr 362 i andra kammaren har såsom ovan nämnts påyrkats
räntans bibehållande vid 3.6 procent.
Riksdagen har för sin del ansett räntan böra bestämmas till 4 3 *
procent.
I enlighet med detta beslut har riksdagen vidtagit därav föranledda
ändringar i § 11 och § 14 mom. 2 av Kungl. Maj:ts förslag till
allmänna bestämmelser beträffande nu ifrågavarande fond.
15
Riksdagens skrivelse Nr 339.
Vad angår lånevillkoren innebär förslaget ytterligare den förändringen,
att amorteringsskyldiglxetens inträde utsträckts från det fjärde
till det sjätte året efter utgången av det kalenderår, under vilket egnahemslånet
utbekommits, vilket överensstämmer med de sakkunnigas förslag.
Riksdagen biträder för sin del denna ändring.
Beträffande av de sakkunniga framlagda förslag, att i vissa fall
särskilt understöd till nyodling må kunna av statsmedel utgå till egnahemslåntagare
samt att i vissa fall frihet från debetsedelslösen må
åtnjutas har departementschefen ej ansett sig kunna biträda de sålunda
framlagda förslagen, och föranleda dessa ej något uttalande från
riksdagens sida.
Bestämmelser angående låneförmedlarna m. m.
Under denna rubrik innehåller propositionen åtskilliga förslag till
förändringar i det nuvarande systemet.
Till en början möter förslaget, att kommunerna skola kunna uppträda
som låneförmedlare inom sina respektive områden. Förslaget, som
framförts av en reservant bland de sakkunniga, finner riksdagen lämpligt
och väl ägnat att befordra egnahemsrörelsen. Enligt departementschefens
uttalande, som ej giver riksdagen anledning till invändning, bör
någon särskild säkerhet för lånen icke avfordras kommunerna, enär ju
dessa hava rätt till utdebitering för sina behov och därför måste anses
fullt solida för de erhållna lånen. I
I huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag har
departementschefen förordat vissa villkor för låneförmedlingen. Beträffande
hushållningssällskapen föreslås sålunda, att för lånerörelsen skall
finnas en särskild egnahemsnämnd, vilken skall — med egen beslutanderätt
i fråga om låns beviljande eller avslående — handhava sällskapets
lånerörelse och i allmänhet verka för egnahemsfrågans utveckling
inom sällskapets område; att egnahemsombud skola anställas inom
varje kommun av sällskapets område för att tillhandagå lånesökande
med råd och anvisningar och lämna sällskapet upplysningar; att ombud
å statens vägnar skall deltaga i granskningen av egnahemsnämndens
räkenskaper och förvaltning — vilket förslag utgått från länsstyrelsen
i Malmöhus län —; att hos sällskapet skall finnas anställd minst en med
bidrag av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent för att biträda nämnden
Förlängd
amorteringsfrihet.
§ 14.
Understöd till
nyodling
m. m.
Kommunerna
som låneför•
medlare.
§ i.
Villkor för
hushållningssällskapens
låneförmedling.
§ 2.
16
Riksdagens skrivelse Nr 339.
och medverka för egnahemsväsendets utveckling; samt att sällskapet
skall hava antagit reglemente för lånerörelsen.
Vad angår förslaget om jordbrukskonsulenters anställande hos
hushållningssällskapen har departementschefen beräknat, att det skulle erfordras
ett antal av 50 sådana konsulenter med ett statsbidrag till varje
konsulents avlöning av 3,000 kronor, och skulle sålunda härför behövas
ett anslag å 150,000 kronor. Det bör erinras, att redan nu vid ett
flertal hushållningssällskap finnas anställda jordbrukskonsulenter samt att
riksdagen på extra stat för innevarande år såsom bidrag till avlönande
av dessa konsulenter anvisat anslag å 80,000 kronor. Den föreslagna
anordningen skulle alltså medföra ett ökat anslag för detta ändamål av
70,000 kronor. Som inledningsvis berörts har i årets statsverksproposition
beräknats anslag till det belopp, som nu begäres för ifrågavarande ändamål.
Riksdagen biträder de sålunda framlagda förslagen och anser, att
det begärda anslaget bör anvisas.
Vilikör för Enligt förslaget skola jämväl kommuner, aktiebolag och föreningar
^förtrudtare. för att kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden hava antagit
3 och 4. reglemente, varjämte för de båda sistnämnda, förutom vissa villkor, som
avse deras uppgift och organisation, bestämts, att i bolagets eller föreningens
styrelse skall finnas en å statens vägnar utsedd ledamot med
viss befogenhet samt att ett ombud å statens vägnar skall deltaga i
granskningen av vederbörandes räkenskaper och förvaltning.
Förslagen föranleda ej någon riksdagens erinran.
Statens niellanhavande med låneförmedlarna i fråga om lånens
utlämnande m. m.
Uppbörd och 23 § i förslaget till allmänna villkor och bestämmelser för statens
avlZZu2r egnahem slånerörelse lyder:
å egnahems- »på framställning av låneförmedlare äger vederbörande länsstyrelse ombesörja,
Iån rn. rn. ^ räntor ocb avbetalningar å av låneförmedlare utlämnade egnahemslån varda i
§ 23‘ samband med kronans arrenden eller annan under våren infallande uppbörd genom
vederbörandes försorg debiterade, uppburna och redovisade.»
Detta förslag överensstämmer med vad nu gäller för av hushållningssällskapen
utlämnade egnahemslån.
I motion nr 175 i första kammaren har — under åberopande av,
att då inom flera delar av landet, där någon uppbörd om våren ej
plägar förekomma, det befunnits ändamålsenligt, att ehuru utan stöd av
författningen anordna uppbörden av annuiteterna i samband med krono
-
17
Riksdagens skrivelse Nr 330.
skatternas uppbärande, det vore önskvärt att få detta förfarande legaliserat
— hemställts, att uppbörden må kunna äga rum jämväl i samband
med kronoskatterna.
Riksdagen anser vad av motionären anförts tala för att tillmötesgå
det av honom uttalade önskemålet. Detta torde kunna ske genom en
mindre ändring i paragrafen i fråga. Riksdagen anser sålunda densamma
böra erhålla följande ändrade lydelse:
§ 23.
»På framställning av låneförmedlare äger vederbörande länsstyrelse
ombesörja, att räntor och avbetalningar å av låneförmedlare utlämnade
egnahemslån varda i samband med någon kronans uppbörd genom vederbörandes
försorg debiterade, uppburna och redovisade.»
Under ovanupptagna rubrik innehåller propositionen även förslag
att tiden, inom vilken de årliga rånte- och kapitalavbetalningarna, som
nu gäldas efter överenskommelse mellan låneförmedlare och egnahemslåntagare,
skola vara av låntagaren fullgjorda, icke må bestämmas tidigare
än till november månad under det löpande året; att inbetalning av
odisponerade statslånebelopp skall ske före utgången av mars — nu
januari — månad året närmast efter det, då lånet blivit lyft i statskontoret;
att förvaltningsbidrag för lånerörelsen även må tillkomma
kommuner; att bolag och föreningar må såsom säkerhet för statslån
under vissa villkor och intill visst belopp lämna inteckningar i egnahemslägenhet,
beviljad eller lämnad såsom säkerhet för av vederbörande
låneförmedlare utlämnat egnahemslån; samt att låneförmedlare skall
årligen till jordbruksdepartementet, i stället för som nu vederbörande
länsstyrelse, avgiva redogörelse över lånerörelsen, vilken redogörelse
skall, beträffande andra låneförmedlare än kommunerna, vara granskad
och bestyrkt av vederbörande ombud för staten.
Dessa förslag föranleda ej någon erinran från riksdagens sida.
Livförsäkring.
I väsentliga delar med anslutning till de sakkunnigas förslag har
föredragande departementschefen, efter att hava samrått med chefen för
civildepartementet, förordat, att livförsäkring må på visst sätt förenas
med egnahemslån. Den närmare utformningen härav framgår av följande
yttrande av departementschefen:
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 saml. Nr 339.
3
18
Riksdagens skrivelse Nr 339.
»De stora fördelarna av att livförsäkring förenas med egnahemslån
hava blivit så övertygande utvecklade av såväl 1899 års egnahemskommitté
i dess av de sakkunniga åberopade yttrande som de sakkunniga
själva och dem, vilka i sina utlåtanden förordat en sådan anordning,
att jag icke anser mig behöva ytterligare uppehålla mig härvid,,
utan kan inskränka mig till att uttala min fulla anslutning till vad
sålunda anförts.
Egnahemssakkunnigas förslag angående livförsäkring avser endast
egnahemslån för jordbrukslägenheter. Detta är ganska förklarligt, enär
bostadslånerörelsen för dem tedde sig endast som ett provisorium. För
min del kan jag icke finna annat än att jämväl bostadslån bör kunna
förenas med livförsäkring.
Beträffande försäkringens huvudsakliga anordning instämmer jag i
förslaget, att den skall gälla lånets amorteringsdel och åsyfta att medföra,
att denna del vid dödsfall anses betald. Likaledes biträder jag
förslaget, att försäkringen ordnas enligt systemet med gemensam amorteringsplan.
Försäkringen bör meddelas av staten och handhavas av
riksförsäkringsanstalten. _ _ .
Då jag för egnahemslånerör elsen funnit mig böra föreslå vissa
från de sakkunnigas förslag avvikande bestämmelser, som utöva inverkan
på livförsäkringspremierna — exempelvis ifråga om räntefotens höjning
och därav föranledd förlängd amorteringstid —, har på min anmodan
numera verkställande direktören i allmänna pensionsförsäkringsbolaget,
K. Englund, vilken biträtt de sakkunniga med den försäkringstekniska
utredningen, verkställt omräkning av sina kalkyler under iakttagande av
ovanberörda förändringar. Han har tillika verkställt beräkning angående
livförsäkring i förening med bostadslån. Hans yttrande torde fa
såsom bilaga B fogas till detta protokoll. _
Vad därefter angår frågan, huruvida försäkringen^bör göras obligatorisk,
kan jag icke tillstyrka en sådan åtgärd. Åven om vid frivillig
försäkring densamma endast skulle erhålla en jämförelsevis inskränkt
omfattning, synes mig detta dock vara mindre ofördelaktigt än
om genom livförsäkringstvång egnahemsrörelsens utveckling skulle,
såsom jag tror mig hava allt skäl att befara, på ett synnerligen betänkligt
sätt hämmas. Ej heller kan jag tillmäta någon avsevärd betydelse
åt den omständigheten, att vid en till följd av försäkringens frivillighet
mindre försäkringsstock förvaltningskostnaderna skulle relativt ökas. Om
försäkringen grundas på frivillighet, förenklas även förhållandet, för det
fall att låntagaren redan bar livförsäkring i enskild försäkringsanstalt..
*) Här utesluten.
Biksdarjens skrivelse Nr 339. 19
Såsom Norrbottens läns egnahemsnämnd föreslagit och även riksförsäkringsanstalten
synes eventuellt förorda, bör emellertid rätt medgivas
låneförmedlare att i särskilda fall, när han så anser erforderligt
för säkerhetens stärkande, fordra livförsäkring av nu ifrågavarande slag.
Ifall låntagaren har eller vill taga annan försäkring, som låneförmedlaren
finner innebära tillräcklig säkerhet, bör låntagaren dock äga rätt att
överlämna sistnämnda försäkring i stället för ny av nu avsedd beskaffenhet.
Förslaget att den, som vill med egnahemslån förena livförsäkring
av nu ifrågavarande slag, hör äga företräde till erhållande av lån, synes
mig vila på en riktig åskådning och biträdes därför.
På grund av vad riksförsäkringsanstalten anfört synes särskild
högsta åldersgräns, lägre än den för erhållande av egnahemslån bestämda,
icke böra uppställas vid livförsäkring i förening med egnahemslån.
Det är naturligt, att vid högre ålder premierna bliva högre.
Att använda karenssystemet vid en försäkring av nu ifrågavarande
slag synes mig med hänsyn till vad riksförsäkringsanstalten anfört icke
fullt lämpligt, och jag har desto mindre skäl att förorda en sådan
anordning, som jag anser kostnaden för läkarbetyg böra gäldas av
staten.
Riksförsäkringsanstalten har ansett påföljden av lånets uppsägning
vid försummelse att erlägga premier ej innebära tillräcklig säkerhet utan
förordat inteckning i lägenheten såväl för de bestämda premierna som
för den tilläggsavgift, som i vissa fall skulle utgå vid förtidig inbetalning
av lånet. Det synes mig dock ytterst betänkligt att, då försäkringen
såsom regel är frivillig, kräva inteckning. Försäkringen är ju i detta
fall icke någon låntagaren avkrävd prestation i gengäld för lånet. Vid
vanlig försäkring kräves ingen garanti för premieinbetalningen, utan
försäkringstagarens risk vid försummelse härutinnan är ju, att försäkringen
förfaller eller i vissa fall nedsättes till vad de redan betalda
premierna kunna betinga. Här skulle på grund av försäkringens speciella
natur, utöver den naturliga risken av försäkringens fullständiga
upphörande, tillkomma äventyret av själva egnahemslånets uppsägning.
Jag kan ej finna det påkallat att gå ännu längre. Den olägenhet, som skulle
kunna härigenom uppstå och som väl sammanhänger med den omförmälda
s. k. negativa premiereserven under en viss del av försäkringstiden,
synes mig vara av ganska underordnad betydelse i förhållande
till det avhållande moment, som ett inteckningstvång skulle innebära
för den nu ifrågavarande livförsäkringsrörelsens utveckling.
Jag kan ej heller biträda lantbruksstyrelsens förslag att göra låne
-
§ 19-
5 st. 2.
20 Bilcsdagens skrivelse Nr 339.
förmedlaren till ekonomiskt ansvarig mellanhand i livförsäkringsrörelsen
i vidare mån än beträffande uppbörd och redovisning av influtna premier
och avgifter.
Såsom riksförsäkringsanstalten vid sitt tillstyrkande av förslaget
med gemensam amorteringsplan framhållit, kan behov för anstalten
uppstå3 av förskott av statsmedel för att kunna fullgöra de av försäkringen
härflytande förpliktelser. Sådant förskott torde ej redan nu
behöva anvisas, utan lärer frågan om beredande av medel därtill böra
få anstå, till dess behov av dylika medel yppat sig. Förskottets ersättande
synes för övrigt, om försäkringen eljest är riktigt organiserad,
böra kunna ske av framdeles inflytande försäkringsavgifter.
Såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit, torde medlens förvaltning
böra omhänderbavas av statskontoret, som ju i allt fall står i nära beröring
med låneförmedlarna.
De kostnader, som må uppstå för riksförsäkringsanstalten för handliavande
av bestyret med nu ifrågavarande försäkring, torde böra bestridas
från medel under sjätte huvudtiteln. Enär riksförsäkringsanstalten efter
avlåtandet den 12 juni 1915 av dess förevarande utlåtande omorganiserats,
samt på grund av inträdda prisstegringar ställa sig dessa kostnader
numera annorlunda än som i utlåtandet angivits. På grund bärav
bar jag från nämnda anstalt införskaffat en den 16 november 1918
dagtecknad P. M., vari anföres följande.
»Riksförsäkringsanstaltens verksamhet har numera erhållit en högst betydande
omfattning och dess arbetsbörda är så stor, att de för dess verksamhet avsedda
befattningshavarna icke kunna åtaga sig något arbete för annat ändamål. Enligt
riksförsäkringsanstaltens förslag i skrivelse den 12 juni 1915 var det avsett, att
ledamöterna skulle åtaga sig viss del av arbetet med ifrågavarande livförsäkringsärenden,
för vilket ändamål de skulle åtnjuta visst arvode, och att därför någon
särskild tjänsteman icke skulle helt avses för samma ärenden. Det är emellertid
numera icke möjligt för riksförsäkringsanstaltens ledamöter att åtaga sig något
avsevärt ytterligare arbete. Därest riksförsäkringsanstalten skall omhänderhava
ifrågavarande livförsäkringsrörelse, är det därför nödvändigt, att en särskild tjänsteman
anställes för ändamålet, vilken på eget ansvar kan handlägga flertalet hithörande,
ärenden Denne tjänsteman bör hava avlöning motsvarande tjänsteman i första
lönegraden, då kompetent person eljest icke kan erhållas. Arvode till en aktuarie
skulle då kunna bortfalla.
Beträffande arvodet till överläkaren är det beräknade beloppet av 1,001»
kronor numera med hänsyn till det minskade penningvärdet allt för lågt. Då
emellertid antalet försäkrade ännu ej med någon grad av säkerhet kan beräknas,
föreslår riksförsäkringsanstalten för närvarande endast en höjning av beloppet till
1,500 kronor. Skulle emellertid antalet försäkrade komma att uppgå till omkring
1,000 om året och överläkaren alltså hava att avgiva yttrande över omkring 1,000
läkarbetyg årligen, måste givetvis beloppet högst avsevärt höjas.
21
Riksdagens skrivelse Nr 339.
Vidare får riksförsiikringsanstalten erinra, att en mycket betydande prisstegring
på alla områden numera sigt rum. Sårskilt gäller detta beträffande möbler,
trycksaker och skrivmaterialier. Kostnaden för hyra har också högst avsevärt
stegrats och det torde nu ej vara möjligt att erhålla ett rum för lägre hyra än
omkring 1,000 kronor, vartill kommer kostnad för uppvärmning, belysning, städning
och telefon. Jämväl ersättningen till extra biträde måste ökas.
På grund av vad ovan anförts torde ifrågavarande kostnader böra beräknas
på följande sätt:
l:o) Organisationskostnader för en gång:
Kostnad för anskaffande av inventarier — inbegripet en skrivmaskin
och en räknemaskin — och skrivmaterialier, för tryckning
av formulär m. m. samt till diverse utgifter.................... kronor 6,000: —
2:o) Årliga förvaltningskostnader:
Hyra av ett rum jämte uppvärmning, belysning, städning och telefon » 1,400: —
Arvode till en aktuarie............................................................................ » 3,900: —
» » » överläkare........................................................................ » 1,500:_
» » kvinnligt biträde ............................................................... » 2,000:_
Tryckningskostnader, skrivmaterialier, inventarier och diverse........ » 1,500: —
Summa årliga kostnader kronor 10,300: —
Härtill kommer kostnad för läkarbetyg, beräknad efter kronor
7.5 0 för varje, till förslagsvis .................................................... » 7,500: —
Såsom redan tidigare framhållits anser riksförsäkringsanstalten det synnerligen
angeläget, att ifrågavarande kostnader hållas strängt åtskilda från riksförsäkringsanstaltens
kostnader för olycksfallsförsäkringen, varför det synes lämpligast,
om för nu ifrågavarande ändamål kunde uppföras ett särskilt förslagsanslag under
sjätte huvudtiteln.»
Det bör anmärkas, att vid denna kostnadsberäkning icke tagits
hänsyn till att jämväl bostadslån skulle kunna förenas med livförsäkring.
Åtminstone i början torde emellertid icke härigenom antalet livförsäkringar
av. ifrågavarande slag komma att bliva så mycket ökat, att det
nämnvärt inverkar på kostnaderna.
I likhet med riksförsäkringsanstalten anser jag kostnaden för läkarbetyg
böra bestridas av statsmedel.
.Vad angår frågan om beredande av medel till dessa utgifter
för riksförsäkringsanstalten har chefen för civildepartementet meddelat
mig, att, då i varje fall fråga om vissa ändringar i anslagen till nämnda
anstalt bör underställas 1920 års riksdag, denna anslagsfråga bör kunna
till dess uppskjutas.
I egnahemslånevillkoren torde blott vissa grundläggande bestämmelser
angående livförsäkringen böra, såsom de sakkunniga ock före
-
22
Riksdagens skrivelse Nr 339.
slagit, införas, under det att försäkringen i övrigt må anordnas på sätt
Kungl. Magt närmare bestämmer.»
Riksdagen biträder det sålunda framlagda förslaget. Den av riksdagen
beslutade sänkningen av räntan från 5 till 43/i procent och den
därav föranledda förkortningen av amorteringstiden utövar inverkan på
de livförsäkringspremier, som beräknats i den av direktören Englund
utarbetade bilagan till propositionen. Med anledning härav vill riksdagen
framhålla, att det enligt § 26 i förslaget till allmänna villkor och bestämmelser
för ifrågavarande lån skall tillhöra Kungl. Maj:t att utfärda
de närmare bestämmelserna för livförsäkringens anordnande, varför det jämväl
torde tillkomma Kungl. Maj :t att låta verkställa de nya beräkningar av
livförsäkringspremierna, som kunna föranledas av den angivna räntesänkningen.
Lån till lägenheter på arrende med köprätl.
Rörande detta förslag, vartill riksdagen senare återkommer i sammanhang
med frågan om jordförmedlingen, anför departementschefen
huvudsakligen följande, som ej föranleder någon erinran.
»Det av egnahemssakkunniga framställda förslaget att understödja
en sådan kombination av besittningsrätt och äganderätt, att lägenhetsinnehavaren
först är arrendator och sedan kan bli ägare, anser jag
vara förtjänt av uppmärksamhet. Jag vill betona, att även detta
förslag avser endast jordbrukslägenheter.
Själva tanken att söka förhjälpa till eget hem även sådana, i övrigt
väl kvalificerade personer, vilka icke äga tillräckliga tillgångar för att
genast tillskjuta vad som behövs utöver egnahemslånet, synes mig god.
Om man än icke bör förvänta, att den föreslagna metoden skall till en
början vinna någon större tillämpning, anser jag det dock önskvärt, att
möjlighet öppnas för dess användande i de fall, då detta finnes vara
lämpligt. Den innebär en mellanform mellan besittnings- och äganderätt,
vilken synes medföra betydelsefulla fördelar och icke sakna utvecklingsmöjligheter.
Till en början torde den mest få karaktären
av ''försök.
Vid bedömandet av frågan, huru detta försök på tjänligaste sätt
bör organiseras, måste man enligt min mening såsom utgångspunkt
taga den omständigheten, att låneförmedlaren, vilken i sinom tid skall
låta arrenderätten övergå till äganderätt mot egnahemslån, skall redan
från början av arrendeavtalet äga jorden. Det bör således icke komma
i fråga, att avtal av nu förevarande beskaffenhet kan få gälla arrende
23
Riksdagens skrivelse Nr 339.
av jord, som tillhör tredje man, även om dels denne ntlovat framtida
äganderätt, dels en låneförmedlare utlovat framtida egnahemslån. Allt
bör vara en affär endast mellan två parter, arrendatorn—egnahemslåntagaren
och jordägaren—egnahemslåneförmedlaren, naturligtvis jämte
staten såsom yttersta långivare. Det må erkännas, att, på sätt närmare
kommer att utvecklas vid behandlingen av jordförmedlingen, vissa
skäl kunna anföras för deras mening, som anse, att jordförmedlingsverksamheten
bör bedrivas av andra organ än låneförmedlingsrörelsen,
men i detta fall skulle en sådan åtskillnad medföra så invecklade förhållanden,
att den icke kan åtminstone för närvarande tillrådas.
Fasthåller man denna utgångspunkt, synas mig konsekvenserna
bliva lättare att draga. Åtgärden framstår då tydligt såsom avseende
att bereda den obemedlade spekulanten tillgång på jord och möjliggöra
för honom att uppsamla den sjättedel av värdet, som minst behövs för att
han skall få egnahemslån. I avseende på arrendemomentet skiljer den
sig icke från vanliga arrendeupplåtelser. I fråga om avbetalningsmomentet
kan förhållandet anses innebära, att en del av köpeskillingen småningom
uppsamlas i stället för att den eljest skulle betalas på en gång. Affären
visar sig alltså förnämligast vara en jordaffär och icke en låneaffär. Den
hör därför principiellt närmast till det slag av affärer, som från statens
sida understödjas medelst lån från jordformedlingsfonden. Åven de sakkunniga
hava ansett, att de av dem föreslagna lånen skulle få ungefär
samma karaktär som lånen från jordförmedlingsfonden, och uttalat, att
det otvivelaktigt skulle stå i god överensstämmelse med denna fonds uppgift
att taga de behövliga medlen från nämnda fond. De hava dock
ansett vissa praktiska olägenheter bliva förknippade därmed. Den enda
olägenhet, de anföra, är emellertid, att, då tiden för slutbetalningen av sjättedelen
icke är bestämd, flera sådana slutbetalningar, än som beräknats, kunna
inträffa under ett visst år, och att. låneförmedlaren då icke skulle kunna
av de för året erhållna statslånemedlen behörigen tillgodose både alla
dylika från arrenden förändrade egnahemslån och nya direkta egnahemslån.
Denna farhåga synes mig dock överdriven. Dels torde det nämligen
få antagas, att åtminstone tillsvidare användningen av det nu
ifrågasatta institutet icke för var enskild låneförmedlare blir särdeles
stor, dels synes sannolikheten av för tidiga avbetalningar, som kunna
framflytta tiden för egnahemslåns erhållande, icke böra uppskattas alltför
högt, dels bör ju egnahemslåneförmedlaren vid sin begäran om statslån
alltid kunna inräkna en viss marginal för dylika oberäknade lån, dels
slutligen pläga ju redan nu framställningarna om statslån i regel gälla
avrundade summor, som icke äro avsedda för vissa redan då i detalj
24
Riksdagens skrivelse Nr 339.
kända lånebehov utan för att tillgodose de behov, som antagas kunna
yppas, och i den mån samt i den ordning inbördes, vari de finnas förtjänta
därav. Jag kan därför icke finna den av de sakkunniga uppgivna
praktiska olägenheten vara av den betydelse, att man för dess skull bör
avstå från att bereda den ifrågasatta åtgärden en principiellt riktig
grundval, nämligen att ställa den i förbindelse med jordförmedlingsfonden.
Jag vill även framhålla, att betänkliga olägenheter synas mig
kunna uppkomma, ifall medel ur egnakemslånefonden skulle användas
härtill. Dessa medel skulle då bilda en särskild avdelning av fonden
med andra återbetalningsregler än fonden i övrigt. Ifall arrendatorn
icke ville eller kunde fortsätta med arrendet eller om han vägrade att
övertaga lägenheten mot egnahemslån eller om han avlede, skulle väl
låneförmedlaren återtaga lägenheten och kanske därå få en ny arrendator
på lika villkor, varvid måhända ny återbetalningstid skulle börja löpa,
eller ock skulle han sälja lägenheten antingen mot egnahemslån eller på
annat sätt. I varje fall skulle besvärliga avräkningar uppstå. Kanske
låneförmedlaren till och med skulle bli nödsakad att låta bruka lägenheten
för egen räkning. Egnahemslånefonden skulle faktiskt delvis förändras
till en fond för inköp av jord i likhet med jordförmedlingsfonden
men på frikostigare villkor, varigenom vissa svårigheter i förhållandet
mellan de bägge fonderna skulle kunna uppkomma.
I det fall att den egendom, varå lägenheten finnes, inköpts medelst
jordförmedlingslån, skulle enligt de sakkunnigas förslag, redan när ett
arrendeavtal av nu ifrågasatt beskaffenhet slutits, lån till lägenheten
erhållas ur egnahemslånefonden och av jordförmedlingslånet inbetalas
så mycket, som proportionellt belöpte på lägenhetens område, ehuru
jordförmedlaren behåller äganderätten till lägenheten. Om däremot jordförmedlingsfonden
fortfarande skall under arrendetiden bestrida lånet, sker
likviden mellan fonderna först då egnahemslånet verkligen tages och
lägenheten säljes till arrendatorn. Gränsen mellan de bägge fondernas
verksamhetsområden upprätthålles härigenom. Jordförmedlingsfondens
utlåningsregler giva också lättare möjligheter att jämka återbetalningen
efter sig företeende omständigheter än egnahemslånefondens noggranna
bestämmelser om viss amorteringsplan m. m.
Både av principiella och praktiska skäl anser jag det därför riktigast,
att den ifrågasatta lånerörelsen, så länge arrendetiden räcker,
bedrives med anlitande av medel ur jordförmedlingsfonden. Detta har
inverkan i åtskilliga hänseenden på lånerörelsens praktiska anordning.
Jag torde längre fram få närmare yttra mig i denna fråga vid behandlingen
av jordförmedlingsväsendet och jordförmedlingsfonden.
25
Riksdagens skrivelse Nr 339.
I ett avseende är emellertid ett uttalande redan nu nödvändigt.
Jag syftar på det av länsstyrelsen i Malmöhus län framställda förslaget,
att amorteringsskyldiglieten vid egnahemslån till f. d. lägenhetsarrendatorer
skulle inträda tidigare än för andra egnahemslåntagare. Jag
finner detta förslag hava mycket, som talar för sig. Det vill onekligen
förefalla ganska onödigt att, efter det arrendatorn under eu rätt lång arrendetid
årligen erlagt full annuitet å lägenhetens hela värde, han skall, sedan
han bör hava kommit ganska bra i ordning å lägenheten samt inköpt densamma,
under sex år erlägga allenast ränta å egnahemslånet d. v. s. å 6/e
av lägenhetens värde. Åven om arrendeannuiteten utgår endast efter 6
procent, skulle förhållandet vid en lägenhet å 9,000 kronors värde bliva,
att, sedan under arrendetiden erlagts årligen 540 kronor, skulle under
amorteringsfrihetstiden betalas 5 procent ränta å ett egnahemslån å 7,500
kronor med 375 kronor, varefter under amorteringstiden annuiteten skulle
stiga till 412 kronor 50 öre, nämligen till 6 procent å amorteringsdelen
och 5 procent den stående delen, vardera delen utgörande 3,750 kronor.
I och för sig kan eu sådan växling i det årliga betalningsbeloppet icke
här anses påkallad av något behov från låntagarens sida, isynnerhet som,
på sätt nämnda länsstyrelse framhållit, lägenheten kan antagas vara vid
arrendetidens utgång försedd med nödiga hus. Jag har för avsikt att i
stället ifrågasätta viss kortare amorteringsfrihetstid vid arrendetidens
början, och det torde vara påtagligt, att härigenom sagda frihet blir
riktigare placerad och kommer låntagaren till bättre gagn. Genom borttagandet
av amorteringsfriheten å egnahemslånet påskyndas skuldens
avbetalning. Från låntagarens synpunkt synes därför icke något avsevärt
kunna invändas mot att vid egnahemslån av nu ifrågavarande
slag amorteringsskyldigheten inträder samma år arrendet upphör och att
sålunda i det ovan anförda exemplet årsbetalningen av 412 kronor 50 öre
följer omedelbart efter arrendet å 540 kronor, allenast med den jämkning
att vid första betalningen räntan skall avse blott tiden från egnahemslånets
utlämnande den 14 mars i samband med arrendets upphörande
och till årets slut. Sistnämnda ojämnhet kan icke undvikas,
enär arrendeåret icke sammanfaller med låneåret, och även vid vanliga
egnahemslån blir räntan under första året i regel mindre än under de
följande.
Mot en sådan anordning har emellertid anförts, att därigenom
vissa egnahemslån skulle återbetalas till låneförmedlaren i annan ordning
än de övriga lånen från samma statslånebelopp och att låneförmedlarens
mellanhavande med statskontoret skulle härigenom invecklas. Denna
invändning, som är av mera formell innebörd, torde icke böra tillmätas
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 samt. Nr 339. 4
26
Riksdagens skrivelse Nr 339.
avgörande betydelse. Därest det befunnes nödvändigt att även i detta
fall bibehålla full överensstämmelse mellan låneförmedlarens mellanhavande
med å ena sidan statskontoret och å andra sidan egnahemslåntagaren,
skulle för sakens ordnande olika utvägar kunna tänkas. Antingen skulle
låneförmedlaren, när egnahemslån utlämnats till en förutvarande arrendator,
därom underrätta statskontoret, som då skulle omföra beloppet till
att amorteras i samma ordning som de tidigare utlämnade lån, för vilka
amorteringen började samtidigt. Eller också skulle man kunna lämna
statslånets amorteringsplan orubbad och endast låta låneförmedlarna inbetala
de första årens amorteringar såsom extra uppbörd enligt mom. 6.
Emellertid skulle i vartdera fallet ganska mycket besvär och skriverier
vållas. Jag håller före, att man mycket väl kan i detta fall, liksom jag
tillstyrkt i fråga om tilläggslånen, låta låneförmedlaren behålla de influtna
kapitalbeloppen, till dess inbetalning skall ske å det statslån, av vilket
egnahemslånet utgått. Denna förmån kan tänkas göra en låneförmedlare
mer benägen att begagna systemet av lån till arrende med köprätt.
Bestämmelser av nu angivet innehåll böra tillfogas egnahemslånevillkoren.
»
Årligt statslånebelopp.
I betraktande av de skedda höjningarna i egnahemslägenheternas
maximivärden samt penningvärdets allmänna fall har departementschefen
ansett en väsentlig höjning av det årligen till statslån bestämda beloppet —
under senare år 7 Va miljoner kronor — påkallad och erinrat att Kungl.
Maj:t i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att öka detta belopp
till 10 miljoner kronor samt att riksdagen innevarande år dels medgivit,
att från och med år 1920 ett belopp av 10,000,000 kronor må av Kungl.
Maj:t årligen disponeras såsom lån från egnahemslånefonden; dels ock
såsom kapitalökning för samma fond för år 1920 anvisat ett reservationsanslag
av 6,500,000 kronor.
Departementschefen har ansett, att av egnahemslånefonden en fördelning
nu bör genomföras såtillvida, som det bör stadgas, att högst
en tredjedel av det för året disponibla statslånebeloppet av nämnda fond
må av Kungl. Maj:t anvisas till lån för bostadslägenheter.
Riksdagen finner den av departementschefen sålunda föreslagna
fördelningen av disponibla statslånebelopp från fonden väl avvägd.
Riksdagens skrivelse Nr 339.
27
Egnahemslägenheters bevarande såsom sådana.
Under denna rubrik har departementschefen berört frågan om åtgärder
för tryggande av, att de egna hemmen bliva bevarade såsom
sådana och att alltså statens medverkan vid egnahemsbildandet må leda
till resultat av beståndande värde i det avsedda syftet samt därvid framhållit,
att mycket betydande svårigheter förefunnes för att med bibehållande
av grundsatsen om oinskränkt äganderätt vinna tillfyllestgörande
garantier mot missbruk i nu förevarande hänseende. Möjligen skulle
genom en omläggning av systemet kreditmöjligheter kunna komma till
användning, vilka underlättade frågans lösning i önskad riktning. I
varje fall tarvade frågan härom ytterligare utredning.
Förutom ovannämnda förändringar hava gällande lånevillkor för Förslag m
statens egnakemslånerörelse undergått vissa omarbetningar i formellt lånevillkor.
avseende.
Förslaget skall tillämpas för alla lån, som beviljas för år 1920
eller senare år. Av bestämmelserna äro de, som upptagits i §§ 12, 22
och 23, avsedda att från och med år 1920 gälla även lån, som dessförinnan
beviljats.
Enligt från jordbruksdepartementet efter ifrågavarande propositions
avlåtande gjorda påpekanden äro bestämmelserna i 6 § i vissa avseenden
otydliga och därjämte ofullständiga.
Otydligheten består däri, att paragrafen ej direkt angiver, att den
avser blott förhållandet mellan låneförmedlaren och egnahemslånetagaren,
vilket dock framgår av motiveringen. I förhållandet mellan statskontoret
och låneförmedlaren spela tilläggslånen ingen roll, utan skall det statslån,
från vilket de utgått, avbetalas i vanlig ordning.
Ofullständigheten består däri, att den föreskrivna sammanslagningen § 6.
med det äldre lånet icke kan ske i annat fall, än då bägge lånen följa
samma regler. Till lån, som utbekommits åren 1917, 1918 och 1919,
och för vilka amorteringsskyldigheten alltså inträder resp. år 1921,
1922 och 1923, kan tilläggslån beviljas intill amorteringsskyldighetens
inträde, d. v. s. senast resp. år 1920, 1921 och 1922. Men dessa tillläggslån
löpa med högre ränta än det ursprungliga egnahemslånet,
som löper med 3.6 procent. Någon sammanslagning mellan dessa lån
låter sig därför icke göra. För detta fall ger paragrafen inga regler.
Saken gäller endast tilläggslån under sistnämnda tre år till äldre lån,
ty därefter förbjudas dylika tilläggslån av att amorteringsskyldigheten
28
Riksdagens skrivelse Nr 339.
för de äldre lånen inträtt. Med egnahemslån, som bekommas år 1920,
kan tilläggslån sammanslås, enär bägge lånen löpa med samma ränta.
För undvikande av nämnda otydlighet och ofullständighet torde
paragrafen böra omformuleras sålunda:
tf §.
Beträffande jordbrukslägenhet må låneförmedlare, utan hinder av att
egnahemslån redan blivit beviljat, kunna, om så anses lämpligt, tilldela
egnahemslåntag aren, innan hans amorteringsskyldighet inträder, tilläggslån
en gång för utvidgande av jordområdet å lägenheten.
I förhållandet mellan låneför medlar en och egnahemslåntagaren skall
sådant tilläggslån, där det löper med ränta efter samma räntefot som det
förut beviljade egnahemslånet, sammanslås med detta, men eljest i avseende
å förräntning och återbetalning behandlas såsom särskilt lån.
Om tilläggslån gälle för övrigt, där icke särskilt därom stadgas, vad
här sägs om egnahemslån för jordbrukslägenhet.
Ben omständigheten att låneför medlare sålunda beviljat tilläggslån,
inverkar icke på återbetalningen av det statslån, av vilket tilläggslånet utgått:
Åven i förslagets § 20 1) torde en förändring av liknande beskaffenhet
som den nyss angivna böra företagas. Ifrågavarande bestämmelse lyder:
§ 20.
»I fråga om ränta och återbetalning må ej i det uti § 17 omförmälda
lånekontrakt betingas andra villkor än i § 14 stadgats angående
statslån, dock med undantag i följande avseenden, nämligen:
1) att tilläggslån skall följa samma återbetalningsregler som det
redan erhållna egnahemslånet, utan binder av att härigenom för tilläggslånet
icke må kunna åtnjutas amorteringsfrihet under eljest medgiven tid.»
Då, enligt vad nyss angivits, tilläggslån i visst fall — se § 6
andra stycket i dess nyss föreslagna ändrade lydelse — skall i avseende
å förräntning och återbetalning behandlas såsom särskilt lån, följer
härav, att det i dylika fall ej kan följa samma återbetalningsregler,
som det redan beviljade egnahemslånet. Ifrågavarande punkt torde
därför lämpligen böra omformuleras sålunda:
Riksdagens skrivelse Nr 339.
29
§ 20.
»I fråga om — — — — — — — — — — — —----
—--— — — — nämligen:
1) att tilläggslån skall, där det icke jämlikt § C> andra stycket skall
i avseende å förräntning och återbetalning behandlas såsom särskilt lån,
följa samma återbetalningsregler som det redan erhållna egnahemslånet,
utan hinder av att härigenom för tilläggslånet icke må kunna åtnjutas
amorteringsfrihet under eljest medgiven tid.»
Vid granskning av förslaget har riksdagen i övrigt icke funnit
anledning till erinran.
C. Jordförmedlingen.
Frågan om jordförmedlingens allmänna ställning i egnahemsrörelsen
har i den föregående framställningen blivit något berörd i sammanhang
med frågan om en genomgripande omläggning av statens åtgärder
för att främja denna rörelse. Departementschefen har av där angivna
skäl tunnit sig icke kunna för närvarande tillstyrka en sådan omläggning,
men förordat, att de ändringar, som inom det nuvarande systemets
ram kunde göras för att utveckla sagda rörelse, borde vidtagas, vilket
uttalande jämväl har tillämpning å jordförmedlingen.
Först har upptagits till behandling föreslagna ändringar rörande
jordförmedlingsfonden. Beträffande dessa förslag, som nära sammanhänga
med de förut angivna ändringarna i bestämmelserna för egnahemslåneverksamheten
samt det i omedelbart samband härmed upptagna,
förut berörda förslaget om arrende med köprätt, har departementschefen
anfört följande:
»Vad först angår de av egnahemssakkunniga under denna avdelning
i deras betänkande framställda förslagen har jag redan såsom min
åsikt uttalat, att ärendena angående jordförmedlingsfonden böra handläggas
av den avdelning inom jordbruksdepartementet, vilken bör inrättas
för egnahemsärenden.
Förslaget att jordförmedlande bolag eller förening må tillerkännas
rätt att såsom säkerhet för erhållet lån lämna inteckningar i den inköpta
egendomen intill av dess värde synes mig böra godkännas,
Jordförmedlings
fonden.
30
Riksdagens skrivelse Nr 339.
varvid motsvarande bestämmelser böra stadgas, som i detta hänseende
föreslagits beträffande egnahemslånefonden.
Såsom jag redan anfört vid behandlingen av frågan om kommuner
såsom förmedlare av egnahemslån anser jag tillfälle böra beredas
även kommuner att förmedla lån ur jordförmedlingsfonden.
Det av förvaltningsutskottet i Östergötlands län framhållna behovet
av kontroll över jordförmedlare finner jag böra tillgodoses mer än hittills
och vill därför tillstyrka, att för statens räkning skall, i analogi
med vad jag föreslagit beträffande vissa egnahemslåneförmedlare, i fråga
om jordförmedlande hushållningssällskap, bolag och föreningar dels finnas
en ledamot i vederbörande jordförmedlares styrelse eller nämnd, dels
ock utses ett ombud att deltaga i revisionen.
Den av styrelsen för aktiebolaget Hem på landet framhållna skogsfrågan
är påtagligen av icke ringa betydelse och jag anser det vara särdeles
önskligt, om vid styckning av en fastighet skog avsättes för gemensamt
bruk. Någon obligatorisk föreskrift härom torde dock knappast böra
givas, enär mycket beror på omständigheterna i varje särskilt fall. Den
framkastade tanken visar emellertid hän på behovet av närmare föreskrifter
angående styckningsplanen och styckningens verkställande. Jag
vill i detta avseende tillstyrka, att varje jordförmedlare skall vara skyldig
att efter vederbörande jordbrukskonsulents hörande underställa omförmälda
avdelning inom jordbruksdepartementet plan till styckning av med jordförmedlingslån
inköpt fastighet. Sagde konsulent bör vid sin granskning
noggrant tillse planens lämplighet även beträffande dispositionen
av tilläventyrs befintlig skog. Därjämte bör stadgas, att avverkning av
skog å dylik fastighet utöver husbehovet icke får ske, förrän sådan plan
vederbörligen fastställts. Ifall jordförmedlaren innan planen fastställts
avyttrar någon del av fastigheten eller avverkar eller låter avverka
skog utöver husbehovet eller därefter handlar i strid mot styckningsplanen,
bör detta kunna hava till följd uppsägning av lånet helt eller delvis.
Därjämte bör stadgas, att då jordförmedlare ingiver ansökning om
lån ur jordförmedlingsfonden för inköp av viss fastighet, jordbrukskonsulenten
skall hava efter besiktning på stället avgivit vid ansökningen
fogat yttrande angående fastighetens lämplighet för styckning.
I likhet med vad jag tillstyrkt beträffande egnahemslånen anser
jag jordförmedlarnas rapportskyldighet böra riktas till jordbruksdepartementet.
Länsstyrelsernas nuvarande åliggande att föreslå det belopp av
lånet, som på grund av verkställda försäljningar^ bör inbetalas till statskontoret,
skulle i samband härmed upphöra. Arsredogörelsen bör be
-
Riksdagens skrivelse Nr 339. 31
träffande j or dför medlande hushållningssällskap, aktiebolag och förening
bestyrkas av statens ledamot i nämnden eller styrelsen.
Den nuvarande räntefoten av 4 procent för lån från jordförmedlingsfonden
bör höjas till 5 procent, liksom föreslagits i fråga om egnahemslånefonden.
Visserligen är med hänsyn till nuvarande förhållanden även
denna räntefot ganska låg vid företag av nu ifrågavarande slag, men
då genom do bestämmelser angående styckningsplan m. m., som jag
föreslår, vissa rätt kännbara band komma att läggas på jordförmedlarnas
verksamhet samt något förvaltningsbidrag tydligtvis icke bör utgå, anser
jag mig kunna stanna därvid. Det är även för organiserandet av systemet
med arrende med köprätt önskvärt, att samma räntefot tillämpas å
jordförmedlingslån som egnahemslån.
Jag övergår nu till att något närmare utveckla hur enligt min
mening systemet arrende med köprätt bör organiseras.
1 likhet med de sakkunniga anser jag, att statslån bör kunna utgå
till fulla värdet av en på arrende enligt det nu ifrågasatta systemet
upplåten lägenhet, naturligtvis mot att sådan jordförmedlare, som utgöres
av bolag eller förening, ställer betryggande säkerhet därför. Lånen
böra, som förut nämnts, utgå från jordförmedlingsfonden, vars lånevillkor
på grund härav måste undergå åtskilliga förändringar.
Då emellertid lån ur denna fond nu får utgå endast till Vs av den
inköpta fastighetens värde, samt det ej synes lämpligt, att jordförmedlaren
erhåller ökat lån på grund av att fastigheten helt eller delvis
upplåtits till dylika arrendelägenheter, bör dessa lägenheters sammanlagda
värde ej få uppgå till högre belopp än den ej till betalning förfallna
delen av jordförmedlingslånet.
Då det är fråga om arrende och jordförmedlaren äger jorden, bör
man utgå från att även husen tillhöra denne. Ifall lägenheten från början
är obebyggd, bör alltså jordförmedlaren bekosta husens uppförande. De
kunna då uppföras antingen före arrendetidens början eller därefter. Arrendatorn
kan mycket väl uppföra dem för jordförmedlarens räkning, exempelvis
mot avdrag på arrendet, men de böra tillhöra jordförmedlaren för
att ordning och reda i systemet må vinnas. Det bör givetvis förutsättas,
att lägenheten vid tiden för arrenderättens utbyte mot äganderätt och
lånets förändring till egnahemslån är bebyggd. Lägenhetens värde i
bebyggt skick skulle vid bifall till av mig förut framställt förslag beträffande
jordbrukslägenheter icke överstiga 10,000 kronor, varav egnahemslån
ges blott till fem sjättedelar. Den återstående sjättedelen måste
Arrende med
köprätt.
32
Riksdagens skrivelse Nr 339.
vara amorterad under arrendetiden, Härav följer, att även det "värde,
vara arrendet skall beräknas, icke får överstiga 10,000 kronor.
I avseende å arrendets storlek är det å ena sidan önskvärt, att
detta ej sättes så högt, att det blir alltför betungande för arrendatorn
i synnerhet i början, men å andra sidan är det av vikt, att icke genom
ett lågt arrende den tid alltför mycket förlängés, som måste förflyta, tills
äganderätt erhålles. Efter prövning av åtskilliga tänkbara system har
jag funnit mig böra stanna vid ett förslag, som avser att under de tre
första arrendeåren, då arrendatorn bör beredas tillfälle att sätta lägenheten
i skick och förbättra sina inventarier, allenast ränta å 5 procent
skall erläggas, samt att därefter en annuitet av 6 procent skall utgå.
Av arrendatorn gjorda avbetalningar böra såsom hans tillgodohavande
förräntas för hans räkning. Av skäl, som jag längre fram skall utveckla,
synes mig detta arrendatorns tillgodohavande böra under arrendetiden
innestå hos jordförmedlaren. Det kunde synas . mest konsekvent att
föreskriva, ätt å sålunda innestående medel jordförmedlaren skulle
tillgodoföra arrendatorn ränta efter 5 procent. Betydelsefulla skäl
synas mig dock tala för en lägre ränta. I betraktande bör nämligen
först tagas, att svårighet torde ibland kunna möta för jordförmedlaren
att själv placera dessa medel mot dylik ränta, hels denna kapitalisering
''måste med oförändrad ränta pågå under en rätt lång följd av
år varunder den allmänna räntan kan undergå betydande växiingai.
En viss risk för ränteförlust föreligger alltså för jordförmedlaren.
Det är emellertid av vikt att ordna systemet så, att jordförmedlaren
icke till följd av befarad ränteförlust underlåter att begagna systemet
av arrende med köprätt, utan bör användningen av detta system snarare
främjas genom särskilda förmåners medgivande. Därjämte bör observeras,
att detta system medför för jordförmedlaren icke ringa besvär
och kontroll samt jämförelsevis invecklad bokföring. Jag anser det av
dessa skäl vara befogat, att jordförmedlaren får å arrendatorns hos honom
innestående kapitalavbetalningar beräkna Va procent lägre ränta än eljest
och alltså 4 7* procent. Härigenom erhålles ett slags förvaltnmgsbidrag.
Detta system medför, att en sjättedel av lägenhetens värde blir amorterad
under 13 års tid, varvid avgiften det sista året blir något lägre än de
föregående. Arrendetiden blir härigenom, liksom enligt de sakkunnigas
förslag, tillhopa 16 år. Då efter förloppet av denna tid amortering av
egnahemslånets amorteringsdel skulle enligt mitt i det föregående framställda
förslag omedelbart vid taga och fortgå i 37 år, skulle sålunda
hela amorteringen vara fullgjord inom 53 år och endast den stående
delen därefter återstå. De sakkunniga hava beräknat arrendetiden lika
-
33
Riksdagens skrivelse Nr 339.
ledes till 16 år, men därefter förordat 5 års amorteringsfrihet och 26
ars amorteringstid (beroende på räntans bibehållande vid 3.6 procent
enligt deras förslag), tillhopa 47 år. Med iakttagande att första amorteringsuppbörden
å vanligt egnahemslån skall enligt vad jag förut föreslagit
ske först i mars månad det sjunde året bleve faktiskt sistnämnda
tid utsträckt med ett år till 48 år. Mitt nu ifrågavarande förslag innebär
alltså fem års förlängning i tiden. I jämförelse med direkt erhållande
av äganderätt jämte egnahemslån, medförande enligt mitt förut
framlagda förslag en avbetalningstid av 6 + 37 år = 43 år, drager
systemet arrende med köprätt enligt mitt förslag 10 år längre tid.
För att närmare åskådliggöra detta system tillåter jag mig meddela
följande tablå, utvisande avbetalningen under arrendetiden av eu
till 9,000 kronor värderad jordbrukslägenhet och ställningen vid varje
arrendeårs slut. Jag vill erinra, att arrendeavtalet bör räknas per 14
mars årligen.
1
1
i Arrendeår
i
Egentligt
arrende
å 5 %
Avbetalning
å 1 X
Stimma
årlig avgäld
Ränta å 4''/s
% å tillgodo- havande vid
årets början
Tillgodo- havande vid
årets slut
i
450
_
450.—
2
450
—
450.—
—
—
3
450
—
450.—
—
—
4
450
90.—
540.—
—
90.—
5
450
90.—
540.—
4.05
184.0 5
6
450
90.—
540.—
8.2»
282.33 j
7
450
90.—
540.—
12.70
385^03
8
450
90 —
540.—
17.33
492.36
9
450
90.—
540.—
22.16
604.5 2
10
450
90.—
540.—
27.20
721.72
11
450
90.--
540.—
32.48
844.20
12
450
90.—
540.—
37.99
972.18
13
450
90.—
540.—
43.75
1,105.93
14
450
90.—
540.—
49.7 7
1,245.6 9
15
450
90.—
540.—
56.0 6
1,391.75
16
450
45.62
495.6 2
62.63
1,500.—
Såsom av denna tablå framgår, kan avgälden under det sextonde
året minskas och sjättedelen likväl bliva under detta år fullt betald.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 11 sand. Nr 339. 5
34
Riksdagens skrivelse 1\r 339.
Under den därpå följande amorteringstiden för ett egnahemslån å 7,500
kronor blir annuiteten 412 kronor 50 öre.
Såsom de sakkunniga framhållit bör det icke vara arrendatorn förmenat
att verkställa avbetalningarna hastigare än planen angivit. Det
må ock vara jordförmedlaren obetaget att i särskilda fall medgiva utsträckning
av arrendetiden, dock ej längre än till och med tjugonde
året, ifall rätt skall kunna bibehållas till att förändra transaktionen till
ett egnahemslån. Någon yttersta gräns måste nämligen sättas.
De sakkunniga hava framhållit, att, då arrende med köprätt drager
längre tid än vanligt egnahemslån, högsta levnadsåldern för nytillträdande
arrendator bör sättas lägre än för egnahemslåntagare, samt i
sådant hänseende föreslagit en ålder av 40 år. Då, såsom jag ovan
utvecklat, arrendesystemet förlänger tiden med 10 år och högsta levnadsåldern
för att kunna godkännas som egnahemslåntagare i regel är 50
år, skulle det visserligen ligga närmast till hands att nu medgiva 40 år
såsom högsta åldersgräns, men då dels arrendesystemet är förenat med
vissa vanskligheter och arrendetiden ju i vissa fall kan behöva utsträckas
samt eu till egnahemslåntagare kvalificerad person vid inemot 40 års
ålder bör kunna i allmänhet antagas hava förvärvat vad som tarvas för
att söka ett verkligt egnahemslån, anser jag högsta regelmässiga åldersgränsen
för erhållande av arrende av nu ifrågavarande slag böra sänkas
till 35 år. Jag vill erinra, att Malmöhus länsstyrelse, under framhållande
att ifrågavarande system är ägnat att tillgodose de ungas egnahemsfråga,
förordat en maximiålder av 30 år, vilket dock synes mig alltför lågt. —
Att arrendatorn bör i övrigt äga de personliga kvalifikationer, som krävas
av egnahemslåntagare, torde vara uppenbart.
De sakkunniga hava föreslagit, att de av arrendatorn gjorda kapitalavbetalningar
skulle av jordförmedlaren inlevereras till statskontoret.
Då dessa medel väl skulle där särskilt bokföras och ränta å dem beräknas,
för att arrendatorn skulle kunna åtnjuta ett tillgodohavande,
som han — efter kvittning mot eventuell husröta eller annan skuld till
jordförmedlaren — ägde utfå, därest han icke ville fortsätta med arrendet
eller taga egnahemslån, synes mig denna metod skola medföra ganska
invecklade förhållanden. Möjligen skulle till och med särskild avräkning
böra föras i statskontoret för varje dylik arrendelägenhet. Det synes mig
då bättre, att, såsom jag ock redan omnämnt, jordförmedlaren får behålla
dessa medel och själv förränta dem. Någon nämnvärd risk torde
icke vid sådan anordning förefinnas. Staten har ju i allt fall för sitt
lån samma säkerhet som vid lånets utlämnande. Och till arrendatorns
säkerhet kan inteckning såväl för arrendekontraktet som för arrendeav
-
35
Riksdagens skrivelse Nr 339.
betalningar intill Vs av lägenhetens värde tagas i lägenheten. Kostnaden
för dylik inteckning bör gäldas av jordförmedlaren med omförmälda
ränteskillnad. Något vite för underlåtenhet från jordförmedlaren att
tillhandahålla äganderätt till lägenheten synes mig vid den nu föreslagna
anordningen icke behövas.
Från vissa håll har påyrkats, att skyldighet skall åläggas arrendatorn
att övertaga lägenheten med äganderätt. Detta synes mig emellertid
såväl alltför strängt som svårt att i praktiken genomföra. För
att icke arrendator] skall mot jordförmedlarens önskan vägra att övertaga
lägenheten med äganderätt, synes mig emellertid kunna i arrendekontraktet
föreskrivas, att han i sådant fall skall vara förlustig ränta å
sitt tillgodohavande och alltså äga återbekomma allenast summan av sina
avbetalningar, naturligtvis efter avdrag för jordförmedlarens motfordran.
Enligt det i förestående tabell upptagna exemplet skulle arrendatorn då
äga utfå allenast 1,125 kronor 62 öre.
Arrendekontrakt bör upprättas skriftligen och innehålla bestämmelser
i alla för avtalet viktiga hänseenden.
Angående uppbörden av arrendeavgälden böra jordförmedlaren och
arrendatorn äga överenskomma, dock att, för vinnande av likhet med
egnahemslånen, uppbörd icke må ske tidigare än under november månad
under löpande arrendeår.
Jordförmedlaren bör vara skyldig att, då arrendekontrakt av nu
ifrågavarande slag slutits, därom genast lämna jordbruksdepartementet
underrättelse enligt fastställt formulär. Denna uppgift bör beträffande
jordförmedlande hushållningssällskap, aktiebolag och förening vara bestyrkt
av statens ledamot i jordförmedlarens styrelse eller nämnd. Efter
granskning ger nämnda departement meddelande till statskontoret, som
omför beloppet till en särskild arrendeavdelning inom jordförmedlingsfonden.
Jordförmedlaren, som ju fortfarande är ägare till lägenheten, bör därefter
äga att utan hinder av de angående återbetalning av lån från denna fond
eljest gällande bestämmelser behålla det ifrågavarande lånebeloppet, intill
dess lägenheten överlåtes med äganderätt, dock längst i tjugu år från lägenhetens
upplåtande på arrende, och betalar under tiden allenast ränta
därå. När i sinom tid egnahemslån erhålles, inbetalas arrendelånet dels
med egnahemslånebeloppet och dels med arrendator^ hos jordförmedlaren
innestående tillgodohavande.»
I anslutning till vad sålunda förordats hava nu gällande allmänna
villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden omarbetats
på sätt framgår av det i propositionen intagna förslaget.
36
Riksdagens skrivelse Nr 339.
Mot de av departementschefen framlagda förslagen och den med
anledning härav verkställda omarbetningen av gällande allmänna villkor
och bestämmelser har riksdagen icke något annat att erinra än följande:
Räntan för lån från jordförmedlingsfonden bör med hänsyn till riksdagens
uppfattning beträffande räntan från egnahemslånefonden sänkas
till fyra och tre fjärdedels procent från av departementschefen föreslagna
fem procent. Detta föranleder ändring av § 11 i förslaget.
Med avseende å de i § 16 upptagna bestämmelserna rörande förslaget
om arrende med köprätt anser riksdagen i likhet med egnaliemssakkunniga,
att den högsta levnadsåldern för nytillträdande arrendator
bör sättas till 40 år. Riksdagen håller nämligen före, att även den, som
uppnått 35 men icke 40 år, bör, om han i övrigt fyller förutsättningarna,
ej blott i undantagsfall beredas möjlighet till erhållande av dylikt arrende.
Enligt departementschefens förslag skall arrendator^ under vart
och ett av de första tre åren erlägga arrende med fem procent. Då
arrendet bör beräknas efter samma norm som räntan å egnahemslån,
har riksdagen ansett, att ovannämnda sänkning av räntan å dylika
lån bör medföra ait arrendeavgiften under de tre första åren också bestämmes
till fyra och tre fjärdedels procent av lägenhetens värde.
Då riksdagen anser, att den föreslagna annuiteten av sex procent
under följande år bör bibehållas, medför nyssnämnda förslag, att av
denna annuitet fyra och tre fjärdedels procent beräknas som arrende
samt en och en" fjärdedels procent såsom avbetalning å lägenheten,
vilket innebär en förkortning av arrendetiden.
Av arrendatorn gjorda avbetalningar skola, enligt förslaget, såsom
hans tillgodohavande innestå hos låneförmedlaren och förräntas för hans
räkning. Enligt departementschefens åsikt, som riksdagen biträder, bör
denna förräntning beräknas en halv procent lägre än eljest. I enlighet
med sin ovannämnda uppfattning håller riksdagen före, att förräntningen
av hos låneförmedlaren innestående avbetalningar skall beräknas
efter fyra en fjärdedels procent.
På grund härav erhålla §§ 11 och 16 följande ändrade lydelse:
§ 11-
Å lyft lånebelopp skall erläggas ränta från lyftningsdagen efter
fyra och tre fjärdedels procent för år räknat.
Å till betalning förfallet kapitalbelopp erlägges ränta efter sex
procent om året från förfallodagen, till dess likvid sker.
Förfallen ränta skall för varje kalenderår inbetalas till statskontoret
inom utgången av januari månad nästföljande år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 339.
''37
§ 16.
Vid upplåtelse, varom i § 15 sägs, skola följande bestämmelser lända
till efterrättelse:
a) Upplåtelse må ej ske till annan än den, som uppfyller de för
erhållande av egnahemslån stadgade villkor, och i regel ej till den, som
uppnått högre ålder än 40 år.
b) Lägenheten skall upplätas på arrende för viss tid, motsvarande
den som åtgår för att arrendatorn skall enligt de i c) och e) här nedan
givna regler hava hunnit avbetala en sjättedel av lägenhetens enligt
första stycket av § 15 bestämda värde; jordförmedlaren dock obetaget
att, när särskilda skäl äro för handen, medgiva förlängning av arrendetiden,
dock högst till tjugu år.
c) För den upplåtna lägenheten skall arrendatorn erlägga i'' arrende
för vart och ett av de tre första åren fyra och tre fjärdedels procent av
lägenhetens värde och därefter för varje följande år av samma värde
sex procent, varav fyra och tre fjärdedels procent beräknas som arrende
och en och en fjärdedels procent såsom avbetalning å lägenheten, med
iakttagande av den jämkning i sista årets arrendebelopp, som må erfordras
för att arrendatorns tillgodohavande enligt e) skall vid detta
arrendeårs slut uppgå till en sjättedel av lägenhetens värde; ägande
dock arrendatorn att, där han så önskar, i avbetalning erlägga större
belopp än nu är sagt.
d) Tiden för erläggande av arrendeavgift må icke bestämmas tidigare
än till november månad under löpande arrendeår.
e) Av arrendatorn gjorda avbetalningar skola såsom hans tillgodohavande
innestå hos jordförmedlaren och för hans räkning förräntas
efter fyra och en fjärdedels procent; och må till säkerhet härför
inteckning på jordförmedlarens bekostnad tagas i den upplåtna lägenheten
med förmånsrätt näst efter inteckning, som må hava lämnats såsom
säkerhet för jordförmedlingslånet.
f) Sedan arrendatorns tillgodohavande hos jordförmedlaren uppgått
till en sjättedel av lägenhetens fastställda värde, äge vidare avbetalning
ej rum, och vare arrendatorn berättigad att för eu köpeskilling,
motsvarande nämnda värde, med äganderätt förvärva densamma samt att
genom jordförmedlaren erhålla egnahemslån på därom för detta fall
gällande villkor.
g) Varder arrenderätten av arrendatorn förverkad och arrendatorn
på grund härav från arrendet uppsagd, eller vill han sist vid arrendetidens
utgång ej begagna sig av rätten att inköpa lägenheten, vare han
38 Riksdagens skrivelse Nr 339.
berättigad att av jordförmedlaren utbekomma vad lian i avbetalning
erlagt, dock utan ränta.
h) Angående arrendeavtal av nu ifrågavarande slag skall upprättas
skriftligt kontrakt, vari bestämmelser i de uti denna paragraf angivna
hänseenden skola intagas, och må kontraktet på jordförmedlarens bekostnad
intecknas i den upplåtna lägenheten med förmånsrätt näst efter
den i punkten e) omförmälda inteckning.
W# Till jordförmedlingsbyråer för egnahemsrörelsen har begärts ett
in9‘ r reservationsanslag för år 1920 av 26,000 kronor, vilket belopp beräknats
i årets statsverksproposition. Beträffande jordförmedlingsbyråerna, har
departementschefen icke ansett sig böra ifrågasätta några genomgripande
förändringar. — Riksdagen anser, att nämnda belopp bör anvisas och har
icke något att erinra mot departementschefens förslag beträffande byråernas
verksamhet.
Egn a hem sa v <1 el n i n ge ris inom jordbruksdepartementet organisation.
Som förut nämnts har departementschefen förordat inrättandet av
en särskild, provisorisk egnahemsavdelning inom jordbruksdepartementet.
Denna avdelning skall bestå av en chef, benämnd egnahemsinspektör,
en befattningshavare med andra gradens tjänsteställning, benämnd statskonsulent
för egnahemsväsendet, samt dessutom en amanuens och ett
kvinnligt skrivbiträde.
Kostnaderna för den extra byrån beräknas sålunda:
1) Egnahemsinspektör, arvode ............................................ kronor 7,800
2) Statskonsulent för egnahemsväsendet, arvode............ » 5,600
3) Amanuens, arvode ........................................................... » 2,400
4) Kvinnligt skrivbiträde, arvode.......................................... » 1,550
5) Vikariatsarvoden ............................................................... » 2,000
6) Extra biträden m. in....................................................... » 2,650
Summa kronor 22,000
Förslaget innebär, att den under lantbruksstyrelsen för närvarande
sorterande å extra stat uppförda statskonsulenten för det mindre jordbruket,
vilkens uppgifter i väsentlig mån beröra egnahemsväsendet,
särskilt småbruken, skall överflyttas till den nya byrån i jordbruksdepartementet
i egenskap av statskonsulent för egnahemsväsendet.
Riksdagens skrivelse Nr 339. 39
Riksdagen har ej något att erinra mot de uppdragna linjerna för
den ifrågavarande avdelningens organisation liksom ej heller mot anvisande
av det härför begärda anslaget.
På grund av vad ovan anförts, har riksdagen
A) antagit följande allmänna villkor och bestämmelser för statens
egnahemslånerörelse i enlighet med det av chefen för jordbruksdepartementet
framlagda förslaget, med däri av riksdagen angivna ändringar,
att tillämpas för alla lån, som beviljas för år 1920 eller senare år, samt
att beträffande §§ 12, 22 och 23 från och med år 1920 gälla även lån,
som dessförinnan beviljats:
Allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse.
§ I
Statslån
från egnahemslånefonden tilldelas i den ordning och under
de villkor nedan sägas de hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag och
föreningar (låneförmedlare), vilka vilja genom utlämnande av egnahemslån
bereda mindre bemedlade arbetare eller med dem likställda
personer tillfälle att förvärva egnahem å landsbygden eller å till stad
hörande område, för vilket stadsplan icke blivit fastställd.
§ 2''
Såsom villkor för att hushållningssällskap skall kunna erhålla
statslån från egnahemslånefonden gäller:
a) att hos hushållningssällskapet finnes en särskild egnahemsnämnd,
bestående av utav sällskapet eller dess förvaltningsutskott utsedda personer
jämte en å statens vägnar utsedd ledamot, vilken äger deltaga i
överläggningarna men ej i besluten, skolande denna egnahemsnämnd
handhava hushållningssällskapets egnahemslånerörelse enligt av sällskapet
meddelade föreskrifter samt i allmänhet verka för egnahemsväsendets
utveckling inom sällskapets område;
b) att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen
av egnahemsnämndens räkenskaper och förvaltning;
c) att inom varje kommun av hushållningssällskapets område finnes
anställt ett av egnahemsnämnden utsett ombud med uppgift att biträda
40 Riksdagens skrivelse Nr 339.
nämnden i dess verksamhet samt tillhandagå lånesökande med råd och
anvisningar, dock att, där så finnes lämpligt, gemensamt ombud kan
utses för högst tre kommuner;
d) att hos hushållningssällskapet finnes anställd minst en med bidrag
av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent med åliggande att biträda
egnahemsnämnden samt i övrigt medverka vid egnahems väsendets utveckling
inom sällskapets område; samt
e) att hushållningssällskapet skall hava för egnahemslånerörelsen
antagit reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören i jordbruksdepartementet.
§ 3-
Såsom villkor för att kommun skall kunna erhålla statslån från
egnahemslånefonden gäller, att kommunen skall hava för egnahemslånerörelsen
antagit reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören i
jordbruksdepartementet.
§ 4.
Såsom villkor för att aktiebolag eller förening skall kunna erhålla
statslån från egnahemslånefonden gäller:
a) att aktiebolaget eller föreningen har till uppgift att befrämja
förvärvandet av egnahem samt av Kungl. Maj:t, vid prövning i varje
särskilt fall, fiunes vara lämplig såsom mellanhand vid lånerörelsen och
bereda tillräcklig trygghet för att egnahems förvärvande av mindre
bemedlade personer blir på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt befrämjat;
b)
att en å statens vägnar utsedd ledamot i bolagets eller föreningens
styrelse skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten;
c) att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen
av bolagets eller föreningens räkenskaper och förvaltning;
d) att bolagets eller föreningens bolagsordning eller stadgar äro
upprättade i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t särskilt föreskrivna
grunder; samt
e) att bolaget eller föreningen skall hava för egnahemslånerörelsen
antagit reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören i
jordbruksdepartementet.
§ 5.
Egnahemslån må, med de i § 25 stadgade undantag, utgå för
bildande endast av sådant eget hem, där låntagaren äger såväl jordom
-
41
Riksdagens skrivelse Nr 339.
rådet som därå uppförda byggnader, och kan beviljas för förvärvande av
lägenhet, avsedd för jordbruk (jordbrukslägenhet) eller lägenhet, där bostaden
är det väsentliga (bostadslägenhet). För att lägenhet må anses
som jordbrukslägenhet, skall å densamma kunna födas minst ett fullvuxet
större husdjur (nötkreatur eller häst).
Under i övrigt lika förhållanden bör vid beviljande av egnahemslån
företräde givas åt sökande, som åsyftar att genom nyodling och n}^- byggnad bilda ett nytt eget hem, ävensom åt sökande, som med lånet
förenar livförsäkring på sätt i § 26 sägs.
§ 6-
Beträffande jordbrukslägenhet må låneförmedlare, utan hinder av att
egnahemslån redan blivit beviljat, kunna, om så anses lämpligt, tilldela
egnahemslåntagaren, innan hans amorteringsskyldighet inträder, tillläggslån
en gång för utvidgande av jordområdet å lägenheten.
I förhållandet mellan låneförmedlaren och egnahemslåntagaren skall
sådant tilläggslån, där det löper med ränta efter samma räntefot som
det förut beviljade egnahemslånet, sammanslås med detta, men eljest i
avseende å förräntning och återbetalning behandlas såsom särskilt lån.
Om tilläggslån gälle för övrigt, där icke särskilt därom stadgas, vad
här sägs om egnahemslån för jordbrukslägenhet.
Den omständigheten, att låneförmedlare sålunda beviljat tilläggslån,
inverkar icke på återbetalningen av det statslån, av vilket tilläggslånet
utgått.
§ ?•
Egnahemslån må ej tilldelas annan person, man eller kvinna, än
den, som är svensk medborgare, minst 21 år gammal, är känd för sparsamhet,
nykterhet och hedrande vandel och visserligen ej saknar medel
att i någon män bidraga till bildande av eget hem men är i behov av
kraftigt bistånd för dess förvärvande samt, när fråga är om jordbrukslägenhet,
äger förutsättningar att driva det jordbruk, som å lägenheten
kan förekomma; börande egnahemslån i regel ej utlämnas till den, som
är över 50 år gammal.
§ 8.
Mom. 1. Egnahemslån må ej utgå, där det med ledning av uppgjort
köpeavtal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag
eller andra tillgängliga handlingar av låneförmedlaren beräknade
värdet å jorden jämte därå befintliga eller för uppförande avBihang
till riksdagens protokoll 1919. 14 sand. Nr 339. 6
42
Riksdagens skrivelse Nr 339.
sedda byggnader överstiger: för obebyggd jordbrukslägenhet 12,000
kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet 10,000 kronor och för bostadslägenhet
8,000 kronor. Lägenhet, där en mera omfattande ombyggnad
erfordras, må härvid anses såsom obebyggd.
Mom. 2. Egnahemslån skall med här nedan i detta moment samt
i §§ 24 och 25 angivna undantag utgå med minst hälften samt, då
fråga är om jordbrukslägenhet, med högst fem sjättedelar och, då fråga
är om bostadslägenhet, med högst tre fjärdedelar av det på sätt i mom.
1 sagts beräknade värdet å lägenheten.
Där egnahemslån utgår till inlösen av jord till byggnad på ofri
grund, må sådant lämnas till mindre belopp än hälften av jordens och
byggnadens sammanlagda värde.
Mom. 3. Tilläggslån må ej utgå, där det värde, som på sätt i
mom. 1 sagts åsatts lägenheten vid egnahemslånets beviljande, med
tillägg av värdet av den avsedda utvidgningen överstiger i mom. 1
för jordbrukslägenheter angivna belopp, och skall därvid lägenheten
anses som obebyggd, där så varit förhållandet vid egnahemslånets beviljande
samt jämväl det tillagda jordområdet är obebyggt.
Tilläggslån må ej utgå med annat belopp än att det tillsammans
med förut beviljat egnahemslån utgör minst hälften och högst fem
sjättedelar av lägenhetens jämte utvidgningens på sätt nu nämnts beräknade
sammanlagda värde.
§ 9.
Låneförmedlare, som önskar erhålla statslån för att därav utlämna
egnahemslån, skall inom tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, till jordbruksdepartementet
därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning,
uti vilken skall uppgivas, huru stor del av lånet som är avsedd för
jordbrukslägenheter och huru stor del för bostadslägenheter.
Av det för året till statslån disponibla beloppet må högst en tredjedel
av Kungl. Maj:t anvisas till lån för bostadslägenheter.
§ io.
Av Kungl. Maj:t beviljat statslån må av vederbörande låneförmedlare
efter ingången av det år, för vilket lånet anvisats, och före
den 1 november samma år på en gång eller i skilda delar lyftas i statskontoret
emot avlämnande av en utav låneförmedlaren till statskontoret
eller order ställd, av statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall
innefatta låneförmedlarens åtagande att återbetala lånet i den ordning, här
Riksdagens skrivelse Nr 33:9. 43
nedan stadgas. Statslånebelopp, som niimnda dag kvarstår outtaget,
återialler till fonden.
Låneförmedlande bolag och förening skall därjämte, innan någon
del av statslånet må utbekommas, till statskontoret avlämna av statskontoret
godkänd säkerhet för den avgivna skuldförbindelsens uppfyllande.
Dylik låneförmedlare må icke förvägras att under lånetiden utbyta
avlämnad säkerhet mot annan, som kan av statskontoret godkännas.
Inteckning uti egnahemslägenhet, beviljad eller lämnad såsom
säkerhet för egnahemslån, som av vederbörande låneförmedlare utlämnats
tran statslånet i fråga, må kunna, därest sådan inteckning deponeras på
sätt och under villkor i övrigt, som statskontoret finner lämpliga, särskilt
med hänsyn till dess bibehållande vid gällande kraft, av statskontoret
antagas såsom säkerhet intill ett belopp, icke överstigande beträffande
jordbrukslägenhet fem sjättedelar och beträffande bostadslägenhet tre
fjärdedelar av lägenhetens genom taxeringsbevis eller på annat sätt,
som statskontoret godkänner, intygade värde vid den tid, då säkerheten
erbjudes.
Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet
icke vidare vara nöjaktig, skall låneförmedlaren inom av statskontoret
förelagd tid, dock minst tre månader, avlämna nya säkerhetshandlingar,
som av statskontoret godkännas.
§ 11.
Statslån, som av Kungl. Maj:t anvisats till beredande av egnahemslån,
förräntas efter fyra och tre fjärdedels procent om året.
Å till betalning förfallet kapitalbelopp erlägges ränta efter sex
procent om året från förfallodagen, till dess likvid sker.
§ 12-
Vad av anvisat statslån icke vid utgången av det år, under vilket
lånet i statskontoret lyfts, blivit till egnahemslån utlämnat eller eljest
disponerat, skall till statskontoret inbetalas före utgången av mars månad
nästpåföljande år, där ej Kungl. Maj:t på av låneförmedlaren före utgången
av januari månad ingiven ansökning medgiver denne rätt att
3’tterligare ett år för avsett ändamål innehava statslånebeloppet i fråga.
Ränta å belopp, som sålunda återbetalas, skall erläggas i den ordning,
§ 14 mom. 4 stadgar.
§ 13-
Finnes statslånebelopp vara av låneförmedlare genom avtal, upprättat
i annan ordning än i §§ 17 — 20 sägs, eller i strid mot före
-
44
Riksdagens skrivelse Nr 339.
skrifterna i §§ 5—8 eller §§ 24 och 25 såsom egnahemslån disponerat,
äge Kungl. Magt föreskriva, att sådant statslånebelopp skall, där ej
låneförmedlaren inom av Kungl. Magt förelagd tid förmår styrka, att
behörigt lånekontrakt angående ifrågavarande egnahemslån uppgjorts,
omedelbart därefter jämte ränta inbetalas till statskontoret.
§ 14-
Mom. 1. Av låneförmedlare utbekommet statslån skall, i den mån
detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning, som i § 12 eller § 13 sagts,
med avseende å återbetalningen, delas i två lika stora delar: en
amorteringsdel och en stående del.
Mom. 2. A amorteringsdelen erlägges, intilldess densamma blivit
till fullo gulden, vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån
för jordbrukslägenheter en annuitet av sex procent, och vid
statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter,
en annuitet av sju procent, varvid i vartdera fallet såsom
ränta räknas fyra och tre fjärdedels procent å det oguldna kapitalbeloppet
av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder med sjätte
året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet från statskontoret
utbekommits. Intilldess kapitalavbetalningen börjar, erlägges
endast föreskriven ränta å statslånets hela belopp. Därefter erlägges,
jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta å statslånets stående del, intill
dess jämväl denna lånedel till fullo inbetalts.
Mom. 3. Statslånets stående del kan, där ej sådant förhållande,
varom i § 16 här nedan sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas,
förrän amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren
därvid sex månaders uppsägning. I varje fall skall likväl
den stående delen vara gulden inom fem år, från det sista inbetalningen
å amorteringsdelen bort fullgöras.
Mom. 4. Ränta och amortering å statslån skall för varje år av låneförmedlaren
inbetalas till statskontoret före utgången av mars månad
nästföljande år; skolande alltså den första amorteringen verkställas under
det sjunde året från utgången av det år, då statslånet lyfts.
§ 15.
Varder, sedan lånekontrakt, varom i § 17 sägs, blivit angående
beviljat egnahemslån upprättat, lånet icke till fullo utbetalt vid tiden för
amorteringsskyldighetens inträde eller varder rätten till utbekommande
av lånet eller del därav av låntagaren förverkad, eller varder redan utlämnat
egnahemslån till låneförmedlaren helt eller delvis återbetalt i
45
Riksdagens skrivelse Nr 339.
annan ordning än såsom kapitalavbetalning å amorteringsdelen i överensstämmelse
med amorteringsplanen för det statslån, av vilket egnahemslånet
utgått, skall det lånebelopp, till vars utbekommande rätten
förfallit eller förverkats eller som till låneförmedlaren återbetalts, före
utgången av mars månad året efter det, då sagda rätt förföll eller förverkades
eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta till statskontoret
inbetalas.
Vad sålunda stadgats skall dock icke gälla sådan kapitalavbetalning
å amorteringsdelen, som jämlikt bestämmelserna i § 20 1) och 2) sker
tidigare än i överensstämmelse med statslånets amorteringsplan.
§ 16-
Ställer sig låneförmedlare icke till efterrättelse meddelade bestämmelser
i fråga om rånte- och kapitalavbetalning, eller underlåter låneförmedlare,
som av statskontoret erhållit föreläggande att avlämna nya
säkerhetshandlingar, att inom föreskriven tid sådant fullgöra, äger
statskontoret att därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som bestämmer,
huruvida oguldet statslånebelopp jämte ränta skall anses vara genast
förfallet till återbetalning.
§ 17.
Rörande varje egnahemslån skall, innan någon del därav må av
låntagaren uppbäras, mellan låneförmedlaren och låntagaren upprättas
fullständigt lånekontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten
skall taga ett. I lånekontraktet skola bestämmelser i följande avseenden
finnas intagna, nämligen:
beträffande belägenheten, storleken och värdet av den lägenhet,
för vars förvärvande lånet lämnas, samt densammas egenskap av jordbrukslägenhet
eller bostadslägenhet;
rörande lånets belopp, säkerheten och villkoren i fråga om ränta
och återbetalning;
huruvida lånet må lyftas på en gång eller i särskilda terminer,
samt angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;
angående viss tid, inom vilken lånet skall vara till fullo uttaget,
vid äventyr att rätten till utbekommande av ej lyft belopp skall vara
förverkad;
beträffande vilka byggnader böra å lägenheten uppföras, deras
beskaffenhet och tiden, inom vilken de böra vara fullbordade; -
rörande låntagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens hävdande
och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande;
46
Riksdagens skrivelse Nr 339.
angående den kontroll från låneförmedlarens sida, som låntagaren
skall vara skyldig underkasta sig; samt
därom, att möjligen uppkommande tvister mellan låneförmedlare
och låntagare beträffande tillämpningen av lånekontraktets bestämmelser
skola, där icke ärendet ankommer på prövning av överexekutor, avgöras
av skiljemän i enlighet med därom gällande lag samt att klander mot
skiljemännens beslut icke må äga rum.
§ 18.
1 det uti § 17 omförmälda lånekontrakt må icke tiden för vare sig
lånets uttagande till fullo eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande
bestämmas senare än till den tidpunkt, då amorteringsskyldigbeten
inträder.
§ 19-
Låneförmedlare äger ej — utom i fall, varom i §§ 24 och 25
sägs — betinga sig annan säkerhet för egnahemslän än första inteckning
i lägenheten eller för tilläggslån gemensam inteckning i det tillagda
området med bästa rätt och i den äldre lägenheten med förmånsrätt
näst efter inteckning för det ursprungliga egnahemslånet, dock att
låneförmedlare må äga att, när särskilda skäl därtill föranleda, utöver nu
nämnd säkerhet fordra sådan livförsäkring, som i § 26 sägs, eller mottaga
av lånesökanden erbjuden livförsäkring av annat slag.
Utan hinder av vad nu föreskrivits må sådana inteckningar för
annat än fordran, vilka icke hava avsevärd betydelse för egnahemslägenhetens
värde, kunna få kvarstå med bättre förmånsrätt än till säkerhet
för egnahemslån lämnad inteckning; ägande tillika låneförmedlare,
utan hinder av dessa bestämmelser, att, sedan lånekontrakt upprättats,
såsom förskott å beviljat egnahemslån utbetala större eller mindre del
därav mot säkerhet, som låneförmedlaren prövar tillfredsställande, i vilket
fall emellertid inteckningssäkerhet, som ovan sagts, skall vara för hela
egnahemslånet ställd senast före början av det år, med vilket amorteringsskyldigheten
inträder, vid äventyr att frågan om egnahemslånet
anses hava förfallit och vad i förskott utbetalts skall jämte ränta genast
återbetalas till låneförmedlaren.
§ 20.
I fråga om ränta och återbetalning må ej i det uti § 17 omförmälda
lånekontrakt betingas andra villkor än i § 14 stadgats angående
'' statslån, dock med undantag i följande avseenden, nämligen:
47
Riksdagens skrivelse Nr 339.
1) att tilläggslån skall, där det icke jämlikt § 6 andra stycket skall
i avseende å förräntning och återbetalning behandlas såsom särskilt lån,
följa samma återbetalningsregler som det redan erhållna egnahemslånet,
utan hinder av att härigenom för tilläggslånet icke må kunna åtnjutas
amorteringsfrihet under eljest medgiven tid;
2) att amorteringsskyldigheten skall inträda genast, då egnahemslån
utlämnas till sådan låntagare, som jämlikt de för lån från jordförmedlingsfonden
gällande bestämmelser innehaft lägenheten på arrende
med rätt att inköpa densamma, sedan viss del av lägenhetens värde
avbetalts;
3) att uppsägningstiden för egnahemslånets stående del må kunna
bestämmas till fem månader;
4) att tiden, inom vilken de årliga rånte- och kapitalavbetalningarna
skola vara av låntagaren fullgjorda, må kunna bestämmas annorlunda
än i § 14 mom. 4 sägs, dock ej tidigare än till november månad
det år, för vilket betalningen utgår;
5) att låntagaren skall äga att, därest han så önskar, ej mindre
under amorteringstiden på en gång infria återstoden av amorteringsdelen
än även före lånetidens utgång inbetala egnahemslånets stående
del i dess helhet eller delvis; samt
6) att låneförmedlaren må kunna förbehålla sig rätt att under
nedan angivna förutsättningar uppsäga egnahemslånet till inbetalning å
tid, som låneförmedlaren bestämmer, nämligen:
a) om låntagaren ej fullgör vad i kontraktet föreskrivits i fråga
om lägenhetens bebyggande;
b) om låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskriven
rånte- och kapitalavbetalning eller livförsäkringsavgift;
c) om låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift
för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet
stadgade villkor;
d) om fastigheten vanvårdas till jord och byggnad eller om byggnad
nedrives eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom så minskas,
att säkerheten för egnahemslånet ej vidare kan anses fullt betryggande;
e) om äganderätten eller beträffande i § 25 omförmälda lägenheter
besittningsrätten eller tomträtten till lägenheten i dess helhet eller del
därav genom köp eller annat fång från låntagaren övergår i andra fall,
än då lägenheten i dess helhet övertages antingen av efterlevande make
eller av bröstarvinge eller av efterlevande make och av bröstarvinge,
vilka behålla lägenheten oskiftad, eller ock av annan person, vilken är
behörig till egnahemslåns erhållande;
48
Riksdagens skrivelse Nr 339.
f) om låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett egnahemslånets
eller därmed förenad livförsäkrings beviljande; eller
g) om låntagaren avflyttar från lägenheten under sådana omständigheter,
att det kan skäligen antagas, att han eller hans familj icke
vidare ämna bebo densamma, eller eljest sådana förhållanden inträffat,
att låntagaren, med hänsyn till det med egnahemslånet avsedda ändamål,
uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.
Vad här sagts om lägenhet gäller, då tilläggslån erhållits, såväl
den ursprungliga lägenheten som den medelst tilläggslånet förvärvade
utvidgningen.
§ 21.
Låneförmedlare vare obetaget att under lånetiden medgiva låntagare
de lindringar i avseende å egnahemslånets återbetalning eller låntagarens
skyldigheter i övrigt, vilka icke strida mot föreskrifterna uti §§ 5—8
eller eljest äro oförenliga med egnahemslånets ändamål, dock att tiden
för egnahemslånets uttagande till fullo eller i kontraktet bestämda byggnaders
fullbordande icke må utsträckas längre, än i § 18 stadgas.
§ 22.
Låneförmedlare skall årligen före april månads utgång till jordbruksdepartementet
avgiva redogörelse enligt fastställt formulär över
under nästföregående år bedriven lånerörelse.
Denna redogörelse skall beträffande hushållningssällskap, aktiebolag
och förening vara granskad och bestyrkt av den för statens räkning
utsedde ledamoten i den nämnd eller styrelse, som å låneförmedlarens
vägnar handhaver egnahemslånerörelsen.
§ 23.
På framställning av låneförmedlare äger vederbörande länsstyrelse
ombesörja, att räntor och avbetalningar å av låneförmedlare utlämnade
egnahemslån varda i samband med någon kronans uppbörd genom vederbörandes
försorg debiterade, uppburna och redovisade.
§ 24.
Den omständigheten, att i fråga om jordbrukslägenhet kronan för
fordran å ogulden köpeskilling för marken innehar första inteckningen,
skall ej utgöra hinder för att egnahemslån till nödiga byggnaders uppförande
utlämnas mot närmast efterföljande inteckning, därest denna
bringas att i anseende till förmånsrätten icke stå efter kronans inteckning;
49
Riksdagens skrivelse Nr 339.
skolande sådant egnahemslån utgå med minst hälften och högst fem
sjättedelar av värdet utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader, som
äro avsedda att uppföras å lägenheten.
§ 25.
Till förvärvande av bostadslägenhet, för vilken mark upplåtits
med tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörande
mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt, må egnahemslån
tillsvidare utgå utan hinder därav, att låntagaren icke har
äganderätt till lägenhetens tomtområde.
För dylika egnahemslån skola, jämte de för statens egnahemslånerörelse
i allmänhet gällande villkor och bestämmelser, i den män de
ej strida mot vad här nedan stadgas, följande särskilda villkor och
bestämmelser lända till efterrättelse, nämligen:
l:o) att lånet skall utgå med minst hälften och högst tre fjärdedelar
av värdet utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader, som finnas
eller äro avsedda att uppföras å lägenheten;
2:o) att för lån till bostadslägenhet å Hvitfeldtska stipendieinrättningen
tillhörig mark låneförmedlare äger antaga den säkerhet, han prövar
lämplig; samt
3:o) att inteckningar i tomträtt må kunna godtagas såsom säkerhet
för egnahemslån i samma utsträckning som inteckningar i fast
egendom; dock under villkor dels att vid tiden för lånets beviljande
återstår av upplåtelsetiden så mycket, att denna återstod med minst
tjugu år överskjuter den tid, som åtgår till inbetalning av egnahemslånets
amorteringsdel, dels ock att tomträttsavtalet är så avfattat, att
tomträtten icke under upplåtelsetiden kan förverkas eller eljest upphöra.
§ 26.
Med egnahemslån för jordbrukslägenhet må livförsäkring på sätt
Kungl. Maj:t närmare bestämmer förenas sålunda, att vid dödsfall låntagarens
återstående skuld å lånets amorteringsdel eller, om dödsfallet
inträffar innan tiden för amortering ännu inträtt, hälften av det beviljade
lånets summa anses vara gulden. För med egnahemslån förenad livförsäkring
erlägger låntagare till låneförmedlare förutom eljest stadgad
annuitet samtidigt med denna en försäkringsavgift enligt av Kungl.
Maj:t fastställda grunder. Låneförmedlaren ombesörjer försäkringens anskaffande
hos riksförsäkringsanstalten, och skall för sådant ändamål lånesökanden
tillhandahålla alla härför erforderliga uppgifter. Med tillläggslån
må livförsäkring ej förenas.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 saml. Nr 339.
7
50 Riksdagens skrivelse Nr 339.
§ 27.
Låneförmedlare är, så länge någon del av erhållet statslån återstår
ogulden, underkastad den ytterligare kontroll och de övriga föreskrifter,
Kungl. Maj:t kan finna gott bestämma.
B) å extra stat för år 1920 anvisat, att av Kungl. Maj:t i mån av
behov användas, såsom bidrag till anställande av jordbrukskonsulenter
ett reservationsanslag av 150,000 kronor, under villkor att övriga kostnader
för konsulenterna bestridas av landsting, hushållningssällskap eller
eljest samt på de villkor i övrigt, Kungl. Maj:tkan finna gott föreskriva;
C) antagit följande allmänna villkor och bestämmelser för lån från
jordförmedlingsfonden i enlighet med det av chefen för jordbruksdepartementet
framlagda förslaget, med däri av riksdagen avgivna ändringar,
att tillämpas för alla lån, som beviljas efter 1920 års ingång, samt att beträffande
§ 12 från och med nämnda år gälla även lån, som dessförinnan
beviljats:
Allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden.
§ 1-
Lån från jordförmedlingsfonden tilldelas i den ordning och under de
villkor nedan sägs hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag och föreningar
(jord för medlare) för inköp på landsbygden eller å till stad hörande
område, för vilket stadsplan icke blivit fastställd, av större jordområden,
som kunna erhållas för skäligt pris och särskilt lämpa sig att helt och
hållet eller till väsentlig del utstyckas till egnahemslägenheter.
§ 2.
Såsom villkor för att hushållningssällskap skall kunna erhålla statslån
från jordförmedlingsfonden gäller:
a) att hos hushållningssällskapet finnes en särskild egnahemsnämnd,
bestående av utav sällskapet eller dess förvaltningsutskott utsedda personer
jämte en å statens vägnar utsedd ledamot, vilken äger deltaga i
överläggningarna men ej i besluten, skolande denna egnahemsnämnd
handhava hushållningssällskapets jordförmedlingsrörelse enligt av sällskapet
meddelade föreskrifter samt i allmänhet verka för egnahems väsendets
utveckling inom sällskapets område;
51
Riksdagens skrivelse Nr Säl).
b) att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen
av egnahemsnämndens räkenskaper och förvaltning; samt
c) att hos hushållningssällskapet linnes anställd minst en med
bidrag av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent med åliggande att biträda
egnahemsnämnden samt i övrigt medverka vid egnahemsväsendets
utveckling inom sällskapets område.
§ 3.
Såsom villkor för att aktiebolag eller förening skall kunna erhålla
statslån från jordförmedlingsfonden gäller:
a) att aktiebolaget eller föreningen har till uppgift att befrämja
förvärvandet av egnahem samt av Kungl. Maj:t, vid prövning i varje
särskilt fall, finnes bereda tillräcklig trygghet för att dess verksamhet
bedrives på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt;
b) att en å statens vägnar utsedd ledamot i bolagets eller föreningens
styrelse skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten;
c) att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen
av bolagets eller föreningens räkenskaper och förvaltning; samt
d) att bolagets eller föreningens bolagsordning eller stadgar äro
upprättade i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t särskilt föreskrivna
grunder.
§ 4.
Ansökning om statslån skall ställas till Kungl. Maj:t samt ingivas
till jordbruksdepartementet.
Vid ansökningen skola fogas:
a) i huvudskrift eller bestyrkt avskrift handling, utvisande, att
sökanden inköpt eller å auktion inropat det jordområde, till vars förvärvande
statslånet avses, eller att sökanden har anbud att få till visst pris och
på angivna villkor inköpa området;
b) beskrivning över området, innehållande uppgift å dess belägenhet,
storlek, naturbeskaffenhet, kommunikationsförhållanden, taxeringsvärde,
därest sådant finnes åsatt, de å området uppförda byggnader och
befintliga anläggningar m. m.;
c) av jordbrukskonsulent efter besiktning å stället avgivet yttrande
angående fastighetens lämplighet för styckning; samt
d) de intyg och bevis, som i övrigt må erfordras för styrkande
av uppgifterna i beskrivningen ävensom för bedömande av fastighetens
värde och lämplighet för styckning.
52
Riksdagens skrivelse Nr 339.
§ 5.
Statslån kan beviljas till högst 4/s av områdets med ledning av
de i § 4 omförmälda handlingar beräknade värde, dock ej till mer
än */s av köpesumman.
§ 6-
Mom. 1. Beviljat lånebelopp utanordnas på en gång eller i skilda
delar av statskontoret, sedan låntagaren dit avlämnat till statskontoret
eller order ställd, av statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall
innefatta jordförmedlarens åtagande att återbetala lånet i den ordning här
nedan stadgas.
Jordförmedlande bolag och förening skall därjämte, innan någon
del av statslånet må utbekommas, till statskontoret avlämna av statskontoret
godkänd säkerhet för den avgivna skuldförbindelsens uppfyllande.
Dylik jordförmedlare må icke förvägras att under lånetiden utbyta avlämnad
säkerhet mot annan, som kan av statskontoret godkännas.
Inteckning uti fastighet, som inköpts medelst lån från jordförmedlingsfonden,
må kunna av statskontoret antagas såsom säkerhet för
samma lån intill ett belopp, icke överstigande fastighetens genom taxerings
bevis eller på annat sätt, som statskontoret godkänner, intygade
värde vid den tid, då säkerheten erbjudes, dock under förutsättning att
inteckningarna deponeras på sätt och under villkor i övrigt, som statskontoret
finner lämpliga, särskilt med hänsyn till deras bibehållande vid
gällande kraft.
Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet
icke vidare vara nöjaktig, skall jordförmedlaren inom av statskontoret
förelagd tid, dock minst tre månader, avlämna nya säkerhetshandlingar,
som av statskontoret godkännas.
Mom. 2. Var ej vid lånets beviljande giltigt köpeavtal träffat, må
ej lånet utlämnas, förrän sökanden genom intyg av egnahemsinspektören
i jordbruksdepartementet styrkt, att sådant avtal av bindande beskaffenhet
kommit till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med vad
vid lånets sökande uppgivits.
Mom. 3. Vad som av beviljat statslån icke blivit i statskontoret lyft
inom ett år från den dag, då det beviljats, återfaller till fonden.
§ ?■
Jordförmedlare, som erhållit statslån, åligge att skyndsamt gå i
författning om upprättande av plan till det inköpta områdets styckning
53
Riksdagens skrivelse Nr 339.
på så lämpligt sätt som möjligt för vinnande av det med statslånets
beviljande avsedda ändamålet.
I den mån så finnes lämpligt, må vid styckningen skogsområde
avsättas till gemensamt bruk för de särskilda styekningslotterna.
Jordförmedlare skall till jordbruksdepartementet för prövning och
fastställelse insända upprättad styckningsplan jämte över densamma avgivet
yttrande av jordbrukskonsulent, därest planen icke upprättats av
dylik tjänsteman.
§ 8.
Innan styckningsplan fastställts, må icke jordförmedlare avyttra
någon del av den inköpta fastigheten eller avverka eller låta avverka
skog å densamma utöver vad som erfordras till husbehov å fastigheten.
§ 9.
Finnes jordförmedlare visa försumlighet vid styckningsplans upprättande
eller bryter han mot de i § 8 givna föreskrifter eller handlar
han i strid mot fastställd styckningsplan, eller varder eljest hans verksamhet
icke handhavd på ett förtroendeingivande sätt, och är ej sådant fall för
handen, att statskontoret, efter ty nedan sägs, äger påfordra lånets inbetalning,
ankommer på Kungl. Maj:t att efter omständigheterna förordna,
att statslånet genast skall vara förfallet till återbetalning.
§ 10.
Varder ej rätten till statslånet förverkad, må med de inskränkningar,
som i § 12 här nedan om förmäl as, statslånet åtnjutas intill
utgången av femte kalenderåret efter det, då detsamma blivit i statskontoret
lyft, vid vilken tid lånet skall vara till statskontoret till fullo
inbetalt, där ej Kungl. Maj:t med hänsyn till särskilda förhållanden, på
ansökan, finner skäl medgiva ytterligare utsträckning av lånetiden eller
sådant förhållande mellankommer, varom i § 15 sägs.
§ 11-
Å lyft lånebelopp skall erläggas ränta från lyftningsdagen efter fyra
och tre fjärdedels procent för år räknat.
Å till betalning förfallet kapitalbelopp erlägges ränta efter sex procent
om året från förfallodagen, till dess likvid sker.
Förfallen ränta skall för varje kalenderår inbetalas till statskontoret
inom utgången av januari månad nästföljande år.
54
• Riksdagens skrivelse Nr 339.
§ 12.
För varje kalenderår skall låntagaren inom januari månads utgång
nästföljande år till jordbruksdepartementet ingiva redogörelse enligt
fastställt formulär för sin verksamhet, innefattande uppgift å de lotter
av det inköpta området, som under året från detsamma försålts, deras
storlek och beskaffenhet samt de för desamma erhållna köpeskillingar.
Denna redogörelse skall beträffande jordförmedlande hushållningssällskap,
aktiebolag och förening vara granskad och bestyrkt av den för statens
räkning utsedde ledamoten i jordförmedlarens egnahemsnämnd eller styrelse.
Där ej sådant fall är för banden, som i sista stycket av denna
paragraf sägs, bestämmer Kungl. Maj:t med ledning av nämnda redogörelse
samt de upplysningar i övrigt, jordbruksdepartementet kan finna
lämpligt införskaffa för vinnande av utredning angående det belopp av
statslånet, som vid jämförelse med hela områdets värde skall anses belöpa
å de försålda lotterna, huru stor del av lånet, som på grund av de
skedda försäljningarna skall inbetalas till statskontoret. Sålunda till inbetalning
bestämt belopp skall inom en månad, efter det låntagaren
erhållit del av Kungl. Maj:ts beslut, jämte å samma belopp upplupen
ränta inlevereras till statskontoret.
Har under året det inköpta området blivit i dess helhet försålt,
skall den utestående delen av statslånet jämte ränta inom januari månads
utgång nästföljande år inbetalas till statskontoret. Om att dylik slutförsäljning
ägt rum meddelar jordbruksdepartementet ofördröjligen statskontoret
underrättelse.
§ 13-
Ställer sig jordförmedlare icke till efterrättelse meddelade bestämmelser
i fråga om rånte- och kapitalavbetalning eller underlåter jordförmedlare,
som av statskontoret erhållit föreläggande att avlämna nya
säkerhetshandlingar, att inom föreskriven tid sådant fullgöra, äger statskontoret
att därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som bestämmer,
huruvida oguldet statslånebelopp jämte ränta skall anses vara genast
förfallet till återbetalning.
§ 14-
Med undantag för det fäll, varom i §§ 15 och 16 sägs, må av
inköpt område, så länge någon del av erhållet statslån är ogulden, upplåtelse
av lotter ske endast under äganderätt. Dock må, intill dess försäljning
kan ske, område upplåtas på arrende för kortare tid.
Riksdagens skrivelse Nr 339.
55
§ 15.
Från fastighet, som inköpts med bidrag av lån från jordförmedlingsfonden,
må jordbrukslägenhet, som är eller skall bliva försedd med
jord förmedlaren tillhöriga byggnader samt enligt de för värdering av
egnahemslägenhet i gällande allmänna villkor och bestämmelser för
statens egnahemslånerörelse meddelade föreskrifter i bebyggt skick icke
överstiger ett värde av 10,000 kronor, av jordförmedlaren under iakttagande
av de i § 16 givna bestämmelser upplåtas på arrende med rätt
för arrendatorn att med äganderätt förvärva lägenheten såsom eget hem.
Sådan upplåtelse må dock ej äga rum i större omfattning än att
värdet av sålunda upplåtna lägenheter icke överstiger ej till betalning
förfallen återstod av undfånget jordförmedlingslån.
Sedan arrendekontrakt av ifrågavarande slag slutits, har jordförmedlaren
att därom till jordbruksdepartementet insända uppgift enligt
fastställt formulär, vilken uppgift skall beträffande jordförmedlande hushållningssällskap,
bolag och förening vara bestyrkt av den för statens
räkning utsedde ledamoten i jordförmedlarens egnahemsnämnd eller
styrelse. Jordbruksdepartementet har att efter verkställd granskning
fatta beslut om upplåtelsens godkännande samt, ifall sådant godkännande
meddelas, därom underrätta såväl jord förmedlaren som statskontoret.
När godkännande erhållits, må jordförmedlare såsom statslån
behålla så stor del av undfånget jordförmedlingslån, som motsvarar fulla
värdet av lägenheten i bebyggt skick, intill dess samma lägenhet blir
med äganderätt överlåten, dock högst i tjugu år från lägenhetens upplåtande
på arrende, samt har att under tiden gälda ränta såsom i § 11 sägs.
Statskontoret har att, när underrättelse, varom ovan sagts, ingått
från jordbruksdepartementet, överföra ifrågakommande lånebelopp till en
särskild arrendeavdelning inom jordförmedlingsfonden.
JÖ
§ 16-
Vid upplåtelse, varom i § 15 sägs, skola följande bestämmelser
lända till efterrättelse:
a) Upplåtelse må ej ske till annan än den, som uppfyller de för erhållande
av egnahemslån stadgade villkor, och i regel ej till den, som
uppnått högre ålder än 40 år.
b) Lägenheten skall upplåtas på arrende för viss tid, motsvarande
56
Riksdagens skrivelse Nr 339.
den som åtgår för att arrendatorn skall enligt de i c) och e) här nedan
givna regler hava hunnit avbetala en sjättedel av lägenhetens enligt
första stycket av § 15 bestämda värde; jordförmedlaren dock obetaget
att, när särskilda skäl äro för handen, medgiva förlängning av
arrendetiden, dock högst till tjugu år.
c) För den upplåtna lägenheten skall arrendatorn erlägga i arrende
för vart och ett av de tre första åren fyra och tre fjärdedels procent
av lägenhetens värde och därefter för varje följande år av samma
värde sex procent, varav fyra och tre fjärdedels procent beräknas som
arrende och en och en fjärdedels procent såsom avbetalning å lägenheten,
med iakttagande av den jämkning i sista årets arrendebelopp,
som må erfordras för att arrendatorns tillgodohavande enligt e) skall
vid detta arrendeårs slut uppgå till en sjättedel av lägenhetens värde;
ägande dock arrendatorn att, där han så önskar, i avbetalning erlägga
större belopp än nu är sagt.
d) Tiden för erläggande av arrendeavgift må icke bestämmas
tidigare än till november månad under löpande arrendeår.
e) Av arrendatorn gjorda avbetalningar skola såsom hans tillgodohavande
innestå hos jordförmedlaren och för hans räkning förräntas
efter fyra och en fjärdedels procent; och må till säkerhet härför
inteckning på jordförmedlarens bekostnad tagas i den upplåtna lägenheten
med förmånsrätt näst efter inteckning, som må hava lämnats såsom
säkerhet för jordförmedlingslånet.
f) Sedan arrendatorns tillgodohavande hos jordförmedlaren uppgått
till en sjättedel av lägenhetens fastställda värde, äge vidare
avbetalning ej rum, och vare arrendatorn berättigad att för en köpeskilling,
motsvarande nämnda värde, med äganderätt förvärva densamma
samt att genom jordförmedlaren erhålla egnahemslån på därom för
detta fall gällande villkor.
g) Varder arrenderätten av arrendatorn förverkad och arrendatorn
på grund härav från arrendet uppsagd, eller vill han sist vid arrendetidens
utgång ej begagna sig av rätten att inköpa lägenheten, vare
han berättigad att av jordförmedlaren utbekomma vad han i avbetalning
erlagt, dock utan ränta.
h) Angående arrendeavtal av nu ifrågavarande slag skall upprättas
skriftligt kontrakt, vari bestämmelser i de uti denna paragraf angivna
hänseenden skola intagas, och må kontraktet på jordförmedlarens bekostnad
intecknas i den upplåtna lägenheten med förmånsrätt näst efter den
i punkten e) omförmälda inteckning.
Riksdagens skrivelse Nr 339.
57
§ 17-
Jordförmedlare, som erhållit statslån, är, så länge någon del av detta
ännu återstår ogulden, underkastad den ytterligare kontroll och de övriga
föreskrifter, Kungl. Maj:t kan finna gott bestämma.
D) till jordförmedlingsbyråer för egnahemsrörelsen på extra stat för
år 1920 anvisat ett reservationsanslag av 26,000 kronor;
E) till anordnande av en egnahemsavdelning inom jordbruksdepartementet
enligt av departementschefen framlagt förslag å extra
stat för år 1920 anvisat ett förslagsanslag, högst, 22,000 kronor.
Stockholm den 12 juni 1919.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till riksdagens protokoll 1919.
14 sand. Nr 339.
8
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.