Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa egnahemsväsendet berörande frågor jämte i ämnet väckta motioner.

1919-06-12 · 57 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 56 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1919:339, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa egnahemsväsendet berörande frågor jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

1

Nr 339.

Godkänd av första kammaren den 12 juni 1919.

Godkänd av andra kammaren den 12 juni 1919.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående vissa egnahemsväsendet berörande

frågor jämte i ämnet väckta motioner.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 81 och memorial nr 98.)

Till Konungen.

I en till riksdagen den 21 februari 1919 avlåten proposition, nr 106,

bär Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen

a) att antaga allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse

i enlighet med det av chefen för jordbruksdepartementet

framlagda förslaget, att tillämpas för alla lån, som beviljas för år 1920

eller senare år, samt att beträffande §§ 12, 22 och 23 från och med

år 1920 gälla även lån, som dessförinnan beviljats;

b) att å extra stat för år 1920 anvisa, att av Kungl. Maj:t i mån av

behov användas, såsom bidrag till anställande av jordbrukskonsulenter

ett reservationsanslag av 150,000 kronor, under villkor att övriga kostnader

för konsulenterna bestridas av landsting, hushållningssällskap eller

eljest samt på de villkor i övrigt, Kungl. Maj:t kan finna gott föreskriva;
c)

att antaga allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordformedlingsfonden

i enlighet med det av chefen för jordbruksdepartementet

framlagda förslaget, att tillämpas för alla lån, som beviljas efter

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 sarnl. Nr 339. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 339.

1920 års ingång, samt att beträffande § 12 från och med nämnda år

gälla även lån, som dessförinnan beviljats;

d) att till jordförmedlingsbyråer för egnahemsrörelsen på extra

stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av 26,000 kronor;

e) att till anordnande av eu egnahemsavdelning inom jordbruksdepartementet

enligt av departementschefen framlagt förslag å extra

stat. för år 1920 anvisa ett förslagsanslag, högst 22,000 kronor.

I detta sammanhang har riksdagen till behandling förehaft två inom

riksdagen väckta motioner, nämligen

dels nr 175 i första kammaren, däri hemställts, att § 23 av de

allmänna villkoren och bestämmelserna för egnahemslånerörelsen måtte

erhålla följande lydelse:

På framställning av låneförmedlare äger vederbörande länsstyrelse

ombesörja, att räntor och avbetalningar å av låneförmedlare utlämnade

egnahemslån varda i samband med kronoskatterna eller med kronans

arrenden eller annan under våren infallande uppbörd genom vederbörr

an des försorg debiterade, uppburna och redovisade;

dels ock nr 362 i andra kammaren, vari yrkats, att riksdagen

måtte besluta den ändring i förevarande proposition, nr 106, att räntan

å lån ur egnahemslånefonden alltjämt bibehålies vid 3.6 procent.

Den föreliggande propositionen grundar sig på de enligt nådigt

bemyndigande den 20 januari 1911 tillkallade s. k. egnahemsakkunnigas

den 14 oktober 1914 avgivna betänkande i egnahemsfrågan. De förslag,

som nu med anledning av detta betänkande av Kungl. Maj:t framlagts,

avse icke att åstadkomma någon genomgripande ombildning av egnahemsrörelsen

utan hava närmast karaktären av kompletteringar i och förbättringar

av det nuvarande systemet. Att en mera omfattande reformeringav

egnahemsrörelsen, än förslaget innebär, icke nu kunnat företagas,

beror, enligt vad den under de olika punkterna i propositionen lämnade

utredningen giver vid handen, bland annat därpå, att åtskilliga med

ifrågavande rörelse sammanhängande frågor ännu vänta på sin lösning.

Beträffande de grunder, efter vilka egnahemsväsendet lämpligen

bör anordnas, har departementschefen gjort följande uttalande:

»Ser man egnahemsfrågan i hela dess vidd och i dess olika skiftningar,

--växer den ut till en central fråga för hela vårt samfundsliv,

en av de viktigaste den nuvarande generationen har att möta. Den är därför

väl värd, att statsmakterna ägna den en oavlåtlig och omsorgsfull uppmärksamhet.

Denna omsorg får dock icke verka därhän, att den framdrives

på konstlat sätt, så att resultatet icke blir livskraftigt i sig självt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 331). 3

utan bär på inre sjukdomsanlag och svagheter. Egnahemsrörelsen måste

vara fast rotad i vår jord och vårt folk samt få en sund utveckling ur

denna grund.

Då staten först började ägna denna fråga någon större uppmärksamhet,

var det naturligt, att åtgärderna skulle närmast få karaktären

av försök. Nu har försökstiden utvisat, att man genom dessa åtgärder

tillmötesgick ett verkligt förefintligt behov, och linjerna ligga nu i

många hänseenden klarare än då. Emellertid har erfarenheten också

visat, att åtskilligt finnes att komplettera, rätta och förbättra.

Bland de åtgärder för egnahemsbildningens befrämjande, som staten

hittills vidtagit, har egnahemslånerörelsen visserligen så till vida att visa

eu glädjande utveckling, som de till förfogande ställda medlen blivit till

fullo tagna i anspråk och icke ens motsvarat de framställningar om

statslån, som gjorts. De sakkunnigas utredning och den av mig nu

lämnade statistiken blotta emellertid åtskilliga mindre fördelaktiga förhållanden

och en rätt stor ojämnhet hos denna lånerörelse. Vad därefter

angår beredandet av tillgång till erforderlig jord för egnahemslägenheterna,

torde förhållandena ingalunda kunna anses tillfredsställande.

Det har med rätta anmärkts, att vår egnahemsrörelse häri har en av

sina svagaste sidor. Jordförmedlingsfondens användning har varit i hög

grad ojämn samt dessutom begränsad till några få delar av landet.

Jordförmedlingsbyråerna torde i allmänhet icke hava lyckats ernå någon

större verksamhet. Otvivelaktigt återstår ännu ganska mycket, innan

egnahemsväsendet i sin helhet blivit så väl anordnat, som är önskvärt och

möjligt. Målet bör enligt min mening vara, att det hela alltmera utvecklas

till en organism, vars olika delar på naturligt sätt samverka.

I fråga om önskvärda förbättringar innefattar egnahemssakkunnigas

betänkande åtskilliga goda och förtjänstfulla förslag. Även om fog icke

saknas för deras mening, vilka gjort gällande, att de sakkunniga icke

anlagt tillräckligt stora synpunkter på frågan och icke lämnat den ingående

granskning och utredning av egnahemsfrågan i hela dess omfattning,

som enligt departementschefens uttalande den 20 januari 1911

av dem förväntades, för att med stöd därav statsmakterna måtte kunna

på ett mera planmässigt och efter förhållandena avpassat sätt främja

den för land och folk så betydelsefulla egnahemsbildningen, och även

om alltså i viktiga hänseenden ytterligare utredning tarvas, synes det

mig i betraktande av frågans stora vikt icke böra ifrågakomma att

icke nu begagna de goda uppslag, som givits och som synas kunna

leda till omedelbara beslut -utan att föregripa mer vittgående reformer,

när och i den mån utredningen visar, att sådana böra vidtagas.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 339.

A. Egnahemsrörelsens allmänna organisation.

Egnahemsrörelsens lokala organisation.

Av de olika föreliggande frågorna har departementschefen först

upptagit till behandling den, som angår egnahemsrörelsens lokala organisation.

Därvid har framhållits, att egnahemssakkunniga tillstyrkt bibehållande

av den nuvarande organisationen, endast med vissa kompletteringar

och förändringar. En reservant har däremot uppdragit grundlinjerna till

en enligt hans mening lämplig organisation. Han har därvid framhållit nödvändigheten

att lägga en bred bas för rörelsen, så att den finge rötter

i jorden, i de breda folklagren. Rörelsen borde bygga på en fast

grund av lokala organisationer, varvid kommunen vore det naturligaste

organet. Detta vore betydelsefullt även ur djupare synpunkter än själva

egnahemsintresset. För ändamålet borde obligatoriskt inrättas kommunala

egnahemsnämnder. Inom varje hushållningssällskaps område borde

vidare finnas en länsnämnd, hos vilken alla området berörande egnahemsärenden

— icke blott lånefrågor utan även jordfrågor och andra

ärenden — skulle koncentreras. Härigenom skulle främjas planmässighet

och målmedvetenhet.

En annan reservant har såtillvida haft en från majoriteten avvikande

mening i organisationsfrågan, som han ansett även kommuner

höra godkännas såsom låneförmedlare.

Departementschefen har för sin del anfört bland annat:

»Den nu förevarande frågan är, som jag förut framhållit, av den

allra största betydelse för egnahemsväsendet i vidsträckt bemärkelse och

för allt vad med detta sammanhänger. Likväl är den kanske den mest

omstridda. Av betänkandet och de däröver avgivna utlåtandena framgår,

huruledes många olika synpunkter göra sig gällande vid frågans

bedömande. Skäl och motskäl hava anförts från olika sidor. Det går

icke för sig att utan vidare avvisa någondera sidans skäl såsom obefogade

utan samtliga kräva vederbörligt beaktande.

De, vilka förorda en fullständig systemförändring och därvid

bland annat yrka, att lånerörelsen skall drivas direkt för statens räkning

och på statens risk, synas mig ovedersägligen anlägga större och mera

omfattande synpunkter på frågan än de, som förfäkta motsatt mening.

De förras starka betonande av jordfrågan såsom mer än hittills förtjänt

av uppmärksamhet är otvivelaktigt grundat på en riktig uppfattning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339. 5

Det ligger också enligt min mening något mycket tilltalande i deras

krav på eu enhetlig, målmedveten, kraftig och på alla tillhörande områden

verksam organisation. De åsyfta att möjliggöra en egnahemsrörelse,

stark nog att på ett genomgripande sätt påverka och nästan

omgestalta vårt svenska samhälle.

Emellertid finner jag, att en så djupgående förändring icke kan

vidtagas utan skapande av en helt ny organisation av betydande omfattning.

Detta förutsätter ytterligare tidskrävande utredning. Såsom

socialstyrelsen i sitt utlåtande antytt saknas ej möjligheter att inom den

nuvarande organisationens ram vidtaga mer eller mindre genomgripande

reformer, genom vilka åtminstone vissa av degenom en fullständig organisationsförändring

åsyftade fördelarna skulle vinnas.»

Efter att hava framhållit att vissa för frågans lösning betydelsefulla

utredningar ännu vore oavslutade, har departementschefen uttalat,

att för tillfället och i avvaktan på resultatet av dessa utredningar åtgärderna

på egnahemsväsendets område syntes böra inriktas på att inom den

nuvarande organisationens ram vidtaga de förändringar, som befunnes

behövliga eller önskvärda, dock med uppmärksamt tillseende att härigenom

icke några för framtiden bindande anordningar träffades, genom

vilka ökade svårigheter skulle uppstå för en eventuell omläggning av

organisationen.

Riksdagen delar denna uppfattning.

Egnahemsrörelsens centrala ledning.

Behovet av att inrätta en central statsinstitution för egnahemsrörelsens

administrativa ledning har framhållits av de sakkunniga och

vitsordats i flertalet över deras betänkande avgivna utlåtanden. Olika

förslag hava framlagts för denna frågas lösande. De sakkunnigas majoritet

har för sin del velat förlägga den centrala ledningen till lantbruksstyrelsen

och för detta ändamål föreslagit anställande av eu särskild

inspektör inom nämnda styrelse. En reservant har däremot förordat

inrättande av en särskild byrå inom lantbruksstyrelsen, under det en

annan reservant ansett, att en särskild till jordbruksdepartementet knuten

egnahemskommission borde skapas. Såsom central myndighet har även

ifrågasatts domänstyrelsen.

Departementschefen har väl ansett, att det syntes bliva nödvändigt

att förr eller senare för egnahemsväsendet anordna en särskild ny statsinstitution,

till vilken, om så befunnes lämpligt, även vissa närstående

områden av statsförvaltningen kunde förläggas, men har för det när
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 339.

varande ej ansett sig kunna förorda tillskapandet av en sådan, utan föreslagit

provisoriskt inrättande av en särskild avdelning inom jordbruksdepartementet.

Till stöd för sitt förslag har departementschefen anfört huvudsakligen

följande:

»Att nu alldeles undanskjuta varje åtgärd i syfte att skapa ett

centralt organ för egnahemsväsendet synes mig emellertid under inga

omständigheter böra ifrågakomma. Behovet av ett dylikt organ har

under den gångna tiden visat sig i hög grad kännbart och blir säkerligen

alltmera framträdande. Ett dylikt organ torde till och med kunna

anses vara en nödvändig förutsättning för en kraftig utveckling av egnahemsväsendet

och för att det hela må vinna fasthet och planmässighet.

Jag anser alltså att, jämte det frågan om det definitiva ordnandet av den

centrala ledningen lämnas beroende av ny utredning i enlighet med

vad socialstyrelsen och centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen

förordat, det är nödvändigt — särskilt i betraktande av att denna

utredning icke torde kunna leda till omedelbart resultat, eftersom åtskilliga

ännu outredda förhållanden böra därvid beaktas — att en anordning av

mera provisorisk natur nu träffas för egnahemsväsendets vidkommande.

Jag anser denna anordning böra bestå i inrättandet inom jordbruksdepartementet

av en särskild avdelning å extra stat för hithörande ärenden. Mot

att dessa ärenden fortfarande skola tillhöra jordbruksdepartementets handläggning

har icke från något håll framkommit invändning. Socialstyrelsen

har allenast antydningsvis framkastat, att ifall egnahemsrörelsen

skulle organisativt sammanhållas med statens åtgöranden i avseende å

bostadsfrågan i övrigt, valet av departement kunde komma i annat läge.

Detta uppslag är emellertid icke för närvarande aktuellt och det är i

varje fall uppenbart, att de åtgärder, som nu må omedelbart vidtagas,

icke få anordnas på sådant sätt, att de lägga hinder i vägen för en

eventuell framtida organisation efter andra linjer. Tvärtom böra de

göras så utvecklingsmöjliga och smidiga, som sig göra låter.»

Riksdagen ansluter sig till departementschefens åsikt i frågan.

B. Egnahemslånerörelsen.

Beträffande egnahemslånerörelsen hava såväl i de sakkunnigas betänkande

som i yttrandena däröver framställts ett stort antal ändringsförslag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

7

Eg nahemslånefondens uppdel ni n<7.

Detta förslag, om vilket de sakkunniga enats samt beträffande

vilket nästan fullständig enighet rått bland dem, 6om yttrat sig däröver,

avser, att egnahemslånerörelsen skall uppdelas i två skilda grenar och

till följd därav egnaliemslånefonden klyvas i två delar med olika ändamål.

Den ena av dessa skulle tillgodose huvudsakligen jordbrukslägenheter,

under det att den andra skulle betjäna lånerörelsen för bostadslägenheter.

Departementschefen har för sin de! väl funnit detta förslag vila

på en riktig tankegång, men ansett tiden ännu ej vara mogen för en

dylik uppdelning. Det vore nämligen angeläget, att, samtidigt som

åtskillnaden verkställdes, man beredde möjlighet till den nödiga kreditens

erhållande även åt den egnahemsbildning, som icke längre skulle tillgodoses

genom den nuvarande egnahemslånefonden. Efter att hava

framhållit, att denna fråga ännu icke vore slutgiltigt ordnad, har departementschefen

anfört:

»Egnahemssakkunniga hava i sitt nu ifrågavarande betänkande uppdragit

viss gräns för egnahemslånefondens verksamhet, oavsett övergångstiden.

Om denna gräns befunnes tydlig och tillfredsställande, kunde

det ju ifrågakomma att redan nu fastslå densamma. Jag finner emellertid

detta icke vara fallet.

Jag vill erinra, att lån ur den nuvarande fonden kan utgå till

vilka lägenheter som helst utom sådana, som äro belägna inom det

planlagda området för stad. De sakkunniga hava sökt göra delningen

av dessa nu till egnahemslån berättigade lägenheter på det sätt, att till

jordbrukslånerörelsen faktiskt skulle föras nästan alla lägenheter å den

s. k. rena landsbygden. Härvid synes dock icke hava kunnat undvikas,

att jordbrukslån skulle utgå även till en del lägenheter, vilka hava övervägande

bostadskaraktär. Det föreslagna villkoret för att jordbrukslån

må utgå, nämligen att lägenhetsägaren skall från det jordbruk eller den

husdjursskötsel, som kan idkas å lägenheten, erhålla ett icke oväsentligt

bidrag till utkomst för sig och sin familj, är nämligen, såsom också i

vissa utlåtanden framhållits, synnerligen obestämt och svävande och

skulle säkerligen i praktiken komma att tolkas ganska vitt. Å andra sidan

är att märka, att då den avsedda särskilda bostadslånerörelsen väl så gott

som uteslutande skulle komma till användning inom mera tätt bebyggda

samhällen, en viss risk skulle kunna förefinnas för, att sådana lägenheter

å den rena landsbygden, som omöjligen kunna betraktas annorledes än

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Biksdagens skrivelse Nr 339.

som verkliga bostadslägenheter, bleve ställda utan tillfälle att erhålla lån.

Jag håller med hänsyn till dessa förhållanden före, att även för framtiden

den för den »rena» landsbygden avsedda lånerörelsen bör omfatta

jämväl bostadslägenheter. Jag kan då icke finna tillräckliga skäl föreligga

att i låneavseende behandla vissa av sistnämnda lägenheter lika

med jordbrukslägenheter. Landsbygdens egnahemslånerörelse måste därför

enligt min mening fortfarande innefatta två lånetyper, jordbrukslån

och bostadslån.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden har jag kommit till den

slutsats, att stora svårigheter förefinnas för att på frågans nuvarande

stadium fastslå någon viss gräns för det område, som bör reserveras

för den blivande egnahemslånefonden i inskränkt bemärkelse. Jag kan

icke heller finna, att ett sådant tidigt fastslående av en dylik gräns

skulle medföra några påtagliga fördelar, utan anser det bättre, att denna

fråga hålles öppen för att återupptagas till prövning, när ett verkligt

förslag föreligger för tillgodoseende av kreditbehovet för de egnahemshildningar,

vilka böra avskiljas från sagda fonds verksamhetsområde.

Jag anser alltså denna fond böra tillsvidare tillgodose egnahemsbildningar

i samma omfattning som hittills och finner det till följd härav olämpligt,

att, såsom egnahemssakkunniga föreslagit, särskilda föreskrifter i

form av övergångsbestämmelser meddelas rörande bostadslånerörelsen.

Villkoren för bägge slagen av lånerörelse böra alltså fortfarande innefattas

i en och samma författning samt ändring ske först i samband

med den nya kreditrörelsens genomförande.

Emellertid finner jag det önskligt, att en skarpare gräns än hittills

utstakas mellan jordbrukslägenheter och bostadslägenheter. Vid

övervägande av olika möjligheter har jag funnit mig böra stanna vid

att tillstyrka, att denna gräns dragés så, att såsom jordbrukslägenhet

må anses endast sådan lägenhet, vilken innefattar så mycket odlad jord

av åker eller trädgård, att därå kan födas minst ett fullvuxet nötkreatur

eller en fullvuxen häst. Det hade visserligen kunnat ifrågasättas att i

stället fastslå viss arealgräns av odlad jord, men i betraktande av jordens

olika bördighet och kulturgrad m. m. i olika orter anser jag detta vara

mindre ändamålsenligt.»

Riksdagen finner icke anledning till erinran mot de sålunda föreslagna

anordningarna.

l) Hänsyftar å Kungl. Maj:ts förslag till allmänna villkor och bestämmelser för statens

egnahemslånerörelse.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

9

Bestämmelserna för de enskilda lånen.

Med avseende å villkoren och bestämmelserna för egnahemslånerörelsen

innehåller den föreliggande propositionen åtskilliga förslag till

förändringar, av vilka en del äro av tämligen genomgripande betydelse.

Några av förslagen äga, såsom i det följande kommer att närmare

angivas, samband med 1918 års lagtima riksdags skrivelse i ämnet,

nr 417.

Först har upptagits frågan om möjlighet att anordna något slags

besittningsrätt under betryggande och i övrigt lämpliga former. Då

denna fråga för närvarande är under utredning av den s. k. kronolägenhetskommissionen,

torde den ej föranleda något vidare yttrande.

De sakkunniga hava uttalat, att lån borde förnämligast utgå till

inköp av sådana fastigheter, genom vilka nya egnahem bildas, d. v. s.

genom laga förrättning nyutbrutna brukningsdelar.

I berörda skrivelse nr 417 hemställde riksdagen bland annat om

utredning och övervägande av ett i en åberopad motion, nr 94 i andra

kammaren, framlagt förslag, att ansökan om lån till jordbrukslägenhet

skulle, där lånet förutsatte nyodlingar, äga företräde framför annan ansökan

om egnahemslån.

För sin del har departementschefen ansett, att den av de sakkunniga

uttalade principen skulle i sin tillämpning mången gång komma

att alltför snävt kringskära låneAmrksamheten och att för stor vikt fästs

vid den på sidan om saken liggande, mera formella och kamerala

frågan, huruvida lägenheten förut varit föremål för särskild lagfart eller

icke. Om alltså möjligheten att lämna lån till förvärvande av lägenheter,

vilka ej kunna anses som nya egna hem i egentlig mening, icke

torde böra begränsas i så hög grad, som de sakkunnigas uttalanden

syntes kunna föranleda, har departementschefen funnit det dock vara fullt

befogat, att under i övrigt lika förhållanden företräde gåves åt lånesökande,

som ville skapa alldeles nya hem och för sådant ändamål lägga

ny jord under odling samt bygga nya hus.

Ävenledes har framhållits, att det vore uppenbart, att lån icke

borde förekomma i sådana fall, då avsikten vore att åstadkomma en

fördelaktig omplacering av äldre lån eller då skenköp eller andra obehöriga

manipulationer förekommit.

Att dylikt företräde lämnas och att bestämmelse härom inflyter i

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 samt. Nr 339. 2

Äganderätt

eller besittni

no sr ät t.

Lag enheter,

för vilkas förvärvande

egnahemslån

må utgå.

§ 5.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Biksdagens skrivelse Nr 339.

lånevillkoren, anser riksdagen välbetänkt. Riksdagen vill dock framhålla

angelägenheten av, att för statens egnahemslånerörelse den principen

alltjämt måtte upprätthållas, att egnahemslån i främsta rummet utlämnas

för bildande av nya egna hem. I full överensstämmelse härmed

får riksdagen undersöka departementschefens uttalande, att lån icke

böra ifrågakomma i sådana fall, då fråga närmast är att åstadkomma

omplacering av äldre lån eller då skenköp eller andra obehöriga manipulationer

förekommit.

Egnahemslån- Med avseende å egnahemslåntagares kvalifikationer är i det före
ta9jres

kvali~ liggande förslaget bestämmelsen om god frejd utesluten på grund av

a !cmer. yj<j 1918 års lagtima riksdag beslutade borttagandet av straffpå
följden

förlust av medborgerligt förtroende. Därjämte har, såvitt fråga

är om förvärvande av jordbrukslägenhet, tillagts, att låntagare skall äga

förutsättningar att driva det jordbruk, som kan idkas å lägenheten. —

Åndringsförslagen föranleda ej någon invändning.

Värde- och

lånemaximum.

§ 8.

Genom beslut av 1918 års lagtima riksdag bestämdes, att egnahemslån

ej må utgå, där det beräknade värdet överstiger: för obebyggd

jordbrukslägenhet 12,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet 9,000

kronor och för bostadslägenhet 7,000 kronor.

Med hänsyn till gällande priser har departementschefen tillstyrkt,

att de sålunda beslutade maximivärdena för bebyggda jordbrukslägenheter

och för bostadslägenheter må höjas till respektive 10,000 kronor

och 8,000 kronor.

Med anledning av 1918 års lagtima riksdags ovanberörda skrivelse

nr 417 har tillagts bestämmelsen, att lägenhet — jordbruks- eller bostadslägenhet

— där en mera omfattande ombyggnad erfordras, må i här

ifrågavarande avseende anses såsom obebyggd.

För de sålunda föreslagna ändringarna i lånevillkoren synas vägande

skäl tala, och får riksdagen därför biträda deras antagande.

Lånc
minimum.

§ 8 mom.

2 st. 2.

Nuvarande låneminimum för egnahemslägenhet är hälften av lägenhetens

beräknade värde. Med hänsyn till önskvärdheten av att äganderätten

till jord och hus förenas i samma hand och att byggnadernas ägare

blir fri från den ovissa ställning, han intager, då annan person äger

jorden, har departementschefen, i likhet med de sakkunniga, föreslagit,

att där egnahemslån utgår till inlösen av jord till byggnad på ofri grund,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339. 11

sådant må lämnas till mindre belopp än hälften av jordens och byggnadens

sammanlagda värde.

Förslaget anser riksdagen lämpligt.

Vidare hava de sakkunniga hemställt, att i vissa fall tilläggslån

må kunna beviljas för lägenhet, för vilken lån redan utgått.

Detta de sakkunnigas förslag har framförts även i en av de motioner,

till vilka föregående års riksdag i sin berörda skrivelse nr 417 hänvisade.

Departementschefen, som ej velat helt ansluta sig till de sakkunnigas

förslag i denna del, har förordat, att sådant lån må, innan

amorteringsskyldigheten inträder, tilldelas egnahem slåntagare en gång,

och att tilläggslånet i regel skall sammanslås med det förut beviljade

lånet.

Till stöd för sitt förslag, som riksdagen biträder, bär departementschefen

anfört huvudsakligen följande:

»Om jag--icke kan helt ansluta mig till de sakkunnigas förslag

i denna del, vill jag dock icke förneka, att fall kunna förekomma,

då en tillökning av redan beviljat lån är behövlig och bör beredas.

Jag anser dock detta icke böra ske för uppförande av nya byggnader

eller för andra förbättringsarbeten å lägenheten, vilka böra antingen tagas

i beräkning vid det ursprungliga lånets bestämmande eller ock utan

särskilt understöd av lägenhetsägaren utföras genom eget arbete eller på

annat sätt, utan endast för tillökning av lägenhetens område. Att härvid

förfara på det sätt, som från vissa håll uppgives såsom redan praktiserat,

nämligen -att anse hela det äldre lånet fullt inbetalt och meddela ett

nytt, större lån, är uppenbarligen icke förenligt med lånerörelsens ledande

principer, enär ju härigenom låntagaren får å det äldre lånet åtnjuta amorteringsfrihet

två gånger. Det synes däremot vara ganska lämpligt att

förfara på det sätt, som beskrivits från Gävleborgs län, nämligen att, innan

amorteringskyldigheten för det äldre lånet inträtt, meddela tilläggslån

under villkor att detta sammansmältes med det äldre lånet. Denna sammanslagning

bör ske såväl i fråga om tiden för amorteringsskyldighetens inträde

som beträffande lånevillkoren i övrigt. Någon skyldighet att bebygga

det tillköpta området bör dock uppenbarligen icke ifrågakomma. Om,

såsom jag ämnar tillstyrka, amorteringsfriheten utsträckes till fem kalenderår

utöver det, då lånet erhållits, bör låntagaren hava tillräcklig tid på sig

att bedöma, huruvida lian skall behöva söka tilläggslån. Visserligen

kommer genom denna anordning tilläggslånet att amorteras i annan ordning

än det statslån ur egnahemslånefonden, av vars medel tilläggslånet

Tilläggslån.

§ 6.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Riksdagens skrivelse Nr 339.

utgått, men då tilläggslånen böra endast i undantagsfall medgivas och väl

ej komma att uppgå till några större belopp, samt bestämmelsen, att

tilläggslån må meddelas endast under tiden före amorteringsskyldighetens

inträde, medför en stark begränsning, torde sagda ojämnhet vara av mindre

betydelse. Dess innebörd är, att låneförmedlaren får in amorteringsbelopp

några år innan dessa enligt statslånets amorteringplan skulle betalas till

statskontoret. Dessa influtna belopp böra få behållas av låneförmedlaren,

till dess inbetalning skall ske å det statslån, av vilket tilläggslånet utgått.

Härigenom tillförsäkras visserligen låneförmedlaren en räntevinst,

men då denna ej kan stiga till nämnvärt belopp samt avräkningen

med statskontoret eljest skulle bli för invecklad, lärer sagda omständighet

ej böra tillmätas betydelse.

I likhet med de sakkunniga anser jag tilläggslån icke böra få

förekomma beträffande bostadslägenheter. På grund av de synnerligen

invecklade förhållanden, som skulle uppstå, därest tilläggslån medgåves

i syfte att förändra en bostadslägenhet till jordbrukslägenhet, anser jag

ej heller i detta fall tilläggslån böra medgivas.»

Räntefoten. I fråga om räntefoten har de sakkunnigas majoritet ansett, att

§ n- denna bör bibehållas oförändrad vid 3.6 procent. En reservant har

förordat en höjning för viss tid. Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i

skrivelse den 17 oktober 1918, under åberopande av att staten för det

dåvarande ej kunde erhålla ett fast lån till billigare ränta än 5 Va procent

och att det enligt fullmäktiges mening vore synnerligen ovisst, när

en lättnad i detta avseende kunde komma att inträda, ansett, att räntefoten

ej borde sättas lägre än till 5 Va procent.

Departementschefen har för sin del tillstyrkt 5 procent under följande

motivering:

»Det är naturligt att, såsom också skett, skäl kunna anföras såväl

för räntefotens bibehållande som för dess höjning. För min del finner

jag, att man i denna fråga får låta varken de statsfinansiella eller de

sociala synpunkterna vara allena bestämmande. Att låta egnahemsrörelsen

betala fullt samma ränta som staten själv får gälda å sina lån,

synes mig kunna under vissa omständigheter vara alltför strängt. Riksdagen

fäste också år 1904 avseende vid de sociala synpunkterna, då

riksdagen bestämde räntan till 3.6 procent, oaktat fullmäktige i riksgäldskontoret

förordat 4 procent.

Det bör emellertid ej förbises, att en betydande räntestegring

sedan dess ägt rum och att därför den ränteskillnad, staten får släppa

till, nu är mycket större än då. Då de årliga egnahemslånebeloppen

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens skrivelse Nr 339.

nu röra sig om vida större summor än i början, blir denna ränteskillnad

även absolut taget högst betydande. Med hänsyn härtill och

då en sådan utveckling säkerligen icke tagits i beräkning vid den

nuvarande räntefotens bestämmande, anser jag det fullt skäligt och i god

överensstämmelse med riksdagens beslut år 1904, att räntan nu jämkas

uppåt, så att den närmare ansluter sig till statens egen upplåningsränta.

Vid eu dylik höjning måste man emellertid uppenbarligen iakttaga

viss försiktighet. Det kan icke vara lämpligt att vid en låneaffär,

vilken liksom egnahemslånen har en amorteringstid på liera tiotal år,

söka följa med alla fluktuationer i statens upplåningsränta. Då de nuvarande

förhållandena äro i hög grad exceptionella, är en viss måttfullhet för

närvarande ännu mer påkallad. Men det torde i varje fall få anses visst,

att staten under en lång tid framåt måste för sin upplåning räkna med

en räntefot, som är betydligt högre än den år 1904 gällande.

Att en skälig höjning av räntan skulle för egnahemslåntagarna

vara så ofördelaktig, att den, såsom från vissa håll uttalats, skulle verka

»förlamande» på egnahemslånerörelsen och medföra risken av att lånerörelsen

övergår till privataffär samt staten förlorar kontrollen över densamma,

anser jag ingalunda behöva befaras, allra minst under nuvarande

tider och säkerligen ej heller under lång tid framåt. Det bör också

observeras, att just från håll, där en energisk utveckling av egnahemsrörelsen

med iver förordats, räntans höjning rekommenderats. En sådan

höjning står också i full överensstämmelse med min redan förut uttalade

principiella uppfattning om det nödvändiga i, att egnahemsrörelsen erhåller

en sund utveckling. Numera är emellertid ett egnahem, som

bygger på lån till eu ränta av 3.6 procent, icke en sund affär, utan

grundar sig på subvention i vida högre grad än år 1904.

Ej heller bör den från vissa håll framhållna synpunkten, att den

låga låneräntan tenderar till att höja-prisen å egnahem slägenheter och

indirekt även å annan jord, frånkännas betydelse. Om än genom

noggrann uppmärksamhet vid lånens beviljande dessa olägenheter kunna

i någon mån förminskas, lärer det vara omöjligt att helt och hållet

förebygga desamma. Den avsedda förmånen kommer därför ej i sin

helhet egnahemslåntagaren till godo.

Då det icke torde böra ifrågakomma att höja annuiteten å amorteringsdelen

— för närvarande sex procent för jordbrukslån och sju

procent för bostadslån —, kommer räntans höjning att medföra förlängning

i lånetiden. För min del kan jag icke finna en sådan utsträckningav

lånetiden böra möta alltför stora betänkligheter i betraktande av de

fördelar ett egnahemslån i allt fall innebär. Ett dylikt lån kan under

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Riksdagens skrivelse Nr 339.

vissa omständigheter nästan — i jämförelse med t. ex. banklån —

betraktas såsom en värdefull tillgång, vilket ju för övrigt i sin män framgår

av de många yttranden, som framhållit, att egnahemslånen uppdrivit

jordprisen. 1 varje fall håller jag före, att den ökning av låntagarens

årsutgifter, som måste bliva en följd av en höjniug av annuiteten

å amorteringsdelen, är en större olägenhet än en utsträckning av

amorteringstiden.

Att ifråga om räntefoten skilja mellan obebyggda och bebyggda

lägenheter måste enligt min mening betraktas såsom av praktiska skäl

ogörligt. Ej heller finner jag det lämpligt, att åtskillnad göres mellan

lån till jordbnikslägenheter och till bostadslägenheter på sådant sätt,

att räntan sättes lägre för de förra än för de senare.

Med hänsyn till vad jag nu anfört anser jag mig kunna tillstyrka,

att för alla lån, som utlämnas från och med år 1920, räntan höjes till

5 procent. I betraktande av den långa återbetalningstiden finner jag

mig icke kunna gå längre, oaktat fullmäktige i riksgäldskontoret för

sin del numera förordat 5 V2 procent för alla lån.

Jag har beträffande räntan å bostadslånen samrått med chefen

för civildepartementet och inhämtat, att han delar min uppfattning

härutinnan.

Med den nuvarande räntan är amorteringstiden för jordbrukslån

26 år och för bostadslån 21 år, den tid oberäknad, då amorteringsfrihet

åtnjutes. Om räntan höjes såsom jag nu tillstyrkt och annuiteterna

bibehållas vid 6, respektive 7 procent, kommer amorteringstiden att

utsträckas för jordbrukslån till 37 år och för bostadslån till 26 år.

Då under amorteringstiden skall, jämte annuiteten å amorteringsdelen,

betalas ränta å lånets stående del, kommer räntehöjningen att medföra,

att under sagda tid den årliga utbetalningen höjes för exempelvis ett

jordbrukslån å 10,000 kronor från 480 kronor till 550 kronor och för

ett bostadslån å 5,000 kronor från 265 kronor till 300 kronoi\ Åven

från låntagarens synpunkt måste dessa höjningar anses ganska måttliga.»

Den föreslagna räntan är avsedd att tillämpas för lån, som beviljas

för år 1920 eller senare år och sålunda ej för redan beviljade lån.

I motion nr 362 i andra kammaren har såsom ovan nämnts påyrkats

räntans bibehållande vid 3.6 procent.

Riksdagen har för sin del ansett räntan böra bestämmas till 4 3 *

procent.

I enlighet med detta beslut har riksdagen vidtagit därav föranledda

ändringar i § 11 och § 14 mom. 2 av Kungl. Maj:ts förslag till

allmänna bestämmelser beträffande nu ifrågavarande fond.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens skrivelse Nr 339.

Vad angår lånevillkoren innebär förslaget ytterligare den förändringen,

att amorteringsskyldiglxetens inträde utsträckts från det fjärde

till det sjätte året efter utgången av det kalenderår, under vilket egnahemslånet

utbekommits, vilket överensstämmer med de sakkunnigas förslag.

Riksdagen biträder för sin del denna ändring.

Beträffande av de sakkunniga framlagda förslag, att i vissa fall

särskilt understöd till nyodling må kunna av statsmedel utgå till egnahemslåntagare

samt att i vissa fall frihet från debetsedelslösen må

åtnjutas har departementschefen ej ansett sig kunna biträda de sålunda

framlagda förslagen, och föranleda dessa ej något uttalande från

riksdagens sida.

Bestämmelser angående låneförmedlarna m. m.

Under denna rubrik innehåller propositionen åtskilliga förslag till

förändringar i det nuvarande systemet.

Till en början möter förslaget, att kommunerna skola kunna uppträda

som låneförmedlare inom sina respektive områden. Förslaget, som

framförts av en reservant bland de sakkunniga, finner riksdagen lämpligt

och väl ägnat att befordra egnahemsrörelsen. Enligt departementschefens

uttalande, som ej giver riksdagen anledning till invändning, bör

någon särskild säkerhet för lånen icke avfordras kommunerna, enär ju

dessa hava rätt till utdebitering för sina behov och därför måste anses

fullt solida för de erhållna lånen. I

I huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag har

departementschefen förordat vissa villkor för låneförmedlingen. Beträffande

hushållningssällskapen föreslås sålunda, att för lånerörelsen skall

finnas en särskild egnahemsnämnd, vilken skall — med egen beslutanderätt

i fråga om låns beviljande eller avslående — handhava sällskapets

lånerörelse och i allmänhet verka för egnahemsfrågans utveckling

inom sällskapets område; att egnahemsombud skola anställas inom

varje kommun av sällskapets område för att tillhandagå lånesökande

med råd och anvisningar och lämna sällskapet upplysningar; att ombud

å statens vägnar skall deltaga i granskningen av egnahemsnämndens

räkenskaper och förvaltning — vilket förslag utgått från länsstyrelsen

i Malmöhus län —; att hos sällskapet skall finnas anställd minst en med

bidrag av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent för att biträda nämnden

Förlängd

amorteringsfrihet.

§ 14.

Understöd till

nyodling

m. m.

Kommunerna

som låneför•

medlare.

§ i.

Villkor för

hushållningssällskapens

låneförmedling.

§ 2.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 339.

och medverka för egnahemsväsendets utveckling; samt att sällskapet

skall hava antagit reglemente för lånerörelsen.

Vad angår förslaget om jordbrukskonsulenters anställande hos

hushållningssällskapen har departementschefen beräknat, att det skulle erfordras

ett antal av 50 sådana konsulenter med ett statsbidrag till varje

konsulents avlöning av 3,000 kronor, och skulle sålunda härför behövas

ett anslag å 150,000 kronor. Det bör erinras, att redan nu vid ett

flertal hushållningssällskap finnas anställda jordbrukskonsulenter samt att

riksdagen på extra stat för innevarande år såsom bidrag till avlönande

av dessa konsulenter anvisat anslag å 80,000 kronor. Den föreslagna

anordningen skulle alltså medföra ett ökat anslag för detta ändamål av

70,000 kronor. Som inledningsvis berörts har i årets statsverksproposition

beräknats anslag till det belopp, som nu begäres för ifrågavarande ändamål.

Riksdagen biträder de sålunda framlagda förslagen och anser, att

det begärda anslaget bör anvisas.

Vilikör för Enligt förslaget skola jämväl kommuner, aktiebolag och föreningar

^förtrudtare. för att kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden hava antagit

3 och 4. reglemente, varjämte för de båda sistnämnda, förutom vissa villkor, som

avse deras uppgift och organisation, bestämts, att i bolagets eller föreningens

styrelse skall finnas en å statens vägnar utsedd ledamot med

viss befogenhet samt att ett ombud å statens vägnar skall deltaga i

granskningen av vederbörandes räkenskaper och förvaltning.

Förslagen föranleda ej någon riksdagens erinran.

Statens niellanhavande med låneförmedlarna i fråga om lånens

utlämnande m. m.

Uppbörd och 23 § i förslaget till allmänna villkor och bestämmelser för statens

avlZZu2r egnahem slånerörelse lyder:

å egnahems- »på framställning av låneförmedlare äger vederbörande länsstyrelse ombesörja,

Iån rn. rn. ^ räntor ocb avbetalningar å av låneförmedlare utlämnade egnahemslån varda i

§ 23‘ samband med kronans arrenden eller annan under våren infallande uppbörd genom

vederbörandes försorg debiterade, uppburna och redovisade.»

Detta förslag överensstämmer med vad nu gäller för av hushållningssällskapen

utlämnade egnahemslån.

I motion nr 175 i första kammaren har — under åberopande av,

att då inom flera delar av landet, där någon uppbörd om våren ej

plägar förekomma, det befunnits ändamålsenligt, att ehuru utan stöd av

författningen anordna uppbörden av annuiteterna i samband med krono
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens skrivelse Nr 330.

skatternas uppbärande, det vore önskvärt att få detta förfarande legaliserat

— hemställts, att uppbörden må kunna äga rum jämväl i samband

med kronoskatterna.

Riksdagen anser vad av motionären anförts tala för att tillmötesgå

det av honom uttalade önskemålet. Detta torde kunna ske genom en

mindre ändring i paragrafen i fråga. Riksdagen anser sålunda densamma

böra erhålla följande ändrade lydelse:

§ 23.

»På framställning av låneförmedlare äger vederbörande länsstyrelse

ombesörja, att räntor och avbetalningar å av låneförmedlare utlämnade

egnahemslån varda i samband med någon kronans uppbörd genom vederbörandes

försorg debiterade, uppburna och redovisade.»

Under ovanupptagna rubrik innehåller propositionen även förslag

att tiden, inom vilken de årliga rånte- och kapitalavbetalningarna, som

nu gäldas efter överenskommelse mellan låneförmedlare och egnahemslåntagare,

skola vara av låntagaren fullgjorda, icke må bestämmas tidigare

än till november månad under det löpande året; att inbetalning av

odisponerade statslånebelopp skall ske före utgången av mars — nu

januari — månad året närmast efter det, då lånet blivit lyft i statskontoret;

att förvaltningsbidrag för lånerörelsen även må tillkomma

kommuner; att bolag och föreningar må såsom säkerhet för statslån

under vissa villkor och intill visst belopp lämna inteckningar i egnahemslägenhet,

beviljad eller lämnad såsom säkerhet för av vederbörande

låneförmedlare utlämnat egnahemslån; samt att låneförmedlare skall

årligen till jordbruksdepartementet, i stället för som nu vederbörande

länsstyrelse, avgiva redogörelse över lånerörelsen, vilken redogörelse

skall, beträffande andra låneförmedlare än kommunerna, vara granskad

och bestyrkt av vederbörande ombud för staten.

Dessa förslag föranleda ej någon erinran från riksdagens sida.

Livförsäkring.

I väsentliga delar med anslutning till de sakkunnigas förslag har

föredragande departementschefen, efter att hava samrått med chefen för

civildepartementet, förordat, att livförsäkring må på visst sätt förenas

med egnahemslån. Den närmare utformningen härav framgår av följande

yttrande av departementschefen:

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 saml. Nr 339.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse Nr 339.

»De stora fördelarna av att livförsäkring förenas med egnahemslån

hava blivit så övertygande utvecklade av såväl 1899 års egnahemskommitté

i dess av de sakkunniga åberopade yttrande som de sakkunniga

själva och dem, vilka i sina utlåtanden förordat en sådan anordning,

att jag icke anser mig behöva ytterligare uppehålla mig härvid,,

utan kan inskränka mig till att uttala min fulla anslutning till vad

sålunda anförts.

Egnahemssakkunnigas förslag angående livförsäkring avser endast

egnahemslån för jordbrukslägenheter. Detta är ganska förklarligt, enär

bostadslånerörelsen för dem tedde sig endast som ett provisorium. För

min del kan jag icke finna annat än att jämväl bostadslån bör kunna

förenas med livförsäkring.

Beträffande försäkringens huvudsakliga anordning instämmer jag i

förslaget, att den skall gälla lånets amorteringsdel och åsyfta att medföra,

att denna del vid dödsfall anses betald. Likaledes biträder jag

förslaget, att försäkringen ordnas enligt systemet med gemensam amorteringsplan.

Försäkringen bör meddelas av staten och handhavas av

riksförsäkringsanstalten. _ _ .

Då jag för egnahemslånerör elsen funnit mig böra föreslå vissa

från de sakkunnigas förslag avvikande bestämmelser, som utöva inverkan

på livförsäkringspremierna — exempelvis ifråga om räntefotens höjning

och därav föranledd förlängd amorteringstid —, har på min anmodan

numera verkställande direktören i allmänna pensionsförsäkringsbolaget,

K. Englund, vilken biträtt de sakkunniga med den försäkringstekniska

utredningen, verkställt omräkning av sina kalkyler under iakttagande av

ovanberörda förändringar. Han har tillika verkställt beräkning angående

livförsäkring i förening med bostadslån. Hans yttrande torde fa

såsom bilaga B fogas till detta protokoll. _

Vad därefter angår frågan, huruvida försäkringen^bör göras obligatorisk,

kan jag icke tillstyrka en sådan åtgärd. Åven om vid frivillig

försäkring densamma endast skulle erhålla en jämförelsevis inskränkt

omfattning, synes mig detta dock vara mindre ofördelaktigt än

om genom livförsäkringstvång egnahemsrörelsens utveckling skulle,

såsom jag tror mig hava allt skäl att befara, på ett synnerligen betänkligt

sätt hämmas. Ej heller kan jag tillmäta någon avsevärd betydelse

åt den omständigheten, att vid en till följd av försäkringens frivillighet

mindre försäkringsstock förvaltningskostnaderna skulle relativt ökas. Om

försäkringen grundas på frivillighet, förenklas även förhållandet, för det

fall att låntagaren redan bar livförsäkring i enskild försäkringsanstalt..

*) Här utesluten.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Biksdarjens skrivelse Nr 339. 19

Såsom Norrbottens läns egnahemsnämnd föreslagit och även riksförsäkringsanstalten

synes eventuellt förorda, bör emellertid rätt medgivas

låneförmedlare att i särskilda fall, när han så anser erforderligt

för säkerhetens stärkande, fordra livförsäkring av nu ifrågavarande slag.

Ifall låntagaren har eller vill taga annan försäkring, som låneförmedlaren

finner innebära tillräcklig säkerhet, bör låntagaren dock äga rätt att

överlämna sistnämnda försäkring i stället för ny av nu avsedd beskaffenhet.

Förslaget att den, som vill med egnahemslån förena livförsäkring

av nu ifrågavarande slag, hör äga företräde till erhållande av lån, synes

mig vila på en riktig åskådning och biträdes därför.

På grund av vad riksförsäkringsanstalten anfört synes särskild

högsta åldersgräns, lägre än den för erhållande av egnahemslån bestämda,

icke böra uppställas vid livförsäkring i förening med egnahemslån.

Det är naturligt, att vid högre ålder premierna bliva högre.

Att använda karenssystemet vid en försäkring av nu ifrågavarande

slag synes mig med hänsyn till vad riksförsäkringsanstalten anfört icke

fullt lämpligt, och jag har desto mindre skäl att förorda en sådan

anordning, som jag anser kostnaden för läkarbetyg böra gäldas av

staten.

Riksförsäkringsanstalten har ansett påföljden av lånets uppsägning

vid försummelse att erlägga premier ej innebära tillräcklig säkerhet utan

förordat inteckning i lägenheten såväl för de bestämda premierna som

för den tilläggsavgift, som i vissa fall skulle utgå vid förtidig inbetalning

av lånet. Det synes mig dock ytterst betänkligt att, då försäkringen

såsom regel är frivillig, kräva inteckning. Försäkringen är ju i detta

fall icke någon låntagaren avkrävd prestation i gengäld för lånet. Vid

vanlig försäkring kräves ingen garanti för premieinbetalningen, utan

försäkringstagarens risk vid försummelse härutinnan är ju, att försäkringen

förfaller eller i vissa fall nedsättes till vad de redan betalda

premierna kunna betinga. Här skulle på grund av försäkringens speciella

natur, utöver den naturliga risken av försäkringens fullständiga

upphörande, tillkomma äventyret av själva egnahemslånets uppsägning.

Jag kan ej finna det påkallat att gå ännu längre. Den olägenhet, som skulle

kunna härigenom uppstå och som väl sammanhänger med den omförmälda

s. k. negativa premiereserven under en viss del av försäkringstiden,

synes mig vara av ganska underordnad betydelse i förhållande

till det avhållande moment, som ett inteckningstvång skulle innebära

för den nu ifrågavarande livförsäkringsrörelsens utveckling.

Jag kan ej heller biträda lantbruksstyrelsens förslag att göra låne
-

§ 19-

5 st. 2.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Bilcsdagens skrivelse Nr 339.

förmedlaren till ekonomiskt ansvarig mellanhand i livförsäkringsrörelsen

i vidare mån än beträffande uppbörd och redovisning av influtna premier

och avgifter.

Såsom riksförsäkringsanstalten vid sitt tillstyrkande av förslaget

med gemensam amorteringsplan framhållit, kan behov för anstalten

uppstå3 av förskott av statsmedel för att kunna fullgöra de av försäkringen

härflytande förpliktelser. Sådant förskott torde ej redan nu

behöva anvisas, utan lärer frågan om beredande av medel därtill böra

få anstå, till dess behov av dylika medel yppat sig. Förskottets ersättande

synes för övrigt, om försäkringen eljest är riktigt organiserad,

böra kunna ske av framdeles inflytande försäkringsavgifter.

Såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit, torde medlens förvaltning

böra omhänderbavas av statskontoret, som ju i allt fall står i nära beröring

med låneförmedlarna.

De kostnader, som må uppstå för riksförsäkringsanstalten för handliavande

av bestyret med nu ifrågavarande försäkring, torde böra bestridas

från medel under sjätte huvudtiteln. Enär riksförsäkringsanstalten efter

avlåtandet den 12 juni 1915 av dess förevarande utlåtande omorganiserats,

samt på grund av inträdda prisstegringar ställa sig dessa kostnader

numera annorlunda än som i utlåtandet angivits. På grund bärav

bar jag från nämnda anstalt införskaffat en den 16 november 1918

dagtecknad P. M., vari anföres följande.

»Riksförsäkringsanstaltens verksamhet har numera erhållit en högst betydande

omfattning och dess arbetsbörda är så stor, att de för dess verksamhet avsedda

befattningshavarna icke kunna åtaga sig något arbete för annat ändamål. Enligt

riksförsäkringsanstaltens förslag i skrivelse den 12 juni 1915 var det avsett, att

ledamöterna skulle åtaga sig viss del av arbetet med ifrågavarande livförsäkringsärenden,

för vilket ändamål de skulle åtnjuta visst arvode, och att därför någon

särskild tjänsteman icke skulle helt avses för samma ärenden. Det är emellertid

numera icke möjligt för riksförsäkringsanstaltens ledamöter att åtaga sig något

avsevärt ytterligare arbete. Därest riksförsäkringsanstalten skall omhänderhava

ifrågavarande livförsäkringsrörelse, är det därför nödvändigt, att en särskild tjänsteman

anställes för ändamålet, vilken på eget ansvar kan handlägga flertalet hithörande,

ärenden Denne tjänsteman bör hava avlöning motsvarande tjänsteman i första

lönegraden, då kompetent person eljest icke kan erhållas. Arvode till en aktuarie

skulle då kunna bortfalla.

Beträffande arvodet till överläkaren är det beräknade beloppet av 1,001»

kronor numera med hänsyn till det minskade penningvärdet allt för lågt. Då

emellertid antalet försäkrade ännu ej med någon grad av säkerhet kan beräknas,

föreslår riksförsäkringsanstalten för närvarande endast en höjning av beloppet till

1,500 kronor. Skulle emellertid antalet försäkrade komma att uppgå till omkring

1,000 om året och överläkaren alltså hava att avgiva yttrande över omkring 1,000

läkarbetyg årligen, måste givetvis beloppet högst avsevärt höjas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens skrivelse Nr 339.

Vidare får riksförsiikringsanstalten erinra, att en mycket betydande prisstegring

på alla områden numera sigt rum. Sårskilt gäller detta beträffande möbler,

trycksaker och skrivmaterialier. Kostnaden för hyra har också högst avsevärt

stegrats och det torde nu ej vara möjligt att erhålla ett rum för lägre hyra än

omkring 1,000 kronor, vartill kommer kostnad för uppvärmning, belysning, städning

och telefon. Jämväl ersättningen till extra biträde måste ökas.

På grund av vad ovan anförts torde ifrågavarande kostnader böra beräknas

på följande sätt:

l:o) Organisationskostnader för en gång:

Kostnad för anskaffande av inventarier — inbegripet en skrivmaskin

och en räknemaskin — och skrivmaterialier, för tryckning

av formulär m. m. samt till diverse utgifter.................... kronor 6,000: —

2:o) Årliga förvaltningskostnader:

Hyra av ett rum jämte uppvärmning, belysning, städning och telefon » 1,400: —

Arvode till en aktuarie............................................................................ » 3,900: —

» » » överläkare........................................................................ » 1,500:_

» » kvinnligt biträde ............................................................... » 2,000:_

Tryckningskostnader, skrivmaterialier, inventarier och diverse........ » 1,500: —

Summa årliga kostnader kronor 10,300: —

Härtill kommer kostnad för läkarbetyg, beräknad efter kronor

7.5 0 för varje, till förslagsvis .................................................... » 7,500: —

Såsom redan tidigare framhållits anser riksförsäkringsanstalten det synnerligen

angeläget, att ifrågavarande kostnader hållas strängt åtskilda från riksförsäkringsanstaltens

kostnader för olycksfallsförsäkringen, varför det synes lämpligast,

om för nu ifrågavarande ändamål kunde uppföras ett särskilt förslagsanslag under

sjätte huvudtiteln.»

Det bör anmärkas, att vid denna kostnadsberäkning icke tagits

hänsyn till att jämväl bostadslån skulle kunna förenas med livförsäkring.

Åtminstone i början torde emellertid icke härigenom antalet livförsäkringar

av. ifrågavarande slag komma att bliva så mycket ökat, att det

nämnvärt inverkar på kostnaderna.

I likhet med riksförsäkringsanstalten anser jag kostnaden för läkarbetyg

böra bestridas av statsmedel.

.Vad angår frågan om beredande av medel till dessa utgifter

för riksförsäkringsanstalten har chefen för civildepartementet meddelat

mig, att, då i varje fall fråga om vissa ändringar i anslagen till nämnda

anstalt bör underställas 1920 års riksdag, denna anslagsfråga bör kunna

till dess uppskjutas.

I egnahemslånevillkoren torde blott vissa grundläggande bestämmelser

angående livförsäkringen böra, såsom de sakkunniga ock före
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens skrivelse Nr 339.

slagit, införas, under det att försäkringen i övrigt må anordnas på sätt

Kungl. Magt närmare bestämmer.»

Riksdagen biträder det sålunda framlagda förslaget. Den av riksdagen

beslutade sänkningen av räntan från 5 till 43/i procent och den

därav föranledda förkortningen av amorteringstiden utövar inverkan på

de livförsäkringspremier, som beräknats i den av direktören Englund

utarbetade bilagan till propositionen. Med anledning härav vill riksdagen

framhålla, att det enligt § 26 i förslaget till allmänna villkor och bestämmelser

för ifrågavarande lån skall tillhöra Kungl. Maj:t att utfärda

de närmare bestämmelserna för livförsäkringens anordnande, varför det jämväl

torde tillkomma Kungl. Maj :t att låta verkställa de nya beräkningar av

livförsäkringspremierna, som kunna föranledas av den angivna räntesänkningen.

Lån till lägenheter på arrende med köprätl.

Rörande detta förslag, vartill riksdagen senare återkommer i sammanhang

med frågan om jordförmedlingen, anför departementschefen

huvudsakligen följande, som ej föranleder någon erinran.

»Det av egnahemssakkunniga framställda förslaget att understödja

en sådan kombination av besittningsrätt och äganderätt, att lägenhetsinnehavaren

först är arrendator och sedan kan bli ägare, anser jag

vara förtjänt av uppmärksamhet. Jag vill betona, att även detta

förslag avser endast jordbrukslägenheter.

Själva tanken att söka förhjälpa till eget hem även sådana, i övrigt

väl kvalificerade personer, vilka icke äga tillräckliga tillgångar för att

genast tillskjuta vad som behövs utöver egnahemslånet, synes mig god.

Om man än icke bör förvänta, att den föreslagna metoden skall till en

början vinna någon större tillämpning, anser jag det dock önskvärt, att

möjlighet öppnas för dess användande i de fall, då detta finnes vara

lämpligt. Den innebär en mellanform mellan besittnings- och äganderätt,

vilken synes medföra betydelsefulla fördelar och icke sakna utvecklingsmöjligheter.

Till en början torde den mest få karaktären

av ''försök.

Vid bedömandet av frågan, huru detta försök på tjänligaste sätt

bör organiseras, måste man enligt min mening såsom utgångspunkt

taga den omständigheten, att låneförmedlaren, vilken i sinom tid skall

låta arrenderätten övergå till äganderätt mot egnahemslån, skall redan

från början av arrendeavtalet äga jorden. Det bör således icke komma

i fråga, att avtal av nu förevarande beskaffenhet kan få gälla arrende

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Riksdagens skrivelse Nr 339.

av jord, som tillhör tredje man, även om dels denne ntlovat framtida

äganderätt, dels en låneförmedlare utlovat framtida egnahemslån. Allt

bör vara en affär endast mellan två parter, arrendatorn—egnahemslåntagaren

och jordägaren—egnahemslåneförmedlaren, naturligtvis jämte

staten såsom yttersta långivare. Det må erkännas, att, på sätt närmare

kommer att utvecklas vid behandlingen av jordförmedlingen, vissa

skäl kunna anföras för deras mening, som anse, att jordförmedlingsverksamheten

bör bedrivas av andra organ än låneförmedlingsrörelsen,

men i detta fall skulle en sådan åtskillnad medföra så invecklade förhållanden,

att den icke kan åtminstone för närvarande tillrådas.

Fasthåller man denna utgångspunkt, synas mig konsekvenserna

bliva lättare att draga. Åtgärden framstår då tydligt såsom avseende

att bereda den obemedlade spekulanten tillgång på jord och möjliggöra

för honom att uppsamla den sjättedel av värdet, som minst behövs för att

han skall få egnahemslån. I avseende på arrendemomentet skiljer den

sig icke från vanliga arrendeupplåtelser. I fråga om avbetalningsmomentet

kan förhållandet anses innebära, att en del av köpeskillingen småningom

uppsamlas i stället för att den eljest skulle betalas på en gång. Affären

visar sig alltså förnämligast vara en jordaffär och icke en låneaffär. Den

hör därför principiellt närmast till det slag av affärer, som från statens

sida understödjas medelst lån från jordformedlingsfonden. Åven de sakkunniga

hava ansett, att de av dem föreslagna lånen skulle få ungefär

samma karaktär som lånen från jordförmedlingsfonden, och uttalat, att

det otvivelaktigt skulle stå i god överensstämmelse med denna fonds uppgift

att taga de behövliga medlen från nämnda fond. De hava dock

ansett vissa praktiska olägenheter bliva förknippade därmed. Den enda

olägenhet, de anföra, är emellertid, att, då tiden för slutbetalningen av sjättedelen

icke är bestämd, flera sådana slutbetalningar, än som beräknats, kunna

inträffa under ett visst år, och att. låneförmedlaren då icke skulle kunna

av de för året erhållna statslånemedlen behörigen tillgodose både alla

dylika från arrenden förändrade egnahemslån och nya direkta egnahemslån.

Denna farhåga synes mig dock överdriven. Dels torde det nämligen

få antagas, att åtminstone tillsvidare användningen av det nu

ifrågasatta institutet icke för var enskild låneförmedlare blir särdeles

stor, dels synes sannolikheten av för tidiga avbetalningar, som kunna

framflytta tiden för egnahemslåns erhållande, icke böra uppskattas alltför

högt, dels bör ju egnahemslåneförmedlaren vid sin begäran om statslån

alltid kunna inräkna en viss marginal för dylika oberäknade lån, dels

slutligen pläga ju redan nu framställningarna om statslån i regel gälla

avrundade summor, som icke äro avsedda för vissa redan då i detalj

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens skrivelse Nr 339.

kända lånebehov utan för att tillgodose de behov, som antagas kunna

yppas, och i den mån samt i den ordning inbördes, vari de finnas förtjänta

därav. Jag kan därför icke finna den av de sakkunniga uppgivna

praktiska olägenheten vara av den betydelse, att man för dess skull bör

avstå från att bereda den ifrågasatta åtgärden en principiellt riktig

grundval, nämligen att ställa den i förbindelse med jordförmedlingsfonden.

Jag vill även framhålla, att betänkliga olägenheter synas mig

kunna uppkomma, ifall medel ur egnakemslånefonden skulle användas

härtill. Dessa medel skulle då bilda en särskild avdelning av fonden

med andra återbetalningsregler än fonden i övrigt. Ifall arrendatorn

icke ville eller kunde fortsätta med arrendet eller om han vägrade att

övertaga lägenheten mot egnahemslån eller om han avlede, skulle väl

låneförmedlaren återtaga lägenheten och kanske därå få en ny arrendator

på lika villkor, varvid måhända ny återbetalningstid skulle börja löpa,

eller ock skulle han sälja lägenheten antingen mot egnahemslån eller på

annat sätt. I varje fall skulle besvärliga avräkningar uppstå. Kanske

låneförmedlaren till och med skulle bli nödsakad att låta bruka lägenheten

för egen räkning. Egnahemslånefonden skulle faktiskt delvis förändras

till en fond för inköp av jord i likhet med jordförmedlingsfonden

men på frikostigare villkor, varigenom vissa svårigheter i förhållandet

mellan de bägge fonderna skulle kunna uppkomma.

I det fall att den egendom, varå lägenheten finnes, inköpts medelst

jordförmedlingslån, skulle enligt de sakkunnigas förslag, redan när ett

arrendeavtal av nu ifrågasatt beskaffenhet slutits, lån till lägenheten

erhållas ur egnahemslånefonden och av jordförmedlingslånet inbetalas

så mycket, som proportionellt belöpte på lägenhetens område, ehuru

jordförmedlaren behåller äganderätten till lägenheten. Om däremot jordförmedlingsfonden

fortfarande skall under arrendetiden bestrida lånet, sker

likviden mellan fonderna först då egnahemslånet verkligen tages och

lägenheten säljes till arrendatorn. Gränsen mellan de bägge fondernas

verksamhetsområden upprätthålles härigenom. Jordförmedlingsfondens

utlåningsregler giva också lättare möjligheter att jämka återbetalningen

efter sig företeende omständigheter än egnahemslånefondens noggranna

bestämmelser om viss amorteringsplan m. m.

Både av principiella och praktiska skäl anser jag det därför riktigast,

att den ifrågasatta lånerörelsen, så länge arrendetiden räcker,

bedrives med anlitande av medel ur jordförmedlingsfonden. Detta har

inverkan i åtskilliga hänseenden på lånerörelsens praktiska anordning.

Jag torde längre fram få närmare yttra mig i denna fråga vid behandlingen

av jordförmedlingsväsendet och jordförmedlingsfonden.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Riksdagens skrivelse Nr 339.

I ett avseende är emellertid ett uttalande redan nu nödvändigt.

Jag syftar på det av länsstyrelsen i Malmöhus län framställda förslaget,

att amorteringsskyldiglieten vid egnahemslån till f. d. lägenhetsarrendatorer

skulle inträda tidigare än för andra egnahemslåntagare. Jag

finner detta förslag hava mycket, som talar för sig. Det vill onekligen

förefalla ganska onödigt att, efter det arrendatorn under eu rätt lång arrendetid

årligen erlagt full annuitet å lägenhetens hela värde, han skall, sedan

han bör hava kommit ganska bra i ordning å lägenheten samt inköpt densamma,

under sex år erlägga allenast ränta å egnahemslånet d. v. s. å 6/e

av lägenhetens värde. Åven om arrendeannuiteten utgår endast efter 6

procent, skulle förhållandet vid en lägenhet å 9,000 kronors värde bliva,

att, sedan under arrendetiden erlagts årligen 540 kronor, skulle under

amorteringsfrihetstiden betalas 5 procent ränta å ett egnahemslån å 7,500

kronor med 375 kronor, varefter under amorteringstiden annuiteten skulle

stiga till 412 kronor 50 öre, nämligen till 6 procent å amorteringsdelen

och 5 procent den stående delen, vardera delen utgörande 3,750 kronor.

I och för sig kan eu sådan växling i det årliga betalningsbeloppet icke

här anses påkallad av något behov från låntagarens sida, isynnerhet som,

på sätt nämnda länsstyrelse framhållit, lägenheten kan antagas vara vid

arrendetidens utgång försedd med nödiga hus. Jag har för avsikt att i

stället ifrågasätta viss kortare amorteringsfrihetstid vid arrendetidens

början, och det torde vara påtagligt, att härigenom sagda frihet blir

riktigare placerad och kommer låntagaren till bättre gagn. Genom borttagandet

av amorteringsfriheten å egnahemslånet påskyndas skuldens

avbetalning. Från låntagarens synpunkt synes därför icke något avsevärt

kunna invändas mot att vid egnahemslån av nu ifrågavarande

slag amorteringsskyldigheten inträder samma år arrendet upphör och att

sålunda i det ovan anförda exemplet årsbetalningen av 412 kronor 50 öre

följer omedelbart efter arrendet å 540 kronor, allenast med den jämkning

att vid första betalningen räntan skall avse blott tiden från egnahemslånets

utlämnande den 14 mars i samband med arrendets upphörande

och till årets slut. Sistnämnda ojämnhet kan icke undvikas,

enär arrendeåret icke sammanfaller med låneåret, och även vid vanliga

egnahemslån blir räntan under första året i regel mindre än under de

följande.

Mot en sådan anordning har emellertid anförts, att därigenom

vissa egnahemslån skulle återbetalas till låneförmedlaren i annan ordning

än de övriga lånen från samma statslånebelopp och att låneförmedlarens

mellanhavande med statskontoret skulle härigenom invecklas. Denna

invändning, som är av mera formell innebörd, torde icke böra tillmätas

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 samt. Nr 339. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Riksdagens skrivelse Nr 339.

avgörande betydelse. Därest det befunnes nödvändigt att även i detta

fall bibehålla full överensstämmelse mellan låneförmedlarens mellanhavande

med å ena sidan statskontoret och å andra sidan egnahemslåntagaren,

skulle för sakens ordnande olika utvägar kunna tänkas. Antingen skulle

låneförmedlaren, när egnahemslån utlämnats till en förutvarande arrendator,

därom underrätta statskontoret, som då skulle omföra beloppet till

att amorteras i samma ordning som de tidigare utlämnade lån, för vilka

amorteringen började samtidigt. Eller också skulle man kunna lämna

statslånets amorteringsplan orubbad och endast låta låneförmedlarna inbetala

de första årens amorteringar såsom extra uppbörd enligt mom. 6.

Emellertid skulle i vartdera fallet ganska mycket besvär och skriverier

vållas. Jag håller före, att man mycket väl kan i detta fall, liksom jag

tillstyrkt i fråga om tilläggslånen, låta låneförmedlaren behålla de influtna

kapitalbeloppen, till dess inbetalning skall ske å det statslån, av vilket

egnahemslånet utgått. Denna förmån kan tänkas göra en låneförmedlare

mer benägen att begagna systemet av lån till arrende med köprätt.

Bestämmelser av nu angivet innehåll böra tillfogas egnahemslånevillkoren.

»

Årligt statslånebelopp.

I betraktande av de skedda höjningarna i egnahemslägenheternas

maximivärden samt penningvärdets allmänna fall har departementschefen

ansett en väsentlig höjning av det årligen till statslån bestämda beloppet —

under senare år 7 Va miljoner kronor — påkallad och erinrat att Kungl.

Maj:t i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att öka detta belopp

till 10 miljoner kronor samt att riksdagen innevarande år dels medgivit,

att från och med år 1920 ett belopp av 10,000,000 kronor må av Kungl.

Maj:t årligen disponeras såsom lån från egnahemslånefonden; dels ock

såsom kapitalökning för samma fond för år 1920 anvisat ett reservationsanslag

av 6,500,000 kronor.

Departementschefen har ansett, att av egnahemslånefonden en fördelning

nu bör genomföras såtillvida, som det bör stadgas, att högst

en tredjedel av det för året disponibla statslånebeloppet av nämnda fond

må av Kungl. Maj:t anvisas till lån för bostadslägenheter.

Riksdagen finner den av departementschefen sålunda föreslagna

fördelningen av disponibla statslånebelopp från fonden väl avvägd.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

27

Egnahemslägenheters bevarande såsom sådana.

Under denna rubrik har departementschefen berört frågan om åtgärder

för tryggande av, att de egna hemmen bliva bevarade såsom

sådana och att alltså statens medverkan vid egnahemsbildandet må leda

till resultat av beståndande värde i det avsedda syftet samt därvid framhållit,

att mycket betydande svårigheter förefunnes för att med bibehållande

av grundsatsen om oinskränkt äganderätt vinna tillfyllestgörande

garantier mot missbruk i nu förevarande hänseende. Möjligen skulle

genom en omläggning av systemet kreditmöjligheter kunna komma till

användning, vilka underlättade frågans lösning i önskad riktning. I

varje fall tarvade frågan härom ytterligare utredning.

Förutom ovannämnda förändringar hava gällande lånevillkor för Förslag m

statens egnakemslånerörelse undergått vissa omarbetningar i formellt lånevillkor.

avseende.

Förslaget skall tillämpas för alla lån, som beviljas för år 1920

eller senare år. Av bestämmelserna äro de, som upptagits i §§ 12, 22

och 23, avsedda att från och med år 1920 gälla även lån, som dessförinnan

beviljats.

Enligt från jordbruksdepartementet efter ifrågavarande propositions

avlåtande gjorda påpekanden äro bestämmelserna i 6 § i vissa avseenden

otydliga och därjämte ofullständiga.

Otydligheten består däri, att paragrafen ej direkt angiver, att den

avser blott förhållandet mellan låneförmedlaren och egnahemslånetagaren,

vilket dock framgår av motiveringen. I förhållandet mellan statskontoret

och låneförmedlaren spela tilläggslånen ingen roll, utan skall det statslån,

från vilket de utgått, avbetalas i vanlig ordning.

Ofullständigheten består däri, att den föreskrivna sammanslagningen § 6.

med det äldre lånet icke kan ske i annat fall, än då bägge lånen följa

samma regler. Till lån, som utbekommits åren 1917, 1918 och 1919,

och för vilka amorteringsskyldigheten alltså inträder resp. år 1921,

1922 och 1923, kan tilläggslån beviljas intill amorteringsskyldighetens

inträde, d. v. s. senast resp. år 1920, 1921 och 1922. Men dessa tillläggslån

löpa med högre ränta än det ursprungliga egnahemslånet,

som löper med 3.6 procent. Någon sammanslagning mellan dessa lån

låter sig därför icke göra. För detta fall ger paragrafen inga regler.

Saken gäller endast tilläggslån under sistnämnda tre år till äldre lån,

ty därefter förbjudas dylika tilläggslån av att amorteringsskyldigheten

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens skrivelse Nr 339.

för de äldre lånen inträtt. Med egnahemslån, som bekommas år 1920,

kan tilläggslån sammanslås, enär bägge lånen löpa med samma ränta.

För undvikande av nämnda otydlighet och ofullständighet torde

paragrafen böra omformuleras sålunda:

tf §.

Beträffande jordbrukslägenhet må låneförmedlare, utan hinder av att

egnahemslån redan blivit beviljat, kunna, om så anses lämpligt, tilldela

egnahemslåntag aren, innan hans amorteringsskyldighet inträder, tilläggslån

en gång för utvidgande av jordområdet å lägenheten.

I förhållandet mellan låneför medlar en och egnahemslåntagaren skall

sådant tilläggslån, där det löper med ränta efter samma räntefot som det

förut beviljade egnahemslånet, sammanslås med detta, men eljest i avseende

å förräntning och återbetalning behandlas såsom särskilt lån.

Om tilläggslån gälle för övrigt, där icke särskilt därom stadgas, vad

här sägs om egnahemslån för jordbrukslägenhet.

Ben omständigheten att låneför medlare sålunda beviljat tilläggslån,

inverkar icke på återbetalningen av det statslån, av vilket tilläggslånet utgått:

Åven i förslagets § 20 1) torde en förändring av liknande beskaffenhet

som den nyss angivna böra företagas. Ifrågavarande bestämmelse lyder:

§ 20.

»I fråga om ränta och återbetalning må ej i det uti § 17 omförmälda

lånekontrakt betingas andra villkor än i § 14 stadgats angående

statslån, dock med undantag i följande avseenden, nämligen:

1) att tilläggslån skall följa samma återbetalningsregler som det

redan erhållna egnahemslånet, utan binder av att härigenom för tilläggslånet

icke må kunna åtnjutas amorteringsfrihet under eljest medgiven tid.»

Då, enligt vad nyss angivits, tilläggslån i visst fall — se § 6

andra stycket i dess nyss föreslagna ändrade lydelse — skall i avseende

å förräntning och återbetalning behandlas såsom särskilt lån, följer

härav, att det i dylika fall ej kan följa samma återbetalningsregler,

som det redan beviljade egnahemslånet. Ifrågavarande punkt torde

därför lämpligen böra omformuleras sålunda:

s. 29 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

29

§ 20.

»I fråga om — — — — — — — — — — — —----

—--— — — — nämligen:

1) att tilläggslån skall, där det icke jämlikt § C> andra stycket skall

i avseende å förräntning och återbetalning behandlas såsom särskilt lån,

följa samma återbetalningsregler som det redan erhållna egnahemslånet,

utan hinder av att härigenom för tilläggslånet icke må kunna åtnjutas

amorteringsfrihet under eljest medgiven tid.»

Vid granskning av förslaget har riksdagen i övrigt icke funnit

anledning till erinran.

C. Jordförmedlingen.

Frågan om jordförmedlingens allmänna ställning i egnahemsrörelsen

har i den föregående framställningen blivit något berörd i sammanhang

med frågan om en genomgripande omläggning av statens åtgärder

för att främja denna rörelse. Departementschefen har av där angivna

skäl tunnit sig icke kunna för närvarande tillstyrka en sådan omläggning,

men förordat, att de ändringar, som inom det nuvarande systemets

ram kunde göras för att utveckla sagda rörelse, borde vidtagas, vilket

uttalande jämväl har tillämpning å jordförmedlingen.

Först har upptagits till behandling föreslagna ändringar rörande

jordförmedlingsfonden. Beträffande dessa förslag, som nära sammanhänga

med de förut angivna ändringarna i bestämmelserna för egnahemslåneverksamheten

samt det i omedelbart samband härmed upptagna,

förut berörda förslaget om arrende med köprätt, har departementschefen

anfört följande:

»Vad först angår de av egnahemssakkunniga under denna avdelning

i deras betänkande framställda förslagen har jag redan såsom min

åsikt uttalat, att ärendena angående jordförmedlingsfonden böra handläggas

av den avdelning inom jordbruksdepartementet, vilken bör inrättas

för egnahemsärenden.

Förslaget att jordförmedlande bolag eller förening må tillerkännas

rätt att såsom säkerhet för erhållet lån lämna inteckningar i den inköpta

egendomen intill av dess värde synes mig böra godkännas,

Jordförmedlings

fonden.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens skrivelse Nr 339.

varvid motsvarande bestämmelser böra stadgas, som i detta hänseende

föreslagits beträffande egnahemslånefonden.

Såsom jag redan anfört vid behandlingen av frågan om kommuner

såsom förmedlare av egnahemslån anser jag tillfälle böra beredas

även kommuner att förmedla lån ur jordförmedlingsfonden.

Det av förvaltningsutskottet i Östergötlands län framhållna behovet

av kontroll över jordförmedlare finner jag böra tillgodoses mer än hittills

och vill därför tillstyrka, att för statens räkning skall, i analogi

med vad jag föreslagit beträffande vissa egnahemslåneförmedlare, i fråga

om jordförmedlande hushållningssällskap, bolag och föreningar dels finnas

en ledamot i vederbörande jordförmedlares styrelse eller nämnd, dels

ock utses ett ombud att deltaga i revisionen.

Den av styrelsen för aktiebolaget Hem på landet framhållna skogsfrågan

är påtagligen av icke ringa betydelse och jag anser det vara särdeles

önskligt, om vid styckning av en fastighet skog avsättes för gemensamt

bruk. Någon obligatorisk föreskrift härom torde dock knappast böra

givas, enär mycket beror på omständigheterna i varje särskilt fall. Den

framkastade tanken visar emellertid hän på behovet av närmare föreskrifter

angående styckningsplanen och styckningens verkställande. Jag

vill i detta avseende tillstyrka, att varje jordförmedlare skall vara skyldig

att efter vederbörande jordbrukskonsulents hörande underställa omförmälda

avdelning inom jordbruksdepartementet plan till styckning av med jordförmedlingslån

inköpt fastighet. Sagde konsulent bör vid sin granskning

noggrant tillse planens lämplighet även beträffande dispositionen

av tilläventyrs befintlig skog. Därjämte bör stadgas, att avverkning av

skog å dylik fastighet utöver husbehovet icke får ske, förrän sådan plan

vederbörligen fastställts. Ifall jordförmedlaren innan planen fastställts

avyttrar någon del av fastigheten eller avverkar eller låter avverka

skog utöver husbehovet eller därefter handlar i strid mot styckningsplanen,

bör detta kunna hava till följd uppsägning av lånet helt eller delvis.

Därjämte bör stadgas, att då jordförmedlare ingiver ansökning om

lån ur jordförmedlingsfonden för inköp av viss fastighet, jordbrukskonsulenten

skall hava efter besiktning på stället avgivit vid ansökningen

fogat yttrande angående fastighetens lämplighet för styckning.

I likhet med vad jag tillstyrkt beträffande egnahemslånen anser

jag jordförmedlarnas rapportskyldighet böra riktas till jordbruksdepartementet.

Länsstyrelsernas nuvarande åliggande att föreslå det belopp av

lånet, som på grund av verkställda försäljningar^ bör inbetalas till statskontoret,

skulle i samband härmed upphöra. Arsredogörelsen bör be
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339. 31

träffande j or dför medlande hushållningssällskap, aktiebolag och förening

bestyrkas av statens ledamot i nämnden eller styrelsen.

Den nuvarande räntefoten av 4 procent för lån från jordförmedlingsfonden

bör höjas till 5 procent, liksom föreslagits i fråga om egnahemslånefonden.

Visserligen är med hänsyn till nuvarande förhållanden även

denna räntefot ganska låg vid företag av nu ifrågavarande slag, men

då genom do bestämmelser angående styckningsplan m. m., som jag

föreslår, vissa rätt kännbara band komma att läggas på jordförmedlarnas

verksamhet samt något förvaltningsbidrag tydligtvis icke bör utgå, anser

jag mig kunna stanna därvid. Det är även för organiserandet av systemet

med arrende med köprätt önskvärt, att samma räntefot tillämpas å

jordförmedlingslån som egnahemslån.

Jag övergår nu till att något närmare utveckla hur enligt min

mening systemet arrende med köprätt bör organiseras.

1 likhet med de sakkunniga anser jag, att statslån bör kunna utgå

till fulla värdet av en på arrende enligt det nu ifrågasatta systemet

upplåten lägenhet, naturligtvis mot att sådan jordförmedlare, som utgöres

av bolag eller förening, ställer betryggande säkerhet därför. Lånen

böra, som förut nämnts, utgå från jordförmedlingsfonden, vars lånevillkor

på grund härav måste undergå åtskilliga förändringar.

Då emellertid lån ur denna fond nu får utgå endast till Vs av den

inköpta fastighetens värde, samt det ej synes lämpligt, att jordförmedlaren

erhåller ökat lån på grund av att fastigheten helt eller delvis

upplåtits till dylika arrendelägenheter, bör dessa lägenheters sammanlagda

värde ej få uppgå till högre belopp än den ej till betalning förfallna

delen av jordförmedlingslånet.

Då det är fråga om arrende och jordförmedlaren äger jorden, bör

man utgå från att även husen tillhöra denne. Ifall lägenheten från början

är obebyggd, bör alltså jordförmedlaren bekosta husens uppförande. De

kunna då uppföras antingen före arrendetidens början eller därefter. Arrendatorn

kan mycket väl uppföra dem för jordförmedlarens räkning, exempelvis

mot avdrag på arrendet, men de böra tillhöra jordförmedlaren för

att ordning och reda i systemet må vinnas. Det bör givetvis förutsättas,

att lägenheten vid tiden för arrenderättens utbyte mot äganderätt och

lånets förändring till egnahemslån är bebyggd. Lägenhetens värde i

bebyggt skick skulle vid bifall till av mig förut framställt förslag beträffande

jordbrukslägenheter icke överstiga 10,000 kronor, varav egnahemslån

ges blott till fem sjättedelar. Den återstående sjättedelen måste

Arrende med

köprätt.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Riksdagens skrivelse Nr 339.

vara amorterad under arrendetiden, Härav följer, att även det "värde,

vara arrendet skall beräknas, icke får överstiga 10,000 kronor.

I avseende å arrendets storlek är det å ena sidan önskvärt, att

detta ej sättes så högt, att det blir alltför betungande för arrendatorn

i synnerhet i början, men å andra sidan är det av vikt, att icke genom

ett lågt arrende den tid alltför mycket förlängés, som måste förflyta, tills

äganderätt erhålles. Efter prövning av åtskilliga tänkbara system har

jag funnit mig böra stanna vid ett förslag, som avser att under de tre

första arrendeåren, då arrendatorn bör beredas tillfälle att sätta lägenheten

i skick och förbättra sina inventarier, allenast ränta å 5 procent

skall erläggas, samt att därefter en annuitet av 6 procent skall utgå.

Av arrendatorn gjorda avbetalningar böra såsom hans tillgodohavande

förräntas för hans räkning. Av skäl, som jag längre fram skall utveckla,

synes mig detta arrendatorns tillgodohavande böra under arrendetiden

innestå hos jordförmedlaren. Det kunde synas . mest konsekvent att

föreskriva, ätt å sålunda innestående medel jordförmedlaren skulle

tillgodoföra arrendatorn ränta efter 5 procent. Betydelsefulla skäl

synas mig dock tala för en lägre ränta. I betraktande bör nämligen

först tagas, att svårighet torde ibland kunna möta för jordförmedlaren

att själv placera dessa medel mot dylik ränta, hels denna kapitalisering

''måste med oförändrad ränta pågå under en rätt lång följd av

år varunder den allmänna räntan kan undergå betydande växiingai.

En viss risk för ränteförlust föreligger alltså för jordförmedlaren.

Det är emellertid av vikt att ordna systemet så, att jordförmedlaren

icke till följd av befarad ränteförlust underlåter att begagna systemet

av arrende med köprätt, utan bör användningen av detta system snarare

främjas genom särskilda förmåners medgivande. Därjämte bör observeras,

att detta system medför för jordförmedlaren icke ringa besvär

och kontroll samt jämförelsevis invecklad bokföring. Jag anser det av

dessa skäl vara befogat, att jordförmedlaren får å arrendatorns hos honom

innestående kapitalavbetalningar beräkna Va procent lägre ränta än eljest

och alltså 4 7* procent. Härigenom erhålles ett slags förvaltnmgsbidrag.

Detta system medför, att en sjättedel av lägenhetens värde blir amorterad

under 13 års tid, varvid avgiften det sista året blir något lägre än de

föregående. Arrendetiden blir härigenom, liksom enligt de sakkunnigas

förslag, tillhopa 16 år. Då efter förloppet av denna tid amortering av

egnahemslånets amorteringsdel skulle enligt mitt i det föregående framställda

förslag omedelbart vid taga och fortgå i 37 år, skulle sålunda

hela amorteringen vara fullgjord inom 53 år och endast den stående

delen därefter återstå. De sakkunniga hava beräknat arrendetiden lika
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Riksdagens skrivelse Nr 339.

ledes till 16 år, men därefter förordat 5 års amorteringsfrihet och 26

ars amorteringstid (beroende på räntans bibehållande vid 3.6 procent

enligt deras förslag), tillhopa 47 år. Med iakttagande att första amorteringsuppbörden

å vanligt egnahemslån skall enligt vad jag förut föreslagit

ske först i mars månad det sjunde året bleve faktiskt sistnämnda

tid utsträckt med ett år till 48 år. Mitt nu ifrågavarande förslag innebär

alltså fem års förlängning i tiden. I jämförelse med direkt erhållande

av äganderätt jämte egnahemslån, medförande enligt mitt förut

framlagda förslag en avbetalningstid av 6 + 37 år = 43 år, drager

systemet arrende med köprätt enligt mitt förslag 10 år längre tid.

För att närmare åskådliggöra detta system tillåter jag mig meddela

följande tablå, utvisande avbetalningen under arrendetiden av eu

till 9,000 kronor värderad jordbrukslägenhet och ställningen vid varje

arrendeårs slut. Jag vill erinra, att arrendeavtalet bör räknas per 14

mars årligen.

1

1

i Arrendeår

i

Egentligt

arrende

å 5 %

Avbetalning

å 1 X

Stimma

årlig avgäld

Ränta å 4''/s

% å tillgodo- havande vid

årets början

Tillgodo- havande vid

årets slut

i

450

_

450.—

2

450

—

450.—

—

—

3

450

—

450.—

—

—

4

450

90.—

540.—

—

90.—

5

450

90.—

540.—

4.05

184.0 5

6

450

90.—

540.—

8.2»

282.33 j

7

450

90.—

540.—

12.70

385^03

8

450

90 —

540.—

17.33

492.36

9

450

90.—

540.—

22.16

604.5 2

10

450

90.—

540.—

27.20

721.72

11

450

90.--

540.—

32.48

844.20

12

450

90.—

540.—

37.99

972.18

13

450

90.—

540.—

43.75

1,105.93

14

450

90.—

540.—

49.7 7

1,245.6 9

15

450

90.—

540.—

56.0 6

1,391.75

16

450

45.62

495.6 2

62.63

1,500.—

Såsom av denna tablå framgår, kan avgälden under det sextonde

året minskas och sjättedelen likväl bliva under detta år fullt betald.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 11 sand. Nr 339. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Riksdagens skrivelse 1\r 339.

Under den därpå följande amorteringstiden för ett egnahemslån å 7,500

kronor blir annuiteten 412 kronor 50 öre.

Såsom de sakkunniga framhållit bör det icke vara arrendatorn förmenat

att verkställa avbetalningarna hastigare än planen angivit. Det

må ock vara jordförmedlaren obetaget att i särskilda fall medgiva utsträckning

av arrendetiden, dock ej längre än till och med tjugonde

året, ifall rätt skall kunna bibehållas till att förändra transaktionen till

ett egnahemslån. Någon yttersta gräns måste nämligen sättas.

De sakkunniga hava framhållit, att, då arrende med köprätt drager

längre tid än vanligt egnahemslån, högsta levnadsåldern för nytillträdande

arrendator bör sättas lägre än för egnahemslåntagare, samt i

sådant hänseende föreslagit en ålder av 40 år. Då, såsom jag ovan

utvecklat, arrendesystemet förlänger tiden med 10 år och högsta levnadsåldern

för att kunna godkännas som egnahemslåntagare i regel är 50

år, skulle det visserligen ligga närmast till hands att nu medgiva 40 år

såsom högsta åldersgräns, men då dels arrendesystemet är förenat med

vissa vanskligheter och arrendetiden ju i vissa fall kan behöva utsträckas

samt eu till egnahemslåntagare kvalificerad person vid inemot 40 års

ålder bör kunna i allmänhet antagas hava förvärvat vad som tarvas för

att söka ett verkligt egnahemslån, anser jag högsta regelmässiga åldersgränsen

för erhållande av arrende av nu ifrågavarande slag böra sänkas

till 35 år. Jag vill erinra, att Malmöhus länsstyrelse, under framhållande

att ifrågavarande system är ägnat att tillgodose de ungas egnahemsfråga,

förordat en maximiålder av 30 år, vilket dock synes mig alltför lågt. —

Att arrendatorn bör i övrigt äga de personliga kvalifikationer, som krävas

av egnahemslåntagare, torde vara uppenbart.

De sakkunniga hava föreslagit, att de av arrendatorn gjorda kapitalavbetalningar

skulle av jordförmedlaren inlevereras till statskontoret.

Då dessa medel väl skulle där särskilt bokföras och ränta å dem beräknas,

för att arrendatorn skulle kunna åtnjuta ett tillgodohavande,

som han — efter kvittning mot eventuell husröta eller annan skuld till

jordförmedlaren — ägde utfå, därest han icke ville fortsätta med arrendet

eller taga egnahemslån, synes mig denna metod skola medföra ganska

invecklade förhållanden. Möjligen skulle till och med särskild avräkning

böra föras i statskontoret för varje dylik arrendelägenhet. Det synes mig

då bättre, att, såsom jag ock redan omnämnt, jordförmedlaren får behålla

dessa medel och själv förränta dem. Någon nämnvärd risk torde

icke vid sådan anordning förefinnas. Staten har ju i allt fall för sitt

lån samma säkerhet som vid lånets utlämnande. Och till arrendatorns

säkerhet kan inteckning såväl för arrendekontraktet som för arrendeav
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Riksdagens skrivelse Nr 339.

betalningar intill Vs av lägenhetens värde tagas i lägenheten. Kostnaden

för dylik inteckning bör gäldas av jordförmedlaren med omförmälda

ränteskillnad. Något vite för underlåtenhet från jordförmedlaren att

tillhandahålla äganderätt till lägenheten synes mig vid den nu föreslagna

anordningen icke behövas.

Från vissa håll har påyrkats, att skyldighet skall åläggas arrendatorn

att övertaga lägenheten med äganderätt. Detta synes mig emellertid

såväl alltför strängt som svårt att i praktiken genomföra. För

att icke arrendator] skall mot jordförmedlarens önskan vägra att övertaga

lägenheten med äganderätt, synes mig emellertid kunna i arrendekontraktet

föreskrivas, att han i sådant fall skall vara förlustig ränta å

sitt tillgodohavande och alltså äga återbekomma allenast summan av sina

avbetalningar, naturligtvis efter avdrag för jordförmedlarens motfordran.

Enligt det i förestående tabell upptagna exemplet skulle arrendatorn då

äga utfå allenast 1,125 kronor 62 öre.

Arrendekontrakt bör upprättas skriftligen och innehålla bestämmelser

i alla för avtalet viktiga hänseenden.

Angående uppbörden av arrendeavgälden böra jordförmedlaren och

arrendatorn äga överenskomma, dock att, för vinnande av likhet med

egnahemslånen, uppbörd icke må ske tidigare än under november månad

under löpande arrendeår.

Jordförmedlaren bör vara skyldig att, då arrendekontrakt av nu

ifrågavarande slag slutits, därom genast lämna jordbruksdepartementet

underrättelse enligt fastställt formulär. Denna uppgift bör beträffande

jordförmedlande hushållningssällskap, aktiebolag och förening vara bestyrkt

av statens ledamot i jordförmedlarens styrelse eller nämnd. Efter

granskning ger nämnda departement meddelande till statskontoret, som

omför beloppet till en särskild arrendeavdelning inom jordförmedlingsfonden.

Jordförmedlaren, som ju fortfarande är ägare till lägenheten, bör därefter

äga att utan hinder av de angående återbetalning av lån från denna fond

eljest gällande bestämmelser behålla det ifrågavarande lånebeloppet, intill

dess lägenheten överlåtes med äganderätt, dock längst i tjugu år från lägenhetens

upplåtande på arrende, och betalar under tiden allenast ränta

därå. När i sinom tid egnahemslån erhålles, inbetalas arrendelånet dels

med egnahemslånebeloppet och dels med arrendator^ hos jordförmedlaren

innestående tillgodohavande.»

I anslutning till vad sålunda förordats hava nu gällande allmänna

villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden omarbetats

på sätt framgår av det i propositionen intagna förslaget.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Riksdagens skrivelse Nr 339.

Mot de av departementschefen framlagda förslagen och den med

anledning härav verkställda omarbetningen av gällande allmänna villkor

och bestämmelser har riksdagen icke något annat att erinra än följande:

Räntan för lån från jordförmedlingsfonden bör med hänsyn till riksdagens

uppfattning beträffande räntan från egnahemslånefonden sänkas

till fyra och tre fjärdedels procent från av departementschefen föreslagna

fem procent. Detta föranleder ändring av § 11 i förslaget.

Med avseende å de i § 16 upptagna bestämmelserna rörande förslaget

om arrende med köprätt anser riksdagen i likhet med egnaliemssakkunniga,

att den högsta levnadsåldern för nytillträdande arrendator

bör sättas till 40 år. Riksdagen håller nämligen före, att även den, som

uppnått 35 men icke 40 år, bör, om han i övrigt fyller förutsättningarna,

ej blott i undantagsfall beredas möjlighet till erhållande av dylikt arrende.

Enligt departementschefens förslag skall arrendator^ under vart

och ett av de första tre åren erlägga arrende med fem procent. Då

arrendet bör beräknas efter samma norm som räntan å egnahemslån,

har riksdagen ansett, att ovannämnda sänkning av räntan å dylika

lån bör medföra ait arrendeavgiften under de tre första åren också bestämmes

till fyra och tre fjärdedels procent av lägenhetens värde.

Då riksdagen anser, att den föreslagna annuiteten av sex procent

under följande år bör bibehållas, medför nyssnämnda förslag, att av

denna annuitet fyra och tre fjärdedels procent beräknas som arrende

samt en och en" fjärdedels procent såsom avbetalning å lägenheten,

vilket innebär en förkortning av arrendetiden.

Av arrendatorn gjorda avbetalningar skola, enligt förslaget, såsom

hans tillgodohavande innestå hos låneförmedlaren och förräntas för hans

räkning. Enligt departementschefens åsikt, som riksdagen biträder, bör

denna förräntning beräknas en halv procent lägre än eljest. I enlighet

med sin ovannämnda uppfattning håller riksdagen före, att förräntningen

av hos låneförmedlaren innestående avbetalningar skall beräknas

efter fyra en fjärdedels procent.

På grund härav erhålla §§ 11 och 16 följande ändrade lydelse:

§ 11-

Å lyft lånebelopp skall erläggas ränta från lyftningsdagen efter

fyra och tre fjärdedels procent för år räknat.

Å till betalning förfallet kapitalbelopp erlägges ränta efter sex

procent om året från förfallodagen, till dess likvid sker.

Förfallen ränta skall för varje kalenderår inbetalas till statskontoret

inom utgången av januari månad nästföljande år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

''37

§ 16.

Vid upplåtelse, varom i § 15 sägs, skola följande bestämmelser lända

till efterrättelse:

a) Upplåtelse må ej ske till annan än den, som uppfyller de för

erhållande av egnahemslån stadgade villkor, och i regel ej till den, som

uppnått högre ålder än 40 år.

b) Lägenheten skall upplätas på arrende för viss tid, motsvarande

den som åtgår för att arrendatorn skall enligt de i c) och e) här nedan

givna regler hava hunnit avbetala en sjättedel av lägenhetens enligt

första stycket av § 15 bestämda värde; jordförmedlaren dock obetaget

att, när särskilda skäl äro för handen, medgiva förlängning av arrendetiden,

dock högst till tjugu år.

c) För den upplåtna lägenheten skall arrendatorn erlägga i'' arrende

för vart och ett av de tre första åren fyra och tre fjärdedels procent av

lägenhetens värde och därefter för varje följande år av samma värde

sex procent, varav fyra och tre fjärdedels procent beräknas som arrende

och en och en fjärdedels procent såsom avbetalning å lägenheten, med

iakttagande av den jämkning i sista årets arrendebelopp, som må erfordras

för att arrendatorns tillgodohavande enligt e) skall vid detta

arrendeårs slut uppgå till en sjättedel av lägenhetens värde; ägande

dock arrendatorn att, där han så önskar, i avbetalning erlägga större

belopp än nu är sagt.

d) Tiden för erläggande av arrendeavgift må icke bestämmas tidigare

än till november månad under löpande arrendeår.

e) Av arrendatorn gjorda avbetalningar skola såsom hans tillgodohavande

innestå hos jordförmedlaren och för hans räkning förräntas

efter fyra och en fjärdedels procent; och må till säkerhet härför

inteckning på jordförmedlarens bekostnad tagas i den upplåtna lägenheten

med förmånsrätt näst efter inteckning, som må hava lämnats såsom

säkerhet för jordförmedlingslånet.

f) Sedan arrendatorns tillgodohavande hos jordförmedlaren uppgått

till en sjättedel av lägenhetens fastställda värde, äge vidare avbetalning

ej rum, och vare arrendatorn berättigad att för eu köpeskilling,

motsvarande nämnda värde, med äganderätt förvärva densamma samt att

genom jordförmedlaren erhålla egnahemslån på därom för detta fall

gällande villkor.

g) Varder arrenderätten av arrendatorn förverkad och arrendatorn

på grund härav från arrendet uppsagd, eller vill han sist vid arrendetidens

utgång ej begagna sig av rätten att inköpa lägenheten, vare han

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Riksdagens skrivelse Nr 339.

berättigad att av jordförmedlaren utbekomma vad lian i avbetalning

erlagt, dock utan ränta.

h) Angående arrendeavtal av nu ifrågavarande slag skall upprättas

skriftligt kontrakt, vari bestämmelser i de uti denna paragraf angivna

hänseenden skola intagas, och må kontraktet på jordförmedlarens bekostnad

intecknas i den upplåtna lägenheten med förmånsrätt näst efter

den i punkten e) omförmälda inteckning.

W# Till jordförmedlingsbyråer för egnahemsrörelsen har begärts ett

in9‘ r reservationsanslag för år 1920 av 26,000 kronor, vilket belopp beräknats

i årets statsverksproposition. Beträffande jordförmedlingsbyråerna, har

departementschefen icke ansett sig böra ifrågasätta några genomgripande

förändringar. — Riksdagen anser, att nämnda belopp bör anvisas och har

icke något att erinra mot departementschefens förslag beträffande byråernas

verksamhet.

Egn a hem sa v <1 el n i n ge ris inom jordbruksdepartementet organisation.

Som förut nämnts har departementschefen förordat inrättandet av

en särskild, provisorisk egnahemsavdelning inom jordbruksdepartementet.

Denna avdelning skall bestå av en chef, benämnd egnahemsinspektör,

en befattningshavare med andra gradens tjänsteställning, benämnd statskonsulent

för egnahemsväsendet, samt dessutom en amanuens och ett

kvinnligt skrivbiträde.

Kostnaderna för den extra byrån beräknas sålunda:

1) Egnahemsinspektör, arvode ............................................ kronor 7,800

2) Statskonsulent för egnahemsväsendet, arvode............ » 5,600

3) Amanuens, arvode ........................................................... » 2,400

4) Kvinnligt skrivbiträde, arvode.......................................... » 1,550

5) Vikariatsarvoden ............................................................... » 2,000

6) Extra biträden m. in....................................................... » 2,650

Summa kronor 22,000

Förslaget innebär, att den under lantbruksstyrelsen för närvarande

sorterande å extra stat uppförda statskonsulenten för det mindre jordbruket,

vilkens uppgifter i väsentlig mån beröra egnahemsväsendet,

särskilt småbruken, skall överflyttas till den nya byrån i jordbruksdepartementet

i egenskap av statskonsulent för egnahemsväsendet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339. 39

Riksdagen har ej något att erinra mot de uppdragna linjerna för

den ifrågavarande avdelningens organisation liksom ej heller mot anvisande

av det härför begärda anslaget.

På grund av vad ovan anförts, har riksdagen

A) antagit följande allmänna villkor och bestämmelser för statens

egnahemslånerörelse i enlighet med det av chefen för jordbruksdepartementet

framlagda förslaget, med däri av riksdagen angivna ändringar,

att tillämpas för alla lån, som beviljas för år 1920 eller senare år, samt

att beträffande §§ 12, 22 och 23 från och med år 1920 gälla även lån,

som dessförinnan beviljats:

Allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse.

§ I
Statslån

från egnahemslånefonden tilldelas i den ordning och under

de villkor nedan sägas de hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag och

föreningar (låneförmedlare), vilka vilja genom utlämnande av egnahemslån

bereda mindre bemedlade arbetare eller med dem likställda

personer tillfälle att förvärva egnahem å landsbygden eller å till stad

hörande område, för vilket stadsplan icke blivit fastställd.

§ 2''

Såsom villkor för att hushållningssällskap skall kunna erhålla

statslån från egnahemslånefonden gäller:

a) att hos hushållningssällskapet finnes en särskild egnahemsnämnd,

bestående av utav sällskapet eller dess förvaltningsutskott utsedda personer

jämte en å statens vägnar utsedd ledamot, vilken äger deltaga i

överläggningarna men ej i besluten, skolande denna egnahemsnämnd

handhava hushållningssällskapets egnahemslånerörelse enligt av sällskapet

meddelade föreskrifter samt i allmänhet verka för egnahemsväsendets

utveckling inom sällskapets område;

b) att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen

av egnahemsnämndens räkenskaper och förvaltning;

c) att inom varje kommun av hushållningssällskapets område finnes

anställt ett av egnahemsnämnden utsett ombud med uppgift att biträda

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Riksdagens skrivelse Nr 339.

nämnden i dess verksamhet samt tillhandagå lånesökande med råd och

anvisningar, dock att, där så finnes lämpligt, gemensamt ombud kan

utses för högst tre kommuner;

d) att hos hushållningssällskapet finnes anställd minst en med bidrag

av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent med åliggande att biträda

egnahemsnämnden samt i övrigt medverka vid egnahems väsendets utveckling

inom sällskapets område; samt

e) att hushållningssällskapet skall hava för egnahemslånerörelsen

antagit reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören i jordbruksdepartementet.

§ 3-

Såsom villkor för att kommun skall kunna erhålla statslån från

egnahemslånefonden gäller, att kommunen skall hava för egnahemslånerörelsen

antagit reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören i

jordbruksdepartementet.

§ 4.

Såsom villkor för att aktiebolag eller förening skall kunna erhålla

statslån från egnahemslånefonden gäller:

a) att aktiebolaget eller föreningen har till uppgift att befrämja

förvärvandet av egnahem samt av Kungl. Maj:t, vid prövning i varje

särskilt fall, fiunes vara lämplig såsom mellanhand vid lånerörelsen och

bereda tillräcklig trygghet för att egnahems förvärvande av mindre

bemedlade personer blir på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt befrämjat;
b)

att en å statens vägnar utsedd ledamot i bolagets eller föreningens

styrelse skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten;

c) att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen

av bolagets eller föreningens räkenskaper och förvaltning;

d) att bolagets eller föreningens bolagsordning eller stadgar äro

upprättade i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t särskilt föreskrivna

grunder; samt

e) att bolaget eller föreningen skall hava för egnahemslånerörelsen

antagit reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören i

jordbruksdepartementet.

§ 5.

Egnahemslån må, med de i § 25 stadgade undantag, utgå för

bildande endast av sådant eget hem, där låntagaren äger såväl jordom
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Riksdagens skrivelse Nr 339.

rådet som därå uppförda byggnader, och kan beviljas för förvärvande av

lägenhet, avsedd för jordbruk (jordbrukslägenhet) eller lägenhet, där bostaden

är det väsentliga (bostadslägenhet). För att lägenhet må anses

som jordbrukslägenhet, skall å densamma kunna födas minst ett fullvuxet

större husdjur (nötkreatur eller häst).

Under i övrigt lika förhållanden bör vid beviljande av egnahemslån

företräde givas åt sökande, som åsyftar att genom nyodling och n}^- byggnad bilda ett nytt eget hem, ävensom åt sökande, som med lånet

förenar livförsäkring på sätt i § 26 sägs.

§ 6-

Beträffande jordbrukslägenhet må låneförmedlare, utan hinder av att

egnahemslån redan blivit beviljat, kunna, om så anses lämpligt, tilldela

egnahemslåntagaren, innan hans amorteringsskyldighet inträder, tillläggslån

en gång för utvidgande av jordområdet å lägenheten.

I förhållandet mellan låneförmedlaren och egnahemslåntagaren skall

sådant tilläggslån, där det löper med ränta efter samma räntefot som

det förut beviljade egnahemslånet, sammanslås med detta, men eljest i

avseende å förräntning och återbetalning behandlas såsom särskilt lån.

Om tilläggslån gälle för övrigt, där icke särskilt därom stadgas, vad

här sägs om egnahemslån för jordbrukslägenhet.

Den omständigheten, att låneförmedlare sålunda beviljat tilläggslån,

inverkar icke på återbetalningen av det statslån, av vilket tilläggslånet

utgått.

§ ?•

Egnahemslån må ej tilldelas annan person, man eller kvinna, än

den, som är svensk medborgare, minst 21 år gammal, är känd för sparsamhet,

nykterhet och hedrande vandel och visserligen ej saknar medel

att i någon män bidraga till bildande av eget hem men är i behov av

kraftigt bistånd för dess förvärvande samt, när fråga är om jordbrukslägenhet,

äger förutsättningar att driva det jordbruk, som å lägenheten

kan förekomma; börande egnahemslån i regel ej utlämnas till den, som

är över 50 år gammal.

§ 8.

Mom. 1. Egnahemslån må ej utgå, där det med ledning av uppgjort

köpeavtal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag

eller andra tillgängliga handlingar av låneförmedlaren beräknade

värdet å jorden jämte därå befintliga eller för uppförande avBihang

till riksdagens protokoll 1919. 14 sand. Nr 339. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Riksdagens skrivelse Nr 339.

sedda byggnader överstiger: för obebyggd jordbrukslägenhet 12,000

kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet 10,000 kronor och för bostadslägenhet

8,000 kronor. Lägenhet, där en mera omfattande ombyggnad

erfordras, må härvid anses såsom obebyggd.

Mom. 2. Egnahemslån skall med här nedan i detta moment samt

i §§ 24 och 25 angivna undantag utgå med minst hälften samt, då

fråga är om jordbrukslägenhet, med högst fem sjättedelar och, då fråga

är om bostadslägenhet, med högst tre fjärdedelar av det på sätt i mom.

1 sagts beräknade värdet å lägenheten.

Där egnahemslån utgår till inlösen av jord till byggnad på ofri

grund, må sådant lämnas till mindre belopp än hälften av jordens och

byggnadens sammanlagda värde.

Mom. 3. Tilläggslån må ej utgå, där det värde, som på sätt i

mom. 1 sagts åsatts lägenheten vid egnahemslånets beviljande, med

tillägg av värdet av den avsedda utvidgningen överstiger i mom. 1

för jordbrukslägenheter angivna belopp, och skall därvid lägenheten

anses som obebyggd, där så varit förhållandet vid egnahemslånets beviljande

samt jämväl det tillagda jordområdet är obebyggt.

Tilläggslån må ej utgå med annat belopp än att det tillsammans

med förut beviljat egnahemslån utgör minst hälften och högst fem

sjättedelar av lägenhetens jämte utvidgningens på sätt nu nämnts beräknade

sammanlagda värde.

§ 9.

Låneförmedlare, som önskar erhålla statslån för att därav utlämna

egnahemslån, skall inom tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, till jordbruksdepartementet

därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning,

uti vilken skall uppgivas, huru stor del av lånet som är avsedd för

jordbrukslägenheter och huru stor del för bostadslägenheter.

Av det för året till statslån disponibla beloppet må högst en tredjedel

av Kungl. Maj:t anvisas till lån för bostadslägenheter.

§ io.

Av Kungl. Maj:t beviljat statslån må av vederbörande låneförmedlare

efter ingången av det år, för vilket lånet anvisats, och före

den 1 november samma år på en gång eller i skilda delar lyftas i statskontoret

emot avlämnande av en utav låneförmedlaren till statskontoret

eller order ställd, av statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall

innefatta låneförmedlarens åtagande att återbetala lånet i den ordning, här

s. 43 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 33:9. 43

nedan stadgas. Statslånebelopp, som niimnda dag kvarstår outtaget,

återialler till fonden.

Låneförmedlande bolag och förening skall därjämte, innan någon

del av statslånet må utbekommas, till statskontoret avlämna av statskontoret

godkänd säkerhet för den avgivna skuldförbindelsens uppfyllande.

Dylik låneförmedlare må icke förvägras att under lånetiden utbyta

avlämnad säkerhet mot annan, som kan av statskontoret godkännas.

Inteckning uti egnahemslägenhet, beviljad eller lämnad såsom

säkerhet för egnahemslån, som av vederbörande låneförmedlare utlämnats

tran statslånet i fråga, må kunna, därest sådan inteckning deponeras på

sätt och under villkor i övrigt, som statskontoret finner lämpliga, särskilt

med hänsyn till dess bibehållande vid gällande kraft, av statskontoret

antagas såsom säkerhet intill ett belopp, icke överstigande beträffande

jordbrukslägenhet fem sjättedelar och beträffande bostadslägenhet tre

fjärdedelar av lägenhetens genom taxeringsbevis eller på annat sätt,

som statskontoret godkänner, intygade värde vid den tid, då säkerheten

erbjudes.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet

icke vidare vara nöjaktig, skall låneförmedlaren inom av statskontoret

förelagd tid, dock minst tre månader, avlämna nya säkerhetshandlingar,

som av statskontoret godkännas.

§ 11.

Statslån, som av Kungl. Maj:t anvisats till beredande av egnahemslån,

förräntas efter fyra och tre fjärdedels procent om året.

Å till betalning förfallet kapitalbelopp erlägges ränta efter sex

procent om året från förfallodagen, till dess likvid sker.

§ 12-

Vad av anvisat statslån icke vid utgången av det år, under vilket

lånet i statskontoret lyfts, blivit till egnahemslån utlämnat eller eljest

disponerat, skall till statskontoret inbetalas före utgången av mars månad

nästpåföljande år, där ej Kungl. Maj:t på av låneförmedlaren före utgången

av januari månad ingiven ansökning medgiver denne rätt att

3’tterligare ett år för avsett ändamål innehava statslånebeloppet i fråga.

Ränta å belopp, som sålunda återbetalas, skall erläggas i den ordning,

§ 14 mom. 4 stadgar.

§ 13-

Finnes statslånebelopp vara av låneförmedlare genom avtal, upprättat

i annan ordning än i §§ 17 — 20 sägs, eller i strid mot före
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Riksdagens skrivelse Nr 339.

skrifterna i §§ 5—8 eller §§ 24 och 25 såsom egnahemslån disponerat,

äge Kungl. Magt föreskriva, att sådant statslånebelopp skall, där ej

låneförmedlaren inom av Kungl. Magt förelagd tid förmår styrka, att

behörigt lånekontrakt angående ifrågavarande egnahemslån uppgjorts,

omedelbart därefter jämte ränta inbetalas till statskontoret.

§ 14-

Mom. 1. Av låneförmedlare utbekommet statslån skall, i den mån

detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning, som i § 12 eller § 13 sagts,

med avseende å återbetalningen, delas i två lika stora delar: en

amorteringsdel och en stående del.

Mom. 2. A amorteringsdelen erlägges, intilldess densamma blivit

till fullo gulden, vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån

för jordbrukslägenheter en annuitet av sex procent, och vid

statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter,

en annuitet av sju procent, varvid i vartdera fallet såsom

ränta räknas fyra och tre fjärdedels procent å det oguldna kapitalbeloppet

av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder med sjätte

året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet från statskontoret

utbekommits. Intilldess kapitalavbetalningen börjar, erlägges

endast föreskriven ränta å statslånets hela belopp. Därefter erlägges,

jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta å statslånets stående del, intill

dess jämväl denna lånedel till fullo inbetalts.

Mom. 3. Statslånets stående del kan, där ej sådant förhållande,

varom i § 16 här nedan sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas,

förrän amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren

därvid sex månaders uppsägning. I varje fall skall likväl

den stående delen vara gulden inom fem år, från det sista inbetalningen

å amorteringsdelen bort fullgöras.

Mom. 4. Ränta och amortering å statslån skall för varje år av låneförmedlaren

inbetalas till statskontoret före utgången av mars månad

nästföljande år; skolande alltså den första amorteringen verkställas under

det sjunde året från utgången av det år, då statslånet lyfts.

§ 15.

Varder, sedan lånekontrakt, varom i § 17 sägs, blivit angående

beviljat egnahemslån upprättat, lånet icke till fullo utbetalt vid tiden för

amorteringsskyldighetens inträde eller varder rätten till utbekommande

av lånet eller del därav av låntagaren förverkad, eller varder redan utlämnat

egnahemslån till låneförmedlaren helt eller delvis återbetalt i

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Riksdagens skrivelse Nr 339.

annan ordning än såsom kapitalavbetalning å amorteringsdelen i överensstämmelse

med amorteringsplanen för det statslån, av vilket egnahemslånet

utgått, skall det lånebelopp, till vars utbekommande rätten

förfallit eller förverkats eller som till låneförmedlaren återbetalts, före

utgången av mars månad året efter det, då sagda rätt förföll eller förverkades

eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta till statskontoret

inbetalas.

Vad sålunda stadgats skall dock icke gälla sådan kapitalavbetalning

å amorteringsdelen, som jämlikt bestämmelserna i § 20 1) och 2) sker

tidigare än i överensstämmelse med statslånets amorteringsplan.

§ 16-

Ställer sig låneförmedlare icke till efterrättelse meddelade bestämmelser

i fråga om rånte- och kapitalavbetalning, eller underlåter låneförmedlare,

som av statskontoret erhållit föreläggande att avlämna nya

säkerhetshandlingar, att inom föreskriven tid sådant fullgöra, äger

statskontoret att därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som bestämmer,

huruvida oguldet statslånebelopp jämte ränta skall anses vara genast

förfallet till återbetalning.

§ 17.

Rörande varje egnahemslån skall, innan någon del därav må av

låntagaren uppbäras, mellan låneförmedlaren och låntagaren upprättas

fullständigt lånekontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten

skall taga ett. I lånekontraktet skola bestämmelser i följande avseenden

finnas intagna, nämligen:

beträffande belägenheten, storleken och värdet av den lägenhet,

för vars förvärvande lånet lämnas, samt densammas egenskap av jordbrukslägenhet

eller bostadslägenhet;

rörande lånets belopp, säkerheten och villkoren i fråga om ränta

och återbetalning;

huruvida lånet må lyftas på en gång eller i särskilda terminer,

samt angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;

angående viss tid, inom vilken lånet skall vara till fullo uttaget,

vid äventyr att rätten till utbekommande av ej lyft belopp skall vara

förverkad;

beträffande vilka byggnader böra å lägenheten uppföras, deras

beskaffenhet och tiden, inom vilken de böra vara fullbordade; -

rörande låntagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens hävdande

och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande;

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Riksdagens skrivelse Nr 339.

angående den kontroll från låneförmedlarens sida, som låntagaren

skall vara skyldig underkasta sig; samt

därom, att möjligen uppkommande tvister mellan låneförmedlare

och låntagare beträffande tillämpningen av lånekontraktets bestämmelser

skola, där icke ärendet ankommer på prövning av överexekutor, avgöras

av skiljemän i enlighet med därom gällande lag samt att klander mot

skiljemännens beslut icke må äga rum.

§ 18.

1 det uti § 17 omförmälda lånekontrakt må icke tiden för vare sig

lånets uttagande till fullo eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande

bestämmas senare än till den tidpunkt, då amorteringsskyldigbeten

inträder.

§ 19-

Låneförmedlare äger ej — utom i fall, varom i §§ 24 och 25

sägs — betinga sig annan säkerhet för egnahemslän än första inteckning

i lägenheten eller för tilläggslån gemensam inteckning i det tillagda

området med bästa rätt och i den äldre lägenheten med förmånsrätt

näst efter inteckning för det ursprungliga egnahemslånet, dock att

låneförmedlare må äga att, när särskilda skäl därtill föranleda, utöver nu

nämnd säkerhet fordra sådan livförsäkring, som i § 26 sägs, eller mottaga

av lånesökanden erbjuden livförsäkring av annat slag.

Utan hinder av vad nu föreskrivits må sådana inteckningar för

annat än fordran, vilka icke hava avsevärd betydelse för egnahemslägenhetens

värde, kunna få kvarstå med bättre förmånsrätt än till säkerhet

för egnahemslån lämnad inteckning; ägande tillika låneförmedlare,

utan hinder av dessa bestämmelser, att, sedan lånekontrakt upprättats,

såsom förskott å beviljat egnahemslån utbetala större eller mindre del

därav mot säkerhet, som låneförmedlaren prövar tillfredsställande, i vilket

fall emellertid inteckningssäkerhet, som ovan sagts, skall vara för hela

egnahemslånet ställd senast före början av det år, med vilket amorteringsskyldigheten

inträder, vid äventyr att frågan om egnahemslånet

anses hava förfallit och vad i förskott utbetalts skall jämte ränta genast

återbetalas till låneförmedlaren.

§ 20.

I fråga om ränta och återbetalning må ej i det uti § 17 omförmälda

lånekontrakt betingas andra villkor än i § 14 stadgats angående

'' statslån, dock med undantag i följande avseenden, nämligen:

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Riksdagens skrivelse Nr 339.

1) att tilläggslån skall, där det icke jämlikt § 6 andra stycket skall

i avseende å förräntning och återbetalning behandlas såsom särskilt lån,

följa samma återbetalningsregler som det redan erhållna egnahemslånet,

utan hinder av att härigenom för tilläggslånet icke må kunna åtnjutas

amorteringsfrihet under eljest medgiven tid;

2) att amorteringsskyldigheten skall inträda genast, då egnahemslån

utlämnas till sådan låntagare, som jämlikt de för lån från jordförmedlingsfonden

gällande bestämmelser innehaft lägenheten på arrende

med rätt att inköpa densamma, sedan viss del av lägenhetens värde

avbetalts;

3) att uppsägningstiden för egnahemslånets stående del må kunna

bestämmas till fem månader;

4) att tiden, inom vilken de årliga rånte- och kapitalavbetalningarna

skola vara av låntagaren fullgjorda, må kunna bestämmas annorlunda

än i § 14 mom. 4 sägs, dock ej tidigare än till november månad

det år, för vilket betalningen utgår;

5) att låntagaren skall äga att, därest han så önskar, ej mindre

under amorteringstiden på en gång infria återstoden av amorteringsdelen

än även före lånetidens utgång inbetala egnahemslånets stående

del i dess helhet eller delvis; samt

6) att låneförmedlaren må kunna förbehålla sig rätt att under

nedan angivna förutsättningar uppsäga egnahemslånet till inbetalning å

tid, som låneförmedlaren bestämmer, nämligen:

a) om låntagaren ej fullgör vad i kontraktet föreskrivits i fråga

om lägenhetens bebyggande;

b) om låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskriven

rånte- och kapitalavbetalning eller livförsäkringsavgift;

c) om låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift

för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet

stadgade villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord och byggnad eller om byggnad

nedrives eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom så minskas,

att säkerheten för egnahemslånet ej vidare kan anses fullt betryggande;

e) om äganderätten eller beträffande i § 25 omförmälda lägenheter

besittningsrätten eller tomträtten till lägenheten i dess helhet eller del

därav genom köp eller annat fång från låntagaren övergår i andra fall,

än då lägenheten i dess helhet övertages antingen av efterlevande make

eller av bröstarvinge eller av efterlevande make och av bröstarvinge,

vilka behålla lägenheten oskiftad, eller ock av annan person, vilken är

behörig till egnahemslåns erhållande;

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Riksdagens skrivelse Nr 339.

f) om låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett egnahemslånets

eller därmed förenad livförsäkrings beviljande; eller

g) om låntagaren avflyttar från lägenheten under sådana omständigheter,

att det kan skäligen antagas, att han eller hans familj icke

vidare ämna bebo densamma, eller eljest sådana förhållanden inträffat,

att låntagaren, med hänsyn till det med egnahemslånet avsedda ändamål,

uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

Vad här sagts om lägenhet gäller, då tilläggslån erhållits, såväl

den ursprungliga lägenheten som den medelst tilläggslånet förvärvade

utvidgningen.

§ 21.

Låneförmedlare vare obetaget att under lånetiden medgiva låntagare

de lindringar i avseende å egnahemslånets återbetalning eller låntagarens

skyldigheter i övrigt, vilka icke strida mot föreskrifterna uti §§ 5—8

eller eljest äro oförenliga med egnahemslånets ändamål, dock att tiden

för egnahemslånets uttagande till fullo eller i kontraktet bestämda byggnaders

fullbordande icke må utsträckas längre, än i § 18 stadgas.

§ 22.

Låneförmedlare skall årligen före april månads utgång till jordbruksdepartementet

avgiva redogörelse enligt fastställt formulär över

under nästföregående år bedriven lånerörelse.

Denna redogörelse skall beträffande hushållningssällskap, aktiebolag

och förening vara granskad och bestyrkt av den för statens räkning

utsedde ledamoten i den nämnd eller styrelse, som å låneförmedlarens

vägnar handhaver egnahemslånerörelsen.

§ 23.

På framställning av låneförmedlare äger vederbörande länsstyrelse

ombesörja, att räntor och avbetalningar å av låneförmedlare utlämnade

egnahemslån varda i samband med någon kronans uppbörd genom vederbörandes

försorg debiterade, uppburna och redovisade.

§ 24.

Den omständigheten, att i fråga om jordbrukslägenhet kronan för

fordran å ogulden köpeskilling för marken innehar första inteckningen,

skall ej utgöra hinder för att egnahemslån till nödiga byggnaders uppförande

utlämnas mot närmast efterföljande inteckning, därest denna

bringas att i anseende till förmånsrätten icke stå efter kronans inteckning;

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Riksdagens skrivelse Nr 339.

skolande sådant egnahemslån utgå med minst hälften och högst fem

sjättedelar av värdet utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader, som

äro avsedda att uppföras å lägenheten.

§ 25.

Till förvärvande av bostadslägenhet, för vilken mark upplåtits

med tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörande

mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt, må egnahemslån

tillsvidare utgå utan hinder därav, att låntagaren icke har

äganderätt till lägenhetens tomtområde.

För dylika egnahemslån skola, jämte de för statens egnahemslånerörelse

i allmänhet gällande villkor och bestämmelser, i den män de

ej strida mot vad här nedan stadgas, följande särskilda villkor och

bestämmelser lända till efterrättelse, nämligen:

l:o) att lånet skall utgå med minst hälften och högst tre fjärdedelar

av värdet utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader, som finnas

eller äro avsedda att uppföras å lägenheten;

2:o) att för lån till bostadslägenhet å Hvitfeldtska stipendieinrättningen

tillhörig mark låneförmedlare äger antaga den säkerhet, han prövar

lämplig; samt

3:o) att inteckningar i tomträtt må kunna godtagas såsom säkerhet

för egnahemslån i samma utsträckning som inteckningar i fast

egendom; dock under villkor dels att vid tiden för lånets beviljande

återstår av upplåtelsetiden så mycket, att denna återstod med minst

tjugu år överskjuter den tid, som åtgår till inbetalning av egnahemslånets

amorteringsdel, dels ock att tomträttsavtalet är så avfattat, att

tomträtten icke under upplåtelsetiden kan förverkas eller eljest upphöra.

§ 26.

Med egnahemslån för jordbrukslägenhet må livförsäkring på sätt

Kungl. Maj:t närmare bestämmer förenas sålunda, att vid dödsfall låntagarens

återstående skuld å lånets amorteringsdel eller, om dödsfallet

inträffar innan tiden för amortering ännu inträtt, hälften av det beviljade

lånets summa anses vara gulden. För med egnahemslån förenad livförsäkring

erlägger låntagare till låneförmedlare förutom eljest stadgad

annuitet samtidigt med denna en försäkringsavgift enligt av Kungl.

Maj:t fastställda grunder. Låneförmedlaren ombesörjer försäkringens anskaffande

hos riksförsäkringsanstalten, och skall för sådant ändamål lånesökanden

tillhandahålla alla härför erforderliga uppgifter. Med tillläggslån

må livförsäkring ej förenas.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 saml. Nr 339.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Riksdagens skrivelse Nr 339.

§ 27.

Låneförmedlare är, så länge någon del av erhållet statslån återstår

ogulden, underkastad den ytterligare kontroll och de övriga föreskrifter,

Kungl. Maj:t kan finna gott bestämma.

B) å extra stat för år 1920 anvisat, att av Kungl. Maj:t i mån av

behov användas, såsom bidrag till anställande av jordbrukskonsulenter

ett reservationsanslag av 150,000 kronor, under villkor att övriga kostnader

för konsulenterna bestridas av landsting, hushållningssällskap eller

eljest samt på de villkor i övrigt, Kungl. Maj:tkan finna gott föreskriva;

C) antagit följande allmänna villkor och bestämmelser för lån från

jordförmedlingsfonden i enlighet med det av chefen för jordbruksdepartementet

framlagda förslaget, med däri av riksdagen avgivna ändringar,

att tillämpas för alla lån, som beviljas efter 1920 års ingång, samt att beträffande

§ 12 från och med nämnda år gälla även lån, som dessförinnan

beviljats:

Allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden.

§ 1-

Lån från jordförmedlingsfonden tilldelas i den ordning och under de

villkor nedan sägs hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag och föreningar

(jord för medlare) för inköp på landsbygden eller å till stad hörande

område, för vilket stadsplan icke blivit fastställd, av större jordområden,

som kunna erhållas för skäligt pris och särskilt lämpa sig att helt och

hållet eller till väsentlig del utstyckas till egnahemslägenheter.

§ 2.

Såsom villkor för att hushållningssällskap skall kunna erhålla statslån

från jordförmedlingsfonden gäller:

a) att hos hushållningssällskapet finnes en särskild egnahemsnämnd,

bestående av utav sällskapet eller dess förvaltningsutskott utsedda personer

jämte en å statens vägnar utsedd ledamot, vilken äger deltaga i

överläggningarna men ej i besluten, skolande denna egnahemsnämnd

handhava hushållningssällskapets jordförmedlingsrörelse enligt av sällskapet

meddelade föreskrifter samt i allmänhet verka för egnahems väsendets

utveckling inom sällskapets område;

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Riksdagens skrivelse Nr Säl).

b) att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen

av egnahemsnämndens räkenskaper och förvaltning; samt

c) att hos hushållningssällskapet linnes anställd minst en med

bidrag av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent med åliggande att biträda

egnahemsnämnden samt i övrigt medverka vid egnahemsväsendets

utveckling inom sällskapets område.

§ 3.

Såsom villkor för att aktiebolag eller förening skall kunna erhålla

statslån från jordförmedlingsfonden gäller:

a) att aktiebolaget eller föreningen har till uppgift att befrämja

förvärvandet av egnahem samt av Kungl. Maj:t, vid prövning i varje

särskilt fall, finnes bereda tillräcklig trygghet för att dess verksamhet

bedrives på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt;

b) att en å statens vägnar utsedd ledamot i bolagets eller föreningens

styrelse skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten;

c) att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen

av bolagets eller föreningens räkenskaper och förvaltning; samt

d) att bolagets eller föreningens bolagsordning eller stadgar äro

upprättade i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t särskilt föreskrivna

grunder.

§ 4.

Ansökning om statslån skall ställas till Kungl. Maj:t samt ingivas

till jordbruksdepartementet.

Vid ansökningen skola fogas:

a) i huvudskrift eller bestyrkt avskrift handling, utvisande, att

sökanden inköpt eller å auktion inropat det jordområde, till vars förvärvande

statslånet avses, eller att sökanden har anbud att få till visst pris och

på angivna villkor inköpa området;

b) beskrivning över området, innehållande uppgift å dess belägenhet,

storlek, naturbeskaffenhet, kommunikationsförhållanden, taxeringsvärde,

därest sådant finnes åsatt, de å området uppförda byggnader och

befintliga anläggningar m. m.;

c) av jordbrukskonsulent efter besiktning å stället avgivet yttrande

angående fastighetens lämplighet för styckning; samt

d) de intyg och bevis, som i övrigt må erfordras för styrkande

av uppgifterna i beskrivningen ävensom för bedömande av fastighetens

värde och lämplighet för styckning.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Riksdagens skrivelse Nr 339.

§ 5.

Statslån kan beviljas till högst 4/s av områdets med ledning av

de i § 4 omförmälda handlingar beräknade värde, dock ej till mer

än */s av köpesumman.

§ 6-

Mom. 1. Beviljat lånebelopp utanordnas på en gång eller i skilda

delar av statskontoret, sedan låntagaren dit avlämnat till statskontoret

eller order ställd, av statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall

innefatta jordförmedlarens åtagande att återbetala lånet i den ordning här

nedan stadgas.

Jordförmedlande bolag och förening skall därjämte, innan någon

del av statslånet må utbekommas, till statskontoret avlämna av statskontoret

godkänd säkerhet för den avgivna skuldförbindelsens uppfyllande.

Dylik jordförmedlare må icke förvägras att under lånetiden utbyta avlämnad

säkerhet mot annan, som kan av statskontoret godkännas.

Inteckning uti fastighet, som inköpts medelst lån från jordförmedlingsfonden,

må kunna av statskontoret antagas såsom säkerhet för

samma lån intill ett belopp, icke överstigande fastighetens genom taxerings

bevis eller på annat sätt, som statskontoret godkänner, intygade

värde vid den tid, då säkerheten erbjudes, dock under förutsättning att

inteckningarna deponeras på sätt och under villkor i övrigt, som statskontoret

finner lämpliga, särskilt med hänsyn till deras bibehållande vid

gällande kraft.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet

icke vidare vara nöjaktig, skall jordförmedlaren inom av statskontoret

förelagd tid, dock minst tre månader, avlämna nya säkerhetshandlingar,

som av statskontoret godkännas.

Mom. 2. Var ej vid lånets beviljande giltigt köpeavtal träffat, må

ej lånet utlämnas, förrän sökanden genom intyg av egnahemsinspektören

i jordbruksdepartementet styrkt, att sådant avtal av bindande beskaffenhet

kommit till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med vad

vid lånets sökande uppgivits.

Mom. 3. Vad som av beviljat statslån icke blivit i statskontoret lyft

inom ett år från den dag, då det beviljats, återfaller till fonden.

§ ?■

Jordförmedlare, som erhållit statslån, åligge att skyndsamt gå i

författning om upprättande av plan till det inköpta områdets styckning

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Riksdagens skrivelse Nr 339.

på så lämpligt sätt som möjligt för vinnande av det med statslånets

beviljande avsedda ändamålet.

I den mån så finnes lämpligt, må vid styckningen skogsområde

avsättas till gemensamt bruk för de särskilda styekningslotterna.

Jordförmedlare skall till jordbruksdepartementet för prövning och

fastställelse insända upprättad styckningsplan jämte över densamma avgivet

yttrande av jordbrukskonsulent, därest planen icke upprättats av

dylik tjänsteman.

§ 8.

Innan styckningsplan fastställts, må icke jordförmedlare avyttra

någon del av den inköpta fastigheten eller avverka eller låta avverka

skog å densamma utöver vad som erfordras till husbehov å fastigheten.

§ 9.

Finnes jordförmedlare visa försumlighet vid styckningsplans upprättande

eller bryter han mot de i § 8 givna föreskrifter eller handlar

han i strid mot fastställd styckningsplan, eller varder eljest hans verksamhet

icke handhavd på ett förtroendeingivande sätt, och är ej sådant fall för

handen, att statskontoret, efter ty nedan sägs, äger påfordra lånets inbetalning,

ankommer på Kungl. Maj:t att efter omständigheterna förordna,

att statslånet genast skall vara förfallet till återbetalning.

§ 10.

Varder ej rätten till statslånet förverkad, må med de inskränkningar,

som i § 12 här nedan om förmäl as, statslånet åtnjutas intill

utgången av femte kalenderåret efter det, då detsamma blivit i statskontoret

lyft, vid vilken tid lånet skall vara till statskontoret till fullo

inbetalt, där ej Kungl. Maj:t med hänsyn till särskilda förhållanden, på

ansökan, finner skäl medgiva ytterligare utsträckning av lånetiden eller

sådant förhållande mellankommer, varom i § 15 sägs.

§ 11-

Å lyft lånebelopp skall erläggas ränta från lyftningsdagen efter fyra

och tre fjärdedels procent för år räknat.

Å till betalning förfallet kapitalbelopp erlägges ränta efter sex procent

om året från förfallodagen, till dess likvid sker.

Förfallen ränta skall för varje kalenderår inbetalas till statskontoret

inom utgången av januari månad nästföljande år.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

• Riksdagens skrivelse Nr 339.

§ 12.

För varje kalenderår skall låntagaren inom januari månads utgång

nästföljande år till jordbruksdepartementet ingiva redogörelse enligt

fastställt formulär för sin verksamhet, innefattande uppgift å de lotter

av det inköpta området, som under året från detsamma försålts, deras

storlek och beskaffenhet samt de för desamma erhållna köpeskillingar.

Denna redogörelse skall beträffande jordförmedlande hushållningssällskap,

aktiebolag och förening vara granskad och bestyrkt av den för statens

räkning utsedde ledamoten i jordförmedlarens egnahemsnämnd eller styrelse.

Där ej sådant fall är för banden, som i sista stycket av denna

paragraf sägs, bestämmer Kungl. Maj:t med ledning av nämnda redogörelse

samt de upplysningar i övrigt, jordbruksdepartementet kan finna

lämpligt införskaffa för vinnande av utredning angående det belopp av

statslånet, som vid jämförelse med hela områdets värde skall anses belöpa

å de försålda lotterna, huru stor del av lånet, som på grund av de

skedda försäljningarna skall inbetalas till statskontoret. Sålunda till inbetalning

bestämt belopp skall inom en månad, efter det låntagaren

erhållit del av Kungl. Maj:ts beslut, jämte å samma belopp upplupen

ränta inlevereras till statskontoret.

Har under året det inköpta området blivit i dess helhet försålt,

skall den utestående delen av statslånet jämte ränta inom januari månads

utgång nästföljande år inbetalas till statskontoret. Om att dylik slutförsäljning

ägt rum meddelar jordbruksdepartementet ofördröjligen statskontoret

underrättelse.

§ 13-

Ställer sig jordförmedlare icke till efterrättelse meddelade bestämmelser

i fråga om rånte- och kapitalavbetalning eller underlåter jordförmedlare,

som av statskontoret erhållit föreläggande att avlämna nya

säkerhetshandlingar, att inom föreskriven tid sådant fullgöra, äger statskontoret

att därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som bestämmer,

huruvida oguldet statslånebelopp jämte ränta skall anses vara genast

förfallet till återbetalning.

§ 14-

Med undantag för det fäll, varom i §§ 15 och 16 sägs, må av

inköpt område, så länge någon del av erhållet statslån är ogulden, upplåtelse

av lotter ske endast under äganderätt. Dock må, intill dess försäljning

kan ske, område upplåtas på arrende för kortare tid.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

55

§ 15.

Från fastighet, som inköpts med bidrag av lån från jordförmedlingsfonden,

må jordbrukslägenhet, som är eller skall bliva försedd med

jord förmedlaren tillhöriga byggnader samt enligt de för värdering av

egnahemslägenhet i gällande allmänna villkor och bestämmelser för

statens egnahemslånerörelse meddelade föreskrifter i bebyggt skick icke

överstiger ett värde av 10,000 kronor, av jordförmedlaren under iakttagande

av de i § 16 givna bestämmelser upplåtas på arrende med rätt

för arrendatorn att med äganderätt förvärva lägenheten såsom eget hem.

Sådan upplåtelse må dock ej äga rum i större omfattning än att

värdet av sålunda upplåtna lägenheter icke överstiger ej till betalning

förfallen återstod av undfånget jordförmedlingslån.

Sedan arrendekontrakt av ifrågavarande slag slutits, har jordförmedlaren

att därom till jordbruksdepartementet insända uppgift enligt

fastställt formulär, vilken uppgift skall beträffande jordförmedlande hushållningssällskap,

bolag och förening vara bestyrkt av den för statens

räkning utsedde ledamoten i jordförmedlarens egnahemsnämnd eller

styrelse. Jordbruksdepartementet har att efter verkställd granskning

fatta beslut om upplåtelsens godkännande samt, ifall sådant godkännande

meddelas, därom underrätta såväl jord förmedlaren som statskontoret.

När godkännande erhållits, må jordförmedlare såsom statslån

behålla så stor del av undfånget jordförmedlingslån, som motsvarar fulla

värdet av lägenheten i bebyggt skick, intill dess samma lägenhet blir

med äganderätt överlåten, dock högst i tjugu år från lägenhetens upplåtande

på arrende, samt har att under tiden gälda ränta såsom i § 11 sägs.

Statskontoret har att, när underrättelse, varom ovan sagts, ingått

från jordbruksdepartementet, överföra ifrågakommande lånebelopp till en

särskild arrendeavdelning inom jordförmedlingsfonden.

JÖ

§ 16-

Vid upplåtelse, varom i § 15 sägs, skola följande bestämmelser

lända till efterrättelse:

a) Upplåtelse må ej ske till annan än den, som uppfyller de för erhållande

av egnahemslån stadgade villkor, och i regel ej till den, som

uppnått högre ålder än 40 år.

b) Lägenheten skall upplåtas på arrende för viss tid, motsvarande

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Riksdagens skrivelse Nr 339.

den som åtgår för att arrendatorn skall enligt de i c) och e) här nedan

givna regler hava hunnit avbetala en sjättedel av lägenhetens enligt

första stycket av § 15 bestämda värde; jordförmedlaren dock obetaget

att, när särskilda skäl äro för handen, medgiva förlängning av

arrendetiden, dock högst till tjugu år.

c) För den upplåtna lägenheten skall arrendatorn erlägga i arrende

för vart och ett av de tre första åren fyra och tre fjärdedels procent

av lägenhetens värde och därefter för varje följande år av samma

värde sex procent, varav fyra och tre fjärdedels procent beräknas som

arrende och en och en fjärdedels procent såsom avbetalning å lägenheten,

med iakttagande av den jämkning i sista årets arrendebelopp,

som må erfordras för att arrendatorns tillgodohavande enligt e) skall

vid detta arrendeårs slut uppgå till en sjättedel av lägenhetens värde;

ägande dock arrendatorn att, där han så önskar, i avbetalning erlägga

större belopp än nu är sagt.

d) Tiden för erläggande av arrendeavgift må icke bestämmas

tidigare än till november månad under löpande arrendeår.

e) Av arrendatorn gjorda avbetalningar skola såsom hans tillgodohavande

innestå hos jordförmedlaren och för hans räkning förräntas

efter fyra och en fjärdedels procent; och må till säkerhet härför

inteckning på jordförmedlarens bekostnad tagas i den upplåtna lägenheten

med förmånsrätt näst efter inteckning, som må hava lämnats såsom

säkerhet för jordförmedlingslånet.

f) Sedan arrendatorns tillgodohavande hos jordförmedlaren uppgått

till en sjättedel av lägenhetens fastställda värde, äge vidare

avbetalning ej rum, och vare arrendatorn berättigad att för en köpeskilling,

motsvarande nämnda värde, med äganderätt förvärva densamma

samt att genom jordförmedlaren erhålla egnahemslån på därom för

detta fall gällande villkor.

g) Varder arrenderätten av arrendatorn förverkad och arrendatorn

på grund härav från arrendet uppsagd, eller vill han sist vid arrendetidens

utgång ej begagna sig av rätten att inköpa lägenheten, vare

han berättigad att av jordförmedlaren utbekomma vad han i avbetalning

erlagt, dock utan ränta.

h) Angående arrendeavtal av nu ifrågavarande slag skall upprättas

skriftligt kontrakt, vari bestämmelser i de uti denna paragraf angivna

hänseenden skola intagas, och må kontraktet på jordförmedlarens bekostnad

intecknas i den upplåtna lägenheten med förmånsrätt näst efter den

i punkten e) omförmälda inteckning.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 339.

57

§ 17-

Jordförmedlare, som erhållit statslån, är, så länge någon del av detta

ännu återstår ogulden, underkastad den ytterligare kontroll och de övriga

föreskrifter, Kungl. Maj:t kan finna gott bestämma.

D) till jordförmedlingsbyråer för egnahemsrörelsen på extra stat för

år 1920 anvisat ett reservationsanslag av 26,000 kronor;

E) till anordnande av en egnahemsavdelning inom jordbruksdepartementet

enligt av departementschefen framlagt förslag å extra

stat för år 1920 anvisat ett förslagsanslag, högst, 22,000 kronor.

Stockholm den 12 juni 1919.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

14 sand. Nr 339.

8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.