Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen angående omarbetning av gällande järnvägstrafikstadga.

1919-06-18 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1919:341, Skrivelse till Konungen angående omarbetning av gällande järnvägstrafikstadga.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 341.

1

Nr 341.

Godkänd av första kammaren den 18 juni 1919.

Godkänd av andra kammaren den 18 juni 1919.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående omarbetning av gällande

järnvägstrafikstadga.

(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 26).

(Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 11).

Till Konungen.

Uti en inom riksdagen väckt motion har framhållits behovet därav

att en omarbetning av järnvägstrafikstadgans bestämmelser snarast möjligt

företoges ävensom att representanter för handel och industri sattes i tillfälle

att därvid deltaga.

över ifrågavarande motion hava två särskilda utlåtanden avgivits av

järnvägsstyrelsen, varjämte yttranden i ämnet inhämtats från fullmäktige

i järnvägskontoret, svenska järn vägsföreningen, Sveriges allmänna exportförening,

Sveriges industriförbund samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap,

vilka samtliga utlåtanden och yttranden äro bilagda andra kammarens

tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 11 i ärendet.

Härförutom hava samtliga handelskamrar i riket till vederbörande riksdagsutskott

inkommit med yttranden över motionen.

Nu gällande järnvägstrafikstadga, vartill förslag avgivits av järnvägsstyrelsen,

fastställdes av Eders Kungl. Maj:t den 24 januari 1914; och

gälla, därest icke Eders Kungl. Maj:t i fråga om viss järnväg annorlunda

förordnar bestämmelserna däri till efterrättelse för transporter å samtliga

för allmän trafik öppnade järnvägar. I fråga om transporter i trafik med

utlandet samt för statsverkets räkning äger emellertid stadgan giltighet

endast i den mån dylika transporter icke regleras genom särskilda för desamma

utfärdade föreskrifter. Varje järnvägsförvaltning äger meddela sådana

tilläggsbestämmelser till stadgan, som i fråga om trafiken å järn
Bihang

till riksdagens protokoll 1919. 14 sand. Nr 341—342. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Xr 341.

vägen kunna finnas erforderliga för att fullständiga eller närmare utveckla

stadgans föreskrifter.

Till en början vill riksdagen i, anledning av de anmärkningar, motionären

gjort beträffande gällande järnvägstrafikstadga, framhålla, att en närmare

granskning av järnvägstrafikstadgan torde giva till resultat, att genom

densamma på ett i stort sett lyckligt sätt realiserats järnvägsstyrelsens ledande

tanke vid förslagets utarbetande, nämligen att de rättigheter och

skyldigheter såväl på järnvägarnas som på trafikanternas sida, vilka kunde

anses vara av större betydelse eller ifråga om vilka förhållandet emellan

järnvägarna och trafikanterna kunde anses vara av mera ömtålig art, borde

finnas intagna i stadgan och därigenom erhålla stadfästelse av Eders

Kungl. Maj:t.

Riktigheten av den sålunda tillämpade principen finner riksdagen vara

obestridlig, och vad beträffar de synpunkter, som varit ledande vid uppdragandet

av de angivna gränserna emellan vad som borde inflyta i stadgan0

och det, som kunde regleras genom tilläggsbestämmelser, vill riksdagen

hänvisa till vad järnvägsstyrelsen härom anfört i samband med

stadgeförslagets överlämnande till Eders Kungl. Maj:t.

Den kritik av järnvägsstadgans bestämmelser, som innefattas uti förevarande

motion, avser huvudsakligen två grupper av föreskrifter, nämligen

dem, vilka reglera järnvägens ansvarsskyldighet gent emot godsbefraktarna

med avseende å bortkommet eller förstört gods, samt de bestämmelser,

som fastställa den procedur, varigenom i särskilda fall nämnda ansvarsskyldighet

regleras (skilj edomsförfarandet)..

Vad beträffar motionärens anmärkning emot det sätt, varpå genom

stadgans bestämmelser järnvägens ansvarsskyldighet för transporterat gods

gentemot befraktaren reglerats, så anser sig riksdagen för bedömande av

förevarande fråga till en början böra lämna en kortfattad redogörelse för

trafikstadgans innehåll härutinnan.

Den allmänna regeln för järnvägens ansvarighet för förlust, minskning

eller skada innefattas uti 80 §, där det fastslås, att järnvägen är ansvarig

för den skada, som under tiden från godsets mottagande till befordring,

till dess detsamma utlämnats eller järnvägen jämlikt stadgans bestämmelser

härom upplagt godset till förvaring, uppstår till följd av att godset gått

helt och hållet förlorat, minskats eller skadats, såvida icke järnvägen förmår

bevisa, att skadan uppstått genom den befogandeberättigades vållande eller

till följd av något förfogande av honom, som icke föranletts av någon försummelse

av järnvägen, eller på grund av godsets naturliga beskaffenhet

i synnerhet genom inre förstöring, genom avdunstning eller bortdamning

eller genom vanligt läckage eller genom »händelse av högre hand» (vis

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 341.

major, »force majeure»). Uti 81 § hava angivits vissa inskränkningar i

järnvägens ansvarighet i fall av särskild risk.

Sålunda föreskrives uti samma paragrafs moment 1 b), att järnvägen

icke ansvarar för sådant gods, som, oaktat dess naturliga beskaffenhet

kräver emballage till skydd mot förlust, minskning eller skada under transporten,

blivit enligt avsändarens i fraktsedeln införda förklaring inlämnat

utan eller med ofullständigt eller bristfälligt emballage, för så vitt skadan

är att tillskriva frånvaron av emballage eller emballagets ofullständighet

eller bristfällighet; samt uti moment 1 d), att järnvägen ej heller ansvarar

för sådant gods, som på grund av sin naturliga beskaffenhet är särskilt

utsatt för faran att helt eller delvis gå förlorat eller skadas, i synnerhet

genom att bräckas, rosta, ruttna, frysa, jäsa, smälta, avdunsta, i mindre

vanlig grad läcka, hoptorka, avdamma eller själ vantändas, för så vitt skadan

är att tillskriva denna godsets beskaffenhet.

Vidare meddelas uti moment 2 och 3 av samma § följande bestämmelser:
2.

Om inträffad skada, efter för handen varande omständigheter att

döma, kan tillskrivas en viss av de i denna paragraf omnämnda orsaker,

så antages, intill dess motsatsen bevisas, att skadan härrör av denna orsak.

3. Järnvägen kan icke på grund av denna § befrias från ansvar för

skada, om det visas, att järnvägens förvaltning eller betjäning genom vållande

medverkat till skadan.

Vidare innehåller § 62 i trafikstadgan under moment 1 och 2 följande

stadganden:

1. Såvida godset är av beskaffenhet att under den tid, detsamma

befinner sig i järnvägens vård, fordra emballage till skydd mot förlust,

minskning eller skada, åligger det avsändaren att härom träffa behörig

anstalt.

2. Har avsändaren icke uppfyllt denna skyldighet, äger järnvägen

— såvida den icke vägrar mottaga godset — rättighet fordra, att avsändaren

eller å hans vägnar hans bud å fraktsedeln erkänner, att emballage

saknas eller är otillräckligt eller bristfälligt, med angivande i senare fallet,

vari otillräckligheten eller bristfälligheten består.

Ovan återgivna delar av trafikstadgan hava redan uti en i november

1916 av Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare till järnvägsstyrelsen

avlåten skrivelse gjorts till föremål för en kritisk granskning. Då

de av handelskammaren sålunda framhållna synpunkter synas väsentligen

sammanfalla med dem, varför motionären i denna del gjort sig till tolk,

samt kammarens framställning torde lämna en klar överblick av de betänkligheter,

som inom handels- och industrikretsar kunna vara tillfin
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 341.

nandes beträffande ifrågavarande bestämmelser i stadgan, har riksdagen

ansett det vara på sin plats att här återgiva det huvudsakliga innehållet

av kammarens ovannämnda skrivelse. Kammaren yttrade däri:

»Bland de skyldigheter, som genom ett fraktavtal åläggas fraktföraren, ter sig

såsom en av de betydelsefullaste plikten att om godset taga sådan vård, att detsamma

under forslandet icke lider skada. Från denna skyldighet att svara för det anförtrodda

godset torde i princip fraktföraren endast böra befrias, då skadan orsakas av

förhållanden, som antingen innebära händelser av högre hand eller ock äro att direkt

härleda ur transportmedlets naturliga beskaffenhet att medföra eu viss, ofrånkomlig

skaderisk.

I fråga om transport å järnväg föranleder sistnämnda omständighet, att järnvägens

ansvar för skada å gods av ömtåligt slag icke rimligen kan inträda, förr änavsändaren

genom godsets emballering vidtagit sådan åtgärd, att denna risk upphört.

Underlåtes detta av avsändaren bör härigenom uppkommande skada bäras av avsändaren,

själv. Lika uppenbart synes det vara, att all den skada, som trots vidtagande av denna

åtgärd därefter kan uppstå och icke är genom händelse av högre hand (force majeure),

orsakad, bör bäras av järnvägen.

Dessa grundregler torde strängt böra följas, då det gäller att finna det riktiga

avgörandet av frågan, när under fraktavtalets fullgörande den ene kontrahenten har

visat tillräcklig aktsamhet för att kunna fordra, att ansvaret för den skada, som det

oaktat timar, bör drabba medkontrahenten.

Minst lika viktigt som fasthållandet vid nämnda ansvarsfördelning är emellertid

även i fråga om befordran av gods en rättvis och förnuftig fördelning av bevisskyldigheten,

då det gäller att fastslå den orsak, som i det särskilda fallet föranlett skadan.

I fraktavtalets egen natur ligger, att avsändaren under bortfraktningen i allmänhet är

berövad varje möjlighet att efterse godset eller den behandling det röner och sålunda

även att vid inträffad skada förebringa bevis om anledningen till densamma. Är vid

överlämnande till fraktföraren godset utan fel och i fall av behov genom emballage

skyddat emot fara för den normala transportrisken, bör, därest godset framkommer

skadat, det åligga fraktföraren att ersätta denna skada eller ock bevisa, att densamma

orsakats genom händelse av högre hand eller av godsets egen beskaffenhet och i varje

fall utan vållande från fraktförarens eller hans personals sida.

Avgörandet av frågan, huruvida gods är av beskaffenhet att fordra emballage till

skydd mot skada ligger sålunda författningsenligt hos järnvägen, som även, därest den

finner detta vara fallet, men godset likväl saknar eller är försett med ett enligt järnvägens

förmenande bristfälligt eller’ ofullständigt emballage, äger rätt fordra avsändarens

erkännande härom på fraktsedeln. I och för sig torde intet vara att erinra

däremot, att då gods, som otvivelaktigt är av beskaffenhet att till skydd emot normal

transportrisk kräva omsorgsfull emballering, likväl är ofullständigt eller bristfälligt inpackat,

järnvägen till sitt fredande från ansvar för på dylik grund uppkommen skada

fordrar avsändarens erkännande om de faktiska emballeringsförhållandena. Då emellertid

åt ett dylikt erkännande genom stadgandet i § 81 mom. 2 skänkts den betydelse,

att genom detsamma bevisskyldigheten för skadans uppkomst genom annan orsak än

emballagets bristfällighet praktiskt taget kommer att helt åvila avsändaren, är härmed

för järnvägen utan tvivel skapad en särskild anledning, att vid tillämpningen av de

ovan återgivna bestämmelserna i § 62 förfara strängare, än vad med hänsyn till trafikantens

rättmätiga intresse är förenligt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

J/iksdageus skrivelse Nr ili 1.

Fastbålles den princip, som ovan gjorts gällande, eller att järnvägen bör befrias

från ansvaret för skada, uppkommen på grund av transportmedlets egen naturliga beskaffenhet,

men därutöver stå för skada, åstadkommen genom vårdslöshet vid i-, omoch

urlastning av godset, vid vagnsväxling och dylikt, är det uppenbart, att järnvägen

av avsändaren endast äger rätt kräva sådan emballering, som erfordras till skydd emot

förstnämnda skaderisk.

För avsändaren är det påtagligen av det största intresse, att hans rätt emot

järnvägen i nämnda hänseende icke kräukes. För att möta den normala risk, för

vilken avsändaren bör bära skadan, erfordras beträffande en mångfald gods av skilda

slag synnerligen primitiv emballering, förenad med ringa kostnad för avsändareu. Beträffande

annat gods, exempelvis grövre ler- eller gjutgods, tarvas ofta i samma syfte

icke något som helst emballage. Skall däremot gods, varom bär är fråga, transporteras

utan någon risk för skada överhuvud, erfordras givetvis en solid och dyrbar förpackning,

vars kostnad säkerligen i en mängd tänkbara fall icke under några omständigheter

kan av godset bäras. I dyljka fall, ävensom då svåremballerat gods är

av den välkänt ömtåliga beskaffenhet, att dess transporterande oemballerat innebär eu

ändamålsenlig maning till varsamt handhavande, synes det fullkomligt obilligt, att

järnvägen, för att skydda sig emot ansvaret för en skada, som rättvisligen av järnvägen

själv bör bäras, skall äga rätt av trafikanten kräva eu kostsam emballering till

undvikande av denna skada, vid äventyr av tvång till erkännande om otilllredsställande

emballage, ett erkännande ägnat att i händelse av inträffad skada betaga trafikanten

all rätt till ersättning.

Handelskammaren har erhållit ett flertal bevis därpå, att förhållandena i verkligheten

gestaltat sig så som nyss angivits. För att undvika en emballagekostnad, som

icke stått i rimligt förhållande till godsets värde, hava avsändare — med på långvarig

erfarenhet grundad övertygelse, att det emballeringssätt, som använts varit ägnat

till effektiv skydd emot normal transportrisk — nödgats genom erkännande om »ofullständigt

emballage» avsäga sig möjligheten att av järnvägen utfå ersättning för skada,

som därefter inträffat, varefter jämväl från järnvägens sida, under hänvisning till erkännandet,

skadestånd förvägrats med den ytterligare motivering, att järnvägens undersökning

icke givit vid handen, att godset under transporten varit utsatt för ovarsam

behandling. Även med god vilja från vederbörande järnvägsförvaltnings sida torde det

av naturliga skäl möta svårigheter att i det enskilda fallet fastslå skadans orsak,

vilken kan vara att söka än i eu efteråt svårbedömlig vårdslöshet vid vagnsväxling

(exempelvis genom såkallad knuffning), än uti bristande omsorg vid lastning eller

lossning, därvid knappast kan förutsättas villighet hos den försumlige att giva sig till

känna. I varje fall är det emellertid självfallet än omöjligare för trafikanten att finna

bevismedel till styrkande av skadans orsak.

Det vill sålunda synas, som om från järnvägarnes sida bestämmelserna i § 62

mom. 2 trafikstadgan — på senare tid i än större utsträckning än tidigare — kommit

att utnyttjas i syfte att utan påtagligt fog generellt begränsa skadeståndsskyldigheten

emot trafikanterna, något som tydligen icke med dessa för ett inskränkt tillämplighetsområde

avsedda undantagsbestämmelser varis avsett.

Handelskammaren håller det nämligen för fullkomligt uteslutet, att trafikanterna

inom affärsvärlden, som väl känna de svårigheter och den omfång, varmed ersättningskrav

i allmänhet gent emot järnvägarne äro förbundna, avsiktligt skulle underlåta de

emballeringsåtgärder de på grund av ingående kännedom om sitt gods finna erforderliga

för dess skyddande emot normal transportrisk.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 341.

Å andra sidan vill handelskammaren icke underlåta att framhålla, hurusom handelskammaren

vunnit en alltmera stadgad erfarenhet därom, att i all synnerhet vid

större järnvägsstationer, där livligare tratik råder, handhavandet av gods från järnvägspersonalens

sida ofta försiggår med en vårdslöshet, som icke är förenlig med trafikantens

berättigade intresse av normal aktsamhet om hans egendom. Det antagandet

ligger då icke heller fjärran, att dessa förhållanden, om vilka rimligtvis icke järnvägsförvaltningarne

kunna” sakna kännedom, föranlett den bekvämligare anordningen

att gent emot trafikanterna skärpa kravet på emballering av gods, oavsett att trafiksäkerheten

rationellare och utan restriktioner emot godsavsändarne kunna tillgodoses

medelst rent disciplinära åtgärder gent emot järnvägspersoualen.

Beträffande övriga i § 81 givna undantagsbestämmelser i fråga om järnvägs ansvarighet

för skada å gods har även stadgandet under mom. 1 d), jämtört med bestämmelsen

under mom. 2, givit anledning till åtskilliga klagomål från trafikanternas

sida. Drabbar skada nämligen sådant gods, som »av sin naturliga beskaffenhet är särskilt

utsatt för faran att helt eller delvis gå förlorat eller skadas» genom bräckage, är

i betraktande av vad ovan anförts om svårigheten för avsändaren att bevisa förloppet

av en under transporten inträffad skada ävensom med hänsyn till bestämmelsen under

mom. 2 givetvis i allmänhet trafikanten urståndsatt att gentemot järnvägen få någon

rätt, och detta även för det fall, att godset emballerats på ett sätt, som för en omsorgsfull

avsändare tett sig fullt ändamålsenligt och som icke heller från järnvägens

sida föranlett sådan reservationsåtgärd, som i § 62 mom. 2 omförmäles. I sistnämnda

fall te sig i all synnerhet obilliga föreskrifterna i § 81 mom. 2 och 3 angående avsändarens

bevisskyldighet ifråga om vållande från järnvägsbetjäningens sida.

Den kännbaraste olägenheten av dessa stadganden torde beträffande det såsom

bräckligt betecknade godset ligga i tänjbarheten av begreppet bräcklig. Uppenbarligen

bör emellertid till befrielse från ansvarsskyldighet vid inträffad skada å sådant gods

järnvägen — i överensstämmelse med vad ovan framhållits — endast kunna åberopa

en så hög grad av bräcklighet hos godset, att enbart transportmedlets naturliga beskaffenhet

är ägnad framkalla bräckage. Att bestämmelsen emellertid icke så^tillämpas,

har för handelskammaren styrkts genom åberopande av rättsfall, då krav emot järnväg

på ersättning för skada å exempelvis så motståndskraftigt om ock i viss mån bräckligt

gods som grova lergodsrör och järnspislar blivit ogillade, oaktat det för envar sakkunnig

torde stå tämligen klart, att sådant gods med tillbörlig omsorg från järnvägspersonalens

sida ifråga om lastning, lossning vagusväxling o. dyl. utan olägenhet borde

kunna tåla övrig normal transportrisk.

Med det ovan anförda bär handelskammaren velat påvisa, hurusom samtliga de

nämnda författningsbestämmelserna äro ägnade att möjliggöra ett betänkligt avsteg

från den princip ifråga om fördelningen av ansvaret för skada å gods, som bör ligga

till grund för rättsförhållandet mellan järnvägen och avsändaren.

Då bestämmelserna i § 62 trafikstadgau emellertid alltjämt hava sitt givna tilllämplighetsområde,

torde rättelse här endast kunna vinnas genom en följdriktig inskränkt

tillämpning av densamma, något varom måhända ett stadgande i författningstexten

lämpligen kunde giva en erinran.

I fråga om de bestämmelser i § 81, vilka ovan underkastats granskning, har handelskammaren

redan allmänt angivit riktlinjerna för den reform, som från trafiksynpunkt

ter sig önskvärd. Handelskammaren tilltror sig icke att framlägga något detaljerat

förslag till ändrad lydelse av författningsrummet i fråga, men vill likväl såsom lagstiftningsåtgärder,

ägnade att i någon mån avhjälpa de påvisade missförhållandena,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 341. *

angiva dels uteslutande ur mom. 1 d) av orden »att bräckas», dels ock utbytande under

mom. 3 av ordet »visas» emot orden »göres sannolikt».

Handelskammaren hemställer sålunda, att kungl. järnvägsstyrelsen snarast måtte

verkställa deu utredning och framlägga de förslag till förändrade bestämmelser i järnvägstrafikstadgan,

som för vinnande av syftet med förestående framställning äro av

nöden».

Av den nu återgivna framställningen framgår, att en del av ansvarighetsbestämmelserna,

varemot trafikanternas klander i första hand riktas,

är stadgandet i 81 § 2 momentet. Detta moment innehåller eu allmän

bevisregel till järnvägens fördel. Enligt denna regel åligger nämligen

bevisskyldigheten för de förhållanden, som upphäva den i 81 § stadgade

inskränkning i järnvägens ansvarighet, trafikanten. Om sålunda exempelvis

bräckskada uppstått å gods, som på grund av sin naturliga beskaffenhet

är särskilt utsatt för fara att bräckas, måste trafikanten, för att härför

vara berättigad till ersättning av järnvägen, föra bevisning därom, att

skadan icke skett till följd av godsets omförmälda beskaffenhet, eller med

andra ord därom att skadan vållats av järnvägens personal eller uppstått

till följd av annat förhållande, varför järnvägen enligt 80 § bär ansvaret.

Frågan om bevisskyldigheten rörande nu berörda förhållanden har av

järnvägsstyrelsen behandlats vid förslagets till trafikstadga överlämnande

till Eders Kungl. Maj:t. Styrelsen yttrade då härutinnan bland annat

följande.

»Skillnaden mellan de båda huvudparagraferna ligger egentligen i

bevisskyldigheten. § 80 uttalar den allmänna satsen om järnvägens ansvarsskyldighet,

men anför därjämte vissa grunder för befrielse från ansvar.

Angående dessa befrielsegrunder stadgar paragrafen att, om järnvägen vill

till sin förmån åberopa någon av den, det är järnvägens sak att bevisa

dess tillvaro. I § 81 uppräknas också vissa grunder för befrielse från ansvar,

men ifråga om dessa grunder kastas bevisskyldigheten om, vilket

framgår av mom. 2. Uti de i § 81 nämnda fall är det således trafikantens

sak att bevisa, att skadan icke beror på de i § omförmälda orsaker,

varvid dock är att märka, att, även om omständigheterna skulle giva vid

handen, att skadan är att tillskriva någon av dessa orsaker, järnvägen

enligt mom. 3 icke äger åberopa denna orsak såsom befrielsegrund, därest

trafikanten kan bevisa, att skadan förorsakats genom järnvägspersonalens

försummelse eller vårdslöshet. Denna omkastning av bevisskyldigheten

synes styrelsen överensstämma med i Sverige gällande rättsgrundsatser».

För sin del finner riksdagen tillräckliga skäl icke hava förebragts för

ett frångående av den princip, som uttalats uti 81 paragrafens andra moment.

Riksdagen vill i detta avseende även hänvisa till det förhållandet,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 341.

att trafikstadgans bestämmelser grunda sig å ett internationellt fördrag,

vilket utarbetats på grundvalen av en vidsträckt teoretisk och praktisk

erfarenhet, samt att vid förarbetena till stadgan hänsyn tagits till den i

Tyskland då pågående omarbetning av där gällande trafikstadga, vid vilken

omarbetning, enligt vad järnvägsstyrelsen uppgivit, den tyska handelns och

industriens målsmän varit i tillfälle att göra sina synpunkter gällande.

Såsom i förevarande hänseende anmärkningsvärt må även nämnas, att,

då i Finland i början av innevarande år framlagts förslag till trafikstadga

för Finlands järnvägar, detta förslag — vilket jämväl i övrigt anslutar sig

till den i Sverige gällande trafikstadgan — beträffande ersättningsskyldigheten

allenast med en del förändringar av redaktionell natur upptager

samma bestämmelser, jämväl i fråga om bevisskyldigheten, som den svenska

stadgan. Det finska förslaget har i Finland betecknats såsom ett lyckligt

och fullt modernt sätt för hithörande frågors reglering.

Att såsom gjorts gällande den ifrågavarande principen beträffande

bevisskyldigheten för inträffad skada å gods, som transporterats å järnväg,

skulle vara stridande emot gängse svensk rättsåskådning kan riksdagen så

mycket mindre medgiva, som riksdagen måste finna det vara med rättvisa

och billighet överensstämmande, att järnvägens ansvarighet i någon mån

inskränkes i fråga om transporter, som järnvägen är skyldig åtaga sig,

men som till följd av godsets beskaffenhet eller sättet för godstransporten

i och för sig medföra en ökad risk för uppkomsten av ersättningskrav

gentemot järnvägen.

Bortsett från den principiella sidan av saken torde emellertid betydelsen

av den gällande bevisregeln vara huvudsakligen beroende av den

tolkning, varför denna regel i praktiken bliver föremål.

Järnvägsstyrelsen har med avseende härå framhållit, att, såvitt trafikantens

upplysningar eller järnvägens undersökning gåve vid handen, att

skadan icke läte sig hänföra till de i paragrafen omnämnda orsakerna,

järnvägen åtoge sig ansvaret, men har styrelsen härvid tillagt, att då paragrafens

ordalydelse skulle kunna giva intryck av att bindande bevisning

borde förebringas, styrelsen för sin del icke hade något emot, att ordalydelsen

ändrades till närmare överensstämmelse med den tolkning, som

från trafikantsynpunkt önskades åt uttrycken ifråga.

Som exempel på den uttalade uppfattningen att en godsbefraktare i

regel skall förebringa bevis för att järnvägens påståenden äro oriktiga,

under det att han själv i en del fall icke ens genom bevis får styrka riktigheten

av sina egna uppgifter, har motionären vidare anfört, att för sådant

gods, som lastas av befraktaren, den vikt, som fastställts av järnvägen,

vore bindande gent emot trafikanten, därest denne icke förmådde visa

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nv 341.

att järnvägens uppgift härom vore oriktig, under det att i de fall, befraktaren

själv vägt godset och uppgivit dess vikt, detta, enligt den av statens

järnvägar tillämpade tolkningen, icke utgjorde något bevis mot järnvägen,

även om han kunde styrka uppgiftens riktighet, ett missförhållande, som

ökades därigenom, att trafikanten icke hade rätt att påfordra, att hans

uppgift i fraktsedeln om godsets vikt kontrollerades av järnvägen.

Järnvägsstyrelsen har häremot åberopat innehållet i 61 § 2 och 3

momenten, varjämte styrelsen, under framhållande av nödvändigheten ur

praktisk synpunkt av att bibehålla de i 3 momentet fastslagna restriktionerna,

(»för såvitt järnvägen finner trafikförhållandena sådant medgiva

och vikten kan utrönas medelst järnvägens vågar») i fråga om järnvägens

skyldighet att uppväga gods, som av befraktaren lastats, förklarat, att

till styrelsens kännedom icke kommit, att stationerna utan nödtvång vägra

utföra vågning åt trafikanterna.

Enligt riksdagens uppfattning borde ifrågavarande bestämmelser i 61

§ järnvägstrafikstadgan dock icke kunna giva anledning till tvekan om dess

rätta tolkning. Det synes riksdagen ligga i öppen dag att, om rätt tillkommer

befraktaren att föra bevisning gent emot den av järnvägen upptagna

vikten, dylik rätt enligt allmänna rättsregler icke lärer kunna frånkännas

befraktaren med avseende å vikt, som av honom själv uppgivits,

men vars riktighet eventuellt blivit bestridd, under åberopande allenast av

att godset icke av järnvägen uppvägts. Skulle emellertid en sådan tolkning,

som den angivna, vara gängse vid järnvägarna, anser riksdagen skäl

föreligga för ett förtydligande av hithörande bestämmelser i trafikstadgan.

Däremot torde, på sätt järnvägsstyrelsen framhållit, av praktisk hänsyn

icke kunna eftergivas den i 65 § 3 mom. uppställda regeln, att järnvägen

å sin sida icke skall vara skyldig att utan vidare godtaga den av befraktaren

i fraktsedel uppgivna vikt.

Slutligen har anmärkts å det förhållandet, att i de fall, då ersättning

enligt trafikstadgan kunde tillkomma godsbefraktaren för under transport

skadat eller förkommet gods, denna ersättning ej utginge med de belopp,

befraktaren borde ha rätt att fordra, utan att beloppets storlek beräknades

endast efter godsets fakturavärde.

I detta avseende har järnvägsstyrelsen påpekat, att begränsningen av

järnvägens ersättningsskyldighet till att omfatta godsets allmänna handelsvärde

å avsändningsorten vid tiden för godsets mottagande till befordran

jämte ersättning för tull, andra omkostnader och frakt överensstämmer

med motsvarande regler i internationella fördraget och i åtskilliga andra

länders inhemska trafikreglementen. För att emellertid lämna'' trafikanten

tillfälle att åtminstone i vissa fall försäkra sig om full ersättning för all

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 samt. Nr 341—342. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 341.

förlust, hade järnvägsstyrelsen i sitt förslag till trafikstadga intagit ett i

utlandet infört rättsinstitut, nämligen så kallade deklaration av leveransintresse,

vilket medgav trafikanten möjlighet att mot erläggande av en

viss premie försäkra sig om full ersättning. Järnvägsrådet avstyrkte emellertid

införandet i Sverige av nämnda institut, och då järnvägsrådet ju är

att betrakta såsom trafikanternas representant, ansåg sig järnvägsstyrelsen

på grund av sagda avstyrkande böra återtaga sitt förslag om institutets

intagande i stadgan. Skulle ett mera allmänt intresse visa sig hos allmänheten

för införande av institutet ifråga, har järnvägsstyrelsen för sin del

icke någon anledning att motsätta sig detta.

Med hänsyn till vad järnvägsstyrelsen sålunda anfört, vill riksdagen

för sin del framhålla, att, därest trafikstadgan nu skulle bliva föremål för

revision, uppmärksamheten givetvis även borde fästas å frågan, i vad mån

gällande bestämmelser angående ersättningsbeloppens fastställande kunna

anses motivera nu förefintliga behöriga krav från handelns och industriens

sida.

Såsom nämnt har slutligen uppmärksamheten fästs å de brister, som

syntes vidlåda trafikmålens rättsliga avgörande.

Bestämmelserna om här avsedda rättsliga prövning återfinnas i 93 § i

trafikstadgan, där det stadgas bl. a., att ansökning om ersättning för förlust

eller minskning av eller skada å gods skall avgöras av järnvägsstyrelsen,

men att, om sökanden icke åtnöjes med styrelsens beslut, frågan

skall hänskjutas till skiljenämnd. Ledamöterna i denna nämnd skola vara

tre, av vilka järnvägen väljer en och klaganden en. Såsom tredje ledamot

och ordförande i skiljenämnden skall tjänstgöra en för Stockholms stad av

överståthållarämbetet och för vederbörande län av länsstyrelserna för ett

år i sänder förordnad därtill lämplig person, som fullgjort vad författningarna

föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas.

Kritiken i denna del hänför sig huvudsakligen till det förhållandet,

att, då ledamöterna i skiljenämnderna vanligen växla, garantier för en ensartad

tolkning i likartade frågor icke föreligga. Härjämte har framhållits,

att det syntes, vara orätt, att i de fall, då skiljenämnden förklarat ett av

järnvägen fattat beslut vara felaktigt, godsbefraktaren icke skulle kunna

erhålla ersättning för de kostnader, som på grund av järnvägens beslut

åsamkats honom.

Riksdagen anser för sin de], att med hänsyn särskilt till vårt domstolsväsendes

säregna beskaffenhet, tvekan icke kan råda rörande lämpligheten

av att ifrågavarande tvister hänskjutas till avgörande av skiljenämnd.

Riksdagen finner det emellertid härvidlag vara av största betydelse, att

rättstillämpningen hos de olika skiljenämnderna icke framstår såsom allt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse. Nr 341. 11

för vacklande, utan att i största möjliga mån enhetlighet åvägabringas i

domsluten.

Av järnvägsstyrelsens motivering till nu gällande trafikstadga framgår,

att samma trafikstadga i förhållande till det äldre trafikreglementet i sig

innefattar en större garanti för en likartad rättstillämpning, nämligen bestämmelsen,

att nämnden är skyldig att vid avgörande av hithörande mål följa

de i stadgan givna bestämmelserna angående järnvägs ersättningsskyldighet.

En annan bestämmelse, åsyftande att giva kontinuitet och säkerhet åt skiljenämndernas

verksamhet, infördes genom den nya stadgan, nämligen föreskriften,

att ordföranden skulle hava fullgjort, vad författningarna föreskriva

dem, som uti domareämbeten må nyttjas. Järnvägsstyrelsen har nu i ärendet

framhållit, hurusom genom olika åtgärder från styrelsens sida i så hög

grad, som möjligt vore, sörjdes för enhetlighet i rättstillämpningen.

Vid nu nämnda förhållanden lärer enligt riksdagens mening ingen

huvudsaklig förändring uti det i trafikstadgan förekommande skiljemannaförfarande

för närvarande behöva ifrågasättas, varvid emellertid må anmärkas,

att järnvägsstyrelsen själv medgivit, att skäl kunde anföras för en

bestämmelse, att i de fall, då skiljenämnden förklarat ett av järnvägen

fattat beslut vara felaktigt, godsbefraktaren skulle kunna erhålla ersättning

för de kostnader, honom på grund av järnvägens beslut åsamkats.

I sammanhang med nu förevarande spörsmål har riksdagen tagit i

övervägande, huruvida, bortsett från de brister, som vidlåda trafikstadgan,

bestämmelserna i stadgan kunna sägas fylla de krav, som från trafikanternas

sida skäligen böra kunna ställas å författningen i fråga, eller huruvida

densamma nu borde i vidare eller inskränktare mån göras till föremål

för en revision.

Enligt riksdagens mening lärer av naturliga skäl kravet å en dylik

revision icke kunna avvisas. Det är uppenbart, att den väldiga frekvens

och den livliga utvecklingen inom ett lagstiftningsområde, sådant som det

ifrågavarande, måste medföra ständigt nya erfarenheter, vilka givetvis böra

tillvaratagas och då så lämpligen anses kunna ske, komma till uttryck i

positiv form.

Åt samma tankegång har järnvägsstyrelsen givit uttryck uti sitt i

ärendet avgivna utlåtande. Styrelsen har nämligen förklarat, att vissa

bestämmelser lämpligen kunde tänkas avfattade på ett sätt, som stode i

närmare överensstämmelse med den praxis järnvägarna tillämpa, än vad

deras ordalydelse gåve vid handen, varjämte styrelsen anfört, att vissa

andra, nu icke berörda bestämmelser, lämpligen kunde omformuleras till

vinnande av större tydlighet och fullständighet. Styrelsen hade därför

för sin del icke något att invända mot att stadgan gjordes till föremål

för en överarbetning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 341.

Beträffande sättet för utförandet av en dylik revision har styrelsen

förklarat, att den finner det lämpligt, att densamma utfördes av styrelsen

i samråd med svenska järnvägsföreningen, varefter ett eventuellt förslag

borde i vanlig ordning föreläggas j ärnvägsrådet.

Riksdagen, som ansluter sig till tanken å en revision av trafikstadgan,

hyser emellertid beträffande sättet för densammas utförande en från järnvägsstyrelsen

skiljaktig uppfattning. Enligt riksdagens förmenande bör

det vara ägnat att befrämja en allsidig och förutsättningslös utredning rörande

det rättsliga förhållandet emellan järnvägen och trafikanterna, om

redan från arbetets början representanter för handeln och industrien sättas

i tillfälle att deltaga i utredningsarbetet.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, det

täcktes Eders Kungl. Maj:t låta under medverkan av representanter för

handel och industri företaga en revision av gällande järnvägstrafikstadga.

Stockholm den 18 juni 1919.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.