Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring i § 1 av förordningen om landsting.

1920-03-24 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1920:103, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring i § 1 av förordningen om landsting.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 103.

Kr 103.

Godkänd av första kammaren den 24 mars 1920.

Gödkänd av andra kammaren den 24 mars 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner

om ändring i § 1 av förordningen om landsting.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10.)

Till Konungen.

I två mom riksdagen väckta likalydande motioner har hemställts att

riksdagen matte besluta,

dels att i landstingsförordningen § 1 orden: »dock att» etc. till och

med »utträde» skall ur paragrafen utgå,

dels att beträffande städer, som redan utträtt ur landsting, måtte vid

vad sålunda ägt rum bero.

Frågan om stad bör deltaga i landsting eller ej var vid landstingstorordningens

tillkomst föremål för mycken diskussion. I den år 1858

tillsatta kommitté, vars förslag ligger till grund för 1862 års förordning

om landsting, var denna fråga en av dem, som orsakade de starkaste meningsbrytningarna.

Kommitténs majoritet ställde sig på den ståndpunkten, att

alla stader borde deltaga i landsting och anförde härför den motiveringen

att om ock stadernas och landsbygdens i många fall skilda intressen i viss

man kunde gorå det tvivelaktigt, om städerna borde ingå i landsting eller

ej, intressegemenskapen i andra, särskilt ekonomiska frågor samt landsbygdens

behov av, som kommittén uttrycker det, »städernas intelligenta

kralter», dock borde fälla utslaget för stadskommunernas deltagande i landstinget.

Emot denna majoritetens ståndpunkt avgavs reservation av en

kommittemedlem, riksarkivarien Nordström, som ansåg, att städerna icke

borde deltaga^ i landsting och i sin motivering uttryckte farhågan, att om

majoritetens förslag antoges, städerna, vilkas representation i landstingen

maste bliva svagare än landsbygdens, genom den gemensamma representa
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 103.

tionens beslut skulle tvingas utgiva bidrag till företag, som de kanske rent

av ansåge tvara skadliga för sina intressen.

Frågan om städernas deltagande i landsting blev också livligt debatterad

vid 1859—GO års riksdag, som hade att avgiva yttrande över de

kommitterades förslag. Därvid visade sig, att inom borgarståndet övervägande

sympatier funnos för reservantens ståndpunkt, att städer icke borde

deltaga i landsting, under det att de övriga stånden, om också vad prästeståndet

beträffar med stor tvekan, anslöto sig till kommittémajoritetens

uppfattning.

Kommittéreservantens och borgarståndets mening blev emellertid ej

utan inflytande på Kung]. Maj:ts beslut. Detta innebar nämligen en kompromiss

mellan de båda stridiga ståndpunkterna, i det att i landstingsförordningens

första paragraf stadgades, att stad, vars folkmängd ej översteg

25,000 personer, skulle deltaga i landsting, under det att stad med större

invånareantal skulle urskiljas ur respektive landstingsområde. Därjämte

stadgades i § 47, att uttaxering kunde ske särskilt för städer och särskilt

för landsbygd, om företag, för vilket uttaxering erfordras, är av gagn huvudsakligen

för städer, respektive för landsbygd.

1862 års bestämmelser i denna punkt hava i huvudsak fått stå

orubbade. En förändring har blott skett så till vida, att 1894, som en

konsekvens av förstakammarplatsernas fixering till 150, den folkmängdsiffra,

vid vilken stad skall utträda ur landsting, ändrades från 25,000 till 1 j50

av rikets folkmängd, vilket f. n. innebär, att stad med ungefär 38,700

invånare skall utskiljas ur respektive landstingsområde.

Så vitt hittills varit bekant, hava gällande bestämmelser rörande stads

rättighet och skyldighet att utträda ur landsting icke förorsakat någon

nämnvärd olägenhet. För städer med omkring 40,000 invånare och därutöver

skulle det säkerligen i de flesta fall kännas såsom ett obehörigt

tvång att icke få själva fritt ordna för dem betydelsefulla angelägenheter,

särskilt på sjukvårdens och fattigvårdens m. fl. områden. Riksdagen har

därför icke kunnat anse befogat att beröva dylika städer mot deras vilja en

sådan författningsenligt dem tillkommande frihet. Emellertid vill riksdagen

icke förneka, att omständigheter i vissa fäll kunna tänkas vara sådana, att

upprätthållande för viss tid framåt av den inom ett landstingsområde mellan

stad och land bestående gemenskapen skulle kunna vara önskvärt för såväl

staden ifråga som landstinget i övrigt. I sådant fall borde det stå staden

och landstinget fritt atf genom en överenskommelse, om vilken båda parterna

voro ense, besluta, att deri dittillsvarande gemenskapen skulle för viss

tid framåt fortfara. Denna tid borde därvid fixeras till sådan längd, att

alltför täta förändringar i förhållandena lind vekes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Riksdagens skrivelse Nr 103.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, det täcktes

Eders Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och under vilka förhållanden de

gällande bestämmelserna om stads rättighet och skyldighet att utträda ur

landsting må kunna ändras därhän, att i de fall, då såväl stad som landsting

önska foitsatt samarbete i landstinget, oaktat stad uppnått den storlek som

berättigar till utträde, den bestående gemensamheten må kunna för viss tid

framåt fortfara, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kan föranleda.

Stockholm den 24 mars 1920.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, A.-B. P. A. NYMANS EFTR. 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.