Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om upphävande av stadgandena angående krigsdomstolar.

1920-05-14 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1920:227, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om upphävande av stadgandena angående krigsdomstolar.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 227.

3

Nr 227.

Godkänd av första kammaren den 14 maj 1920.

Godkänd av andra kammaren den 14 maj 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta

motioner om upphävande av stadgandena angående

krigsdomstolar.

(Första lagutskottets utlåtande nr 24.)

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag hava enskilda motionärer hemställt,

att riksdagen ville för sin del besluta att upphäva stadgandena om

krigsdomstolar. t .

Ehuru det kan sägas vara allmänt erkänt, att en särskild jurisdiktion

för vissa klasser eller delar av ett lands befolkning ej låter sig

förena med principen om medborgarnes likhet inför lagen, har det över

allt, både i vårt land och annorstädes, ansetts nödvändigt, att militära

brottmål behandlades av särskilda militära domstolar. Ett avsteg från

denna, såvitt riksdagen har sig bekant, hittills undantagslösa regel har

emellertid nu gjorts, i det att man i Danmark beslutat krigsdomstolarnas

avskaffande. Detta har skett genom Lov om Retsplejen ved Haeren og

Sovaernet av den 4 oktober 1919, vilken lag träder i kraft tre månader

efter dess offentliggörande i »Lovtidende», dock senast den 1 april 1920.

Första paragrafen i nämnda lag lyder: »De militaere Retter bortfalder».

Denna regel är undantagslös. De förutvarande militära domstolarna träda

ej i något fall i funktion.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Krigs
lagstiftnings
kommittén.

4 Riksdagens skrivelse Nr 227.

De civila domstolarna skola vid avgörandet av de militära målen

hava sin vanliga sammansättning; militärer hava icke säte och stämma

i rätten. Domstolen har dock tillerkänts rätt att i brottmål, där teknisk

eller annan sådan särskild fackkunskap synes vara av betydelse, tillkalla

två sakkunniga ledamöter. Dessa behöva dock icke vara militärer. Atalsrätten

däremot är överlämnad åt de militära myndigheterna. Det stadgas

sålunda, att åtalsrätten utövas av de s. k. militära rättegångscheferna

under tillsyn av försvarsministern. Rättegångschefer äro vederbörande

högre befälhavare (chefer för regementen och självständiga truppavdelningar,

kommenderande generaler m. fl.). Åtalsrätt tillkommer också,

på grund av hans överordnade ställning, alltid försvarsministern. Då

åtalsrätten sålunda utövas av personer utan juridisk utbildning, har man

ansett sig behöva garantier mot missbruk av nämnda rätt. Det har därför

bestämts, att rättegångscheferna vid utövande av sin åtalsrätt skola

bistås av rättsbildade auditörer. Nämnas kan vidare, att det med hänsyn

till disciplinens upprätthållande ansetts nödvändigt att bibehålla den

disciplinära bestraffningsrätten.

I Norge är, enligt vad riksdagen har sig bekant, en proposition

om avskaffande av krigsdomstolarna i fredstid samt överflyttande av åtalsrätten

i de militära brottmålen från militärmyndigheterna till den civila

åklagarmakten under utarbetande i justitiedepartementet för att i år föreläggas

stortinget.

Vad vårt land angår upptogs frågan, huruvida särskilda krigsdomstolar

fortfarande borde bibehållas, av den av Eders Kungl. Maj:t den

1 april 1901 tillsatta kommittén för revision av strafflagen för krigsmakten

och förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

I sitt den 3 april 1905 avgivna betänkande yttrade kommittén sålunda

i denna del följande:

»I riksdagens skrivelse av den 1 juni 1901 har, med anledning av vid

samma års riksmöte väckta motioner, även framkastats den frågan, huruvida

särskilda krigsdomstolar fortfarande borde bibehållas, eller huruvida de mål, som

nu handläggas av dessa, skulle kunna utan skada överflyttas till de allmänna

domstolarna, särskilt rådstuvurätterna.

De specialdomstolar i brottmål, som i vårt land funnits, hava, som bekant,

i allmänhet under senare tider avskaffats. Därvid har dock undantag gjorts för

krigsdomstolarna, vilkas bibehållande redan lagkommittén, som i allmänhet förordade

specialdomstolarnas avskaffande, tillstyrkte.

De mål, som enligt vår nuvarande lagstiftning tillhöra krigsdomstolarna,

kunna, i stort taget, sägas vara sådana mål, som angå antingen brott i ämbetet

eller tjänsten vid krigsmakten eller brott, vilka, fastän begångna utom ämbetet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 227. 0

eller tjänsten, likväl äga ett nära samband med det militära tjänsteförhållandet.

Med den ståndpunkt, vår lagstiftning sålunda intager, är tydligen grunden till

den särskilda militära jurisdiktionen att söka icke däri, att lagstiftaren velat förbehålla

militärståndet såsom sådant ett särskilt forum, annorlunda kvalificerat än

det, som gäller för andra medborgare, utan, förutom i rent praktiska lämplighetshänsyn,

betingade av militärens särskilda tjänstgöring, däri att de militära målen

ansetts för sitt rätta bedömande kräva icke blott lagkunskap utan även särskilda

militära insikter och militär erfarenhet. De militära förhållandenas säregna beskaffenhet

medför, att de synpunkter, som vid dessa måls utredning och avgörande

böra tagas i betraktande, i många fall icke kunna fullt komma till sin

rätt, med mindre den militära fackkunskapen och erfarenheten därvid får tillfälle

att i en eller annan form medverka. Särskilt gäller detta i sådana fall,

där den tilltalades brottslighet av lagen göres beroende av vad militärtjänsten i

det ifrågavarande fallet med avseende å föreliggande förhållanden av honom

kan anses hava fordrat. Den militära strafflagen kan nämligen icke inlåta sig

på att beskriva varje enligt densamma straffbar förseelse i den militära tjänsten

och belägga varje sådan förseelse med särskilt straff, utan måste i vissa fall i

beskrivningen av brottet använda generella bestämningar, som vid lagens tillämpning

förutsätta ett bedömande av vad förhållandena i det speciella fallet

av en god krigsman fordra. Ett exempel härpå är, när strafflagen belägger

med straff krigsmans vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande

av de tjänsteplikter, som honom efter reglementen eller andra allmänna

författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter åligga, eller av förhållandenas

beskaffenhet påkallas (144 § i nu gällande lag; 130 § i förslaget till strafflag

för krigsmakten), en bestämmelse, som givetvis är av ganska stor praktisk

betydelse och ofta kommer till tillämpning. Men även i andra fall än dem, som

nu berörts, måste den civile domaren i mål av ifrågavarande beskaffenhet ofta

nog vara i behov av den militära fackinsiktens stöd för vinnande av ett gott

och riktigt resultat. Den civile domaren bör visserligen, om han skall vara väl

skickad för sitt kall, äga icke blott en noggrann insikt i de lagar och författningar,

som han har att tillämpa, och en klar uppfattning av de grunder, varpå

dessa äro byggda, utan även en mångsidig allmän bildning. Men man kan svårligen

av honom fordra eller förvänta, att han utan tillfälle till samarbete med

militära bisittare skall vara i stånd att förskaffa sig den kännedom om de militära

förhållandena, som hos en domare i krigsrättsmål bör fordras.

Emellertid skulle man ju kunna tänka sig, att med fasthållande av dessa

synpunkter de militära målen kunde förläggas till de allmänna domstolarne, om

dessa förstärktes genom militära bisittare, representerande den speciella sakkunskap,

som är nödig. Men viktiga skäl av dels praktisk, dels humanitär art tala,

efter’ kommitténs uppfattning, emot att, även med en dylik anordning, anlita de

allmänna domstolarne för de militära målens behandling.

Det synes för det första vara påtagligt, att den militära tjänstgöringen till

sin beskaffenhet är sådan, att det svårligen kan anses ändamålsenligt eller lämpligt,

att de, som tillhöra krigsmakten, ryckas ifrån denna sin tjänstgöring för att

för fel i ämbetet eller tjänsten svara inför allmän domstol. Det hinder i tjänstgöringen

och den tidsutdräkt och omgång, som därav skulle uppkomma, inne
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 227.

bära nämligen så stora olägenheter, att en dylik anordning helt visst icke skulle

befinnas tillfredsställande. Vad särskilt angår våra allmänna underrätter, sådana

de nu äro organiserade, faller detta lätt i ögonen. Synnerligast gäller detta om

häradsrätterna. Men detsamma synes, om än ej i fullt samma grad, gälla även

rådstuvurätterna, vilka man närmast torde hava tänkt sig skulle kunna komma

i fråga att upptaga de mål, som nu tillhöra krigsdomstolarna. Utom det att

vissa avdelningar av krigsmakten äro förlagda å orter, där rådstuvurätt icke finnes,

har nämligen eu väsentlig del av krigsmakten under stor del av året sin tjänstgöring

å övningsplatser, belägna på tämligen långt avstånd ifrån närmaste stad.

Att under sådana förhållanden eu överflyttning av ifrågavarande mål till stadsdomstolarna

även i praktiskt avseende skulle medföra åtskilliga ganska betänkliga

olägenheter, synes vara oemotsägligt. Särskilt skulle den snabbhet i målens

avgörande, som speciellt beträffande ifrågavarande mål utgör ett önskemål och

genom särskilda kngsdomstolars inrättande kan vinnas, tydligen därigenom delvis

gå förlorad eller åtminstone kunna uppnås endast på bekostnad av andra

viktiga intressen.

Vid frågan om de militära målens överflyttande till de allmänna domstolar^

förtjänar även eu annan synpunkt beaktande. Väl äro överträdelser av

krigslag och åsidosättande av militära tjänsteplikter, såväl som överträdelser av

den allmänna lagens bud, förbrytelser och förseelser. Men vad angår den stora

massan av dem, som stå under krigslagarne — de värnpliktige — hava dessa

icke efter fritt yrkesval själva ställt sig, utan på grund av statsmakternas bud

blivit ställda under dessa lagar. Bryta de emot dem, så att de måste stå till

rätta inför dömande myndighet, synes det likväl vara synnerligen angeläget, att

icke de former, under vilka rannsakning och dom komma dem till del, göras

mera kännbara för deras goda namn och medborgerliga anseende, än som är

oundgängligt. Men detta skulle säkerligen bliva fallet, om de militära målen

förlädes till allmän domstol. Den värnpliktige, som gjort sig skyldig till en rent

militär överträdelse, skulle då komma att skylta på domstolens uppropslista mellan

grova missdådare. Hans förhållande skulle rannsakas i närvaro av de stora

menigheter, som pläga samla sig såsom åskådare och åhörare vid de allmänna

domstolarnas förhandlingar. Hans med dylik stor offentlighet avkunnade straff

skulle, i stället för att det är avsett att vara en näpst utan följder för hans

efter tjänstens avslutande rent civila bana, lätteligen kunna sätta en verklig fläck

på hans anseende, måhända just i den ort, där han skall framleva sitt liv. Det

är vid övervägande härav, som kommittén anser sig med rätta kunna beteckna

bibehållandet av de militära specialdomstolarne såsom ett ingalunda oviktigt humanitetsintresse.

Aven om det emellertid läte tänka sig, att de allmänna domstolarna, på

ett eller annat sätt förstärkta med militära krafter, skulle kunna i fredstid utan

alltför stora olägenheter upptaga de mål, som nu hos oss tillhöra krigsdometol,

är likväl tydligt, att detta svårligen läte sig göra under krig. Den rörlighet hos

krigsmaktens särskilda avdelningar, som kriget ovillkorligen medför, och angelägenheten

därav att under sådana förhållanden de tilltalade eller andra, som

tillhöra krigsmakten, icke i större utsträckning än nödvändigt dragas ifrån krigstjänsten

för att svara eller höras inför allmän domstol, måhända belägen på långt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 227.

avstånd från den plats, där krigsoperationerna försiggå, fordra uppenbarligen andra,

rörligare organ för den militära rättsskipningens handhavande, än de allmänna

domstolarna kunna erbjuda. Ögonskenlig! är ock, att behovet av militär

fackinsikt och kännedom om militära förhållanden inom de domstolar, åt vilka

denna rättsskipning anförtros, i krigstid framträder ännu mera än i fred. Men

om det således kan betraktas såsom givet, att de allmänna domstolarna icke lämpa

sig för avdömande av de militära målen i krigstid, utan att härför särskilda krigsdomstolar

erfordras, synes det ock vara klart, att dessa svårligen kunna förväntas

på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift, därest icke en liknande organisation

finnes inrättad även under fred. Skulle nämligen de militära målen i fredstid

handläggas av de allmänna domstolarna, men vid utbrott av krig överflyttas till

andra, under freden helt och hållet oprövade domstolar, är att befara, att den

förtrogenhet och vana vid dessa måls handläggning, som utan tvivel äro behövliga,

därest lagskipningen å förevarande område i krigstid skall kunna någorlunda tillfredsställa

de anspråk, som skäligen därå böra ställas, inom dessa domstolar totalt

komma att saknas, medan däremot, ifall en organisation, likartad med den i krigstid

användbara, finnes redan under fred, den erfarenhet och vana vid ifrågavarande

måls behandling, som finnas samlade vid de under fred verksamma domstolarna,

kunna komma även de i krig fungerande till godo. Väl lärer det ligga i sakens

natur, att man svårligen i krig kan i alla delar orubbad bibehålla en organisation

av krigsdomstolarna, som kan finnas möjlig och lämplig i fredstid, synnerligast

ifall man, på sätt riksdagen i sin förenämnda skrivelse antytt, vill söka för fredstid

åstadkomma eu organisation, enligt vilken det civila elementet i dessa domstolar

skulle erhålla större utrymme än hittills. Men klart är, att ifall de särskilda

anordningar, som för ifrågavarande måls handläggning måste träffas i krigstid,

i möjligaste mån ansluta sig till eu redan förut befintlig särskild organisation för

likartat ändamål, ej mindre övergången till mobiliseringstillståndet, i vad rättsväsendet

angår, måste antagas försiggå lättare och enklare, än ifall eu motsvarande

organisation förut saknas, än även de organ, som äro avsedda att under de nya

förhållandena träda i verksamhet, fungera jämnare och säkrare, än i saknad av

en dylik organisation kan antagas bliva fallet.

Inom alla de civiliserade stater, om vilkas lagstiftning kommittén haft tillfälle

inhämta kännedom, finnas ock särskilda krigsdomstolar inrättade och äro

sådana allestädes i verksamhet ej blott i krig utan även i fredstid.

På ovan anförda grunder anser kommittén särskilda krigsdomstolar höra

fortfarande bibehållas.»

I det för 1914 års senare riksdag av Eders Kung]. Maj:t framlagda 19I4fjgs n!:s

förslaget till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes bibehölls

systemet med särskilda krigsdomstolar. Med anledning av propositionen

väcktes i andra kammaren av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping

en motion (nr 200) avseende krigsrättsmålens överflyttande till de allmänna

domstolarna.

Lagutskottet fann den dåvarande tidpunkten icke lämplig för upptagande

till behandling av frågan om krigsdomstolarnas upphörande,

s. 8 Kontrollera mot PDF

Riksdagen.

8 Riksdagens skrivelse Nr 227.

vilken mening man än kunde hysa rörande lämpligheten av att till de

allmänna underrätterna, vare sig med eller utan militära bisittare, förlägga

de mål, som enligt förslaget skulle behandlas av krigsrätt. Frånsett att

en ändring av lagen i denna riktning skulle föranleda en så fullständig

omarbetning av det framlagda förslaget, att ett uppskov med krigslagsreformen

givetvis måste därav följa, vore det uppenbart, att en dylik genomgripande

förändring i fråga om de militära målens behandling, därest den

vid en närmare prövning kunde finnas nödig och nyttig, borde komma

till stånd först i samband med reformen av vår allmänna processlagstiftning

och de förändringar i de allmänna domstolarnas organisation, som

därav måste bliva en följd.

Motionen blev på hemställan av utskottet avslagen av riksdagen, som

i huvudsak biföll vad i den kungliga propositionen i denna del föreslagits.

Den 23 oktober 1914 utfärdades nu gällande lag om krigsdomstolar

och rättegången därstädes, vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1916.

Enligt berörda lag utgöres i fredstid underdomstol vid krigsmakten av

krigsrätt. Denna består av krigsdomare såsom ordförande, två militära

ledamöter och en auditör. Krigsöverdomstol är, utom i vissa fall, krigshovrätten.

Denna är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning. Den

utgöres av ordföranden å en av hovrättens divisioner såsom ordförande,

en annan ledamot i samma hovrätt, ett krigshovrättsråd och två militära

ledamöter. Högsta instans även för krigsrättsmålen är högsta domstolen.

Uti dessa måls avgörande i högsta domstolen skall, enligt 20 § regeringsformen,

deltaga två av Konungen förordnade militärpersoner av högre grad.

Riksdagen finner det av lagutskottet vid 1914 års senare riksdag anförda

skäl för uppskov med frågan om krigsdomstolarnas avskaffande ej

längre äga giltighet. Det har nämligen visat sig, att reformen av vårt

rättegångsväsen och därav påkallade förändringar i de allmänna domstolarnas

organisation kommer att låta längre vänta på sig än år 1914

kunde förutses. Någon anledning att i avvaktan på nämnda reforms

genomförande låta behandlingen av nu ifrågavarande spörsmål anstå, synes

vid sådant förhållande riksdagen ej vara för handen.

Riksdagen anser ett system med särskilda krigsdomstolar ej vara

förenligt med principen om medborgarnas likhet inför lagen. Då vidare

enligt riksdagens uppfattning blotta förefintligheten av särskilda domstolar

för behandling av brott enligt strafflagen för krigsmakten är ägnad att

hos vida kretsar av vårt folk i någon mån rubba den tillit till att

rättsskipningen handhaves lika mot alla, som måste anses vara en ound
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 227.

gänglig förutsättning för att rättsskipningen skall kunna i längden väl

fylla sitt ändamål, och en särskild jurisdiktion för personer tillhörande

krigsmakten icke kan anses av förhållandenas egen natur oundgängligen

nödvändig, är det enligt riksdagens mening av vikt, att Sverige, i likhet

med de övriga skandinaviska länderna, skrider till avskaffande av den

särskilda militära jurisdiktionen.

Krigslagstiftningskommittén har väl i sitt ovan intagna yttrande

anfört, att de militära målen för sitt rätta bedömande kräva icke blott

lagkunskap utan även särskilda militära insikter och militär erfarenhet,

och att man av den civile domaren svårligen kunde fordra eller förvänta,

att han utan tillfälle till samarbete med militära bisittare skulle

vara i stånd att förskaffa sig den kännedom om de militära förhållandena,

som borde fordras av en domare i krigsrätts mål. riksdagen vill

häremot erinra, att det i många andra mål och ärenden torde erfordras

eu lika hög grad av fackkunskap som i de militära målen, utan att det

därför ansetts nödigt att för sådana mål inrätta särskilda domstolar.

Och det synes svårt att förstå, varför ett riktigt bedömande av ett militärt

mål skulle för en domare erbjuda större svårigheter än ett annat

på vissa speciella förhållanden grundat mål. Skulle en speciell militär

fackkunskap anses i vissa fall ej kunna undvaras, står den utvägen tillbuds

att, på sätt i danska lagen bestämts, berättiga domstolarna att för

sådana fall med sig adjungera en eller flera sakkunniga ledamöter, militärer

eller andra. Riksdagen vill också erinra därom, att i vårt land

för närvarande är föreskrivet, att rådhusrätterna i vissa fall, där särskild

fackkunskap ansetts erforderlig, skola förstärkas av sakkunniga ledamöter

(så i handelsmål, vissa patentmål och vissa sjörättsmål).

Krigslagstiftningskommittén yttrar vidare, att de allmänna domstolarna,

även om de förstärktes med militära bisittare, ej borde anlitas

för behandling av militära mål. Som stöd för denna mening anför kommittén

skäl av dels praktisk, dels humanitär art. Kommittén yttrar

sålunda till en början, att med den nuvarande organisationen av våra

underrätter, och då särskilt häradsrätterna, en handläggning därstädes av

krigsrättsmålen skulle verka hindrande för den militära tjänstgöringen,

varjämte den snabbhet, som speciellt beträffande dessa mål vore önskvärd,

icke syntes kunna uppnås. Härtill kan först anmärkas, att ett

inställande för domstol ej är mera betungande för en militär än en annan

medborgare, och att för övrigt den militära tjänstgöringen i stort sett

uppenbarligen ej hindras därigenom, att en eller annan militär, som

gjort sig skyldig till brott, nödgas inställa sig för domstol. Det är vidare

Bihang till riksdagens protokoll 1!)20. 14 sand. Nr 225—227. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 227.

svårt att inse, varför ej målens handläggning kan ske lika snabbt vid en

rådhusrätt som inför krigsrätt, då rådhusrätterna alltid hava sammanträden

minst en och ofta två eller flera gånger i veckan, varjämte

extra sessioner vid behov kunna anordnas. Vad angår häradsrätterna,

där handläggningen av krigsrättsmålen onekligen stöter på

vissa svårigheter, är att märka, dels att endast ett fåtal garnisonsorter

äro belägna inom häradsrätts domvärjo och dels att genom la0, den

7 maj 1918 möjliggjorts att vid häradsrätterna hålla särskilda sammanträden

under eller mellan de lagtima tingen. Också vid häradsrätterna

kunna för övrigt extra sammanträden utsättas vid behov. Då vidare

kommittén betecknat bibehållandet av de militära specialdomstolarna såsom

ett ingalunda oviktigt humanitetsintresse, föranleder detta påstående

ej till något annat riksdagens yttrande än att det i vida kretsar och

även allmänt bland de värnpliktiga själva i allt fall betraktas såsom en

given fördel, att en av värnpliktig under tiden för hans tjänstgöring

begången förseelse handlägges av allmän domstol och ej av en särskild

militär domstol, där de rent militära synpunkterna befaras skola, till

nackdel för rättsskipningen, göra sig starkare gällande än i en allmän

domstol. Mycket avseende torde ej heller behöva fästas vid vad kommittén

anför därom, att de särskilda krigsdomstolar, som under krig

erfordras, svårligen skulle kunna fylla sin uppgift, därest icke en liknande

organisation finnes inrättad även under fred. Anser man, på de

skäl riksdagen ovan anfört, att särskilda krigsdomstolar icke böra förefinnas,

står det nämligen utan vidare klart, att dessa domstolar ej böra

bibehållas allenast av den anledningen, att det i händelse av krig kan

befinnas erforderligt att använda sådana organ för den militära rättsskipningens

handhavande. Någon svårighet att i krigstid erhålla en för sin

uppgift väl skickad domstol torde ej vara att befara.

Det framgår av vad sålunda anförts, att de skäl, som åberopats

för ett bibehållande av krigsdomstolarna, enligt riksdagens mening ej äro

av avgörande betydelse. Riksdagen har emellertid ej förbisett, att även

andra svårigheter än de ovan oinförmälda kunna komma att uppstå vid

de militära målens förläggande till de allmänna domstolarna. Det torde

sålunda bliva nödvändigt att vid den blivande utredningen i förevarande

fråga taga under övervägande, huruvida icke särskilda regler om forum

måste givas beträffande de militära brottmålen.

Riksdagen vill i denna del blott erinra därom, att laga domstol i

brottmål i allmänhet är den rätt, inom vars domvärjo den brottsliga

gärningen är begången. Har då exempelvis vid ett i stad förlagt trupp
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 227.

förband ett brott mot krigslagarna begåtts inom stadens område, skulle

handläggningen av målet tillkomma stadens rådhusrätt; om åter brottet

förövades vid någon övning alldeles invid staden men utanför dennas

område, bleve häradsrätt behörigt forum. Och en vid manöver på längre

avstånd från förläggningsorten begången förseelse skulle komma att åtalas

vid domstolen i den ort, där truppen tillfälligtvis befann sig vid förseelsens

begående. Olägenheterna av en sådan ordning äro påtagliga,

och även andra svårigheter i här förevarande avseende måste vid reformens

genomförande uppstå. Det synes därför nödvändigt att vid den

blivande utredningen taga hänsyn till berörda av riksdagen påpekade

förhållanden.

Att märka är vidare, att staten, i den mån rådhusrätterna komma

att övertaga även den militära rättsskipningen, icke lärer kunna undgå

att till städerna utgiva ersättning för den kostnad detta övertagande

givetvis måste förorsaka städerna. Det torde dock kunna antagas, att

berörda kostnader komma att understiga kostnaden för den nuvarande

militära rättsskipningen, och att ifrågavarande reform således skulle

komma att för statsverket medföra en måhända ej obetydlig besparing.

Riksdagen vill i sådant hänseende framhålla, att om, såsom är att vänta,

den nuvarande övningstiden för de värnpliktiga ej oväsentligt förkortas,

detta givetvis måste hava till följd en absolut minskning av de mål,

som hittills gått till krigsrätt.

Riksdagen anser således, dels att ett avskaffande av krigsdomstolarna

i fredstid är ur principiell synpunkt ett allmänt intresse av stor vikt,

och dels att ett överflyttande av de militära målen till de allmänna domstolarna,

om ock förenat med vissa vanskligheter, dock icke torde möta

hinder av mera betydande art.

Att även i krigstid undvara särskilda krigsdomstolar synes däremot

riksdagen av lätt insedda skäl ej vara möjligt. En annan sak är, att det

givetvis kan tagas under övervägande, vilken organisation lämpligen bör

givas åt dessa domstolar. Nämnas kan vidare, att i den ovan omförmälda

danska lagen ej givas några bestämmelser för krigsförhållanden.

1 motiveringen till det kommittéförslag, som låg till grund för lagen,

uttalas emellertid, att det i krigstid kunde väntas bliva nödvändigt att

avvika från lagens bestämmelser, men att det icke ansetts nödvändigt att

meddela regler därför; ett sådant avvikande borde givetvis ske i form av

lag, eventuellt genom en provisorisk sådan.

Ej heller är det enligt riksdagens mening möjligt att skrida till ett

borttagande av även den militära bestraffningsrätten i disciplinmål. Det

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 227.

måste anses vara för disciplinens upprätthållande oundgängligen erforderligt,

att vederbörande befälhavare äga att vid vissa förseelser använda sig

av disciplinära bestraffningsmedel. På grund av de speciella förhållandena

i den militära tjänsten är det nämligen ofta nödvändigt, att reaktionen

mot en begången förseelse sker omedelbart och utan den omgång

ett domstolsförfarande alltid måste medföra. Härtill kommer, att antalet

av dylika förseelser är så stort, att det redan på grund därav måste möta

betänkligheter att belasta domstolarna med ett avgörande av desamma.

Huruvida, efter krigsdomstolarnas avskaffande, området för den disciplinära

bestraffningsrätten kan i det hela bibehållas oförändrat eller om eu förskjutning

i den ena eller andra riktningen kan befinnas nödvändig, låter

sig givetvis ej utan en ingående undersökning avgöra.

Med åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att

Eders Kungl. Maj:t ville, efter verkställd utredning, huruvida krigsdomstolarna

i fredstid kunna avskaffas, för riksdagen framlägga det för
7

O Do

slag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 14 maj 1920.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget. 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.