Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om upphävande av stadgandena angående krigsdomstolar.
1920-05-14 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1920:227, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om upphävande av stadgandena angående krigsdomstolar.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 227.
3
Nr 227.
Godkänd av första kammaren den 14 maj 1920.
Godkänd av andra kammaren den 14 maj 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta
motioner om upphävande av stadgandena angående
krigsdomstolar.
(Första lagutskottets utlåtande nr 24.)
Till Konungen.
Vid innevarande års riksdag hava enskilda motionärer hemställt,
att riksdagen ville för sin del besluta att upphäva stadgandena om
krigsdomstolar. t .
Ehuru det kan sägas vara allmänt erkänt, att en särskild jurisdiktion
för vissa klasser eller delar av ett lands befolkning ej låter sig
förena med principen om medborgarnes likhet inför lagen, har det över
allt, både i vårt land och annorstädes, ansetts nödvändigt, att militära
brottmål behandlades av särskilda militära domstolar. Ett avsteg från
denna, såvitt riksdagen har sig bekant, hittills undantagslösa regel har
emellertid nu gjorts, i det att man i Danmark beslutat krigsdomstolarnas
avskaffande. Detta har skett genom Lov om Retsplejen ved Haeren og
Sovaernet av den 4 oktober 1919, vilken lag träder i kraft tre månader
efter dess offentliggörande i »Lovtidende», dock senast den 1 april 1920.
Första paragrafen i nämnda lag lyder: »De militaere Retter bortfalder».
Denna regel är undantagslös. De förutvarande militära domstolarna träda
ej i något fall i funktion.
Krigs
lagstiftnings
kommittén.
4 Riksdagens skrivelse Nr 227.
De civila domstolarna skola vid avgörandet av de militära målen
hava sin vanliga sammansättning; militärer hava icke säte och stämma
i rätten. Domstolen har dock tillerkänts rätt att i brottmål, där teknisk
eller annan sådan särskild fackkunskap synes vara av betydelse, tillkalla
två sakkunniga ledamöter. Dessa behöva dock icke vara militärer. Atalsrätten
däremot är överlämnad åt de militära myndigheterna. Det stadgas
sålunda, att åtalsrätten utövas av de s. k. militära rättegångscheferna
under tillsyn av försvarsministern. Rättegångschefer äro vederbörande
högre befälhavare (chefer för regementen och självständiga truppavdelningar,
kommenderande generaler m. fl.). Åtalsrätt tillkommer också,
på grund av hans överordnade ställning, alltid försvarsministern. Då
åtalsrätten sålunda utövas av personer utan juridisk utbildning, har man
ansett sig behöva garantier mot missbruk av nämnda rätt. Det har därför
bestämts, att rättegångscheferna vid utövande av sin åtalsrätt skola
bistås av rättsbildade auditörer. Nämnas kan vidare, att det med hänsyn
till disciplinens upprätthållande ansetts nödvändigt att bibehålla den
disciplinära bestraffningsrätten.
I Norge är, enligt vad riksdagen har sig bekant, en proposition
om avskaffande av krigsdomstolarna i fredstid samt överflyttande av åtalsrätten
i de militära brottmålen från militärmyndigheterna till den civila
åklagarmakten under utarbetande i justitiedepartementet för att i år föreläggas
stortinget.
Vad vårt land angår upptogs frågan, huruvida särskilda krigsdomstolar
fortfarande borde bibehållas, av den av Eders Kungl. Maj:t den
1 april 1901 tillsatta kommittén för revision av strafflagen för krigsmakten
och förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes.
I sitt den 3 april 1905 avgivna betänkande yttrade kommittén sålunda
i denna del följande:
»I riksdagens skrivelse av den 1 juni 1901 har, med anledning av vid
samma års riksmöte väckta motioner, även framkastats den frågan, huruvida
särskilda krigsdomstolar fortfarande borde bibehållas, eller huruvida de mål, som
nu handläggas av dessa, skulle kunna utan skada överflyttas till de allmänna
domstolarna, särskilt rådstuvurätterna.
De specialdomstolar i brottmål, som i vårt land funnits, hava, som bekant,
i allmänhet under senare tider avskaffats. Därvid har dock undantag gjorts för
krigsdomstolarna, vilkas bibehållande redan lagkommittén, som i allmänhet förordade
specialdomstolarnas avskaffande, tillstyrkte.
De mål, som enligt vår nuvarande lagstiftning tillhöra krigsdomstolarna,
kunna, i stort taget, sägas vara sådana mål, som angå antingen brott i ämbetet
eller tjänsten vid krigsmakten eller brott, vilka, fastän begångna utom ämbetet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 227. 0
eller tjänsten, likväl äga ett nära samband med det militära tjänsteförhållandet.
Med den ståndpunkt, vår lagstiftning sålunda intager, är tydligen grunden till
den särskilda militära jurisdiktionen att söka icke däri, att lagstiftaren velat förbehålla
militärståndet såsom sådant ett särskilt forum, annorlunda kvalificerat än
det, som gäller för andra medborgare, utan, förutom i rent praktiska lämplighetshänsyn,
betingade av militärens särskilda tjänstgöring, däri att de militära målen
ansetts för sitt rätta bedömande kräva icke blott lagkunskap utan även särskilda
militära insikter och militär erfarenhet. De militära förhållandenas säregna beskaffenhet
medför, att de synpunkter, som vid dessa måls utredning och avgörande
böra tagas i betraktande, i många fall icke kunna fullt komma till sin
rätt, med mindre den militära fackkunskapen och erfarenheten därvid får tillfälle
att i en eller annan form medverka. Särskilt gäller detta i sådana fall,
där den tilltalades brottslighet av lagen göres beroende av vad militärtjänsten i
det ifrågavarande fallet med avseende å föreliggande förhållanden av honom
kan anses hava fordrat. Den militära strafflagen kan nämligen icke inlåta sig
på att beskriva varje enligt densamma straffbar förseelse i den militära tjänsten
och belägga varje sådan förseelse med särskilt straff, utan måste i vissa fall i
beskrivningen av brottet använda generella bestämningar, som vid lagens tillämpning
förutsätta ett bedömande av vad förhållandena i det speciella fallet
av en god krigsman fordra. Ett exempel härpå är, när strafflagen belägger
med straff krigsmans vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande
av de tjänsteplikter, som honom efter reglementen eller andra allmänna
författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter åligga, eller av förhållandenas
beskaffenhet påkallas (144 § i nu gällande lag; 130 § i förslaget till strafflag
för krigsmakten), en bestämmelse, som givetvis är av ganska stor praktisk
betydelse och ofta kommer till tillämpning. Men även i andra fall än dem, som
nu berörts, måste den civile domaren i mål av ifrågavarande beskaffenhet ofta
nog vara i behov av den militära fackinsiktens stöd för vinnande av ett gott
och riktigt resultat. Den civile domaren bör visserligen, om han skall vara väl
skickad för sitt kall, äga icke blott en noggrann insikt i de lagar och författningar,
som han har att tillämpa, och en klar uppfattning av de grunder, varpå
dessa äro byggda, utan även en mångsidig allmän bildning. Men man kan svårligen
av honom fordra eller förvänta, att han utan tillfälle till samarbete med
militära bisittare skall vara i stånd att förskaffa sig den kännedom om de militära
förhållandena, som hos en domare i krigsrättsmål bör fordras.
Emellertid skulle man ju kunna tänka sig, att med fasthållande av dessa
synpunkter de militära målen kunde förläggas till de allmänna domstolarne, om
dessa förstärktes genom militära bisittare, representerande den speciella sakkunskap,
som är nödig. Men viktiga skäl av dels praktisk, dels humanitär art tala,
efter’ kommitténs uppfattning, emot att, även med en dylik anordning, anlita de
allmänna domstolarne för de militära målens behandling.
Det synes för det första vara påtagligt, att den militära tjänstgöringen till
sin beskaffenhet är sådan, att det svårligen kan anses ändamålsenligt eller lämpligt,
att de, som tillhöra krigsmakten, ryckas ifrån denna sin tjänstgöring för att
för fel i ämbetet eller tjänsten svara inför allmän domstol. Det hinder i tjänstgöringen
och den tidsutdräkt och omgång, som därav skulle uppkomma, inne
-
6
Riksdagens skrivelse Nr 227.
bära nämligen så stora olägenheter, att en dylik anordning helt visst icke skulle
befinnas tillfredsställande. Vad särskilt angår våra allmänna underrätter, sådana
de nu äro organiserade, faller detta lätt i ögonen. Synnerligast gäller detta om
häradsrätterna. Men detsamma synes, om än ej i fullt samma grad, gälla även
rådstuvurätterna, vilka man närmast torde hava tänkt sig skulle kunna komma
i fråga att upptaga de mål, som nu tillhöra krigsdomstolarna. Utom det att
vissa avdelningar av krigsmakten äro förlagda å orter, där rådstuvurätt icke finnes,
har nämligen eu väsentlig del av krigsmakten under stor del av året sin tjänstgöring
å övningsplatser, belägna på tämligen långt avstånd ifrån närmaste stad.
Att under sådana förhållanden eu överflyttning av ifrågavarande mål till stadsdomstolarna
även i praktiskt avseende skulle medföra åtskilliga ganska betänkliga
olägenheter, synes vara oemotsägligt. Särskilt skulle den snabbhet i målens
avgörande, som speciellt beträffande ifrågavarande mål utgör ett önskemål och
genom särskilda kngsdomstolars inrättande kan vinnas, tydligen därigenom delvis
gå förlorad eller åtminstone kunna uppnås endast på bekostnad av andra
viktiga intressen.
Vid frågan om de militära målens överflyttande till de allmänna domstolar^
förtjänar även eu annan synpunkt beaktande. Väl äro överträdelser av
krigslag och åsidosättande av militära tjänsteplikter, såväl som överträdelser av
den allmänna lagens bud, förbrytelser och förseelser. Men vad angår den stora
massan av dem, som stå under krigslagarne — de värnpliktige — hava dessa
icke efter fritt yrkesval själva ställt sig, utan på grund av statsmakternas bud
blivit ställda under dessa lagar. Bryta de emot dem, så att de måste stå till
rätta inför dömande myndighet, synes det likväl vara synnerligen angeläget, att
icke de former, under vilka rannsakning och dom komma dem till del, göras
mera kännbara för deras goda namn och medborgerliga anseende, än som är
oundgängligt. Men detta skulle säkerligen bliva fallet, om de militära målen
förlädes till allmän domstol. Den värnpliktige, som gjort sig skyldig till en rent
militär överträdelse, skulle då komma att skylta på domstolens uppropslista mellan
grova missdådare. Hans förhållande skulle rannsakas i närvaro av de stora
menigheter, som pläga samla sig såsom åskådare och åhörare vid de allmänna
domstolarnas förhandlingar. Hans med dylik stor offentlighet avkunnade straff
skulle, i stället för att det är avsett att vara en näpst utan följder för hans
efter tjänstens avslutande rent civila bana, lätteligen kunna sätta en verklig fläck
på hans anseende, måhända just i den ort, där han skall framleva sitt liv. Det
är vid övervägande härav, som kommittén anser sig med rätta kunna beteckna
bibehållandet av de militära specialdomstolarne såsom ett ingalunda oviktigt humanitetsintresse.
Aven om det emellertid läte tänka sig, att de allmänna domstolarna, på
ett eller annat sätt förstärkta med militära krafter, skulle kunna i fredstid utan
alltför stora olägenheter upptaga de mål, som nu hos oss tillhöra krigsdometol,
är likväl tydligt, att detta svårligen läte sig göra under krig. Den rörlighet hos
krigsmaktens särskilda avdelningar, som kriget ovillkorligen medför, och angelägenheten
därav att under sådana förhållanden de tilltalade eller andra, som
tillhöra krigsmakten, icke i större utsträckning än nödvändigt dragas ifrån krigstjänsten
för att svara eller höras inför allmän domstol, måhända belägen på långt
7
Riksdagens skrivelse Nr 227.
avstånd från den plats, där krigsoperationerna försiggå, fordra uppenbarligen andra,
rörligare organ för den militära rättsskipningens handhavande, än de allmänna
domstolarna kunna erbjuda. Ögonskenlig! är ock, att behovet av militär
fackinsikt och kännedom om militära förhållanden inom de domstolar, åt vilka
denna rättsskipning anförtros, i krigstid framträder ännu mera än i fred. Men
om det således kan betraktas såsom givet, att de allmänna domstolarna icke lämpa
sig för avdömande av de militära målen i krigstid, utan att härför särskilda krigsdomstolar
erfordras, synes det ock vara klart, att dessa svårligen kunna förväntas
på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift, därest icke en liknande organisation
finnes inrättad även under fred. Skulle nämligen de militära målen i fredstid
handläggas av de allmänna domstolarna, men vid utbrott av krig överflyttas till
andra, under freden helt och hållet oprövade domstolar, är att befara, att den
förtrogenhet och vana vid dessa måls handläggning, som utan tvivel äro behövliga,
därest lagskipningen å förevarande område i krigstid skall kunna någorlunda tillfredsställa
de anspråk, som skäligen därå böra ställas, inom dessa domstolar totalt
komma att saknas, medan däremot, ifall en organisation, likartad med den i krigstid
användbara, finnes redan under fred, den erfarenhet och vana vid ifrågavarande
måls behandling, som finnas samlade vid de under fred verksamma domstolarna,
kunna komma även de i krig fungerande till godo. Väl lärer det ligga i sakens
natur, att man svårligen i krig kan i alla delar orubbad bibehålla en organisation
av krigsdomstolarna, som kan finnas möjlig och lämplig i fredstid, synnerligast
ifall man, på sätt riksdagen i sin förenämnda skrivelse antytt, vill söka för fredstid
åstadkomma eu organisation, enligt vilken det civila elementet i dessa domstolar
skulle erhålla större utrymme än hittills. Men klart är, att ifall de särskilda
anordningar, som för ifrågavarande måls handläggning måste träffas i krigstid,
i möjligaste mån ansluta sig till eu redan förut befintlig särskild organisation för
likartat ändamål, ej mindre övergången till mobiliseringstillståndet, i vad rättsväsendet
angår, måste antagas försiggå lättare och enklare, än ifall eu motsvarande
organisation förut saknas, än även de organ, som äro avsedda att under de nya
förhållandena träda i verksamhet, fungera jämnare och säkrare, än i saknad av
en dylik organisation kan antagas bliva fallet.
Inom alla de civiliserade stater, om vilkas lagstiftning kommittén haft tillfälle
inhämta kännedom, finnas ock särskilda krigsdomstolar inrättade och äro
sådana allestädes i verksamhet ej blott i krig utan även i fredstid.
På ovan anförda grunder anser kommittén särskilda krigsdomstolar höra
fortfarande bibehållas.»
I det för 1914 års senare riksdag av Eders Kung]. Maj:t framlagda 19I4fjgs n!:s
förslaget till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes bibehölls
systemet med särskilda krigsdomstolar. Med anledning av propositionen
väcktes i andra kammaren av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping
en motion (nr 200) avseende krigsrättsmålens överflyttande till de allmänna
domstolarna.
Lagutskottet fann den dåvarande tidpunkten icke lämplig för upptagande
till behandling av frågan om krigsdomstolarnas upphörande,
Riksdagen.
8 Riksdagens skrivelse Nr 227.
vilken mening man än kunde hysa rörande lämpligheten av att till de
allmänna underrätterna, vare sig med eller utan militära bisittare, förlägga
de mål, som enligt förslaget skulle behandlas av krigsrätt. Frånsett att
en ändring av lagen i denna riktning skulle föranleda en så fullständig
omarbetning av det framlagda förslaget, att ett uppskov med krigslagsreformen
givetvis måste därav följa, vore det uppenbart, att en dylik genomgripande
förändring i fråga om de militära målens behandling, därest den
vid en närmare prövning kunde finnas nödig och nyttig, borde komma
till stånd först i samband med reformen av vår allmänna processlagstiftning
och de förändringar i de allmänna domstolarnas organisation, som
därav måste bliva en följd.
Motionen blev på hemställan av utskottet avslagen av riksdagen, som
i huvudsak biföll vad i den kungliga propositionen i denna del föreslagits.
Den 23 oktober 1914 utfärdades nu gällande lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes, vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1916.
Enligt berörda lag utgöres i fredstid underdomstol vid krigsmakten av
krigsrätt. Denna består av krigsdomare såsom ordförande, två militära
ledamöter och en auditör. Krigsöverdomstol är, utom i vissa fall, krigshovrätten.
Denna är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning. Den
utgöres av ordföranden å en av hovrättens divisioner såsom ordförande,
en annan ledamot i samma hovrätt, ett krigshovrättsråd och två militära
ledamöter. Högsta instans även för krigsrättsmålen är högsta domstolen.
Uti dessa måls avgörande i högsta domstolen skall, enligt 20 § regeringsformen,
deltaga två av Konungen förordnade militärpersoner av högre grad.
Riksdagen finner det av lagutskottet vid 1914 års senare riksdag anförda
skäl för uppskov med frågan om krigsdomstolarnas avskaffande ej
längre äga giltighet. Det har nämligen visat sig, att reformen av vårt
rättegångsväsen och därav påkallade förändringar i de allmänna domstolarnas
organisation kommer att låta längre vänta på sig än år 1914
kunde förutses. Någon anledning att i avvaktan på nämnda reforms
genomförande låta behandlingen av nu ifrågavarande spörsmål anstå, synes
vid sådant förhållande riksdagen ej vara för handen.
Riksdagen anser ett system med särskilda krigsdomstolar ej vara
förenligt med principen om medborgarnas likhet inför lagen. Då vidare
enligt riksdagens uppfattning blotta förefintligheten av särskilda domstolar
för behandling av brott enligt strafflagen för krigsmakten är ägnad att
hos vida kretsar av vårt folk i någon mån rubba den tillit till att
rättsskipningen handhaves lika mot alla, som måste anses vara en ound
-
9
Riksdagens skrivelse Nr 227.
gänglig förutsättning för att rättsskipningen skall kunna i längden väl
fylla sitt ändamål, och en särskild jurisdiktion för personer tillhörande
krigsmakten icke kan anses av förhållandenas egen natur oundgängligen
nödvändig, är det enligt riksdagens mening av vikt, att Sverige, i likhet
med de övriga skandinaviska länderna, skrider till avskaffande av den
särskilda militära jurisdiktionen.
Krigslagstiftningskommittén har väl i sitt ovan intagna yttrande
anfört, att de militära målen för sitt rätta bedömande kräva icke blott
lagkunskap utan även särskilda militära insikter och militär erfarenhet,
och att man av den civile domaren svårligen kunde fordra eller förvänta,
att han utan tillfälle till samarbete med militära bisittare skulle
vara i stånd att förskaffa sig den kännedom om de militära förhållandena,
som borde fordras av en domare i krigsrätts mål. riksdagen vill
häremot erinra, att det i många andra mål och ärenden torde erfordras
eu lika hög grad av fackkunskap som i de militära målen, utan att det
därför ansetts nödigt att för sådana mål inrätta särskilda domstolar.
Och det synes svårt att förstå, varför ett riktigt bedömande av ett militärt
mål skulle för en domare erbjuda större svårigheter än ett annat
på vissa speciella förhållanden grundat mål. Skulle en speciell militär
fackkunskap anses i vissa fall ej kunna undvaras, står den utvägen tillbuds
att, på sätt i danska lagen bestämts, berättiga domstolarna att för
sådana fall med sig adjungera en eller flera sakkunniga ledamöter, militärer
eller andra. Riksdagen vill också erinra därom, att i vårt land
för närvarande är föreskrivet, att rådhusrätterna i vissa fall, där särskild
fackkunskap ansetts erforderlig, skola förstärkas av sakkunniga ledamöter
(så i handelsmål, vissa patentmål och vissa sjörättsmål).
Krigslagstiftningskommittén yttrar vidare, att de allmänna domstolarna,
även om de förstärktes med militära bisittare, ej borde anlitas
för behandling av militära mål. Som stöd för denna mening anför kommittén
skäl av dels praktisk, dels humanitär art. Kommittén yttrar
sålunda till en början, att med den nuvarande organisationen av våra
underrätter, och då särskilt häradsrätterna, en handläggning därstädes av
krigsrättsmålen skulle verka hindrande för den militära tjänstgöringen,
varjämte den snabbhet, som speciellt beträffande dessa mål vore önskvärd,
icke syntes kunna uppnås. Härtill kan först anmärkas, att ett
inställande för domstol ej är mera betungande för en militär än en annan
medborgare, och att för övrigt den militära tjänstgöringen i stort sett
uppenbarligen ej hindras därigenom, att en eller annan militär, som
gjort sig skyldig till brott, nödgas inställa sig för domstol. Det är vidare
Bihang till riksdagens protokoll 1!)20. 14 sand. Nr 225—227. 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 227.
svårt att inse, varför ej målens handläggning kan ske lika snabbt vid en
rådhusrätt som inför krigsrätt, då rådhusrätterna alltid hava sammanträden
minst en och ofta två eller flera gånger i veckan, varjämte
extra sessioner vid behov kunna anordnas. Vad angår häradsrätterna,
där handläggningen av krigsrättsmålen onekligen stöter på
vissa svårigheter, är att märka, dels att endast ett fåtal garnisonsorter
äro belägna inom häradsrätts domvärjo och dels att genom la0, den
7 maj 1918 möjliggjorts att vid häradsrätterna hålla särskilda sammanträden
under eller mellan de lagtima tingen. Också vid häradsrätterna
kunna för övrigt extra sammanträden utsättas vid behov. Då vidare
kommittén betecknat bibehållandet av de militära specialdomstolarna såsom
ett ingalunda oviktigt humanitetsintresse, föranleder detta påstående
ej till något annat riksdagens yttrande än att det i vida kretsar och
även allmänt bland de värnpliktiga själva i allt fall betraktas såsom en
given fördel, att en av värnpliktig under tiden för hans tjänstgöring
begången förseelse handlägges av allmän domstol och ej av en särskild
militär domstol, där de rent militära synpunkterna befaras skola, till
nackdel för rättsskipningen, göra sig starkare gällande än i en allmän
domstol. Mycket avseende torde ej heller behöva fästas vid vad kommittén
anför därom, att de särskilda krigsdomstolar, som under krig
erfordras, svårligen skulle kunna fylla sin uppgift, därest icke en liknande
organisation finnes inrättad även under fred. Anser man, på de
skäl riksdagen ovan anfört, att särskilda krigsdomstolar icke böra förefinnas,
står det nämligen utan vidare klart, att dessa domstolar ej böra
bibehållas allenast av den anledningen, att det i händelse av krig kan
befinnas erforderligt att använda sådana organ för den militära rättsskipningens
handhavande. Någon svårighet att i krigstid erhålla en för sin
uppgift väl skickad domstol torde ej vara att befara.
Det framgår av vad sålunda anförts, att de skäl, som åberopats
för ett bibehållande av krigsdomstolarna, enligt riksdagens mening ej äro
av avgörande betydelse. Riksdagen har emellertid ej förbisett, att även
andra svårigheter än de ovan oinförmälda kunna komma att uppstå vid
de militära målens förläggande till de allmänna domstolarna. Det torde
sålunda bliva nödvändigt att vid den blivande utredningen i förevarande
fråga taga under övervägande, huruvida icke särskilda regler om forum
måste givas beträffande de militära brottmålen.
Riksdagen vill i denna del blott erinra därom, att laga domstol i
brottmål i allmänhet är den rätt, inom vars domvärjo den brottsliga
gärningen är begången. Har då exempelvis vid ett i stad förlagt trupp
-
11
Riksdagens skrivelse Nr 227.
förband ett brott mot krigslagarna begåtts inom stadens område, skulle
handläggningen av målet tillkomma stadens rådhusrätt; om åter brottet
förövades vid någon övning alldeles invid staden men utanför dennas
område, bleve häradsrätt behörigt forum. Och en vid manöver på längre
avstånd från förläggningsorten begången förseelse skulle komma att åtalas
vid domstolen i den ort, där truppen tillfälligtvis befann sig vid förseelsens
begående. Olägenheterna av en sådan ordning äro påtagliga,
och även andra svårigheter i här förevarande avseende måste vid reformens
genomförande uppstå. Det synes därför nödvändigt att vid den
blivande utredningen taga hänsyn till berörda av riksdagen påpekade
förhållanden.
Att märka är vidare, att staten, i den mån rådhusrätterna komma
att övertaga även den militära rättsskipningen, icke lärer kunna undgå
att till städerna utgiva ersättning för den kostnad detta övertagande
givetvis måste förorsaka städerna. Det torde dock kunna antagas, att
berörda kostnader komma att understiga kostnaden för den nuvarande
militära rättsskipningen, och att ifrågavarande reform således skulle
komma att för statsverket medföra en måhända ej obetydlig besparing.
Riksdagen vill i sådant hänseende framhålla, att om, såsom är att vänta,
den nuvarande övningstiden för de värnpliktiga ej oväsentligt förkortas,
detta givetvis måste hava till följd en absolut minskning av de mål,
som hittills gått till krigsrätt.
Riksdagen anser således, dels att ett avskaffande av krigsdomstolarna
i fredstid är ur principiell synpunkt ett allmänt intresse av stor vikt,
och dels att ett överflyttande av de militära målen till de allmänna domstolarna,
om ock förenat med vissa vanskligheter, dock icke torde möta
hinder av mera betydande art.
Att även i krigstid undvara särskilda krigsdomstolar synes däremot
riksdagen av lätt insedda skäl ej vara möjligt. En annan sak är, att det
givetvis kan tagas under övervägande, vilken organisation lämpligen bör
givas åt dessa domstolar. Nämnas kan vidare, att i den ovan omförmälda
danska lagen ej givas några bestämmelser för krigsförhållanden.
1 motiveringen till det kommittéförslag, som låg till grund för lagen,
uttalas emellertid, att det i krigstid kunde väntas bliva nödvändigt att
avvika från lagens bestämmelser, men att det icke ansetts nödvändigt att
meddela regler därför; ett sådant avvikande borde givetvis ske i form av
lag, eventuellt genom en provisorisk sådan.
Ej heller är det enligt riksdagens mening möjligt att skrida till ett
borttagande av även den militära bestraffningsrätten i disciplinmål. Det
12
Riksdagens skrivelse Nr 227.
måste anses vara för disciplinens upprätthållande oundgängligen erforderligt,
att vederbörande befälhavare äga att vid vissa förseelser använda sig
av disciplinära bestraffningsmedel. På grund av de speciella förhållandena
i den militära tjänsten är det nämligen ofta nödvändigt, att reaktionen
mot en begången förseelse sker omedelbart och utan den omgång
ett domstolsförfarande alltid måste medföra. Härtill kommer, att antalet
av dylika förseelser är så stort, att det redan på grund därav måste möta
betänkligheter att belasta domstolarna med ett avgörande av desamma.
Huruvida, efter krigsdomstolarnas avskaffande, området för den disciplinära
bestraffningsrätten kan i det hela bibehållas oförändrat eller om eu förskjutning
i den ena eller andra riktningen kan befinnas nödvändig, låter
sig givetvis ej utan en ingående undersökning avgöra.
Med åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t ville, efter verkställd utredning, huruvida krigsdomstolarna
i fredstid kunna avskaffas, för riksdagen framlägga det för
7
O Do
slag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 14 maj 1920.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget. 1920.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.