Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen angående vidtagande av åtgärder i visst syfte i fråga om den svenska Finnmarken.

1920-05-26 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1920:237, Skrivelse till Konungen angående vidtagande av åtgärder i visst syfte i fråga om den svenska Finnmarken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 237.

1

Nr 237.

Godkänd av första kammaren den 26 maj 1920.

Godkänd av andra kammaren den 26 rnaj 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående vidtagande av åtgärder

i visst syfte i fråga om den svenska Finnmarken.

(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 21.)

(Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har framhållits behovet därav,

att en skyndsam utredning komme till stånd om vad som borde kunna

åtgöras för att ifråga om den svenska Finnmarken tillgodose såväl Sveriges

nationella intressen som ortsbefolkningens egna berättigade krav på bygdens

ekonomiska, sanitära och kulturella utveckling, samt att därefter i den

mån riksdagens medverkan erfordrades framlades förslag till de åtgärder,

vartill denna utredning kunde föranleda.

I anledning av förevarande motion bar riksdagens vederbörande utskott

dels i den ordning 46 § riksdagsordningen stadgar, inhämtat yttrande av

länsstyrelsen i Norrbottens län, dels på särskild framställning erhållit uttalande

av folkskolinspektörerna i Tornedalens och mellersta Norrbottens

inspektionsområden samt från föreståndaren för Tornedalens folkhögskola,

vilka yttranden bilagts andra kammarens utskotts betänkande i ärendet.

Det är uppenbarligen eu fosterländsk uppgift av stor betydelse att

bereda befolkningen i den s. k. Finnmarken större möjligheter till andlig

och materiell utveckling.

Skall det lyckas att ekonomiskt, kulturellt och nationellt fastare binda

Bihang till riksdagens protokoll 1920. lé sand. Nr 237—239. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 237.

den finsktalande befolkningen i denna bygd till det övriga Sverige, fordras

tydligen ett planmässigt, målmedvetet och intresserat arbete i sådant syfte.

På det oerhört omfattande arbetsfält, som här föreligger, erbjuda

sig en mängd krävande arbetsuppgifter av skilda slag, som icke utan

det allmännas kraftiga medverkan kunna bringas till en god lösning.

Ett aktuellt bevis härför kan hämtas från de senaste årens erfarenheter

om den s. k. spanska sjukans härjningar i dessa trakter, varigenom särskilt

bristerna i fråga om sanitetsväsendet påtagligen framträtt.

Det område, som av motionären betecknats med namnet Finnmarken,

är den del av Norrbottens län, där finska språket ännu utgör befolkningens

huvudsakliga talspråk. Dit höra följande socknar: Nedertorneå,

Karl Gustaf, Hietaniemi, Övertorneå, Pajala med kapellförsamlingen Muonionalusta

och Karesuando, belägna utefter gränsälvarna, samt Korpilombolo,

Tärendö och Junosuando inne i landet.

Om den i motionen åsyftade Finnbygden säger länsstyrelsen i sitt

utlåtande bland annat följande:

»Det är nämligen en sanning, som måste erkännas, att den svenska Finnbygden

står relativt lågt både i fråga om ideell och materiell kultur. De förnämsta

anledningarna äro den i stort sett karga jordmånen, i huvudsak lämpande

sig för skogsodling, som föranlett en mycket gles bebyggelse, de stora

väglösa avstånden, det hårda klimatet med dess långa mörka vinter samt den

språkliga isoleringen. Alla dessa förhållanden skapa både andlig och fysisk

isolering, som alstrat en viss indolens, så att befolkningen ej blivit mäktig utveckling

av sin bygd i samma grad som annan svensk bygd av samma ålder.

Att Finnbygden i stort sett har karg natur hindrar icke, att den inrymmer stora

odlingsbara områden, som ännu befinna sig i ett mycket outvecklat skick. Ett

exempel härpå är den bekanta Tornedalen, som dock ej sällan överskattas.»

Huvudsyftet med de av motionären föreslagna åtgärderna är att ekonomiskt,

kulturellt och nationellt fastare binda den i stora delar av Norrbottens

län bosatta finsktalande befolkningen till det övriga Sverige och

därigenom förebygga verkningarna av en finländsk agitation i dessa trakter,

en agitation, som visserligen för närvarande kan förefalla oskadlig, men

som dock ej bör betraktas med förnäm likgiltighet, då den i en framtid

och under förändrade yttre förhållanden kan bliva till verklig fara. Motionären

åsyftar sålunda det, som med ett kort uttryck brukar betecknas

som »svenskhetens bevarande» i dessa avlägsna bygder. För att rättvist

kunna bedöma, huruvida vinsten av ifrågasatta åtgärder svarar mot härför

erforderliga uppoffringar, är det nödvändigt att hålla detta motionärens

huvudsyfte i sikte.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 237.

Med hänsyn härtill måste ock utgångspunkten vid frågans bedömande

bliva de uti ifrågavarande trakter rådande befolkningsförhållandena, därvid

dock lappbefolkningen synes kunna lämnas ur räkningen.

I motiveringen framhåller motionären bland annat, att Finnmarken

till stor del bebos av släkter, som ursprungligen varit svenskar men sedermera

glömt sitt modersmål och förbuskats. Denna uppgift, som torde

stämma med verkliga förhållandet, visar, att bnska språkets utbredning därstädes

icke enbart beror på inflyttning av finnar utan jämväl därpå, att

finskan brett ut sig på svenskans bekostnad. Av befolkningsstatistiken framgår

ock, att den finska stammen över huvud taget i avseende på folkökning

visar betydligt större livskraft än den svenska. Under det i linland sedan

1800-talets början den finsktalande befolkningen omkring femdubblats, är den

svensktalande befolkningen nu blott en och en halv gång större. I nordsverige

har sedan 1880, alltså under knappt en mansålder, den finsktalande

befolkningen ungefär fördubblats, under det Sveriges befolkning i

dess helhet vuxit med blott 25 %. Även om man bortser från en finsk

agitation, kan det ej vara likgiltigt, om en befolkning av annat språk på

nämnt sätt breder ut sig inom Sveriges eget område, helst erfarenheten

visat, att denna befolkning i allmänhet endast ytterst långsamt later denationalisera

sig. Rättvisligen måste erkännas, att statsmakterna under

senare tid insett detta och redan vidtagit kraftiga åtgärder till svenskhetens

bevarande. Verksammast därvid hava varit de skolor med undervisning i

svenska språket, som under de sista 20 åren inrättats. Verkningarna hava

ej heller uteblivit. Den djupgående undersökning inom ifrågavarande område,

som helt nyligen verkställts av konsistorienotarien Alb. Carlgren i

Luleå, har visat, att finska språkets utbredning på svenskans bekostnad i

betydlig grad avstannat, och att större delen av ungdomen och även av

den medelålders befolkningen nu talar både svenska och finska.

Därmed är emellertid icke sagt, att allt är gjort, som kan och bör

göras för att i denna avlägsna landsdel skapa sadana förhållanden, att befolkningen

skall känna det som en fördel att tillhöra Sverige. Ännu återstå

säkerligen många önskemål i avseende på samfärdsmedel, näringsliv, hälsovård,

undervisningsväsen o. s. v., som det bör vara statsmyndigheterna

angeläget att tillgodose.

Länsstyrelsen anför därom:

»Det är uppenbart eu fosterländsk uppgift av stor betydelse, att denna befolkning

ges medel att lyfta sig själv andligt och materiellt, att utveckla sig

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 237.

själv och sin bygd. Den minsta fordran därvid är, att den svenska Finnbygden

får sina intressen tillgodosedda lika väl som grannarna på andra sidan gränsälven.

Det skall med glädje konstateras, att den svenska gränsbefolkningen, ehuru

den till stor del talar ett främmande språk, är lojalt svensk och med verklig

förargelse ser den agitation, som helt nyligen öppnats på andra sidan gränsen,

men det gäller att se till att dess intressen bliva tillgodosedda och att den med

starka kommersiella och ideella band knytes fast vid det övriga Sverige.

Av största vikt är emellertid, att alla åtgärder vidtagas i fullt samförstånd

med befolkningen samt på sådant sätt, att befolkningens självverksamhet i största

möjliga utsträckning tages i anspråk. Därför är också bäst, att åtgärderna vidtagas

genom det allmännas (statens eller landstingets) försorg. Hittills har i rätt

stor utsträckning den enskilda välgörenheten måst anropas. Men detta verkar

enligt länsstyrelsens förmenande icke gott. Det är i viss mån demoraliserande

för befolkningen och det är ej heller fullt värdigt statens anseende.»

I motiveringen för sitt yrkande har motionären pekat på några områden,

inom vilka han tänkt sig utredningar kunna befinnas erforderliga.

Riksdagen har ansett sig böra punkt för punkt genomgå av motionären

berörda frågor för att påvisa, dels i vad mån de redan äro föremål för

stats- eller ortsmyndigheternas undersökningar och dels vilka utredningar,

som ytterligare tillävehtyrs kunna påkallas.

Yad som först enligt motionärens mening behöves är landsvägar.

Motionären har i detta avseende erinrat därom, att utefter Muonioälv

landsvägen på svenska sidan ej sträcker sig längre än till Kihlangi, under

det på finska sidan går landsväg ytterligare 12 mil, varigenom befolkningen

tvingas att söka sig över på finska sidan och där knyta förbindelser.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut den 21 mars 1919 utbygges nu på statens

bekostnad denna väg vidare upp till Muonionalusta, dock icke, såsom

motionären synes förutsätta, i hela sin sträckning utefter älven utan från

Parkajoki i en västligare riktning över Kitkiöjoki, Kitkiöjärvi och Merasjärvi

till Muonionalusta. (Härifrån finnes redan väg till Muoniovaara, en

by i älvkröken nordost om Muonionalusta.) Denna väg är enligt uppgjord

plan beräknad färdig om fem år. I skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har emellertid länsstyrelsen gjort framställning om vägens färdigbyggande

på tre år. Det synes riksdagen synnerligen önskvärt, att denna

framställning vinner beaktande.

Motionären uttalar sig för denna vägs utsträckande vidare upp utefter

älven ända till Karesuando. Länsstyrelsen instämmer i detta uttalande

endast för så vitt det rör sträckan Karesuando—Kuttainen, under det

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 237.

däremot den 7 mil långa sträckan Kuttainen—Muoniovaara anses mindre

behövlig samt skulle ställa sig allt för dyrbar i förhållande till den fåtaliga

befolkning, cirka 100 personer, som skulle kunna draga nytta av densamma.

Det synes emellertid riksdagen kunna starkt ifrågasättas, om ej

vägen borde fortsättas åtminstone förbi Naalisvaara till Saivomuotka, varigenom

dessa båda ej så obetydliga byar sattes i förbindelse med bygden

söderut.

Länsstyrelsen framhåller emellertid, att det ej är nog med att nya

vägar byggas. De skola även underhållas, och detta blir för de glest befolkade

finnsocknarna oerhört betungande, varför en kraftig utjämning på

stora områden av vägunderhållstungan är nödvändig att snarast möjligt få

genomförd. Länsstyrelsen yttrar härutinnan: »Utan eu rationell väglag

kan ej tillfredsställande vägväsen upprätthållas i dessa trakter.»

I sitt yttrande har länsstyrelsen vidare anfört:

»För alla erforderliga vägbyggnader i länet är genom länsstyrelsens föranstaltande

under utarbetande en plan, avseende dels de närmaste fem åren,

dels de närmaste tio åren. Denna plan är snart färdig och är det livligt att

hoppas på statsmakternas kraftiga bistånd för dess genomförande. Att därutöver

företaga några utredningar för planer till vägbyggnader synes nu onödigt.»

Motionärens tanke att för väganläggningar i här berörda bygder anlita

militär torde förtjäna att närmare prövas. Enligt länsstyrelsens mening

bör dock därvid hållas i sikte, att vägbyggnaderna utgöra goda arbetsreserver

för bygdens folk.

På grund av de stora avstånden här uppe är ordnandet av regelbunden

biltrafik för befordran av så väl resande som post och gods synnerligen

viktigt. Då denna angelägenhet emellertid redan är under utredning

genom en av Eders Kungl. Maj:t tillsatt kommitté, saknar riksdagen

anledning därom närmare yttra sig.

Beträffande järnvägar har motionären framhållit såsom det närmast

liggande önskemålet, att järnvägen från Haparanda till Övertorneå utbygges

upp till Kengis för att sedan framdeles fortsättas förbi Pajala, Yittangi

och Svappavara till Kiruna. Såsom motiv härför framhålles, att Kengis

är medelpunkt i den stora Pajala socken, inom vilken betydande naturrikedomar

förekomma. Främst bland dessa naturrikedomar stå de inom

nämnda socken påträffade betydande järnmalmfälten, som enligt motionärens

uppgift föranlett ej mindre än omkring 200 inmutningar. Andra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 237.

naturrikedomar äro skogar och vattenfall. Yisar en närmare undersökning,

att dessa naturtillgångar äro av den betydelse man förmodar, skulle givetvis

järnväg hit upp kunna framkalla en ekonomisk utveckling, som icke

blott för orten utan för hela landet vore av allra största betydelse. Förutsättningar

torde då finnas, att denna järnväg skulle bli icke enbart

en »kulturbana» utan jämväl ett i och för sig ekonomiskt bärkraftigt

företag.

Inom järnvägsstyrelsen pågår emellertid sedan 1918 utredning angående

alternativa linjer uppför Kalix- och Torneälvarnas dalgångar och med

slutpunkt i Kiruna. Enligt länsstyrelsens uppgift företages därjämte på

kustsocknarnas egen bekostnad undersökning angående en kustbana med

slutpunkt i Haparanda.

Givetvis måste resultatet av dessa undersökningar avvaktas, innan ytterligare

åtgärder i järn vägsfrågan företagas.

t

Arbetet för jordbrukets utveckling försiggår huvudsakligen på tvenne

linjer, den ena åsyftande åtgärder för intensivare och rationellare jordbruksdrift,

den andra omfattande åtgärder för brytande av ny mark och

kolonisation.

I fråga om den förstnämnda av dessa linjer framhåller länsstyrelsen,

att arbetet bedrivits på ett mycket förtjänstfullt sätt av länets hushållningssällskap

genom konsulenter och vandringsrättare, men att ofantligt mycket

återstår att göra. Härför kräves emellertid ökade anslag åt hushållningssällskapet,

enär detta eljest måste betydligt reducera sin verksamhet.

Yad angår åtgärder för brytande av ny mark och kolonisation säges

i samma skrivelse:

»Brytande av ny mark sker nu huvudsakligen genom användande av de

olika statsfonderna för odlingsändamål. Företagaren måste själv taga initiativet.

Under kristiden ha de äldre fonderna använts tämligen sparsamt, beroende på

dels att inga kostnadsförslag stått sig, vadan anslagen eller lånen blivit otillräckliga,

dels att arbetarekraften varit dyr och otillräcklig, på grund av kända förhållanden.

Ny odlingsarbetet har dock skridit förhållandevis bra framåt, tack

vare den odlingsorganisation med rikliga särskilda anslag, som inrättades genom

beslut av 1918 års riksdag.

De önskemål, som finnas på detta område, äro dels att, såsom framhålles

av odlingsrådet i Norrbottens län i skrivelse av denna dag till statens odlingskommitté,

den nyssnämnda odlingsorganisationen får fortsätta sin verksamhet i

lämplig form, dels att beträffande övriga fonder kostnad och anslag eller lån

bringas till full överensstämmelse genom iakttagande av den ändrade prisnivån

samt att möjligen systemet med de många olika fonderna förenklas. Att för

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 237.

vinnande av dessa önskemål föranstalta om särskild utredning för Finnbygden

synes emellertid ej påkallat.

I detta sammanhang torde också böra erinras om den i Norrbotten helt

nyligen påbörjade utdikningen av skogsmark. På detta område föreligger en

väldig arbetsuppgift i Norrbotten, ej minst i Finnbygden. Det är ett av huvudmomenten

i en rationell skogsodling. Men det kräves mycket arbetskraft, som

ej ännu är tillfinnandes.

Om kolonisationen i Finnbygden yttrar länsstyrelsen:

»Beträffande kolonisationen på kronojord är densamma igångsatt enligt av

riksdagen godkända linjer och ett par av de under exploatering varande områdena

ligga inom Finnbygden. Ytterligare i Finnbygden liggande områden,

därav sannolikt ett inom Muonionalusta kapellförsamling, komma under innevarande

år att öppnas.

Kolonisationen på enskild mark pågår genom avsöndringar o. d. Här är

en del åtgärder till förhindrande av en irrationell söndersmulning av jorden av

vikt att snabbt få genomförd. Lika viktigt är dock att få den jordlösa befolkningens

behov av jord tillgodosett. Detta är en fråga av särskild betydelse för

Finnbygden, för vilken den rikliga förekomsten av backstugusittare och inhysingar

är en speciell företeelse.»

Till kolonisationen — säger länsstyrelsen vidare — kan även räknas

egnahemsbildningen, som även i ej ringa utsträckning pågår i Finnbygden,

och beträffande vilken en eller annan reform finnes att genomföra, varför

åtgärder komma att vidtagas. Ett önskemål beträffande kolonisationen

synes länsstyrelsen vara att få den inordnad under en för alla former av

kolonisering enhetlig organisation, en kolonisationsnämnd eller styrelse för

hela länet. Länsstyrelsen hänvisar i detta avseende till en den 8 februari

1919 till jordbruksministern ingiven promemoria, som delvis refererats i

propositionen nr 139 för år 1919. Enligt förslaget skulle denna kolonisationsnämnd

givas följande sammansättning: landshövdingen, ordförande,

överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt, överjägmästaren i Nedre Norrbottens

distrikt, de två inom länet verkande lantbruksingenjörerna, en

representant utsedd av landstinget och en representant utsedd av hushållningssällskapet.

Länsstyrelsen anser, att en dylik sammansättning skulle

borga för ett kunnigt, planmässigt och effektivt arbete på länets kolonisering.

Om denna nämnds verksamhet säges det i skrivelsen vidare:

»Länsnämndens uppgift skulle vara att samla föreliggande förslag till kolonisation

inom länet, taga samt tillvarataga framkomna initiativ i sådant syfte.

Därefter skulle uppgöras en plan i stort och skulle denna plan successivt kom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 237.

pletteras efter uppstående behov. Arbetet skall därvid inriktas lika mycket på

bättre tillgodogörande av jorden i redan befintliga bygder, där stora möjligheter

ännu finnas outnyttjade och inhysingar i stort antal gå och vänta på jord, som

ock på kolonisering av obrutna bygder.

Det detaljerade realiserandet skulle under länsnämndens ledning sedan ombesörjas

av de verkställande krafterna, varvid man antagligen finge tänka sig

anställa ortsombud på lämpliga platser.

Då nämndens ledamöter endast borde tilldelas mycket ringa om ens något

arvode, skulle kostnaderna egentligen bestå i, förutom möjligen resekostnader för

nämnden, kostnaden för de verkställande krafterna.»

Länsstyrelsen slutar sitt uttalande rörande kolonisationen med att framhålla,

att någon särskild utredning beträffande kolonisationen i Finnbygden

torde icke krävas i annan mån än att jordfrågan med hänsyn till Finnbygdens

inhysingar och backstugusittare snarast möjligt bör bringas till

lösning.

Beträffande denna senare fråga har länsstyrelsen redan den 22 maj

1919 i skrivelse till ordföranden i jordkommissionen framhållit dess

betydelse för vissa delar av Norrbottens län. Ur denna skrivelse må följande

anföras:

»Förhållandet är, att i Norrbottens län och särskilt i dess s. k. finnbygd

finnes en hel mängd lösa arbetare, som om vintern livnära sig såsom skogsarbetare

och om sommaren såsom flottnings- och sågverksarbetare. Dessa hava

ofta på ofri grund uppfört åt sig en mindre bostadslägenhet, innehållande ett

eller två små rum. Före laga skiftet i byarna uppfördes dylika bostadslägenheter

här och var å den oskiftade byamarken. Hemmansägarnes medgivande

till byggnadens uppförande ifrågasattes sällan. Efter det laga skiftet övergått

byarna har markägarnas tillstånd till byggnadens uppförande givetvis erfordrats.

Detta har också meddelats, varvid man dock i allmänhet nöjt sig med muntligt

tillstånd från markägaren.

Då det varit svårt, ja ibland omöjligt att erhålla byggnadstomt hos de enskilda

hemmansägarne, har backstugusittaren uppfört sin byggnad å någon byasamfällighet,

vartill han kunnat erhålla tillstånd av en eller annan hemmansägare

inom skifteslaget. Backstugusittarens rätt till den mark, varpå han uppfört

sin stuga, är sålunda av synnerligen ringa värde. Han får besitta lägenheten

så länge han lever i gott samförstånd med markägaren.

En tryggad besittningsrätt till den tomt, varpå backstugusittaren uppfört

sin stuga, är därför ett önskemål, som han måste eftersträva. Det ligger också

i öppen dag att hans ställning skulle förbättras avsevärt, om han komme i en

lagligen skyddad besittning av sin bostadstomt.

Önskvärt vore dock, att bostadstomten toges så ‘stor, att backstugusittaren

kunde därå odla sitt behov av potatis och erhålla foder till en eller ännu bättre,

två kor, vartill borde komma rätten till bete och bränsle å stamfastigheten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 237.

Hemmansägarne äro visserligen i allmänhet ohågade att avsöndra lägenheter

från sina hemman, men med bidrag av statsmedel torde frågan dock kunna

ordnas på ett för såväl hemmansägarne som backstugusittarne tillfredsställande sätt.

Då det under mina resor i Norrbottens län blivit mig klart, att det nuvarande

läget för backstugusittarne föranleder en spänning mellan dem och de

besuttne hemmansägarne, som utgör ett svårt hinder för den samhälleliga trevnaden

i dessa avlägsna bygder, synes det mig angeläget att åtgärder till undanröjande

därav snarast vidtagas.»

Av vad länsstyrelsen anfört ävensom av vad riksdagen i .övrigt inhämtat

torde framgå, att beträffande jordbruket synnerligen stora arbetsuppgifter

föreligga inom Finnbygden. Dessa arbetsuppgifter synas böra avse

följande:

1. Åstadkommande av ett mera intensivt jordbruk i de redan under

odling varande områdena, synnerligast Tornedalen. Kraftigt ekonomiskt

stöd åt hushållningssällskapet synes här vara närmast liggande åtgärden

från statsmakternas sida.

2. Brytande av ny mark och kolonisation, därvid särskilt möjligheten

till myrmarkernas utdikning och odling bör undersökas samt länsstyrelsens

förslag om tillsättande av en kolonisationsnämnd tagas under omprövning.

3. Främjande av egnahemsbildandet med sikte på ordnandet av jordfrågan

för den icke besuttna befolkningen.

4. Åtgärder för skogarnas utdikning till förhindrande av försump
ning.

En närmare utredning av dessa jämte andra hithörande spörsmål synes

riksdagen synnerligen önskvärd, och vill riksdagen livligt förorda en

sådan. För detta ändamål lärer väl dock en ny kommitté ej vara erforderlig.

Riksdagen kan nämligen i detta avseende hänvisa till att Eders Kungl.

Maj:t år 1916 tillsatte eu kommitté, den s. k. kolonisationskommittén, med

uppgift att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande åtgärder för

främjande av kolonisation å kronans marker i Norrland och Dalarna —

med undantag för trakterna ovanför odlingsgränsen i Västerbottens och

Norrbottens lappmarker — ävensom därmed sammanhängande spörsmål,

däribland frågan om utsträckt tillämpning av intensivt jordbruk å de norrländska

statsskogarna samt om därav påkallade åtgärder för ökad bosättning

å dessa skogar.

Utredningen angående de kolonisationsåtgärder, som kunna befinnas

erforderliga i Finnbygden, inrymmas i kolonisationskommitténs uppgift, och

Bihang till riksdagens protokoll 1320. 14 sand. Nr 237—239. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 237.

det kan åtminstone ifrågasättas, om ej utredningen av även övriga jordbruket

närliggande här berörda frågor borde uppdragas åt samma kommitté.

Beträffande hälsovården har motionären yttrat följande: »De sanitära

förhållandena äro nämligen ytterligt bedrövliga i dessa bygder, varför också

tuberkulos och epidemiska sjukdomar härja svårt. Härom har man ofta

erinrats genom broschyrer och tidningspress, och helt nyligen har man fått

en kraftig påminnelse härom, då Svenska röda korset i samband med insamlingen

till de nödlidande i Österrike påkallat allmänhetens medverkan

för att lindra den sanitära nöden i övre Norrland.

Här finnes således mycket att göra, bl. a. genom att sprida hygienisk

upplysning samt sörja för, att folket i dessa ödemarksbygder må kunna

uppsöka läkare, sköterskor och sjukhus utan allt för stora svårigheter.

Aven med de bästa möjliga åtgärder blir det nog svårt i alla fall. En

ren mänsklig barmhärtighetskänsla måste tvinga oss till att på ett verksamt

sätt gripa in på detta område».

Länsstyrelsen yttrar härutinnan i sin merberörda skrivelse:

»Sedan riksdagen 1919 beslutat en rad lagar på det sanitära området (epidemilag,

lag om barnmorskor och distriktssjuksköterskor) har landstinget utsett

åtskilliga kommittéer för reformernas genomförande. Vidare ha av landstinget

tillsatts en sjukvårdsnämnd för förberedande av alla frågor rörande lasarett, sjukstugor

för allmän sjukvård o. d. samt en kommitté för ordnande av tuberkulosvården.

På kallelse av undertecknad landshövding ha dessa kommittéer vid

gemensamt sammanträde tillsatt en arbetsdelegation, som är sysselsatt med utarbetande

av en fullständig plan för sjukvårdsväsendets ordnande på alla områden

inom länet. Planen är avsedd att bliva färdig till innevarande års lagtima

landsting. Någon särskild utredning för Finnbygden är ej påkallad. Däremot

torde statsmakternas kraftiga stöd behöva påräknas för planens genomförande

i såväl Finnbygden som andra delar av länets övre bygder.

Mest kännbar är emellertid bristen på läkare, och den bristen bör kunna

av statsmakterna med god vilja utan omgång avhjälpas. Utan läkare, de ledande

krafterna för all sjukvård, kan någon god sådan icke upprätthållas.»

Det synes riksdagen alldeles uppenbart, att de brister och svårigheter,

som föreligga i avseende på hälsovårdens ordnande i Finnbygden, ej kunna

av de lokala myndigheterna avhjälpas utan ett kraftigt stöd från statens

sida. Den påtagliga bristen på läkare, sjuksköterskor, sjukhus, transportmedel

m. m. kräver undersökningar, för vilka statsmyndigheternas bistånd

ej kan undvaras. Biksdagen anser sig därför böra förorda en snar utredning

i berörda avseende.

Denna frågas aktualitet just nu framgår ock av tvänne motioner i första

kammaren, vilka avse den ena läkarefrågan i de norrländska länen, och

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 237.

den andra att åstadkomma utredning ock förslag angående åtgärder för

beredande av nödig sjukvård åt befolkningen i övre Norrlands fjällbygder.

Båda dessa motioner bava föranlett framställningar från Riksdagens

sida till Eders Kungl. Maj:t, och synes det Riksdagen med hänsyn härtill

lämpligt, att den utredning angående hälsovårdsförhållandena i Finnbygden,

som av motionären i nu förevarande motion ifrågasatts, företages i

samband med ovan nämnda av riksdagen begärda utredning.

I avseende på skolväsendet bar motionären själv framhållit, att åtgärder

till dess förbättrande och ordnande redan äro föremål för utredning

av en kommité, tillsatt på grund av riksdagens framställning år 1917.

Riksdagen bar därför ej anledning djupare inlåta sig på detta spörsmål,

helst detta av folkskolinspektören i Tornedalens inspektionsområde synnerligen

utförligt behandlats i berörda av honom avgivna yttrande i ämnet.

Riksdagen anser sig dock böra särskilt fästa uppmärksamheten på ett

par av de i detta yttrande avgivna synpunkterna.

Efter att bava framhållit, att skolväsendet i avseende på organisation

är vida bättre ordnat på svenska sidan än på den finska, yttrar avsedde

folkskolinspektör:

»I ett avseende äro vi dock efter folket på finska sidan, och det är beträffande

skolbyggnader. Åtminstone i de större byarna ända till långt norr om

Muonio ha finnarna uppfört präktiga skolhus, under det att skolan bor inhyses

hos oss.

Pajala socken har, trots sin mängd av skolor, icke flera än fyra något så när

drägliga skolhus, icke en enda laglig lärarebostad. Muonionalusta har sex skolor,

men icke ett enda skolhus, om jag icke som sådant räknar en inköpt handelsbod,

som omändrats till skola i kyrkbyn.

Övertorneå, Hietaniemi, Korpilombolo och Junosuando äro i samma bedrövliga

skick.

Man hyr någon liten koja, mera liknande bås, eller ett gammalt obeboeligt

pörte till undervisningslokal. En sådan lokal gör ingen människa glad och verkar

icke uppryckande på vare sig lärare eller barn.

Här är sålunda ett område, där staten kan och måste ingripa, emedan

socknarna omöjligen mäkta själva bygga på grund av de oerhört stora utskylderna

och de få skatteobjekten. Det är staten, som är mångmiljonär i dessa

socknar, tack vare kronoskogarna, men den oresonligheten föreligger ju, att dessa

skogar icke äro skatteobjekt i kommunerna. Korpilombolo t. ex. är urfattig,

men det har inom sig ofantliga kronoskogar. Staten betalar blott vägskatt, omkring

5,000:— kronor om året.

Även ur den synpunkten, att staten här är den största egendomsägaren,

tillhör det åtminstone moraliskt staten att mest hjälpa.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 237.

Skulle staten vilja gå i författning därom, så är jag viss om, att folket

skulle uppskatta detta mera än många andra åtgöranden.»

Ett annat synnerligen viktigt folkbildningsspörsmål beröres jämväl av

länsstyrelsen i följande yttrande:

»Folkhögskolor och lantmannaskolor ha en särskilt stor betydelse i Norrbottens

län och i Finnbygden i synnerhet såsom bildningsanstalter för allmogens

ungdom. Såsom i ingen annan landsända måste allmogen här själv taga hand

om den kommunala förvaltningen. Det är därför av vikt att genom lämpliga

bildningsmedel göra de unga allmogemännen skickade att handhava de kommunala

värven, som med stigande utveckling sätta allt större krav på de

funktionerande. Länsstyrelsen har också en ständig erfarenhet av att härutinnan

mycket brister. Härtill kommer att det för den i isolering boende Finnbygdsbefolkningen

är av särskild betydelse att få sin livssyn vidgad genom att komma

i kontakt med de ideella strävandena i livet.

Dessa synpunkter ävensom strävan att kunna tillgodose vissa önskemål vid

de befintliga läroanstalterna av dessa slag ha föranlett undertecknad landshövding

att tillsammans med rektorerna för de olika anstalterna, vilka för ändamålet

ställt sig till förfogande, jämte representanter för domkapitlet och hushållningssällskapet

verkställa en djupgående utredning av behovet av sådana anstalter

samt därefter utarbeta en plan för behovets tillgodoseende. Därvid planeras

också att på lämpligt sätt inordna de bygdekurser, som för närvarande hållas

inom Finnbygden, i organiskt samband med folkhögskolan.»

Det närmast liggande önskemålet i berörda avseende synes riksdagen

vara, att Tornedalens folkhögskola med lantmannaskola bringas i sådant

skick, att den kan fullt tillgodose ortens behov. Enligt de uppgifter, som

i detta avseende lämnats av folkskolinspektören i Tornedalens inspektionsområde,

i hans merberörda yttrande i ämnet, är detta för närvarande

ingalunda förhållandet. Skolan, som är enskild stiftelse, har att kämpa

med sådana ekonomiska svårigheter, att den ej utan kraftigt stöd från det

allmännas sida kan fylla sin uppgift. För erhållande av tillräckliga undervisningslokaler

och elevbostäder m. m. krävas omfattande nybyggnader,

som skolan ej med egna medel kan åtadkomma.

Motionären har ävenledes framhållit vikten av, att ämbetsmännen,

särskilt landsfiskaler och präster, behärska icke blott svenska språket utan

jämväl det finska. Så länge det ännu finnes en generation av befolkningen,

som kan tala endast det sistnämnda språket, är givetvis denna fråga nog

så betydelsefull. Emellertid lärer det för närvarande finnas endast ett par

av dessa tjänstemän, som ej tala båda språken.

Annorlunda är dock förhållandet beträffande domare och läkare. Folkskolinspektören

i Norrbottens inspektionsområde har i sitt uttalande fram
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Eiksdagens skrivelse Nr 237.

hållit, vilka betydande svårigheter det medför att vid domstolsförhandlingar

och vid anlitande av läkare alltid nödgas begagna sig av tolk. Måhända

skulle genom särskilda understöd finsktalande unga män kunna beredas

möjlighet att utbilda sig för dessa levnadskall och sedan få sin verksamhet

förlagd till dessa bygder.

Innan riksdagen går att yttra sig över frågan, i vad mån ytterligare

utredningar påkallas angående de spörsmål, som av motionären berörts, har

riksdagen ansett lämpligt att lämna en sammanfattande översikt av de

utredningar, som av stats- eller lokalmyndigheterna redan igångsatts, och

som mer eller mindre direkt beröra Finnbygden.

1. Plan för erforderliga vägbyggnader under de närmaste 5 och 10

åren är under utarbetande av länsstyrelsen.

2. Biltrafikens ordnande utredes genom en av Eders Kungl. Maj:t

tillsatt kommitté.

3. Järnvägsfrågan utredes dels av järnvägsstyrelsen beträffande järnvägar

i Kalix- och Torneälvarnas dalgångar, dels av kustsocknarna själva

beträffande kustjärnväg till Haparanda.

4. Norrlands kolonisering är under utredning genom den av Eders

Kungl. Maj:t tillsatta s. k. kolonisationskommittén.

5. Allmänna sjukvårdens ordnande utredes genom en av landstinget

tillsatt sjukvårdsnämnd och epidemisjukvården genom en på samma sätt

tillsatt epideminämnd.

6. I punkt 5 upptagna nämnder hava tillsatt ett arbetsutskott för

uppgörande av fullständig plan för sjukvår ds väsendets ordnande på alla

områden inom länet.

7. Skolväsendets ordnande utredes genom en av Kungl. Maj:t tillsatt

kommitté.

8. Folkhögskole- och lantmannaskoleväsendets ordnande utredes dessutom

av en lokal sakkunnigenämnd.

De i punkterna 1, 2, 5, 6 och 8 nämnda utredningarna avse hela

Norrbottens län,

den i punkt 4 hela Norrland och

de i punkterna 3 och 7 den egentliga Finnbygden.

Av denna översikt framgår, att de allra flesta av de i motionen berörda

områdena mer eller mindre direkt redan äro föremål för utredning.

Vid första påseende kan därför den väckta motionen synas omotiverad.

Av motionen framgår emellertid, och detta har även inom riksdagens

vederbörande utskott framhållits, att syftet med motionen varit icke så

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 237.

mycket att få fram nya utredningsorgan som fast mer att dels påskynda

redan igångsatta utredningar, dels rikta uppmärksamheten på Finnbygden

och på de synpunkter och det syfte, som i avseende på denna bygd böra

hållas i sikte vid utredningsarbetet.

Riksdagen finner dessa skäl bärande. Flertalet av de igångsatta utredningarna

avse så vidsträckta områden (kolonisationskommitténs utredning

hela Norrland och Dalarne, de flesta övriga utredningar hela Norrbottens

län), att man allvarligen kan befara, dels att utredningsarbetet skall taga

lång tid, dels att de arbetande nämnderna ej skola kunna ägna vederbörlig

tid och uppmärksamhet åt Finnbygden med dess speciella förhållanden.

Till sist vill riksdagen framhålla några ytterligare synpunkter, som

torde böra beaktas vid utredningen angående åtgärder för Finnbygden.

Då det gäller en bygd med befolkning delvis av annan stam, därtill

kännetecknad genom sin skarpt utpräglade egenart, torde det vara självklart,

att förhållandena äro mer än vanligt ömtåliga. Det är då av vikt, att intet

tvång förekommer, ingen misstänksamhet lägges i dagen, utan ett lugnt

och insiktsfullt ordnande av ortens näringsliv samt skol- och bildningsförhållanden

m. m. företages, så långt det är möjligt, på basis av de traditioner

och förhållanden, som för närvarande råda där uppe. Detta vinnes bäst, om

allt göres i bästa samförstånd med ortsbefolkningen. Därför böra enligt

riksdagens mening vid utredningsarbetet erfarna allmogemän tillkallas att

deltaga i arbetet och i de beslut som fattas. På så sätt finner befolkningen,

att det, som avses, är endast dess eget bästa, och får förtroende

och tillit till utredningsarbetet, varjämte känslan av samhörighet med moderlandet

kan stärkas och befästas.

I anslutning till det anförda får riksdagen anhålla, att Eders Ivungl.

Maj :t täcktes uppdraga åt de kommittéer och nämnder, som hava att efter

utredning avgiva förslag till åtgärder rörande Norrland, att vid sitt arbete

taga särskild hänsyn till, vad i fråga om den svenska Finnbygden kan

göras för så väl svenskhetens bevarande som för tillgodoseende av befolkningens

egna berättigade krav på bygdens ekonomiska, sanitära och kulturella

utveckling.»

Stockholm den 26 maj 1920.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.