Skrivelse till Konungen, angående åtgärder för en vidgad folkbildningsverksamhet in. in.
1920-05-29 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1920:239, Skrivelse till Konungen, angående åtgärder för en vidgad folkbildningsverksamhet in. in.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 239.
19
Nr 239.
Godkänd av första kammaren den 29 maj 1920.
Godkänd av andra kammaren den 29 maj 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen, angående åtgärder för en
vidgad folkbildningsverksamhet in. in.
(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.)
(Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 3
samt första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.)
Till Konungen.
Inom riksdagen hava väckts sju särskilda motioner med ordningsnummer
21, 179, 192 och 193 inom första kammaren samt 39, 51 och
263 i andra kammaren, vilka avse dels det frivilliga folkbildningsarbetets
i dess helhet enhetliga ordnande och utvidgande, dels åstadkommande av
statsunderstödda bibliotek å svenska handelsfartyg, dels ock anordnande av
goda sång- och musik prestationer å landsbygden.
Det i förevarande motioner avsedda folkbildningsarbetet, igångsatt på
initiativ av enskilda, vilar på frivillighetens grund. Staten har visserligen
—- dels genom ekonomiska understöd, dels ock genom tillsättande
av konsulenter såsom rådgivande och kontrollerande — med avseende å
do viktigare grenarna av verksamheten gjort sin insats i arbetet, men ledningen
av detsamma ligger helt i de särskilda organisationernas egna händer.
För riksdagen står det klart, att det för ett naturligt och kraftigt
fortskridande av ifrågavarande rörelse är oeftergivligt, att densamma fort
-
20
Riksdagens skrivelse Nr 239.
farande bygges på enahanda grund och att statens verksamhet även för
framtiden inskränker sig till att vara stödjande, hjälpande och kontrollerande.
Den fortsatta utvecklingen måste växa fram såsom ett utflöde av
rörelsens egen inneboende livskraft.
Uti en av de i ämnet väckta motionerna, nämligen motion nr 179 i
första kammaren, har framhållits, att för vinnande av enhetlighet i folk
bildningsarbetet det icke torde vara nödigt eller ens lämpligt att upprätta
ett nytt centralt ämbetsverk. Skolstyrelsen utgör, heter det i avsedda
motion, redan den enande och sammanhållande centralpunkten för åtskilliga
grenar av detta arbete med inom sig verkande bibliotekskonsulenter,
föreläsningskonsulent, folkhögskolinspektör och nykterhetskonsulent; och
det skulle endast behövas en genomtänkt plan för samorganiserandet av
de olika grenarna och deras utvecklingsmöjligheter med den samling och
förstärkning av arbetskrafterna, som därav nödvändiggöres, för att det
frivilliga folkbildningsarbetet skulle få behovet av en central ledning på
bästa sätt tillgodosett. Vidare föreslås i samma motion bland annat, att
i varje liten landskommun skulle i likhet med vad i viss utsträckning
vore förhållandet i Finland, anställas en person, t. ex. med en folkskollärares
lön och anställningsvillkor i övrigt, som skulle hava till sin huvuduppgift
att leda det fria folkbildningsarbetet, däri inbegripet folkbiblioteksverksamheten,
i kommunen.
Det synes riksdagen ej vara något att erinra emot, att konsulentverksamheten
har sin centralpunkt i skolstyrelsen och ej heller att, i den
män behov därav befinnes vara för handen, konsulenternas antal ökas.
Riksdagen anser sig dock böra framhålla, att konsulenternas rådgivande
verksamhet enligt riksdagens uppfattning hittills fått alltför mycket stå
tillbaka, detta väsentligt beroende därpå, att de ej varit så avlönade,
att de kunnat helt ägna sig åt sin uppgift. I samma mån som folkbildningsarbetet
vidgas, komma utan tvivel konsulenterna att allt mer
tagas i anspråk som rådgivare och bliva därigenom i viss mån ledare för
verksamheten. Ett närmare samarbete konsulenterna emellan torde då
ock bliva av behovet påkallat utan att därför konsulenterna behöva förvandlas
till att utgöra en central ledning för folkbildningsarbetet.
Denna ledning bör enligt riksdagens mening fortfarande ligga hos de
särskilda lokala organisationerna själva.
Riksdagen får emellertid bestämt taga avstånd från tanken på anställande
av särskilda tjänstemän i kommunerna. Oavsett de betydande
kostnader, som en sådan organisation skulle medföra, vore i själva verket
21
Riksdagens skrivelse Nr 239.
enligt riksdagens uppfattning därigenom dödsstöten given åt frivilligheten.
Ledningen av folkbildningsverksamheten skulle därigenom övergå till att
utgöra ett tjänsteåliggande, och utan att förneka, att den därför tillsatte
tjänstemannen, därest han leddes av verkligt intresse för sin uppgift,
skulle kunna göra goda insatser i folkbildningens tjänst, så hade dock
hela karaktären av ifrågavarande rörelse blivit en annan. Från ett fritt
och frivilligt folkbildningsarbete hade den övergått till ett kommunalt eller
statligt, och det vore att befalla, att det frivilliga initiativet och intresset,
som nu utgöra de bärande och livgivande inslagen, skulle förslappas, och
rörelsen löpa fara att insnöras i en för densamma skadlig bundenhet och
reglementering.
Riksdagen vill dock i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på,
att de frivilliga krafter, som det inom de särskilda organisationerna befunnits
lämpligt att anlita för folkbildningsarbetet, svårligen i längden
kunna påräknas som väsentligen oavlönade. Oftast befinna sig dessa i en
sådan ekonomisk ställning, att de ej -— trots ett levande intresse — kunna
utan ersättning offra tid och krafter i det frivilliga folkbildningsarbetets
tjänst. De av staten beviljade anslagen torde därför böra utgå under
sådana villkor, att dessa ej lägga hinder i vägen för, att någon del av de
beviljade medlen må få utgå som gottgörelse för detta arbete.
Utgående ifrån, att folkbildningsarbetet fortfarande bör läggas efter
i stort sett samma linjer, efter vilka man hittills gått, vill riksdagen emellertid
icke förneka, att för arbetets utveckling inom den sålunda angivna
ramen åtskilligt skulle kunna vinnas genom en utredning angående dess
lämpligaste anordnande och behov. Riktlinjerna för en sådan undersökning
äro enligt riksdagens mening klarast angivna i motionen nr 193 i
första kammaren, vilken ock till sin principiella läggning närmast sammanfaller
med riksdagens uppfattning. Med detta uttalande vill dock riksdagen
ingalunda bestrida, att icke även i de övriga motionerna inrymmas
åtskilliga synpunkter och förslag, som äro förtjänta att tagas i ÖvervägandeRiksdagen
kan givetvis icke, lika litet som motionärerna, framlägga något
detaljerat program för en blivande utredning, men anser sig riksdagen
böra framhålla några av de huvudsynpunkter, som enligt riksdagens mening
böra komma under beaktande.
Såsom i omförmälta motion nr 193 påpekats, har erfarenheten givit
vid handen, att de vunna resultaten av folkbildningsarbetet ej i allo motsvarat
de kostnader och krafter, som offrats. Föreläsningsverksamheten
22
Riksdagens skrivelse Nr 239.
på ifrågavarande område framgår för närvarande i viss mån på tvenne linjer,
den ena med mera enstaka föreläsningar över något visst begränsat ämne,
den andra med längre eller kortare kurser, där serier av föreläsningar över
större ämnesområden förekomma. Eiksdagen anser båda dessa linjer äga
sitt berättigande vid sidan av varandra och förtjäna att av staten stödjas
och uppmuntras.
Eiksdagen vill emellertid framhålla, att man med föreläsningsrörelsen
i de flesta fall ej nått den publik, man egentligen avsett. Föreläsningarna,
sådana de i regel anordnas, hava mera värde såsom erbjudande tillfälle till
förströelse än som verkligt kunskapsgivande. Utan att underskatta betydelsen
av att en dylik förströelse bjudes eller den betydelse föreläsningarna
kunna hava för väckande av kunskapstörsten, vill riksdagen ifrågasätta,
huruvida ej föreläsningsverksamheten i stort sett skulle kunna omläggas,
så att den bleve mera fruktbärande för folkbildningen. Detta skulle möjligen
kunna ernås därigenom, att serier av föreläsningar anordnades företrädesvis
i ämnen, som avsåge bibringande av kunskaper i sådana grenar
av praktiskt vetande, som med hänsyn till särskilda lokala förhållanden
eller andra omständigheter kunde antagas vara föremål för särskilt intresse.
Möjligheten av samverkan mellan föreläsningsverksamheten och studiecirklarna
synes ock vara en omständighet, som bör bliva föremål för beaktande.
Såsom i en av de väckta motionerna, nämligen omförmälta motion nr 193
i första kammaren, framhålits, är en väl organiserad cirkelverksamhet av
stor betydelse och bör ingå som led i det statsunderstödda folkbildningsarbetet
samt nära förbindas med föreläsningsväsendet.
I intim växelverkan med ovan berörda verksamhetsgrenar står biblioteksverksamheten.
God och i möjligaste mån kostnadsfri tillgång på lämplig
litteratur är av betydelse ej blott för bedrivande av studiecirkelverksamheten
utan även för att möjliggöra för de enskilda att genom självstudium fördjupa
och utveckla sitt vetande. Ej heller får förbises bibliotekens betydelse
i avseende å tillhandahållandet av sådan litteratur, som är ägnad att
tillfredsställa behovet av förströelse. Med erkännande av att samtliga nämnda
grenar av folkbildningsverksamheten böra av staten främjas och understödjas,
anser sig riksdagen emellertid böra som sin mening framhålla, att
bland dem i all synnerhet studiecirkelverksamheten och biblioteksrörelsen
böra vara föremål för statens omvårdnad såsom innebärande rikaste möjligheterna
att främja det syfte, som med folkbildningsarbetet avses.
I sammanhang med frågan om biblioteksverksamheten i allmänhet synes
frågan om anordnande av bibliotek å fartyg lämpligen kunna upptagas.
23
Riksdagens skrivelse Nr 239.
Enligt riksdagens mening kan det ifrågasättas, om ej denna utredning, som
knappast torde kräva någon större utredningsapparat, lämpligen kunde uppdragas
åt förste bibliotekskonsulenten jämte någon tillkallad representant
för skeppsredarna samt för sjöfolkets sammanslutningar, sjömans- eller eldareunionen.
Genom en sådan anordning skulle helt visst frågan kunna snabbare
vinna sin lösning än om den sammanknytes med den vida mer omfattande
biblioteksfrågan i allmänhet, vilken givetvis ej lär kunna lösgöras
från frågan om den frivilliga folkbildningsverksamheten i dess helhet.
Ett område, som riksdagen anser väl förtjänt att vid utredningen tagas
under sorgfälligt övervägande, är jämväl nöjeslivet. Om man frånser den
verksamhet, de frivilliga folkbildningsorganisationerna utövat även på detta
område, lärer det ej kunna förnekas, att den enskilda företagsamheten
tyvärr ofta mer inriktar sig på att draga ekonomisk fördel av nöjeslivet
än att verka för dess höjande och förädling. Allmänt erkänt är ju ock,
att nöjeskulturen ej intar den höga ståndpunkt man kunde önska, och att
smaken för sämre nöjen och förströelser på ett oroväckande sätt träder
fram. Frågan om vad som kan åtgöras för nöjeslivets höjande synes därför
böra få sin med övriga folkbildningsspörsmål jämbördiga plats i den utredning,
som ifrågasatts; och böra därvid de synpunkter, som framförts uti de
likalydande motionerna nr 179 i första kammaren och nr 263 i andra
kammaren komma under beaktande.
Riksdagen hyser sålunda, som redan ovan antytts, den uppfattningen,
att folkbildningsarbetet ej bör inskränkas allenast till sådan verksamhet,
som direkt avser bibringandet av kunskaper, utan ock taga sikte på sådana
verksamhetsgrenar, som äro inriktade på att tillfredsställa behovet av förädlande
förströelser. Särskild uppmärksamhet synes böra ägnas åt sångens
och musikens betydelse i sådant hänseende. Ett viktigt led i folkbildningsarbetet
utgöres ock av det, som med ett gemensamt namn kallas fysisk
fostran. Gymnastikens och idrottens betydelse för folkhälsa och livsglädje
får icke underskattas, och dessa verksamhetsgrenar synas böra hava sin
givna plats inom folkbildningsarbetet.
Redan av det anförda framgår, att enligt riksdagens mening frågan
huruvida och i vilken mån de olika grenarna av folkbildningsrörelsen lämpligen
kunna och böra organiseras för att bäst fylla sitt ändamål bör bliva
föremål för utredning. Riksdagen tänker sig, att vissa normalplaner skulle
kunna uppgöras till ledning och stöd för de särskilda rörelseriktningarnas
ledare och målsmän. I ett sådant system hava konsulenterna sill givna
plats. Klart är, att folkbildningsrörelsen ej kan undvara statens ekonomiska
24
Riksdagens skrivelse Nr 239.
stöd. I vilken omfattning och under vilka former dylikt understöd må
kunna lämnas synes jämväl böra upptagas till undersökning. Enligt riksdagens
mening bör för erhållande av bidrag från statsverkets sida åtminstone
i regel fordras såsom villkor, att de särskilda verksamhetsgrenarna
själva bestrida viss del av kostnaderna. Vid utredningen av dessa frågor
måste givetvis hänsyn tagas till nödig begränsning av statens utgifter för
ifrågavarande ändamål.
I de föreliggande motionerna har jämväl upptagits frågan om anskaffande
av samlingslokaler. Härom bar emellertid innevarande års riksdag
gjort särskild framställning till Eders Kung. Maj:t i skrivelse nr 163 av
den 4 maj, varför denna fråga ej torde behöva i detta sammanhang närmare
beröras.
Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att
Eders Kungl Maj:t täcktes låta verkställa utredning om dels på vad sätt
det fria och frivilliga folkbildningsarbetet bör omläggas och utvecklas för
att bättre kunna fylla sin uppgift att nå vidast möjliga kretsar av de bildningssökande
i vårt land och verka höjande på folkets andliga och fysiska
hälsa, dels huru statsmakterna bäst skola kunna stödja och främja ifrågavarande
arbete.
Stockholm den 29 maj 1920.
Med undersåtlig vördnad.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1920.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.