Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, angående åtgärder för en vidgad folkbildningsverksamhet in. in.

1920-05-29 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1920:239, Skrivelse till Konungen, angående åtgärder för en vidgad folkbildningsverksamhet in. in.

Dokumentets text

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 239.

19

Nr 239.

Godkänd av första kammaren den 29 maj 1920.

Godkänd av andra kammaren den 29 maj 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen, angående åtgärder för en

vidgad folkbildningsverksamhet in. in.

(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.)

(Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 3

samt första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.)

Till Konungen.

Inom riksdagen hava väckts sju särskilda motioner med ordningsnummer

21, 179, 192 och 193 inom första kammaren samt 39, 51 och

263 i andra kammaren, vilka avse dels det frivilliga folkbildningsarbetets

i dess helhet enhetliga ordnande och utvidgande, dels åstadkommande av

statsunderstödda bibliotek å svenska handelsfartyg, dels ock anordnande av

goda sång- och musik prestationer å landsbygden.

Det i förevarande motioner avsedda folkbildningsarbetet, igångsatt på

initiativ av enskilda, vilar på frivillighetens grund. Staten har visserligen

—- dels genom ekonomiska understöd, dels ock genom tillsättande

av konsulenter såsom rådgivande och kontrollerande — med avseende å

do viktigare grenarna av verksamheten gjort sin insats i arbetet, men ledningen

av detsamma ligger helt i de särskilda organisationernas egna händer.

För riksdagen står det klart, att det för ett naturligt och kraftigt

fortskridande av ifrågavarande rörelse är oeftergivligt, att densamma fort
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrivelse Nr 239.

farande bygges på enahanda grund och att statens verksamhet även för

framtiden inskränker sig till att vara stödjande, hjälpande och kontrollerande.

Den fortsatta utvecklingen måste växa fram såsom ett utflöde av

rörelsens egen inneboende livskraft.

Uti en av de i ämnet väckta motionerna, nämligen motion nr 179 i

första kammaren, har framhållits, att för vinnande av enhetlighet i folk

bildningsarbetet det icke torde vara nödigt eller ens lämpligt att upprätta

ett nytt centralt ämbetsverk. Skolstyrelsen utgör, heter det i avsedda

motion, redan den enande och sammanhållande centralpunkten för åtskilliga

grenar av detta arbete med inom sig verkande bibliotekskonsulenter,

föreläsningskonsulent, folkhögskolinspektör och nykterhetskonsulent; och

det skulle endast behövas en genomtänkt plan för samorganiserandet av

de olika grenarna och deras utvecklingsmöjligheter med den samling och

förstärkning av arbetskrafterna, som därav nödvändiggöres, för att det

frivilliga folkbildningsarbetet skulle få behovet av en central ledning på

bästa sätt tillgodosett. Vidare föreslås i samma motion bland annat, att

i varje liten landskommun skulle i likhet med vad i viss utsträckning

vore förhållandet i Finland, anställas en person, t. ex. med en folkskollärares

lön och anställningsvillkor i övrigt, som skulle hava till sin huvuduppgift

att leda det fria folkbildningsarbetet, däri inbegripet folkbiblioteksverksamheten,

i kommunen.

Det synes riksdagen ej vara något att erinra emot, att konsulentverksamheten

har sin centralpunkt i skolstyrelsen och ej heller att, i den

män behov därav befinnes vara för handen, konsulenternas antal ökas.

Riksdagen anser sig dock böra framhålla, att konsulenternas rådgivande

verksamhet enligt riksdagens uppfattning hittills fått alltför mycket stå

tillbaka, detta väsentligt beroende därpå, att de ej varit så avlönade,

att de kunnat helt ägna sig åt sin uppgift. I samma mån som folkbildningsarbetet

vidgas, komma utan tvivel konsulenterna att allt mer

tagas i anspråk som rådgivare och bliva därigenom i viss mån ledare för

verksamheten. Ett närmare samarbete konsulenterna emellan torde då

ock bliva av behovet påkallat utan att därför konsulenterna behöva förvandlas

till att utgöra en central ledning för folkbildningsarbetet.

Denna ledning bör enligt riksdagens mening fortfarande ligga hos de

särskilda lokala organisationerna själva.

Riksdagen får emellertid bestämt taga avstånd från tanken på anställande

av särskilda tjänstemän i kommunerna. Oavsett de betydande

kostnader, som en sådan organisation skulle medföra, vore i själva verket

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens skrivelse Nr 239.

enligt riksdagens uppfattning därigenom dödsstöten given åt frivilligheten.

Ledningen av folkbildningsverksamheten skulle därigenom övergå till att

utgöra ett tjänsteåliggande, och utan att förneka, att den därför tillsatte

tjänstemannen, därest han leddes av verkligt intresse för sin uppgift,

skulle kunna göra goda insatser i folkbildningens tjänst, så hade dock

hela karaktären av ifrågavarande rörelse blivit en annan. Från ett fritt

och frivilligt folkbildningsarbete hade den övergått till ett kommunalt eller

statligt, och det vore att befalla, att det frivilliga initiativet och intresset,

som nu utgöra de bärande och livgivande inslagen, skulle förslappas, och

rörelsen löpa fara att insnöras i en för densamma skadlig bundenhet och

reglementering.

Riksdagen vill dock i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på,

att de frivilliga krafter, som det inom de särskilda organisationerna befunnits

lämpligt att anlita för folkbildningsarbetet, svårligen i längden

kunna påräknas som väsentligen oavlönade. Oftast befinna sig dessa i en

sådan ekonomisk ställning, att de ej -— trots ett levande intresse — kunna

utan ersättning offra tid och krafter i det frivilliga folkbildningsarbetets

tjänst. De av staten beviljade anslagen torde därför böra utgå under

sådana villkor, att dessa ej lägga hinder i vägen för, att någon del av de

beviljade medlen må få utgå som gottgörelse för detta arbete.

Utgående ifrån, att folkbildningsarbetet fortfarande bör läggas efter

i stort sett samma linjer, efter vilka man hittills gått, vill riksdagen emellertid

icke förneka, att för arbetets utveckling inom den sålunda angivna

ramen åtskilligt skulle kunna vinnas genom en utredning angående dess

lämpligaste anordnande och behov. Riktlinjerna för en sådan undersökning

äro enligt riksdagens mening klarast angivna i motionen nr 193 i

första kammaren, vilken ock till sin principiella läggning närmast sammanfaller

med riksdagens uppfattning. Med detta uttalande vill dock riksdagen

ingalunda bestrida, att icke även i de övriga motionerna inrymmas

åtskilliga synpunkter och förslag, som äro förtjänta att tagas i ÖvervägandeRiksdagen

kan givetvis icke, lika litet som motionärerna, framlägga något

detaljerat program för en blivande utredning, men anser sig riksdagen

böra framhålla några av de huvudsynpunkter, som enligt riksdagens mening

böra komma under beaktande.

Såsom i omförmälta motion nr 193 påpekats, har erfarenheten givit

vid handen, att de vunna resultaten av folkbildningsarbetet ej i allo motsvarat

de kostnader och krafter, som offrats. Föreläsningsverksamheten

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens skrivelse Nr 239.

på ifrågavarande område framgår för närvarande i viss mån på tvenne linjer,

den ena med mera enstaka föreläsningar över något visst begränsat ämne,

den andra med längre eller kortare kurser, där serier av föreläsningar över

större ämnesområden förekomma. Eiksdagen anser båda dessa linjer äga

sitt berättigande vid sidan av varandra och förtjäna att av staten stödjas

och uppmuntras.

Eiksdagen vill emellertid framhålla, att man med föreläsningsrörelsen

i de flesta fall ej nått den publik, man egentligen avsett. Föreläsningarna,

sådana de i regel anordnas, hava mera värde såsom erbjudande tillfälle till

förströelse än som verkligt kunskapsgivande. Utan att underskatta betydelsen

av att en dylik förströelse bjudes eller den betydelse föreläsningarna

kunna hava för väckande av kunskapstörsten, vill riksdagen ifrågasätta,

huruvida ej föreläsningsverksamheten i stort sett skulle kunna omläggas,

så att den bleve mera fruktbärande för folkbildningen. Detta skulle möjligen

kunna ernås därigenom, att serier av föreläsningar anordnades företrädesvis

i ämnen, som avsåge bibringande av kunskaper i sådana grenar

av praktiskt vetande, som med hänsyn till särskilda lokala förhållanden

eller andra omständigheter kunde antagas vara föremål för särskilt intresse.

Möjligheten av samverkan mellan föreläsningsverksamheten och studiecirklarna

synes ock vara en omständighet, som bör bliva föremål för beaktande.

Såsom i en av de väckta motionerna, nämligen omförmälta motion nr 193

i första kammaren, framhålits, är en väl organiserad cirkelverksamhet av

stor betydelse och bör ingå som led i det statsunderstödda folkbildningsarbetet

samt nära förbindas med föreläsningsväsendet.

I intim växelverkan med ovan berörda verksamhetsgrenar står biblioteksverksamheten.

God och i möjligaste mån kostnadsfri tillgång på lämplig

litteratur är av betydelse ej blott för bedrivande av studiecirkelverksamheten

utan även för att möjliggöra för de enskilda att genom självstudium fördjupa

och utveckla sitt vetande. Ej heller får förbises bibliotekens betydelse

i avseende å tillhandahållandet av sådan litteratur, som är ägnad att

tillfredsställa behovet av förströelse. Med erkännande av att samtliga nämnda

grenar av folkbildningsverksamheten böra av staten främjas och understödjas,

anser sig riksdagen emellertid böra som sin mening framhålla, att

bland dem i all synnerhet studiecirkelverksamheten och biblioteksrörelsen

böra vara föremål för statens omvårdnad såsom innebärande rikaste möjligheterna

att främja det syfte, som med folkbildningsarbetet avses.

I sammanhang med frågan om biblioteksverksamheten i allmänhet synes

frågan om anordnande av bibliotek å fartyg lämpligen kunna upptagas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Riksdagens skrivelse Nr 239.

Enligt riksdagens mening kan det ifrågasättas, om ej denna utredning, som

knappast torde kräva någon större utredningsapparat, lämpligen kunde uppdragas

åt förste bibliotekskonsulenten jämte någon tillkallad representant

för skeppsredarna samt för sjöfolkets sammanslutningar, sjömans- eller eldareunionen.

Genom en sådan anordning skulle helt visst frågan kunna snabbare

vinna sin lösning än om den sammanknytes med den vida mer omfattande

biblioteksfrågan i allmänhet, vilken givetvis ej lär kunna lösgöras

från frågan om den frivilliga folkbildningsverksamheten i dess helhet.

Ett område, som riksdagen anser väl förtjänt att vid utredningen tagas

under sorgfälligt övervägande, är jämväl nöjeslivet. Om man frånser den

verksamhet, de frivilliga folkbildningsorganisationerna utövat även på detta

område, lärer det ej kunna förnekas, att den enskilda företagsamheten

tyvärr ofta mer inriktar sig på att draga ekonomisk fördel av nöjeslivet

än att verka för dess höjande och förädling. Allmänt erkänt är ju ock,

att nöjeskulturen ej intar den höga ståndpunkt man kunde önska, och att

smaken för sämre nöjen och förströelser på ett oroväckande sätt träder

fram. Frågan om vad som kan åtgöras för nöjeslivets höjande synes därför

böra få sin med övriga folkbildningsspörsmål jämbördiga plats i den utredning,

som ifrågasatts; och böra därvid de synpunkter, som framförts uti de

likalydande motionerna nr 179 i första kammaren och nr 263 i andra

kammaren komma under beaktande.

Riksdagen hyser sålunda, som redan ovan antytts, den uppfattningen,

att folkbildningsarbetet ej bör inskränkas allenast till sådan verksamhet,

som direkt avser bibringandet av kunskaper, utan ock taga sikte på sådana

verksamhetsgrenar, som äro inriktade på att tillfredsställa behovet av förädlande

förströelser. Särskild uppmärksamhet synes böra ägnas åt sångens

och musikens betydelse i sådant hänseende. Ett viktigt led i folkbildningsarbetet

utgöres ock av det, som med ett gemensamt namn kallas fysisk

fostran. Gymnastikens och idrottens betydelse för folkhälsa och livsglädje

får icke underskattas, och dessa verksamhetsgrenar synas böra hava sin

givna plats inom folkbildningsarbetet.

Redan av det anförda framgår, att enligt riksdagens mening frågan

huruvida och i vilken mån de olika grenarna av folkbildningsrörelsen lämpligen

kunna och böra organiseras för att bäst fylla sitt ändamål bör bliva

föremål för utredning. Riksdagen tänker sig, att vissa normalplaner skulle

kunna uppgöras till ledning och stöd för de särskilda rörelseriktningarnas

ledare och målsmän. I ett sådant system hava konsulenterna sill givna

plats. Klart är, att folkbildningsrörelsen ej kan undvara statens ekonomiska

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens skrivelse Nr 239.

stöd. I vilken omfattning och under vilka former dylikt understöd må

kunna lämnas synes jämväl böra upptagas till undersökning. Enligt riksdagens

mening bör för erhållande av bidrag från statsverkets sida åtminstone

i regel fordras såsom villkor, att de särskilda verksamhetsgrenarna

själva bestrida viss del av kostnaderna. Vid utredningen av dessa frågor

måste givetvis hänsyn tagas till nödig begränsning av statens utgifter för

ifrågavarande ändamål.

I de föreliggande motionerna har jämväl upptagits frågan om anskaffande

av samlingslokaler. Härom bar emellertid innevarande års riksdag

gjort särskild framställning till Eders Kung. Maj:t i skrivelse nr 163 av

den 4 maj, varför denna fråga ej torde behöva i detta sammanhang närmare

beröras.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att

Eders Kungl Maj:t täcktes låta verkställa utredning om dels på vad sätt

det fria och frivilliga folkbildningsarbetet bör omläggas och utvecklas för

att bättre kunna fylla sin uppgift att nå vidast möjliga kretsar av de bildningssökande

i vårt land och verka höjande på folkets andliga och fysiska

hälsa, dels huru statsmakterna bäst skola kunna stödja och främja ifrågavarande

arbete.

Stockholm den 29 maj 1920.

Med undersåtlig vördnad.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.