Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder för åstadkommande av samarbete emellan Sverige och Finland i fråga om rättegångsordningen m. m.

1920-05-11 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1920:312, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder för åstadkommande av samarbete emellan Sverige och Finland i fråga om rättegångsordningen m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 312.

o

Nr 312.

Godkänd av första kammaren den 2 juni 1920.

Godkänd av andra kammaren den 2 juni 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om

vidtagande av åtgärder för åstadkommande av samarbete

emellan Sverige och Finland i fråga om rättegångsordningen

m. m.

(Första lagutskottets utlåtande nr 19).

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har framställning gjorts, att riksdagen

ville anhålla, att regeringen måtte taga initiativ till samförstånd med

Finland om ett gemensamt arbete för en i största möjliga omfattning likartad

rättegångsform.

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sin ifrågavarande

hemställan hänvisar riksdagen till motionen.

över detta yrkande har yttrande av vederbörande utskott inhämtats

av processkommissionen.

I berörda yttrande, som bifogas riksdagens skrivelse, uttalar processkommissionen

på skäl, vartill riksdagen hänvisar, att det ifrågasatta samarbetet

med Finland enligt kommissionens mening kan åvägabringas utan

att försena uppnåendet av ett resultat av det på rättegångsreformen hittills

nedlagda arbetet och att kommissionen håller före, att ett dylikt samarbete

skulle för Sverige vara av det gagn, att Eders Kungl. Maj:t genom hänvändelse

i saken till Finlands regering bör taga initiativet till dess upptagande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 312.

Lika med motionären anser riksdagen det vara angeläget att i möjligaste

mån söka åstadkomma gemensamma rättsnormer för de nordiska

länderna och detta även på processlagstiftningens område. Att ett samarbete

på sistnämnda område särskilt med Finland skulle, i betraktande

av de för Sverige och Finland i stort sett för närvarande överensstämmande,

på rättegångsbalken i 1734 års lag grundade reglerna i fråga om

rättegången och domstolsorganisationen, vara av stor vikt, anser riksdagen

uppenbart. Då nu den svenska processkommissionen, som har frågan om

vårt rättegångsväsens omdaning under behandling, vid sin prövning av

förevarande spörsmål framhållit önskvärdheten av, att ett samarbete med

Finland på ifrågavarande område måtte komma till stånd, anser riksdagen

det böra av Eders Kungl. Maj:t tagas under övervägande, i vad mån arbetet

på den svenska rättegångsreformen lämpligen kan, för vinnande av överensstämmelse

med Finland på detta område, bedrivas på grundvalen av samverkan

mellan Sverige och Finland.

På grund av vad sålunda anförts hemställer riksdagen, att Eders Kungl.

Maj:t måtte taga under övervägande, i vad mån arbetet på den svenska

rättegångsreformen lämpligen kan, för vinnande av överensstämmelse med

Finland på detta område, bedrivas på grundvalen av samarbete mellan

Sverige och Finland.

Stockholm den 2 juni 1920.

Med undersåtlig vördnad.

Bilaga.

Till Riksdagens Första Lagutskott.

Sedan Kungl. Maj:t den 23 mars 1920 på framställning av första lagutskottet

anbefallt processkommissionen att avgiva utlåtande över det i motion

nr 143 i första kammaren av herr Lindhagen framställda yrkande, att riksdagen

ville anhålla, att regeringen måtte taga initiativ till samförstånd med Finland

om ett gemensamt arbete för en i största möjliga omfattning likartad rättegångsreform,

får processkommissionen efter samråd med de för överläggningar med

kommissionen tillkallade sakkunniga härmed avgiva följande yttrande.

Arbetet på en reform av Finlands rättegångsväsen tog sin början 1892, då

genom kejserlig förordning en kommitté tillsattes för revision av lagstiftningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 312. 1

i ämnet. Denna kommitté avgav år 1900 tre särskilda lagförslag, av vilka ett

behandlade domstolarnas inrättning och andra därmed sammanhängande ämnen,

det andra rättegången i tvistemål och det tredje rättegången i brottmål. Sedan

landets hovrätter och andra myndigheter ävensom juridiska fakulteten vid universitetet

i Helsingfors avgivit yttranden över lagförslagen, uppdrogs år 1904 åt

lagberedningen att verkställa en granskning och överarbetning av samma förslag.

Till förstärkning av lagberedningen tillkallades ett antal underrättsdomare för

att uttala sig om de frågor i förslagen, som voro av allmännare intresse. Lagberedningens

reviderade förslag till reform av rättegångsväsendet avgavs åren

1908 och 1909 i tre delar, som 1911 och 1912 efterföljdes av vissa förslag till

följdförfattningar.

Arbetet på rättegångsreformen låg härefter nere, tills efter Finlands skilsmässa

från Ryssland tre sakkunniga — nuvarande justitieministern K. Söderholm, justitierådet

Ö. Hj. Granfelt och docenten B. Sjöström — år 1918 erhöllo i uppdrag att på

grundvalen av lagberedningens nyssnämnda förslag utarbeta proposition i ämnet till

lantdagen. Dessa sakkunniga framlade på våren 1919 sitt förslag i tryck. Inträdda

förändrade politiska förhållanden hade emellertid ansetts göra en mera

omfattande omarbetning önskvärd, särskilt beträffande domstolsorganisationen

och det därmed sammanhängande rättsmedelssystemet, varför planen på propositionens

framläggande redan vid 1919 års lantdag övergavs. Härefter erhöllo

tvenne sakkunniga, justitierådet Granfelt och hovrättsassessorn Heinankoski, i

uppdrag att utarbeta förslag till en partiell reform beträffande förfarandet med

bibehållande av nuvarande domstolsorganisation. Enligt förljudande lära dessa

sakkunniga nu hava utarbetat ett provisoriskt lagförslag angående ändringar i förfarandet,

men förorda återupptagande av frågan om en reform jämväl av domstolsorganisationen

och uttala önskvärdheten av samarbete med Sverige på detta

område.

Den sedan 1912 här i Sverige pågående utredningen angående grunderna

för en ny rättegångsordning, vilken utredning till en början var anförtrodd åt

eu enda man med viss biträdeshjälp, men i september 1919 uppdrogs åt den

kollegialt sammansatta processkommissionen under samarbete med tillkallade

sakkunniga från underrätterna och riksdagen, skall som bekant enligt kommissionen

given instruktion icke utmynna i ett utarbetat förslag till lagtext; dess

syfte skall allenast vara att lämna‘en allsidig belysning av de särskilda proces

suella frågor, vilka måste upptagas till övervägande, ävensom att anvisa den

eller de möjliga utvägarna för dessa frågors lösande under de i vårt land givna

förhållandena. Efter åtskilliga avbrott under åreus lopp hade denna utredning

före processkommissionens inrättande förlidet år fortskridit så långt, att då i

korrektur förelåg ett preliminärt utkast rörande domstolsorganisationen och rättegången

i tvistemål. Kommissionens under hösten 1919 bedrivna arbete på den

närmare utformningen av principerna för domstolsorganisationen avbröts genom

ordförandens, regeringsrådet Herman Falks, den 24 december 1919 inträffade

död. Därefter bar kommissionen i avvaktan på ny ordförandes förordnande

huvudsakligen ägnat sig åt utredning rörande främmande rätt.

När det nu i herr Lindhagens motion ifrågasatts, att ett samarbete på rätte
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens sh-ivelse Nr 312.

gångsreformens område skulle bringas till stånd mellan Sverige och Finland, synes

det till eu början vara uppenbart, att ett dylikt samarbete icke lämpligen bör utsträckas

utöver de gränser, som äro uppdragna för den i Sverige pågående utredningen.

Samarbetet kan sålunda icke på nuvarande stadium gå ut på att åvägabringa

ett fullständigt lagförslag, utan allenast att verkställa eu utredning angående

de grunder, varå en ny processlag bör vila. Vidare framstår det såsom ett bestämt

önskemål, att den genom allehanda vidriga öden redan i allt för hög grad

fördröjda rättegångsreformeu här i landet icke måtte ytterligare försenas genom

upptagande av samarbete med aunat land. De frågor, kommissionen i anledning

av remissen av herr Lindhagens motion har att besvara, torde alltså kunna

formuleras sålunda: Kan ett samarbete mellan Sverige och Finland med uppgift

att åstadkomma enhetliga grundlinjer för eu rättegångsreform i de båda länderna

åvägabringas utan att försena uppnåendet av ett resultat av det på den

svenska reformen hittills nedlagda arbetet, och kan av ett dylikt samarbete väntas

sådant gagn, att Sverige bör taga initiativ till detsamma?

Enligt processkommissionens mening skulle rättegångsväsendet synnerligen

väl hava ägnat sig för gemensam nordisk lagstiftning. Även om vissa skiljaktigheter

i fråga om domstolsorganisationen de olika länderna emellan varit betingade

av historiska och geografiska skäl, skulle flertalet bestämmelser rörande själva rättegångssättet

med fördel kunnat göras gemensamma. Nu har emellertid Danmark

genom Lov om Rettens Pleje den 11 april 1916, som trätt i kraft den

1 oktober 1919, genomfört sin under decennier förberedda rättegångsreform, och

. Norge, vars straffprocesslag av den 1 juli 1887 trädde i kraft den 1 januari

1890, har genom de ännu icke i kraft trädda civilprocesslagarna av den 13

augusti 1915 bragt sin rättegångsreform till avslutning.

Självfallet strävar processkommissionen att i sitt arbete på bästa sätt tillgodogöra

sig de lagstiftningsresultat, som sålunda uppnåtts i våra grannländer,

liksom kommissionen ock haft gagn av de förberedande arbeten, som utförts i

Finland. På tidigare stadium av det här i Sverige bedrivna utredningsarbetet

rörande rättegångsreformeu, dä det ännu såg osäkert ut, huruvida de danska

och norska lagförslagen skulle komma att antagas, hade man från svensk sida

sin uppmärksamhet riktad på frågan huruvida icke ett samarbete borde upptagas

med det land, där reformen eventuellt icke bleve genomförd. Sedan tan

ken på ett dylikt samarbete till följd av de danska och norska lagarnas antagande

förfallit, har däremot Finlands reformfråga, såsom av den ovan lämnade redogörelsen

framgår, kommit i sådant läge, att förutsättningarna för upptagande av

ett samarbete med detta land synas vara för handen.

Kommissionen skall här icke ingå på de allmänna synpunkter, som tala

för ett samarbete på lagstiftningens område i vidaste möjliga omfång de nordiska

länderna emellan. I denna fråga kan hänvisas till den mellan auktoritativa

representanter för de olika länderna vid elfte nordiska juristmötet i Stockholm

förliden höst förda diskussionen. De synpunkter, som där framfördes till

förmån för sådant samarbete, äga sin fulla tillämpning även i fråga om rättegångsordningen

och jämväl för det fall, att samarbetet på detta område begränsas

till Sverige och Finland.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 312. 9

Till dessa allmänna synpunkter komma beträffande rättegångsväsendet alldeles

särskilda skäl, som tala för upptagande av samarbete. Den alltjämt med föga

väsentliga ändringar gällande rättegångsbalken i 1734 års lag har allt sedan sin tillkomst

varit för Sverige och Finland gemensam. Eu hundraårig skilsmässa har icke

förmått upphäva denna gemenskap. Under likartade förhållanden fortleva i

Finland alltjämt häradsrätter, rådhusrätter och hovrätter med enahanda sammansättning

och under enahanda rättegångsregler som de svenska. Partiella reformer

hava i båda länderna plägat gå parallellt med varandra, och nu efter skilsmässan

från Ryssland har Finland även erhållit en högsta domstol efter svenskt

mönster. Den under en gemensam tradition fortlevande gemensamma lagstiftningen

har på båda sidor om Bottniska viken vunnit en rättsvetenskaplig bearbetning,

som Kommit båda länderna till godo. De enda iullstäudiga, moderna

framställningar av civil- och straffprocessrätten på svenskt språk härstamma från

Finland men värdesättas i vårt land lika högt som där. Det är sålunda uppenbart,

att förutsättningarna för eu fortsatt gemenskap mellan Sverige och Finland

måste i alldeles särskilt hög grad anses vara för handen på rättegångsväsendets

område.

Man frågar sig emellertid: kan Finland, som kommit så långt, att det haft

lagtext utarbetad till en proposition om rättegåugsreformen, vara benäget att

nu inlåta sig med Sverige i diskussion om grundlinjerna för eu sådan? Processkommissionen

håller detta för antagligt. Att man på finländskt håll hyser

intresse för deltagande i gemensam nordisk lagstiftning, framgår bl. a. därav,

att efter Finlands självständighetsförklaring detta land redan anslutit sig till

de två stora nu pågående internordiska lagstiftningsarbetena på försäkringsoch

sjölagstiftningens områden. För Sveriges del kan, bortsett från gagnet i

allmänhet av gemenskap i fråga om processlagstiftningen, åberopas det särskilda

skäl för samarbetets upptagande, att då Finland har mera detaljarbete

för rättegångsreformens genomförande undangjort än Sverige, åtskilligt härav

skulle kunna mera direkt tillgodogöras i händelse av samarbete, än om Sverige

skulle "å sin egen väg. För båda länderna skulle säkerligen ett samarbete

vara av stor betydelse" med hänsyn till de därigenom yppade möjligheterna

att erhålla de svåra grundläggande problemen på ett allsidigare sätt belysta

och dryftade. Vartdera landet skulle från det andra mottaga ett direkt

tillskott i fråga om arbetskrafter för reformens genomförande. Nya, fruktbärande

uppslag kunde förväntas och ensidiga fördomar lättare tillbakavisas. Från ett

tidigare, kortvarigt samarbete av icke officiell natur med de ovannämnda, år 1918

i Finland tillkallade trenne sakkunniga hava processkommissionens ledamöter

redan vunnit den bästa erfarenhet av ett dylikt samarbetes fördelar.

Då det svenska utredningsarbetet under den allra närmaste tiden torde

komma att läggas under ny ledning, vilket uppenbarligen medför, att alla principfrågor

måste upptagas till förnyad behandling, synes det nuvarande ögonblicket

vara särskilt väl ägnat för upptagande av samarbete med Finland, under förutsättning

att detta land befiunes villigt att tills vidare begränsa samarbetet till

gemensamma överläggningar angående grunderna för rättegångsreformen. Med

hänsyn härtill och på övriga här ovan anförda skäl anser sig kommissionen

ltihang till riksdagens protokoll 1320. 14 sand. Nr 311 313. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 312.

kunna jakande besvara det i början av detta utlåtande uppställda spörsmålet,

huruvida det ifrågasatta samarbetet kan åvägabringas utan att försena uppnåendet

av ett resultat av det på reformen hittills nedlagda arbetet; och håller

kommissionen före, att ett dylikt samarbete skulle för Sverige vara av det gagn,

att Kungl. Maj:t genom hänvändelse i saken till Finlands regering bör taga

initiativ därtill.

Stockholm den 11 maj 1920.

K. Schlyter. Henrik Almstrand. Thore Engströmer.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.