Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående folkomröstningsinstitutet.
1920-06-08 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1920:343, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående folkomröstningsinstitutet.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 343.
1
Nr 343.
Godkänd av första kammaren den 8 juni 1920.
Godkänd av andra kammaren den 8 juni 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
angående folkomröstningsinstitutet.
(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 38.)
Till Konungen.
I trenne inom riksdagen väckta motioner har hemställts om skrivelser
till Kungl. Maj:t dels av herrar Clason och Vennerström med
anhållan om verkställande av en allsidig utredning, huru folkomröstningsinstitutet
verkat i främmande länder, och huruvida, i vilken utsträckning
samt under vilka former och betingelser ifrågavarande institut må för
viktiga frågor införas i vår författning, ävensom därefter för riksdagen
framlägga förslag till de ändringar i grundlagarna, vartill utredningen
kan giva anledning, dels av herr Lindhagen med begäran om förslag
till utvidgad folkstyrelse.
Föregående år väcktes i förevarande fråga av herr Lindhagen eu
motion med ett yrkande, som förutom vissa rent formella skiljaktigheter
sammanföll med den hemställan, som i årets motion av samma motionär
framställes. I sitt utlåtande i anledning av denna motion hemställde
konstitutionsutskottet om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om
en allsidig utredning av folkomröstningsinstitutet; klämmen i utskottets
yttrande har i år upptagits av herr Clason i hans nyss nämnda motion.
Motiveringen till denna utskottets hemställan var följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 14 samt. (Nr 343—346.)
2070 20
2
Riksdagens skrivelse Nr 343.
»Frågan om införande av folkomröstning i vår författning har förut
vid tvenne tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. 1908 väcktes
inom andra kammaren av herr Staaff m. fl. en motion, i vilken hemställdes,
’att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta anställa en allsidig utredning av frågan om
folkomröstning såsom ett medel att vinna avgörande vid meningsskiljaktighet
mellan kamrarna i lag- och grundlagsfrågor, samt därefter
för riksdagen framlägga förslag till de ändringar i grundlagen, vartill
utredningen kan giva anledning’. Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet
och avslogs i kamrarna. År 1917 förelåg ett förslag av herr
Lindhagen med i huvudsak samma hemställan som den, han nu gjort.
Konstitutionsutskottet föreslog, att motionen icke måtte till någon åtgärd
föranleda. Första kammaren biträdde denna hemställan, under det att
andra kammaren anslöt sig till en vid utskottets utlåtande fogad reservation
av herr Olof Olsson m. fl., vilken hemställde, ’att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Magt låta anställa
en allsidig utredning, huruvida och i vilken utsträckning landets
röstberättigade medborgare må äga rätt att genom allmän omröstning
träffa avgörande i landsviktiga frågor samt därefter för riksdagen framlägga
förslag till de ändringar i grundlagen vartill utredningen kan
giva anledning’.
Mellan herr Staaffs m. fl. skrivelseförslag 1908 och herr Lindhagens
skrivelseförslag 1917 och 1919 föreligga betydande skiljaktigheter.
1908 års förslag upptog närmast omröstningsinstitutet såsom ett skiljedomsreferendum
mellan kamrarna, då dessa stannat i upprepade beslutskonflikter.
I sådana konfliktsfall skulle på initiativ av Kungl. Maj:t
eller endera kammaren’ en folkomröstning anställas i frågan. Enligt
gängse terminologi åsyftades alltså ett till vissa fall begränsat, endast
lag- och grundlagsfrågor omfattande, fakultativt referendum. Närmast
avsågs institutet som ett korrektiv på det dåvarande tvåkammarsystemet.
Den föreslagna utredningen skulle sålunda begränsas till detta syfte.
Det är också i denna speciella betydelse, som referendum av konstitutionsutskottet
i dess motivering avvisades såsom stridande mot det
gällande tvåkammarsystemets grundsatser. — De senare motionerna åter,
liksom den av andra kammaren 1917 biträdda reservationen, föreslå,
att folkomröstningsinstitutet i hela dess vidd skall upptagas till prövning.
Herr Lindhagen påyrkar, att såväl det s. k. referendum i egentlig
mening som det s. k. initiativet skall ingå i en eventuell utredning, och
omnämnda reservation förordar en allsidig undersökning av samma
spörsmål.
3
Biksdagens skrivelse Nr 343.
I flera europeiska och utomeuropeiska konstitutionella stater har
på senare tid folkomröstningsinstitutet gjort betydande landvinningar
liksom det även fått ökad användning och rikare utformning inom de
författningar, där det sedan gammalt haft burskap. Det schweiziska
statsskicket upptager folkomröstning för förbundsstat såväl som för
delstater. Det senare är även fallet i de nordamerikanska delstaterna,
där det vunnit stor betydelse vid sidan av representationerna. I den
australiensiska förbundsstaten av 1900 infördes referendum, liksom det
också kommit till användning för delstaterna. I Danmark stadgades
vid författningsrevisionen 1912—1915 det obligatoriska författningsreferendum.
I de författningsprojekt, som för närvarande i skilda stater
utarbetas, ingår referendum flerstädes som en väsentlig del, bland annat
i den nya tyska förbundsrepubliken. Åven om folkomröstningen fortfarande
är främmande för ett flertal konstitutioner, står den likväl på
de flesta håll på dagordningen och diskuteras ingående i den statsrättsliga
litteraturen i ämnet och i parlamentariska förslag. Vid sidan
av exempelvis Belgien och Frankrike, där upprepade projekt förelegat,
må särskilt nämnas England, där vid överhuskonflikten 1910 av konservativa
ledare i överhus och underhus framburos mycket uppmärksammade
förslag till införande av referendum, och Norge, som sedan begynnelsen
av 1890-talet kan uppvisa en följd av referendummotioner. Senast
1917 väcktes flera motioner, vilka väl av grundlagsutskottet avstyrktes
och i stortinget avslogos men föranledde en av samtliga partier enhälligt
biträdd begäran om regeringsutredning i saken.
Om sålunda referendumfrågan för närvarande har en stor betydelse
och aktualitet i skilda länder, synas däremot omdömena om huru det i
praktiken verkat under skilda förutsättningar och i olika former fortfarande
vara divergerande. De motiv, som i olika stater och från olika
politiska meningsriktningar legat bakom kraven på införande av referendum,
hava även varit växlande. På vissa håll hava särskilt de principiella
demokratiska synpunkterna vägt tyngst i argumenteringen. Man
har betraktat institutet som en naturlig konsekvens av hela den fortskridande
demokratiska utvecklingen. På andra håll har däremot i synnerhet
uppskattats dess betydelse som ett i viss mån återhållande moment
i lagstiftningen, som ett effektivt demokratiskt regleringsinstitut samt
såsom kontrollmedel på det alltför starkt utvecklade partilivet. En historik
över folkomröstningen i olika stater visar avgjort, att referendums
användbarhet som modern garanti i modererande riktning alltmer vunnit
erkännande, särskilt i och med att den garanti mot förhastade beslut,
vilken förut sökts i ett tvåkammarsystem med utpräglad karaktärsskillnad
4
Riksdagens skrivelse Nr 843.
mellan kamrarna, blivit alltmer beskuren. Genom institutets vidare utformning,
för vilken ett stort antal alternativa förslag och kombinationer
erbjuda sig, hava dessa skilda synpunkter kunnat komma till sin rätt.
Utskottet, inom vilket av skilda anledningar sympatier visat sig
för folkomröstningsinstitutet, har för sin del anslutit sig till ett skrivelseförslag
i motionens syfte. Utskottet anser nämligen, att i vårt land
liksom utomlands den politiska utvecklingen i hög grad aktualiserat
frågan om folkomröstning, men håller tillika före, att denna beträffande
former och verkningar innesluter så mångahanda spörsmål, att en på
ingående sakkunskap byggd undersökning av frågan i hela dess omfattning
och med omsorgsfull hänsyn tagen till säregna svenska förutsättningar
torde vara nödig för ett definitivt ställningstagande till dess tilllämpning
på svenska konstitutionella förhållanden.»
De av föregående års konstitutionsutskott anförda skälen för en allsidig
utredning av folkomröstningsinstitutet synas fortfarande äga full
giltighet; till den givna redogörelsen för institutets tillämpning i främmande
länder kan blott tillfogas, att detta institut genom den föregående
år antagna författningen för den tyska republiken vunnit en betydelsefull
plats i ännu en europeisk stat. Den föreslagna utredningen bör givetvis
omfatta olika former såväl av egentligt referendum som folkinitiativ; uppmärksamhet
synes även böra ägnas åt den konsultativa (rådgivande)
folkomröstningen. Slutligen bör också utredningen omfatta frågan om
huru före omröstningen en objektiv upplysning om föreliggande spörsmål
må kunna meddelas de röstande.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t låta verkställa en allsidig utredning, huru !''folkomröstningsinstitutet
verkat i främmande ländei-, och huruvida, i vilken utsträckning
samt under vilka former och betingelser ifrågavarande institut
må för viktiga frågor införas i vår författning, ävensom därefter för riksdagen
framlägga förslag till de ändringar i grundlagarna, vartill utredningen
kan giva anledning.
Stockholm den 8 juni 1920.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.