Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.

1920-06-18 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1920:368, Skrivelse till Konungen i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 368.

9

Nr 368.

Godkänd av första kammaren den 18 juni 1820.

Godkänd av andra kammaren den 18 juni 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen i fråga om motarbetande

av oregelbunden arbetstillgång.

(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 39.)

(Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 17.)

Till Konungen.

Inom riksdagen har av enskilda motionärer gjorts framställning i syfte

att utredning måtte komma till stånd, huruvida och på vilket sätt, i huvudsaklig

anslutning till de i avgiven motion angivna riktlinjer, en lagstiftning

eller andra åtgärder kunna åstadkommas för att i möjligaste mån motarbeta

den oregelbundna arbetstillgången med därmed följande arbetslöshet,

och för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Uti ifrågavarande motion hava motionärerna, efter att hava påpekat,

att någon systematisk fördelning av den i vårt land tillgängliga arbetskraften

till förekommande av arbetslöshet i stort sett varken förekomme

inom den enskilda företagareverksamheten eller vad beträffar staten och

dess institutioner, gjort gällande, att varje medborgare hade att som en medborgerlig

rättighet kräva rätten till arbete, ehuru det visserligen torde vara

svårt att till det yttersta genomdriva denna princip.

I fråga om organiserandet av en verksamhet i motionens syfte hava

motionärerna, som framhållit, att en mycket ingående utredning av förevarande

fråga från olika synpunkter är påkallad, anfört följande:

»För att nå målet, som här uppställts, bör man först komma ihåg,

att vad man måste syfta till är åstadkommande av en i största möjliga

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 14 samt. Nr 366—369. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 368.

mål) jämn arbetstillgång från det ena året till det andra och under olika

tider av året. Yad kan åtgöras för att åstadkomma sådana förhållanden?

Jo, härvidlag inställer sig då först det uppslaget, att statens olika organ

måste försöka på ett eller annat sätt samarbeta vid besluts fattande rörande

igångsättande av arbete. Det är kanske därvid nödvändigt, att detta samarbete

organiseras genom ett gemensamt organ — exempelvis socialstyrelsen.

Hos ett sådant organ måste givetvis förefinnas vid varje tidpunkt

en intim kännedom om arbetsmarknaden i allmänhet. Vid igångsättande

av arbetet inom något statsföretag skulle man då samarbeta med detta

centrala organ, som skulle utgöra en förmedlande länk mellan de olika

statsföretagen ävensom helst även de kommunala företagen vid avgörandet

utav frågor rörande tidsförläggningen av nya arbetsföretag. Givetvis skulle

det dock kunna tänkas, att i många fall ordnandet av allmänna arbeten

måste ske även mot detta organs anvisningar. Ty givetvis kunde under

vissa förhållanden föreligga skäl, som tala för ordnandet av ett allmänt

arbete på ett visst sätt, även om sociala skäl tala för, att detsamma bör

planeras på annat sätt och förläggas till andra tider, än vad den ovannämnda

centrala organisationen skulle kunna finna lämpligt med hänsyn

till behovet att förhindra arbetslöshet. Men i flera fall skulle man nog

kunna genom det centrala organets arbete, grundat på en överblick över

hela arbetsmarknaden, åstadkomma en jämnare fördelning av arbetet med

därmed följande möjlighet att på ett lämpligt sätt överföra arbetskraften

från det ena arbetsområdet till det andra och förhindra arbetslöshet eller

åtminstone åstadkomma, att denna arbetslöshet ej tog så avskräckande

former, som den nu ofta gör.

Men det torde nog vara nödvändigt, om man vill gå till botten av

denna fråga, att även draga in den privata företagareverksamheten i den

reglering, som här ifrågasättes.- Hägra betänkligheter mot ett sådant förfarande

borde ej finnas, då det gäller att söka åstadkomma sociala välfärdsanordningar

av den art, som det här är fråga om. Svårigheter finnas

visserligen att åstadkomma ett samarbete på detta område mellan den allmänna

företagareverksamheten, d. v. s. statens och kommunernas och den

enskilda företagareverksamheten. Men ett sådant samarbete torde dock

icke vara omöjligt. Man kan t. ex. tänka sig en sådan anordning, att

även de enskilda företagen ålades att med avseende på planering av större

arbeten eller behovet av ökad arbetskraft i god tid, helst så lång tid förut

som möjligt, inrapportera detsamma ävensom tiden för arbetenas igångsättande

m. m. till den centrala myndigheten, som, enligt vad ovan sagts,

även skulle handlägga frågorna om statens arbeten. Detta centrala organ

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 368. 11

skulle på detta sätt få eu överblick över arbetstillgången inom landets

hela arbetsmarknad.

Man skulle alltså betrakta hela detta område som eu enhet vid handläggande

av de frågor, som här ovan omnämnts. Det skulle alltså gälla

att åstadkomma ett slags ransonering — eller rättare sagt ett slags förläggande

till ur social synpunkt och med hänsyn till arbetslöshetsproblemet

lämpliga tider — av planerade arbetsföretag inom både enskild och allmän

företagare verksam het för att kunna åstadkomma en mera jämn arbetsmarknad.

Även med avseende på den enskilda företagareverksamheten

bleve det dock naturligtvis nödvändigt, att frågan om ett arbetsföretags

tidsförläggning i vissa fall finge avgöras ur andra utgångspunkter än de

här refererade. Ty givetvis skulle det ofta föreligga anledningar att medgiva

undantag, då särskilda skäl därtill förefunnes. Huru stort det centrala

organets befogenhet med avseende på rätten att ordna arbetet med

avseende på tidsförläggningen m. m. skulle vara, är ej lämpligt att här

upptaga till diskussion. Det bör överlämnas till utredningen att avgöra,

huruvida denna befogenhet bör bliva rent prohibitiv eller rätten endast skulle

få inskränka sig till att giva råd angående lämpligheten av att vid ett

visst tillfälle igångsätta arbeten. Det synes dock, som om man på detta

senare sätt knappast skulle kunna nå någon större effektivitet med anordningarna,

varför den förra vägen skulle vara mera att förorda, isynnerhet

då man kunde antaga, att den bestämmande centrala myndigheten skulle

avdöma frågan med hänsynstagande till alla de omständigheter, som kunde

finnas anledning taga hänsyn till.

Detaljerna i övrigt av hela denna verksamhet torde ej vara lämpligt

att här gå in på. Så mycket bör dock sägas, att det måste bli nödvändigt,

att denna verksamhet organiseras som en samverkande och enhetlig

verksamhet, ävensom att ytterligare åtgärder vidtoges för att underlätta

överförandet av arbetskraft från en plats till en annan i landet, och skulle

det därvidlag finnas starka skäl — bland annat de nuvarande dryga

biljettpriserna och vårt lands utsträckthet — som talade för att staten

toge på sig, utan återkrävningsrätt, kostnaden för arbetskraftens transportering

i mycket betydlig utsträckning.

Naturligtvis blir det dock knappast möjligt att på detta sätt fullt

undvika arbetslöshet. Ytterligare åtgärder torde nog bliva behövliga. Som

en sådan åtgärd, som även bör upptagas till prövning vid en blivande utredning,

kan ifrågasättas en sådan lagstiftning, varigenom större ekonomiska

företag, såväl allmänna som privata, vilka kunde anses vara ekonomiskt

bäriga, skulle kunna skyldigkännas att vid arbetslöshet bidraga till dess

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 368.

minskande genom att påtaga sig skyldighet behålla ett visst antal arbetare eller

i allmänhet bereda arbete åt dylika — naturligtvis mot vanlig avlöning

inom facket — eller påtaga sig liknande förpliktelser, avpassade efter

företagets storlek och ekonomiska bärighet. En sådan lagstiftning skulle

knappast behöva väcka betänkligheter, då företag av ovan nämnt slag i

allmänhet kunna bära en dylik belastning och i övrigt lätt torde kunna

anordna en del arbeten (tillverkning av förlagsartiklar, reparationer m. m.)

utöver de ordinära. Med avseende på statens företag kunde utgifter för

dessa ändamål då bokföras på sådant sätt, att det framkom, att utgifterna

voro föranledda av social hänsyn, så att dessa utgifter ej toges i betraktande,

då man skulle avgöra, om företagen sköttes ekonomiskt eller ej.

Man har anledning antaga, att arbetslösheten skulle kunna på detta

sätt betydligt minskas. Det återstode då att utöver detta tillgodose de

arbetslösa, som trots dessa anordningar skulle kunna finnas. Härvidlag

måste anslag från statens sida eller eu arbetslöshetsförsäkring, varom ju

utredning pågår, tillgripas. Det låge nära till hands, att även denna

verksamhet i viss mån samordnades med den ovan nämnda sociala verksamheten.

Ty naturligtvis skulle organ, som handhade den ovan nämnda

verksamheten ha stora förutsättningar för att kunna biträda vid bedömandet

och organiserandet även av arbetslöshetsanslagsverksamheten och arbetslöshetsförsäkringen.

»

Riksdagens vederbörande utskott har i den ordning 46 § riksdagsordningen

stadgar inhämtat yttrande över motionen från statens arbetslöshetskommission.

Arbetslöshetskommissionen framhåller bland annat, att den funnit

motionens syftemål så behjärtansvärt och av sådan betydelse för åvägabringande

av bättre förhållanden på arbetsmarknaden, att kommissionen

måste giva detsamma sin principiella anslutning. Denna sin uppfattning

har kommissionen förvärvat genom sin sexåriga verksamhet såsom statens

centralorgan för arbetslöshetens bekämpande.

Riksdagen kan visserligen icke till alla delar ansluta sig till den

motivering, som motionärerna anfört för sitt yrkande, men finner i likhet

med statens arbetslöshetskommission syftemålet med motionen vara behjärtansvärt

och av stor socialpolitisk betydelse.

Även om anstalter i motionens riktning icke helt kunna undanröja

de ojämnheter i arbetstillgången, som nu göra sig gällande, så torde dock

varje åtgärd, som syftar till att stabilisera arbetsmarknaden genom att

mera jämt fördela arbetstillfällena, vara en fråga av stor nationalekonomisk

betydelse. Särskilt torde detta hava sin giltighet beträffande den form av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 368.

13

arbetslöshet, som går under benämningen säsongarbetslöshet, vars skadliga

verkningar på byggnadsindustriens område i viss mån bidraga till att försvåra

den nu så aktuella bostadsfrågans lösning.

Liksom de mera provisoriska åtgärder, som genom arbetslöshetskommissionens

försorg under den gångna kristiden vidtagits för beredande av

arbetstillfällen åt oförvållat arbetslösa, utgjort ett viktigt led i den understödsverksamhet,

som från det allmännas sida bedrivits för lindrande av

den nöd, som den oför vållade arbetslösheten medfört, på samma sätt bör

ock enligt riksdagens mening den av motionärerna här berörda frågan om

ett mera permanent ordnande av dessa angelägenheter ställas i intim förbindelse

med den under utredning varande frågan om arbetslöshetsförsäkring.

Ty huru denna fråga än kommer att slutgiltigt lösas, torde dock

ett av de viktigaste momenten i en blivande arbetslöshetsförsäkring bliva

att tillse, att det i första hand kan beredas arbete åt de oförvållat arbetslösa.

Riksdagen, som funnit starka skäl tala för en utredning av denna

fråga, har därför ansett, att denna utredning lämpligen borde verkställas

av socialförsäkriugskommittén, som för närvarande har frågan om arbetslöshetsförsäkringen

under behandling.

I anslutning till vad riksdagen sålunda anfört finner riksdagen sig

böra tillstyrka motionärernas yrkande, dock att riksdagen ej ansett sig

böra i sin hemställan i ämnet anhålla, att den ifrågasatta utredningen

skall anslutas till de i motionen angivna riktlinjerna.

Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Iiungl. Maj:t täcktes låta utreda,

huruvida och på vilket sätt en lagstiftning eller andra åtgärder

kunna åstadkommas för att i möjligaste mån motarbeta den oregelbundna

arbetstillgången med därmed följande arbetslöshet, och för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 18 juni 1920.

•x

Med undersåtlig vördnad.

3

Bihang till r iksdagens protokoll 1920. 14 sand. Nr 366—369.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.