Skrivelse till Konungen i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
1920-06-18 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1920:368, Skrivelse till Konungen i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 368.
9
Nr 368.
Godkänd av första kammaren den 18 juni 1820.
Godkänd av andra kammaren den 18 juni 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen i fråga om motarbetande
av oregelbunden arbetstillgång.
(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 39.)
(Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 17.)
Till Konungen.
Inom riksdagen har av enskilda motionärer gjorts framställning i syfte
att utredning måtte komma till stånd, huruvida och på vilket sätt, i huvudsaklig
anslutning till de i avgiven motion angivna riktlinjer, en lagstiftning
eller andra åtgärder kunna åstadkommas för att i möjligaste mån motarbeta
den oregelbundna arbetstillgången med därmed följande arbetslöshet,
och för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Uti ifrågavarande motion hava motionärerna, efter att hava påpekat,
att någon systematisk fördelning av den i vårt land tillgängliga arbetskraften
till förekommande av arbetslöshet i stort sett varken förekomme
inom den enskilda företagareverksamheten eller vad beträffar staten och
dess institutioner, gjort gällande, att varje medborgare hade att som en medborgerlig
rättighet kräva rätten till arbete, ehuru det visserligen torde vara
svårt att till det yttersta genomdriva denna princip.
I fråga om organiserandet av en verksamhet i motionens syfte hava
motionärerna, som framhållit, att en mycket ingående utredning av förevarande
fråga från olika synpunkter är påkallad, anfört följande:
»För att nå målet, som här uppställts, bör man först komma ihåg,
att vad man måste syfta till är åstadkommande av en i största möjliga
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 14 samt. Nr 366—369. 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 368.
mål) jämn arbetstillgång från det ena året till det andra och under olika
tider av året. Yad kan åtgöras för att åstadkomma sådana förhållanden?
Jo, härvidlag inställer sig då först det uppslaget, att statens olika organ
måste försöka på ett eller annat sätt samarbeta vid besluts fattande rörande
igångsättande av arbete. Det är kanske därvid nödvändigt, att detta samarbete
organiseras genom ett gemensamt organ — exempelvis socialstyrelsen.
Hos ett sådant organ måste givetvis förefinnas vid varje tidpunkt
en intim kännedom om arbetsmarknaden i allmänhet. Vid igångsättande
av arbetet inom något statsföretag skulle man då samarbeta med detta
centrala organ, som skulle utgöra en förmedlande länk mellan de olika
statsföretagen ävensom helst även de kommunala företagen vid avgörandet
utav frågor rörande tidsförläggningen av nya arbetsföretag. Givetvis skulle
det dock kunna tänkas, att i många fall ordnandet av allmänna arbeten
måste ske även mot detta organs anvisningar. Ty givetvis kunde under
vissa förhållanden föreligga skäl, som tala för ordnandet av ett allmänt
arbete på ett visst sätt, även om sociala skäl tala för, att detsamma bör
planeras på annat sätt och förläggas till andra tider, än vad den ovannämnda
centrala organisationen skulle kunna finna lämpligt med hänsyn
till behovet att förhindra arbetslöshet. Men i flera fall skulle man nog
kunna genom det centrala organets arbete, grundat på en överblick över
hela arbetsmarknaden, åstadkomma en jämnare fördelning av arbetet med
därmed följande möjlighet att på ett lämpligt sätt överföra arbetskraften
från det ena arbetsområdet till det andra och förhindra arbetslöshet eller
åtminstone åstadkomma, att denna arbetslöshet ej tog så avskräckande
former, som den nu ofta gör.
Men det torde nog vara nödvändigt, om man vill gå till botten av
denna fråga, att även draga in den privata företagareverksamheten i den
reglering, som här ifrågasättes.- Hägra betänkligheter mot ett sådant förfarande
borde ej finnas, då det gäller att söka åstadkomma sociala välfärdsanordningar
av den art, som det här är fråga om. Svårigheter finnas
visserligen att åstadkomma ett samarbete på detta område mellan den allmänna
företagareverksamheten, d. v. s. statens och kommunernas och den
enskilda företagareverksamheten. Men ett sådant samarbete torde dock
icke vara omöjligt. Man kan t. ex. tänka sig en sådan anordning, att
även de enskilda företagen ålades att med avseende på planering av större
arbeten eller behovet av ökad arbetskraft i god tid, helst så lång tid förut
som möjligt, inrapportera detsamma ävensom tiden för arbetenas igångsättande
m. m. till den centrala myndigheten, som, enligt vad ovan sagts,
även skulle handlägga frågorna om statens arbeten. Detta centrala organ
Riksdagens skrivelse Nr 368. 11
skulle på detta sätt få eu överblick över arbetstillgången inom landets
hela arbetsmarknad.
Man skulle alltså betrakta hela detta område som eu enhet vid handläggande
av de frågor, som här ovan omnämnts. Det skulle alltså gälla
att åstadkomma ett slags ransonering — eller rättare sagt ett slags förläggande
till ur social synpunkt och med hänsyn till arbetslöshetsproblemet
lämpliga tider — av planerade arbetsföretag inom både enskild och allmän
företagare verksam het för att kunna åstadkomma en mera jämn arbetsmarknad.
Även med avseende på den enskilda företagareverksamheten
bleve det dock naturligtvis nödvändigt, att frågan om ett arbetsföretags
tidsförläggning i vissa fall finge avgöras ur andra utgångspunkter än de
här refererade. Ty givetvis skulle det ofta föreligga anledningar att medgiva
undantag, då särskilda skäl därtill förefunnes. Huru stort det centrala
organets befogenhet med avseende på rätten att ordna arbetet med
avseende på tidsförläggningen m. m. skulle vara, är ej lämpligt att här
upptaga till diskussion. Det bör överlämnas till utredningen att avgöra,
huruvida denna befogenhet bör bliva rent prohibitiv eller rätten endast skulle
få inskränka sig till att giva råd angående lämpligheten av att vid ett
visst tillfälle igångsätta arbeten. Det synes dock, som om man på detta
senare sätt knappast skulle kunna nå någon större effektivitet med anordningarna,
varför den förra vägen skulle vara mera att förorda, isynnerhet
då man kunde antaga, att den bestämmande centrala myndigheten skulle
avdöma frågan med hänsynstagande till alla de omständigheter, som kunde
finnas anledning taga hänsyn till.
Detaljerna i övrigt av hela denna verksamhet torde ej vara lämpligt
att här gå in på. Så mycket bör dock sägas, att det måste bli nödvändigt,
att denna verksamhet organiseras som en samverkande och enhetlig
verksamhet, ävensom att ytterligare åtgärder vidtoges för att underlätta
överförandet av arbetskraft från en plats till en annan i landet, och skulle
det därvidlag finnas starka skäl — bland annat de nuvarande dryga
biljettpriserna och vårt lands utsträckthet — som talade för att staten
toge på sig, utan återkrävningsrätt, kostnaden för arbetskraftens transportering
i mycket betydlig utsträckning.
Naturligtvis blir det dock knappast möjligt att på detta sätt fullt
undvika arbetslöshet. Ytterligare åtgärder torde nog bliva behövliga. Som
en sådan åtgärd, som även bör upptagas till prövning vid en blivande utredning,
kan ifrågasättas en sådan lagstiftning, varigenom större ekonomiska
företag, såväl allmänna som privata, vilka kunde anses vara ekonomiskt
bäriga, skulle kunna skyldigkännas att vid arbetslöshet bidraga till dess
12
Riksdagens skrivelse Nr 368.
minskande genom att påtaga sig skyldighet behålla ett visst antal arbetare eller
i allmänhet bereda arbete åt dylika — naturligtvis mot vanlig avlöning
inom facket — eller påtaga sig liknande förpliktelser, avpassade efter
företagets storlek och ekonomiska bärighet. En sådan lagstiftning skulle
knappast behöva väcka betänkligheter, då företag av ovan nämnt slag i
allmänhet kunna bära en dylik belastning och i övrigt lätt torde kunna
anordna en del arbeten (tillverkning av förlagsartiklar, reparationer m. m.)
utöver de ordinära. Med avseende på statens företag kunde utgifter för
dessa ändamål då bokföras på sådant sätt, att det framkom, att utgifterna
voro föranledda av social hänsyn, så att dessa utgifter ej toges i betraktande,
då man skulle avgöra, om företagen sköttes ekonomiskt eller ej.
Man har anledning antaga, att arbetslösheten skulle kunna på detta
sätt betydligt minskas. Det återstode då att utöver detta tillgodose de
arbetslösa, som trots dessa anordningar skulle kunna finnas. Härvidlag
måste anslag från statens sida eller eu arbetslöshetsförsäkring, varom ju
utredning pågår, tillgripas. Det låge nära till hands, att även denna
verksamhet i viss mån samordnades med den ovan nämnda sociala verksamheten.
Ty naturligtvis skulle organ, som handhade den ovan nämnda
verksamheten ha stora förutsättningar för att kunna biträda vid bedömandet
och organiserandet även av arbetslöshetsanslagsverksamheten och arbetslöshetsförsäkringen.
»
Riksdagens vederbörande utskott har i den ordning 46 § riksdagsordningen
stadgar inhämtat yttrande över motionen från statens arbetslöshetskommission.
Arbetslöshetskommissionen framhåller bland annat, att den funnit
motionens syftemål så behjärtansvärt och av sådan betydelse för åvägabringande
av bättre förhållanden på arbetsmarknaden, att kommissionen
måste giva detsamma sin principiella anslutning. Denna sin uppfattning
har kommissionen förvärvat genom sin sexåriga verksamhet såsom statens
centralorgan för arbetslöshetens bekämpande.
Riksdagen kan visserligen icke till alla delar ansluta sig till den
motivering, som motionärerna anfört för sitt yrkande, men finner i likhet
med statens arbetslöshetskommission syftemålet med motionen vara behjärtansvärt
och av stor socialpolitisk betydelse.
Även om anstalter i motionens riktning icke helt kunna undanröja
de ojämnheter i arbetstillgången, som nu göra sig gällande, så torde dock
varje åtgärd, som syftar till att stabilisera arbetsmarknaden genom att
mera jämt fördela arbetstillfällena, vara en fråga av stor nationalekonomisk
betydelse. Särskilt torde detta hava sin giltighet beträffande den form av
Riksdagens skrivelse Nr 368.
13
arbetslöshet, som går under benämningen säsongarbetslöshet, vars skadliga
verkningar på byggnadsindustriens område i viss mån bidraga till att försvåra
den nu så aktuella bostadsfrågans lösning.
Liksom de mera provisoriska åtgärder, som genom arbetslöshetskommissionens
försorg under den gångna kristiden vidtagits för beredande av
arbetstillfällen åt oförvållat arbetslösa, utgjort ett viktigt led i den understödsverksamhet,
som från det allmännas sida bedrivits för lindrande av
den nöd, som den oför vållade arbetslösheten medfört, på samma sätt bör
ock enligt riksdagens mening den av motionärerna här berörda frågan om
ett mera permanent ordnande av dessa angelägenheter ställas i intim förbindelse
med den under utredning varande frågan om arbetslöshetsförsäkring.
Ty huru denna fråga än kommer att slutgiltigt lösas, torde dock
ett av de viktigaste momenten i en blivande arbetslöshetsförsäkring bliva
att tillse, att det i första hand kan beredas arbete åt de oförvållat arbetslösa.
Riksdagen, som funnit starka skäl tala för en utredning av denna
fråga, har därför ansett, att denna utredning lämpligen borde verkställas
av socialförsäkriugskommittén, som för närvarande har frågan om arbetslöshetsförsäkringen
under behandling.
I anslutning till vad riksdagen sålunda anfört finner riksdagen sig
böra tillstyrka motionärernas yrkande, dock att riksdagen ej ansett sig
böra i sin hemställan i ämnet anhålla, att den ifrågasatta utredningen
skall anslutas till de i motionen angivna riktlinjerna.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Iiungl. Maj:t täcktes låta utreda,
huruvida och på vilket sätt en lagstiftning eller andra åtgärder
kunna åstadkommas för att i möjligaste mån motarbeta den oregelbundna
arbetstillgången med därmed följande arbetslöshet, och för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 18 juni 1920.
•x
Med undersåtlig vördnad.
3
Bihang till r iksdagens protokoll 1920. 14 sand. Nr 366—369.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.