Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande av den vissa statstjänstemän tillkommande rätt till anmärkning sarvode.
1920-06-18 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1920:387, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande av den vissa statstjänstemän tillkommande rätt till anmärkning sarvode.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 387.
7
tfr 387.
Godkänd av föräta kammaren den 18 juni 1920.
Godkänd av andra kammaren den 18 juni 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående upphävande av den vissa
statstjänstemän tillkommande rätt till anmärkning sarvode.
(Statsutskottets utlåtande nr 207.)
Till Konungen.
I en till riksdagen den 19 mars 1920 avlåten proposition, nr 364,
har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bifogat utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att, med upphävande av de i gällande avlöningsreglementen
för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens
vattenfallsverk och postsparbanken förekommande bestämmelser angående
anmärkningsarvode, besluta, att sådant arvode från den tidpunkt,
Konungen må bestämma, icke vidare skall utgå till tjänsteman vid
nämnda verk, dock att tjänsteman, som icke enligt de för honom gällande
avlöningsbestämmelser är skyldig underkasta sig upphörande av
eller minskning i extrainkomster, som äro förenade med tjänsten eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed, skall bibehållas vid den rätt till
anmärkningsarvode, som enligt samma bestämmelser må tillkomma honom.
Anmärkningsarvode till revisionspersonalen utgår för närvarande i
fångvårdsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och statens vattenfallsverk, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
kammarrätten, generaltullstyrelsen, postsparbanken samt domänstyrelsen.
Rätten till anmärkningsarvode grundas för postverkets, telegrafverkets,
statens järnvägars, statens vatten fallsverks och postsparbankens
vidkommande på de av Eders Kungl. Maj:t och riksdagen för nämnda
verk fastställda avlöningsbestämmelser. Beträffande övriga verk äro före
-
8
Riksdagens skrivelse Nr 387.
skrifterna rörande anmärkningsarvodet meddelade genom vederbörande,
av Eders Kungl. Maj:t utfärdade instruktioner, vadan de åtgärder, som
erfordras för avskaffande av anmärkningsprovisionen vid dessa verk,
kunna av Eders Kungl. Maj:t vidtagas utan riksdagens medverkan.
De huvudskäl, som anförts till stöd för anmärkningsarvodets avskaffande,
respektive bibehållande hava av departementschefen sammanfattats
sålunda: Mot anmärkningsarvodets bibehållande talar huvudsakligen,
att rätten till dylikt arvode kan befaras försvåra en lämplig arbetsfördelning
inom vederbörande ämbetsverk, leda till revisionens ensidiga
inriktande på räkenskapsdelar, vilkas granskning väntas inbringa sådant
arvode, samt inbjuda till ökad formalism vid anmärkningsförfarandet.
Till förmån för anmärkningsarvodets bibehållande åter åberopas behovet
av en extra lockelse för underlättande av revisionernas rekrytering och
en särskild sporre till arbetsflit och vaksamhet vid revisionsarbetets utförande.
Riksdagen har för sin del funnit de övervägande skälen tala för,
att systemet med anmärkningsprovision avskaffas, och vill riksdagen härvid
särskilt framhålla, hurusom detta system lider av den väsentliga
bristen, att provisionen icke står i förhållande till det arbete, som nedlägges
på räkenskapsgranskningen, utan ofta är beroende på tillfälligheter.
Då riksdagen i likhet med departementschefen ansett sig kunna
utgå från, att revisionspersonalen i likhet med andra statens tjänstemän
skall utan särskild belöning efter bästa förmåga fullgöra dem åliggande
göromål, har riksdagen alltså funnit sig böra bifalla Eders Kungl. Maj:ts
föreliggande proposition.
Riksdagen får anmäla, att riksdagen med upphävande av de i
gällande avlöningsreglementen för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar, statens vattenfallsverk och postsparbanken förekommande
bestämmelser angående anmärkningsarvode, beslutat, att sådant
arvode från den tidpunkt, Konungen må bestämma, icke vidare skall
utgå till tjänsteman vid nämnda verk, dock att tjänsteman, som icke
enligt de för honom gällande avlöningsbestämmelser är skyldig underkasta
sig upphörande av eller minskning i extrainkomster, som äro förenade
med tjänsten eller utgå för bestyr i sammanhang därmed, skall
bibehållas vid den rätt till anmärkningsarvode, som enligt samma bestämmelser
må tillkomma honom.
Stockholm den 18 juni 1920.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.