Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring av § 26 regeringsformen.

1920-06-15 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1920:395, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring av § 26 regeringsformen.

Dokumentets text

s. 31 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 395.

31

Nr 395.

Godkänd av första kammaren den 15 juni 1920.

Godkänd av andra kammaren den 15 juni 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner

om ändring av § 26 regeringsformen.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 59.)

Till Konungen.

I tvenne inom riksdagen väckta likalydande motioner har hemställts,

att riksdagen ville för sin del till vidare grundlagsenlig behandling antaga

följande förslag till ändrad lydelse av § 26 regeringsformen:

§ 26.

Konungen äger att i brottmål göra nåd, mildra livsstraff samt återgiva

ära och till kronan förverkat gods. På den brottslige skall sedermera

ankomma att emottaga den nåd, Konungen honom förunnat, eller undergå

det straff, vartill han blivit dömd.

samt att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag

till 1921 års riksdag rörande de lag- och författningsändringar, som

kunna av nämnda grundlagsändring föranledas.

Benådningsrätten har i alla tider som regel odelat tillhört regeringsmakten.

I utlandet beredas numera benådningsärenden vanligen av en

byrå eller därmed likartat förvaltningsorgan hos respektive lands justitieministerier.

I parlamentariskt styrda länder kontrasigneras naturligtvis

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Riksdagens skrivelse Nr 395.

statschefens beslut om benådning av vederbörande minister, som härigenom

ikläder sig det parlamentariska ansvaret för åtgärden i fråga.

Sverige intager vad beträffar nådeärendens behandling jämte Finland,

vilket härvidlag som i så många andra stycken tagit svensk rättsbyggnad

till förebild, en särställning så tillvida, som den högsta lagskipande myndigheten

obligatoriskt skall höras över ansökningar om nåd i brottmål.

Gången av ett nådeärende hos oss är följande. Ansökning, av den dömde

eller annan, inlämnas i nedre justitierevisionen. Här beredes målet samt

föredrages av vederbörande revisionssekreterare i högsta domstolen. Sedermera

uppgöras inom revisionen promemorior, innefattande själva saken

samt högsta domstolens utlåtande. Dessa promemorior utdelas därefter

till stats- och justitieministrarna samt de konsultativa statsråden.

I. konseljen föredrar justitieministern och i t. f. regeringen den revisionssekreterare,

som haft målet tidigare om hand, varvid i bägge fallen

en protokollssekreterare från nedre justitierevisionen för statsrådsprotokollet.

Nådemålen gå sålunda fullständigt justitiedepartementets personal

förbi. Den enda befattning departementet kan sägas hava med dessa mål

är, att registratorn ombestyr utdelandet av omförrnälda promemorior till

förutnämnda statsrådsledamöter, samt att justitieministern — dock endast

i konselj —— föredrar nådeärendena. Proceduren torde, som nämnts, vara

ensamstående i sitt slag.

Att under sådana förhållanden lagskipningssynpunkter vid benådningsrättens

utövande spela en avsevärd roll, förefaller antagligt.

Beträffande nådemålens karaktär och den hänsyn, som vid deras avgörande

tages till högsta domstolens yttrande, hava motionärerna anfört

belysande siffror för åren 1913 och 1914. Motsvarande tal för åren 1915—

1916 giva enligt den officiella rättsstatistiken följande resultat. För dessa

år avsågo nådemålen resp. 276 och 239 personer. På olika ådömda straffarter

fördelade sig dessa 515 mål på följande sätt: 232 avsågo personer

dömda till straffarbete, 15 tvångsarbete, 180 fängelse eller arrest, 60 böter

och 28 annan påföljd. Inga nådemål gällde under dessa två år dödsstraff.

Av de 515 personerna hade 69 slutdömts av häradsrätt, 56 av rådhusrätt

eller polisdomstol, 112 av krigsrätt eller befälhavare, 61 av hovrätt, 4 av

krigshovrätt, 196 av högsta domstolen, 8 av annan myndighet. I 9 fall

angives den dömande myndigheten vara okänd. Av ifrågavarande 515

nådeansökningar ingåvos och avgjordes 346 inom 1 år efter brottets begående,

88 mellan 1 och 3 år, 15 mellan 3 och 5 år, 32 mellan 5 och 15 år

och 23 över 15 år. Ill fall uppgives tiden vara okänd. Av samma ansökningar

blevo 45 ej upptagna till prövning, 335 avslagna och 135 helt eller

delvis bifallna. Beträffande de 515 fallen överensstämde Kung!. Maj:ts

s. 33 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 395.

33

beslut i 494 fall med vad högsta domstolen hemställt och avvek därifrån

o o

i 21 fall. År 1919 uppgingo nådernålen till 396, varav Kungl. Maj:t

beträffande 377 följt högsta domstolens yttrande samt beträffande 19 mål

avvikit därifrån.

Under senare tid hava, såsom motionärerna framhållit, vid upprepade

tillfällen reformer beträffande nådemålens behandling påyrkats. Synpunkten

härvidlag har främst varit att lätta högsta domstolens arbetsbörda.

Mot anordningen att helt och hållet förlägga nådemålens behandling

till statsrådet har emellertid anmärkts, att detta kunde medföra fara för

att växlande synpunkter beträffande benådningsrättens utövande komme

med växlande regeringar att göra sig gällande. Den nuvarande ordningen

vore ur denna synpunkt att föredraga, enär regeringen vid avgörande av

nådemål har att stödja sig på utlåtande från en institution, högsta domstolen,

vilken ej kunde misstänkas vid avgivandet av desamma vara påverkad

av växlande politiska åskådningar.

Häremot liar invänts, att i utlandet, där benådningen ju som regel

handhaves av regeringen ensam, ej försports några klagomål i nyssberörda

hänseenden. Under sådana förhållanden vore det föga antagligt, att för

Sveriges vidkommande en förändring av antydd art skulle medföra något

men. Benådningens befriande från rena lagskipningssynpunkter och -former

skulle tvärtom kunna betraktas såsom en i sakens natur liggande otvetydig

fördel.

Riksdagen,som finner motionärernas förslag värt beaktande, anser emellertid,

att ett eventuellt borttagande av bestämmelsen om högsta domstolens

och regeringsrättens hörande över nådeansökningar måste föregås av eu utredning,

under vilken olika på frågan inverkande omständigheter böra tagas

under övervägande. Även om det därvid skulle befinnas skäligt att i allmänhet

låta nådemål avgöras utan dylikt hörande, synes dock böra tagas

under omprövning, om icke nu gällande ordning bör bibehållas i vad avser

ansökningar av berörda art, som ske i samband med klagan i själva målet

eller detsammas underställning. Likaledes bör undersökas, huruvida icke

även i vissa andra fall, t. ex. vid vissa grövre brott alltfort högsta domstolens,

resp. regeringsrättens utlåtande i nådemål bör inhämtas, och var

i sådant fall gränsen bör dragas mellan nådemål, över vilka ifrågavarande

dömande myndigheter skola höras, och där så ej synes vara ovillkorligen

behövligt. Det är givetvis även av vikt, att de bestämmelser, som eventuellt

kunna komma att ersätta de nuvarande, varda så avpassade, att

det blir tillfyllest sörjt för upprätthållande av nödig kontinuitet i nådemålens

behandling.

Slutligen anser riksdagen självfallet, att vid eu dylik utredning högsta

Bihang till riksdagens protokoll 1920. !4 sand. A v 392—390. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Riksdagens skrivelse Nr 395.

domstolens utlåtande bör inhämtas. Emellertid torde, i betraktande av

det läge, vari frågan befinner sig, en utredning av berörda slag kunna

hinna verkställas, så att förslag kan framläggas redan vid början av 1921

års riksdag.

På grund av vad sålunda anföres, får riksdagen anhålla, det, täcktes

Eders Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning

bestämmelsen i § 26 regeringsformen om högsta domstolens ocli

regeringsrättens hörande över ansökningar om nåd i brottmål må kunna

begränsas, samt till nästa års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen

må giva anledning.

Stockholm den 15 juni 1920.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.