Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner rörande den s. k. Storängsbanken ä bandelen o Graversfors—Aby.
1920-06-18 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1920:400, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner rörande den s. k. Storängsbanken ä bandelen o Graversfors—Aby.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 400.
5
Nr 400.
Godkänd av första kammaren den 18 juni 1920.
Godkänd av andra kammaren den 18 juni 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta
motioner rörande den s. k. Storängsbanken ä bandelen
o
Graversfors—Aby.
(Statsutskottets utlåtande nr 225.)
Till Konungen.
I två inom riksdagen väckta motioner har hemställts, i den ena
motionen, att riksdagen måtte besluta, att, med inställande av nu pågående
förstärkningsarbeten, järnvägslinjen vid Storängsbanken å bandelen
Graversfors—Åby å östra stambanan skall dragas längre in i
berget genom en tunnel, samt härför anslå 270,000 kronor, och i den
andra, att riksdagen ville besluta att dels i skrivelse till Eders Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta föranstalta^ om fullt
effektiv prövning av stabiliteten bos Storängsbanken, dels ock såsom förslagsanslag
anvisa härför erforderliga medel.
Såsom i motionerna omförmälts, har frågan om en linjeomläggning
av östra stambanan förbi den s. k. Storängsbanken varit föremål för
uppmärksamhet av 1918 års statsrevisorer.
Beträffande förhållandena å platsen samt förstärkningsarbetena därstädes
meddelade statsrevisorerna i sin berättelse följande.
»Östra stambanan framgår bär längs kanten av Storängsberget, omkring 20
meter över bottnen i den nedanför berget gående dalsänkan. Terrassenngen loi
banan å sträckan i fråga — mellan kilometer 172 + 640 och 172 + 900, se bilaga
I vid revisionsberättelsen — har till största delen åstadkommits genom a snedslänten
anbragt bankfyllning. Å vissa delar av sträckan är dessutom spåret till
6
Riksdagens skrivelse Nr 400.
en del eller hela sin bredd inlagt å utsprängd bergspall. Å en kortare sträcka
(kilometer 172 + 730 —172 + 770) utgöres spårets stöd utåt dalen av en stenmur,
som ursprungligen utförts såsom kallmur. Några delar av de utfyllda bankslänterna
hava beklätts med sten. Såväl i stenmuren som delvis även i stenbeklädnaden
har sedermera för astadkommande av ökad sammanhållning ingjutits cementbruk.
Sedan ett tjugutal år tillbaka har tåghastigheten vid passerandet av ifrågavarande
handel betydligt nedsatts. Platsen har dessutom varit föremål för ständiga
observationer.
I skrivelse till järnvägsstyrelsen den 15 juni 1917 framhöll vederbörande
distriktsförvaltning, att det borde utredas, huruvida och i vad mån jordlagrets
beskaffenhet under och nedanför Storängsbanken kunde utgöra någon risk för
den därå utfyllda järnvägsbankens bestånd, samt hemställde, att statens järnvägars
geotekniska kommission _ måtte erhålla uppdrag att avgiva utlåtande i ämnet.
Genom beslut den 18 i samma månad uppdrog ock järnvägsstyrelsen åt sagda
kommission att skyndsamt inkomma med det begärda utlåtandet.
Kommissionen framlade efter verkställda undersökningar förslag till förstärkningsåtgärder
i skrivelse till järnvägsstyrelsen den 12 november 1917, vilken
sedermera kompletterades med eu skrivelse den 3 maj 1918.
I förstnämnda skrivelse anförde geotekniska kommissionen beträffande de
allmänna grundförhållandena på platsen följande:
''Närmast berget, som här i allmänhet stupar brant ned eller sänker sig i
branta avsatser, förekommer i regel mer eller mindre mäktig morän. Moränen
är vanligen fast och torr, men har här och var vid de utförda provgrävningarna
visat sig ganska uppblött och lös till följd av framrinnande grundvatten. Särskilt
gäller detta, där moränen befinner sig under den av grundvattentillförseln
i dalen betingade grundvattenytan.
Ovanpå _ moränen förekommer nedemot dalytans nivå glacial lera, som på
sina ställen, i regeln under hastigt uttunnande, sträcker sig långt upp i slänten
under bankfyllningen. Denna lera är i djupare lägen mycket lös men tilltager
i. allmänhet i torrhet och fasthet, ju högre upp i slänten den ligger. Den glaciala
leran överlagras av postglaciala avlagringar, förnämligast fin eller medelgrov
sand.
Den risk för markförskjutning, som på denna plats möjligen kan föreligga,
torde bestå däri, att denna sand vid kraftig nederbörd och i övrigt tillstötande
()gynnsamma förhallanden kan komma i rörelse ovanpå underlagrande av vatten
på ytan uppblött lera. Därtill kommer, att den ovan omnämnda stenmuren visat en
del svaghetstecken. . Muren synes hava något deformerats under tidernas lopp,
och denna deformation har möjligen, att döma av hittills utförda observationer,
ännu icke upphört.’
Särskilt omfattande förstärkningsåtgärder har kommissionen ansett vara erforderliga
omkring sektionerna 172 + 722, 172 + 733 och 172 + 743 (profil av
sektionen . 172 + 733, se bilaga II). Beträffande denna sträcka anför kommissionen
följande:
o Här sträcker sig leran långt in under släntfyllningen och intar dessutom
ett sådant lutande läge, att möjligheten av en utglidning av den på leran vilande
sanden icke får anses utesluten, så mycket mer som i åtskilliga av de här utförda
provgroparna sanden befunnits vara så vattensjuk, att den företer flytjordskaraktär.
När därtill kommer, att den tidigare omnämnda stödmuren, som till viss
Riksdagens skrivelse Nr 400.
7
del infaller å denna sträcka, åtminstone vid sektion 172 + 733, icke är grundlagd
på berg utan just på den sand, som några meter längre ned i slänten visat ovannämnda
flyt jordskaraktär, har kommissionen ansett en förstärkning av denna
sträcka ofrånkomlig.’
Kommissionens förslag rörande förstärkningen å nu nämnda del av banken
avser att ungefär mitt i slänten bredvid varandra anordna trenne stödmurar,
vardera å omkring 10 meters längd. Ovanför och mellan murarna skulle anbringas
stenfyllnad med överytan anordnad som beklädnad.
De förstärkningsarbeten, som kommissionen beträffande banken i övrigt
föreslagit, äro, såsom av det nedanstående framgår, av jämförelsevis mindre
omfång.
Omkring sektionen vid kilometer 172 + 840 sträcker sig, yttrar kommissionen,
leran högt upp i slänten, och den överlagrande sanden har här på sina ställen
befunnits vara mycket vattenförande. Då leran på denna plats har ganska brant
lutning, kan, enligt kommissionen, en markförskjutning icke anses helt utesluten.
Kommissionen har därför ansett, att en stödmur bör anordnas å sträckan 172 +
833 — 172 + 845.
Vidare har kommissionen föreslagit anläggande av en mur å sträckan kilometer
172 + 866 —172 + 873, detta emedan bär förekommer lera med överlagrande
sand högt upp i slänten och i sådant läge, att enligt kommissionens
uppfattning risk för skred möjligen kan finnas.
Även omkring sektionen vid kilometer 172 + 880 har kommissionen funnit
förstärkningsarbeten erforderliga. Kommissionen anför beträffande denna sektion,
att lagerföljden här hade en, efter allt att döma, från området i övrigt så till
vida avvikande beskaffenhet, att under moränen påträffades siktad sand, som
visat sig vara mycket blöt i de djupare liggande partierna. Bisken för skred å
denna plats torde emellertid enligt kommissionens uppfattning väsentligen vara
att tillskriva samma betingelser som på övriga ställen, nämligen den övre sandens
benägenhet att vid uppblötning komma i rörelse ovanpå lerlagret. Kommissionen
har likväl icke ansett det vara fullständigt uteslutet, att jämväl det kraftigt vattenförande
sandlagret under moränen möjligen kunde innebära någon fara för
släntens bestånd. Behovet av förstärkning på denna plats understrykes enligt
kommissionen av det förhållandet, att mindre sättningar i slänten bär konstaterats.
Kommissionen har för den skull förordat anordnande av en stödmur
jämväl å sträckan kilometer 172 + 877 — 172 + 884.
Samtliga ovan berörda stödmurar skulle enligt kommissionens förslag nedföras
i morängruset samt förses med dränering. I sektionerna kilometer 172 +
870 och 172 + 880 skulle härvid användas 155 mm. rör med öppna muffar.
Genom vidtagande av de sålunda föreslagna åtgärderna skulle enligt kommissionens
åsikt banan erhålla sådan stabilitet, att någon nedsättning av tåghastigheten
icke vidare komme att bliva behövlig.»
Statsrevisorerna meddelade, att kostnaderna för de av geotekniska
kommissionen förordade arbetena, vilka av järnvägsstyrelsen anbefallts
till utförande, i oktober 1918 beräknats till 122,000 kronor. Statsrevisorerna
omförmälde vidare i sin berättelse, dels att tidigare upprättats
ett förslag till anläggning av linjen genom en insprängning i
berget i öppet schakt, dels ock att ett ytterligare alternativ utarbetats,
8
Riksdagens skrivelse Nr 400.
som avsåg linjens framdragande i tunnel genom berget. Det förra förslaget
beräknades vid nämnda tid — oavsett kostnaderna för nödigt
trafikavbrott under tiden för arbetets utförande — kräva en kostnad av
185,000 kronor. Det senare alternativet angavs av statsrevisorerna hava
beräknats medföra en kostnad av 270,000 kronor.
För egen del framhöllo statsrevisorerna, att de av geotekniska kommissionen
föreslagna förstärkningsåtgärderna visserligen voro ägnade att
i avsevärd grad höja banans stabilitet, men att dock de vidtagna och
anbefallda åtgärderna icke kunde anses innebära mera än relativ trygghet.
Revisorerna ansågo därför att, med hänsyn till de oerhörda dimensioner
en järnvägsolycka på ifrågavarande plats skulle kunna antaga,
förslaget att i samband med linjeomläggning inspränga banan i en
tunnel bort tagas under närmare övervägande. Trots de redan vidtagna
förstärkningsåtgärderna ifrågasatte revisorerna, om icke förenämnda tunnelanläggning
likväl borde komma till stånd, och uttalade slutligen som
sin åsikt, att frågan om en linjeomläggning förbi Storängsbanken syntes
böra upptagas till förnyad prövning.
I yttrande med anledning av anmärkningen framhöll järnvägsstyrelsen
följande:
»Den lösning, som av geotekniska kommissionen föreslagits och sedermera
kommit till utförande, innebär enligt styrelsens åsikt, att bankens stabilitet för
framtiden blir fullt betryggande, men att dock kostnaderna härför bliva de
minsta möjliga. Järnvägsstyrelsen hade desto större anledning att lata utföra
förstärkningsarbetena enligt detta förslag, som ifrågavarande geotekniska kommission
måste anses vara den högsta auktoriteten inom landet vid bedömandet av
frågor av nu föreliggande art. Styrelsen anser sig gent emot revisorernas tal
om ''relativ trygghet’ böra påpeka, att tågen efter avslutande av de nu pågående
förstärkningsarbetena beräknas kunna framföras över Storängsbanken utan ne,åsatt
hastighet och utan särskild anordnad banbevakning å platsen. Med den skyldighet
styrelsen anser sig böra äga att på bästa sätt tillvarataga statsverkets ekonomiska
intressen, fanns för styrelsen icke heller någon anledning att välja ett dyrbarare
sätt för banans förstärkning än det nu under utförande varande, och liar styrelsen
därför icke ansett sig kunna stå till ansvar med att låta utföra en så dyrbar
linjeomläggning, som med banans insprängande i tunnel, då ett så avsevärt billigare
och dock betryggande förstärkningsförslag förelåg, som det nu under utförande
varande. Och ur samma synpunkt måste styrelsen på det bestämdaste avstyrka
att en tunnelanläggning nu komme till utförande, sedan redan avsevärda kostnader
nedlagts på de pågående förstärkningsarbetena. I anslutning härtill anser
ock styrelsen några skäl ej föreligga, att frågan om linjeomläggning förbi Storängsbanken
upptages till förnyad prövning.»
Ifrågavarande anmärkning upptogs icke av 1919 års statsutskott i
dess utlåtande med anledning av statsrevisorernas berättelse och blev
fördenskull ej föremål för någon särskild riksdagens åtgärd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 400.
Såsom i den ena av de båda väckta motionerna framhållits, hava
under arbetenas gång vissa modifikationer i den ursprungliga planen för
förstärkningsarbetena vidtagits. Härom och beträffande de uti bada de
förevarande motionerna berörda sättningarna i banken m. m. famnas i
en av geotekniska kommissionen den 2 februari 1920 till järnvägsstyrelsen
avlåten skrivelse följande redogörelse, grundad på en den 27 januari
1920 verkställd besiktning å platsen.
i Vid ovannämnda besiktning konstaterades, att förstärkningsanordningarna
utförts i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens förslag med de modifikationer,
som sedermera i samråd med kommissionen blivit bestämd^ I bunke
södra del hade sålunda utförts fyra Närgående stravpelarliknande stod, vilka nedförts
till berget. I bankens norra del vid den gamla vertikala muren både ned
emot landsvägen uppförts tre längsgående murar, vilka grundlagts pa fast botten.
Ovan dessa både å slänten utförts eu beklädnad av ordnad stenfyllning på vilken
anbragts fem strävpelare av betong som stod mot vertikalmuren. Vid besikt
ningstillfället voro dessa arbeten slutförda, undantagandes nagra mindre efteiputsnumsarbeten.
Dessutom pågick en mindre reparation av den sydligas e
änden av den gamla beklädnadsmuren i bankens södra del. Genom de bär företagna
grävningarna både nämligen beklädnadsmuren på denna plats blivit skadad
I bankens södra del var dessutom under utförande en dran pa banans
sida mellan denna och berget. , , , , »
I stödmurarna utmed landsvägen vid bankens norra del kunde pa nagla
ställen konstateras mycket fina sprickor i fogarna. I någre av de vertikala
fogarna sågos sålunda på en del ställen avlossnmgsspnckor mellan cementbruket
och murstenarna, i en del fall på ömse sidor av fogbruket. I vissa borisontalfo-ar
hade cementbruket lossnat från de överliggande stenarna, däremot, sa iitt
man kunde iakttaga, icke från de underliggande. Ingenstädes observerades genomgående
sprickor från skikt till skikt eller i stenarna elhir eljest någo^^
antyda pågående relativrörelse inom murarna. Däremot hade vid ett tidigaie
tillfälle mellan de tre delar, i vilka den sydligaste muren uppforts, observerats
sprickor, framkallade av på grund av olika grundläggning] up. och utfonngstid
uppkomna förskjutningar mellan dessa delar. Sistnämnda sprickor både sedermera
igensatts och någon nybildning av liknande sprickor formarktes icke.
Vidare observerades, att de tre mellersta strävpelarna mot den gamla muren
upptill något skilt sig från denna, två av dem några mm., den tredje (den näst
sydligaste av de fem) i översta delen cirka 1 cm., allt matt vid stravpelarnas
överkant. yid de f mellan den gamla muren och de mot denna
stående strävpelarna kunna naturligast förklaras såsom följd av en hopsättning
bos fyllningen och möjligen även bos grunden samt av en krympning bos be
t01lr,
ej>i ovanbeskrivna fina sprickorna i murarna vid landsvägen låta sig sannolikast
förklara såsom eu följd av krympning i cementbruket och möjligen aven
någon hoptryckning hos grunden under murarna. •
Sprickor av dessa och till och med större dimensioner ävensom mindre
rörelser äro vanliga vid konstruktioner av detta slag och behöva pånitetsatt
tydas såsom några svagbetstecken. Att stravpelarna till eu början skulle skilja
Bihang till riksdagens protokoll 1920. " W 3.Q.Q—401. 195120 2
14 samt. Nr 399—401.
10
Riksdagens skrivelse Nr 400.
sig något från vertikalmuren var också, huvudsakligen på grund av oundviklig
hopsättning av den ordnade stenfyllning, på vilken strävpelarnas yttre delar vila,
förutsett, och för att förebygga, att desamma därvid skulle åstadkomma dragning
utåt i muren, hade man i samråd med kommissionen vid gjutningen av pelarna
mlagt papp mellan "dessa och muren. Först när efter någon längre tids förlopp
dessa mellanrum upphört att märkbart vidga sig, hade man ämnat utfylla dem
med cementbruk.
Kommissionen har givetvis med de av densamma i dess skrivelser den 12
'' november 1917 och den 3 maj 1918 föreslagna förstärkningsanordningarna avsett
att åstadkomma full trafiksäkerhet hos banken. De av kommissionen föreslagna
förstärkningsåtgärderna hava utförts med de modifikationer och tillägg, som under
arbetets gång visat sig erforderliga dels som följd av grundens beskaffenhet,
dels av hänsyn till trafiksäkerheten under arbetets utförande. Dessa förändringar
och tillägg kunna icke anses hava medfört någon försvagning, utan innebära fastmer
ytterligare förstärkning.
Av de delar av banken, där risk befanns möjligen kunna föreligga, är den
södra numera stödd genom direkt på berget anbragta kraftiga murade strävpelare.
Den norra delens vertikalmur har fatt sitt till en del av åtminstone tidvis
vattenförande sand bestående underlag instängt bakom den kraftiga av på fasta
jordlager vilande murar stödda stenfyllningen samt hindras genom betongsträvpelare.
att tryckas ut. Då vidare påtalade sprickbildningar och rörelser hos förstärkningsanordningarna
i den norra bankdelen, såsom ovan visats, enligt kommissionens
mening icke äro att betrakta såsom svaghetstecken utan endast som
naturliga företeelser i konstruktioner av föreliggande typ, får kommissionen såf°nv
s\u menjng uttala, att bankens trafiksäkerhet, sedan de nu i det närmaste
fullbordade förstärkningsarbetena avslutats, ur byggnadsteknisk synpunkt är betryggande.
. Emellertid vill kommissionen i detta sammanhang framhålla, att här givetvis,
liksom å andra punkter, där större ingrepp i grunden gjorts, nedsättning av
taghastigheten bör bibehållas eu tid framåt.»
Enligt. riksdagens vederbörande utskott av järnvägsstyrelsen meddelad
uppgift hade till den 8 mars 1920, då utskottet avlade besök vid
Storängsbanken, förstärkningsarbetena dragit en sammanlagd kostnad av
omkring 240,300 kronor. Arbetena voro vid denna tidpunkt i det närmaste
avslutade och beräknades i sin helhet komma att medföra en
kostnad av 242,500 kronor.
Med. anledning av ett utav dåvarande posthavande ingenjören vid
förstärkningsarbetena vid Storängsbanken i december 1919 framlagt
förslag angående prövning av bankens stabilitet, har geotekniska kommissionen
i skrivelse till järnvägsstyrelsen den 3 februari 1920 avgivit förslag
till vidtagande av åtgärder för provbelastning av banken. I förstnämnda
förslag ifrågasatt genomblötning av banken, varigenom skulle konstateras,
om genom riklig vattenföring bankens säkerhet kunde rubbas, har
kommissionen funnit vara praktiskt ogenomförbar på artificiell väg, men
har kommissionen ansett, att en eventuell prövning bör förläggas till
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 400. H
antingen tiden för tjällossningen eller höstregnsperioden. Kommissionen
har i sistnämnda skrivelse förklarat sig anse, att, sedan en sådan provbelastning,
som av kommissionen föreslagits, utförts vid lämplig väderlek
och under förutsättning att därvid icke visat sig några tecken till
svaghet, all tveksamhet beträffande platsens stabilitet torde vara hävd.
Det har givetvis icke varit för riksdagen möjligt att bilda sig ett
bestämt omdöme, huruvida ifrågavarande järnvägsbank efter de nu utförda
förstärkningsarbetena kan anses äga en tillfredsställande stabilitet.
Att, på sätt motionsvis föreslagits, utan vidare besluta en omläggning
av järnvägslinjen i tunnel genom Storängsberget, varför kostnaden numera
— frånsett i samband med linjeförflyttningen önskvärd förbättring
av kurvförhållandena — beräknas till 390,000 kronor, har. riksdagen i
varje fall icke funnit lämpligt. Riksdagen har så mycket mindre kunnat
fatta ett beslut i sådan riktning, som, enligt vad riksdagens vederbörande
utskott vid sitt besök å platsen erfarit, utredning saknas, huruvida, med
det sätt för anknytning söder om Storängsberget av en genom tunnel
anlagd linje till den nuvarande banan, som avsetts i det tidigare upprättade
förslaget till dylik omläggning, en betryggande trafiksäkerhet
skulle ernås.
Vad angår det andra motionsvis framställda förslaget om utförande
av en fullt effektiv prövning av stabiliteten hos Storängsbanken, har,
såsom av det ovan anförda framgår, av statens järnvägars geotekniska
kommission utarbetats en plan för en dylik prövning. Riksdagen saknar
visserligen anledning att direkt motsätta sig en provbelastning av banken,
men riksdagen vill dock såsom sin mening framhålla, att på en sådan
åtgärd näppeligen kan grundas ett tillförlitligt omdöme om bankens
stabilitet. Den påfrestning av bärigheten hos de banken underliggande
jordlagren, som en sådan belastning innebär, torde nämligen, huru. än
provet anordnas, bliva jämförelsevis ringa i .förhållande till den vikt,
banken själv representerar. Skulle i allt fall järnvägsstyrelsen anse. en
provbelastning böra äga rum, lära några särskilda anslagsmedel icke
behöva för ändamålet av riksdagen anvisas.
På grund av vad som i frågan tidigare förekommit, är det emellertid
enligt riksdagens uppfattning givet, att, så länge den nuvarande järi^"
vägsbanken vid Storängsberget bibehålies, densamma bör bli\a. föiemål
för fortsatt observation, så att erforderliga säkerhetsåtgärder i tid må
kunna vidtagas. Oavsett om några tecken till svaghet i banken komma
att visa sig, bör man enligt riksdagens förmenande dels genom en i
görligaste mån effektiv dränering söka förhindra, att vatten från det
12
Riksdagens skrivelse Nr 400.
ovan banan liggande berget tränger ned under banken, dels söka åstadkomma
en dränering av bankens fot och en sänkning av grundvattenytan
därstädes.
Då alltså järnvägsstyrelsen bör ägna fortsatt uppmärksamhet åt
Storängsbanken, har det synts riksdagen, att åt styrelsen jämväl bör
uppdragas att verkställa ytterligare utredning, huru å ifrågavarande handel
en annan fullt betryggande sträckning av järnvägslinjen må kunna erhållas
samt om därmed förenade kostnader. Först sedan en dylik utredning
blivit utförd, torde man kunna till slutligt avgörande upptaga
frågan, huruvida, trots de redan utförda förstärkningsarbetena, en omläggning
av linjen bör äga rum.
Med åberopande av vad ovan anförts, får riksdagen anhålla, det
Eders Kungl. Maj:t täcktes uppdraga åt järnvägsstyrelsen att i samband
med den särskilda uppmärksamhet, som förutsättes fortfarande komma
att ägnas den s. k. Storängsbanken å bandelen Gra versfors—Åby, jämväl
verkställa ytterligare undersökning, huru östra stambanan å ifrågavarande
sträcka lämpligen må omläggas, samt att Eders Kungl. Maj:t
ville till riksdagen inkomma med det förslag, till vilket utredningen må
föranleda.
Stockholm den 18 juni 1920.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.