Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen angående utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares skrifter.

1920-06-18 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1920:452, Skrivelse till Konungen angående utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares skrifter.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 452.

1

Nr 452.

Godkänd av första kammaren den 18 juni 1920.

Godkänd av andra kammaren den 18 juni 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående utgivande av

billiga folkupplagor av vissa författares skrifter.

(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 26.)

(Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 16.)

Till Konungen.

Inom riksdagen har gjorts framställning i syfte att utredning måtte

komma till stånd rörande de ekonomiska och litterära möjligheterna att

med det snaraste genom statsmakternas medverkan i form av anslag eller

på annat sätt utge billiga folkupplagor av de främsta svenska och till

svenska översatta utländska klassiska författares samlade skrifter samt att

därefter för riksdagen måtte framläggas det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

I anledning av förevarande motion har Svenska modersmålslärareföreningens

arbetsutskott på eget initiativ inkommit med yttrande i ärendet,

vilket yttrande linnes bilagt vederbörande utskotts utlåtande i ämnet.

I lagen om äganderätt till litterära verk den 10 augusti 1877 stadgas,

att litterärt verk av författare, som avlidit före lagens tillkomst, skulle

bliva förre ägarens tillhörighet intill utgången av 1927, under det äganderätten

till verk av författare, som avledc efter lagens ikraftträdande,

skulle tillhöra rättsinnehavaren intill utgången av femtionde året efter författarens

död. Enligt bestämmelsen i § 32 av lagen om litterär ägandeBihang

till riksdagens protokoll 1920. 14 sand. Nr 452—455. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 452.

rätt den 30 maj 1919 gjordes beträffande redan avlidna författare ingen

ändring i detta förhållande. Däremot stadgades, att äganderätten till litterärt

verk av författare, som avlede efter ingången av år 1920, skall upphöra

med utgången av trettionde året efter författarens död.

Formellt sett finnes sålunda intet enda litterärt verk, som ännu är

allmän egendom, vilket förhållande fortgår intill utgången av 1927. I

verkligheten torde det dock vara så, att eu eller annan äldre författares

verk äro fria i anledning därav, att ingen numera kan styrka sin äganderätt

till desamma.

Av en inom vederhörandes riksdagsutskott upprättad bilaga till dess

betänkande i ämnet framgår, dels vilka bokförläggarfirmor och enskilda

personer som i stort sett äro ägare till de författares verk, vilka åtminstone

i första rummet kunde komma ifråga till utgivning i billiga folkupplagor,

dels ock i vad mån avsedda verk äro tillgängliga i bokhandeln.

Motionären har framhållit, att våra klassiska författares verk borde

vara hela samhällets egendom samt att de borde vårdas och nyttjas som

allas gemensamma kulturarv.

I detta yttrande kan riksdagen till fullo instämma, och den senare

tidens lagstiftning har ju också inriktats på att skapa ett sådant förhållande,

fast den givetvis därvid måst intill en viss gräns trygga en författare och

hans efterlevande vid deras rätt att liksom varje annan njuta frukterna

av ett ofta under stora försakelser och efter långvarigt och träget arbete

åstadkommet verk, liksom den ock måst taga hänsyn till tidigare under

då givna förutsättningar träffade överenskommelser.

I motionen talar motionären om det motstånd, som av den privata

förlagsverksamheten skulle komma att resas mot hans förslag. Det torde

vara så långt ifrån, att utgivandet av äldre författares verk medför vinst,

att det snarare i regel torde vara förenat med betydande ekonomisk uppoffring

på grund av den ringa läskrets dessa verk kunna påräkna. Motionären

anför själv fakta, som utgöra stöd för detta påstående, då han påvisar,

att ett flertal av våra äldre författares verk ej finnas tillgängliga i

bokhandeln. Med säkerhet kan ju förutsättas, att, om utgivandet av dessa

verk vore ett lukrativt företag, skulle våra bokförläggare ej försumma att

förskaffa sig denna vinning. Chefen för den förlagsfirma, som har äganderätten

till de flesta av våra litterära författares alster, har ock med styrka

framhållit, att det med nuvarande pappers- och tryckningskostnader är

förenat med betydande ekonomisk risk för ett förlag att utgiva äldre verk,

varför han med stor tillfredsställelse hälsade det förslag, som av motionären

framförts. Men han uttalade tillika den meningen, att, när dessa verk en

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 452.

3

gång bleve fria, komme den ekonomiska risken för den enskilda förläggaren

att ytterligare ökas, enär då tillkomme jämväl möjligheten av konkurrens

beträffande samma verk, varigenom det kan bliva omöjligt att försälja en

med avsevärd kostnad utgiven upplaga.

Av det anförda torde framgå, att man knappast kan förvänta att

genom privat initiativ få den av motionären påvisade bristen på klassisk

litteratur avhjälpt, åtminstone beträffande äldre författare. Snarare torde

man kunna befara, att denna brist skall ytterligare ökas. Ett statsingripande

torde därför förr eller senare bliva nödvändigt, om något avsevärt

skall i berörda avseende kunna vinnas.

Då uppstår frågan, om denna angelägenhet är av den vikt, att staten

bör för densamma vidkännas de ekonomiska uppoffringar, som därmed helt

visst bliva förenade. Enligt riksdagens uppfattning är detta förhållandet.

Det är otvivelaktigt så, att våra svenska klassiska författares skrifter icke

stå att erhålla i den omfattning och till det pris, som kunde göra dem

tillgängliga för en större allmänhet. Yad detta betyder för vår folkbildning

torde utan vidare vara klart för envar. Det gäller ju här icke blott

skönlitteratur utan även skrifter av annan art. Yårt inskränkta språkområde

gör det omöjligt att åstadkomma ändring i detta förhållande utan

ett kraftigt stöd från statens sida, och borde detta sträcka sig även till

våra nyare författare.

Svenska modersmålslärareföreningens arbetsutskott har framhållit vikten

jämväl därav, att de upplagor, som eventuellt komma att utgivas med

understöd av staten eller genom statens försorg, i fråga om textbehandling

bliva mönstergilla eller åtminstone klanderfria, vilket knappast kan

vinnas, om icke redaktionen anförtros åt fackmän på området, vilka inse

betydelsen av, att en författares verk får gå till eftervärlden i oförvanskad

form.

Riksdagen delar denna mening och vill tillika framhålla önskvärdheten

av, att dessa verk förses med nödiga kommentarer samt med korta

biografiska uppgifter om författarna.

T detta sammanhang vill riksdagen erinra om det för något antal år

sedan stiftade Svenska Vitterhetssamfundet, vilket satt såsom sin uppgift

att med nödiga kommentarer och i en med hänsyn till textbehandling

mönstergill form utgiva nya upplagor av våra äldre klassiska författares

verk. Yisserligen betinga dessa upplagor genom sin synnerligen gedigna

utstyrsel ett så högt pris, att de ej kunna nå en större allmänhet, men

det vore ju tänkbart, att samfundet jämnsides med dessa dyrare upplagor

kunde utgiva billiga folkupplagor, om tillräckligt understöd för ändamålet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 452.

beviljades. Åtminstone borde de genom samfundets försorg av kunniga

språkmän redigerade texterna jämte kommentarer kunna förvärvas för det

syfte, varom här är fråga.

Den enda framkomliga vägen att realisera motionärens tanke synes

eljest under nuvarande förhållanden vara att träffa avtal med våra bokförlag

att med bidrag av statsmedel utgiva folkupplagor av här i fråga

varande litteratur, varvid borde krävas förutom texttrohet någorlunda tillfredsställande

typografisk utstyrsel.

Åt någon därför lämplig institution, exempelvis Svenska akademien,

folkbildningsförbundet eller förutnämnda vitterhetssamfundet, borde uppdragas

att ordna de frågor av olika slag, som måste uppstå i samband

med ett sådant företag, såsom frågorna om formerna för avtalen, vilka författares

verk, som skulle komma i fråga, om samlingsverk eller lämpligt

urval skulle utgivas o. s. v.

Givetvis måste man vid ett sådant företag börja helt blygsamt med

de författare och litterära alster, som kunde påräkna större spridning för

att sedan, i mån som erfarenhet vunnits och smaken för denna litteratur

odlats, fortsätta i raskare tempo på den inslagna vägen. Ett spörsmål i

andra hand bleve då även, huruvida översättningar av andra länders

främsta författare skulle på samma sätt göras tillgängliga för den stora

allmänheten.

Det väckta förslaget synes riksdagen så betydelsefullt, att möjligheten

av dess realiserande borde närmare undersökas, och torde detta lämpligen

kunna ske i samband med den utredning av frågan om det frivilliga folkbildningsarbetet,

som riksdagen redan beslutat.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes låta utreda de ekonomiska och litterära möjligheterna

att med det snaraste genom statsmakternas medverkan i form av anslag

eller på annat sätt utge billiga folkupplagor av de främsta svenska och

till svenska översatta utländska klassiska författares skrifter samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 18 juni 1920.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.