Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående Sveriges anslutning till Nationernas förbund.

1920-03-04 · 11 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1920:53, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående Sveriges anslutning till Nationernas förbund.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 53.

1

Nr 53.

Godkänd av första kammaren den 4 mars 1920.

Godkänd av andra kammaren den 4 mars 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts

proposition angående Sveriges anslutning till Nationernas

förbund.

(Särskilda utskottets utlåtande nr 1.)

Till Konungen.

I en den 14 februari 1920 till riksdagen avlåten proposition, nr

90, har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av bifogat utdrag av statsrådsprotokollet

över utrikesdepartementsärenden samma dag, föreslagit

riksdagen, att riksdagen må samtycka till att Eders Kungl. Maj:t avgiver

förklaring, att Sverige ansluter sig till akten om nationernas förbund av

den 28 juni 1919.

I samband med denna proposition har riksdagen till behandling

förehaft sex i anledning av propositionen väckta motioner.

Det ämue, som i Eders Kungl. Maj:ts proposition avhandlas, är ett av

de betydelsefullaste, som underställts den svenska riksdagen. Det hade utan

tvivel varit önskligt, att en längre tidsfrist, än vad nu är fallet, vant

medgiven för avgivande av svar på den till vårt land riktade inbjudan

om inträde i nationernas förbund. Rikare tillfälle skulle under sådana

förhållanden även givits för den stora allmänheten att tränga in i och

bilda sig en mening om konsekvenserna av en anslutning till förbundet

eller ett avböjande av den föreliggande inbjudan. Riksdagen har

därför till en början undersökt möjligheten att erhålla ett uppskov med

avgivande av den förklaring, som i propositionen avses, men funnit

bestämda skäl tala mot ett försök i sådant syfte.

Bihang till riksdagens protokoll 1020. 14 samt. Nr 53. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 53.

Riksdagen vill i detta avseende erinra om det mottagande en sådan

framställning från Schweiz — den enda av de inbjudna makterna, som

ansett sig böra göra en dylik — rönt hos dem som haft att bestämma

i frågan.

På Schweiz’ anmälan, att förbundsrådet och förbundsförsamlingen

principiellt uttalat sig för anslutning till nationernas förbund, men gjort

detta beslut beroende av en blivande folkomröstning, vilken angavs icke

kunna äga rum inom den för inbjudna stater stadgade fristen av två

månader, och vilken enligt förbundsförsamlingens beslut ej skulle hållas,

förrän samtliga de fem huvudmakterna — alltså även Förenta staterna

— efter ratifikation av fredstraktaten inträtt i förbundet, avgav nämligen

fredskonferensens högsta råd det svar, att ifrågavarande anmälan icke

kunde gälla såsom en förklaring om anslutning. Det påpekades, att en

sådan förklaring enligt förbundsakten måste göras utan förbehåll inom

loppet av två månader efter aktens ikraftträdande, och att detta ikraftträdande

icke vore beroende av samtliga fem huvudmakters ratifikation,

utan skulle enligt traktaten äga rum, så snart tre av dessa huvudmakter

jämte Tyskland deponerat sina ratifikationer. En förklaring om anslutning,

som måste underställas resultatet av en senare, efter fristens utlöpande

företagen folkomröstning, kunde icke anses giltig.

Med anledning av detta svar gjordes av schweiziska förbundsrådet

en förnyad framställning den 14 januari 1920 av innehåll, som i propositionen

(sid. 24) omförmäles. Denna framställning blev behandlad

av det då konstituerade nationernas förbunds råd. Enligt numera ingången

underrättelse bar rådet den 13 februari 1920 avgivit ett svar,

varav följande bär må anföras:

»Vad angår den anmälan om inträde, som schweiziska regeringen

har att avgiva, hyser nationernas förbunds råd, i betraktande av schweiziska

edsförbundets alldeles säregna författning, den mening, att en anmälan,

grundad på nationalförsamlingens beslut och avgiven inom en

tidrymd av två månader räknat från den 10 januari 1920, dagen för

förbundsaktens ikraftträdande, skall av förbundets övriga medlemmar

kunna godtagas såsom den förklaring, som enligt art. 1 kräves för tillträde

såsom ursprunglig medlem, under betingelse att bekräftelse å denna förklaring

genom det schweiziska folket och de schweiziska kantonerna

gives med kortast möjliga uppskov.»

Såsom av detta svar framgår, har nationernas förbunds råd numera

visserligen såtillvida tillmötesgått den schweiziska regeringens framställning,

att det förklarat sig anse en anmälan, grundad på nationalförsamlingens

beslut och avgiven inom tvåmånadersfristen, kunna godtagas av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 33. 3

förbundets övriga medlemmar under betingelse, att en bekräftande folkomröstning

med kortast möjliga uppskov företoges. Men denna förklaring

har tydligen gjorts under förutsättning, att Schweiz frånginge sin ursprungliga

ståndpunkt, att därförinnan alla fem huvudmakterna skulle

ha ratificerat fredstraktaten — underrättelse har numera ingått, att

schweiziska förbundsrådet föreslagit representationen att frånfalla sagda

villkor — och under uttryckligt betonande såsom ensamt avgörande skäl

av »schweiziska edsförbundets alldeles säregna författning». För övrigt

bör här framhållas, att av själva ordalagen framgår, att rådet endast

givit uttryck för sin uppfattning, men icke därigenom givit någon för

förbundets medlemmar bindande förklaring.

Det är tydligt, att för Sveriges vidkommande ej kan åberopas något

i författningen grundat skäl, jämförligt med det som för Schweiz’ del

kunnat anföras. Då härtill kommer, att Schweiz’ framställning om en

förlängd tidsfrist, för så vitt den grundats på andra skäl, särskilt det i

en i första kammaren väckt motion, nr 219, åberopade, att förbundet

icke kan anses vara färdigbildat före Förenta staternas inträde, bestämt tillbakavisats,

har ingen utsikt synts förefinnas, att Sverige skulle kunna

vinna framgång för anspråk på en sådan undantagsställning, som° i

någon mån blivit Schweiz, på grund av dess speciella författningsförhål1

anden, medgiven. Därest samtliga eller ett flertal av de makter, som

inbjudits att biträda nationernas förbund, enat sig om att göra en framställning

om förlängd tidsfrist för avgivande av svar å nämnda inbjudan,

skulle förhållandet måhända varit ett annat. Men att Sverige ensamt

nu skulle taga ett sådant steg utan att för sin framställning kunna

åberopa särskilda grunder, har riksdagen icke funnit sig kunna tillstyrka.

Då ett avböjande svar från rådet med visshet kan förutses, skulle

eu dylik framställning efter riksdagens mening ingalunda vara ägnad att

främja Sveriges intressen.

I likhet med Eders Kungl. Maj:t har riksdagen ej kunnat undgå

att fästa uppmärksamheten vid de betänkligheter, vartill förbundsakten i

dess nuvarande form ger anledning. Dessa betänkligheter, som redan av

Sveriges delegerade under fredskonferensen i Paris till densamma framförts

och sedermera i ett av de delegerade avgivet utlåtande närmare

utvecklats, hava i Eders Kungl. Maj:ts proposition utförligt behandlats.

Även i den offentliga diskussionen, i vårt land såväl som i främmande

länder, har som bekant ett stort antal anmärkningar framkommit såväl

mot den konkreta gestaltning, som förbundet erhållit, som mot särskilda

bestämmelser i förbundsakten. Vid granskning .av de anmärkningar, som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagen,''i skrivelse ATr 53.

härutinnan ur skilda synpunkter framställts, vill riksdagen hålla sig till

vissa punkter, vilka kunna betraktas som särskilt betydelsefulla och kring

vilka diskussionen företrädesvis rört sig.

Den förbundet vidlådande brist, som kanske allra först tilldrar sig

uppmärksamheten, sammanhänger på det närmaste med omständigheterna

vid dess tillkomst. Dessa hava medfört att grundtanken för ett nationernas

förbund att utgöra en alla civiliserade stater omfattande organisation

för fredens bevarande icke från början blivit förverkligad, i det

att åtskilliga länder tillsvidare komma att stå utanför. Tydligt är att så

länge detta förhållande fortfar, kan förbundet endast på ganska ofullkomligt

sätt fylla sin stora uppgift att verka till förekommande av krig

och för vänskapligt närmande folken emellan. Särskilt ägnat att väcka betänklighet

är, att Nordamerikas förenta stater, som genom sin president

så synnerligen verksamt deltagit vid förbundets grundläggning, ännu

icke fattat beslut om sin anslutning, då det torde vara en väsentlig

förutsättning för att förbundet skall erhålla den universella karaktär,

som tillämnats detsamma, att nämnda makt tar plats bland dess medlemmar.

Detta förhållande är för visso beklagligt och kan giva förbundet sken

av att icke äga den universella syftning, som är dess bärande grundtanke.

Härtill bidrager jämväl den omständigheten att, till följd av den förhandlingsordning

som kommit till användning, de numera inbjudna staterna

icke satts i tillfälle att vid grundandet medverka. Såsom redan anmärkts,

har därjämte den politiska situationen vid förbundets bildande haft till

följd, att åtskilliga europeiska stater, och bland dessa flera oss geografiskt

nära liggande, icke beretts tillfälle att från början ansluta sig. Grundad

anledning torde emellertid förefinnas att antaga, att detta tillstånd,

åtminstone vad angår vissa av de utanför stående länderna, icke skall

bliva alltför långvarigt. Sedan den förbittrade stämning, som kriget helt

naturligt skapat, så småningom givit vika, och de demokratiska strävandena,

som synas allt mer och mer vinna mark i alla länder, utövat sin

gynnsamma inverkan, torde man hava rätt att hoppas på en ganska snar

utveckling av förbundet i här angiven riktning. Det ligger i förbundets

idé, att det bör omfatta alla civiliserade stater, och det kommer utan

tvivel att framstå som en plikt för dess medlemmar att arbeta härför.

Särskilt för de mindre staterna blir detta en bland de närmaste och naturligaste

uppgifterna.

Gent emot dem, som på grund av förbundsaktens sammanhang

med fredsfördraget i nationernas förbund endast vilja se ett segrarnes

förbund, må för övrigt påpekas, att de segrande stormakterna, för att åt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 53. &

sio- trygga ett avgörande inflytande i världen, icke skulle ha behöft upprätta

* någon sådan institution som denna. Då de i alla fall tagit detta

steg ha de otvivelaktigt därmed haft ett annat syfte. Allt tyder

på att de därmed verkligen under det omedelbara intrycket av väildskrmets

olyckor och lidanden åsyftat att lägga grunden till en organisation,

som skulle för framtiden förekomma ett upprepande av sadana

olyckor.

En annan anmärkning mot den föreliggande förbundsakten av mycket

avsevärd betydelse för de mindre staterna är vidare den dominerande

ställning inom förbundet stormakterna erhållit. I förbundsakten är icke

fixerat huru ofta förbundsförsamlingen, i vilken varje förbundsmedlem

har en röst, skall sammankallas, och bestämmelserna rörande dess uppgifter

och kompetens i förhållande till förbundsrådet äro delvis svävande

och ofullkomliga. Till följd härav synes rådet, bestående av representanter

för 5 stormakter och 4 andra stater, utsedda av församlingen, komma

att, åtminstone tillsvidare, inom förbundet intaga en synnerligen förhärskande

ställning. Det är naturligt, att detta förhållande, särskilt med

hänsyn till att de mindre staterna icke var för sig kunna påräkna en stadigvarande

representation i rådet, måste hos dessa väcka betänkligheter Man

torde emellertid, såsom av de ovannämnda svenska delegerade framhållits, ta

medgiva, att då bördan av verkställighetsåtgärder, som kunna bliva av nöden

för förbundets räkning, till allra största delen måste falla pa stormakterna,

dessa icke utan fog böra hava sig tillförsäkrad en särskilt stark ställning

inom det förbundsorgan, som har att handlägga frågor om dylika^ åtgärder

Denna ordning betecknar i alla fall, såsom de delegerade papekat,

ett stort framsteg i förhållande till den hittillsvarande, då stormakterna

plägat förbehålla sig själva avgörandet av politiska tvister med tillkallande

allenast av de mindre makter som tvisten direkt berört.

Det bör slutligen här framhållas, att ovanberörda missförhållande

i nå^on mån även mildras därav, att för beslut i rådet, fordras enhällighet

''vilket i många fall måste vara till fördel för de mindre staterna.

’ Den brist på tydlighet och fullständighet, varav akten i åtskilliga

punkter lider, blir av särskild betydelse, då det gäller de för fragan om

Sveriges anslutning viktigaste delarna av förbundsakten, nämligen artiklarna''’

10—17, som innehålla de regler, akten uppställer for förbundets

verksamhet till fredens bevarande. Aktens bestämmelser i dessa punkter

ha också blivit föremål för olika tolkning. I dessa för varf land sa

betydelsefulla punkter bär i Eders Kungl. Maj:ts proposition gjorts eu

utförlig sammanfattning av de förpliktelser akten, så vitt oss angai, kan

opaginerad Kontrollera mot PDF

o Riksdagens skrivelse Nr 53.

äga, och liksdagen finner sig för sin del böra giva sin anslutning till

denna tolkning.

Vad särskilt beträffar den viktiga art. 16 ha visserligen i den

offentliga diskussionen tvivelsmål uttalats, huruvida icke en längre gående

förpliktelse i fråga om militär sanktion innebures i förbundsakten, än

i propositionen gjorts gällande. I detta avseende vill riksdagen — under

erinran om, att den tolkning av ovannämnda såväl som övriga bär avhandlade

artiklars innebörd, som departementschefen i propositionen givit

till fullo överensstämmer med det resultat, vartill de norska och danska

legeringarna i detta avseende kommit, samt att även den nederländska

regeringen i sin proposition till generalstaterna om inträde i nationernas

förbund i det hela ställer sig på samma ståndpunkt — påpeka, att vilken

olkning som än antages rörande förbundsaktens bestämmelser om militär

sanktion, bibehåller varje förbundsmedlem sin rätt att pröva, om den

nnner sig böra deltaga i en sådan sanktion eller icke, i och genom det

stadgande i art. 4, att envar i rådet icke representerad stat äger säte

och stamma därstädes vid behandling av fråga, som speciellt berör denna

stats intressen; och enligt art. 5 måste ett beslut av rådet i dylik fråga

för att få bindande kraft vara enhälligt.

Mot förbundsaktens stadganden maste — såsom även departementscheem

propositionen påpekat vidare anmärkas, att bestämmelsen i art. 8, som

reglerar den viktiga frågan om rustningarnas begränsning, är alltför obestämd

ör att kunna tjäna till verklig ledning för en genomgripande minskning

f-Ti 1’u.s^n^nSarna- Den åsikt har till och med uttalats, att en anslutning

till förbundet skulle, långt ifrån att vara ägnad att åstadkomma en minskning

i militärbördorna, snarare kräva en ökning av hittillsvarande försvarsanoidningar.

Uppenbart är emellertid, att artikeln uttryckligen avser en

begränsning av rustningarna, vadan tydligen icke kan ifrågakomma någon på

sjä va akten grundad anmodan att stärka de militära försvarsanstalterna.

Visserligen torde mycket bero på de principer, enligt vilka rådet kommer

att utarbeta de i art. 8 omförmälda planer till en dylik begränsnings

genomförande, men det torde dock, såsom departementschefen anfört, höra

anses, att när artikeln förutsätter, att varje stat skall önska upprätthålla

oi sval sanstalter till »det minimum som är förenligt med den nationella

säkerheten och med genomförandet av internationella förpliktelser förmedelst

en samfälld aktion», så står det även enligt denna förutsättning

den enskilda staten fullkomligt fritt att för sin del betrakta det minimum,

som den finner sig behöva för sin nationella säkerhet såsom tillfyllest

även för eventuella bidrag till en förbundsaktion. Det slutliga målet är

i alla händelser såsom det med klara ord utsagts av bland andra den

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 53.

förre amerikanske statssekreteraren Lansing — att nå fram till ett tillstånd,

som kan betecknas såsom allmän avrustning.

Slutligen kan riksdagen icke underlåta att uttala ett beklagande, att

organiserandet av en fast internationell domstol icke kunnat komma till

stånd i samband med själva förbundsakten, utan ställts pa framtiden,

samt att i akten ej intagits bestämmelser om obligatorisk skiljedom i

alla rättstvister, utan i viss mån överlämnats åt förbundsmedlemmarna

själva att avgöra, huruvida en tvist ägnar sig för skiljedom eller ej.

Ett införande av en dylik bestämmelse och inrättandet av en fast domstol

är en sak av den högsta vikt för främjandet av förbundets fredsbevarande

syften. Emellertid har ju Sverige liksom övriga skandinaviska

stater efter gemensamma överläggningar redan före förbundets

konstituerande framställt och sedermera till förbundets sekretariat inlämnat

förslag till förbättringar av förbundets organisation i detta avseende,

och ett samarbete äger för närvarande rum i Haag mellan sakkunniga

från de skandinaviska länderna samt Schweiz och Nederländerna i liknande

syfte. Det är att hoppas att detta samarbete skall giva till resultat

ett gemensamt förslag i ämnet, som kan påskynda en dylik domstols

upprättande.

De betänkligheter, vartill förbundsfördraget ger anledning och varåt

riksdagen sålunda, i anslutning till vad i Eders Kungl. Maj:ts proposition

redan framhållits, för sin del velat ge uttryck, framställa sig som natuiliga

utgångspunkter för önskemal, vilkas snara realiserande i väsentlig man

torde kunna betraktas som förutsättning för, att nationernas förbund pa

ett tillfredsställande sätt skall kunna motsvara sin störa uppgift. Riksdagen

påminner därom, att före förbundsfördragets slutgiltiga fastställande

åtskilliga erinringar framfördes från svenskt och annat neutralt hall,

och att på grund härav vissa ändringar i det ursprungliga förslaget

antogos, vilka innebära förbättringar. Det syfte, som med dessa erinringars

framförande avsågs, kunde dock i flere viktiga hänseenden då

icke uppnås. De svenska delegerade i Paris hava i sitt, i propositionen

refererade yttrande, sammanfattat de huvudanmärkningar som ej

vunnit beaktande, och riksdagen vill, i anslutning till vad i detta yttrande

och i propositionen i övrigt härom blivit anfört som sin mening

uttala, att uppfyllandet av de önskemål, som innefattas i berörda anmärkningar,

allt framgent bör från svensk sida med all kraft efteisträvas.

Bland dessa önskemål, som riksdagen redan i det föregående haft

tillfälle att närmare beröra, må här som de viktigaste framhävas:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse AV ö3.

upptagande så snart sig göra låter av de icke inbjudna staterna i

förbundet;

åstadkommandet av en mera tillfredsställande ordning för de mindre

staternas representation i förbundets råd;

ett bestämdare reglerande av delegeradeförsamlingens sammanträden

och uppgifter samt av förbundsorganens inbördes kompetens;

organiserandet, så snart sig göra låter, av den fasta internationella

domstol, som i förbundsakten omtalas, samt ett bättre preciserande och

vidare utvecklande av det i densamma föreskrivna medlings- och skiljedomsförfarandet;
samt

sist, men icke minst, att det arbete för en universell och

effektiv begränsning av de nationella rustningarna, som j förbundsaktens

art. 8 utlovas, utan dröjsmål igångsättes och med verklig kraft bedrives.

Riksdagen uttalar den förvissning, att om Sverige inträder i förbundet,

vårt lands regering skall oavlåtligt hava sin uppmärksamhet inriktad

på att begagna de möjligheter, som erbjuda sig att verka för förbundets

utveckling efter dessa allmänna riktlinjer.

Den förändring i Sveriges sedan långliga tider intagna ställningsåsom

principiellt neutral stat, som en anslutning till förbundet i viss

mån kan sägas medföra, har i diskussionen anförts såsom ett viktigt

moment, ägnat att resa tvivel om tillrådligheten av ett sådant steg.

Fördragets bestämmelser i art. 16—17 angående deltagande i ekonomisk

aktion och tillåtande av passage av trupper medföra i vissa angivna fall

föi medlemmarna förpliktelser, som måste medgivas icke vara förenliga

med upprätthållande av fullständig neutralitet, sådant detta begrepp

hittills uppfattats. Utöver dessa i nämnda stadganden noga fixerade fall

har emellertid förbundsmedlem icke skyldighet att medverka i ekonomiska

avspärrningsåtgärder eller medgiva genomtåg för militära styrkor. Om

alltså deltagande i ekonomisk aktion och tillåtande av passage av trupper

under vissa förhållanden kan bli en ofrånkomlig skyldighet, och om också

deltagande i militär aktion enligt art. 16 genom händelsernas tvång någon

gång icke skulle kunna undvikas, bör å andra sidan framhållas, att hela

den komplex av förberedande åtgärder, som förbundsakten föreskriver

till tvisters biläggande, måste anses utgöra en betryggande borgen för att

det alldeles övervägande antalet dylika konflikter skall kunna fredligt

avvecklas. Detta måste innebära en avgjord förminskning av de risker

för krigiska förvecklingar, som hittills ständigt svävat som ett hot även

över länder, vilka såsom Sverige föra en bestämd freds- och neutralitetspolitik.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 53.

9

Det förtjänar i detta sammanhang framhävas, att det icke är överensstämmande

med rätta förhållandet, då, såsom ofta skett, det påståendet

göres, att förbundsakten alldeles upphäver neutraliteten i hittills antagen

mening. Detta gäller väl ifråga om krig, som enligt akten äro otillåtna,

d. v. s. sådana angrepp, som igångsatts i strid mot de här antagna reglerna

för förfarandet vid uppkommen konflikt. Men i andra fall kommer rätten

till neutralitet även i framtiden att gälla på samma sätt som hittills.

Bedömandet av de konsekvenser, som ifråga om neutralitetens bevarande

uppstå genom inträde i nationernas förbund beror emellertid

ytterst på ett samtidigt avvägande av de möjligheter till upprätthållande

av neutralitet i hittillsvarande mening, som kunna förefinnas för en

stat som nu ställer sig utanför. Den handlingsfrihet, som i verkligheten

tillkommer en stat utom förbundet, bör icke överskattas. Då förbundsmedlemmarna

äro förpliktade att hindra samfärdsel mellan en dylik stat

utom förbundet och den, mot vilken en igångsatt förbundsaktion är riktad,

torde möjligheten att upprätthålla de eu neutral stat tillkommande rättigheter

vara ytterst ringa, om ens någon. Såsom Sveriges förut nämnda

delegerade framhållit, måste därför en utanför förbundet stående stat

i Sveriges ställning i händelse av förbundsaktion hava att räkna med

svårigheter i fråga om handlingsfrihetens bevarande, som äro lika stora

om icke större än de, som härflyta ur de med ett medlemsskap av förbundet

följande förpliktelserna.

Vad beträffar de praktiskt-politiska följderna av ett eventuellt avståndstagande

från förbundet, anser sig riksdagen jämväl i likhet med

delegerade böra betona, att dessa av allt att döma skulle bliva synnerligen

allvarliga. Med den skeva ställning Sverige under sådana förhållanden

komme att intaga till de makter, som ingått i förbundet, skulle vårt lands

utsikter att verksamt främja sina intressen i den internationella sammanlevnaden

väsentligen förminskas. Då vi ha att räkna med att alla

övriga inbjudna makter komma att ingå i förbundet, skulle Sverige i

händelse av ett avböjande komma att stå isolerat. Enligt ingångna

underrättelser stå folkrepresentationerna i våra grannländer Danmark och

Norge, med vilka Sverige under de senare åren inlett en betydelsefull

samverkan, beredda att lämna sitt bifall till de danska och norska regeringarnas

framställningar om anslutning till förbundet. Vilka följder ett

motsatt steg från Sveriges sida skulle medföra för denna samverkan i

fortsättningen är lätt att inse och behöver här ej närmare utvecklas.

Från en mera allmän synpunkt betraktat måste man visserligen

göra sig förtrogen med den tanken, att, såsom förut påpekats, en anslutning

till förbundet någon gång kan för landet komma att medföra situatio
Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 14 saml. Av 53. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 53.

ner, där vissa risker föreligga. Men å andra sidan bör ej förglömmas, att

landet i en isolerad ställning icke kan påräkna det stöd och bistånd

från en över starka maktmedel förfogande sammanslutning, varav det under

vissa politiska situationer kan komma i trängande behov. En jämförelse,

som tar sikte på det läge, som för Sverige skulle följa genom ett

inträde i förbundet, och det läge, vari vårt land skulle komma, om det

stannar utanför, ger alltså enligt riksdagens bestämda uppfattning avgjort

till resultat, att ett avböjande från svensk sida skulle medföra vida större

olägenheter och risker än en anslutning. En vägran av Sverige att mottaga

den till oss framförda inbjudan skulle därför icke vara förenlig med

våra verkliga intressen.

Men om vid ett noggrannt övervägande av de fördelar och nackdelar,

som kunna tänkas uppstå som en följd av Sveriges anslutning till

nationernas förbund, de praktiskt-politiska skälen måste anses tala för

anslutning, tillkomma principiella synpunkter, som för ett slutligt bedömande

av hela frågan äga den största betydelse.

De bristfälligheter, som vidlåda förbundet, de önskemål för dess

fullkomnande, som i olika avseenden kunna framhållas och som riksdagen

för sin del i det föregående betonat, få ej bortskymma den mäktiga och

löftesrika tanke, som bär upp detsamma. Det kan ej bestridas, att förbundsfördraget,

med de ledande grundsatser det innehåller, betecknar ett

ofantligt betydelsefullt steg framåt till grundläggande av ett mellanfolkligt

rättstillstånd. Inrättandet av nya internationella organ — riksdagen erinrar

om att Sverige redan givit sin anslutning till den internationella

organisation för arbetarskydd, som Washingtonkonferensen i enlighet med

förbundsakten begynt uppbygga — det uttryckliga erkännandet av principerna

om rustningarnas begränsning och mellanstatliga avtals offentliggörande,

den bestämda förpliktelsen för förbundets medlemmar att

alltid göra de allvarligaste försök till fredlig lösning av uppkommande

tvister, innan vapnen tillgripas, fastställandet av garantier för dessa förpliktelsers

iakttagande, proklamerandet av vittgående humana och socialpolitiska

internationella uppgifter — allt detta utgör viktiga moment, som

innebära rika utvecklingsmöjligheter för den nya organisationsform som

skapats. Denna har utgestaltats ur världskrigets ohyggliga erfarenheter,

och den framträder som ett första allvarligt försök att ersätta det

hittillsvarande anarkiska förhållandet staterna emellan med en mellanstatlig

rättsordning till förebyggande av nya krig. Skall förbundet komma att

verka på ett sätt, som överensstämmer med förbundsaktens anda, skola

dess utvecklingsmöjligheter på bästa sätt kunna tillvaratagas, då är det

emellertid en väsentlig förutsättning, att det vinner anslutning av alla

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 53.

11

stater, som vilja bidraga till främjande av dess höga mål, världsfredens

bevarande. Endast därigenom kan ett internationellt rättsmedvetande,

en samlad världsopinion växa fram och vinna stadga som det verkligt

bärande underlaget för förbundets verksamhet.

Enligt riksdagens åsikt bör Sverige ej saknas bland de kulturfolk,

vilka inträda som medlemmar i förbundet till samfällt arbete för upprätthållandet

av dess principer. Det steg Sverige härigenom tager innebär

visserligen ett åtagande av i viss mån vidgade förpliktelser. Men

skola de nya rättstankar, som genomgå förbundsakten, verkligen göra

sig gällande, kan det ej ske utan att vårt land nödgas redan i förväg

underkasta sig skyldigheter, till vilka det enligt sakernas förutvarande

ordning ägt att efter prövning i varje särskilt fall taga ställning.

Detta är en nödvändig följd av det nya betraktelsesätt, som ser tillvaratagandet

av de nationella intressena i det närmaste samband med uppkomsten

och befästandet av en internationell rättsordning. För Sverige,

som med sina mer än hundraåriga fredstraditioner hängivet deltagit

i arhetet för den mellanfolkliga rättsutvecklingen, framstår det nu

som en historisk uppgift att på det sätt som den nya tiden kräver och

efter måttet av dess krafter medverka vid uppbyggandet av den rättsorganisation,

som nationernas förbund avser att förverkliga.

Riksdagen får sålunda tillkännagiva att riksdagen med bifall till

Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition, samtycker till att Eders

Kungl. Maj:t avgiver förklaring att Sverige ansluter sig till akten om

nationernas förbund av den 28 juni 1919.

Stockholm den 4 mars 1920.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.