Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen om enskilda vägar på landet.

1920-04-16 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1920:72, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen om enskilda vägar på landet.

Dokumentets text

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 72.

Nr 72.

Godkänd av första kammaren den 16 april 1920.

Godkänd av andra kammaren den 16 april 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner

om vissa ändringar i lagen om enskilda vägar på

landet.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 19.)

Till Konungen.

Riksdagen liar till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

riksdagen väckta motioner med yrkanden i den ena, att riksdagen för sin

del måtte besluta sådan ändring av lagen av den 5 juli 1907 om enskilda

vägar på landet att

1) lagens rubrik ändras till: Lag om enskilda vägar;

2) att § 1 i lagen erhåller följande ändrade lydelse: Denna lag avser

enskild väg å landet och i stad, som tillhör landsting, utom stadens planlagda

område, vilken för en eller flera fastigheter är till stadigvarande nytta

såsom farväg, vare sig för hemkörslor eller för utfart eller eljest, samt i

den andra, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att

Kungl. Maj:t täcktes utreda, huruvida, i vad mån och på vad sätt »lag

om enskilda vägar på landet» bör ändras, och därefter för riksdagen framlägga

förslag, vartill utredningen ger anledning.

Lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet gäller — såsom

redan lagens rubrik angiver — endast landsbygdens vägar. I den kungl.

proposition, nr 88, till 1907 års riksdag, varigenom det förslag, som ligger

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 72. 3

till grund för 1907 års lag, förelädes riksdagen, anförde föredragande departementschefen

i detta avseende, bland annat, att den tanken visserligen

hade föresvävat honom, att förslaget lämpligen skulle kunna omfatta även

städernas enskilda vägar, desto hellre som det utan tvivel kunda vara ömkligt

att icke genom en ny lagstiftning allenast för landsbygden framkalla en

åtskillnad mellan stad och land, som — vid det förhållande, att då gällande

allmänna stadganden i ämnet i tillämpliga delar torde* äga giltighet jämväl

i fråga om enskilda vägar å städernas områden — i själva verket då icke

funnes. Men då det tilläventyrs kunde möta svårighet att inordna städernas

hithörande förhållanden under samma bestämmelser, som föreslogos för

landsbygden, hade departementschefen trott sig icke böra fullfölja en sådan

tanke.

I den förstnämnda motionen framliålles nu, hurusom det ständigt fortgående

beviljandet av nya stadsrättigheter och inkorporeringarna till städerna

av betydande landsbygdsområden behovet av en utsträckt tillämpning av

lagen om enskilda vägar på landet allt starkare framträtt. Inom de mycket

stora områden av ofta ren landsbygdsstruktur, som tillhörde städerna utom

deras planlagda område, vore frågan om det enskilda vägunderhållets utgörande

på många håll lika aktuell som svårlöst, emedan varje lagstiftning

och följaktligen varje möjlighet att tvinga försumliga delägare att deltaga i

underhållet av vägen saknades. Någon svårighet eller olägenhet syntes

motionären icke föreligga av att utsträcka lagen om enskilda vägar att

gälla även inom städerna för de icke planlagda områdena. Möjligen skulle

tvetydighet kunna uppstå, om intet undantag gjordes för städer, som icke

deltaga i landsting, varför motionären ansett klokast undantaga dessa.

I den andra motionen ha åter framhållits vissa brister i nu ifrågavarande

lag om enskilda vägar på landet, vilka enligt motionärens mening

krävde rättelse. Motionären har sålunda, bland annat, anfört, att i lagen

om enskilda vägar på landet saknades bestämmelser, som tillerkände underhållsskyldig

å enskild väg, vilken ej själv ägde väglagningsämne, rätt att

erhålla sådant från annans mark, att det i 29 § i lagen stadgade förfaringssättet

beträffande syneförrättning och avhjälpandet av brist i vägunderhållet

vore synnerligen opraktiskt och svårtillämpligt, varigenom syftet med verkställd

vägdelning kunde äventyras, att lagen ej medgåve den, som vore

underhållsskyldig å enskild väg över annans mark, rätt att borttaga träd

eller kvistar, som vore hinderliga för vägen, utan att han därför bleve

ersättningsskyldig till markägaren, såvida ej sådant intrång bleve honom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

jRiksdagens skrivelse Nr 72.

ålagt vid vägdelningen, samt att, då enskild väg genomlöpte mark, som

vore inkorporerad med stad, lagen ej ägde tillämpning, vilket förhållande

i vissa fall visat sig medföra betydande olägenheter.

Då motionären icke tilltrodde sig att i formulerad lagtext föreslå de

enligt hans förmenande erforderliga ändringarna, utan ansåg, att dessa borde

föregås av en mera ingående utredning, har motionären inskränkt sig till att

hemställa om utredning, huruvida, i vad mån och på vad sätt ifrågavarande

lag borde ändras.

Riksdagen har för sin del icke kunnat undgå att finna, att i vissa

avseenden en revision av lagen angående enskilda vägar på landet är av

behovet påkallad. Likaså synes riksdagen en rättslig reglering böra ske

av det enskilda vägväsendet å de områden, som med städerna inkorporerats

men för vilka någon stadsplan ännu icke fastställts.

Yissa det enskilda vägväsendet rörande frågor hava, enligt vad riksdagens

vederbörande utskott inhämtat, av Kungl. Maj:t, genom särskilda

remisser, för utredning överlämnats till vägkommissionen. Sålunda har,

bland annat, riksdagens skrivelse den 29 augusti 1914, nr 191, — med

anhållan om utredning, huru och på vad sätt väghållningsskyldige beträffande

sådana enskilda vägar, som avses i ovanberörda lag den 5 juli 1907

angående enskilda vägar å landet, må äga rättighet att å annans mark

mot ersättning taga väglagningsämnen till dylika vägars underhåll ävensom

rätt att utan avgift taga väglagningsämnen å statens jordbruksdomäner

och skogsallmänningar — remitterats till nämnda kommission.

Frånsett dessa speciella frågor torde vägkommissionens uppdrag endast omfatta

det allmänna vägväsendet på landet samt i städer och stadsliknande

samhällen.

Enligt riksdagens mening synes emellertid numera tiden vara inne

att till utredning i hela dess vidd upptaga frågan om det enskilda vägväsendet.

Några särskilda direktiv för en kommande utredning anser sig

riksdagen icke böra lämna. Huruvida utredningen bör överlämnas åt vägkommissionen

eller särskilt tillkallade sakkunniga, torde få bero på omständigheterna.

Under åberopande av det anförda, får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning rörande det enskilda vägväsendet

såväl på landet som i städer och stadsliknande samhällen i den mån frågan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 72. ®

härom ej redan är föremål för utredning samt för riksdagen framlägga det

förslag, vartill en sådan utredning kan giva anledning.

Stockholm den 16 april 1920.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.