Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i fråga om beredande åt den råtts sökande allmänheten av vissa lättnader beträffande handlingars inlämnande till offentlig myndighet.

1920-03-31 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1920:91, Skrivelse till Konungen i fråga om beredande åt den råtts sökande allmänheten av vissa lättnader beträffande handlingars inlämnande till offentlig myndighet.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

■Riksdagens skrivelse Nr 9i.

7

Nr 91.

Godkänd av första kammaren den 27 mars 1920.

Godkänd av andra kammaren den 31 mars 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen i fråga om beredande åt den råtts
sökande

allmänheten av vissa lättnader beträffande handlingars

inlämnande till offentlig myndighet.

(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.)

(Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.)

Till Konungen.

Uti en inom riksdagen väckt motion har gjorts framställning om, att

utredning måtte verkställas för utrönande av vilka lättnader, som uti de i

motionen angivna eller närstående hänseenden skulle kunna beredas den

rättssökande allmänheten beträffande handlingars inlämnande till offentlig

myndighet m. m.

Uti motionen har framhållits huvudsakligen följande:

Beträffande förfarandet vid svenska domstolar och administrativa myndigheter

funnes för närvarande stadgade åtskilliga bestämmelser, som av

vederbörande rättssökande och klagande skulle iakttagas, för att ansökningar

och klagomål skulle komma under prövning. Innan ett ärende toges under

behandling av domstol eller myndighet, undersöktes, om ansökningen ingivits

i rätt tid och till rätt myndighet. Därjämte funnes i flera fall föreskrivet,

att handlingar icke finge insändas med posten utan skulle ingivas av ombud.

Vidare skulle en handling uppfylla vissa bestämmelser i fråga om densammas

underskrivande, bevittnande med mera. Bruste något i detta avseende,

upptoges icke ansökningen till prövning, utan i sådana fall förklarade

myndigheten, att ärendet icke kunde komma under prövning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 91,

I dessa hänseenden syntes det, som om åtskilliga lättnader skulle

kunna införas beträffande här åsyftade bestämmelser till gagn för den

mindre bemedlade allmänheten. Mera välsituerade personer hade nämligen

tillfälle att anlita sakkunnigt biträde med handlingars uppsättande och

ingivande och undginge därigenom att bryta mot de nu åsyftade bestämmelserna.

De rättssökande däremot, som icke ansåge sig hava råd att anlita

juridiskt eller annat sakkunnigt biträde, vore nödsakade att själva avfatta

och framlägga sina ansökningar och klagoskrifter och komme sålunda ej

sällan att bryta mot de asyftade bestämmelserna, varför deras klagan bleve

lönlös.

De bestämmelser och praxis, som uti ifrågavarande avseende borde

särskilt bliva föremål för övervägande, vore:

1) Gällande föreskrifter som förhindrade att handlingar finge insändas

med posten.

För mången avlägset boende kunde gällande föreskrifter härutinnan

leda till, att en sökande eller klagande måste företaga en för honom dyrbar

resa till närmaste stad eller annan ort, där han kunde anlita ombud för

handlingars ingivande. Vid vissa av statens verk och inrättningar funnes

visserligen anställda kommissionärer, men sådana vore icke anställda hos

alla myndigheter, varför anskaffande av ombud bleve nödvändigt i många

fall. Ett allmänt införande av bestämmelser, som medgåve handlingars

insändande med posten, skulle säkerligen vara till nytta för alla de rättssökande,

som vore boende å annan ort än den, där deras inlagor skulle

ingivas.

2) Praxis beträffande till orätt myndighet insända handlingar.

Synnerligen vanligt vore, att skrivelser och ansökningar, som ingåves

eller insändes med posten, inkomme till orätt myndighet, beroende därpå,

att avsändaren vore okunnig om myndighetens officiella namn. I lagstiftningen

förekomme även ofta bestämmelser, att handlingar skulle ställas till

en myndighet, men ingivas till en annan. Så t. ex. skulle till Eders Kungl.

Maj:t ställda skrivelser ingivas till departementen eller nedre justitierevisionen.

Till kammarrätten ställda besvär i taxeringsmål skulle ingivas hos

Overståthållarämbetet eller länsstyrelserna, med flera liknande fall.

Det vore tydligt, att detta förhållande, att en skrivelse skulle riktas

till en myndighet, men ingivas hos en annan, som kanske icke befunne

sig å samma ort, där skrivelsen slutligen skulle behandlas, ofta föranledde

misstag så tillvida, att skrivelsen insändes till felaktig myndighet. När ett

sådant fall inträffade, torde följden i många fall bliva den, att ansökningen

bleve liggande hos orätt myndighet eller att denna myndighet i utslag eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 91.

resolution förklarade, att skrivelsen icke kunde upptagas till prövning, ehuru

myndigheten skolat behandla skrivelsen, därest den ingivits till rätt vederbörande.

I det dagliga livet tillginge ju alltid så, att ett brev, som ankomme

till fel adressat, av mottagaren returnerades till rätt person eller till avsändaren.

Det synes därför, som om ett motsvarande förfarande skulle kunna

bestämmas för domstolar och myndigheter i liknande fall.

3) Föreskrifter om skyldighet att i vissa fall anlita ombud.

Särskilt för domstolarna funnes ofta stadgade föreskrifter om, att

ombud med fullmakt skulle anlitas i de fall, där klaganden ej själv kunde

utföra sin talan. Aven dessa bestämmelser syntes motionären böra ändras

så tillvida, att en sökande eller klagande berättigades att insända egenhändigt

undertecknade skrivelser med posten utan anlitande av ombud.

Riksdagen vill till en början i anledning av motionärens framställning

rörande sättet för handlingars ingivande erinra därom, att enligt kungl.

kungörelsen den 12 juni 1885 ej mindre stadgats rätt för parter i kommunala

mål och vissa fattigvårdsmål att med posten insända besvärsskrift^- och övriga handlingar, än även medgivits, att jämväl i övriga mål och

ärenden det må vara sökande, klagande och förklarande tillåtet att, under

iakttagande av vederböi-lig tid och ordning, på eget äventyr till statsdepartement

och förvaltande myndigheter insända ansökningar, besvär och

andra handlingar i betalt brev med allmänna posten. Personlig inställelse

eller anlitande av ombud för handlingars ingivande till administrativa verk

och myndigheter är således i dessa fall icke erforderligt. Till allmänhetens

hjälp, därest den anser sig vara i behov av bistånd vid handlingars överlämnande

eller uttagande, finnas därjämte i så gott som alla administrativa

verk och allmänna inrättningar särskilt för ändamålet förordnade kommissionärer.

Inom administrationen synes därför, i fråga om sättet för handlingars

ingivande, uttagande o. d., några förändringar i berörda avseende icke

erforderliga.

Vad beträffar talan vid domstolarna måste i många fall personlig

inställelse eller inställelse genom ombud ske. Riksdagen anser sig emellertid

böra erinra om, att i varje domsaga skall enligt gällande lag vara anställd

en kommissionär med åliggande att under tjänstemannaansvar tillhandagå

dem, som muntligen eller skriftligen därom framställa begäran, med ingivande

till domaren av ansökningar och andra handlingar, med uttagande

och översändande av protokoll och ingivna handlingar samt med anskaffande

och översändande av avskrifter och bevis.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 14 sand. Nr 88- 93.

‘2

opaginerad Kontrollera mot PDF

io

Éiksdagens skrivelse Nr 91.

Vad vidare angår den i motionen gjorda framställningen rörande till

orätt myndighet insända handlingar, framhåller motionären, hurusom dylika

misstag kunna vara beroende på, att avsändaren är okunnig om myndighetens

officiella namn eller om befintliga bestämmelser, att handlingar skola

ställas till en myndighet men ingivas till en annan, och att särskilt sistnämnda

omständighet föranleder misstag, som kunna hava till påföljd, att

ärendet icke upptages till saklig prövning.

Ehuru genom de hos de flesta myndigheter och allmänna inrättningar

förefintliga kommissionärer de rättssökandes intressen jämväl i förevarande

avseende lära vara i viss mån tillgodosedda, förefaller det riksdagen,

som om utan våda för rättssäkerheten ytterligare lättnader skulle

kunna beredas den rättssökande allmänheten, särskilt i sist angivna av

motionären berörda hänseende.

I fråga om rätten att insända handlingar med allmänna posten finner

riksdagen, då det givetvis bör på bästa sätt sörjas för, att de lättnader

beredas, som kunna genomföras, utan men för ärendenas handläggning, för

sin del önskvärt, att genom en av sakkunniga verkställd utredning klargöres,

i vad mån allmänhetens intressen i angivna avseenden bättre kunna

och böra tillgodoses.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes låta åvägabringa utredning i fråga om beredande åt

den rättssökande allmänheten av lättnader vid handlingars ingivande till

offentliga myndigheter jämte i samband därmed stående spörsmål.

Stockholm den 31 mars 1920.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.