Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.

1921-05-11 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1921:167, Skrivelse till Konungen i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 167.

Nr 167.

Godkänd av första kammaren den 11 maj 1921.

Godkänd av andra kammaren den 11 maj 1921.

Riksdagens skrivelse till Konungen i fråga om åvägabringande

av en rationell skatteuppbörd.

(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 11.)

(Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.)

Till Konungen.

Inom riksdagens båda kamrar hava väckts likalydande motioner i syfte

att utredning måtte komma till stånd rörande vilka åtgärder, som lämpligen

borde vidtagas för åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.

Vidare har i en inom riksdagens andra kammare gjord särskild framställning

påyrkats utredning för utrönande, huruvida och i vad mån utöver

vad redan funnes stadgat påförda utskylder kunde uttagas av försumliga

och tredskande skattskyldiga.

Riksdagens vederbörande utskott har i ärendet infordrat yttranden från

svenska stadsförbundet och landskommunernas förbund ävensom från postsparbankssakkunnige.

Såväl av motionerna som av de inkomna yttrandena framgår, att den

fråga, motionerna avser, är av synnerlig betydelse för det allmänna. Genom

den statistik, som förebragts av svenska stadsförbundet, har blivit upplyst,

att efter uppbördsstämmorna erlagt belopp av kommunalskatt i de städer,

statistiken avser, utgjort under perioden 1916—1918 10,2 % av debiteringen

samt att utestående eller avkortade skatter för samma tid utgjort

3,8 % av debiteringen. Visserligen har det förefallit riksdagen förvånande,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 167.

att statistiken i sistnämnda hänseende kunnat bliva så relativt gynnsam,

men det bör framhållas, att statistiken avser en tidsperiod, som i många

hänseenden varit att betrakta som en högkonjunktur, under vilken särskilt de

stora företagen påförts och haft förmåga att erlägga stora skattebelopp,

samt att de små skattebetalarna närmast före högkonjunkturen hade relativt

låga inkomster och att de därå belöpande skatterna fördenskull varit lättare

att erlägga än eljest. Riksdagen håller före, att under nu rådande och

sannolikt förestående depressionstider med sjunkande inkomster ett lika

gott resultat knappast kan vara att förvänta, utan att förhållandena snarare

torde komma att gestalta sig i motsatt ordning mot vad som nyss

anförts om de goda tiderna. De anförda siffrorna avse endast kommunalskatterna,

men förhållandena torde i fråga om kronoutskylderna icke vara

väsentligt olika, och det bör med skärpa framhållas, att statens och kommunernas

intressen i denna fråga sammanfalla på ett sätt, som motiverar

ett intimt samarbete.

Skatterestantierna torde i huvudsak vara beroende på tre särskilda

faktorer, nämligen dels att åtskilliga debiterade skattebelopp representera

rent fiktiva värden, vilka tillkommit allenast i följd av taxeringsmyndigheternas

bristande kännedom om de taxerade, dels att ett stort antal personer,

särskilt sådana, som flytta från ort till annan, regelbundet undandraga

sig att betala utskylder, dels ock slutligen att talrika fall existera,

där den uteblivna skattebetalningen beror på bristande förmåga.

I motionerna har jämväl ordats om de restantier, som hänföra sig

till de rena skatteskolkarna. Riksdagen får framhålla, att denna fråga

har avsevärd både moralisk och ekonomisk betydelse. De summor, dessa

skatter representera, torde i eu del samhällen avse en ingalunda obetydlig

del av hela debiteringen och skatteskolkarnas antal torde vara anmärkningsvärt

stort i förhållande till hela antalet skattebetalare. Till en del torde

indrivningens klena resultat i dessa fall bero på, att det icke har ansetts

lönande att påkosta obetydliga skattebelopp besvär och kostnader, som icke stå

i rimlig relation till vad som därmed kan utvinnas i ekonomiskt hänseende.

Ett sådant betraktelsesätt kan emellertid vara farligt därigenom, att detsamma

och därpå fotade åtgärder äro ägnade att ingiva allmänheten den

uppfattningen, att det icke skulle vara så noga med skattens erläggande,

och följden härav bliver i sin tur ökat antal skatteskolkare. Riksdagens

ståndpunkt måste därför bliva att vad som kan göras mot skatteskolkarna

bör göras, för så vitt det icke kan anses stå i orimlig proportion i fråga

om kostnader i förhållande till det avsedda ändamålet, ^ id en utred
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdag ens skrivelse Nr 167.

ning av skatteuppbörden i hela dess vidd bör emellertid saken noggrant

beaktas.

Den ojämförligt viktigaste delen av föreliggande ämne utgöres emellertid

av de fall, där den uteblivna skatteinbetalningen beror på bristande

förmåga. Härmed sammanhänger intimt den kanske ännu viktigare frågan,

att det bör vara angeläget att ordna uppbörden så, att den blir minst betungande

för de talrika kategorier, som nu visserligen fullgöra skatteinbetalningen,

men därvid ha att dragas med stora uppoffringar och svårigheter.

Vid en djupgående undersökning av detta ämne kommer man in på

hela taxeringsväsendets organisation och särskilt det i motionerna berörda

spörsmålet, att eu avsevärd tid nu alltid förflyter mellan den tidpunkt, då

en inkomst åtnjutes, och den, då därav härflytande skatter skola erläggas,

och att i följd härav den skattskyldiges betalningsförmåga under tiden

kan väsentligen förändras. Denna fråga berör emellertid mest taxeringsförfarandet,

och den har av riksdagen icke kunnat i vidare mån beaktas

än vad här nedan anföres om vikten att uppmuntra frivilliga avsättningar

av arbetslöner och andra inkomster för skatteinbetalning.

För skattebetalarna är det av synnerlig vikt, att uppbördsterminerna

ordnas på ett ändamålsenligt sätt. Kronoutskylderna och andra å kronodebetsedeln

uppförda skatter uppbäras nu odelade vid ett och samma tillfälle.

Fråga om uppdelning av denna uppbörd har såväl förut som innevarande

år varit väckt inom riksdagen, men ansetts stöta på oöverkomliga

praktiska svårigheter. Kommunalskattens uppdelning på tre eller två terminer

torde däremot numera vara i stor utsträckning genomförd, och erfarenheten

därav kan anses vara, att åtgärden varit ägnad att bereda skattedragarna

lättnader och därjämte minska kommunernas förluster genom

restantier.

Då det icke utan stora kostnader för skatteuppbörden kan låta sig

göra att fördela skatterna i så små poster, att de anpassa sig till de skattskyldiges

månads- eller veckoinkomster, bör det vara av vikt för det allmänna

att uppmuntra sådana anstalter, som avse att i småposter uppsamla

och sedermera inbetala skattebelopp. Av sådana anstalter existera nu två

slag, vilka emellertid i vissa delar äro varandra ganska lika, nämligen dels

s. k. intressekontor, dels anordningar av arbetsgivare, som efter frivillig

överenskommelse innehålla en del av arbetarnas inkomster för att gälda

skatterna.

Frågan om intressekontor har förut varit föremål för riksdagens behandling,

och vid 1918 års riksdag beslöts en skrivelse, nr 479, till Eders

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdag ms skrivelse Nr 167.

Kungl. Maj:t med anhållan, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om

utredning angående möjligheten att genom statsbidrag åt organisationer, som

avse att främja skatteinbetalning eller genom andra liknande åtgärder åstadkomma

minskade restantier och avskrivningar av skatter. Denna framställning

har emellertid icke föranlett någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd, enligt

vad riksdagen inhämtat, beroende därpå, att verkningarna av det år 1918

införda nya uppbördssättet på landsbygden samt införselinstitutets införande

i avseende på skatter och allmänna avgifter ansetts böra avvaktas. Då

det nya uppbördssättet avser landsbygden och intressekontoren huvudsakligen

verka i städerna samt införseln bar betydelse för dem, som kommit

på restlängd, men intressekontoren avse att förebygga sådant, vill det

synas riksdagen, som de ifrågavarande motiven icke skulle vara särdeles

betydelsefulla. De inväntade verkningarna torde emellertid nu kunna överblickas,

och riksdagens framställning synes nu kunna återkomma som en

underordnad del av hela skatteuppbördsproblemet.

Riksdagen får framhålla, att då intressekontoren avse såväl krono- som

kommunalskatterna, det synes böra ankomma på staten lika väl som på

kommunerna att stödja dessa anstalter. Säkerligen skulle ett mindre förvaltningsbidrag

verka uppmuntrande för tillkomsten och utvecklingen av

sådana anstalter, varjämte eu viss kontroll över de influtna medlens placering

skulle vara ägnad att förebygga, att till sådana anstalter inbetalade

medel bliva föremål för förskingringar och de skattskyldige därigenom nödgas

att betala två gånger. För kommunernas upplåning kunde anstalterna

bliva av betydelse, då kommunerna ofta äro nödsakade att upptaga tillfälliga

lån i avvaktan på skatternas inflytande.

De sammanslutningar mellan arbetsgivare och arbetare för skattebetalning,

som nu existera, äro fullt frivilliga, och riksdagen anser det för utvecklingen

på området vara av yttersta vikt, att så fortfarande får vara

fallet. I praktiken tillgår i allmänhet så, att av arbetslönerna innebålles

så mycket, att detta sedermera förslår till skatten. Enligt upplysning inom

riksdagen förekommer emellertid även, att arbetsgivaren förskotterar kommunalskatt

för arbetare, som sedermera hava att vidkännas motsvarande

avdrag. I sådant fall måste emellertid kommunen förbinda sig att till arbetsgivaren

återställa det, som till följd av arbetsanställningens upphörande

eller av andra orsaker ej inflyter. Givetvis förtjäna de berörda anordningarna

all den uppmuntran från det allmänna, som lämpligen kan komma

dem till del.

I motionerna bar också framförts tanken, att de skattskyldiga skulle

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 167.

kunna anlita postsparbanken för att i småposter hopsamla medel till blivande

skatter. Enligt vad riksdagen inhämtat, möter icke hinder för att

arbetsgivare eller löntagare verkställa insättningar med förbehåll, att medlen

ej få disponeras för andra ändamål än skatter. På detta sätt få de skattskyldige

förmånen att åtnjuta ränta på det insatta beloppet. För de insatta

medlens överflyttning från postsparbanken till uppbördsmyndigheterna synes

böra införas ett särskilt förfarande. Beträffande landsbygden synes överflyttandet

kunna underlättas därigenom, att uppbörden sker genom postverket.

Då förevarande fråga får anses vara av den stora betydelse för staten

och kommunerna, att intet får lämnas oförsökt, som kan gagna densamma,

har riksdagen ansett, att en utredning av den beskaffenhet, motionärerna

föreslagit, bör åvägabringas. Av det ovan anförda torde framgå, att åtskilliga

spörsmål kunna komma under bedömande vid en förutsättningslös utredning

i ämnet. Riksdagen vill emellertid betona, att riksdagen härmed

icke velat verka för införandet av några invecklade former eller inrättandet

av nya befattningar för skatteuppbörden, utan att riksdagen ansett

huvudvikten böra läggas på indrivningsförfarandets effektivitet gent emot

skatteskolkare samt på att uppmuntra skattebetalarna själva till enkla och

praktiska åtgärder i syfte att underlätta skattebetalningen.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning rörande vilka åtgärder, som

lämpligen böra vidtagas för åvägabringandet av en rationell skatteuppbörd

och för riksdagen snarast möjligt framlägga de förslag, vartill en sådan utredning

giver anledning.

Stockholm den 11 maj 1921.

Med undersåtlig vördnad.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1921.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.