Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion • angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad.

1921-05-07 · 9 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1921:186, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion • angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 186.

1

Nr 186.

Godkänd av första kammaren den 7 maj 1921.

Godkänd av andra kammaren den 7 m 921.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion

• angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse

på landet och i stad.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 41.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion liar hemställts, »att riksdagen

ville i skrivelse till Kungi. Magt anhålla, det täcktes Kung! Magt

snarast möjligt föranstalta om en allmän revision av gällande förordningar

angående kommunalstyrelse på landet och i stad samt för riksdagen

framlägga de lagförslag, vartill revisionsarbetet giver anledning».

Till stöd för detta yrkande har motionären anfört följande:

»Sextio år hava snart förflutit, sedan de ännu i sina huvuddrag

gällande kommunalförordningarna utfärdades. Redan i sin ursprungliga

gestalt företedde dessa förordningar såväl i uppställning som beträffande

innehåll detalj olikheter, vilka, så vitt man nu kan döma, icke alltid vant

motiverade av de skilda betingelser, under vilka den kommunala självstyrelsen

skulle utövas i de olika slagen av kommuner: landskommunerna,

stadskommunerna, den kyrkliga kommunen och länskommunerna.

Trots kommunalförvaltningens oerhörda utveckling under de sålunda

gångna åren kan det visserligen sägas, att åtminstone de för primärkommunerna

gällande förordningarna i allmänhet icke lagt någon större

svårighet i vägen för denna utveckling. Åven det mera komplicerade

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 14 sand. Nr ISO—187. 1264 21 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 186.

2

maskineri, som numera särskilt i de större kommunerna är behövligt

för förvaltningsbestyrens utförande, har rymts inom ramen för de jämförelsevis

gamla författningarna.

Dessa hava dock i avsevärda delar gång efter annan undergått

avsevärda förändringar. Särskilt har den i flera repriser genomförda

demokratiseringen av den kommunala rösträtten direkt och indirekt påkallat

omarbetning av ett flertal av författningarnas lagrum. I synnerhet

efter 1918 års kommunala rösträttsreform hava de partiella reformkraven

blivit talrika och mångskiftande. I anledning härav blevo år 1919 särskilda

sakkunniga (»kommunalförfattningssakkunnige») tillkallade att inom

civildepartementet biträda med utredningen av hithörande spörsmål, bland

vilka märkas frågor om

begränsning av rätten att vid kommunala avgöranden rösta utan

personlig inställelse,

ändrad valdistriktsindelning vid val av kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige

och landstingsmän,

sammanförande av de politiska och den kommunala röstlängden,

åtgärder för underlättande av deltagandet i val av kommunalfullmäktige,

stadsfullmäktige och landstingsmän,

gränsen mellan kommunalstämmans och kommunalfullmäktiges befogenhet,

avskaffande av den successiva förnyelsen av- kommunalfullmäktige,

stadsfullmäktige och municipalfullmäktige,

ändrad tid för val av nämnda fullmäktige,

ändrade bestämmelser beträffande sammanräkning av röster, avgivna

vid val av fullmäktige och av landstingsmän,

ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag samt

utsträckt tillämpning av proportionell valmetod vid kommunala val.

Rörande de tre första frågorna och delvis rörande den fjärde har

den verkställda utredningen redan givit anledning till åtskilliga ändringar

i kommunalförordningarna. Och sedan utredningen även beträffande de

tre närmast därefter här ovan omförmälda spörsmålen inom kort. blivit

slutförd, torde proposition om ytterligare ändringar av rätt omfattande

beskaffenhet — särskilt i vad angår förordningen om kommunalstyrelse

på landet — vara att motse till innevarande riksdag.

Alla dessa ändringar hava genomförts eller äro avsedda att genomföras

med bibehållande av författningarnas ursprungliga uppställning.

De nya lagbuden har man, med undvikande i största möjliga grad av

omnumrering av paragraferna, inpassat där de ansetts mest lämpligt

eller — ofta rättare sagt — där det ansetts minst olämpligt. Det

övervägande flertalet av lagrummen hava, åtminstone i vad angår för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 186. •*

ordningen om kommunalstyrelse på landet, en eller flera gånger undergått

förändringar. De ursprungligen i författningarna förekommande

inadvertenserna liava blivit allt flera och en del av lagrummen hat a på

ett oformligt sätt svällt ut till stort men för författningarnas överskådlighet.

I synnerhet upptaga de vidlyftiga bestämmelserna om proceduren

vid de kommunala representantvalen ett betydande utrymme. Sistberörda

förhållande har föranlett kommunalförfattningssakkunnige att i sitt ar

1920 avgivna betänkande angående röstning utan personlig inställelse

inför valförrättare m. m. uttala sig för dessa bestämmelsers utbrytande

ur kommunalförordningarna och sammanförande i en särskild kommunal

vallag. Då Kungl. Maj:t i sin till samma års riksdag avlåtna proposition

angående nyssberörda ämne givit sin anslutning till detta uttalande,

torde igångsättande av arbetet härmed vara att motse, så snart statsmakterna

tagit ståndpunkt till frågan om ny proportionell valmetod,

vilket, så vitt angår val till riksdagens andra kammare, antages komma

att ske under innevarande riksdag.

Under tiden för alla dessa genomförda eller tilltänkta partiella ändringar

har behovet av en allmän revision av kommunalförordningarna

gjort sig alltmera kännbart.

I utlåtande (nr 16) över väckta motioner rörande frågan om giänsen

mellan kommunalstämmas och kommunalfullmäktiges befogenhet

anförde sålunda konstitutionsutskottet vid 1919 års lagtima riksdag, att,

enligt vad utskottet inhämtat, »Kungl. Maj:t lärer vara betänkt på att

underkasta kommunalförordningen för landet en allmän revision». Och

i enlighet med utskottets i ämnet gjorda hemställan beslöt riksdagen i

skrivelse (nr 86) hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

»eventuellt i samband med en allmän revision av förordningen om kommunalstyrelse

på landet» upptaga det genom motionerna väckta spörsmålet.

Och då Kungl. Maj:t den 30 maj samma år bemyndigade dåvarande

chefen för civildepartemnntet att tillkalla ovan omförmälda sakkunniga,

gjorde denne till statsrådsprotokollet bland annat följande

uttalande:

»Slutligen tillåter jag mig anmärka, att den form, vari efter många

förändringar, som kommunalförfattningarna tid efter annan och särskilt

under sista åren undergått, kommunallagarna numera framträda, icke

kan anses fullt tillfredsställande. En och annan av de nya bestämmelserna

står ej heller i full överensstämmelse med motsvarande bestämmelser

i de andra lagarna. Det är därför angeläget, att en formell revision

av kommunallagarna snarast möjligt kommer till stånd.» På där
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 186.

efter angivna skäl ansåg departementschefen sig emellertid icke då böra

göra framställning om åtgärder för en dylik revision.

Om behövligheten av kommunalförordningarnas revidering synas

alltså meningarna icke vara delade. • Olika uppfattningar om den lämpligaste

tidpunkten för revisionsarbetets utförande kunna däremot måhända

anses hava förelegat. Men att tidpunkten för arbetets påbörjande

icke längre bör uppskjutas är enligt min åsikt uppenbart. Utredningen

av de kommunala spörsmål, vars besvarande varit mest brådskande, har

slutförts med det ovan omförmälda betänkande, som inom kort är att

förvänta från kommunalförfattningssakkunnige. Någon fara för trängande

partiella reformkravs undanskjutande genom deras tillgodoseende

först i sammanhang med den allmänna revisionen föreligger för den

skull icke vidare. Tillkomsten snarast möjligt av en särskild kommunal

vallag är visserligen önskvärd. Men även om fråga därom sammankopplas

med 1’evisionsarbetet och densammas lösning därför fördröjes

något år, är denna fråga dock icke av så brådskande natur, att olägenheten

av ett dylikt dröjsmål får tillmätas någon nämnvärd betydelse. I

allt fall måste större praktisk olägenhet anses följa av en arbetsordning,

enligt vilken med kort tids mellanrum först verkställes den mycket omfattande

omarbetning av förordningarna, som påkallas av vissa valbestämmelsers

utmönstrande ur dem, och därefter vidtagas åtgärder för

den fullständiga revisionen. Det förra arbetet kan näppeligen utföras

utan omparagrafering. Kommunalförordningarna skulle därigenom och

på grund av de många formella ändringarna i övrigt komma att framträda

i väsentligen ny gestalt. Men knappast har kommunalmannen hunnit

orientera sig i den nya omgivningen, innan han ånyo skulle hava

att finna sig till rätta i förändrade förhållanden. Kommunalmannens

och de kommunala myndigheternas tålamod, som redan hårt prövats av

de ofta förekommande, om också behövliga författningsändringarna skulle

därigenom i onödigt hög grad sättas på prov. Möjligt är, att ett uppskov

med den kommunala vallagens tillkomst kan hava till följd, att

vissa lagrum i förordningarna under ett eller annat år bliva ännu otympligare

än för närvarande, nämligen för det fall att bestämmelser om ny

proportionell valmetod måste i dem inarbetas för att komma i tillämpning

redan vid 1922 års val av kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige

och landstingsmän. Men då någon svårighet icke torde yppa sig att

med bibehållande av författningarnas uppställnirg och paragrafering införa

dessa bestämmelser i stället för eller i direkt anslutning till dem,

som i motsvarande hänseende nu inrymmas i författningarna, lärer ett

tidigare utarbetande av den kommunala vallagen i syfte att direkt i

opaginerad Kontrollera mot PDF

r>

Riksdagens skrivelse Nr 186.

densamma kunna upptaga de nya valreglerna icke vara motiverat av

berörda förhållande, om detsamma väges mot ovan omförmälda olägenheter

av ett sådant förfaringssätt.

Av de till kommunalförfattningssakkunnige hänskjutna detaljspörsmål,

rörande vilka betänkande och förslag icke under den allra närmaste

tiden väntas, är flertalet av den beskaffenhet, att de nya föreskrifter,

som av dem kunna föranledas, åtminstone till avsevärd del böra eller

kunna beredas plats i vallagen och för den skull lämpligen böra utformas

i sammanhang med förslag till dylik lag. Så är fallet med frågan

om åtgärder för underlättandet av valdeltagandet, — vilken fråga dock

provisoriskt kan lösas även beträffande 1922 års val genom tillfälliga

bestämmelser — samt frågan om utsträckt tillämpning av proportionell

valmetod vid kommunala val och om ändrade regler för röstsammanräkning

vid de kommunala representantvalen. Men såsom ovan anförts

är icke heller dessa frågors lösning särskilt brådskande, varför deras

fristående behandling, oberoende av frågorna om kommunal vallag och

nya kommunalförordningar, icke heller från denna synpunkt synes

påkallad.

En i viss mån annan ställning intager frågan om ersättning åt innehavare

av kommunala förtroendeuppdrag, varför denna fråga såsom därjämte

sjmnerligen betydelsefull för kommunalförvaltningen och den kommunala

självstyrelsens organisation torde, trots olägenheterna av fortsatt

partiell kommunallagstiftning, snarast möjligt och helst före den allmänna

revisionen vinna sin lösning.

Jämte de olägenheter, som ovan anmärkts, måste ett fortsatt och

fristående partiellt avhjälpande av förefintliga brister i vissa delar av

förordningarna med därefter följande allmän revision medföra ett avsevärt

dxxbbelarbete, som knappast är påkallat, sedan — med nyss '' angivet

undantag — de mest trängande kraven genom lagändringar tillgodosetts.

Aven om den allmänna revisionen anförtros åt annan beredning än de

förberörda detaljspörsmålen, skulle utredningarnas samtidiga utförande

under samarbete mellan de två beredningarna vara eu fördel i berörda

avseende. Därigenom skulle revisionsax-betet även lättare kunna tillgodogöra

sig iakttagelser angående oegentligheter och otydligheter av varjehanda

slag, som kommunalförfattningssakkunnige få antagas hava uppmärksammat

under den granskning och behandling av flertalet lagrum,

som föranletts och föranledes av de till dem hänskjutna spörsmålen.

Ett ytterligare och avgörande skäl för den allmänna revisionens

omedelbara företagande är enligt min mening, att ett annat förfarande

kommer att medföra, att såväl förordningarna om kyrkostämma samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 186.

»;

kyrkoråd och skolråd som förordningen om landsting erhålla ny form

och delvis nytt innehåll, långt innan åtgärder i detta syfte blivit vidtagna

beträffande förordningarna om kommunalstyrelse på landet och om

kommunalstyrelse i stad. Inom ecklesiastikdepartementet år 1918 tillkallade

sakkunniga för utredning av frågan om införande av representativt

system i den kyrkliga kommunen hava nämligen uppgjort förslagtill

fullständig revision av kyrkostämmoförordningen, vilket förslag lärer

komma att avlämnas under loppet av innevarande år. Och under nästlidet

år 1920 har det uppdragits åt kommunalförfattningssakkunnige att

verkställa utredning och avgiva förslag angående revision av landstingsförordningen,

vilken utredning förutsättes vara färdig så tidigt, att proposition

i ämnet kan föreläggas 1922 års riksdag. Men det lärer knappast

kunna anses vara med ett planmässigt lagstiftningsarbete förenligt, att

de för den borgerliga primärkommunen gällande förordningarna, till vars

bestämmelser förordningarna för den kyrkliga kommunen och länskommunen

hittills anslutit sig, skulle, utöver vad som är oundgängligt,

kvarstå oförändrade i en del hänseenden, som vid de senares revision

underkastats mer eller mindre genomgripande förändringar.

Till sist må erinras, att den ifrågasatta revisionen icke lärer kunna

eller böra begränsas till frågor av rent formell natur. Detta följer redan

därav, att omarbetningen av kyrkostämmo- och landstingsförordningarna

blir av reell innebörd, samt att vid rådande olikhet mellan motsvarande

bestämmelser i nämnda två förordningar, å ena, och förordningarna för

primärkommunerna, å andra sidan, samt mellan bestämmelserna i sist

omförmälda författningar ett ställningstagande i sak ofta bliver nödvändigt.

Men oberoende härav synes det näppeligen vara möjligt eller

lämpligt att vid eu dylik allmän revision icke beakta och till prövning

upptaga‘sådana spörsmål på kommunal författningarnas område, som under

de senare åren varit aktuella, såsom t. ex. frågorna om kommunernas

kompetens och om inskränkning av magistratens befogenhet i rent kommunala

förvaltningsärenden.»

Behovet av en formell revision av de nuvarande kommunalförfattningarna

har under de senaste åren vunnit erkännande från olika håll.

Motionären har därvidlag åberopat ett yttrande till statsrådsprotokollet

den 30 maj 1919 av dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet

samt ett uttalande av konstitutionsutskottet i dess utlåtande nr 15

samma år, vilket också återfinnes i den med anledning av utlåtandet till

Eders Kungl. Maj:t avlåtna riksdagsskrivelsen nr 86. Härjämte bör

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 186. ‘

uppmärksammas, att kommunalförfattningssakkunniga i sitt deu 12 februari

1921 avgivna betänkande II understrukit behovet av eu fullständig

omarbetning av kommunalförfattningarna samt vikten av att densamma

snarast möjligt igångsättes. I anslutning till denna uppfattning har

jämväl statsrådet och chefen för socialdepartementet vid anmälan i statsrådet

den 18 mars innevarande år av nämnda betänkande uttalat sig

för att en dylik revision borde inom den närmaste tiden företagas. I

överensstämmelse härmed hava också genom den proposition, nr 299,

som vid samma tillfälle avläts till riksdagen, endast sådana av de i

nämnda betänkande föreslagna ändringar underställts riksdagens provning,

vilka funnits böra utan tidsutdräkt genomföras.

Beträffande två av kommunalförfattningarna, nämligen förordningen

om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd samt förordningen om landsting,

har arbetet på en fullständig omarbetning såsom bekant redan påbörjats-

Det nu föreliggande spörsmålet är därigenom begränsat att

gälla endast förordningarna om kommunalstyrelse på landet och i stad.

Att en formell revision av dessa båda sistnämnda förordningar är av

behovet påkallad, måste enligt riksdagens mening anses vara ställt utom

allt tvivel. Riksdagen vill härvidlag särskilt framhålla följande synpunkter.

Det är givetvis av största vikt, att författningar, sådana som de här

ifrågavarande, vilka framför allt skola tillämpas av personer, som ej få

förutsättas äga större vana vid tolkning av lagtext, äro överskådligt uppställda.

Det torde vara en allmän erfarenhet, att de här berörda förordningarna

ej tillfredsställa detta krav. I vissa hänseenden beror den bristande

överskådligheten därpå, att de utgångspunkter för lagstiftandet, som

förelågo vid tiden för förordningarnas tillkomst, numera undanryckts eller

förskjutits till följd av därefter inträffade genomgripande förändringar

inom det kommunala livet. I andra hänseenden har överskådligheten

blivit lidande därigenom, att tid efter annan påkallade nya bestämmelser

blivit, särskilt för undvikande av omparagrafering, tillagda här och var

utan att äga direkt sammanhang med de äldre lagbud, med vilka de formellt

förbundits. Givet är även, att den omfattning, som vissa på detta

sätt till små lagkomplex för sig förvandlade paragrafer erhållit, i betänklig

grad minskar möjligheten att lätt överblicka de ifrågavarande

förordningarna.

Likformighet mellan förordningarna för stads- och landskommuner,

så långt överensstämmelse i sakligt hänseende dem emellan förefinnes, är

enligt riksdagens mening eu naturlig norm för dessa förordningars redigering.

Vid deras tillkomst har denna synpunkt i allmänhet vunnit beak
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr ISO.

tande. Särskilt genom den ökade användningen av det representativa

systemet i landskommunerna har emellertid för dessas vidkommande numera

i flera hänseenden större reel överensstämmelse uppnåtts med förhållandena

i städerna än som från början varit fallet. Dock har icke

någon formell motsvarighet till denna ökade reela överensstämmelse skapats

i de båda kommunalförordningarna. På grund härav lämna dessa

för närvarande även i detta avsseende åtskilligt övrigt att önska, oavsett

de brister av samma slag, vilka kunna hava förefunnits allt sedan deras

tillkomst.

Åven beträffande detaljerna har emot de ifrågavarande författningarna

riktats den enligt riksdagens mening befogade anmärkningen, att en hel

del otydligheter och oegentligheter förefinnas. Såsom belysande för förhållandena

i detta hänseende kan riksdagen hänvisa till de erinringar, som

kommunalförfattningssakkunniga i sitt betänkande II gjort i fråga om

tillämpligheten av de i förordningen om kommunalstyrelse på landet

givna bestämmelserna angående kungörande och hållande av stämma,

stämmans arbetsformer, verkställighet av stämmans beslut och stämmoordförandens

befogenhet. Slutligen vill riksdagen påminna därom, att förordningarna

i sitt nuvarande skick betungas av en eller annan bestämmelse,

som numera blivit överflödig därigenom, att förutsättningarna för dess

tillämpning ej längre föreligga, såsom fallet exempelvis är med § 11

mom. 2 i förordningen om kommunalstyrelse på landet.

Betydelsen av att sådana missförhållanden, som de här ovan påpekade,.,

undanröjas, har enligt riksdagens mening väl motiverat ett bifall till förevarande

motions hemställan om skrivelse till Eders Kungl. Maj:t i vad den

avser en formell revision snarast möjligt av de ifrågavarande förordningarna.

Därtill kommer emellertid också, att såsom ovan framhållits omarbetningar

av förordningarna för den kyrkliga kommunen och för länskommunen redan

äro påbörjade. Riksdagen delar motionärens uppfattning, att detta förhållande

måste anses såsom ett särskilt, mycket betydande skäl för ett omedelbart

igångsättande av den i motionen föreslagna revisionen. Det torde

härvidlag kunna ifrågasättas, om över huvud taget ett lyckligt resultat i

formellt hänseende kan vinnas av revisionsarbetet beträffande förordningarna

för den kyrkliga kommunen och länskommunen, därest icke detta arbete

företages i kontakt med en formell revidering av de för de borgerliga

primärkommunerna gällande förordningarna. Beträffande spörsmålet om

den ifrågasatta revisionens återverkan på lösningen av tidigare till utredning

hänskjutna partiella reformfrågor på det kommunala området, vilka

ännu befinna sig under förberedande behandling, vill riksdagen i detta

sammanhang framhålla, att den i stort sett delar motionärens åsikt. Dessa

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 186.

ännu icke utredda frågor torde i regel få anses vara av jämförelsevis

underordnad betydelse, eller ock är i allt fall deras lösning icke av särskilt

brådskande natur. Några större olägenheter synas därför icke uppstå,

om de flesta av dem lösas först i samband med genomförandet av

den allmänna revisionen.

Motionären har ifrågasatt, att i sammanhang med den formella revisionen

skulle till besvarande upptagas även andra aktuella spörsmål av

reel innebörd än ovan omförmälda. Riksdagen anser dock icke lämpligt

att på sådant sätt upptaga dylika frågor, till vilka riksdagen icke

tagit ställning, eller rörande vilka framställning om utredning och förslag

icke gjorts av riksdagen. Endast för den händelse, att önskvärd

likformighet mellan de båda förordningarnas bestämmelser i ett eller

annat hänseende påkallar jämkning av endera förordningens innehåll,

böra sakliga ändringar i detta sammanhang ifrågasättas.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt föranstalta om eu allmän, i huvudsak

formell revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på

landet och i stad samt för riksdagen framlägga de lagförslag, vartill revisionsarbetet

giver anledning.

Stockholm den 7 maj 1921.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1921.

14 sand.

Nr 186—187.

1264 21 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.