Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående begränsning av rätten att publicera referat och domstolsförhandlingar angående vissa grövre brott.

1921-06-11 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1921:314, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående begränsning av rätten att publicera referat och domstolsförhandlingar angående vissa grövre brott.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 314.

1

Nr 314.

[Godkänd av första kammaren den 11 juni 1921.

Godkänd av andra kammaren den 11 juni 1921.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om

skrivelse till Kungl. Maj:t angående begränsning av rätten

att publicera referat och domstolsförhandlingar angående

vissa grövre brott.

(Konstitutionsutskottets .utlåtande nr 43.)

Tji 11 Konungen.

Vid innevarande riksdag har i en inom andra kammaren väckt

motion hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om utredning om huruledes genom närmare bestämmelser i tryckfrihetsförordningen

rätten att publicera referat och domstolsförhandlingar

angående brott av grövre kriminell eller sexuell natur måtte så begränsas,

att framställningarna därav icke kunna antagas erhålla skadliga eller

sedligt förvillande verkningar.»

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:

»Genom den år 1918 antagna undervisningsreformen för rikets folkskolor

har för ungdomens fostran och utbildning de bästa pedagogiska

och psykologiska rön och erfarenheter tagits i anspråk. Att eu stigande

folkbildning därur skall framgå, lider intet tvivel.

Men det vore inkonsekvent, om icke statsmakterna samtidigt såge

till att de många andra faktorer i samhället, som i ordets trängre bemärkelse

äro opinionsbildande och därmed avgörande för individens

tanke- och viljeriktning, bragtes i harmoni med skolans bildande och

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 14 sand. Nr 314. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 314.

fostrande gärning. Många av dessa faktorer äro emellertid av den art,

att de undandraga sig ett ingripande eller eu påverkan från statens sida.

Så är exempelvis fallet med den s. k. tidsandan, vars tidvis materialistiska

kynne och egoistiska drag ingalunda låta korrigera sig genom statliga

ingripanden av det ena eller andra slaget, hur mycket de än kunna

paralysera de folkuppfostrande krafterna i skola och hem. Mången håller

ju före, att all strävan att på mekanisk väg, genom lagstiftning av prohibitiv

eller preventiv natur, befrämja en god folkuppfostran eller hämma

dåliga inflytelser endast är palliativ, vilkas otillräcklighet hänvisar

till den personliga karaktärsdaningen som det enda tillförlitliga medlet

i all folkuppfostran. Häri ligger nog eu stor sanning, men en relativ

sådan. Att även lagar och restriktiva bestämmelser kunna verka fostrande

på individerna och ge form och riktning åt deras livsuppfattning,

lärer väl dock en allmän erfarenhet kunna vitsorda.

En sådan faktor, som äger stora förutsättningar att bli rent av

normerande för vår uppfattning i allmänhet är tidningspressen. Ja, det

kan verkligen sättas i fråga, om ej dess förmåga att ge direktiv åt hela

vår utveckling kan i betydelse''fullt jämställas med de hävdvunna, fostrande

makter, som vi äga i skola och hem.

Pressen som en spegelbild av de motsatta samhällsintressen, som

brottas med varandra, förlorar lätt den objektivitet i folkupplysningsarbetet,

som är den nödvändigaste av alla förutsättningar. I konkurrensen

om läsekretsen tvingas den ofta att vara mindre nogräknad i fråga

om det stoff till läsarens upplysning som skall framläggas. Offrandet

åt det sensationella är ju ofta eu reklam, som synes nästan ofrånkomlig

för att göra sig hörd.

Särskilt i ett avseende har emellertid staten all anledning att söka

hålla tillbaka de inflytelser i sämre riktning, vartill vissa företeelser

inom pressen medverka och vilka verka i motsatt riktning mot samhällets

fostrande organ. Jag syftar här på det ofta okritiskt behandlade

nyhetsstoffet angående kriminella företeelser av olika art. Att ingående

och detaljerade skildringar av vissa .slags förbrytelser ha eu påtaglig

suggererande verkan är ju allmänt bekant. Jag erinrar om, huru från

den socialdemokratiska ungdomen för några år sedan öppnades ett framgångsrikt

fälttåg mot den s. k. Nick Carterlitteraturen på grund av

dess demoraliserande inverkan på ungdomen. Men liksom ofta Verkligheten

är underbarare än dikten’, så är också fantasiens och känslans

påverkan av verklighetsskildringarna från brottslighetens värld oändligt

mycket större än vad de litterära förmågorna mäkta åstadkomma.

Det kan ej förnekas, att med journalistikens »amerikanisering''> har

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Rik sd agens skrivelse AV 314.

följt en bristande ansvarskänsla för vad som är nyttigt oeh lämpligt att

lägga under ögonen på unga oeh obefästa människor. Tidningspressen

kan ej hänvisa till, att den blott vill vara en vaken nyhetsmeddelare, tv

för en folkuppfostrare hör ju alltid gälla den regeln, alt man ej i onödan

»i upplysningssyfte» drar in all sköns smuts oeh elände i ungdomens

kunskapskrets. De ingående skildringar av grova kriminella förbrytelser,

brottens iscensättande oeh de ruskiga, stundom vidriga detaljer, som då

ofta blottas, fylla i regeln ingen som helst uppgift genom att utsättas

för publicitetens ljus. De impulser till sedlig reaktion inför brottet, som

de på vissa håll uppväcka, uppvägas helt visst av de suggestiva intryck

på unga och obefästade sinnen, som ofta kunnat påvisas.

I än högre grad än i fråga om de grova våldsdåden verka dessa

suggestiva skildringar på ungdomen, när de hämta sitt stoff flan de

sexuellt betonade brottens område. Under de senare åren har en icke

ringa del av dagspressen överflödat av ruskiga detaljer och interiörer från

varjehanda lustmord, våldtäktsbrott, fosterfördrivningsmål och sexuellt

perversa förbrytelser. Allt detta publiceras till absolut ingen nytta för

någon, men till uppenbar skada för många. Att för barn och ungdom

slå upp dörrarna på vid gavel till lastens nästen för att ge dem en inblick,

,låt vara en skrämmande sådan, i det mänskliga eländet vittnar om

tanklöshet och oförstånd. Att låta beskäftiga, i konkurrensen andtrutna

röster med trycksvärtans hjälp nå snart sagt hur vida som helst med

sina bilder från mänsklig snusk och last är ett uppenbart vågspel ur folkuppfostringssynpunkt,

då man besinnar, att biografernas uppdelning i vad

som lämpar sig för vuxet folk eller icke ej låter sig genomföra i tidningspressen.

Att emellertid taga denna skäliga hänsyn till den stora

skara av ungdom, som också läser dagspressen, kan näppeligen sägas vara

till förfång för den vuxna läsekretsens nyhetsanspråk.

Här måste därför ett ingripande ske snarast möjligt. Man må ej

invända, att det är en »strutspolitik» att på ett artificiellt sätt söka isolera

ungdomen från kunskapen om brott och ruskigheter, varom de ändå förr

eller senare få vetskap. Men mot detta kan invändas, att dessa till allvarlig

reflexion manande underrättelser från brottens och förvildningens

områden kunna — i den mån de anses äga ett direkt upplysningssyfte

— givas i en form, där den sensationsmättande och fantasieggande prägeln

får vika tillbaka. Från uppfostrare inom både skola och hem ha också

särskilt under det gångna året höjts allvarliga gensagor över att vissa

delar inom tidningspressen med allt större frigjordhet referera rättssaker

av här antydd art , som icke minst hos ungdomen sätter sensation slystnad

och nyfikenhet i rörelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 314.

För att vinna rättelse härutinnan är tillämpningen av tryckfrihetsförordningens

nuvarande bestämmelser otillräcklig. Pressens rätt att meddela

domstolsförhandlingar, polisrapporter och dylika aktstycken gör, att

exempelvis § 3, mom. 13 i tryckfrihetsförordningen, som talar om framställning,

som sårar tukt och sedlighet, ej är tillämplig, så mycket mindre

som man i den nämnda paragrafen — den s. k. preventivlagen — vill

komma åt den avsiktliga osedliga propagandan, vartill ju ingalunda

pressen vill låta sig användas. Ej heller täckes det bär angivna önskemålet

genom en hänvisning till stycket 15 i §-2 i nämnda förordning.

Att lita till något pressens frivilliga åläggande av större varsamhet vid

publicerandet av kriminella och sexuella frågor är likaledes en ofullständig

garanti. Den inbördes konkurrensen, liksom ock trycket och fordringarna

från en sensationslysten allmänhet förlänar icke åt åtminstone

en viss del av pressen den ansvarskännande och självständiga fasthet

som erfordras. Huru emellertid tekniskt en skärpning i tryckfrihetsförordningen

i här angiven riktning skulle kunna utformas, torde säkerligen

vederbörande utskott kunna angiva såsom direktiv för en blivande utredning.

Här stå ingå politiska eller ekonomiska intressen på spel, för

vilkas skull man behövde frukta för en begränsning av tryckfrihetens

stora förmån.»

Enligt riksdagens mening har motionären berört ett spörsmål, som

är förtjänt att uppmärksammas från lagstiftarnas sida. T allt större omfattning

hava tidningarna under de sista årtiondena lämnat utförliga skildringar

av brottmål och därvid ej sällan uppehållit sig särskilt vid sådana

omständigheter, som kunna vara ägnade att tillfredsställa sensationslyst,- naden. Eedogörelser hava sålunda lämnats för brottens planläggning och

utförande med minutiösa detaljer samt med en färgläggning,'' varigenom

rysligheten i den brottsliga gärningen blivit starkt framhävd. Men även

genom det blotta återgivandet av rättegångs- eller polisförhörsprotokoll

i ett under handläggning varande brottmål har ibland i berörda hänseende

samma effekt kunnat uppnås som genom en starkt färglagd skildring.

Exempel härpå är, bland annat, en daglig tidnings i Stockholm publicerande

in extenso av polisrapporten i det s. k. Stjärne-målet. Särskilt

begärligfur sensationssynpunkf synes vara återgivandet av brott av sexuell

natur. Under de senaste åren hava åtskilliga uppmärksammade fall förekommit,

där tidningarna gått betydligt längre än vad som kan anses^erforderligt

till allmänhetens underrättande om det faktum, att ett brott

blivit begånget.

Spörsmålet om inskränkningar på förevarande område av tryck
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 314.

friheten — rätten för en tidning att publicera uppgifter om rättegångsmål

— är likasom överhuvud taget frågor om tryckfrihetens inskränkande

av synnerligen ömtålig beskaffenhet. Otvivelaktigt har genom

publiciteten i fråga om rättegångsärenden den allmänna opinionens uppmärksamhet

ej sällan fästs på missförhållanden, gentemot vilka denna

opinion reagerat, och därigenom bättre förhållanden åvägahragts. Skall

ett ingripande komma till stånd i de avseenden motionären berört, måste

den största varsamhet iakttagas, så att en legitim och önskvärd publicitet

icke inskränkes. Nu torde det emellertid icke kunna förnekas, att skildringar

av hemska detaljer i ett brott i syfte att tillfredsställa sensationshungern

har mycket litet att skaffa med önskvärdheten att bereda publicitet

åt rättegångsförhandlingar i syfte^att därigenom lämna den upplysta

allmänna opinionen möjlighet att följa"med rättegångsärenden as behandling.

Tryckfrihetsförordningens sålunda angivna allmänna syfte torde böra

strängt fasthållas, då det gäller att uppdraga gränser för det område,

sonTbör undantagas från publiciteten.

En undersökning, huruvida någon eller några stadganden i tryckfrihetsförordningen

möjligen kunna helt eller delvis tillgodose det behov,

som i Inotionen påtalas, giver i huvudsak negativt resultat. T § 3 i tryckfrihetsförordningen

stadgas, att, vid prövningen av en skrift eller ansvaret

för densamma de, på vilka en sådan prövning kan ankomma, i fall,

som synas tvetydiga, skola hellre fria än fälla, alltid mera fästa sin uppmärksamhet

på ämnets och tankens, än på uttryckets lagstridighet, på skriftens

åsyftning än på framställningssättet, och alltid utan rättighet att, i

vilket fall som helst, draga obestämda slutsatser av uttrycken, samt att

under sagda förutsättningar, bland annat framställning, som sårar tukt

och anständighet, skall anses såsom missbruk av tryckfriheten. Under

detta lagrum torde man näppeligen kunna hänföra framställningar av

sådana rent faktiska förhållanden, som varit förknippade med utförandet

av ett brott, om än dessa förhållanden kunna hava varit ägnade att

såra tukt och sedlighet. Med framställning i detta sammanhang synes

lagstiftaren närmast hava åsyftat litterära framställningar och icke referat

av vad som faktiskt passerat, och såvitt riksdagen har sig bekant

har det åberopade lagrummet icke heller tillämpats på skildringar av

sådan art, som i motionen påtalas. Däremot torde ett annat stadgande

i tryckfrihetsförordningen vara tillämpligt på vissa slag av sådana skildringar.

I § 2 ''4:o av tryckfrihetsförordningen föreskrives, att det skall

uttryckligen vara envar tillåtet’'' att i allmänt tryck'' utgiva alla, såväl

rättegångar som andra allmänna ärenden rörande handlingar, protokoll

och 1 beslut, av vad namn och beskaffenhet de vara må, dock med vissa

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 314.

särskilt angivna undantag. Därvid angives även att sådant, som rörer

styggelser eller högligen sårar blygsamheten, eller innehåller hädelser emot

Gud, eller lasteliga uttryck om rikets varande överhet eller vad i avseende

på personer vilka ett mål egentligen beträffar, kunde i sådanä

handlingar hava influtit otidigt anstötligt eller förklenligt icke må uti

dem, vid vite av trettiotre riksdaler sexton skillingar, genom trycket

kungöras utan såvida, vad sistnämnda fall angår, åberopandet skulle av

domaren, som sist i målet dömt, prövas nödvändigt till upplysning eller

styrkande av själva huvudsaken. Visserligen torde härigenom publicerande

av vissa av de skildringar av brottmål, som motionären åsyftar, vara

förbjudet, men på grund av sin ålderdomliga och svävande formulering

synes tillämpning av detta lagrum numera icke ifrågakomma. Lagrummet

lär ej heller täcka samtliga de olika slag av redogörelser för brott,

som i motionen avses.

Vill man därför ingripa mot ett alltför hänsynslöst begagnande av

rätten till bro tf målsreferat och särskilt beskrivningar av tillvägagångssättet

vid grövre brott, beskrivningar, som icke kunna vara den stora

allmänheten till gagn men väl inverka, förledande på lättpåverkade eller

illasinnade individer, torde man få modernisera och efter nya förhållanden

utbilda tryckfrihetsförordningens redan existerande förbud mot publicerandet

av redogörelser för vad i brottmålsrättegångar förekommer i den riktning,

motionären angivit. Såsom riktlinjer för en dylik omarbetning av

bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen får riksdagen angiva följande.

Förbudet torde böra rikta sig mot publicerandet av domstolsförhandlingar,

polisrapporter och andra aktstycken av vad slag det vara

må i den mån de innehålla redogörelser för tillvägagångssättet och omständigheterna

vid vissa grövre brott och vid sexuella förbrytelser. Förbudet

skulle sålunda icke drabba t, ex. ett offentliggörande av det faktum,

att brott begåtts, eller ett angivande av den, som därför blivit åtalad,

utan allenast rikta sig mot en mera detaljerad redogörelse för omständigheterna

vid brottets begående. Jämväl bör det förbjudas offentliggörande

av liknande redogörelser för dylika brott, även om dessa redogörelser icke

skulle stödja sig på några aktstycken av officiell natur utan vila på s. k.

reportage. Enligt riksdagens mening bör emellertid icke förbudet mot

dylikt publicerande göras generellt, utan inskränka sig till att avse publikation

i sådana skrifter, som i tryckfrihetsförordningen benämnas »dagblad

eller periodiska skrifter». I likhet med motionären anser riksdagen,

att den största faran av publicerandet av brottsredogörelser uppstår när

dylik publicering äger rum i sistnämnda slags tryckalster. Dessa nå en

ofantligt mycket större läsekrets än andra tryckta skrifter. Där får också

opaginerad Kontrollera mot PDF

1

• '' Riksdagens skrivelse Nr 314.

deri realistiska verklighetsskildringen en levande och aktuell prägel, som

tilldrager sig den allmänna uppmärksamheten pa ett helt annat sätt, än

vad som i allmänhet är fallet med andra skrifter. Deu inbördes konkurrensen

mellan de periodiska skrifterna bidrager vidare till att utgivarna av

dessa i högre grad än utgivare av andra skrifter förse det särskilt

sensationella med utsmyckningar, som kunna tillfredsställa sensationshungern.

Genom att inskränka förbudet mot publicerandet av brottmålsskildringar

allenast till »dagblad och periodiska skrifter», vinnes också den

fördelen, att det icke blir förment för den, som av vetenskapligt

intresse vill belysa vissa samhällsförhållanden eller som av andra legitima

skäl vill inför den allmänna opinionen framlägga vissa anmärkningsvärda

omständigheter i ett brottmål, att i tryck närmare beröra dylika

förhållanden. Man erhåller genom en dylik klyvning av det, som i olika

tryckta skrifter får offentliggöras beträffande brottmål, en säkerhetsventil

för, att vad som inför en upplyst allmän opinion kan vara anmärkningsvärt

icke undandrages dennas bedömande. Det torde vara överflödigt

att framhålla, att tidningarna jämväl böra förbjudas att även efter andrahandskällor

återgiva skildringar av brottmål.

Att även representanterna för tidningspressen anse ett ingripande

på förevarande område önskvärt, framgår av en av publicistklubbens ordförande

till konstitutionsutskottets ordförande ingiven, den 29 mars 1921

dagtecknad skrivelse. Sedan i skrivelsen erinrats om det i motionen

11:262 framställda yrkandet, anföres följande:

»Förslaget och dess motivering ha varit föremål för ingående diskussion

inom publicistklubben vid dess sammanträde den 11 mars, och

därvid uttalades allmänt sympati för motionens syfte. Detta betecknades

allmänt såsom synnerligen behj ärtans värt, och behovet av att något åtgjordes

för att motverka de av motionären påpekade missförhållandena

framhölls med styrka. Samtidigt betonades från flera håll vikten av att

eventuella ändringar i tryckfrihetsförordningen företogos med sådan varsamhet,

att därvid den tryckfrihet, som verkligen förtjänar att skyddas,

icke på något sätt bleve lidande. På uppdrag av publicistklubben får

dess styrelse genom undertecknad till konstitutionsutskottets ordförande

härmed vördsamt lämna meddelande om detta publicistklubbens uttalande

för den Hallénska motionens syfte.»

Med förmälan att inom riksdagens konstitutionsutskott yrkande

framställts, att framställningar i pressen och litteraturen av liknande art,

som i motionen avses och som icke hava karaktären av verklighetsskildringar,

jämväl borde anses såsom missbruk av tryckfriheten, tillåter sig

riksdagen framhålla, att enligt riksdagens mening ett efter förhållandenas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Riksdagens skrivelse Nr 3lå. *

krav tillräckligt avpassat stadgande finnes i den förut återgivna § 3 13:o

tryckfrihetsförordningen.

Ehuru riksdagen icke underskattar de stora svårigheter, som möta en

lagstiftning med syfte att uppdraga gränsen mellan legitim och illegitim

publicitet har riksdagen, med hänsyn till den förevarande frågans vikt,

ansett, att i varje fall en utredning i ämnet bör företagas.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen hemställa, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och på vilket

sätt genom särskilda bestämmelser i tryckfrihetsförordningen rätten att i

dagblad och periodiska skrifter offentliggöra skildringar av och förhandlingar

angående brott av grövre kriminell och sexuell natur må kunna

begränsas i syfte att förekomma i socialt och etiskt avseende skadliga

verkningar.

Stockholm den 11 juni 1921.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1921. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

211889

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.