Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser rörande statsrevisionen m. m.

1922-05-23 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1922:166, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser rörande statsrevisionen m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 166.

1

Nr 106.

Godkänd av första kammaren den 23 maj 1922.

Godkänd av andra kammaren den 23 maj 1922.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner

angående ändrade bestämmelser rörande statsrevisionen

m. m.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion, I: 105, har hemställts,

»att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om utredning och förslag till eventuellt ändrade tidsbestämmelser m. in.

för statsrevisionen».

Till stöd för denna hemställan har i motionen anförts följande:

»De av 1921 års revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken

avgivna revisionsberättelserna ha blivit föremål för en mindre vanlig

uppmärksamhet. I samband härmed har också åter väckts till liv ett

gammalt och många gånger debatterat spörsmål, nämligen huruvida den

nuvarande statsrevisionens åt sig tillmätta arbetstid kan anses vara efter

tidsförhållandena tillfyllest, ävensom huruvida icke vissa ändringar i nu

gällande bestämmelser vore erforderliga för att giva revisionen större möjlighet

att kunna fullgöra sitt maktpåliggande och mångskiftande uppdrag.

Yi hava därför ansett tidpunkten vara lämplig att upptaga dessa

frågor till behandling just nu och detta så mycket mer, som särskilt

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 14 saml. Nr 169. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 166.

frågan om revisionens arbetstid beröres av den genomförda omläggningen

av budgetåret. Jämväl de nya tidsbestämmelserna beträffande de

politiska och kommunala valen kunna sägas i viss mån spela in i detta

sammanhang.

Skiftande meningar kunna säkerligen göra sig gällande, när det

blir fråga om att förse statsrevisionen med eu tidsenligare inramning

inom vårt statsskick än den nuvarande, för att därigenom göra densamma

så effektiv, som önskligt är, och utan att därmed beröva densamma

den statsrättsliga karaktär den besitter och traditionellt velat upprätthålla.

»

Redan på 1890-talet var frågan om en reform på detta område

föremål för riksdagens uppmärksamhet. Man ifrågasatte då eu ökning

av revisorernas antal. Senast vid 1896 års riksdag förelåg ett förslaghärom,

vilket med obetydlig majoritet i första kammaren avslogs. Andra

kammaren godtog däremot såväl då som vid föregående tillfällen, då

frågan där behandlades, en utökning av antalet. -Då gingo förslagen i

allmänhet ut på en ökning av revisorernas antal från 12 till 18, varvid

man tänkte sig, att det tillökade antalet av sex skulle bilda eu särskild

avdelning inom revisionen för granskning av riksdagens egna verk, d. v. s.

riksbanken och riksgäldskontor.

Huvudmotivet för första kammarens avvisande hållning var genomgående

det, att statsrevisionen enligt grundlagens mening skulle äga en

generell eller principiell granskande karaktär och icke utöva någon siffereller

detalj granskning, och därför ansågs antalet revisorer tillräckligt.

Emellertid påvisades särskilt från i revisionsarbetet deltagande riksdagsmän

redan då, att man så långt ifrån med det antal revisorer och med

den knappa tiden av två månader, som stode till buds, kiinde inlåta sig

på någon detalj granskning, att man tvärtom icke tillnärmelsevis medhunne

en grundligare principiell och materiell granskning av det föreliggande

materialet. Men om sålunda förhållandena voro sådana för 25

år sedan, huru skola de icke med den oerhörda expansion, som såväl

statsförvaltningen som riksbanken och riksgäldskontoret sedan dess genomgått,

nu te sig.

Någon hänsyftning på bristande intresse eller intensitet hos senare

årtiondens revisorer torde icke kunna misstänkas utgöra skäl för att frågan

om en modern organisation åter upptages. Yi tro oss däremot kunna

påstå, att flertalet revisorer under dessa år haft samma känsla av att

hart när orimliga anspråk ställts på dem att på den korta tiden av två

månader kunna tillfredsställande utföra det dem förelagda arbetet. Yår

egen erfarenhet från deltagandet i revisionsarbetet är i detta avseende

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 166.

3

befästad och likvisst förskriver sig denna erfarenhet från olika tidsperioder.

Särskilt det sista decenniets mångsidiga utveckling på alla områden

har givetvis gjort eu reform i hög grad trängande.

Om också spörsmålet på 1890-talet rörde sig om antalet revisorer,

så saknades visst icke röster jämviil då för att tilldela statsrevisionen eu

ökad tid för sitt arbete. Emellertid blev, som nämnts, allt vid det gamla

och frågan har under de senaste årtiondena icke varit uppe till vidare

diskussion inom riksdagen.

Att nu söka giva eu reform av statsrevisionens organisation någon

direkt utformning eller att kunna framlägga positiva förslag i sådant avseende,

äro vi icke i tillfälle till. Frågan är av den vikt, att en allsidig

utredning bör genom Kungl. Maj:ts försorg verkställas, innan förändringar

i ena eller andra riktningen beslutas.

Olika vägar finnas, som kunna vara att reflektera på vid en reform

i ifrågavarande avseende. Endera skulle man, såsom i Norge och Danmark,

låta revisorsuppdraget vara så att säga permanent under ett helt

år, i vilket fall det nuvarande antalet revisorer kunde avsevärt reduceras.

I Danmark äro statsrevisorerna endast 4 och i Norge 5 till antalet. I

sistnämnda land är statsrevisionen som känt mera ett riksdagens ämbetsverk

med i vissa fall självständig beslutanderätt rörande framställda

anmärkningar. Författningsbestämmelserna härom datera sig från så

sent som 1918 och lärer revisionens organisation och arbetsmöjligheter

väl motsvara de vid dess inrättande uppställda kraven på densamma.

Ovisst synes dock vara, huruvida förhållandena i vårt land skulle lämpa

sig för en analog organisation. Tänkbart är ju också att utse exempelvis

tre revisorer, som vore i funktion hela året, medan den samlade revisionen

— 12 personer — sammanträdde, liksom nu, under ett par månader

på hösten. _

Vidare har man möjligheten att tillgripa den såsom ovan nämnts

ofta debatterade utvägen att utöka det nuvarande antalet revisorer.

Härvid bör dock uppmärksammas, att eu ökning av antalet revisorer

kommer att göra arbetet tyngre, enär diskussionerna vid revisionens

sammanträden givetvis bliva mera uttänjda, ju större antalet ledamöter

är. En viss lättnad i arbetet skulle vinnas, om ärendena fördelades på

4 avdelningar i stället för 3, men denna möjlighet kan begagnas av

revisionen själv genom en uppdelning på 4 avdelningar med 3 ledamöter

i varje avdelning. Därmed ökas visserligen icke arbetskrafterna, men

det torde vara till fördel för arbetet, om varje avdelning ej har en alltför

omfattande arbetsbörda, berörande ett flertal olika verksamhetsfält.

Yad tiden för revisionsarbetet angår, så borde man söka giva re
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 166.

visionen åtminstone ytterligare en månad på sig, d. v. s. tre månader,

och bör revisionsarbetet utan nämnvärda olägenheter kunna taga sin

början den 15 september i stället för 1 oktober samt vara avslutat den

14 december i stället för 30 november. Såsom bestämmelserna för landstingens

ordinarie sammanträden numera äro fixerade, skola landstingen

i regel vara avslutade senast den 12 september, och kunna förty dessa

sammanträden icke utgöra hinder för ett tillbakaflyttande av revisionstidens

början till den 15 samma månad. Större betänkligheter kan emellertid

vid fixerandet av sistnämnda datum budgetårets omläggning framkalla.

Emellertid synas även härutinnan svårigheterna vara överkomliga,

då genom ett tidsenligare bokföringssystem de förvaltande verken

numera torde vara i stånd inleverera sina räkenskaper i så god tid, att

det icke bör kunna hindra revisionsarbetets påbörjande redan den 15

september. För övrigt bör härvid ihågkommas, att revisionsarbetet i

regel börjar med en eller flera inspektionsresor inom landet, vilka resor

taga de två första veckorna av tiden i anspråk, vadan det egentliga

granskningsarbetet ej — även med en tidigare början — skulle taga vid

förr än de första dagarna av oktober. Riksräkenskapsverkets detaljgranskning

pågår ju såväl under som efter revisionens slut.

De nya valbestämmelserna komma tvivelsutan att under valår förorsaka

riksdagens revisorer någon olägenhet och möjligen verka hinderlig!

för revisionsarbetet, förlagt till senare delen av september månad.

Emellertid torde med de möjligheter till röstning utan personlig inställelse,

som redan finnas och givetvis än kunna kompletteras, jämväl denna

invändning mot tidpunkten 15 september kunna avföras ur diskussionen.

Mot eu förlängning av två veckor in i december månad för

revisionsarbetet synas heller icke några mera vägande invändningar

kunna göras. Ty att revisionsanmärkningarnas besvarande av vederbörande

verk och institutioner därmed bliva något försenade torde icke

få tillmätas större olägenhet, helst desamma redan nu med riksdagens

tidigare sammanträdande icke i sin helhet kunna föreligga vid riksdagens

början utan först några dagar senare. Statsutskottets behandling av

och utlåtande rörande revisionsberättelsen plägar ju sällan förekomma

förrän under ett senare skede av riksdagen.

Vidare torde kunna ifrågasättas, huruvida ej statsrevisorerna borde

medgivas befogenhet att när som helst under den tid, mandatet omfattar,

företaga inspektioner, därest sådana kunna äga rum utan särskilda

kostnader för statsverket. Att inspektionsrätten skall vara begränsad

till de två månader, då revisionen pågår, synes ej vara lämpligt

med hänsyn till den omfattning, som statens verksamhet numera äger.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 160.

Ö

I detta sammanhang bör beröras även en annan fråga, som måste

upptagas till prövning i samband med en eventuell omläggning av statsrevisionen,

nämligen den under nuvarande förhållanden bristfälliga, ja,

man kan säga fullständiga frånvaron av inspektion och revision från

riksdagens sida av våra diplomatiska och konsulära organ i utlandet.

Gärna må medgivas, att spörsmålet är komplicerat och svårlöst, men det

synes ej längre kunna lämnas obeaktat, helst våra utgifter för dessa

statens organ på senare åren svällt ut till högst betydande belopp. Den

senast arbetande kommittén för omorganisationen av diplomatien och konsulatväsendet

har visserligen något litet sysselsatt sig med denna fråga,

men, som det förefaller, på ett ganska flyktigt sätt och utan att något

positivt förslag till lösning därav framgått. Den tanke, som framskymtat,

nämligen att inspektionen skulle anförtros åt inom karriären fast

anställda beskicknings- eller konsulatchefer, torde såsom mindre lycklig

böra förfalla. Att föreslå ett nytt ämbete är visserligen motbjudande,

men skulle en mera ingående prövning av hithörande förhållanden bestämt

peka på, att jämväl inom en omorganiserad statsrevisions ram

plats för nu felande revision och inspektion av utrikesrepresentationen

icke skulle kunna erhållas, måste steget tagas. Frågan huruvida därvid

en riksdagens speciella ombudsman eller post på extra stat under 3:dje

huvudtiteln borde föredragas är givetvis underkastad diskussion och närmare

övervägande.

Slutligen lära erfarenheterna från den senaste statsrevisionen hava

visat nödvändigheten av ett övervägande, huruvida ej bestämmelserna

rörande innebörden av konstitutionsutskottets granskning av statsrådsprotokollen

ändras, så att statsrevisorernas granskning ej blir illusorisk,

därigenom att decharge redan före denna granskning anses beviljad.

Liksom vederbörande ämbetsmän, som verkställa speciell granskning av

räkenskaper, nu hava befogenhet att göra anmärkning även sedan decharge

anses beviljad, borde måhända liknande rätt lämnas öppen för

den händelse statsrevisionen finner sig''hava anledning göra anmärkning

i något ärende, som av vederbörande utskott ej uppmärksammats.»

I en annan inom riksdagen väckt motion, II: 195, har hemställts,

»att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning

och förslag rörande sådan ändring av gällande grundlagsföreskrifter om

statsrevision, att riksdagens kontroll över statsmedlens användning och

statsregleringens tillämpning bleve mera effektiv än numera visat sig

möjligt att åstadkomma».

Till stöd för denna hemställan har i motionen anförts följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Riksdagens skrivelse Nr 166.

»Kontrollen över statsmedlens behöriga användning och den fastställda

statsregleringens riktiga tillämpning är, jämlikt nu gällande föreskrifter,

så ordnad, att den konstitutionella kontrollen, vilken utövas av konstitutionsutskottet,

äger rum året efter de kungliga anordningsbeslutens fattande

och avser statsrådens förhållande härvid, under det att räkenskapskontrollen

genom särskilda statsrevisorer verkställes under hösten samma år

som konstitutionsutskottets granskning ägt rum och decharge vunnits,

varefter revisorernas berättelse av följande års riksdags statsutskott skall

läggas till grund för den detta utskott tillkommande granskningsrätt.

Uppenbart är, att i följd härav såväl statsrevisorernas som statsutskottets

arbete väsentligen försvåras, då den konstitutionella ansvarsfrågan redan

före detta arbetes påbörjande i regel är avgjord. Likaså kan lätteligen

inträffa, att genom riksdagens bifall till kungliga propositioner under det

år, då konstitutionsutskottets granskning pågår, senare anmärkningar i

viss mån prejudicieras därigenom, att i propositionerna understundom förhållanden,

som endast genom en närmare granskning kunna klart bedömas,

på sådant sätt berörts, att riksdagen kan anses hava genom sitt svar tyst

godkänt även dessa.

Av största vikt synes det därför vara, om man vill erhålla en i

längden effektiv statsrevision, att denna så omlägges, att dels dechargefrågan

ej redan är i förväg avgjord, dels möjlighet beredes till samtidig

konstitutionell och räkenskapsgranskning. Då numera budgetsåret skall

sluta 30 juni i stället för 31 december, torde ock kunna ifrågasättas,

huruvida statsrevisorernas arbete, som hittills börjat 1 oktober och fortgått

två månader, framdeles skall bliva möjligt att påbörja förrän i början

av följande kalendeår. Frågan härom har också av budgetårskommitterade

berörts, om än dessa hyst förhoppningen, att tiden för påbörjandet icke

skulle behöva fullt så långt framflyttas, en förhoppning, som dock knappast

har utsikt att förverkligas. Vill man då, att revisorerna fortfarande

skola utses bland riksdagens egna ledamöter, såsom önskligt vore, måste

andra anordningar träffas. Önskemålet av samtidig konstitutionell och

räkenskapskontroll torde i så fall kunna vinnas, om statsrevisorna flyttades

in i riksdagen och statsutskottets befattning med granskningen upphörde,

men i stället räkenskapsrevisionen överlämnades till ett inom riksdagen

bildat nytt »revisionsutskott», exempelvis med 16 ledamöter. Givetvis

kunde vissa olägenheter icke undgås genom eu dylik anordning. Men det

synes förtjäna en närmare utredning, om icke olägenheterna framstå såsom

mindre betydande i jämförelse med de stora fördelar, som vinnas. Men

även om en dylik utredning skulle i detta hänseende giva ett annat

resultat, kunna, om den göres allsidig och förutsättningslös, möjligen där
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 160.

7

vid uppslag erhållas, genom vilkas begagnande det ofrånkomliga kravet

på eu effektiv statsrevision bleve tillgodosett och beaktat.»

T en tredje inom riksdagen väckt motion, II: 196, har hemställts:

»att riksdagen måtte ^skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.

Maj:t ville för riksdagen framlägga förslag till sådana ändrade bestämmelser

för statsrevisionen, att dess granskning må komma att omfatta

även sådana monopolistiska företag av statsfinansiell betydelse, vilka tillskapats

genom statens direkta åtgärd, även om de icke drivas av staten.»

Till stöd för denna sin hemställan har motionären anfört:

»Omfattningen av det område, som statsrevisorernas verksamhet

omfattar, bestämmes, som bekant, till sina huvuddrag i R. F. § 107: 3

och R. O. § 72. Enligt dessa grundlagsstadganden hava statsrevisorerna

till uppgift att granska statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets

tillstånd, styrelse och förvaltning.

Under statsrevisorernas granskning falla alltså icke sådana varupolitiska

företag av statsfinansiell betydelse, vilka tillskapats genom statens

åtgärd, men icke drivas av staten. Bland sådana monopol må här nämnas

Vin- och Spritcentralen samt Tobaksmonopolet.

Förvaltningen av dylika monopol är emellertid ur allmän synpunkt

av stort intresse. Av det sätt, varpå denna förvaltning handhaves, påverkas

i hög grad storleken av de inkomster, som från dessa monopol

tillföras statskassan. Då de monopol, varom här är fråga, tillkommit

genom direkta åtgärder från statens sida, föreligger vidare tydligen häri

en särskild anledning till att det allmänna kontrollerar det sätt, varpå

dessa^ monopol gent emot allmänheten utöva den ekonomiska maktställning,

som blivit dem tilldelad.

En dylik ekonomisk granskning synes lämpligast böra anförtros åt

statsrevisorerna. Givetvis skulle dessa härvid liksom vid sin granskning

av statsverket, »utan att så vitt omständigheterna medgiva förbigå detaljerna,

huvudsakligen granska dispositionerna, förvaltningen och resultaten

på det hela».

Ett ytterligare skäl att tillerkänna statsrevisorerna den utvidgade

befogenhet, som här angivits, synes ligga däri, att härigenom helt säkert

skulle beredas dem möjlighet att erhålla fullständigare belysning över

vissa delar av det område, som redan enligt gällande bestämmelser är

underkastat deras granskning.»

I förevarande motioner ifrågasättas omfattande ändringar i bestämmelserna

om statsrevisionens verksamhet och därmed sammanhängande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 166.

frågor. Dels föreslås — detta särskilt i motionen I: 105 — utredning

angående frågorna om förlängning av tiden för revisionsarbetet samt

vissa ändringar i formerna för detsamma. Dels påyrkas i samma motion

samt i motionen II: 195 utredning angående frågan, huru statsrevisionens

granskning skall kunna läggas till grund för utkrävande av konstitutionellt

ansvar. Dels slutligen framställes i motionen II: 196 begäran

om utredning angående utvidgning av revisionens arbetsområde till »vissa

monopolistiska företag av statsfinansiell betydelse.» De sålunda framställda

förslagen anser sig riksdagen i vissa delar böra biträda och sålunda

hemställa om vidtagande av en utredning, i andra punkter åter har riksdagen

icke funnit de angivna skälen för ifrågasatta ändringar övertygande.

Riksdagen skall i det följande till behandling först upptaga de frågor,

beträffande vilka en utredning i av motionerna angiven riktning synes

vara påkallad, samt därefter angiva, varför riksdagen beträffande övriga

spörsmål icke ansett sig böra biträda motionärernas hemställan.

RåretTsaPS Ett spörsmål, som i förevarande motioner icke direkt beröres, men

manförande som för statsrevisionens verksamhet måste vare av synnerlig betydelse

med budget- och som vid en utredning av hithörande frågor därför synes böra särskilt

uppmärksammas, är frågan om förhållandet mellan räkenskapsåret

och budgetåret. Enligt de till och med 1922 gällande bestämmelserna

hava som bekant räkenskapsår och budgetår båda varit kalenderår,

d. v. s. hava sammanfallit. Genom beslutet vid 1921 års riksdag om

budgetårets omläggning att framdeles omfatta perioden 1 juli—30 juni,

medan räkenskapsåret fortfarande skulle vara kalenderår, skulle däremot

dessa båda perioder hädanefter åtskiljas. Riksdagen finner för sin del

en sådan anordning vara förenad med betydande olägenheter.

Innan emellertid riksdagen direkt ingår på detta spörsmål, synes

böra erinras därom, att riksdagen i skrivelse till Kung!. Maj:t den 15

juni 1921 (nr 334) i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

omläggning av budgetåret till tiden 1 juli—30 juni i fråga om sagda

omläggnings inverkan på räkenskapsåret för statens verk och myndigheter

anfört bland annat följande:

»Med hänsyn särskilt till nödvändigheten av att för varje räkenskapsår

fullt avslutade riksräkenskaper och fullständigt utarbetad rikshuvudbok — vars

färdigställande hittills i regel dragit en tid av över 9 månader — skola kunna

föreläggas riksdagens revisorer till granskning, skulle enligt Eders Kungl. Maj:ts

förevarande förslag kalenderåret bibehållas såsom räkenskapsår. Budgetredovisningen

åter — vilken till och med år 1919 ingick såsom en del av rikshuvudboken,

.men som numera framlägges i särskild Ordning — skulle givetvis avse

själva budgetåret. Riksdagen har ansett sig även i denna del kunna giva sin

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 10G.

9

anslutning till propositionen. Det bör uppmärksammas, hurusom rikshuvudboken

och budgetredovisningen fylla två från varandra skilda huvuduppgifter. Medan

rikshuvudboken innefattar eller åtminstone bör innefatta en redovisning av hela

statskapitalet ävensom storleken av de värdeförändringar, som detsamma under

vederbörande räkenskapsår undergått, utgör budgetredovisningen en räkenskapsmässig

uppställning, utvisande utfallet av ett visst års budget i jämförelse med

de i riksstaten beräknade olika inkomst- och utgiftsposterna. Enligt riksdagens

mening synes något principiellt eller praktiskt hinder icke föreligga för att de

tidsperioder, för vilka rikshuvudboken och budgetredovisningen uppgöras, icke

sammanfalla.»

Vad riksdagen sålunda yttrat rörande rikshuvudbokens och budgetredovisningens

olika ändamål äger sin riktighet. Riksdagen anser sig dock

i detta sammanhang i fråga om budgetredovisningen böra understryka

vad statsutskottet i sitt utlåtande den 30 maj 1921 (nr 148). i anledning

av statsrevisorernas berättelse angående statsverkets tillstånd m. m.

under år 1919, med avseende å den av riksräkenskapsverket framlagda budgetredovisningen

för år 1920 uttalat rörande angelägenheten av, att den på

kassabokföringen grundade redogörelsen för inkomst- och utgiftstitlarnas

ställning kompletterades med vissa dispositionsbokföringsuppgifter. Utan en

dylik komplettering av budgetredovisningen kan denna nämligen icke fylla

de krav, vilka enligt riksdagens mening måste ställas på en redovisning av de

av riksdagen fastställda riksstater och tilläggsstater med hänsyn till stadgandet

i § 64 regeringsformen, att såväl rikets ordinarie statsmedel och inkomster

som vad under namn av extra ordinarie utlagor eller bevillningar

till statsverket av riksdagen anslås vare »under Konungens disposition,

att till de av riksdagen prövade behov och efter den upprättade staten

anordnas».

Då emellertid, enligt vad riksdagen inhämtat, utredning inom finansdepartementet

pågår bland annat rörande de åtgärder, som borde vidtagas

för komplettering av budgetredovisningen i nu berörda hänseende,

och då, enligt vad upplyst blivit, förslag härutinnan kommer att avgivas

inom den närmaste framtiden, anser sig riksdagen sakna anledning att i

detta sammanhang ingå i vidare yttrande beträffande budgetredovisningen

men vill dock betona, att, när ändringar i bestående bokföringssätt ifrågasättas,

dessas verkningar i konstitutionellt hänseende måtte starkare beaktas

än hittills i vissa fall torde skett. Däremot måste riksdagen dröja

något vid frågan huruvida det trots budgetårets omläggning kan anses

lämpligt att bibehålla kalenderåret såsom räkenskapsår för statens verk

och myndigheter, vilkas av Kungl. Maj:t utfärdade specialstater måste i

anslutning till statsregleringen gälla för budgetår och ej för kalenderår.

Såsom framgår av riksdagens ovan återgivna uttalande, har riks
Bihang

till riksdagens protokoll 1922. lk samt. Nr 166. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 166.

dagen såsom skäl för sitt bifall till Kungl. Majrts förslag om bibehållande

av dessa verks och myndigheters räkenskaper vid kalenderår framhållit

nödvändigheten av, att för varje räkenskapsår fullt avslutade riksräkenskaper

skulle kunna föreläggas riksdagens revisorer till granskning. Riksdagen,

som till fullo erkänner vikten av, att revisorerna under sitt arbete

äga tillgång till avslutade riksräkenskaper, anser sig dock kunna

sätta i fråga, huruvida man för att ernå detta syfte bör uppgiva kravet

på, att sagda räkenskaper — åtminstone i vad de avse redovisning av

medel tillhörande statsregleringen — skola omfatta samma tid som denna.

Riksdagen vill i sådant avseende erinra, att enligt § 14 i den av riksdagen

för dess revisorer antagna instruktion det bl. a. åligger revisorerna att

»efterse och granska, huruvida utgifterna överensstämma med stat och författningan,

ävensom att »huvudsakligen granska dispositionerna, förvaltningen

och resultatet på det hela».

Det synes riksdagen ligga i öppen dag, att en dylik granskning

knappast skulle kunna fylla sin uppgift, därest de med verifikationer försedda

sppcialräkenskaperna hänföra sig till en annan tidsperiod än budgetredovisningen.

Man har i den senare, som är uppgjord för perioden

1 juli—30 juni, att röra sig med inkomst- och utgiftsbelopp, vilka äro

redovisade allenast efter inkomsttitlar och beviljade anslag, men de specialräkenskaper,

med ledning av vilka dessa anslags behöriga användning

skola av statsrevisorerna-granskas, skulle med sina verifikationer fortfarande

hänföra sig till kalenderår. Även ur andra synpunkter, exempelvis

med avseende å ämbetsmyndigheternas medelsförvaltning, torde en anordning

med skilda redovisningsår för budgetredovisning och specialräkenskaper

komma att medföra påtagliga olägenheter.

Fastställes budgetåret såsom räkenskapsår för statens ämbetsmyndigheter,

innebär detta givetvis, att rikshuvudboken upprättas för budgetår.

Det torde emellertid icke vara nödvändigt, att densamma tillhandahålles

riksdagens revisorer redan vid revisionens början, utan torde det, enligt

vad riksdagen inhämtat, vara fullt tillräckligt om så sker senare under

revisionens fortgång.

Att vissa svårigheter ur arbetsbelastningssynpunkt måste övervinnas,

därest man med budgetåret såsom räkenskapsår skall kunna hinna avsluta

statsräkenskaperna till den tid, då riksdagens revisorer sammanträda, har

riksdagen ingalunda förbisett. Med hänsyn till vad ovan blivit anfört

har riksdagen dock ansett sig böra hemställa om att en utredning måtte

komma till stånd i syfte att undersöka, om och på vad sätt i samband

med den av riksdagen beslutade omläggningen av budgetåret ett fast
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 100. 11

ställande av detta såsom räkenskapsår för statens verk och myndigheter

skall kunna möjliggöras.

Beträffande förslaget om ökning av tiden för statsrevisionens ar -Tidsbestäm^

bete vill riksdagen först erinra om att enligt 1866 ars riksdagsoidning statsrådrevisionen

skulle börja den 15 augusti och liksom nu vara avslutad inom nona».

två månader. Att märka är att revisionens granskning^ vid denna tid

icke gällde räkenskaperna för nästföregående år utan året före detta.

Dessa bestämmelser ändrades år 1885, då bestämmelserna om tiden för

revisionens verksamhet utflyttades ur riksdagsordningen och infördes i

instruktionen för riksdagens revisorer. I denna bestämdes, att revisionen

varje år skulle börja den 1 oktober; sammanträdestiden skulle förfarande

vara två månader. Denna framflyttning av tiden för revisionsarbetets

början tillkom för att möjliggöra, att revisorernas granskning skulle

kunna omfatta näst föregående års räkenskaper. För detta ändamål var

en dylik ändring av revisionstiden nödvändig särskilt pa grund av kionouppbördens

sena fullgörande. Genom förbättringar i uppbördsväsendet

torde detta skäl för revisionens sammanträdande först den 1 oktober numera

ha förlorat sin betydelse. — Sedan 1885 lia icke några förändringar

i fråga om tidsbestämmelserna för statsrevisionen vidtagits.

Enligt riksdagens mening är numera, såsom i motionen I: 105 framhålles,

en förlängning av tiden för statsrevisionens arbete påkallad. Den

synnerligen betydande utveckling, som saväl statsförvaltningen, icke minst

med hänsyn till statens affärsdrivande verk, som även riksbanken och

riksgäldskontoret under de sista decennierna genomgått, synes kräva, att

en reform i denna riktning vidtages. Den ökade arbetsbörda, som åvilar

revisionen, bör motsvaras av en förlängd arbetstid, såvida granskningen

skall kunna utövas med tillräcklig noggrannhet. I fråga om huru stor

förlängning av sammanträdestiden kan anses behövlig, vill riksdagen icke

göra något bestämt uttalande. I varje fall torde utökningen ej böra omfatta

längre tid än en månad. Ej heller anser sig riksdagen kunna fatta

bestämd ståndpunkt till spörsmålet om tiden för revisionsarbetets början;

närmast ha inom riksdagen sympatier förefunnits för den i motionen föreslagna

tiden 15 september.

I motionerna I: 105 och II: 195 beröres även, såsom nämnt, frågan, ™S°/

huru statsrevisionens granskning skall kunna läggas till grund för ut- telse såsom

krävande av konstitutionellt ansvar. Att detta för närvarande icke är^”^0;

möjligt framgår av en jämförelse mellan § 107: 3 regeringsformen och av konstitu§

39 riksdagsordningen. I den förra paragrafen stadgas, sedan^ bestäm- tiongVJ:r an

melser givits om konstitutionsutskottets granskning av statsradspiotokollen

och de åtgärder, riksdagen med ledning härav kan vidtaga, bl. a.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 166.

följande: »Allt vad riksdagen efter granskning godkänt eller lämnat

oanmärkt, bör anses hava vunnit decharge i avseende på det granskade,

och ingen° ny, till ansvarighet förbindande, granskning av ny riksdag i

samma mål, vara tillåten». När konstitutionsutskottet granskat ett års

statsiadspiotokol 1, är alltså fragan om den konstitutionella ansvarigheten

beträffande i dessa protokoll omförmälda rådslag slutbehandlad även

om anmärkning icke framställts. I § 39: 2 riksdagsordningen åter

stadgas beträffande statsutskottets befogenhet: »Utskottet tillkommer ock

att efterse och granska, huruvida gjorda eller förordnade utbetalningar

av statsmedlen icke överstigit beloppet av de huvudtitlar, vilka av riksdag

uti uppgjord statsreglering blivit fastställda, och huruvida utbetalningarna

äro grundade på behörigen upprättade stater, eller Konungens

med vederbörlig kontrasignation utfärdade anordningar, samt styrkta med

behöriga kvittenser av dem, som medlen emottagit. Skulle mot riksdagens

beslut de till någon huvudtitel anslagna summor befinnas dragna

till andra ändamål än dem, som under samma huvudtitel höra, eller

något av riksdagen fastställt anslag befinnas överskridet, skall utskottet

hos kamrarna göra anmälan emot den ämbetsman, som en sådan anordning

kontrasignera^ varefter förfares enligt 106 och 107 §§ i regeringsformen».

Denna statsutskottets granskning sker på grundval av statsrevisorernas

berättelse. Då emellertid statsrevisionens granskning av t. ex.

1918 ars räkenskaper skedde år 1919 och dess ''berättelse framlades för

1920 års statsutskott, under det att 1918 års statsrådsprotokoll redan år

1919 granskats av konstitutionsutskottet, är det uppenbart, att en lucka

i bestämmelserna om statsrådsansvarigheten här föreligger: statsrevisionens

och statsutskottets granskning kan i regel ej leda till utkrävande

av ansvar enligt § 106 eller § 107 regeringsformen, ehuru detta tydligen

är i grundlagarna åsyftat.

Det är härvid att märka, att förevarande lucka i grundlagen ej i

samma omfattning förefanns under den gamla riksdagsordningens tid. Som

bekant skulle riksdagen då sammanträda först vart femte och sedan (efter

1844) vart tredje år och under dessa förhållanden förefanns uppenbarligen

möjlighet att i viss utsträckning lägga statsrevisionens berättelse till

grund för konstitutionell ansvarsprövning. Konstitutionsutskottet vid eu

viss riksdag granskade ju nämligen härvid statsrådsprotokollen för flera

år tillbaka och statsrevisorernas berättelser för visst eller vissa av de år,

som granskningen gällde, kunde sålunda i tid komma riksdagen till

hända. Sedan riksdagen från och med 1867 sammanträder varje år och

konstitutionsutskottet .vid en viss riksdag alltså endast granskar näst
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 166. '' 13

föregående års statsrådsprotokoll, är däremot denna lucka i statskontrollen

än mera påtaglig.

Vid flera tillfällen ha genom motioner förslag framställts om ändring

av ifrågavarande bestämmelser i sådan riktning, att bättre överensstämmelse

mellan de olika grundlagsstadgandena skulle vinnas. Senast

ha förslag härom framförts vid 1872, 1884 och 1895 års riksdagar. I

allmänhet har man härvid föreslagit sådana ändringar i § 107 regeringsformen,

att eu fullbordad granskning av statsrådsprotokollen ej skulle

utesluta en ny granskning av mål, beträffande vilka statsutskottet, på

grundval av statsrevisorernas berättelse, till riksdagen gjort anmälan.

I en reservation till 1895 års avstyrkande konstitutionsutskottsutlåtande

i denna fråga föreslogs tillika, att statsutskottets granskningsplikt beträffande

statsrevisorernas berättelse skulle övertagas av konstitutionsutskottet.

— Beträffande behandlingen av de väckta förslagen är att märka,

att 1872 års motion i frågan tillstyrktes av konstitutionsutskottet och

bifölls av andra kammaren, men föll på första kammarens motstånd.

De båda- övriga förslagen ha avstyrkts av konstitutionsutskottet och avslagits

av båda kamrarna. Såsom motiv för avslag å ifrågavarande

yrkanden bar bl. a. anförts, att statsrevisionen gällde detaljer och

därför ej vore ägnad att läggas till grund för det bedömande av regeringens

hushållning i dess helhet, som i § 107 regeringsformen åsyftades.

Enligt riksdagens mening tala emellertid starka skäl för en undersökning

av frågan, om och på vad sätt statsrevisionens granskning

skall kunna läggas till grund för utkrävande av konstitutionellt ansvar.

Här föreligger, såsom framhållits, en bristande överensstämmelse mellan

olita grundlagsstadganden, och det synes då ligga i sakens natur, att

en rättelse om möjligt bör vidtagas. Denna rättelse är ej blott, såsom

ostridigt torde vara, ur konsekvensens och enhetlighetens synpunkt befogad,

utan lär även vara av praktiska behov påkallad. Det är att befara,

att konstitutionsutskottets granskning av statsrådsprotokollen i avseende

på statsmedlens användning och förvaltning måste bli ofullständig,

så länge utskottet saknar den ledning för sitt omdöme, som av revisorernas

berättelse kan vinnas. Särskilt är det för utskottet i många fall

förenat med synnerliga svårigheter att, innan räkenskaperna avslutats

och granskats, pröva, huruvida förordnade utbetalningar av statsmedel

överstigit beloppet av de anslag, vilka riksdagen i *statsregleringen fastställt.

För den skull är det önskvärt, att, såsom också grundlagstiftarna

avsett, möjlighet gives att med ledning av statsrevisionens berättelse

upptaga den konstitutionella ansvarsfrågan. På dessa grunder anser riks
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Riksdagens skrivelse Nr 166.

dagen att även denna fråga bör vid den begärda utredningen undergå

en allsidig prövning.

Revision av ■ Slutligen torde även, såsom i motionen II: 196 föreslås, utredtiskaföretag

n’n" böra ske beträffande åvägabringandet av en statlig revision av vissa

av stats- monopolistiska företag av statsfinansiell betydelse. Då företag av denna

betydelse. art> särskilt A.-B. Vin- och Spritcentralen och A.-B. Tobaksmonopolet,

uppstått genom statliga åtgärder, då vissa överskott av deras vinstmedel

skola inleveras till statsverket och då deras förvaltning alltså är av stort

intresse för statens ekonomiska ställning, bör en särskild granskning av

desamma ur statsfinansiell synpunkt äga rum. Den rätt att utse vissa

av bolagens revisorer, som enligt nu gällande bolagsordningar tillkommer

Kungl. Maj:t, torde i detta hänseende icke kunna anses tillräcklig. Den

i bolagsordningen stadgade revisionen bör i statens intresse kompletteras

med en rent statlig revision, som från allmänna statsfinansiella synpunkter

granskar bolagets förvaltning. Resultaten av detta revisionsarbete

böra därefter framläggas för riksdagen. Huruvida denna revision bör

ske genom statsrevisionen eller på annat sätt, saknar riksdagen anledning

att för närvarande uttala; de olika möjligheter, som härvid kunna tänkas,

böra givetvis vid utredningen uppmärksammas.

Frågan om Beträffande övriga i förevarande motioner berörda frågor har riks
revisorernas

dagen icke ansett sig böra hemställa om utredning. Yad först beträffar

antal, frågan om revisorernas antal,* vill riksdagen erinra därom, att förslag

angående ökning av detta vid flera tillfällen genom motioner förelagts

riksdagen, senast 1893, 1895 och 1896, men aldrig vunnit båda kamrarnas

bifall. Enligt riksdagens mening bör denna fråga icke heller nu upptagas.

Att samtidigt förlänga tiden för revisionsarbetet och öka revisorernas

antal, är enligt riksdagens mening icke behövligt. Genom den föreslagna

reformen av tidsbestämmelserna torde tillräckliga garantier vinnas för

grundlighet i granskningsarbetet utan att en ökning av revisorernas antal

vidtages. Härtill kommer, att en dylik ökning i viss mån vore ägnad

att göra arbetet inom revisionen tyngre och sålunda motverka de fördelar,

som genom en förlängning av revisionstiden kunna vinnas.

Ändringar i Riksdagen kan ej heller gilla de ändringar i statsrevisionens

den avH arbetssätt, som i motionen I: 105 ifrågasättas, och som gå ut på, dels

t!en snarhet s revisorerna skulle få företaga inspektionsresor även utanför den egent
sätt.

liga revisionstiden, tlels att närmare granskning skulle kunna ske av

svenska beskickningar och konsulat i främmande länder. Dylika utvidgningar

av revisionens arbete skulle utan tvivel medföra betydande kostnader

utan motsvarande vinst. Yad särskilt beträffar granskningen av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 166.

15

svenska beskickningars och konsulats förvaltning, förefinnes ju redan nu

möjlighet till räkenskapsrevision i vanlig ordning. Under sådana förhållanden

synas de föreslagna utvidgningarna av revisionens inspektionsrätt

icke vara behövliga.

Den i motionen II: 195 ifrågasatta anordningen med statsrevisionens Statsrevisioomvandling

till ett utskott av riksdagen kan riksdagen ej heller biträda. Vandlingtill

Det grundliga arbete, som revisionsarbetet kräver, synes icke låta förena eu riksdagssig

med riksdagsmännens övriga åligganden att uppmärksamt följa riks- utskottdagsärendenas

gång och verksamt deltaga i deras behandling, härtill

kommer, att en dylik anordning skulle medföra en betydande framflyttning

av statsrevisionens arbetstid, vilket i och för sig innebure väsentliga

olägenheter.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t ville rörande statsrevisionens verksamhet och förutsättningarna

för densamma låta verkställa utredning i de avseenden, beträffande

vilka riksdagen här ovan ansett sådan erforderlig, ävensom för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda. .

Stockholm den 23 maj 1922.

Med undersåtlig vördnad

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.