Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. m. jämte en inom riksdagen i ämnet väckt motion.

1922-05-31 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1922:227, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. m. jämte en inom riksdagen i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 227.

1

Nr 227.

Godkänd av första kammaren den 31 maj 1922.

Godkänd av andra kammaren den 31 maj 1922.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning med särskilda

föreskrifter angående ersättning för debitering och uppbörd

av landstingsskatt m. m. jämte en inom riksdagen

i ämnet väckt motion.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.)

Till Konungen.

I en till riksdagen avlåten, den 21 mars 1922 dagtecknad proposition,

nr 204, har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma

dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till

förordning med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering

och uppbörd av landstingsskatt m. m.

Samtidigt härmed har riksdagen till behandling förebaft en i

anledning av propositionen väckt motion, vari hemställts:

»att riksdagen i det uti kungl. proposition nr 204 framlagt förslag

ville besluta ändring i sådant syfte,

att ersättning för debiteringen skall såväl till häradsskrivare som

till kronouppbördstjänsteman i stad utgå med de procenttal, som av

Kungl. Maj:t föreslås för de delar av uppbörden, som icke överstiga

femhundratusen kronor, men med tre tiondels procent å den del av

uppbörden, som överstiger fembundratusen kronor,

att ersättning för uppbörden skall till kronouppbördstjänsteman i

stad utgå med en procent å den del av uppbörden för staden, som ej

övers.tiger trehundratusen kronor, men med en halv procent å den del

av uppbörden för staden, som överstiger trehundratusen kronor,

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 14 samt. Nr 227—228. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 227.

att till statsverket indragna provisionsandelar och i tjänst kvarstående

lanträntmästares provisionsandelar skola utgå med hälften av

hittills för var och en av dem gällande procenttal

samt att vederbörande utskott måtte företaga de ändringar i av

Kungl. Maj:t föreslagen lagtext, som för vinnande av dessa syften erfordras».

I sin skrivelse nr 319 hemställde 1921 års riksdag »om utredning,

om och på vad sätt det i § 53 av gällande landstingsförordning stadgade

procenttal må kunna nedsättas, och att Eders Kungl. Maj:t ville

därefter för riksdagen, så vitt möjligt nästa år, framlägga det förslag,

vartill utredningen må kunna föranleda». Resultatet av den på riksdagens

begäran verkställda utredningen föreligger nu i förevarande

proposition, vari föreslås, att § 53 landstingsförordningen skall ersättas

av en provisorisk »förordning med särskilda föreskrifter angående

ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. m.». Enligt

densamma skulle den nu utgående provisionsersättningen minskas, dels

vad beträffar ersättning för debiteringen i fråga om såväl häradsskrivare

som uppbördsmän i stad, dels i fråga om landskamrerare; för ersättningens

bestämmande skulle härvid i båda fallen en glidande skala

tillämpas. Däremot skulle ersättning för uppbörden till kronouppbördstjän8temän

i stad liksom den till staten utgående provisionsandelen för

uppbörden å landet samt i tjänst kvarstående lanträntmästares andelar förbliva

oförändrade. I ovannämnda motion föreslås härutinnan sådana ändringar,

att dels en ytterligare reduktion skulle ske i fråga om ersättning till

häradsskrivare och kronouppbördstjänstemän i stad för debiteringen,

dels en minskning av den till kronouppbördstjänstemän i stad för uppbörden

utgående ersättning skulle vid visst skattebelopp vidtagas, och

dels de till statsverket indragna provisionsandelar samt i tjänst kvarstående

lanträntmästares andelar skulle reduceras till hälften av nu gällande procenttal.

Enligt riksdagens mening tala starka skäl för att genomgående

en reduktion av de nu utgående provisionsbeloppen utöver den i propositionen

föreslagna vidtages. Riksdagen vill härvid främst erinra

om den utomordentligt kraftiga ökning, som provisionsbeloppen under

de senare åren utvisa. Såsom av den såsom bilaga till propositionen

fogade tabellen framgår, utgjorde den sammanlagda av landstingsmedel

utgående ersättningen för debitering och uppbörd för hela riket år 1914

296,972 kronor, år 1917 770,846 kronor, år 1920 2,014,090 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 227.

Detta innebär, att mellan åren 1914 och 1920 provisionsboloppen undergått

en ökning med ungefär 700 procent. Det torde vara uppenbart,

att denna ökning väsentligen beror på att landstingsskatternas belopp

tillvuxit, blott i mindre grad på att antalet skatteobjekt blivit större;

därmed är även klart, att ersättningen för landstingsskatternas indrivning

vuxit i långt högre grad än det med densamma förenade arbetet. Med

hänsyn härtill kan det knappast förnekas, att den i propositionen

föreslagna reduktionen är allt för liten. Den betyder en sänkning

av provisionen från nuvarande 3 procent till 2.6 5 procent vid de lägsta

skattebeloppen och därefter ytterligare successiv sänkning, så att t. ex.

vid ett skattebelopp av eu miljon kronor provisionen kan tänkas sjunka till

lägst 2.17 procent. 1 detta sammanhang bör framhållas, att det ej med

fog torde kunna göras gällande, att de under senare år utgående stora

landstingsskatterna och häremot svarande höga provisionerna i avsevärd

grad äro av tillfällig natur och att en återgång härutinnan alltså är att

förvänta. Ty ökningen av landstingsskatternas storlek under senare år

beror till huvudsaklig del på att landstingens arbetsuppgifter tillvuxit, och

i detta hänseende lärer, snarare än en återgång, en fortsatt utveckling

vara att antaga. Följden härav har blivit och måste även för framtiden

bliva, att landstingsskatternas storlek i förhållande till antalet skatteobjekt

blir långt mera betydande, än som vid landstingsförordningens tillkomst

och fixerandet av de nuvarande provisionsbeloppen var förhållandet.

Riksdagen, som sålunda anser större reduktioner av landstingsprovisionerna

tillbörliga än de i propositionen föreslagna, finner, vad först

beträffar frågan om ersättning för debitering till häradsskrivare och kronouppbördstjänsteman

i stad, det i den samtidigt behandlade motionen framförda

förslaget i denna del ändamålsenligt. Enligt detsamma skulle för de

delar av uppbörden, som ej överstiga femhundratusen kronor, samma

provisionsbelopp utgå som enligt propositionen, varemot för belopp,

överstigande denna summa, tre tiondels procent skulle utgå — enligt

Eders Kungl. Maj:ts förslag åter skulle provisionen för alla skattebelopp

över 300,000 kronor utgöra sex tiondels procent. Att sålunda principen

om att provisionen skall utgå med lägre procentdel ju högre skattebeloppen

äro, tillämpas i något högre grad än i propositionen föreslagits,

torde icke kunna väcka några betänkligheter. Såsom i motionen framhålles

träffar- denna reduktion väsentligen debiteringstjänstemännen i de

större städerna, beträffande vilka, såsom konstitutionsutskottet vid föregående

års riksdag framhöll, den för landstingsskatternas indrivning

utgående ersättningen stigit i alldeles särskilt hög grad.

Vad beträffar ersättningen för uppbörd till kronouppbörd stjänstemän

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 227.

i stad föreslås i propositionen ingen ändring i nu gällande bestämmelser;

provisionen skulle fortfarande utgå med en procent å uppbörden för

staden. I motionen åter föreslås, att denna ersättning skulle utgå med

en procent å den del av uppbörden för staden, som ej överstiger trehundratusen

kronor, men med en halv procent å den del, som överstiger

detta belopp.

Beträffande denna fråga vill riksdagen erinra om, att konstitutionsutskottet

vid föregående års riksdag särskilt framhöll, att en

oproportionerligt stor del av landstingsprovisionen utginge till uppbördstjänstemännen

i städerna, där skatteintäkternas stegring till väsentlig

del ägt rum. Såsom skäl för att trots detta förhållande någon beskärning

av den till dessa tjänstemän utgående ersättningen ej ansetts

lämplig, har i 1902 års löneregleringskommittés till propositionen fogade

utlåtande framhållits bland annat att städernas kronouppbördstjänstemäns

inkomster till större delen bestode av omförmälda ersättning, vadan en

reduktion av densamma, innan dessa tjänstemäns ordinarie avlöning höjts,

skulle bliva mycket kännbar. Man har även gjort gällande, att ifrågavarande

tjänstemän genom en minskning av sin av landstingsskatten

utgående ersättning skulle förlora eu vid tjänstens tillträdande påräknad

inkomst. Dessa skäl för att i denna punkt ej vidtaga en reduktion av

landstingsprovisionen kunna, enligt riksdagens mening, ej anses hållbara.

Det torde ej kunna anses riktigt att, såsom nu uppenbarligen är fallet,

landstingen till en viss del bestrida städernas utgifter för det arbete,

som kronouppbördstjänstemännen i städernas tjänst utföra. I den mån

en höjning av ersättningen för detta arbete kan vara behövlig, bör den

givetvis ske genom en ökning av vederbörande tjänstemäns ordinarie,

från städerna utgående löner, icke genom bibehållande av en oproportionerligt

hög betalning för det arbete, som med uppbörden av landstingsskatten

är förenat. Vad slutligen angår påståendet, att dessa

tjänstemän genom en minskning av provisionen skulle mista en vid

tjänstens tillträdande påräknad inkomst, vill riksdagen framhålla, att detta

skäl tydligen har en mycket begränsad räckvidd, då den utomordentliga

ökningen av landstingsskatterna och därmed av landstingsprovisionerna

väsentligen inträtt under de senaste åren. Riksdagen anser sålunda, att en

reduktion av landstingsprovisionen även i denna del bör vidtagas. Riksdagen

har härvid ansett sig kunna gå något längre, än vad i motionen

föreslagits. Enligt densamma skulle nämligen ingen som helst reduktion

inträda, i den mån uppbörden icke överstege 300,000 kronor. Särskilt i de

städer, där debitering och uppbörd ombesörjas av olika tjänstemän, skulle

det emellertid te sig egendomligt att väl debiteringstjänstemannen, men

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 227.

icke uppbördstjänstemannen får vidkännas minskning i provisionsandelen.

Du en väsentlig del av det provisionsbelopp, som utgår för uppbördens

verkställande, får anses tillmätt med hänsyn till det betydande ansvar, som

är förbundet med omhändertagande av stora penningbelopp, torde i detta

fall en i förhållande till dessa belopps storlek regressiv procentskala icke

vara motiverad på samma sätt som beträffande debiteringen, vilket icke

heller i propositionen ifrågasatts. Provisionsprocenten torde vid sådant

förhållande lämpligen kunna genomgående sättas till eu halv procent,

alltså till hälften av det nu utgående beloppet. Med hänsyn till den under

senare år inträdda starka ökning av de skattebelopp, å vilka provisionen

beräknas, torde en dylik nedsättning ej kunna anses oskälig.

I fråga om ersättningen till landskamrerare synas skäl av samma art,

som i det föregående anförts, tala för vissa mindre jämkningar i Eders

Kungl. Maj:ts förslag. Enligt detta skulle i förevarande hänseende en

glidande skala tillämpas; ersättning skulle utgå med två tiondels procent

å den del av uppbörden, som ej överstiger en miljon kronor, femton

hundradels procent å den del, som överstiger en miljon men ej tre miljoner

kronor samt en tiondels procent å den del, som överstiger tre miljoner

kronor. Enligt riksdagens mening böra i stället för de nu nämnda

procenttalen ersättningen i de olika fallen utgå med femton hundradels,

en tiondels och fem hundradels procent. Med hänsyn till de höga

belopp, på vilka provisionen i detta fall beräknas, och det föga betungande

arbete, som för landstingsskattens indrivande åligger landskamrerarna,

torde de av riksdagen sålunda godtagna grunderna för

provisionens beräknande innebära, att i varje fall eu fullt skälig ersättning

garanteras.

Ifråga om de till staten indragna provisionsandelarna, d. v. s. ersättningen

för det genom postverkets försorg utförda uppbördsarbetet

å landet, föreslås, såsom nämnt, i propositionen ingen ändring i nu

gällande bestämmelser; denna skulle fortfarande utgå med en och en

kvarts procent, utom i de län, där lanträntmästare ännu finnas, i

vilket fall den utgår med en procent; i motionen åter påyrkas, att

en nedsättning av denna ersättning till en halv procent skall ske.

Riksdagen har på denna punkt ansett sig böra antaga det i motionen

framförda förslaget. Det torde nämligen ej råda något tvivel om att

den nu utgående ersättningen till staten för uppbörd av landstingsskatt

är alltför hög. I detta hänseende bör framhållas, att år 1921 postverkets

utgifter för uppbörd av de skatter och avgifter, som debiteras

å kronodebetssedeln, å landsbygden beräknades till omkring 820,000

kronor. Därvid uppbars för statens räkning i inkomst- och förmögen
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 227.

hetsskatt samt bevillning omkring 92,290,000 kronor, för landstingens

räkning omkring 46,790,000 kronor. För sin uppbörd betalade landstingen

en procent å skattebeloppet till staten, alltså ungefär 470,000

kronor. Därtill kommer — frånsett vissa andra till staten för omhänderhavd

uppbörd inflytande provisioner — provision för uppbörd av

vägskatten, vilken provision torde kunna beräknas till minst 100,000

kronor. Detta innebär, även om hänsyn tages till att vissa utgifter —

63,400 kronor år 1920 — förorsakas landskontoren på grund av uppbördens

verkställande, att landstingen för sin uppbörd betala betydligt

mera än staten för sin, trots att landstingsskatten endast uppgår till omkring

hälften av statsskatterna. Landstingen bestrida alltså i själva verket

en väsentlig del av kostnaderna för statsskatternas uppbärande. Att ett

dylikt förhållande ej kan anses riktigt, torde vara uppenbart. Såsom av

det föregående framgår innebär en sänkning av den till staten indragna

provisionen till en halv procent, att landstingen få betala minst den del

av utgifterna för uppbörden, som med hänsyn till landstingsskattens

storlek rätteligen bör åvila dem.

Vad slutligen beträffar frågan om lanträntmästares provisionsandelar,

anser riksdagen, att de nu gällande bestämmelserna böra bibehållas. Då

ju lanträntmästaretjänsterna i det fåtal län, där de ännu finnas, efter

hand komma att indragas och därmed de till dessa tjänstemän utgående

provisionsandelarna försvinna, synes i detta hänseende något behov av

ändrade bestämmelser ej vara för handen.

I övriga delar av det i förevarande proposition framställda förslaget

har riksdagen ej funnit anledning till några ändringar.

Under åberopande av vad sålunda blivit anfört får riksdagen tillkännagiva,

att riksdagen, som icke kunnat i oförändrat skick bifalla

förevarande proposition, för sin del antagit följande

Förordning

med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering och uppbörd av

landstingsskatt m. m.

Härigenom förordnas, att i stället för de i § 53 i förordningen den

21 mars 1861 om landsting meddelade bestämmelser, skola angående

ersättning för upprättande av de i § 48 i nämnda förordning omförmälda

handlingar samt för debitering och uppbörd av landstingsmedel

tills vidare tillämpas följande särskilda föreskrifter:

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 227.

Ersättning för debiteringen skall såväl till härad sskrivare som till

kronouppbördstjänsteman i stad utgå med en och två tiondels procent å

den del av uppbörden, som ej överstiger etthundratusen kronor, nio

tiondels procent å den del av uppbörden, som överstiger etthundratusen

men ej trehundratusen kronor, sex tiondels procent å den del av

uppbörden, som överstiger trehundratusen kronor, men ej femhundratusen

kronor, och tre tiondels procent å den del av uppbörden, som

överstiger femhundratusen kronor.

Ersättning för uppbörden skall till kronouppbördstjänsteman i stad

utgå med en halv procent å uppbörden för staden.

Ersättning till landskamrerare skall utgå med femton hundradels

procent å den del av uppbörden, som ej överstiger en miljon kronor, en

tiondels procent å den del av uppbörden, som överstiger en miljon

men ej tre miljoner kronor, och fem hundradels procent å den del av

uppbörden, som överstiger tre miljoner kronor.

Där å äldre stat kvarstående landskamrerare eller häradsskrivare

icke är skyldig att underkasta sig minskning i honom tillkommande

sportelinkomster, skall ersättning till sådan tjänsteman utgå efter hittills

gällande grunder.

De till statsverket indragna provisionsandelarna skola utgå med en

halv procent. I tjänst kvarstående lanträntmästares provisionsandelar

skola utgå efter hittills gällande grunder.

Ersättningen beräknas för varje kalenderår å det belopp, som hos

länsstyrelsen bokförts såsom under kalenderåret influtet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1922; och skall förty

ersättning enligt de i förordningen stadgade grunder första gången beräknas

å det belopp, som influtit under tiden 1 juli—31 december 1922.

Stockholm den 31 maj 1922.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.