Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

1922-06-02 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1922:261, Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 261.

Nr 261.

Godkänd av första kammaren den 2 juni 1922.

Godkänd av andra kammaren den 2 juni 1922.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa

fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område m. m. dels ock i ämnet väckta

motioner.

(Andra lagutskottets utlåtande nr 22.)

Till Konungen.

Genom en den 28 april 1922 dagtecknad proposition, nr 251, har

Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag

av i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit riksdagen att

antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område, och

2) lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16

juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

I sammanhang med berörda proposition har riksdagen till behandling

förehaft fyra i anledning av densamma väckta motioner.

Det i propositionen innefattade förslaget utgör en omfattande och

på flera punkter genomgripande omarbetning av nu gällande lagstiftning

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 261.

i ämnet. På sätt andra lagutskottet i sitt vid förra årets riksdag avgivna

utlåtande nr 36 över i ämnet då väckta motioner framhållit, är nämnda

lagstiftning behäftad med brister, vilka tarva ett snart avhjälpande; och

hade det fördenskull varit önskvärt, att frågan om en allmän revision

av samma lagstiftning redan vid innevarande riksdag kunnat upptagas

till behandling. På grund därav att propositionen i ämnet så sent som

skett inkommit till riksdagen, har riksdagen emellertid funnit det icke

vara möjligt att under den begränsade tid, som stått riksdagen till buds,

medhinna att ägna samtliga de förslag, som innefattas i propositionen

jämte i anledning därav inom riksdagen väckta motioner, en så ingående

och omsorgsfull granskning,''som ämnets vikt kräver. Om ock riksdagen

sålunda kommit till den uppfattningen, att med upptagande till behandling

av frågan om en allmän revision av lagen den 26 mars 1920 om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område bör anstå till nästkommande riksdag, har riksdagen

dock ansett sig böra med anledning av propositionen till prövning upptaga

frågan om lagens reviderande å en särskild punkt, där bristfälligheterna

enligt riksdagens åsikt äro synnerligen framträdande samt ett

uppskov med avhjälpande av samma bristfälligheter, till dess lagstiftningen

i sin helhet kan komma att bliva reviderad, skulle kunna leda

till att ett ej ringa antal nyttjanderättshavare bleve berövade de sedan

lång tid tillbaka bestående hem, som de förskaffat sig å annans mark.

Riksdagen avser härmed det i 1 § i 1920 års lag för lösningsrätt uppställda

villkoret, att vid upplåtelse för viss tid denna, skall överstiga 20 år.

Även 1918 års lag i ämnet upptog i denna del enahanda villkor.

I det av jordkommissionen den 7 mars 1919 avgivna förslaget till

revision av 1918 års lag hemställde emellertid kommissionen bland annat,

att lösningsrätt skulle föreligga vid upplåtelser på viss tid, om det upplåtna

markområdet över 20 år i följd innehafts av annan än ägaren.

Enligt detta förslag skulle alltså vid upplåtelse för viss tid det bestämmande

för om lösningsrätt kunde vid upplåtelsetidens slut få göras gällande

eller ej vara, icke, såsom i enlighet med 1918 års lag, längden av

upplåtelsetiden enligt det senaste kontraktet, utan den sammanlagda tid,

som markområdet varit av jordägaren upplåtet till annan.

Vid inom lagrådet företagen granskning av detta jordkommissionens

förslag lämnade en ledamot förslaget i ovanangivna del utan anmärkning.

En annan ledamot av lagrådet yttrade, att det kunde med

skäl betvivlas, att en utvidgning av lösningsrätten i den omfattning,

kommissionen sålunda föreslagit, skulle få någon större socialpolitisk betydelse,

enär i de fall, då avtal om upplåtelse på viss kort tid förekomme,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 261.

åbyggnaderna nog i regel tillhörde jordägaren, varjämte i den omständigheten,

att upplåtelsen ställts på allenast viss kortare tid, kunde ligga

ett uttryck för att jordägaren önskat bliva i tillfälle att vid en icke alltför

avlägsen tidpunkt ånyo pröva, om det överensstämde med hans intresse,

att lägenheten brukades av annan person. De två återstående

ledamöterna av lagrådet anförde, att det av skäl, som egnahemssakkunniga

å sin tid anfört, syntes betänkligt att låta lösningsrätt inträda, då

på grund av flera upplåtelser på kort tid ett område innehafts av annan

än ägaren under mer än 20 år. De av sistnämnda båda ledamöter åsyftade

skälen, som återfinnas i ett av egnahemssakkunniga den 30 september

1913 avgivet utlåtande angående friköpning av lägenheter å ofri grund,

voro, att upplåtelser på kortare tidsperiod än utöver 20 år måste betraktas

såsom allt för tillfälliga för att berättiga innehavaren att inlösa jorden, att

dylika lägenheter i regel läge i allt för omedelbar förening med huvudgården,

för att icke ett särskiljande med full äganderätt skulle kunna

medföra avsevärda olägenheter för densamma, att de fall, där åbyggnader

vid kortare upplåtelsetid än utöver 20 år uppförts på ofri grund, torde

höra till undantagen, samt att, då maximitiden för arrendeupplåtelser i allmänhet

vore 20 år, lösningsrätten, därest densamma finge tillämpas vid

20 ars upplåtelser, kunde komma att omfatta till en lägenhetsinnehavare

på verkligt arrende utlämnad, intill hans lägenhet gränsande jord.

Med hänsyn till vad inom lagrådet sålunda anmärkts upptogs i de

till 1919 och 1920 års riksdagar avgivna propositionerna oförändrad den

i 1918 års lag förekommande bestämmelsen, att upplåtelseavtal på viss tid

skulle, för att berättiga till friköpning, vara slutet på över 20 år; och

återfinnes, såsom ovan nämnts, detta villkor i nu gällande lag av den

26 mars 1920.

Under hösten 1920 införskaffade jordkommissionen från kommunalnämnder,

municipalnämnder och magistrater i riket vissa uppgifter angående

lägenheter med innehavarna av desamma tillhörande hus å ofri grund,

vilka uppgifter bland annat avsåge att få utrönt, dels huruvida upplåtelseavtal

förelåge, samt, därest så vore förhållandet, upplåtelsetidens längd,

dels ock den sammanlagda tid, lägenhet innehafts av annan än jordägaren.

Av den bearbetning kommissionen, på sätt av dess vid förevarande proposition

fogade betänkande framgår, ägnat de till kommissionen inkomna

uPPgifterna inhämtas, att beträffande 35,791 lägenheter erhållits uppgift

rörande den gällande upplåtelsetiden, vilken för 3,502 av dessa lägenheter

uppgivits vara viss tid till och med 20 år och för 15,508 obestämd tid

samt för de övriga 16,781 antingen viss tid över 20 år eller lägenhetsinnehavarens

livstid. Beträffande de 15,508 lägenheter, angående vilka upp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse AV 261.

13

givits, att de innehades på obestämd tid, anmärkte kommissionen i sitt betänkande,

att det torde vara ganska antagligt, att denna siffra i sig inneslöte

ett mycket stort antal lägenheter, om vilka det måste antagas, att

de på grund av muntlig överenskommelse vore upplåtna för ett år i sänder.

I fråga om nästan alla dessa lägenheter hade visserligen meddelats,

att upplåtelseavtal icke förelåge, men därmed torde i flertalet fall hava

åsyftats säga, att skriftligt kontrakt angående deras utarrendering icke

funnes upprättat mellan jordägarna och nyttjanderättshavarna. Troligt

torde ock vara, att i dylika fall parterna genom att muntligen överenskomma

om visst årligt arrende tillika menat, att lägenheten skulle upplåtas

för ett år i sänder. Ifråga om sådana lägenheter skulle alltså föreligga

upplåtelse för viss tid, d. v. s. ett år, och rätt till friköpning av

dem icke enligt gällande lag tillkomma nyttjanderättshavarna. Av kommissionens

utredning framgår vidare, att av ovan nämnda 3,502 lägenheter,

vilka upplåtits på viss tid till och med 20 år och följaktligen ej

heller äro enligt gällande lag föremål för friköpning, 2,675 äro belägna

inom rikets lantkommuner. Beträffande 2,291 av dessa 2,675 lägenheter

hava uppgifter lämnats angående under hur lång tid de varit ur.

jordägarens innehav och har denna tid beträffande 1,438 lägenheter uppgivits

utgöra 21 år eller därutöver. Av ovannämnda 15,508 på obestämd

tid upplåtna lägenheter äro 13,722 belägna inom rikets lantkommuner

och hava av de 9,066 lägenheter, beträffande vilka uppgift i ifrågavarande

avseende lämnats, ej mindre än 7,054 varit ur jordägarens innehav

21 år eller därutöver. Angående det synnerligen stora antal lägenheter,

i fråga om vilka det är obekant, huru länge de inalles varit upplåtna,

torde det enligt kommissionens mening såsom sannolikt kunna antagas,

att jämväl de varit ur jordägarens besittning en mycket lång

tidrymd.

I anslutning till den sålunda förebragta utredningen anför jordkommissionen

i sitt betänkande bl. a. följande: Det insamlade statistiska materialet

hade ådagalagt, att de skäl, som på sin tid anfördes mot ett utsträckande

av friköpningsrätten till den omfattning kommissionen i mars 1919

föreslog, vore grundade på antaganden, som icke vunnit bekräftelse i de insamlade

uppgifterna. Upplåtelserna på 20 år och kortare tid kunde icke

anses såsom tillfälliga i den mening, egnahemssakkunniga tänkt sig. Det

hade nämligen visat sig, att det vore synnerligen vanligt, att upplåtelser på

lång tid, 40—50 år, vid kontraktstidens utgång överginge i upplåtelser antingen

på kort tid, 1—20 år, eller på obestämd tid. Dessa lägenheter

kunde således endast ur formellt juridisk synpunkt anses såsom korttidsupplåtelser;

i verkligheten hade de en mycket lång tid, ganska ofta i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 261.

många generationer eller, såsom det understundom yttrades i de inkomna

uppgifterna, «alltid« eller »över 100 år», innehafts av annan än jordägaren.

Ej heller syntes fog finnas för antagandet, att just de lägenheter,

som för närvarande vore upplåtna på kort tid, skulle vara belägna

i så omedelbar förening med sina resp. huvudfastigheter, att deras friköpande

skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheterna. Det

största flertalet av dessa lägenheter hade nämligen, såsom ovan framhållits,

tidigare varit upplåtna på lång tid, vadan man av upplåtelsetidens

nuvarande längd icke syntes kunna härleda något stöd för egnahemssakkunnigas

berörda antagande. Det överväldigande flertalet lägenheter

bestode endast av tomtplats och nödigt område för trädgård eller

potatisland.

Åtskilliga länsstyrelser hava i sina utlåtanden över jordkommissionens

den 28 april 1921 i ämnet avgivna förslag uttalat sin anslutning

till kommissionens redan tidigare intagna ståndpunkt, att vid upplåtelse

på viss tid rätt till friköpning ej borde göras beroende av upplåtelsetidens

längd enligt det löpande nyttjanderättsavtalet.

Lagrådet har i sitt i ärendet avgivna utlåtande i denna punkt

enstämmigt anfört följande: I första rummet torde det få anses såsom

en brist i den nuvarande lagstiftningen, att tillbörlig hänsyn icke tagits

därtill att lägenhet, som numera vore upplåten allenast för viss kortare

tid, likväl kunde hava varit ur jordägarens besittning en lång följd av

år. Mången gång kunde densamma utgöra en typisk sådan gammal avsöndring,

som efter all sannolikhet skulle gjorts för alltid, om icke tidigare

gällande lagstiftning lagt hinder i vägen. Den av förslaget intagna ståndpunkten

att låta lösningsrätt inträda oberoende av den sista upplåtelsetidens

längd syntes därför böra principiellt godtagas.

Ovan återgivna yttrande av lagrådet finner riksdagen äga full giltighet.

Vid tidigare behandling av förevarande fråga synes man ej hava

haft riktig insikt om, huru ofta det i själva verket inträffar, att en på

kortare tid gällande upplåtelse föregåtts av upplåtelser på längre tid.

Då enligt sakens natur en avsevärd del av korttidsupplåtelserna årligen

gå till ända samt, enligt vad förut återgivna statistiska sifferuppgifter

giva vid handen, många nyttj anderättshavare därigenom utsättas för

risken att gå förlustiga eller ock få avgälderna oskäligt höjda för sina

på ofri grund uppförda hem, anser riksdagen sig böra, utan avvaktan på

en allmän revision av 1920 års lag, föreslå, att densamma på så sätt

ändras, att vid upplåtelse på viss tid lösningsrätt inträder oberoende av

den sista upplåtelsetidens längd. Övriga i propositionen innefattade ändringsförslag,

syftande till utvidgning av nu gällande lösningsrätt, synas

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse AV 201.

15

riksdagen böra upptagas till prövning först i samband med frågan om eu

allmän revision av 1920 års lag. Vid detta förhållande anser riksdagen, att

nu enbart den ändring i nämnda lag bör vidtagas, att första stycket i

1 § därav erhåller den av jordkommissionen år 1919 föreslagna lydelse,

varigenom vid upplåtelse på viss tid såsom villkor för lösningsrätt uppställes,

att det upplåtna markområdet över 20 år i följd innehafts av

annan än jordägaren. Riksdagen anser sig böra framhålla, att genom den

sålunda föreslagna ändringen bättre överensstämmelse vinnes mellan villkoren

för lösningsrätt enligt 1 § och enligt 2 § i lagen. Det torde nämligen

ej kunna anses följdriktigt, att för bestämmande, huruvida lösningsrätt

föreligger eller ej, föregående kontraktstid får tillgodoräknas

för det i 2 § omhandlade fall, att avtal, avseende upplåtelse för viss

tid, ej visas föreligga, under det att sådant tillgodoräknande ej får ske,

när, såsom i 1 § förutsättes, upplåtelse på viss tid föreligger.

I en av de i ämnet väckta motionerna hava framställts yrkanden

om vidtagande, i samband med antagandet av det i propositionen innefattade

förslaget, av vissa genomgripande ändringar i lagen den 12 maj

1917 om expropriation.

I samma motion hava ock framställts yrkanden avseende dels ingripande

från det allmännas sida för ett effektivt genomförande av ifrågavarande

jordreform och dels densammas finansiering. Sistnämnda yrkanden

bygga på att i propositionen och motionen innefattade lagförslag

skulle komma att vinna riksdagens bifall. Oaktat så icke blivit fallet,

håller riksdagen emellertid för angeläget, att i samband med framläggande

ånyo för riksdagen av förslag till en allmän revision av 1920 års

lag till behandling upptages frågan om vilka åtgärder, som må finnas

påkallade att åt lägenhetsinnehavare, som därav kunna vara i behov,

medelst lån tillhandahållas nödiga medel till erläggande av dem påvilande

löseskillingar. Därest, såsom i nu förevarande proposition föreslagits,

nyttj anderättshavare skulle genom en blivande lagstiftning i ämnet

komma att tillerkännas rätt att utan avvaktan å upplåtelsetidens utgång

utöva lösningsrätt, kan det antagas, att lånebehovet från nyttj anderättshavares

sida komme att göra sig starkt gällande. Ävenledes synes riksdagen

vara av synnerlig vikt, att den av riksdagen nu antagna lagens

innehåll på ett effektivt sätt bringas till därav intresserades kännedom

ute i orterna.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får riksdagen anmäla,

1) att riksdagen i anledning av Eders Kungl. Maj:ts förevarande

proposition för sin del antagit följande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 261.

Lag

om ändrad lydelse av 1 § första stycket i lagen den 26 mars 1920 (n:r 132)

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 1 § första stycket i lagen den 26 mars

1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har en för viss tid till brukande upplåten del av en fastighet över

tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren, och har området så bebyggts,

att därå den 1 januari 1919 fanns och vid upplåtelsetidens slut

fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans familj, vare

brukaren, därest minst en fjärdedel av det värde, området med därå

befintliga byggnader äger, belöper å brukaren tillhöriga byggnader, vid

upplåtelsetidens slut berättigad lösa det upplåtna området, där ej nedan

i denna lag annorlunda stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1922.

Nyttjanderättshavare vare i fråga om upplåtelse för tjugu år eller

viss kortare tid ej i något fall pliktig att giva sitt lösningsanspråk

jordägaren tillkänna före den 1 oktober 1922; och må, då sådant tillkännagivande

skett sist å nämnda dag, ansökning om förordnande, som

i 10 § i förenämnda lag den 26 mars 1920 avses, ingivas till Konungens

befallningshavande inom nittio dagar från tillkännagivandet, där ej nyttjanderättsbavaren

eljest äger längre tid därtill.

2) att propositionen i övrigt ej till någon riksdagens åtgärd föranlett.

Stockholm den 2 juni 1922.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

221714

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.