Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ang. anslag för bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner.

1922-06-07 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1922:291, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ang. anslag för bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 291.

1

Nr 291.

Godkänd av första kammaren den 7 juni 1922.

Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1922.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition ang. anslag för bekämpande av arbetslösheten

jämte i ämnet väckta motioner.

(Statsutskottets memorial nr 118.)

Till Konungen.

I en den 7 januari 1922 till riksdagen avlåten proposition nr 11

har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden samma dag, föreslagit

riksdagen att för bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig

överensstämmelse med i statsrådsprotokollet angivna grunder, under riksstatens

femte huvudtitel anvisa dels på tilläggsstat för år 1922 ett förslagsanslag,

högst, 85,000,000 kronor och dels på extra stat för tiden

1 januari—30 juni 1923 ett förslagsanslag, högst, 5,000,000 kronor.

I sin med anledning av denna proposition den 10 februari 1922

till Eders Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse (nr 22) anförde riksdagen bl. a.,

att, då Eders Kungl. Maj:t snarast möjligt torde behöva få nödiga

medel till sitt förfogande till arbetslöshetshjälpens fortsatta bedrivande,

riksdagen funnit nödvändigt, att riksdagen omedelbart beviljade ett visst

belopp såsom förskott å det definitiva arbetslöshetsan slaget. I sådant

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 14 saml. Nr 291. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 291.

2

syfte ansåge riksdagen ett belopp av 20,000,000 kronor böra anvisas,

vilket syntes vara tillräckligt för ifrågavarande verksamhets uppehållande

i dess dåvarande omfattning under så lång tid framåt, att därunder

den grundliga prövning, som de föreliggande frågornas vikt och de

äskade beloppens storlek betingade, torde kunna medhinnas från riksdagens

sida.

Riksdagen gjorde vidare vissa uttalanden angående de grunder,

som borde följas för bedrivande av den fortsatta arbetslöshetshjälpen,

samt anmälde härefter, att riksdagen för arbetslöshetens bekämpande

på tilläggsstat för år 1922 anvisat ett förslagsanslag, högst, 20,000,000

kronor.

I skrivelse den 8 sistlidne april (nr 98) upptog riksdagen frågan

till förnyad behandling. Riksdagen framhöll därvid, att, enligt vad riksdagen

inhämtat, det sålunda förskottsvis beviljade beloppet av 20,000,000

kronor torde komma att, till följd av den vidgade omfattning som hjälpverksamheten

dåmera fått med anledning av arbetslöshetens ökning i

landet, bliva förbrukat under loppet av april månad 1922. Emellertid

såge sig icke riksdagen i stånd att medhinna den definitiva prövningen

av ärendet i så god tid, att riksdagen kunde fatta slutligt beslut i frågan

i sin helhet, innan de redan anvisade medlen kunde förväntas vara konsumerade.

Vid sådant förhållande och då Eders Kungl. Maj:t jämväl

efter sistnämnda tidpunkt otvivelaktigt komme att för arbetslöshetslijälpens

fortsatta bedrivande behöva få ytterligare medel till förfogande, hade

riksdagen funnit nödvändigt, att ett nytt belopp beviljades såsom förskott

å det definitiva arbetslöshetsanslaget. I sådant syfte hade riksdagen

velat anvisa 15,000,000 kronor, som syntes vara tillräckligt för ifrågavarande

verksamhets uppehållande intill den tidpunkt under våren, då riksdagen,

efter vunnen klarare överblick av ställningen, kunde fatta slutligt

beslut i ämnet.

Riksdagen, gjorde vidare vissa uttalanden beträffande den i propositionen

omhandlade frågan om statsbeställning av sten, varjämte riksdagen

med aveende å grunderna för det föreslagna beloppets användning hänvisade

till vad i fråga om det för nämnda ändamål förut förskottsvis beviljade

beloppet av riksdagen uttalats. Sedan riksdagen vidare framhållit,

att riksdagen icke ansett sig böra förrän vid frågans slutliga omprövning

ingå i någon undersökning av eller uttala något omdöme om

det sätt, varpå nämnda grunder dittills av Eders Kungl. Maj:t blivit

tolkade, anmälde riksdagen, att riksdagen till arbetslöshetens bekämpande

på tilläggsstat för år 1922 anvisat, utöver förut för ändamålet beviljade

medel, ett förslagsanslag, högst, 15,000,000 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 291.

3

Då riksdagen nu ansett tiden vara inne att upptaga frågan till

slutlig prövning, har riksdagen i samband därmed behandlat åtskilliga

i anledning av Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition väckta motioner.

Av de i dessa motioner framställd^, förslag har riksdagen ansett

sig böra här omnämna följande.

I motionen nr T: 60 har föreslagits, att riksdagen måtte i samband

med besluts fattande om anslag till arbetslösheten föreskriva, att understöd

i avsevärd omfattning skall utgå in natura/ huvudsakligast av inhemska

produkter.

I huvudsak enahanda yrkande har framställts i motionen nr

I: 83, i det att motionären föreslagit, att vid anslagets beviljande skulle

såsom villkor uppställas att, där understödet av statsmedel utgår till

medellös arbetslös, detsamma, i den mån det är möjligt, bör utgå in

natura och icke kontant.

Vidare har i motionen II: 76 föreslagits, att riksdagen — i syfte

att med i övrigt gynnsammast möjliga verkningar i nationalekonomiskt

och socialpolitiskt avseende medverka till arbetslöshetens bekämpande —

ville besluta, att de medel, som ännu må finnas disponibla av det anslag

på 10 miljoner kronor, som av förra årets riksdag beviljades för export

till nödlidande länder, omedelbart ställas till Kungl. Maj:ts förfogande

för den vidsträcktare användning, som i motionen angivits.

Slutligen har i motionen II: 99 hemställts, att, därest riksdagen beslutade

enligt Eders Kungl. Maj:ts proposition att under vissa villkor från

statens gatustenslager kostnadsfritt tilldela väghållningsdistrikt sten för

iståndsättande av större allmänna infartsvägar till städerna eller andra

allmänna vägar, samma förmåner måtte tillkomma städer, som med sig

inkorporerat landskommun och därvid fått övertaga dess väghållningsskyldighet.

I förevarande proposition har lämnats en ingående redogörelse för

de åtgärder, som från det allmännas sida under fjolåret vidtagits för

bekämpande av arbetslösheten, samt om förhållandena på arbetsmarknaden

för tiden intill senaste årsskiftet. Då det för den slutliga behandlingen

av den nu föreliggande frågan varit nödvändigt att erfara,

huru dessa förhållanden sedan dess utvecklat sig, har riksdagens vederbörande

utskott ansett sig böra från arbets.löshetskommissionen inhämta

närmare upplysningar beträffande såväl arbetslöshetsläget och hjälpbehovet

som därav beroende medelsförbrukning och anslagskrav.

Av dessa upplysningar har i fråga om ställningen på arbetsmarknaden

framgått, att arbetslösheten och därmed hjälpverksamhetens omfattning

hastigt stegrats efter nyåret för att under sistlidne februari må
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 291.

nåd nå sitt hittillsvarande maximum med ett beräknat antal av 156,000

arbetslösa i hela landet, varav i runt tal 65,000 voro understödda och

27.000 anställda i 606 statliga nödhjälpsarbeten. Sedan dess har en

tydlig förbättring inträffat, i det att den 30 sistlidne april hela antalet

arbetslösa preliminärt uppskattades till 127,770, av vilka 52,800 voro understödda

och 23,600 anställda i 657 statliga nödhjälpsarbeten. Huruvida

denna ljusning är förorsakad av en begynnande konjunkturförbättring

eller övervägande bei*or på vårsäsongens inträde, lärer ännu icke med

säkerhet kunna bedömas. Läget på den svenska arbetsmarknaden är i

varje fall enastående ogynnsamt med hänsyn till årstiden, och antalet

arbetslösa samt på grund därav sannolikt också hjälpbehovet kunna

anses dubbelt så stora som vid samma tid i fjol. Utsikterna för framtiden

måste jämväl betecknas såsom synnerligen ovissa, om än en lösning

av vissa alltjämt pågående arbetstvister otvivelaktigt skulle framkalla

ökad företagsamhet på viktiga yrkesområden.

Med den vidgade omfattning, som det allmännas hjälpverksamhet

till följd ap arbetslöshetens starka stegring erhöll under de gångna vintermånaderna,

hade den i propositionen nr 11 framlagda hjälpplanen,

som ligger till grund för där äskade anslagsbelopp, blivit väsentligen

överskriden. Vid sådant förhållande såg sig arbetslöshetskommissionen

nödsakad att vidtaga åtgärder för den ursprungliga hjälpplanens genomförande.

Kommissionen utgick'' därvid från en princip, som tillämpats

under fjolåret och som även tagit sig uttryck i den föreliggande

propositionens beräkningar, nämligen att hjälpverksamheten under

sommarmånaderna skulle avsevärt begränsas, med hänsyn till att

arbetstillfällena under den blidare årstiden äro talrikare än under vintern.

Från understöd och nödhjälpsarbete skola därför tills vidare avstängas

dels lantarbetare, fiskare och andra grovarbetare på landsbygden,

även sådana med försörjningsplikt, från olika tidpunkter efter den 1 innevarande

maj, dels och övriga, icke försörjningspliktiga arbetslösa senast

den 1 instundande juni. Genom den betydande inskränkning av hjälpverksamheten,

som härav blir en följd, och vilken i sin ovan angivna

omfattning även godkänts av Kungl. Maj:t, tror sig arbetslöshetskommissionen

vara i stånd att för senare hälften av detta år kunna i huvudsak

genomföra propositionens hjälpplan. Sålunda beräknas under sagda tid i

genomsnitt 20,000 arbetslösa bliva sysselsatta i statliga nödhjälpsarbeten och

40.000 erhålla understöd. Statens beräknade kostnader för ifrågavarande

verksamhet hava emellertid på grund av nödhjälpslönernas och understödsbeloppens

nedsättning kunnat minskas till 6,so kronor per dag och

nödhjälpsarbetare, samt l,so kronor per dag och understödd, mot resp. 8

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 291. 5

och 2 kronor enligt propositionens hjiilpplan. För tiden xh—S1/i2 1922

blir kalkylen sålunda:

20.000 arbetslösa i nödhj årsarbete å 6,so kronor per arbetsdag

.................... 19,500,000 kr.

40.000 arbetslösa understödda å 1,50 kronor per söckendag 9,000,000 kr.

Summa 28,500,000 kr.

Härtill kommer ett belopp av 3,050,000 kronor, som enligt uppgift

blir erforderligt för att uppehålla hjälpverksamheten under senare hälften

av instundande juni månad, enär de av årets riksdag för ifrågavarande

ändamål redan anvisade tillhopa 35,000,000 kronor lära bliva förbrukade

omkring den 15 instundande juni. Det för året återstående nettomedelsbehovet

skulle således utgöra 31,550,000 kronor. Arbetslöshetskommissionen

har emellertid framhållit, att med hänsyn till dels de ovissa framtidsutsikterna

beträffande det ekonomiska lägets gestaltning samt arbetslöshetens

och hjälpbehovets därav beroende omfattning, dels svårigheterna

att på förhand bedöma verkningarna av ovannämnda avstängningar,

nyss anförda kalkyl är att betrakta som en mmimiberäkning av medelsbehovet

för senare hälften av innevarande år. '' Ett betydande belopp som

reserv anses därför behövligt. Till förfogande stå visserligen även de inkomster,

som under året kunna komma att inflyta i form av vägdistrikts och

kommuners inbetalning av sin andel av kostnaderna för de statliga nödhjälpsarbetena,

men dessa bidrag torde dock, i anseende till vederbörandes

allt brydsammare finansläge, icke kunna uppskattas till mer än 2 å 3 miljoner

kronor. Detta reservbelopp, vilket även måste avses för bestridandet av

statsbidraget till hyreshjälp åt de arbetslösa, kan emellertid med hänsyn

till den svårberäkneliga utvecklingen på arbetsmarknaden icke anses tillräckligt.

För erhållande av någorlunda betryggande marginal synes jämväl

erfordras den till 3,450,000 kronor uppgående skillnaden mellan den

nyss beräknade nettokostnaden av 31,550,000 kronor samt återstoden,

35,000,000 kronor, - av det belopp, som i prop. nr 11 äskats för hjälpverksamhetens

uppehållande under hela året. Härigenom skulle det ifrågavarande

reservbeloppet komma att uppgå till 5 å 6 miljoner kronor, vilken

summa av arbetslöshetskommissionen anses tillräcklig för ändamålet.

Av ovan meddelade sammanställningar rörande gjorda och beräknade

utgifter för hjälpverksamhetens uppehållande — i vilka icke ingå

de utgifter, som för samma syfte bestritts av kommunerna, och vilka för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 291.

(>

år 1921 beräknas hava uppgått till c:a 25 miljoner kronor, för att under

innevarande år sannolikt stiga till ännu högre belopp — framgår nogsamt,

vilka betydande uppoffringar det allmänna ikläder sig för att stödja

de arbetslösa. Givet är, att den starka stegring i de arbetslösas antal,

som den gångna vintern medförde, skulle föranleda en utökning av hjälpverksamheten.

Antalet statshulpna arbetslösa närmade sig också under

februari den för våra förhållanden oerhörda siffran av 100,000. Väl är

det sant, att hela antalet arbetslösa i landet samtidigt översteg nämnda

siffra med c:a 60 %, men riksdagen vill likväl fästa uppmärksamheten på

det sakförhållandet, att den dittills i alla kalkyler anförda proportionen

mellan hela antalet arbetslösa och de genom hjälpverksamheten omhändertagna

på ett ur statsfinansiell synpunkt oroväckande sätt förskjutits,

så att dessa sistnämnda under februari utgjorde c:a 2/.s av hela antalet,

medan relationen i tidigare beräkningar fixerats till högst 50 %. Riksdagen

förbiser icke, att det är det under vintern växande nödläget hos de

arbetslösa, som härigenom kommit till uttryck, men anser sig böra framhålla,

att samma anledning, som vållar de arbetslösas allt svårare betryck,

nämligen den rådande depressionens förlamande inverkan på landets

näringsliv, också alltmera försämrar det allmännas finanser och

därigenom försvårar möjligheten att hjälpa.

Nu ifrågavarande äskanden innebära, om de för statsbeställningar

och kristidsarbeten avsedda medlen inräknas, avsevärt mera än en fördubbling

av fjolårets statsanslag för motsvarande ändamål. Och de belopp,

vartill man kommit, äro av sådan storlek, att riksdagen till fullo kan instämma

i departementschefens uttalande, att man därmed »lärer närma

sig det maximum, vartill medel kunna anskaffas». Emellertid är av den

föregående utredningen uppenbart, att för ett fullföljande av statens

hjälpverksamhet i avsedd omfattning de ifrågasatta anslagsbeloppen

måste anses vara behövliga. Med hänsyn till massarbetslöshetens fortvara

och därav föranlett nödläge har riksdagen funnit ett sådant fullföljande

önskvärt, om än därmed på statskassan ställas krav, som ytterligt

hårt anstränga densamma. Riksdagen finner sig sålunda böra oavkortat

bevilja återstoden av de för de statliga nödhjälpsarbetenas och

understödsverksamhetens uppehållande enligt ovan meddelad plan äskade

medlen eller 35,000,000 kronor, liksom ock de på extra stat för tiden

1 januari—30 juni 1923 äskade 5,000,000 kronor. Till frågan om anslag

för fristående statsbeställningar och kristidsarbetefi återkommer riksdagen

i det följande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 291.

7

I avseende å grunderna för hjälpverksamhetens bedrivande hava under

de gångna åren gällt vissa direktiv, givna av Eders Kungl. Maj:t och

riksdagen, eller, i anslutning till dem, av arbetslöshetskommissionen,

vilken ock i sin verksamhet haft ansvaret för direktivens tillämpning.

Dessa direktiv anknyta sig till tvenne sidor av den nuvarande arbetslöshetspolitiken,

nämligen dels formerna för själva hjälpverksamhetens bedrivande

och därmed sammanhängande spörsmål, dels frågan om denna

hjälpverksamhets begränsande till fall av verkligt oförvållad arbetslöshet

samt angelägenheten av att den öppna arbetsmarknadens arbetstillfällen

bliva till fullo utnyttjade.

Vad först beträffar sättet för hjälpverksamhetens utövande, så bedrives

denna i form av statligt nödhjårsarbete och statsbidrag till kommunernas

understödsverksamhet, och hava därvid tillämpade principer liera

gånger varit föremål för riksdagens prövning och vunnit dess gillande.

Med den utsträckning det allmännas hjälpverksamhet numera erhållit, är

det uppenbarligen av stor betydelse, att arbetslöshetskommissionen intager

en verkligt ledande central ställning på detta område. Genom Eders Kungl.

Maj:ts beslut den 10 mars 1922 med närmare föreskrifter med avseende

å de befogenheter, som skola tillkomma arbetslöshetskommissionen i förhållande

till arbetsdirektionerna för Södra Sveriges och Norrlands Statsarbeten,

synes enligt utskottets uppfattning detta önskemål hava blivit

tillgodosett i vad angår Statsarbetenas bedrivande. Härigenom kan likformighet

åvägabringas ifråga om Statsarbetenas ingripande i olika

landsändar samt deras verksamhet enhetligt inriktas på mera produktiva

arbetsuppgifter. I sådant hänseende anser riksdagen, att i den mån så

lämpligen kan ske, företräde bör lämnas åt jord- och skogsförbättringsarbeten,

varjämte hinder icke synas böra möta att jämväl använda Statsarbetena

som ett led i det arbete för den inre kolonisationens befrämjande,

som påkallas av önskvärdheten att till jordbruket återföra övertaliga

industriarbetare.

Vidkommande lönerna vid de statliga nödhjälpsarbetena meddelade

riksdagen i sin skrivelse nr 22 det direktivet, att dessa löner på de särskilda

orterna borde mera smidigt anpassas efter den rådande lönenivån,

än som på sina håll dittills torde hava varit fallet. Vidare framhölls, att

arbetslöshetskommisionen för varje särskilt fall torde böra fastställa, med

huru mycket en nödhjälpsarbetares löneförmåner skola understiga de löner,

som äro gällande för grovarbetare på den öppna arbetsmarknaden, med

skälig hänsyn därvid tagen till vederbörandes möjligheter att bereda sig

uppehälle på den sålunda fastställda nödhjälpslönen. I anledning härav

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 291.

har också arbetslöshetskommisionen genom särskild undersökning låtit å

respektive orter utröna den öppna arbetsmarknadens gängse grovarbetarlöner

samt med ledning av därvid konstaterade lägsta lön, för vilken arbete i avsevärd

omfattning kan beredas, bestämt nödhjälpslönens storlek. I de fall,

där framställning gjorts om ändring i de sålunda fastställda nödhjäpslönerna,

har kommissionen verkställt kontrollundersökning i syfte att, om

skäl därtill prövades föreligga, vidtaga erforderlig rättelse. Mot kommissionens

angivna förfaringssätt bär riksdagen ingenting att erinra.

Riksdagen vill tillika för sin del godkänna det av kommissionen fastställda

förhållandet mellan de sålunda konstaterade lönerna och nödhjälpslönerna

med de mindre modifikationer, som blivit av Eders Kungl. Maj:t

vidtagna, samt vill tillägga, att uppmärksamhet även framdeles, med

beaktande av ovan anförda skälighetssynpunkter, måste ägnas åt nödhjälpslönernas

anpassning efter de alltjämt pågående löneändringarna på

öppna arbetsmarknaden.

Vidare uttalade riksdagen, att på grund av det inre samband,

som inom den nu tillämpade arbetslöshetspolitiken förefinnes mellan nödhjälpslöner

och gällande understödssatser, de förra böra ställa sig fördelaktigare

än de senare, och att ett lämpligt avstånd dem emellan städse

bör bibehållas, varjämte riksdagen framhöll, att kommissionen ägde befogenhet

att vid fattande av beslut rörande understödsverksamhetens igångsättande

eller fortsatta bedrivande uppställa villkor beträffande understödsbeloppens

storlek. I samband med nyssnämnda systematiska reglering av

nödbjälpslönerna bar också kommissionen bestämt, att arbetslöshetsunderstöd

pr familj efter den 1 maj 1922 får utgå med högst 2/3 av den

för vederbörande ort konstaterade, lokala grovarbetarförtjänsten. Gentemot

denna maximigräns för understödsbeloppen bar riksdagen heller

ingenting att erinra.

Den ovan angivna andra gruppen av direktiv hade två huvudsyften.

Det ena att, av naturliga skäl, det allmännas hjälpverksamhet

bleve inriktad uteslutande på de oförvållat arbetslösa. Det andra att —

både med hänsyn till ovissheten, huruvida verksamheten kunde fullföljas

ens i denna omfattning, och med hänsyn till nödvändigheten att icke

genom densamma försvåra den allmänna arbetsmarknadens anpassning

efter förändringarna inom det ekonomiska livet — alla arbetstillfällen i

den öppna marknaden borde utnyttjas, och ytterligare sådana om möjligt

måtte beredas. Erfarenheterna från de gångna åren visa enligt utskottets

mening, att de givna direktiven varit i och för sig riktiga och att de

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 291.

9

av kommissionen tillämpats på ett sätt, ägnat att, trots många vanskligheter,

så långt - görligt är, tillgodose syftena med dessa direktiv.

Även med de betydande anslag, som nu lämnas hjälpverksamheten,

måste den inskränkas till att omfatta endast en del av de arbetslösa. I

detta hänseende är ställningen densamma som förut. Det ligger alltjämt

den största vikt därpå, att man begränsar hjälpverksamheten till de oförvållat

arbetslösa, att den öppna marknadens arbetstillfällen tillvaratagas,

samt att tillkomsten av nya arbetstillfällen underlättas. Ur dessa synpunkter

finnes således all anledning att fasthålla vid de direktiv, som

under de gångna åren gällt.

Emellertid hava som bekant under innevarande år yppats vissa

meningsskiljaktigheter, icke om dessa direktiv i och för sig, men väl om

sättet för deras tillämpning i vissa fall. Och då de åtgärder, som därav

föranletts, äga eller åtminstone kunna komma att äga en ganska stor

betydelse för ett lyckligt fullföljande av huvudsyftena med direktiven,

anser sig riksdagen böra något närmare ingå på denna sak. För att fullt

klargöra densamma torde det vara behövligt att i korthet redogöra förde

givna direktiven och deras tillämpning i det hela.

Redan vid igångsättandet av statens hjälpverksamhet framhölls,

att arbetslöshetsunderstöd borde utgå endast därest och så länge en person

vore oförvållat arbetslös, detta av hänsyn dels till statens och kommunernas

ekonomi, men dels även till den demoraliserande verkan, som

visat sig följa av någon längre tids sysslolöshet under tagande av understöd.

För tilldelande av understöd skulle därför fordras, att vederbörande

visat sig hava sökt arbete, utan att kunna erhålla sådant; och understödets

fortvaro skulle bero av att samma förhållande fortfarande förelåge.

Erbjöds arbete, skulle understödstagaren därför i regel vara skyldig

att taga sådant, och vägran härav skulle medföra vederbörandes avstängande

från hjälpverksamheten.

Emellertid måste denna regel i tillämpningen underkastas närmare

förtydliganden.

Var det erbjudna arbetet icke föremål för någon arbetskonflikt,

skulle anvisning till sådant arbete av understödstagare eller nödhjälpsarbetare

ske utan annan inskränkning än som betingades av- att blott lämplig

arbetskraft borde anvisas. Om den, som erhöll anvisning, ej åtlydde

denna, eller, därest arbetsgivaren ville betro honom arbetet, vägrade mottaga

detta, skulle han ej vidare anses oförvållat arbetslös utan avstängas.

Från denna grundsats gjordes undantag för det fall, att den lön, som

erbjödes, vore att anse som oskäligt låg. Förelåg ifråga om arbetsstället

kollektivavtal, ansågs varje underbud av avtalets lönesatser innefatta en

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 14 saml. Nr 291. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 291.

oskäligt låg lön; om åter kollektivavtal ej förelåg, ansågs den bjudna

lönen oskäligt låg, om den understeg vad som vid ifrågavarande tidpunkt

kunde betecknas som den gängse lönenivån i orten för dylikt arbete.

Var enligt dessa regler den erbjudna lönen oskäligt låg, kunde den till

arbetet anvisade vägra att antaga detsamma utan att därigenom för
verka

sin rätt till understöd eller nödkjälpsarbete.

Mera invecklade blevo förhållandena, där arbetskraft rekvireras för

arbete, som var föremål för arbetskonflikt. I detta hänseende har man

skilt på de fall, där en allmän konflikt råder, d. v. s. en konflikt, som

omfattar det övervägande antalet arbetare inom visst fack antingen på

en särskild ort eller inom landet i dess helhet, och dem, där en partiell

konflikt föreligger.

Så snart allmän konflikt inträdde i ett fack, avstängdes omedelbart

alla fackets arbetare på orten respektive i landet från hjälpverksamheten.

Såsom berörd av allmän konflikt betraktas därvid varje sådan person,

som haft sin sista, mera stadigvarande sysselsättning inom facket ifråga.

Om rekvisition av arbetskraft skedde för att besörja de sålunda avstängdas

arbete, skulle jämlikt den offentliga arbetsförmedlingens praxis, att

arbetsförmedlingen under alla omständigheter fortgår oberoende av inträffade

arbetsinställelser, anvisning visserligen ske, men det förelåg ingen

skyldighet för arbetare, tillhörande utanför konflikten stående grupper, att

taga sådant arbete; en vägran härav inverkade ej på rätten till understöd.

Var åter fråga om en partiell konflikt, skedde omedelbart avstängning

endast av de arbetare, som direkt berördes av konflikten. Men om

arbetskraft rekvirerades för att besörja det av dem lämnade och blockerade

arbetet, skulle det på nyss angivna grunder å andra sidan i och för sig

icke föreligga hinder att anvisa till arbetet andra arbetslösa — inom

eller utom den organisation, vars medlemmar deltogo i konflikten —, i

den mån de ur yrkessynpunkt ansågos lämpliga för arbetet. Frågan om

påföljden av vägran att hörsamma anvisning eller att antaga arbetet,

där det erbjöds, skulle, såvida ej avtalsbrott förelåg från arbetsgivarens

sida, bedömas med hänsyn därtill, huruvida den bjudna lönen vore enligt

eljest tillämpade grunder att anse som oskäligt låg eller icke.

Medan inom arbetslöshetskommissionen rått full enighet i övrigt

rörande de sålunda tillämpade grunderna för hjälpverksamheten, hava

meningsskiljaktigheter vid olika tillfällen där yppats i fråga om ställningen

till sådana arbetstillfällen, vid vilka konflikt föreligger. Enighet

har visserligen rått därom, att understöd icke må utgå till de i konflikt

direkt deltagande eller, i händelse av allmän konflikt, till arbetare inom de

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 201.

11

fack, som befinna sig i konflikt — en princip, till vilken även Eders Kungl.

Maj:t uttalat sin anslutning. Men däremot liava rests invändningar mot

majoritetens uppfattning, att vid partiell konflikt anvisning av arbetslösa

till det blockerade arbetet borde ske och skyldighet föreligga att

antaga arbetet, så framt lönen ej vore oskäligt låg. Och dessa invändningar

hava föranlett Eders Kungl. Maj:t att genom beslut den 10 mars

innevarande år meddela ändrade bestämmelser i sådant hänseende.

Enligt dessa bestämmelser får ifråga om arbetslösas avstängande

från understöd, emedan de underlåtit efterkomma given anvisning till

arbete, som av fackorganisation förklarats i blockad, icke prövas av det

lokala understödsorganet utan hänskjutas till arbetslöshetskommissionens

arbetsutskott. Uppnås inom detta arbetsutskott icke enighet, skall frågan

efter viss ytterligare utredning avgöras av Eders Kungl: Maj:t. Intill

dess beslut i frågan meddelats av arbetsutskottet eller av Eders Kungl.

Maj:t, bör avstängning från understöd icke äga rum. Körande motiveringen

för de sålunda meddelade bestämmelserna må här hänvisas till

det offentliggjorda stadsrådsprotokollet.

I fråga om dessa spörsmål vill riksdagen för sin del uttala, att

den allmänt erkända principen om statens neutralitet gentemot stridande

parter å arbetsmarknaden lärer böra vidhållas jämväl i fråga

om arbetslöshetspolitiken. Så skulle dock icke vara fallet, därest vid

arbetskonflikt understöd utginge till arbetare, vilka till följd av sin intressegemenskap

med de i konflikten deltagande kunna anses solidariska

med dem. När arbetslöshetskommissionen också enat sig om — och

Eders Kungl. Maj:t härutinnan icke gjort ändring —, att vid konflikt av

allmän karaktär låta avstängningsåtgärder drabba icke blott arbetare vid

de direkt berörda arbetsställena utan även andra arbetare inom samma

industrigren, innebär detta just eu tillämpning av ifrågavarande princip;

och skälet härför är uppenbarligen, att konfliktens utgång berör icke blott

de förras utan även de senares intressen.

Så vitt riksdagen kan finna, föreligger i detta hänseende icke någon

principiell skillnad mellan allmänna och partiella konflikter. Många

gånger torde strider å arbetsmarknaden, som uppträda under den partiella

konfliktens form, i själva verket vara ett led i en genomgående plan, avsedd

att förändra löne- och arbetsvillkoren inom hela yrket, respektive

industrier. Där detta är förhållandet, synes ''i nu ifrågavarande hänseende

höra tillämpas samma principer som vid allmänna konflikter,

nämligen att all hjälpverksamhet från det allmännas sida upphör. Riksdagen

förbiser dock icke, att undantagsfall kunna inträffa, då en partiell

konflikt har annan anledning och innebörd än den nu angivna. Såsom

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 291.

sådana kunna betraktas de partiella konflikter, vilka icke kunna skäligen

anses i avsevärd mån inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren

inom facket på orten, respektive landet. Vid dessa bör avstängning endast

gälla de i konflikten direkt deltagande.

Med avseende å prövningen av frågan om partiell konflikts inverkan

på hjälpverksamheten, lärer nu gälla, att, om enighet icke vinnes inom

arbetslöshetskommissionens arbetsutskott, frågan skall hänskjutas till Eders

Kungl. Maj:ts avgörande. Under tiden utgår understöd till alla arbetslösa

inom facket, vilka ej direkt beröras av konflikten. Understöd kan sålunda

komma att utgå under flera veckor, även om det sedermera vid den slutliga

prövningen befunnits, att så rätteligen icke bort ske. Riksdagen finner icke en

sådan ordning tillfredsställande. Till en början ma erinras, att det torde vara

kommun obetaget att, oberoende av de statliga myndigheternas uppfattning,

anse arbetskonflikt vara av beskaffenhet att böra föranleda avstängning.

Enligt riksdagens uppfattning bör dock prövningen av konflikters karaktär

förläggas till arbetslöshetskommissionen, vilken för detta ändamål har att

hos de lokala arbetslöshetskommittéerna inskärpa nödvändigheten att till

kommissionen omedelbart anmäla inträffade arbetskonflikter inom fack, för

vars arbetslösa hjälpverksamhet pagar i orten. Kommissionens arbetsutskott

prövar ofördröjligen konfliktens karaktär samt meddelar beslut,

vilket genast skall gå i verkställighet. Har inom utskottet ratt olika

meningar, hänskjutes ärendet till Eders Kungl. Majrts avgörande. Därest

utskottet beslutat hjälpverksamhetens upphörande, skall detta gälla till

dess Eders Kungl. Maj:t tilläventyrs ändrat utskottets beslut, i vilket fall

understöd utbetalas även för tid avstängning ägt rum.

Med sammanfattande av vad nu anförts, vill riksdagen, på samma

gång riksdagen fasthåller vid de av riksdagen förut bestämda allmänna

grunderna för hjälpverksamhetens bedrivande, såsom riktlinjer för dessa

grunders tillämpning i fortsättningen vid fall av arbetskonflikt angiva,

att vid allmän konflikt inom ett fack dithörande arbetare på orten,

respektive i landet, avstängas från såväl understöd som nödhjälpsarbeten;

att enahanda åtgärder vidtagas för vederbörande ort vid partiell konflikt,

dock icke i de fall, då densamma icke skäligen kan anses i avsevärd

mån inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom facket för

orten respektive landet;

att vid såväl allmänna som partiella konflikter vederbörande kommunala

arbetslöshetskommitté omedelbart skall underställa arbetslöshetskommissionen

frågan om konfliktens karaktär, därvid kommissionens

arbetsutskott har att, därest konflikten prövas hava karaktären av allmän

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 291. 13

eller därmed likställd partiell konflikt, ofördröjligen meddela beslut, vilket

genast skall verkställas;

samt att, därest enighet inom utskottet ej uppnås i fråga om partiell

konflikts karaktär av allmän, ärendet skall liänskjutas till Eders Kung].

Maj:t, varvid dock ovannämnda beslut beträffande hjälpverksamheten skall

bestå i avvaktan på Eders Kungl. Maj:ts beslut.

Beträffande den nuvarande hjälpverksamhetens förhållande till andra

slag av arbetskonflikter, såsom strejker och blockader vid statligt

nödhjälpsarbete, s. k. blockad för ny arbetskraft, konflikt som indirekt

arbetslöshetsorsak m. fl., har arbetslöshetskommisionen utbildat en praxis

som meddelats vederbörande kommunala hjälporgan genom cirkulär.

Gentemot däri angivna direktiv har riksdagen ingenting att erinra.

Såsom riksdagen x-edan omförmält, hava genom Eders Kungl. Maj:ts

beslut den 10 mars 1922 särskilda former fastställts för prövning av paiäiella

konflikter. Oaktat tillämpningen av nyss angivna grundsatser lärer medföra

eu begränsning av området för denna provning och ehuru Eders

Kungl. Maj:t vid sitt ståndpunktstadgande skulle hava stödet av en särskild

nämnds bedömande, ligger det dock enligt riksdagens mening stor vikt

på, att vid hithörande frågors behandling inom arbetslöshetskommissionens

arbetsutskott, representanter för såväl arbetsgivare som arbetare beredas

tillfälle att deltaga vid sidan av det allmännas representanter.

Riksdagen anser sig till sist i detta sammanhang böra erinra, att

den nu pågående hjälpverksamheten icke är någon på lagstiftning grundad

samhällelig omvårdnad om de arbetslösa utan allenast eu provisorisk,

av fiå behovsprövning i varje särskilt fall beroende anordning, som det

allmänna vidtagit med hänsyn till rådande nödläge och i mån av för

ändamålet tillgängliga medel. Det allmännas vederbörande organ hava

följaktligen skyldighet att noga tillse, att dennaVerksamhet i görligaste

mån begränsas, att dess bedrivande sker med all hänsyn till nuvarande tids

svåra finansiella förhållanden samt att densamma ingenstädes upprätthålles

längre än nödvändigt. Särskilt må ock framhållas angelägenheten av att

mindre arbetsdugliga eller arbetsovilliga personer — för vilkas omhändertagande

andra former finnas -— icke komma att belasta denna verksamhet.

Riksdagen övergår nu till behandling av några av arbetslöshetskommissionen

och departementschefen framställda förslag till vissa förändringar

i gällande grunder för hjälpverksamheten för arbetslösa.

I likhet med arbetslöshetskommissionen och departementschefen finner

riksdagen det välbetänkt och rättvist, att på grund av arbetslöshetens långvarighet

statsunderstöd till hyresbetalning framdeles må kunna utgå järn
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 291.

val för arbetslös, åt vilken arbetsgivare upplåtit bostadslägenhet. Nu

gällande undantag för dylik lägenhet bör sålunda upphävas. I samband

härmed anser sig riksdagen böra framhålla det önskemålet, att det vid

beviljandet av statligt hyresbidrag till arbetslösa i sådana fall, där kommunen

själv är hyresvärd åt de understödssökande, noga tillses, att kommunen

icke bereder sig oskälig fördel på statens bekostnad.

Redan i sin skrivelse nr 77 angående arbetslöshetsfrågan vid fjolårets

riksdag betonade riksdagen lämpligheten därav, att de av länsstyrelserna

utsedda revisorerna, vilka i kommunerna hava att i detalj bevaka

statens intressen vid understödsverksamhetens utövande, erhölle en ställning,

som motsvarade deras viktiga funktion. Erfarenheten från de senast

gångna åren synes hava givit vid handen, att nämnda önskemål bäst

skulle förverkligas genom att låta dessa kronans ombud få åtnjuta skälig

ersättning av statsmedel. Arbetslöshetskommissionen och departementschefen

föreslå också åtgärd i sådant syfte. Riksdagen vill, i anslutning

till sin förut intagna ståndpunkt, icke heller motsätta sig att bemyndigande

lämnas arbetslöshetskommissionen att efter samråd med vederbörande

länsstyrelse från och med år 1922 till ifrågavarande revisorer

utbetala ersättning, beräknad med hänsyn till deras arbetsbörda och

efter de närmare grunder Kungl. Maj:t finner skäligt bestämma.

Härigenom torde man kunna förvänta större effektivitet av dessa revisorers

arbete — något som numera, med hänsyn till understödsverksamhetens

starka utveckling, är ännu mera påkallat än förut — utan att

därmed deras uppgift förtoges sin karaktär av tillfällig krisanordning.

Mot departementschefens förslag om bemyndigande för Kungl. Maj:t

att genom särskilt beslut förordna om hjälpverksamhetens utsträckande till

främmande lands medborgare, under förutsättning av reciprocitet mellan

vederbörande land och* Sverige ifråga om på sådan utrikes ort bosatt,

arbetslös svensk undersåte, har riksdagen intet att erinra.

I den framställning från arbetslöshetskommissionen av den 23

december 1921, som ligger till grund för förevarande proposition, hava

inom kommissionen delade meningar framförts endast beträffande ett

spörsmål, nämligen huruvida kommuner skola äga, när de vid särskilda

nödlijälpsarbeten i egen regi sysselsätta eljest understödsbehövande arbetslösa,

såsom bidrag til) dessas avlönande, av statsmedel utbekomma

de belopp, som eljest skulle utgått som statsbidrag till understöd åt

dem. Liksom departementschefen håller riksdagen före, att ett sådant

förfarande icke låter sig förena med de av statsmakterna hittills givna

direktiven beträffande arbetslöshetshjälpen, utan att en förändring av

dessa måste vidtagas, om förslaget skall kunna förverkligas. Arbets
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 291.

15

löshetskommissionens majoritet har funnit förslaget i fråga behjärtansvärt

och överensstämmande med den hittills förda arbetslöshetspolitikens princip,

att hellre bereda arbete än understöd, men avstyrker likväl förslaget av

statsfinansiella och organisationstekniska skäl. Gentemot denna kommissionsmajoi

itetens uppfattning hava trenne ledamöter anfört avvikande

mening samt med hänsyn till önskvärdheten att i görligaste mån få

nyttiga arheten utförda för de belopp, som eljest skulle utgå till improduktiv

understödsverksamhet, tillstyrkt, att statsbidrag på vissa villkor

och mot betryggande garantier må utgå till rent kommunala nödhjälpsarbeten.

Efter erinran att föreliggande fråga genom särskilda framställningar

från några kommuner bragts inför Eders Kungl. Maj:t ansluter sig

departementschefen till den av reservanterna förordade linjen, men förutsätter

liksom dessa, att arbetslöshetskommissionen enligt de närmare

direktiv, som Eders Kungl. Maj:t skulle komma att utfärda, noggrant prövar

från kommunerna inkommande förslag till arbeten, begränsar statsbidraget

per anställd arbetslös till vad skäligen kan beräknas eljest utgå i statsbidrag

till understöd, reglerar arbetsförhållandena i anslutning till de

vid jämförliga Statsarbeten gällande grunderna och i allmänhet övervakar,

att statsmedel icke användas i vidare mån än det oundgängliga

hjälpbehovet kräver.

Riksdagen har vid övervägandet av detta förslag funnit, att beaktansväxda

skäl. kunna anföras såväl för som mot detsamma. Såsom

kommissionsmajoriteten framhåller, äro sålunda de flesta kommuner näppeligen

så utrustade, att de kunna vara i stånd att självständigt planlägga,

utföra och övervaka nödhjälpsarbeten av mera krävande art. En

minskning av de statliga och en ökning av de kommunala nödhjälpsarbetena

kunde också äventyra den överblick och enhetlighet på detta område,

som uppnåtts genom den hittillsvarande organisationen och som är

av stor vikt även vid det planmässiga genomförandet av en kommande avveckling.

Slutligen kunde befaras, att förslaget i tillämpningen skulle medföra

ett stimulerande av det kommunala arbetsintresset i högre grad, än

som pakallades för arbetslöshetens rationella bekämpande, varigenom såväl

statens som kommunernas finanser bleve lidande.

A andra sidan synes det emellertid riksdagen vara i hög grad önskvärt

att på den nu anvisade vägen möjliggöra en begränsning av den

oberäknat stora statliga organisation, som måst improviseras för de statliga

nödhjälpsarbetena. Även om man vid dessa kunnat i viss mån använda

kommunernas egna tekniska organ, så synes dock utnyttandet av dessa

kunna ske i större utsträckning genom accepterande av det nu föreliggande

förslaget. Den decentralisering av arbetsledningen, som genom

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Riksdagens skrivelse Nr 291.

detsamma skulle vinnas, lärer snarast komma att underlätta en blivande

fullständig avveckling av nödhjälpsarbetena, då staten för de under kommunal

regi bedrivna arbetena icke atager sig nagra kontraktsförbindelser

och sålunda lättare kan, när helst ställningen på arbetsmarknaden icke

längre anses påkalla deras bedrivande, genom understödsverksamhetens

inställande upphöra med sitt bidragslämnande. Med hänsyn i övrigt till

de av minoriteten av arbetslöshetskommissionen och departementschefen

anförda skälen ansluter sig riksdagen därför till den av dem intagna

ståndpunkten. De ovan berörda risker av organisatorisk och finansiell

art, som en förändring på denna punkt kunde medföra, lära i allt väsentligt

kunna förebyggas genom arbetslöshetskommissionens allmänna

befogenhet att kontrollera kommunernas hjälpverksamhet samt genom de

av departementschefen angivna begränsningarna för kommunernas rörelsefrihet.

Särskilt anser sig riksdagen böra framhålla vikten av att medgivande

till arbeten av ifrågavarande slag lämnas endast i den mån

arbetslöshetens rationella bekämpande det påkallar, att uttagningen av

arbetslösa till desamma sker enligt de för statliga nödhjälpsarbeten gällande

principer, att lönerna icke överstiga de för statliga nödhjälpsarbeten

å orten vederbörligen fastställda samt att i statsbidrag till dessa

löner icke lämnas högre belopp än som skulle hava utgått, därest vid

dessa arbeten anställda uppburit understöd.

Det av reservanterna inom kommissionen framhallna otillfredsställande

förhållandet, att i kommunerna betydande belopp dagligen betalas

utan reell motprestation från de arbetslösas sida, synes emellertid böra

förtjäna beaktande. I detta avseende har framhållits lämpligheten därav,

att kommun, som lämnar arbetslöshetsunderstöd, av de sålunda understödda

må äga begära, att de under viss begränsad tid ställa sin arbetskraft

till kommunens förfogande. Att i ersättning för understöd kräva skälig

arbetsprestation synes också riksdagen innebära en riktig och värdefull

tanke, genom vars förverkligande vissa av den nuvarande understödsverksamhetens

vådor skulle kunna förebyggas. Enligt uppgift lärer också

eu och annan kommun ute i landet på eget bevåg redan prövat denna

utväg genom att av de arbetslösa som villkor för understöds utgående

fordra en viss enklare arbetsprestation per vecka för kommunens räkning.

Huruvida statsbidrag nu kan utgå till kommun, som sålunda förknippar

sin understödsverksamhet med dylik kommunal arbetsplikt, torde ej vara

fullt kl ar gjort. Eventuellt hinder härför synes emellertid enligt riksdagens

uppfattning böra avlägsnas, så att de betydelsefulla försöken på detta

område må kunna fullföljas, varvid det torde böra ankomma^ på arbetslöshetskommissionen

att efter närmare anvisningar av Eders Kungl. Maj:t

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse AV 291.

17

övervaka kommunernas åtgärder härutinnan. Å andra sidan lärer det icke

vara skäligt att såsom motprestation för det belopp, vartill understöden

måste begränsas, avkräva de arbetslösa mera arbete än som motsvarar

två dagars arbetstid i veckan.

Jämlikt den 4 november 1921 givet åläggande inkommo före årets

slut de affärsdrivande verken ävensom arméförvaltningen, marinförvaltningen,

medicinalstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt senare

lotsstyrelsen och sjökarteverket till Eders Kungl. Maj:t med förslag till de

statsbeställningar, som inom deras förvaltningsområden lämpligen kunde

ifrågakomma för arbetslöshetens lindrande. Häröver avgav arbetslöshetskommissionen

ett hemligt utlåtande, varvid kommissionen med hänsyn till

att det statsfinansiella läget icke synts kunna medgiva, att samtliga före•slagna

beställningar kunde komma till utförande, angav några synpunkter

beträffande ett eventuellt urval bland dem. I föreliggande proposition beräknas

15,000,000 kronor för, bland annat, ifrågavarande ändamål, att utgå

av det allmänna arbetslöshetsanslaget, varav 5,000,000 kronor för beställningar,

gjorda av andra statsinstitutioner än kommunikationsverken. För

dessa senare göra sig. ifråga om beställningar från den enskilda industrien

-enahanda synpunkter gällande som beträffande de av dessa verk i egen

regi utförda nödhjälpsarbeten, de s. k. kristidsarbetena, nämligen att

någon del av kostnaden för dessa beställningar bör belasta vederbörande

verks kapitalkonto, d. v. s. utgå av lånemedel. De belopp, som för beställningar

och kristidsarbeten för kommunikationsverken skola utgå från

det allmänna arbetslöshetsanslaget, hava beräknats till 10,000,000 kronor.

I sin skrivelse den 8 sistlidne april nr 99, vari anmäldes, att propositionen

nr 12 bifallits, erinrade riksdagen, att riksdagen vid fattande

av beslut den 18 sistlidne mars angående regleringen för tiden 1 januari

—30 juni 1923 av utgifterna för kapitalökning i avseende å statens

järnvägar och vattenfallsverk dels framhållit, att under år 1921 betydande

arbeten å statens järnvägsbyggnader i Norrland utförts med anslag

från arbetslöshetsmedel samt att det enligt utskottets uppfattning även

hädanefter torde komma att visa sig av förhållandena motiverat att i

sådan ordning anvisa ytterligare anslag för samma ändamål, dels ock beslutat

att i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t giva tillkänna den uppfattningen,

att för fortsättande av kraftverksbygget vid Lilla Edet och i samband

därmed stående materialbeställningar hinder ej mötte för Eders Kungl.

Maj:t att disponera, bland annat, 3,500,000 kronor av det allmänna arbetslöshetsanslaget.

I skrivelsen nr 99 betonade emellertid riksdagen, att

Eders Kungl. Maj:t endast skulle hava rätt att från de anslag av lånemedel,

varom i proposition nr 12 varit tal, anvisa bidrag till affärsverkens

Bihang till riksdagens ''protokoll 1922. 14 samt. Nr 291. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse Nr 291.

kristidsarbeten och till de statsbeställningar, som kunde bliva en följd av

dessa kristidsarbetens igångsättande. Frågan, huruvida samma anslag

jämväl borde kunna disponeras för ovannämnda fristående statsbeställningar,

ansåg riksdagen höra upptagas och avgöras först i samband med

behandlingen av ifrågavarande spörsmål i proposition nr 11.

Trots de starka betänkligheter, som med hänsyn till det statsfinansiella

läget kunna resas emot anvisande av ett så betydande belopp som

15,000,000 kronor för ifrågavarande fristående statsbeställningar och

kristidsarbeten, har riksdagen likväl ansett sig böra medgiva, att så sker,

I likhet med departementschefen finner nämligen riksdagen synnerligen

önskvärt, att för arbetslöshetens bekämpande även åtgärder av förebyggande

karaktär vidtagas. Beträffande nu ifrågavarande förslag till statsbeställningar

måste visserligen medgivas, att desamma endast till en

mycket ringa del kunna täcka de synnerligen stora orderbehov, som föreligga

inom de allra flesta grenar av den svenska industrien. Vidare lär

man kunna utgå ifrån, att arbetslösheten icke kommer att minskas med

hela det antal arbetare, som skulle komma att sysselsättas genom dessa

beställningar. Uppenbart är dock, att genom sådana beställningar viss

minskning av arbetslösheten skulle inträda samt att respektive företag

skulle tillföras ökade möjligheter att längre tid och i större omfattning

än eljest vore möjligt uppehålla driften.

Vidkommande de närmare villkoren för de fristående statsbeställningarna

utgår riksdagen ifrån, att dessa göras hos svenska företag samt

endast i den mån sådana priser kunna ernås, som kunna anses skäliga

med hänsyn till ifrågavarande anslags karaktär av nödhjälpsanslag, ävensom

att beställningarna effektueras genom nytillverkning och icke genom

leverans från lager. Den fordran torde jämväl böra uppställas, att trvggad

arbetsfred är att emotse hos de företag, hos vilka beställningarna

skola göras. Beträffande de synpunkter, som böra vara .avgörande för

urvalet av statsbeställningarna, har det synts riksdagen, som om härvid

företräde borde lämnas sådana industriprodukter, varav vederbörande

gren av statsförvaltningen under den närmaste framtiden befinnes vara i

behov, och med vilkas^ anskaffande man således icke utan olägenhet kan

lata alltför länge anstå. I sadant hänseende synas ifrågavarande beställningar

till lotsstyrelsen, sjökarteverket samt flvgväsendet vara särskilt

lämpliga. Vid varje beställning torde även avgörande hänsyn böra tagas

till den lindring av rådande arbetslöshet, som därav kan förväntas följa.

Härutinnan torde yttrande av arbetslöshetskommissionen i regel böra

inhämtas. I övrigt får riksdagen ansluta sig till vad departementschefen

anförde till statsrådsprotokollet den 4 november 1921 och därvid framhålla,

att det synes särskilt önskvärt att uppmuntra verksamheten inom

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 291.

19

den hårt trängda mekaniska verkstadsindustrien. Beställningar hos denna

torde också vara mest ägnade att indirekt gagna järn- och metallverken,

vilka i än högre grad än verkstadsindustrien drabbats av depressionen.

Beträffande de närmare villkoren för igångsättandet och bedrivandet

av kommunikationsverkens kristidsarbeten får riksdagen hänvisa till sina

uttalanden härutinnan i meromnämnda skrivelse nr 99. Mot de principer,

som departementschefen anfört beträffande ifrågavarande kostnaders

fördelning på lånemedel och arbetslöshetsmedel, har riksdagen intet

att erinra.

Vidkommande ovanberörda motion II: 76, vari hemställes, att vad

som ännu må finnas disponibelt av det anslag på 10,000,000 kronor,

som av förra årets riksdag beviljades för export till nödlidande länder,

omedelbart ställes till Eders Kungl. Maj:ts förfogande för en vidsträcktare

användning till stöd för svensk export av industrialster än vad av

riksdagen vid anslagets beviljande förutsattes, vill riksdagen erinra därom,

att 1920 års riksdag bemyndigade Eders Kungl. Maj:t att lämna

en statsgaranti på högst 10,000,000 kronor för att möjliggöra Sveriges

deltagande i en internationell hjälpaktion till förmån för vissa nödlidande

länder i Centraleuropa, Tyskland och Byssland ej inbegripna (riksdagens

skrivelse nr 405/1920). Sedan det emellertid visat sig, att denna form

för statens medverkan icke kunde utnyttjas av de svenska exportörerna,

beslöt 1921 års riksdag, med återkallande av ovannämnda beslut, att för

beredande av varukredit åt vissa nödlidande länder på tilläggsstat för

samma år ställa till Eders Kungl. Maj:ts förfogande ett reservationsanslag

av 10,000,000 kronor (riksdagens skrivelse nr 102/1921), och uttalade riksdagen

därvid bl. a., att beloppet syntes i främsta rummet böra komma

de länder till godo, vilkas läge gjorde ett bistånd från svensk sida särskilt påkallat.

Riksdagen har inhämtat, att av detta anslag hittills endast ett

mindre belopp för export av utsädeshavre till Polen kommit till användning.

Enligt uppgift lära emellertid åtskilliga större leveranser till Polen

och Lettland samt eventuellt också Estland vara under förberedande.

Även om dessa komma till stånd, skulle av hjälpkreditanslaget återstå

odisponerat i runt tal 4,675,000 kronor. Det vill därvid synas riksdagen,

som om av anslaget odisponerade medel av Eders Kungl. Maj:t skulle

kunna få nyttjas på sätt motionären föreslagit.

Beträffande det i motionerna I: 60 och 83 upptagna spörsmålet

om utanordnande av arbetslöshetsunderstödet, i den mån det är möjligt,

in natura och icke kontant, vill riksdagen för sin del uttala sin anslutning

till uppfattningen om önskvärdheten av nämnda anordning, men

anser särskilt åläggande härom olämpligt och onödigt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrivelse Nr 291.

Slutligen har i motionen nr II: 99 föreslagits, att förmånen av

kostnadsfritt tillhandahållande av sten från statens gatstenslager, varom

förslag framställts i propositionen, även måtte tillkomma städer, som

med sig inkorporerat landskommun och därvid fått övertaga dess väghållningsskyldighet.

I sin skrivelse nr 98 har riksdagen i samband med

anmälan om sitt bifall till ifrågavarande förslag från Eders Kungl. Maj:ts

sida, uttalat sin anslutning till motionärens önskemål.

Såsom riksdagen i början av denna skrivelse erinrat, har riksdagen

såsom förskott å den slutliga anvisningen för nu ifrågavarande ändamål

beviljat två särskilda belopp, ett å 20,000,000 kronor och ett å 15,000,000

kronor, båda såsom förslagsanslag, högst. Denna anslagsbeteckning var

givetvis betingad av de särskilda förhållanden, under vilka anvisningarne

skedde och stod för övrigt i överstämmelse med Eders Kungl. Majrts förslag

i ämnet. De belopp, som riksdagen, enligt vad a*v det ovan anförda framgår,

nu beviljar, eller 50,000,000 kronor å 1922 års tilläggsstat och

5.000. 000 kronor å riksstaten för första halvåret 1923, synas emellertid

böra erhålla reservationsanslags natur. Vid sådant förhållande och

då ur bokförings- och redovisningssynpunkt det icke är lämpligt, att i

tilläggsstaten flera anslag för arbetslöshetens bekämpande äro uppförda

med olika beteckning, anser riksdagen, att samtliga de för ändamålet beviljade

beloppen böra sammanföras till ett anslag med reservationsanslags

natur — en åtgärd, varigenom alltså en ändring sker i den av

riksdagen beslutade anslagsbeteckningen för de två förskottsvis beviljade

beloppen. Riksdagen kommer alltså att i tilläggsstaten för år 1922 upptaga

anslaget till bekämpande av arbetslösheten med ett belopp av

85.000. 000 kronor och med reservationsanslags beteckning.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen anmäla,

att riksdagen för bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämmelse

med av departementschefen i statsrådsprotokoll över socialärenden

den 7 januari 1922 angivna grunder, anvisat

dels å tilläggsstat för år 1922, utöver de förut för samma ändamål

beviljade beloppen å sammanlagt 35,000,000 kronor, ett reservationsanslag

av 50,000,000 kronor, dels ock på extra stat för tiden 1 januari—30 juni

1923 ett reservationsanslag å 5,000,000 kronor,

Stockholm den 7 juni 1922.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner

221722

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.