Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring av 40 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad.
1922-02-22 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1922:34, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring av 40 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad.
Dokumentets text
4
Riksdagens skrivelse Nr 34.
Nr 34.
Godkänd av första kammaren den 22 februari 1922.
Godkänd av andra kammaren den 22 februari 1922.
Riksdagen skrivelse till Konungen i anledning av väckta
motioner om ändring av 40 § i förordningen
om kommunalstyrelse i stad.
(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3.)
Till Konungen.
I en inom riksdagens första kammare väckt motion (nr 16) har
hemställts, »att riksdagen för sin del ville antaga följande ändring
av K. F. 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad § 40:
»Stadsfullmäktige må ej ärende företaga eller däri besluta, såvida
icke flere än hälften av dem äro tillstädes. År----
av de övriga tillstädesvarande icke överstiger hälften av fullmäktiges
hela antal — —------företagande. Ordförande —
— — — — — — — upplösas.»
I en annan inom första kammaren väckt motion (nr 78) och i
en med denna likalydande, inom andra kammaren väckt motion
(nr 96) har hemställts,
»att § 40 i nu gällande förordning om kommunalstyrelse i stad
erhåller sådana tilläggsbestämmelser, att
l:o planmässigt uteblivande från stadsfullmäktigesammanträde
i avsikt att hindra besluts fattande bestraffas med verksammare
böter, än nu är förhållandet, samt att
2:o då sådant uteblivande uppenbarligen föreligger, de vid sammanträde
närvarande må vara beslutmässiga, så snart minst hälften
av antalet ledamöter äro tillstädes,
samt att vederbörande utskott måtte formulera de ändringar i
lagtexten som av ett bifall till dessa yrkanden betingas.»
I 40 § av förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21
mars 1862 stadgas: »Stadsfullmäktige må ej ärende företaga eller
däri besluta, där icke minst två tredjedelar av ledamöternas hela
antal äro tillstädes. År till följd av stadgandet i § 33 tillstädesvarande
ledamot hindrad att deltaga i handläggningen av visst ärende,
må den omständighet, att antalet av de övriga tillstädesvarande
Riksdagens skrivelse Nr 34. 5
icke uppgår till två tredjedelar av ledamöternas hela antal, ej utgöra
hinder för ärendets företagande. Ordförande eller ledamot,
som utan anmält, av fullmäktige godkänt förhinder från sammankomst
sig avhåller, skall höta till stadens kassa två riksdaler riksmynt
och dubbelt så mycket, om sammanträdet måste, i anseende
till de närvarandes fåtalighet, inställas eller upplösas.» I motionen
I: 16 föreslås sådan ändring i denna paragraf, att stadsfullmäktige
skola vara beslutmässiga, så snart »flere än hälften» av hela antalet
äro vid sammanträdet tillstädes. I denna motion påyrkas alltså
en ovillkorlig nedsättning av det för beslutanderätt i stadsfullmäktige
erforderliga antalet närvarande medlemmar. I motionerna
I: 78 och II: 96 åter föreslås dels en höjning av bötesbeloppet
vid »planmässigt uteblivande från stadsfullmäktigesammanträde»,
dels en nedsättning av det för besluts fattande erforderliga antalet
närvarande till hälften av hela antalet i de fall, då dylikt planmässigt
uteblivande »uppenbarligen föreligger». I dessa motioner
payrkas alltså, liksom i motionen I: 16, en ändring av villkoren för
beslutmässighet, ehuru här endast under vissa särskilda betingelser.
Beträffande först den för alla motionerna gemensamma frågan
om beslutmässigheten vid stadsfullmäktigesammanträden är att märka,
att ett tillstyrkande av det i motionen I: 16 framställda förslaget
om ovillkorlig nedsättning av det för fattande av beslut erforderliga
antalet närvarande tydligen innebär även ett besvarande av
motionerna I: 78 och II: 96 i deras senare del, där en dylik nedsättning
för vissa särskilda fall föreslås.
I det kommittébetänkande av år 1859, som ligger till grund för
nu gällande kommunalförfattningar, föreslogs, att kommunalnämnd,
kommunalfullmäktige, kyrkoråd och skolråd skulle vara beslutmässiga,
så snart »mer än hälften» av samtliga ledamöter vore tillstädes,
under det att motsvarande antal vid stadsfullmäktige- och
landstingssammanträde ansågs böra utgöra två tredjedelar. En reservant
inom kommittén, justitieborgmästaren Stolpe, föreslog emellertid,
att i stadens äldste (som enligt hans förslag skulle motsvara
stadsfullmäktige) för beslutmässighet endast borde fordras, att mer
än hälften av ledamöterna vore tillstädes. Varken de sakkunnigas
majoritet eller reservanten giva i denna punkt någon motivering
för sitt ställningstagande. Bland de myndigheter, som yttrade sig
över de kommittérades förslag, berörde Kungl. Maj :ts Befallningshavande
i Södermanlands län något närmare detta spörsmål. Han uttalade
härvid, att bestämmelsen om att två tredjedelar av stadsfullmäktige
skulle vara närvarande för besluts fattande vore olämplig, då där
-
6
Riksdagens skrivelse Nr 34.
med »genom fullmäktiges egensinniga uteblivande viktiga besluts
fattande kunde förhindras». I 1862 års kommunalförordningar upptogs
emellertid de kommitterades förslag i dessa delar i oförändrat
skick. I förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm åter bestämdes,
att stadsfullmäktige skulle vara beslutmässiga, så snart
»minst hälften» av samtliga ledamöter vore tillstädes.
Frågan om beslutmässighet i stadsfullmäktige har därefter förevarit
genom en motion vid 1875 års riksdag, nr 17 i andra kammaren,
vari föreslogs, att närvaron av »mer än hälften» av stadsfullmäktiges
hela antal skulle vara tillräcklig för besluts fattande.
Denna motion var alltså av samma innehåll som motionen I: 16
innevarande riksdag. Det i motionen framställda förslaget motiverades
framför allt med, att det i många städer medförde betydande
praktiska olägenheter att stadsfullmäktige icke kunna fatta beslut
utan att två tredjedelar av hela antalet voro närvarande. Motionen
hänvisades till lagutskottet, som tillstyrkte densamma med följande
motivering: »Enligt gällande författningar äga, på sätt motionären
anmärkt, i Stockholm stadsfullmäktige och på landet kommunalfullmäktige,
där sådana finnas, att i kommunala angelägenheter
fatta beslut, de förre om hälften av dem äro närvarande och de senare
om flera än hälften av dem äro närvarande. Någon olägenhet
härav har icke försports. Den fara av förslaget, som till äventyrs
vore att frukta därav, att stadskommunernas beslutanderätt kunde
utövas av ett fåtal personer, skulle företrädesvis gälla de mindre
städerna, varest fullmäktiges antal är jämförelsevis ringa. Men just
i dessa städer skulle av förslaget föranledas allenast en obetydlig
minskning av det antal fullmäktige som enligt nu gällande lag äga
fatta beslut». Det av utskottet i anslutning till motionen framlagda
ändringsförslaget bifölls utan votering av första kammaren
men avslogs av den andra med 79 röster mot 62, varför frågan för
denna gång förföll. Det skäl, som under debatterna främst framfördes
mot utskottets förslag, var, att en nedsättning av det för beslutmässighet
i stadsfullmäktige erforderliga antalet närvarande skulle
leda till, att särskilt i mindre städer ett fåtal personer skulle kunna
fatta avgörande i viktiga frågor. Då häremot invändes, att den föreslagna
bestämmelsen redan vore gällande i fråga om kommunalfullmäktige
och att någon olägenhet härav icke visat sig, genmäldes
bland annat, att kommunal- och stadsfulhnäktige i denna punkt icke
kunde jämföras, då kommunalfullmäktige vore en frivillig, på kommunernas
självständiga beslut beroende, stadsfullmäktige åter en
obligatorisk institution.
Riksdagens skrivelse Nr 34. 7
Den ändring av bestämmelsen rörande beslutmässighct inom
stadsfullmäktige, som sålunda redan vid kommunalförfattningarnas
tillkomst ifragasattes och som vid 1875 års riksdag tillstyrktes av
lagutskottet och bifölls av första kammaren, är enligt riksdagens
mening väl motiverad. Den nu gällande bestämmelsen kan, såsom
senast årets motionärer påvisa, leda till betydande olägenheter därigenom
att den giver möjlighet för en minoritet inom fullmäktige
att genom uteblivande från sammanträde omöjliggöra besluts fattande
å detsamma. Den föreslagna bestämmelsen om beslutanderätt
så snart mer än hälften av hela antalet medlemmar är tillstädes,
är redan gällande i fråga om kommunalfullmäktige, och en
bestämmelse av praktiskt sett samma innehåll gäller för Stockholm,
utan att, såvitt riksdagen har sig bekant, några som helst betänkligheter
häremot yppats. Några skäl för bibehållande av den nu
förefintliga skiljaktigheten i denna punkt mellan kommunal- och
stadsfullmäktige synas så mycket mindre vara för handen som numera
även kommunalfullmäktigeinstitutionen för större kommuner
är obligatorisk; det ovan berörda vid 1875 års riksdag förebragta
skälet för olikartade bestämmelser har alltså bortfallit. Genom den
föreslagna reformen ernås även större likformighet mellan de olika
kommunalförfattningama, vilket, då så utan olägenheter kan ske,
innebär en fördel. En dylik likformighet är i detta fall så mycket
mera befogad, som kommunalfullmäktigeinstitutionen förekommer i
en mängd samhällen av stadsliknande karaktär. Riksdagen, som
alltså ansett sig böra bifalla det i motionen I: 16 framställda förslaget,
har i anslutning härtill för sin del även antagit en sådan
ändring i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, att full
likformighet i fråga om beslutmässigheten i kommunal- och stadsfullmäktige
blir rådande.
Då riksdagen alltså bifallit förslag om en ovillkorlig nedsättning
av det för besluts fattande i stadsfullmäktige erforderliga antalet
närvarande, har riksdagen saknat anledning att ingå på det i motionerna
I: 78 och II: 96 framställda förslaget om en dylik nedsättning
blott för de fall då »planmässigt uteblivande» från stadsfullmäktigesammanträde
föreligger. Vad åter beträffar det i samma motioner
gjorda yrkandet om höjning av bötesbeloppen vid frånvaro
från sammanträde, då dylikt »planmässigt uteblivande» föreligger,
har riksdagen icke funnit skäl att bifalla detsamma. Om en sådan
ändring av bestämmelsen om beslutmässighet som den av riksdagen
antagna sker, bortfalla nämligen möjligheterna för en minoritet inom
stadsfullmäktige att genom bortovaro från sammanträde förhindra
8
Riksdagens skrivelse Nr 34.
besluts fattande och därmed förlora även de av motionärerna anförda
skälen för en höjning av bötesbeloppen för att hindra dylik bortovaro
sin betydelse. Härtill kommer, att det torde erbjuda oövervinneliga
praktiska svårigheter att fastställa, när det »planmässiga uteblivande»,
vid vilket särskilt höga böter skulle utkrävas, föreligger.
Riksdagen får sålunda för Eders Kungl. Maj:t anmäla, att den
på grund av vad nu anförts för sin del antagit
dels följande
LAG
om ändrad lydelse av § 40 i förordningen om kommunalstyrelse i stad
den 21 mars 1862.
Härigenom förordnas, att § 40 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade lydelse:
§ 40.
Stadsfullmäktige må ej ärende företaga eller däri besluta, såvida,
icke fleva än hälften av dem äro tillstädes. År till följd av
stadgandet i § 33 tillstädesvarande ledamot hindrad att deltaga i
handläggning av visst ärende, må den omständighet, att antalet av
de övriga tillstädesvarande icke överstiger hälften av fullmäktiges
hela antal, ej utgöra hinder för ärendets företagande.
Ordförande — — — — — — upplösas.
dels ock följande
LAG
om ändrad lydelse av § 22 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm
den 23 maj 1862.
Härigenom förordnas, att § 22 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862 skall erhålla följande ändrade
lydelse:
§ 22.
Stadsfullmäktige må ej ärende företaga eller däri besluta, såvida
icke flera än hälften av dem äro tillstädes.
Stadsfullmäktig, — — — — upplösas.
Stockholm den 22 februari 1922.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm 1922, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
220564
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.