Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring av 40 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad.

1922-02-22 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1922:34, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring av 40 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 34.

Nr 34.

Godkänd av första kammaren den 22 februari 1922.

Godkänd av andra kammaren den 22 februari 1922.

Riksdagen skrivelse till Konungen i anledning av väckta

motioner om ändring av 40 § i förordningen

om kommunalstyrelse i stad.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3.)

Till Konungen.

I en inom riksdagens första kammare väckt motion (nr 16) har

hemställts, »att riksdagen för sin del ville antaga följande ändring

av K. F. 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad § 40:

»Stadsfullmäktige må ej ärende företaga eller däri besluta, såvida

icke flere än hälften av dem äro tillstädes. År----

av de övriga tillstädesvarande icke överstiger hälften av fullmäktiges

hela antal — —------företagande. Ordförande —

— — — — — — — upplösas.»

I en annan inom första kammaren väckt motion (nr 78) och i

en med denna likalydande, inom andra kammaren väckt motion

(nr 96) har hemställts,

»att § 40 i nu gällande förordning om kommunalstyrelse i stad

erhåller sådana tilläggsbestämmelser, att

l:o planmässigt uteblivande från stadsfullmäktigesammanträde

i avsikt att hindra besluts fattande bestraffas med verksammare

böter, än nu är förhållandet, samt att

2:o då sådant uteblivande uppenbarligen föreligger, de vid sammanträde

närvarande må vara beslutmässiga, så snart minst hälften

av antalet ledamöter äro tillstädes,

samt att vederbörande utskott måtte formulera de ändringar i

lagtexten som av ett bifall till dessa yrkanden betingas.»

I 40 § av förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21

mars 1862 stadgas: »Stadsfullmäktige må ej ärende företaga eller

däri besluta, där icke minst två tredjedelar av ledamöternas hela

antal äro tillstädes. År till följd av stadgandet i § 33 tillstädesvarande

ledamot hindrad att deltaga i handläggningen av visst ärende,

må den omständighet, att antalet av de övriga tillstädesvarande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 34. 5

icke uppgår till två tredjedelar av ledamöternas hela antal, ej utgöra

hinder för ärendets företagande. Ordförande eller ledamot,

som utan anmält, av fullmäktige godkänt förhinder från sammankomst

sig avhåller, skall höta till stadens kassa två riksdaler riksmynt

och dubbelt så mycket, om sammanträdet måste, i anseende

till de närvarandes fåtalighet, inställas eller upplösas.» I motionen

I: 16 föreslås sådan ändring i denna paragraf, att stadsfullmäktige

skola vara beslutmässiga, så snart »flere än hälften» av hela antalet

äro vid sammanträdet tillstädes. I denna motion påyrkas alltså

en ovillkorlig nedsättning av det för beslutanderätt i stadsfullmäktige

erforderliga antalet närvarande medlemmar. I motionerna

I: 78 och II: 96 åter föreslås dels en höjning av bötesbeloppet

vid »planmässigt uteblivande från stadsfullmäktigesammanträde»,

dels en nedsättning av det för besluts fattande erforderliga antalet

närvarande till hälften av hela antalet i de fall, då dylikt planmässigt

uteblivande »uppenbarligen föreligger». I dessa motioner

payrkas alltså, liksom i motionen I: 16, en ändring av villkoren för

beslutmässighet, ehuru här endast under vissa särskilda betingelser.

Beträffande först den för alla motionerna gemensamma frågan

om beslutmässigheten vid stadsfullmäktigesammanträden är att märka,

att ett tillstyrkande av det i motionen I: 16 framställda förslaget

om ovillkorlig nedsättning av det för fattande av beslut erforderliga

antalet närvarande tydligen innebär även ett besvarande av

motionerna I: 78 och II: 96 i deras senare del, där en dylik nedsättning

för vissa särskilda fall föreslås.

I det kommittébetänkande av år 1859, som ligger till grund för

nu gällande kommunalförfattningar, föreslogs, att kommunalnämnd,

kommunalfullmäktige, kyrkoråd och skolråd skulle vara beslutmässiga,

så snart »mer än hälften» av samtliga ledamöter vore tillstädes,

under det att motsvarande antal vid stadsfullmäktige- och

landstingssammanträde ansågs böra utgöra två tredjedelar. En reservant

inom kommittén, justitieborgmästaren Stolpe, föreslog emellertid,

att i stadens äldste (som enligt hans förslag skulle motsvara

stadsfullmäktige) för beslutmässighet endast borde fordras, att mer

än hälften av ledamöterna vore tillstädes. Varken de sakkunnigas

majoritet eller reservanten giva i denna punkt någon motivering

för sitt ställningstagande. Bland de myndigheter, som yttrade sig

över de kommittérades förslag, berörde Kungl. Maj :ts Befallningshavande

i Södermanlands län något närmare detta spörsmål. Han uttalade

härvid, att bestämmelsen om att två tredjedelar av stadsfullmäktige

skulle vara närvarande för besluts fattande vore olämplig, då där
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 34.

med »genom fullmäktiges egensinniga uteblivande viktiga besluts

fattande kunde förhindras». I 1862 års kommunalförordningar upptogs

emellertid de kommitterades förslag i dessa delar i oförändrat

skick. I förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm åter bestämdes,

att stadsfullmäktige skulle vara beslutmässiga, så snart

»minst hälften» av samtliga ledamöter vore tillstädes.

Frågan om beslutmässighet i stadsfullmäktige har därefter förevarit

genom en motion vid 1875 års riksdag, nr 17 i andra kammaren,

vari föreslogs, att närvaron av »mer än hälften» av stadsfullmäktiges

hela antal skulle vara tillräcklig för besluts fattande.

Denna motion var alltså av samma innehåll som motionen I: 16

innevarande riksdag. Det i motionen framställda förslaget motiverades

framför allt med, att det i många städer medförde betydande

praktiska olägenheter att stadsfullmäktige icke kunna fatta beslut

utan att två tredjedelar av hela antalet voro närvarande. Motionen

hänvisades till lagutskottet, som tillstyrkte densamma med följande

motivering: »Enligt gällande författningar äga, på sätt motionären

anmärkt, i Stockholm stadsfullmäktige och på landet kommunalfullmäktige,

där sådana finnas, att i kommunala angelägenheter

fatta beslut, de förre om hälften av dem äro närvarande och de senare

om flera än hälften av dem äro närvarande. Någon olägenhet

härav har icke försports. Den fara av förslaget, som till äventyrs

vore att frukta därav, att stadskommunernas beslutanderätt kunde

utövas av ett fåtal personer, skulle företrädesvis gälla de mindre

städerna, varest fullmäktiges antal är jämförelsevis ringa. Men just

i dessa städer skulle av förslaget föranledas allenast en obetydlig

minskning av det antal fullmäktige som enligt nu gällande lag äga

fatta beslut». Det av utskottet i anslutning till motionen framlagda

ändringsförslaget bifölls utan votering av första kammaren

men avslogs av den andra med 79 röster mot 62, varför frågan för

denna gång förföll. Det skäl, som under debatterna främst framfördes

mot utskottets förslag, var, att en nedsättning av det för beslutmässighet

i stadsfullmäktige erforderliga antalet närvarande skulle

leda till, att särskilt i mindre städer ett fåtal personer skulle kunna

fatta avgörande i viktiga frågor. Då häremot invändes, att den föreslagna

bestämmelsen redan vore gällande i fråga om kommunalfullmäktige

och att någon olägenhet härav icke visat sig, genmäldes

bland annat, att kommunal- och stadsfulhnäktige i denna punkt icke

kunde jämföras, då kommunalfullmäktige vore en frivillig, på kommunernas

självständiga beslut beroende, stadsfullmäktige åter en

obligatorisk institution.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 34. 7

Den ändring av bestämmelsen rörande beslutmässighct inom

stadsfullmäktige, som sålunda redan vid kommunalförfattningarnas

tillkomst ifragasattes och som vid 1875 års riksdag tillstyrktes av

lagutskottet och bifölls av första kammaren, är enligt riksdagens

mening väl motiverad. Den nu gällande bestämmelsen kan, såsom

senast årets motionärer påvisa, leda till betydande olägenheter därigenom

att den giver möjlighet för en minoritet inom fullmäktige

att genom uteblivande från sammanträde omöjliggöra besluts fattande

å detsamma. Den föreslagna bestämmelsen om beslutanderätt

så snart mer än hälften av hela antalet medlemmar är tillstädes,

är redan gällande i fråga om kommunalfullmäktige, och en

bestämmelse av praktiskt sett samma innehåll gäller för Stockholm,

utan att, såvitt riksdagen har sig bekant, några som helst betänkligheter

häremot yppats. Några skäl för bibehållande av den nu

förefintliga skiljaktigheten i denna punkt mellan kommunal- och

stadsfullmäktige synas så mycket mindre vara för handen som numera

även kommunalfullmäktigeinstitutionen för större kommuner

är obligatorisk; det ovan berörda vid 1875 års riksdag förebragta

skälet för olikartade bestämmelser har alltså bortfallit. Genom den

föreslagna reformen ernås även större likformighet mellan de olika

kommunalförfattningama, vilket, då så utan olägenheter kan ske,

innebär en fördel. En dylik likformighet är i detta fall så mycket

mera befogad, som kommunalfullmäktigeinstitutionen förekommer i

en mängd samhällen av stadsliknande karaktär. Riksdagen, som

alltså ansett sig böra bifalla det i motionen I: 16 framställda förslaget,

har i anslutning härtill för sin del även antagit en sådan

ändring i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, att full

likformighet i fråga om beslutmässigheten i kommunal- och stadsfullmäktige

blir rådande.

Då riksdagen alltså bifallit förslag om en ovillkorlig nedsättning

av det för besluts fattande i stadsfullmäktige erforderliga antalet

närvarande, har riksdagen saknat anledning att ingå på det i motionerna

I: 78 och II: 96 framställda förslaget om en dylik nedsättning

blott för de fall då »planmässigt uteblivande» från stadsfullmäktigesammanträde

föreligger. Vad åter beträffar det i samma motioner

gjorda yrkandet om höjning av bötesbeloppen vid frånvaro

från sammanträde, då dylikt »planmässigt uteblivande» föreligger,

har riksdagen icke funnit skäl att bifalla detsamma. Om en sådan

ändring av bestämmelsen om beslutmässighet som den av riksdagen

antagna sker, bortfalla nämligen möjligheterna för en minoritet inom

stadsfullmäktige att genom bortovaro från sammanträde förhindra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 34.

besluts fattande och därmed förlora även de av motionärerna anförda

skälen för en höjning av bötesbeloppen för att hindra dylik bortovaro

sin betydelse. Härtill kommer, att det torde erbjuda oövervinneliga

praktiska svårigheter att fastställa, när det »planmässiga uteblivande»,

vid vilket särskilt höga böter skulle utkrävas, föreligger.

Riksdagen får sålunda för Eders Kungl. Maj:t anmäla, att den

på grund av vad nu anförts för sin del antagit

dels följande

LAG

om ändrad lydelse av § 40 i förordningen om kommunalstyrelse i stad

den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 40 i förordningen om kommunalstyrelse

i stad den 21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 40.

Stadsfullmäktige må ej ärende företaga eller däri besluta, såvida,

icke fleva än hälften av dem äro tillstädes. År till följd av

stadgandet i § 33 tillstädesvarande ledamot hindrad att deltaga i

handläggning av visst ärende, må den omständighet, att antalet av

de övriga tillstädesvarande icke överstiger hälften av fullmäktiges

hela antal, ej utgöra hinder för ärendets företagande.

Ordförande — — — — — — upplösas.

dels ock följande

LAG

om ändrad lydelse av § 22 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm

den 23 maj 1862.

Härigenom förordnas, att § 22 i förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm den 23 maj 1862 skall erhålla följande ändrade

lydelse:

§ 22.

Stadsfullmäktige må ej ärende företaga eller däri besluta, såvida

icke flera än hälften av dem äro tillstädes.

Stadsfullmäktig, — — — — upplösas.

Stockholm den 22 februari 1922.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1922, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

220564

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.