Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag m. m.
1923-05-25 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1923:213, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag m. m.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 213.
1
Nr 213.
Godkänd av forsta kammaren den 24 maj 1923.
Godkänd av andra kammaren den 25 maj 1923.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds
proposition med förslag till lag innefattande bestämmelser
angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och
annat allmänt uppdrag m. m.
(Sammansätta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 6.)
Till Konungen.
Genom en den 2 februari 1923 dagtecknad proposition, nr 40,
har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag
av i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att
innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag; och
2) lag innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken.
Föreliggande lagfråga förelåg till behandling jämväl vid 1922 års
riksdag. De av Eders Kungl. Maj:t då i proposition nr 241 framlagda
förslagen till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet
att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag ävensom till lag
innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken blevo antagna
av andra men ej av första kammaren, i anledning varav frågan
om lagstiftning i ämnet för nämnda riksdag förföll.
De nu föreliggande lagförslagen avvika från föregående års förslag
därutinnan, att den i fjolårets förslag till behörighetslag upptagna be
Bihang
till riksdagens protokoll 1023. 14 saml. Nr 213. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 213.
stämmelsen, att kvinna icke skulle kunna innehava diplomatisk eller konsulär
tjänst icke influtit i årets förslag. Dessutom hava föreslagits ändrade
bestämmelser i fråga om tidpunkten för lagarnas ikraftträdande. Medan
enligt fjolårsförslaget lagarna skulle träda i kraft vid viss, numera förfluten
tidpunkt, ifrågasättes nu, att med ikraftträdandet skulle anstå till dag,
som Konungen med riksdagen bestämmer. Såsom framgår av föredragande
departementschefens yttrande i statsrådet vid lagförslagens remitterande
till lagrådet den 13 januari 1923 är avsett, att lagarna skulle
träda i kraft, sedan frågan om de kvinnliga statstjänstemännens löneoch
pensionsförhållanden vunnit sin lösning, vilket beräknas komma att
ske vid 1924 års riksdag.
Såsom skäl att redan nu företaga behörighetslagen till behandling
och avgörande har departementschefen framhållit, att även om med lagens
antagande förbindes angivna förbehåll om ikraftträdandet, ett sådant beslut
dock ägde en principiell betydelse, som icke finge underskattas, i
det att därmed toges ett klart och bestämt steg till infriande av det
ord, som tidigare givits genom grundlagsändringen i fråga om kvinnors
tillträde till statstjänster. Att mellan frågan om behörigheten att inneliava
statstjänst och omförmälda ekonomiska spörsmål skulle råda ett
ovillkorligt samband, som skulle utesluta möjligheten eller lämpligheten av
deras behandling vid skilda tidpunkter, kunde icke med fog göras gällande.
För egen del ville departementschefen fastmera av rent sakliga
skäl se en bestämd fördel däri, att den förstnämnda frågan erhölle sin
lösning oberoende av en blivande löne- och pensionsreglering. I det
läge, vari denna fråga befunne sig, borde det icke ifrågasättas, att vid
behörighetsområdets fastställande de ekonomiska synpunkterna skulle vara
de i första hand bestämmande. Dessa synpunkter torde ej heller i någon
högre grad behöva inverka på beslutet i behörighetsfrågan, ty även om
avgörandet beträffande avlöning och pensionering skulle komma att gå
ut på eu lägre avlöning för kvinnor än för män eller på en tidigare inträdande
pensionsålder och därmed högre pensionsavgifter för kvinnor,
kunde häri knappast ligga något giltigt skäl att i avbidan på ett slutligt
ordnande av dessa spörsmål uppskjuta frågan, vilka tjänster skulle
kunna innehavas av kvinnor. På sätt av riksdagsutskottet 1922 framhållits,
torde behörighetslagens antagande i av departementschefen nu
föreslagen ordning komma att underlätta den pågående utredningen rörande
de kvinnliga statstjänarnas avlönings- och pensioneringsförhållanden.
De av departementschefen anförda synpunkterna finner riksdagen
för sin del övertygande. Det lärer icke med fog kunna göras gällande,
att ett ställningstagande till spörsmålet om vilka statstjänster, som skola
Riksdagens skrivelse Nr 213.
3
öppnas för kvinnor, skulle bliva beroende på, huru de kvinnliga tjänstinnehavarnas
avlönings- och pensioneringsförhållanden komma att ordnas.
De rent statsfinansiella synpunkter, som böra anläggas vid bedömande
av sistnämnda spörsmål, kunna nämligen icke bliva avgörande för frågan,
till vilka statstjänster tillträde över huvud skall beredas kvinnor.
Även om, i enlighet med lagrådets uttalande, bestämmelsen om
behörighetslagens trädande i kraft icke utan stöd av särskilda övergångsstadganden
kan anses medgiva, att lagen skulle kunna bliva gällande
vid olika tider beträffande skilda kategorier av statstjänare, och
lagen således böra träda i kraft på en gång för statsförvaltningen i dess
helhet, lärer ur löneregleringssynpunkt något hinder för en dylik anordning
ej möta. Den relation mellan manliga och kvinnliga befattningshavares
löner och pensioner, som kan komma att bliva gällande för de
s. k. nvreglerade verken, kan nämligen även läggas till grund för en
löne- och pensionsreglering för kvinnliga befattningshavare vid verk, som
kvarstå på det äldre lönesystemet d. v. s. numera i huvudsak landsstaten
och undervisningsväsendet. Emot ett dylikt provisorium kunna ej anföras
betänkligheter av det slag, som i fjolårets utskottsutlåtande framfördes
emot den provisoriska löne- och pensionsreglering, som då var
ifrågasatt, och som innebar, att de kvinnliga befattningshavarna under
provisoriet skulle tillerkännas den för manliga tjänstemän bestämda
lönen och sedermera vid den slutliga regleringen eventuellt få vidkännas
en löneminskning.
Då man för övrigt för behörighetslagens antagande ej torde böra
avvakta den tidpunkt, då lönereglering enligt det nya lönesystemet
genomförts inom hela statsförvaltningen, lärer det, även om med behörighetsfrågans
prövning finge anstå till 1924 års riksdag, likväl bliva nödvändigt
att på de områden, för vilka nyreglering då ännu icke genomförts,
bestämma de kvinnliga tjänstemännens löner på sätt nyss antytts.
Riksdagen kan således icke ur nu anförda synpunkter finna skäl för
ett uppskov med behörighetslagens antagande.
Å andra sidan tala, såsom departementschefen i sitt återgivna uttalande
till statsrådsprotokollet framhållit, starka skäl för att redan nu
behörighetsfrågan vinner sin lösning. Det måste nämligen givetvis underlätta
den pågående utredningen av löne- och därmed sammanhängande
frågor, om det område, för vilket löne- och pensionsregleringen skulle
komma att gälla, blivit på förhand bestämt.
Riksdagen vill också framhålla betydelsen av att de kvinnor, som
nu förbereda sig för anställning i statens tjänst, så snart som möjligt
erhålla vetskap om vilka befattningar, som framdeles skulle stå öppna
4
Riksdagens skrivelse Nr 213.
för dem. Till dess deras utbildning hunnit avslutas, lärer säkerligen
löne- och pensionsfrågan hava vunnit sin lösning och därmed även tiden
för lagens ikraftträdande hava inträtt. Att kvinnor, som utbildat sig för
en viss befattning, skulle på grund av uppskov med lagens ikraftträdande
kunna bliva avstängda från levnadsbanor, där de väntat finna sin utkomst,
synes riksdagen näppeligen vara att befara.
Vad angår behörighetslagens innehåll kan riksdagen i huvudsak ansluta
sig till det kungliga förslaget. På de av departementschefen anförda skäl
finner riksdagen sålunda riktigt, att även den diplomatiska banan öppnas
för kvinnor. Däremot har riksdagen icke kunnat undgå att i viss mån
dela den tveksamhet, som i åtskilliga fall kommit till uttryck beträffande
lämpligheten av att kvinna nu erhåller tillträde till domartjänster, enkannerligen
sådana, med vilka är förenad skyldighet att utöva ordförandeskap
i häradsrätt. För riksdagen äro härvid praktiska synpunkter bestämmande.
Särskilt måste enligt riksdagens mening beaktas de förhållanden,
under vilka förordnande att såsom vikarie förvalta häradshövdingämbete
för närvarande meddelas i vårt land. På sätt i propositionen
erinrats, har någon kortare tids tjänstgöring för hållande av ting å landet
kommit att ingå såsom ett led i den juridiska utbildningen icke blott
för blivande domare utan även för många, som senare ägna sig åt
administrativ tjänstgöring eller privat verksamhet såsom advokater och
affärsjurister. Fullgjord tingstjänstgöring gäller i ett flertal fall såsom
kompetensvillkor för administrativa befattningar eller betraktas för dessa,
liksom ej sällan inom nyssnämnda slag av privat verksamhet, såsom en
värdefull merit.
Under nu berörda förhållanden har det icke kunnat undvikas, att
den ordning, i vilken ordförandeskapet i våra häradsrätter i stor utsträckning
utövas, blivit i vissa avseenden mindre tillfredsställande. Då
unga jurister regelmässigt redan ett par år efter avslutade universitetsstudier
erhålla förordnande att förvalta domarämbete, måste härav följa,
att denna viktiga och maktpåliggande uppgift ofta kommer att handhavas
av personer, vilka icke äro i besittning av nödig erfarenhet och
vilkas lämplighet för domarvärvet icke blivit med tillräcklig noggrannhet
prövad. Att vidsträcktare möjlighet kunde beredas till eu dylik prövning
och ett mer omsorgsfullt urval bland aspiranterna till ifrågavarande
domarförordnanden, är ett länge erkänt önskemål. Detta blir särskilt
framträdande, då nu ifrågasättes, att även kvinnor skulle kunna bekläda
domartjänster. Även om det enligt riksdagens uppfattning är befogat
att bortse från de invändningar av övervägande principiell natur, vilka
från åtskilliga håll anförts mot denna reform, synes vid det praktiska
Riksdagens skrivelse Nr 213.
5
utförandet av densamma en viss varsamhet vara av nöden. Med hänsyn
till de brister, som vidlåda det nuvarande systemet i fråga om lantdomarförordnanden,
vill det förefalla mindre lämpligt att omedelbart
och utan varje förbehåll medgiva tillämpning av behörighetslagens allmänna
likställighetsregel även på detta område. Med denna uppfattning
har riksdagen ansett en utväg böra sökas att möjliggöra en särskild prövning,
huruvida lantdomarförordnande bör kunna meddelas kvinna. Detta
syfte kan enligt riksdagens mening vinnas på det sätt, att Eders Kungl.
Maj:t erhåller befogenhet att meddela särskilda föreskrifter i fråga om
villkoren för kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken är förenad
skyldighet att föra ordet i underrätt å landet; och har riksdagen i enlighet
härmed ansett sig böra .föreslå, att till behörighetslagens 2 § skall
fogas ett särskilt moment av nyss angivna innehåll.
I fråga om den närmare innebörden av en dylik bestämmelse har
riksdagen utgått från att det bör tillkomma Eders Kungl. Maj:t att efter
hovrätternas hörande fastställa de regler, som härutinnan kunna vara påkallade.
Några mera bestämda direktiv i detta avseende anser riksdagen icke
lämpligen nu böra från dess sida angivas. Riksdagen vill i detta sammanhang
blott erinra, att gällande domsagostadga uppställer som villkor
för behörighet att förvalta häradshövdingämbete — förutom viss levnadsålder
hos aspiranten — att denne fullgjort viss tjänstgöring i hovrätt,
större rådhusrätt eller domsaga. Enligt riksdagens uppfattning bör
det särskilt komma under övervägande, huruvida fullgörande av viss
tjänstgöring i hovrätt eller rådhusrätt må förutom viss tids tjänstgöring i
domsaga för kvinna utgöra en förutsättning för behörighet att hålla allmänt
tingssammanträde.
Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen tillkännagiva,
att riksdagen, som icke kunnat i oförändrat skick godkänna Eders
Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag, för sin del antagit följande förslag till
Do) Lag
innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava
statstjänst och annat allmänt uppdrag.
Med upphävande av vad i lag eller särskild författning finnes stridande
mot här nedan givna bestämmelser förordnas som följer:
6
Riksdagens skrivelse Nr 213.
1 §•
I fråga om behörighet att innehava statstjänst skall med de undantag,
i denna lag angivas, kvinna vara likställd med man.
Angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig eller annan
kyrklig tjänst gäller vad därom särskilt stadgas.
2 §•
1 mom. Följande statstjänster må ej innehavas av kvinna:
1. militära och civilmilitära tjänster ävensom sådana tjänster utom
krigsmakten, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén
eller marinen;
2. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän
alkoholistanstalt eller annan dylik inrättning, såvida med tjänsten är förenad
skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen
av män eller manliga minderåriga; dock må utan hinder härav
kvinna kunna, där särskilda omständigheter därtill föranleda, innehava
befattning såsom lärare vid anstalt, som nu sagts;
3. tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad
skyldighet att handhava sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall
handhavas av kvinna;
4. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller
biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må
utan hinder härav kvinna kunna för särskild uppgift innehava anställning
vid poliskår;
5. tjänster vid tullverket, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra
bevakning;
6. tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra
bevakning;
7. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att meddela undervisning
i gymnastik vid högre allmänt läroverk, realskola eller seminarium
för utbildande av manliga folkskollärare.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av vad sålunda
stadgats, utfärdar Konungen.
2 mom. Konungen äger meddela särskilda bestämmelser angående villkoren
för kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken är förenad skyldighet
att föra ordet i underrätt å landet.
3 §•
I fråga om behörighet att innehava allmänt uppdrag, vilket icke
är att hänföra till statstjänst, skall kvinna vara likställd med man; dock
Riksdagens skrivelse Nr 213.
7
må, där med sådant uppdrag är förenat åliggande, vilket enligt 2 § utgör
hinder för kvinna att innehava statstjänst, uppdraget icke innehavas
av kvinna.
Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen med riksdagen
bestämmer.
2:o) Lag
innefattande tillägg till vissa stadgande!! i rättegångsbalken.
Härigenom förordnas,
att vad i 1 kap. 6 § rättegångsbalken stadgas angående hinder för
män att hava säte i domstol skall äga motsvarande tillämpning ifråga
om kvinnor samt om män och kvinnor, vilka äro i skyldskap eller svågerlag,
som där sägs, så ock att samma hinder skall gälla för äkta makar;
att vad i 13 kap. 4 § rättegångsbalken sista punkten stadgas angående
jäv emot domare i hovrätt skall gälla jämväl där make eller
maka, dotter eller sonhustru i underrätten dömt;
samt att vad i 15 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas angående hinder
för någon att vara fullmäktig på grund av skyldskap eller svågerlag
med den, som i rätten domare sitter, eller på grund av att make sitter
i rätten, skall äga motsvarande tillämpning jämväl när domaren är kvinna.
Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen med riksdagen
bestämmer.
Stockholm den 25 maj 1923.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.