Riksdagens skrivelse Nr 230
1923-06-07 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1923:230, Riksdagens skrivelse Nr 230
Dokumentets text
4
Riksdagens skrivelse Nr 230.
Nr 230.
Godkänd av första kammaren den 6 juni 1923.
Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1923.
Riksdagens skrivelse till'' Konungen angående utredning om
statens övertagande av de utav landstingen upprättade
småskoleseminarierna.
(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 12.)
(Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.)
Till Konungen.
Enskild motionär inom riksdagen har gjort framställning i syfte att
åtgärder måtte vidtagas, för att utredning måtte komma till stånd genom
skolöverstyrelsen rörande statens övertagande av de utav landstingen
upprättade småskoleseminarierna eller vissa av dem, samt att det förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning, måtte föreläggas riksdagen.
Riksdagens vederbörande utskott bär i föreskriven ordning inhämtat
yttrande i ärendet från skolöverstyrelsen samt, sedan svenska landstingsförbundet
beretts tillfälle att i ämnet avgiva utlåtande, från detsamma
fått mottaga yttrande över motionen ävensom en vid detsamma fogad,
av förbundets sekreterare utarbetad promemoria i samma ämne.
För utbildande av lärare vid småskolorna i finska och lappska församlingar
hava sedan lång tid tillbaka funnits av staten inrättade småskoleseminarier
i Haparanda och Murjek. Under de senaste åren har
staten jämväl övertagit dels det i Lycksele befintliga småskoleseminariet.
vilket förut ägdes av vederbörande landsting och avser utbildande av
lärare i lappska församlingar, dels ock småskoleseminariet i Hagaström,
vilken av ägaren mot visst ekonomiskt vederlag överlåtits åt staten.
Behovet av lärarkrafter vid landets småskolor fylldes emellertid
endast i mycket ringa mån genom de anordningar, som staten vidtog.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 230.
o
Redan iidigt började därför landstingen att sörja för utbildning av småskollärare,
och genom kungörelsen den 11 januari 1878 angående ytterligare
lönetillskott åt lärare och lärarinnor vid småskolor lämnades anvisningar
rörande lärotid och lärokurser för av landstingen inrättade seminarier.
Därjämte upprättades en del enskilda småskoleseminarier. För
närvarande äro 27 med offentliga medel understödda småskoleseminarier
i verksamhet, nämligen, förutom de fyra ovannämnda, 20 landstingsseminarier,
två av landsting understödda privata småskoleseminarier samt
ett Göteborgs stad tillhörigt småskoleseminarium.
För småskoleseminariernas verksamhet gällde före 1919 års reform
inga särskilda författningsbestämmelser.
Då 1919 års reform genomfördes, gjorde sig behovet av en förbättrad
småskollärarutbildning starkt gällande. I första hand avsågs
också med nämnda reform att genom höjda inträdes fordringar, utvidgade
lärokurser, mera kvalificerade lärarkrafter vid seminarierna och en bättre
utrustning av dessa läroanstalter i allmänhet åstadkomma en förbättrad
småskollärarutbildning.
Den vid genomförandet av 1919 års reform kanske viktigaste frågan
torde hava varit den, huru staten skulle förhålla sig till småskollärarutbildningen.
Nästan undantagslöst ställde sig de härom hörda myndigheterna
på den ståndpunkten, att landstingen borde såsom hittills vara
småskoleseminariernas principaler. Åven från flertalet landsting hade
denna mening vunnit anslutning, i det av från 20 landsting infordrade
yttranden icke mindre än 17 tillstyrkte bibehållandet av landstingens
skyldighet att i första hand svara för småskollärarutbildningen.
Då det för dem, som förberedde reformen, gällde att fatta ståndpunkt
till det ifrågavarande spörsmålet, föll det sig med hänsyn till
vederbörande kommunala samfälligheters ställning till frågan helt naturligt,
att man fortsatte på samma väg som dittills, då denna uppenbarligen
var den genaste och således tidigast skulle lämna det åsyftade
resultatet, en förbättrad småskollärarutbildning. Enligt vederbörande
departementschefs mening ansågs för den skull staten icke för det dåvarande
böra övertaga småskollärarutbildningen. Även riksdagen anslöt
sig till den av departementschefen uttalade uppfattningen, att staten icke
för det dåvarande borde övertaga ifrågavarande gren av lärarutbildningen,
utan att denna »fortfarande och tillsvidare» borde vara en angelägenhet
huvudsakligen för landstingen. Några principiella betänkligheter mot
att staten övertoge småskollärarutbildningen framfördes däremot varken
från skolöverstyrelsen, i propositionen eller av riksdagen.
6
lliksdagens skrivelse Nr 230.
Efter genomförandet av 1919 års reform synes den uppfattningen,
att staten bör svara för småskollärarutbildningen, hava vunnit en allt
allmännare utbredning. Från åtskilliga landsting hava ock framställningar
gjorts såväl hos Eders Kungl. Maj:t som hos landstingsförbundet
med syftemål, att staten måtte övertaga ifrågavarande läroanstalter. Det
skäl, som vid genomförandet av 1919 års reform måhända vägde tyngst,
då det gällde att taga ståndpunkt till frågan om vem som borde bliva
småskoleseminariernas principaler, nämligen landstingens då nästan enhälliga
önskan att få svara för småskoleseminarierna, kan således icke
nu åberopas för ett bibehållande av den nuvarande ordningen i förevarande
avseende.
Rent principiellt synes det riksdagen riktigast, att staten svarar för
småskollärarutbildningen. Härför talar, å ena sidan, den omständigheten,
att utbildningen av småskollärare numera ligger så att säga vid sidan avlandstingens
övriga verksamhet, som alltmer kommit att avse sjukvård
och anstaltsvård i allmänhet och i samband därmed stående sociala frågor,
samt, å andra sidan, att de läroanstalter, varom nu är fråga, i lika hög
grad som folkskoleseminarierna representera även ett statsintresse. Småskoleseminarierna
äro ju fördenskull också ställda under statens kontroll
och ledning, staten bestämmer i detalj deras såväl organisation som
arbetssätt. Såväl av rent pedagogiska skäl som ur ekonomiska synpunkter
synes därför statens övertagande av småskoleseminarierna böra
förordas. I motionen har framhållits, att, som förhållandet nu vore,
komme det ena landstinget att i avsevärt högre grad än det andra betungas
med utgifter för detta ändamål, och även de landsting och de
städer, som icke upprättat något seminarium, kunde dock få sitt behov
av småskollärarinnor tillgodosett på övriga landstings bekostnad.
1 statens hand skulle helt visst ock undervisningen kunna ordnas mera
praktiskt samt bliva billigare och bättre och läroanstalterna rikare utrustade
med materiel och lärarkrafter. Medlet härtill skulle i första hand
bliva eu minskning av antalet småskoleseminarier och en utvidgning av
de därefter kvarstående. Såsom av det anförda framgår, bedrives seminarieverksamheten
för närvarande vid inalles 27 småskoleseminarier.
Antalet folkskoleseminarier däremot utgör allenast 15, och dock är elevantalet
vid sistnämnda anstalter nära 100 % högre än vid de förstnämnda.
Dessa siffror tala otvetydigt för att antalet småskoleseminarier
bör kunna väsentligen reduceras. Möjligheten och befogenheten av en
dylik reducering ökas i samma mån som behovet av småskolelärarinnor
minskas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 230.
(
Att en minskning av antalet småskoleseminarier i och för sig är
önskvärd har ej heller på något håll förnekats. Erfarenheten har emellertid
visat, att ett samarbete mellan olika landsting ofta nog stöter på
svårigheten att vinna enighet om seminariets förläggningsort. Ett organiserat
samarbete mellan två eller flera landsting eller kommuner, vilka
som helst, skulle, såsom ock i landstingsförbundets promemoria framhålles,
medföra betydande svårigheter även i andra avseenden eller förutsätta
en vidlyftig organisation. Söker man bjTgga samarbetet på ett enkelt
avtal mellan parterna, kunna lätteligen tvistigheter uppstå beträdande
vissa organisationsfrågor samt fördelningen på respektive kommuner av
anslag för extra behov, och svårigheter uppstå, då kommunerna härutinnan
stanna i olika beslut. Åven ur denna synpunkt torde den enda
framkomliga vägen för åstadkommande av eu erforderlig reduktion beträffande
antalet småskoleseminarier vara den, att staten helt och hållet
åtager sig hithörande undervisningsanstalter.
Det torde också vara det verksammaste medlet för att åstadkomma
en utjämning av de för närvarande på de olika landstingen synnerligen
olika fördelade kostnaderna för småskoleseminarierna. Att dessa utgifter
för närvarande tynga så ojämnt, beror naturligtvis, såsom ock av landstingsförbundet
framhållits, i främsta rummet på att den bevillningstaxerade
inkomsten både absolut taget och i förhållande till folkmängden
är olika i olika län. Men bidragande orsaker utgöra också folktäthets-
och kommunikationsförhållandena, vilka öva inflytande på antalet
erforderliga lärarkrafter inom vederbörande län. Att en utjämning av
kostnaderna för småskollärarseminarierna ej står att vinna genom att
närliggande landstingsområden slå sig tillsamman om en gemensam läroanstalt,
torde vara tydligt nog, eftersom de gemensamma kostnaderna
väl alltid konnne att uppdelas på de olika landstingen allt efter antalet
seminarieelever från det ena eller det andra länet, eller efter de olika
länens behov av småskollärare. Att det ena länet frivilligt och i största
omfattning skulle åtaga sig kostnader, som, därest intet samarbete förelåge,
skulle ankommit på graunlänet, torde knappast kunna förutsättas.
Men även om ett visst samarbete mellan olika län ägde rum, kan ju ett
sådant i varje fall icke sträcka sig längre än till ett begränsat antal
närliggande län, varför på denna väg någon effektiv kostnadsutjämning
icke kan vinnas.
Förutom ovannämnda skäl för dessa seminariers förstatligande kan
framhållas ytterligare ett, nämligen svårigheten eller omöjligheten för
landstingen att efter enhetliga grunder anpassa seminariernas elevantal
efter landets behov av lärarkrafter. Ihågkommas bör, att behovet av
8 Riksdagens skrivelse Nr 230.
småskollärarinnor i mycket stor omfattning sammanhänger med tillgången
på examinerade folkskollärare, vilken för närvarande är i kraftigt stigande.
Den avveckling av lärarbristen, till vilken tecken redan börjat
visa sig, kommer sannolikt att först göra sig märkbar för småskollärarkåren.
Efter hand som lärare med examen från folkskoleseminarierna
stå till förfogande, kommer det att bliva alltmera sällsynt, att småskollärarinnor
förordnas att undervisa i den egentliga folkskolan, eller med
andra ord, antalet för småskollärarinnor tillgängliga platser kommer att
avsevärt minskas. För landstingen torde det vara så gott som omöjligt, att,
såsom staten för närvarande i motsvarande fall gör i fråga om folkskoleseminarierna,
företaga en reglering nedåt av elevantalet vid småskoleseminarierna.
Fn indragning av klasser vid landstingsseminarierna stöter
på svårigheter redan av den anledningen, att i enlighet med den nya
stadgan så gott som samtliga seminarielärare gjorts till ordinarie. Det
torde emellertid icke vara uteslutet, att, om antalet lediga småskollärarinnor
ökas, landstingen i de län, där redan för närvarande finnes god
tillgång på dylika lärarkrafter, stänga sina seminarier, varigenom kostnaderna
för lärarutbildningen bleve ännu mera ojämnt fördelade än nu,
och hela systemet skulle löpa fara att sprängas.
Ehuru starka skäl synas kunna åberopas till förmån för avsedda
seminariers förstatligande har riksdagen beaktat, att de statsfinansiella
förhållandena svårligen kunna inom de närmaste åren medgiva statens
övertagande av småskollärarutbildningen åtminstone icke i det fall att
detta övertagande med nödvändighet skulle ske efter inlösen till deras
fulla värde av landstingens seminariebyggnader. Jämväl har riksdagen
uppmärksammat, att en begäran om utredning i ämnet skulle kunna
komma att uppfattas såsom en utfästelse från riksdagens sida att under
den närmaste framtiden övertaga småskolläranitbildningen och att genom
en sådan uppfattning ett osäkerhetstillstånd skulle skapas, som kunde
verka återhållande på landstingen, när det bleve fråga om anskaffande
av lokaler och förbättringar i övrigt i seminariernas utrustning. Det
torde emellertid med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke, då frågan
om småskoleseminariernas förstatligande nu en gång blivit aktuell, ett
sådant osäkerhetstillstånd kan anses föreligga.
Genom att bringa klarhet i fråga om möjligheten och lämpligheten
av ett förstatligande av småskoleseminarierna skulle en utredning kunna
bidraga till att berörda osäkerhetstillstånd förkortades, och det bör även
kunna förväntas, att det statsfinansiella läget förbättrats till den tidpunkt,
då den ifrågasatta utredningen slutförts. Då ett övertagande av småskoleseminarierna
självfallet kan tänkas under väsentligt olika villkor,
Riksdagens skrivelse Nr 230.
9
torde för övrigt först genom en utredning kunna klargöras, vilka anspråk
ett förstatligande av småskollärarutbildningen skulle ställa på statskassan.
Under dessa förhållanden finner sig riksdagen i frågans nuvarande
läge böra hemställa om en genom skolöverstyrelsen företagen
förutsättningslös utredning, huruvida och på vilka villkor staten bör
övertaga de av landstingen upprättade småskoleseminarierna, vilken utredning
dock ej får uppfattas såsom någon förhandsutfästelse från riksdagens
sida och därför ej heller bör föranleda något eftersättande av
landstingens omsorger för sitt seminarieväsen.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning, huruvida och i vilken
utsträckning staten bör övertaga de av landstingen upprättade småskoleseminarierna,
samt därefter vidtaga de åtgärder, som av utredningen
må föranledas.
Stockholm den 7 juni 1923.
Med undersåtlig vördnad.
llihmty till riksdagens protokoll 1923, 14 samt. Kr 229—230.
1171 23 2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.