Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om avskaffande av mantalspenningarna, allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften. [Sammansätta statsoch bevillningsutskottets utlåtande nr 10

1923-06-02 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1923:315, Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om avskaffande av mantalspenningarna, allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften. [Sammansätta statsoch bevillningsutskottets utlåtande nr 10

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 315.

1

Nr 315.

Godkänd av första kammaren den 2 juni 1923.

Godkänd av andra kammaren den 2 juni 1923.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner

om avskaffande av mantalspenningarna, allmänna sjukvårdsavgiften

och folkskoleavgiften.

[Sammansätta stats- och bevillningsutskottets utlåtande nr 10 (nr 2)

och memorial nr 13 (nr 3).J

I

Till Konungen.

I två inom första kammaren väckta motioner nr 61 och nr 62 liar

hemställts, bland annat, att riksdagen måtte för sin del besluta, att de

personliga skatterna, mantalspenningar^, allmänna sjukvårdsavgiften ocli

folkskoleavgiften icke må påföras för tiden efter 1924 års ingång.

Frågan om avskaffande av de personliga avgifterna har vid flera tillfällen

varit föremål för riksdagens prövning, senast åren 1920 och 1922.

I motioner, väckta inom andra kammaren, nr 291 vid 1920 års riksdag

och nr 177 vid 1922 års riksdag, hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj: t anhålla om utredning, huruvida och under vilka

förhållanden de personliga avgifterna skulle kunna upphävas. Vid båda dessa

riksdagar avslog första kammaren motionerna, medan desamma biföllos av

andra kammaren, vadan frågan för dessa riksdagar förfallit.

De skäl, som huvudsakligen anfördes mot ett bibehållande »av de personliga

avgifterna, voro av ekonomisk och praktisk art. Sålunda framhölls,

att dessa avgifter, vilka genom penningvärdets fall förlorat en stor del av

sin betydelse, förorsakade så stora kostnader och besvär, att det kunde

ifrågasättas, om de influtna avgifterna motsvarade kostnaderna. För övrigt

anfördes, att avgifterna kunde betraktas såsom rudiment från tidigare beskattningsformer

och voro oförenliga med moderna beskattningsprinciper.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 14 sand. Nr 315. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 315.

Jämväl i förstnämnda båda motioner har såsom huvudskäl för de

gjorda yrkandena åberopats, att ett avskaffande av de personliga avgifterna

borde medföra besparingar. Så bar i motiveringen anförts, bland annat,

följande: Skatteformen vore principiellt ohållbar, ehuru skattebeloppet i

varje särskillt fall vore alltför ringa för att kännas betungande ens för de

minst bemedlade. Den spelade numera icke någon nämnvärd roll för inkomststaterna.

Det , psykologiska moment, som man velat förbinda med

den personliga skattens erläggande, och som skulle göra detta till »ett uttryck

av det aktiva medborgarskapet» ägde föga värde, då skattens påförande

vore beroende av de kommunala myndigheternas gottfinnande och

underlåtenhet att betala påförd avgift mycket ofta måste tolereras. Till

sist och icke minst kunde det med fog ifrågasättas, huruvida i själva verket

med hänsyn till arbete och kostnader för de influtna medlens uttagande

nämnvärd nettobehållning därvid uppstode.

På begäran av riksdagens statsutskott hava statskontoret och riksräkenskapsverket

i vederbörlig ordning gemensamt avgivit yttrande över motionen

I: 61, vilket yttrande återfinnes såsom bilaga till sammansatta statsoch

bevillningsutskottets utlåtande i ämnet [nr 10 (nr 2)].

På sätt framgår av nämnda yttrande har under år 1921 influtit i

mantalspenningar 878,550 kronor 4 öre och i sjukvårdsavgift 1,098,018

kronor 57 öre. Beträffande beloppet av inbetalade folkskoleavgifter, som i

regel uppföras å den kommunala debetsedeln och sålunda icke redovisas

till riksräkenskapsverket, hava erforderliga uppgifter icke kunnat erhållas.

Emellertid torde det med hänsyn till antalet kommuner, vari folkskoleavgift

debiterats, och med avseende fäst därå, att sådan avgift icke påföres

i flera av de folkrikaste kommunerna, kunna antagas, att sammanlagda

beloppet av influtna folkskoleavgifter uppgått till omkring 850,000

kronor. Sammanlagda ungefärliga beloppet av personliga avgifter, vilka

årligen inflyta, skulle därför kunna beräknas till 2,825,000 kronor.

Innan ståndpunkt tages till frågan, om de personliga avgifternas avskaffande,

är det uppenbarligen av intresse att erhålla kännedom om kommunernas

och landstingens ställning till frågan. Såsom ovan nämnts, äger skoldistrikt

att besluta, huruvida folkskoleavgift skall utgå eller icke. Enligt uppgift,

som lämnats till det sammansatta utskottet, skulle år 1918, efter vilket år

sannolikt icke några väsentliga ändringar i detta hänseende ägt rum, folkskoleavgift

utdebiterats i 2,219 av rikets 2,409 landskommuner och 78 i

städer. Oaktat i regel kommunerna själva hava att bekosta arbetet med

debitering och uppbörd av folkskolea vgiften, synas kommunerna sålunda i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 315. 3

allmänhet funnit fördelaktigt att bibehålla utdebiteringen av folkskoleavgiften.

Beträffande sjukvårdsavgiften har för sistnämnda utskott varit tillgänglig

en utredning, verkställd i anledning av en utav stadsfullmäktige

i Stockholm i skrivelse den 23 maj 1921 gjord framställning till Kungl.

Maj:t i syfte att sådana bestämmelser infördes, att sjukvårdsavgift icke

skulle behöva utgå i Stockholms stad, därest medel på annat sätt ställdes

till förfogande för att bekosta de behov, denna avgift avsåge att täcka.

Över denna framställning har, bland andra, statskontoret avgivit yttrande,

vilket finnes intaget i bilagan till det sammansatta utskottets ovannämnda

utlåtande, och därvid anfört, att, därest åtgärder vidtoges för upphävande

av bestämmelserna om den allmänna sjukvårdsavgiften för Stockholms stads

de!, sjukvårdsavgiften syntes böra indragas jämväl för landstingen och

övriga städer, som ej deltaga i landsting. Med anledning av den sålunda

ifrågasatta indragningen av sjukvårdsavgiften hava sistberörda städer och

landsting inkommit med yttranden. Därvid hava fyra städer och sju landsting

förordat indragning av sjukvårdsavgiften, tolv landsting uttalat sig

mot avgiftens avskaffande och två landsting föreslagit att, därest någon

ändring i bestämmelserna rörande sjukvårdsafgiften skulle anses erforderlig,

denna måtte inskränkas till, att vederbörande landsting eller stad skulle

äga besluta, huruvida sjukvårdsavgift skulle utgå eller icke.

Såsom skäl för indragning av avgiften anfördes därvid, dels att något

principiellt skäl för att skatten för ifrågavarande ändamål utginge enligt

andra grunder än de, som gällde för täckande av övriga utgifter för sjukvården,

icke förelåge, dels att en sådan indragning icke komme att i

nämnvärd mån förskjuta skattebördan, dels ock att genom avgiftens avskaffande

arbetet med debitering och uppbörd skulle komma att förenklas.

För avgiftens bibehållande åberopades dels ekonomiska skäl, dels ock att

anledning till avskaffande av avgiften icke kunde anses föreligga, så länge

mantalspenningarna utginge.

En beräkning av de kostnader, de personliga avgifterna medföra, är givetvis

förenad med betydande svårigheter, då arbetet med dessa fördelar

sig å ett flertal uppgifter, nämligen debitering, uppbörd, redovisning

samt i de fall, där avgifterna icke erläggas i föreskriven ordning, indrivning

av desamma. Bortsett från de säkerligen jämförelsevis fåtaliga fall,

då den skattskyldige påföres enbart kapitationsavgifter, torde arbetet med

debiteringen av dessa avgifter vålla det största besväret. En undersökning,

verkställd inom överståthållarämbetet, har givit vid handen, att debite
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 315.

ringen av i Stockholm i samband med kronouppbörden utgående personliga

avgifter — nämligen mantalspenningar, sjukvårdsavgift och personlig avgift

till prästerskapet — därest debiteringen verkställes av tillfällig arbetskraft,

vilket med hänsyn till debiteringens enkla beskatfenbet väl låter sig

göra, drager en kostnad av omkring fyra kronor för ettusen skattskyldiga

eller sålunda 0,4 öre för skattskyldig. Beräknas kostnaderna för avgifternas

införande i avskrifter av uppbördsboken, å debetsedeln och i redovisningshandlingar

samt för det ökade besvär vid summeringar, avgifterna vålla, till

något mer än ett öre för varje skattskyldig, uppkommer för å kronodebetsedeln

uppförda, i behörig tid erlagda kapitationsavgifter en kostnad av

ungefär V/i öre för varje skattskyldig. Denna kostnad kan ju ingalunda

anses hög i förhållande till de utdebiterade beloppen.

Påföres skattskyldig enbart personliga avgifter, tillkomma kostnaderna

för skrivande av den skattskyldiges namn i uppbördsboken och å debetsedeln,

vilka kostnader med tillägg av debiteringskostnaderna, därest samtliga

kapitationsavgifter uppbäras i sammanhang med kronouppbörden, helt

säkert icke överstiga den lösen av tre öre, debiteringsförrättaren äger tillgodoföra

sig. Härtill kommer kostnaden för själva debetsedeln, vilken enligt

uppgift från postverket, som ombestyr tryckningen av flertalet debetsedlar, för

närvarande beräknas till 1J/2 öre för "debetsedel, ävensom för distribution av debetsedeln,

vilken sistnämnda kostnad, i de fall uppbörden verkställes genom postverket,

beräknas till fem öre för debetsedel. I de fall åter, där kommunen förrättar

uppbörden, torde de merkostnader för distribution av debetsedlar och

uppbörd, som förorsakas av de personliga avgifterna, bliva relativt obetydliga.

Erläggas de personliga avgifterna under uppbördstermin, inskränka sig

sålunda kostnaderna till jämförelsevis små belopp. Däremot torde arbetet

med indrivning av restantieposter, innefattande enbart kapitationsavgifter,

i regel vara betydande i förhållande till de belopp, som skola indrivas,

jämväl därest hänsyn tages till den indrivningsavgift av tjugufem öre för

debetsedel, som påföres vid underlåtenhet att i föreskriven ordning gälda

utskylderna. Även om några direkta besparingar i form av minskade utgifter

i löner icke torde kunna vinnas genom att indrivningsförrättarna

befrias från arbetet med indrivningen av sistberörda restposter, torde dock kunna

antagas, att den lättnad i arbetet, förrättningsmännen härigenom erhölle,

lämnade dem möjlighet att ägna mera tid än hittills åt indrivningen av

de mera betydande utskyldsbeloppen.

Å andra sidan skulle sannolikt ett avskatfande av de personella avgifterna

kunna medföra olägenheter. I många fall, framför allt då den

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 315.

skattskyldige taxerats till bevillning men icke till inkomst- och förmögenhetsskatt,

påföres denne å kronodebetsedeln ett obetydligt belopp i kronooch

landstingsskatt. Därest de personliga avgifterna borttoges, skulle helt

säkert i dylika fall en disproportion mellan skattebelopp och kostnader uppstå.

Även ur principiell synpunkt torde skäl kunna anföras för bibehållande

av en vid sidan av skatten å inkomst utgående personlig avgift. I

den mån förmåga att betala en sådan avgift föreligger, synes det riksdagen

riktigt, att varje medborgare bidrager åtminstone till de direkta merkostnader

för registrering och dylikt, som han förorsakar det allmänna. Det

lärer icke sällan inträffa, att personer, oaktat de icke åtnjuta inkomst av det

slag eller till den storlek att denna göres till föremål för beskattning, till

följd av andra omständigheter såsom exempelvis underhåll av närstående

besitta en lika stor betalningsförmåga som många för inkomst taxerade

personer. De personliga avgifternas belopp understiger dessutom väsentligt

den grundavgift av tre kronor, som utgår enligt lagen den 30 juni 1913

om allmän pensionsförsäkring, och i regel torde väl icke andra från taxering

till inkomst befriade personer än de, som tillika hava att utgöra

berörda grundavgift, påföras personliga avgifter.

Till här ovan anförda skäl kommer att nu rådande finansiella svårigheter

för staten och kommunerna synas tala mot ett bifall till det i motionerna

framställda förslaget att omedelbart avskaffa dessa avgifter. De

missförhållanden, som påvisats i motionerna, synas dock påkalla en utredning

av frågan.

Därest en sådan utredning giver vid handen, att de personliga avgifterna

icke lämpligen böra avskaffas, torde, enligt riksdagens mening,

böra tagas under övervägande, om icke sättet för dessas påförande kan

undergå reformering. Så synes numera knappast något skäl föreligga att

påföra man och kvinna avgifter med olika belopp. Därjämte skulle

otvivelaktigt en betydande förenkling i arbetet vinnas, därest endast en

enda personlig avgift påfördes.

Om riksdagen sålunda icke funnit anledning att utan närmare utredning

biträda förslaget om ett omedelbart avskaffande av kapitationsavgifterna,

har riksdagen emellertid ansett det i motionerna angivna syftet att

åstadkomma förenklingar i arbetet med debiteringen och indrivningen beaktansvärt.

Det synes antagligt, att en sådan besparing skulle kunna vinnas,

därest den enligt pensionsförsäkringslagen utgående grundavgiften, i likhet

med vad redan nu är fallet i åtskilliga städer, uppfördes å kronodebet
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 315.

sedeln. Utom den minskning i arbete för kommunerna, en sådan åtgärd

skulle medföra, skulle därigenom antalet restposter avsevärt minskas varjämte

åtgärden skulle befria åtskilliga av de skattskyldiga från besväret av

att å en särskild uppbördsstämma erlägga berörda grundavgift.

Såsom i motionerna framhållits, kräver indrivningen av utskylder framför

allt i de fall, handräckningsförfarandet måste tillgripas, ett betydande

arbete. I fråga om de mindre utskyld sbeloppen kommer indrivningsarbetet

ofta nog att bliva utan resultat, då i sådana fall några exekutiva åtgärder

vanligen icke kunna med framgång företagas mot de skattskyldige. Så

framgår av en i motionen I: 61 lämnad redogörelse för kronouppbörden

av personliga avgifter inom några fögderier och städer, att, medan av de

skattskyldiga, som påförts enbart personella avgifter, omkring sjuttiotvå

procent erlagt avgifterna inom föreskriven tid, av de restantieposter, vari

ingå enbart sådana avgifter, endast omkring trettiosex procent guldits.

Med hänsyn härtill och då, enligt till det sammansatta utskottet lämnad

uppgift, antalet restförda poster, som upptaga jämförelsevis obetydliga belopp,

är avsevärt, synes det önskvärt, att beträffande sådana poster ett något enklare

indrivningsförfarande kunde komma till användning än det för närvarande

tillämpade. I § 16 uppbördsreglementet den 14 december 1917 finnas

bestämmelser införda rörande åtgärder för åstadkommande av inbetalning

genom vederbörande beskickning eller konsulat av restförda kronoutskylder,

som påförts i utlandet boende personer, och vilka åtgärder begränsats till

att avse restposter, överstigande femton kronor. Det synes riksdagen, som

om utan egentlig olägenhet en likartad begränsning skulle kunna föreskrivas

beträffande restantieförda utskyldsposter, för vilkas uttagande handräckning

skall begäras utom det distrikt, där utskylderna påförts den skattskyldige.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl.

Maj:t ville föranstalta om utredning, huruvida mantalspenningarna, den

personliga sjukvårdsavgiften och den personliga folkskoleavgiften lämpligen

må kunna upphävas, samt för riksdagen framlägga det förslag, som kan

av utredningen föranledas.

Stockholm den 2 juni 1923.

Med undersåtlig vördnad.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1923.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.