Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 13 § regeringsformen.
1924-05-10 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1924:154, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 13 § regeringsformen.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 154.
11
Nr 154.
Godkänd av första kammaren den 9 maj 1924.
Godkänd av andra kammaren den 10 maj 1924.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av 13 § regeringsformen.
(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 23.)
Till Konungen.
I en inom första kammaren väckt motion, nr 220, har hemställts, »att
riksdagen beträffande Konungens rätt, att ''börja krig och sluta fred’ ville
för sin del besluta sådan förändring i 13 § regeringsformen, att uttrycket
börja krig utgår samt riksdagen tillförsäkras medinflytande på viktigare
avgöranden till avvärjande av befarat angrepp och jämväl vid fredsslut».
I motionen har tillika uttalats att berörda paragraf torde kunna erhålla
förslagsvis följande lydelse:
»Befaras ett angrepp eller är angreppet redan börjat eller förekommer fråga
om Sveriges deltagande i något fredsslut, och är riksdagen ej samlad, varde
riksdagen ofördröjligen inkallad. Beslut, som innan riksdagens sammankommande
måste oundgängligen fattas, varde därefter underställt riksdagens
godkännande. I övrigt skola åtgärder för avvärjande av ett befarat eller
börjat angrepp så vitt möjligt samt villkoren för deltagande i ett fredsslut
före avgörandet underställas riksdagens prövning. Om deltagande i fredsslut
gälle därutöver vad i 12 § regeringsformen stadgats rörande träffandet av
överenskommelse med främmande makter.»
Till stöd för sin hemställan har motionären till en början anfört följande:
»I samband med frågan om statsmakternas inbördes ställning i utrikespolitiken
kan det ej undgås, att någon uppmärksamhet även riktas på
det gamla spörsmålet om borttagandet av Konungens rätt att börja krig
och sluta fred.
Uti 13 § regeringsformen tillägges Konungen rätt att ''börja krig och
sluta fred’. Det åligger honom dock ’att först kalla till ett utomordentligt
statsråd statsrådets samtliga ledamöter’. ''Konungen äger därefter’, heter
12 Riksdagens skrivelse Nr 154.
det, makt att fatta och utföra det beslut, som han för riket nyttigast
finner’.
En sådan rätt för Konungen fanns icke fordom. Svenska folkets medgivande
har från äldsta tider erfordrats, innan Konungen kunnat inleda
landet i krig. Den gamla konungabalkens stadganden i detta avseende
ha dessutom städse blivit fastslagna genom de avgivna konungaförsäkringarna.
Till och med konung Gustav II Adolf uraktlät icke att, såsom
det heter, ’med ständerna överlägga om sina stora krigsföretag’.
Ständernas bestämmanderätt över krig och fred blev genom regeringsformerna
1719 och 1720 ytterligare bekräftad och ansågs till och med så
okränkbar att märkligt nog ej ens konung Gustav den III, då han 1772
sökte krossa ständernas makt, vågade att helt och hållet krossa denna det
fria svenska folkets obestridda rättighet. Det var först vid statskuppen
år 1789 som han för att legalisera sitt eget grundlagsbrott tilltvingade
sig nied envåldsmakten även den oinskränkta rätten att utan ständernas
hörande börja krig.
Skälen till att denna Konungens ensamrätt bibehölls i 1809.års författning
var säkerligen ett impulsivt intryck av det oroliga världsläget. Uttryckligen
anfördes till grund därför fäderneslandets dåvarande ställning,
omöjligheten att fastställa någon bestämd skillnad mellan anfallsoch
försvarskrig, förändrade tidsförhållanden, förändringarna i krigsföring,
som allt mer började utan krigsförklaringar och fördes efter ny teknik,
samt Sveriges militärgeografiska läge.
Det var därefter först tysk-franska kriget 1870—1871, som frammanade
tanken, att i grundlagen skapa bättre garantier mot krigets äventyrligheter.
Ett upphävande eller begränsning av Konungens rättigheter att
börja krig och sluta fred, eller åtminstone rätten att förklara krig påyrkades
vid riksdagarna 1871, 1883, 1889, 1896, 1909 och 1911. Vid sistnämnda
riksdag påyrkades av motionären E. Wavrinsky följande avfattning i
lagen: ’Konungen må ej börja krig eller sluta fred utan riksdagens genom
båda kamrarnas beslut meddelade samtycke till Konungens därom
avgivna proposition.’ Alla dessa förslag avslogos av riksdagen.
Emellertid hade ar 1894 pa initiativ av Sven Adolf Hedin i grundlagen
införts en bestämmelse, som i själva verket måste förhindra Konungen att
börja anfallskrig utan riksdagens samtycke. Regeringen hade då begärt
en ändring i 74 § regeringsformen för att möjliggöra en rekvisitionslagstiftning
för krigstillfällen. Detta förslag bifölls av riksdagen endast på
det villkoret, att rekvisitionslagstiftningen ej fick begagnas annat än då
krigsmakten eller någon del därav ställes på krigsfot, Vare sig för uppi
ätthållande av rikets neutralitet, därest den vid krig mellan främmande
makter av någon bland de krigförande skulle hotas eller kränkas, eller
för avvärjandet för ett befarat eller börjat angrepp’. Detta villkor, som
också inflöt i grundlagen, avsåg att fastslå att rikets krigsmakt icke finge
användas för angrepp på främmande makt.»
Riksdagens skrivelse Nr 154.
13
Sedan motionären därefter lämnat eu redogörelse för frågans behandling
åren 1916—1919 och erinrat om de omständigheter, vilka sistnämnda år föranledde
dess uppskjutande och till vilka riksdagen i det följande återkommer,
anför motionären till stöd för sin hemställan om frågans återupptagande
bland annat följande.
»Nu har nationernas förbund kommit till stånd och situationen kan någorlunda
överblickas. Förbundsakten motsätter sig rustningars ökning,
men medgiver enligt ostridig uttolkning rätt för varje land till full nedrustning.
Mot denna formella möjlighet uppresa sig andra bestämmelser,
som synas tyda på att den svenska medlemmen i förbundet måste i alla
fall hålla sig beredd att deltaga med någon kontingent i förbundets eventuellt
militära aktioner. Svenska regeringen har dock motsatt sig en sådan
tolkning och lyckats jämte andra få denna skyldighet formellt borttolkad
så, att även här skulle föreligga fria händer. I varje händelse kan
förbundsakten omöjligen förhindra svenska statsmakterna att fråntaga
Konungen rätten att ensam börja krig. Därtill komma förenämnda i
1919 års motion gjorda erinringar. Slutligen ha kommitterade allenast förordat
uppskov med frågans avgörande. Då nu föreligger en vunnen erfarenhet,
då försvars- och fredsfrågorna med alla därmed sammanhängande
problem stå faktiskt på dagordningen och då 1924 års riksdag är den sista
i en valperiod till andra kammaren, vadan ett ytterligare uppskov skulle
fördröja ärendets slutliga avgörande med minst fyra år, synes tidpunkten
kunna vara inne att äntligen lösa detta gamla formaldemokratiska problem.
»
Den i regeringsformen § 13 intagna bestämmelsen om rätt för Konungen
att börja krig och sluta fred har förefunnits alltsedan regeringsformens tillkomstÅtskilliga
gånger hava emellertid, såsom av motionären erinrats, förslag framställts
i riksdagen om begränsning av ifrågavarande rätt. Motioner i sådant syfte
väcktes sålunda vid riksdagarna 1871,1883,1889,1896,1899 och 1911, men vunno
ingendera kammarens bifall. I en vid 1916 års riksdag inom andra kammaren
väckt motion hemställdes »att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i grundlagen,
att uttrycket ''börja krig’ i § 13 regeringsformen utgår samt att riksdagen
tillförsäkras medinflytande såväl på viktigare avgöranden till avvärjande
av befarat angrepp som jämväl vid fredsslut». I sitt i anledning av motionen
avgivna utlåtande hemställde konstitutionsutskottet, att motionen icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda. Första kammaren biföll utskottets
hemställan, varemot andra kammaren, som samtidigt beslöt hemställa hos
Kungl. Maj:t om utredning angående åstadkommande och lagfästande av ett
närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska
angelägenheter, i anledning av ifrågavarande motion jämväl fattade beslut
om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan att Kungl. Maj:t måtte låta
utarbeta och för riksdagen framlägga förslag angående sådan ändring av
§ 13 regeringsformen, som — förutom vad som kunde föranledas av förut
-
14
Riksdagens skrivelse Nr 154.
nämnda allmänna samarbete mellan regering och riksdag i de utrikespolitiska
avgöranden, vilka behandlas i denna paragraf — bringade dess lydelse i närmare
överensstämmelse med den i 74 § regeringsformen uttryckta grundsatsen, att
rikets krigsmakt icke bör ställas på krigsfot i annat syfte än för upprätthållande
av vår neutralitet eller för avvärjande av befarat eller börjat angrepp.
Jämväl vid 1917 års riksdag, då frågan ånyo framfördes och konstitutionsutskottet
intog samma ståndpunkt som andra kammaren 1916, fattade
kamrarna beslut i samma riktning som vid 1916 års riksdag.
Till närmare belysning av den ståndpunkt, som sålunda intogs av andra
kammaren 1916 och 1917, torde ur konstitutionsutskottets utlåtande nr 29
vid sistnämnda riksdag böra anföras följande.
Vad först angår frågan om riksdagens medinflytande vid befarat angrepp
och vid fredsslut anförde utskottet:
»Det må i detta hänseende anmärkas, att i regeringsformen ett betydelsefullt
sådant medinflytande i viss mån redan tillförsäkrats riksdagen dels genom föreskriften
i 74 § regeringsformen, att de s. k. rekvisitionslagarna icke kunna
bringas i tillämpning utan att riksdagskallelse utfärdats, dels genom värnpliktslagens
bestämmelse att likaledes riksdagskallelse — därest riksdagen ej
redan är samlad — måste utfärdas, innan Konungen inkallar beväringens
andra uppbåd, dels därigenom att för de finansiella åtgärder, som oundgängligen
måste förknippas med sådana avgöranden, kräves riksdagens medverkan
(för anslag och deras täckande genom statslån och beskattning). Att emellertid
även i andra avseenden en samverkan mellan regering och riksdag i ett
dylikt fall är önskvärd, synes utskottet i likhet med 1916 års reservanter
uppenbart, och utskottet anser sig liksom dessa kunna förutsätta, att en dylik
samverkan också självfallet måste komma till stånd i samband bland annat
med de finansiella anstalter som nyss berörts. Riksdagens medinflytande vid
dessa viktiga avgöranden torde dock, såsom herrar Edén och Kvarnzelius
framhållit, böra bättre tryggas, om så befinnes lämpligt genom särskilda
bestämmelser. På den av herr Lindhagen väckta frågan om riksdagens medinflytande
vid fredsslut har utskottet, då några anvisningar angående möjliga
former för riksdagens medinflytande i detta avseende icke förefinnas i
motionen, icke haft anledning att närmare ingå.»
Beträffande spörsmålet om uttrycket »börja krig» i § 13 regeringsformen
yttrade utskottet:
»I likhet med reservanterna i 1916 års konstitutionsutskott och med motionärerna
anser utskottet att detta uttryck, vilket kvarstår oförändrat från den
lydelse, som ifrågavarande paragraf erhöll vid regeringsformens tillkomst, icke
står i god överensstämmelse med den grundsats, som uttalas i 74 § regeringsformen.
I full motsvarighet till denna grundsats stadgar 28 § värnpliktslagen,
att beväringens första uppbåd ej må användas utom rikets gränser
annat än till rikets försvar, samt, på sätt ovan anförts, att beväringens andra
uppbåd icke kan utan riksdagens medgivande användas utom landets gränser.
Såsom 1911 års konstitutionsutskott påvisade i sitt yttrande över en då väckt
Riksdagens skrivelse Nr 154.
15
motion om ändring i 13 § regeringsformen, är genom dessa bestämmelser i
grundlag och lag uttalat, ’att den svenska härorganisationens stora uppgift
är landets försvar, men däremot icke angrepp mot andra land’. Det
synes utskottet, att — såsom reservanterna 1916 påpekade —■ under sådana
förhållanden den hittills gällande avfattningen av 13 § regeringsformen med
dess dubbeltydiga uttryck ''börja’ krig numera icke kan anses tillfredsställande,
och att i samband med revideringen av vissa andra grundlagsbestämmelser
angående viktiga utrikespolitiska ärendens handläggning också lämpligen
kunde föreslås en omredigering av 13 § regeringsformen i denna del, i syfte
att bringa densamma i närmare överensstämmelse med den grundsats för
användningen av svensk försvarsorganisation, som fått ett uttryck i nyss
anförda avfattning av 74 § regeringsformen.»
Då Kungl. Maj:t den 31 december 1918 i överensstämmelse med den hemställan,
som 1916 och 1917 beslöts av andra kammaren, uppdrog åt en kommitté
att bland annat utarbeta förslag till åtgärder för åstadkommande och
lagfästande av ett närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare
utrikespolitiska angelägenheter, erhöll kommittén jämväl i uppdrag att utarbeta
förslag till ändring av § 13 regeringsformen i den riktning som
avsågs med de av andra kammaren i detta ärende 1916 och 1917 fattade besluten.
Kommittén fann sig emellertid i sitt den 15 mars 1919 avgivna
förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer i grundlagarna icke böra
framlägga något förslag till ändring av § 13 regeringsformen. Såsom skäl
härför anförde kommittén följande:
»Något förslag till ändrad lydelse av § 13 regeringsformen har icke blivit
av kommittén utarbetat. Kommittén har nämligen kommit till den uppfattning,
att nuvarande tidpunkt icke väl lämpar sig för upptagande av det
härvid åsyftade spörsmålet om riksdagens medbestämmanderätt i fråga om
krig och fred. Sedan kommittén utsetts, har inträffat en viktig tilldragelse,
som tilläventyrs kan komma att utöva ett väsentligt inflytande på nämnda
spörsmål. Ett stort antal stater, tillhörande den ena av de maktgrupper,
som varit indragna i världskriget, har i samband med inbördes förhandlingar
rörande blivande fredsslut för kort tid sedan enats om ett förberedande
utkast till grundstadgar för ett nationernas förbund, bestående av dessa stater
jämte andra, som förutsättas komma att inbjudas att inträda i förbundet.
I detta utkast åsyftas förpliktelse för varje till förbundet ansluten stat att i
vissa fall — framför allt då någon medlem av förbundet bryter sina i förbundsfördraget
åtagna skyldigheter i avseende å fredstillståndets bevarande
— deltaga i en av förbundets centralorgan mot fördragsbrytaren inledd
aktion, innefattande eventuellt även militära åtgärder. Huruvida Sverige
kommer att inträda i ett förbund av denna art kan icke för närvarande
med säkerhet bedömas. Men för den händelse så skulle bliva fallet, är det
tydligt, att grundlagsbestämmelser, som under alla förhållanden gjorde ett
militärt inskridande mot annan stat beroende av riksdagens medverkan,
svårligen läte förena sig med den varje förbundsmedlem åliggande för
-
16
Riksdagens skrivelse Nr 154.
pliktelsen att under vissa eventualiteter ofördröjligen ställa till förbundets
förfogande någon del av sin krigsmakt. Att för närvarande förbereda sådana
grundlagsbestämmelser kan då näppeligen vara lämpligt,''utan det vill synas,
som om frågan härom borde anstå till dess det visat sig, huru bestämmelserna
för ett nationernas förbund slutligen utformas, och huruvida Sverige
komme att tillhöra förbundet. I sådan händelse torde böra komma under
övervägande, i vad mån såväl § 13 som § 74 regeringsformen böra anpassas
efter förbundsvillkoren, något som icke utesluter att samtidigt den tanke,
som ligger till grund för kommitténs uppdrag, kan i visst avseende vinna
beaktande, likasom denna tanke, därest det visar sig, att landet ej skulle
komma att tillhöra ett nationernas förbund, då bör i hela sin omfattning
upptagas till förnyat övervägande.
Vid nu angivna förhållanden har kommittén trott sig äga anledning att
hemställa om befrielse från uppdraget att utarbeta förslag till ändrad lydelse
av § 13 regeringsformen. Den har ansett sig desto mer oförhindrad att
förorda ett uppskov med omarbetandet av denna paragraf, som det enligt
dess enhälliga mening i våra dagar måste anses uteslutet, att Sveriges
konung skulle — bortsett från de förhållanden, vilka såsom nyss antytts
kunna bliva en följd av landets inträde i ett nationernas förbund — börja
krig utan att genom samråd med riksdagen eller dess förtroendemän av
skilda meningsriktningar förvissa sig om, att den allmänna folkmeningen
finner ett dylikt steg oundvikligt.»
Det av kommittén avgivna förslaget till ändrad lydelse av vissa paragrafer
i grundlagarna framlade Kungl. Maj:t, efter viss jämkning, till 1919
års riksdag. Föredragande departementschefen anslöt sig härvid till den
ståndpunkt beträffande § 13 regeringsformen, som kommittén intagit och
uttalade i detta spörsmål bland annat följande:
»I överensstämmelse med kommitténs ståndpunkt anser jag mig kunna
förorda, att frågan om revision av § 13 regeringsformen får tills vidare
anstå. Vad kommittén anfört synes mig giva stöd för dess mening, att
även om denna fråga icke nu erhåller sin definitiva lösning, det likväl
måste anses uteslutet, att hittillsvarande bestämmelser i § 13 regeringsformen
skulle kunna i realiteten medföra något åsidosättande av riksdagens och
den allmänna folkmeningens ställning i en så utomordentligt viktig fråga.
Till de garantier för riksdagens faktiska medbeslutanderätt i en sådan fråga
vilka redan finnas bland annat i § 74 regeringsformen komma genom de
av mig nu förordade förslagen om riksdagens medverkan vid traktater och
om utrikesnämndens hörande i alla viktigare utrikesärenden en ytterligare
förstärkning av riksdagens ställning på hela det utrikespolitiska området,
vilken ovillkorligen måste göra sig gällande, i all synnerhet i ett så utomordentligt
avgörande som det, varom § 13 regeringsformen handlar. Härtill
kommer, att frågan om Sveriges ställning till nationernas förbund numera
inträtt i ett mera aktuellt skede, i det att Kungl. Maj:t på inbjudan
av de stater, vilka sinsemellan uppgjort det av kommitterade berörda för
-
Riksdagens skrivelse Nr 154.
17
slaget till grundstadgar för ett sådant förbund, numera utsett delegerade
att för Sveriges vidkommande deltaga i vissa härmed sammanhängande
överläggningar.»
I eu vid samma riksdag inom första kammaren väckt motion hemställdes
om ändring av vissa paragrafer i grundlagarna; bland annat framlades
beträffande § 13 regeringsformen ett ändringsförslag överensstämmande med
det som innefattas i nu förevarande motion.
Konstitutionsutskottet förklarade sig emellertid anse den kungl. propositionens
förslag vara väl avvägda, vadan utskottet icke kunde tillstyrka
motionärens yrkande, så mycket mindre som, såsom i propositionen erinrats,
i utlandet rådande förhållanden på detta område, vilka uppenbarligen måste
inverka på vårt lands ställning till dylika frågor, iinnu icke vunnit klarhet
och stadga. Utskottet ville emellertid antaga, att därest frågan om beredande
av beslutanderätt åt riksdagen över krigsförklaring och fredsslut
lämpligen kunde upptagas till förnyad prövning, förslag därom vore att
förvänta.
Utskottets hemställan, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda, blev av kamrarna bifallen.
Enligt riksdagens mening äga de principiella synpunkter i förevarande
spörsmål, som vid 1916 och 1917 års riksdagar kommo till uttryck i de av
andra kammaren fattade besluten, alltjämt full bärkraft, medan å andra
sidan icke längre de särskilda förhållanden föreligga, som 1919 föranledde,
att spörsmålets upptagande tills vidare uppsköts. Sedan dess har Sverige
inträtt i Nationernas förbund. Med avseende å arten av de förpliktelser, som
medlemskapet i förbundet medför, har sådan klarhet vunnits, som erfordras
för att man med säkerhet skall kunna bedöma möjligheten och lämpligheten av
att dels åt riksdagen tillerkänna viss medbestämmanderätt vid börjande av
krig, dels i överensstämmelse med grunderna för § 74 regeringsformen formulera
de förutsättningar, under vilka Sverige kan tänkas inträda i krigstillstånd.
Resultatet av en undersökning härutinnan lärer ej kunna bliva
något annat än att medlemskapet i Nationernas förbund icke utgör något
hinder för grundlagsändringar i den huvudsakliga riktning andra kammaren
vid 1916 och 1917 års riksdagar avsåg.
Ehuru motionärens förslag till ändrad lydelse av § 13 regeringsformen
synes riksdagen vila på i huvudsak riktiga principer, har riksdagen likväl
ej velat fatta omedelbart beslut om grundlagsändring. Lika med konstitutionsutskottet
1917 och andra kammaren vid nyss nämnda två riksdagar
anser riksdagen nämligen, att spörsmålet tarvar en ingående utredning, innan
man går att formulera de regler, som böra ersätta de nu gällande. I samband
med spörsmålet om börjande av krig torde därvid även böra tagas under
övervägande, i vad mån det kan befinnas lämpligt att, på sätt motionären
avsett, utöver den medbestämmanderätt, som i allmänhet tillkommer riksdagen
vid överenskommelser med främmande makt, tillförsäkra densamma
särskilt inflytande vid fredsslut.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 14 sand. Nr 193—154■ 2
18
Riksdagens skrivelse Nr 154.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag angående
sådan ändring av § 13 regeringsformen, som dels, utan att strida mot de
med medlemskapet i Nationernas förbund förenade förpliktelser, bringar dess
lydelse i närmare överensstämmelse med den i § 74 regeringsformen uttryckta
grundsatsen, att rikets krigsmakt icke bör ställas på krigsfot i annat
syfte än för upprätthållande av vår neutralitet eller för avvärjande av
befarat eller börjat angrepp, dels tillförsäkrar riksdagen medinflytande vid
sådana avgöranden, som i det ifrågavarande grundlagsstadgandet avses.
Stockholm den 10 maj 1924.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.