Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 13 § regeringsformen.

1924-05-10 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1924:154, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 13 § regeringsformen.

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 154.

11

Nr 154.

Godkänd av första kammaren den 9 maj 1924.

Godkänd av andra kammaren den 10 maj 1924.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om

ändrad lydelse av 13 § regeringsformen.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 23.)

Till Konungen.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 220, har hemställts, »att

riksdagen beträffande Konungens rätt, att ''börja krig och sluta fred’ ville

för sin del besluta sådan förändring i 13 § regeringsformen, att uttrycket

börja krig utgår samt riksdagen tillförsäkras medinflytande på viktigare

avgöranden till avvärjande av befarat angrepp och jämväl vid fredsslut».

I motionen har tillika uttalats att berörda paragraf torde kunna erhålla

förslagsvis följande lydelse:

»Befaras ett angrepp eller är angreppet redan börjat eller förekommer fråga

om Sveriges deltagande i något fredsslut, och är riksdagen ej samlad, varde

riksdagen ofördröjligen inkallad. Beslut, som innan riksdagens sammankommande

måste oundgängligen fattas, varde därefter underställt riksdagens

godkännande. I övrigt skola åtgärder för avvärjande av ett befarat eller

börjat angrepp så vitt möjligt samt villkoren för deltagande i ett fredsslut

före avgörandet underställas riksdagens prövning. Om deltagande i fredsslut

gälle därutöver vad i 12 § regeringsformen stadgats rörande träffandet av

överenskommelse med främmande makter.»

Till stöd för sin hemställan har motionären till en början anfört följande:

»I samband med frågan om statsmakternas inbördes ställning i utrikespolitiken

kan det ej undgås, att någon uppmärksamhet även riktas på

det gamla spörsmålet om borttagandet av Konungens rätt att börja krig

och sluta fred.

Uti 13 § regeringsformen tillägges Konungen rätt att ''börja krig och

sluta fred’. Det åligger honom dock ’att först kalla till ett utomordentligt

statsråd statsrådets samtliga ledamöter’. ''Konungen äger därefter’, heter

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Riksdagens skrivelse Nr 154.

det, makt att fatta och utföra det beslut, som han för riket nyttigast

finner’.

En sådan rätt för Konungen fanns icke fordom. Svenska folkets medgivande

har från äldsta tider erfordrats, innan Konungen kunnat inleda

landet i krig. Den gamla konungabalkens stadganden i detta avseende

ha dessutom städse blivit fastslagna genom de avgivna konungaförsäkringarna.

Till och med konung Gustav II Adolf uraktlät icke att, såsom

det heter, ’med ständerna överlägga om sina stora krigsföretag’.

Ständernas bestämmanderätt över krig och fred blev genom regeringsformerna

1719 och 1720 ytterligare bekräftad och ansågs till och med så

okränkbar att märkligt nog ej ens konung Gustav den III, då han 1772

sökte krossa ständernas makt, vågade att helt och hållet krossa denna det

fria svenska folkets obestridda rättighet. Det var först vid statskuppen

år 1789 som han för att legalisera sitt eget grundlagsbrott tilltvingade

sig nied envåldsmakten även den oinskränkta rätten att utan ständernas

hörande börja krig.

Skälen till att denna Konungens ensamrätt bibehölls i 1809.års författning

var säkerligen ett impulsivt intryck av det oroliga världsläget. Uttryckligen

anfördes till grund därför fäderneslandets dåvarande ställning,

omöjligheten att fastställa någon bestämd skillnad mellan anfallsoch

försvarskrig, förändrade tidsförhållanden, förändringarna i krigsföring,

som allt mer började utan krigsförklaringar och fördes efter ny teknik,

samt Sveriges militärgeografiska läge.

Det var därefter först tysk-franska kriget 1870—1871, som frammanade

tanken, att i grundlagen skapa bättre garantier mot krigets äventyrligheter.

Ett upphävande eller begränsning av Konungens rättigheter att

börja krig och sluta fred, eller åtminstone rätten att förklara krig påyrkades

vid riksdagarna 1871, 1883, 1889, 1896, 1909 och 1911. Vid sistnämnda

riksdag påyrkades av motionären E. Wavrinsky följande avfattning i

lagen: ’Konungen må ej börja krig eller sluta fred utan riksdagens genom

båda kamrarnas beslut meddelade samtycke till Konungens därom

avgivna proposition.’ Alla dessa förslag avslogos av riksdagen.

Emellertid hade ar 1894 pa initiativ av Sven Adolf Hedin i grundlagen

införts en bestämmelse, som i själva verket måste förhindra Konungen att

börja anfallskrig utan riksdagens samtycke. Regeringen hade då begärt

en ändring i 74 § regeringsformen för att möjliggöra en rekvisitionslagstiftning

för krigstillfällen. Detta förslag bifölls av riksdagen endast på

det villkoret, att rekvisitionslagstiftningen ej fick begagnas annat än då

krigsmakten eller någon del därav ställes på krigsfot, Vare sig för uppi

ätthållande av rikets neutralitet, därest den vid krig mellan främmande

makter av någon bland de krigförande skulle hotas eller kränkas, eller

för avvärjandet för ett befarat eller börjat angrepp’. Detta villkor, som

också inflöt i grundlagen, avsåg att fastslå att rikets krigsmakt icke finge

användas för angrepp på främmande makt.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 154.

13

Sedan motionären därefter lämnat eu redogörelse för frågans behandling

åren 1916—1919 och erinrat om de omständigheter, vilka sistnämnda år föranledde

dess uppskjutande och till vilka riksdagen i det följande återkommer,

anför motionären till stöd för sin hemställan om frågans återupptagande

bland annat följande.

»Nu har nationernas förbund kommit till stånd och situationen kan någorlunda

överblickas. Förbundsakten motsätter sig rustningars ökning,

men medgiver enligt ostridig uttolkning rätt för varje land till full nedrustning.

Mot denna formella möjlighet uppresa sig andra bestämmelser,

som synas tyda på att den svenska medlemmen i förbundet måste i alla

fall hålla sig beredd att deltaga med någon kontingent i förbundets eventuellt

militära aktioner. Svenska regeringen har dock motsatt sig en sådan

tolkning och lyckats jämte andra få denna skyldighet formellt borttolkad

så, att även här skulle föreligga fria händer. I varje händelse kan

förbundsakten omöjligen förhindra svenska statsmakterna att fråntaga

Konungen rätten att ensam börja krig. Därtill komma förenämnda i

1919 års motion gjorda erinringar. Slutligen ha kommitterade allenast förordat

uppskov med frågans avgörande. Då nu föreligger en vunnen erfarenhet,

då försvars- och fredsfrågorna med alla därmed sammanhängande

problem stå faktiskt på dagordningen och då 1924 års riksdag är den sista

i en valperiod till andra kammaren, vadan ett ytterligare uppskov skulle

fördröja ärendets slutliga avgörande med minst fyra år, synes tidpunkten

kunna vara inne att äntligen lösa detta gamla formaldemokratiska problem.

»

Den i regeringsformen § 13 intagna bestämmelsen om rätt för Konungen

att börja krig och sluta fred har förefunnits alltsedan regeringsformens tillkomstÅtskilliga

gånger hava emellertid, såsom av motionären erinrats, förslag framställts

i riksdagen om begränsning av ifrågavarande rätt. Motioner i sådant syfte

väcktes sålunda vid riksdagarna 1871,1883,1889,1896,1899 och 1911, men vunno

ingendera kammarens bifall. I en vid 1916 års riksdag inom andra kammaren

väckt motion hemställdes »att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i grundlagen,

att uttrycket ''börja krig’ i § 13 regeringsformen utgår samt att riksdagen

tillförsäkras medinflytande såväl på viktigare avgöranden till avvärjande

av befarat angrepp som jämväl vid fredsslut». I sitt i anledning av motionen

avgivna utlåtande hemställde konstitutionsutskottet, att motionen icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda. Första kammaren biföll utskottets

hemställan, varemot andra kammaren, som samtidigt beslöt hemställa hos

Kungl. Maj:t om utredning angående åstadkommande och lagfästande av ett

närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska

angelägenheter, i anledning av ifrågavarande motion jämväl fattade beslut

om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan att Kungl. Maj:t måtte låta

utarbeta och för riksdagen framlägga förslag angående sådan ändring av

§ 13 regeringsformen, som — förutom vad som kunde föranledas av förut
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 154.

nämnda allmänna samarbete mellan regering och riksdag i de utrikespolitiska

avgöranden, vilka behandlas i denna paragraf — bringade dess lydelse i närmare

överensstämmelse med den i 74 § regeringsformen uttryckta grundsatsen, att

rikets krigsmakt icke bör ställas på krigsfot i annat syfte än för upprätthållande

av vår neutralitet eller för avvärjande av befarat eller börjat angrepp.

Jämväl vid 1917 års riksdag, då frågan ånyo framfördes och konstitutionsutskottet

intog samma ståndpunkt som andra kammaren 1916, fattade

kamrarna beslut i samma riktning som vid 1916 års riksdag.

Till närmare belysning av den ståndpunkt, som sålunda intogs av andra

kammaren 1916 och 1917, torde ur konstitutionsutskottets utlåtande nr 29

vid sistnämnda riksdag böra anföras följande.

Vad först angår frågan om riksdagens medinflytande vid befarat angrepp

och vid fredsslut anförde utskottet:

»Det må i detta hänseende anmärkas, att i regeringsformen ett betydelsefullt

sådant medinflytande i viss mån redan tillförsäkrats riksdagen dels genom föreskriften

i 74 § regeringsformen, att de s. k. rekvisitionslagarna icke kunna

bringas i tillämpning utan att riksdagskallelse utfärdats, dels genom värnpliktslagens

bestämmelse att likaledes riksdagskallelse — därest riksdagen ej

redan är samlad — måste utfärdas, innan Konungen inkallar beväringens

andra uppbåd, dels därigenom att för de finansiella åtgärder, som oundgängligen

måste förknippas med sådana avgöranden, kräves riksdagens medverkan

(för anslag och deras täckande genom statslån och beskattning). Att emellertid

även i andra avseenden en samverkan mellan regering och riksdag i ett

dylikt fall är önskvärd, synes utskottet i likhet med 1916 års reservanter

uppenbart, och utskottet anser sig liksom dessa kunna förutsätta, att en dylik

samverkan också självfallet måste komma till stånd i samband bland annat

med de finansiella anstalter som nyss berörts. Riksdagens medinflytande vid

dessa viktiga avgöranden torde dock, såsom herrar Edén och Kvarnzelius

framhållit, böra bättre tryggas, om så befinnes lämpligt genom särskilda

bestämmelser. På den av herr Lindhagen väckta frågan om riksdagens medinflytande

vid fredsslut har utskottet, då några anvisningar angående möjliga

former för riksdagens medinflytande i detta avseende icke förefinnas i

motionen, icke haft anledning att närmare ingå.»

Beträffande spörsmålet om uttrycket »börja krig» i § 13 regeringsformen

yttrade utskottet:

»I likhet med reservanterna i 1916 års konstitutionsutskott och med motionärerna

anser utskottet att detta uttryck, vilket kvarstår oförändrat från den

lydelse, som ifrågavarande paragraf erhöll vid regeringsformens tillkomst, icke

står i god överensstämmelse med den grundsats, som uttalas i 74 § regeringsformen.

I full motsvarighet till denna grundsats stadgar 28 § värnpliktslagen,

att beväringens första uppbåd ej må användas utom rikets gränser

annat än till rikets försvar, samt, på sätt ovan anförts, att beväringens andra

uppbåd icke kan utan riksdagens medgivande användas utom landets gränser.

Såsom 1911 års konstitutionsutskott påvisade i sitt yttrande över en då väckt

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 154.

15

motion om ändring i 13 § regeringsformen, är genom dessa bestämmelser i

grundlag och lag uttalat, ’att den svenska härorganisationens stora uppgift

är landets försvar, men däremot icke angrepp mot andra land’. Det

synes utskottet, att — såsom reservanterna 1916 påpekade —■ under sådana

förhållanden den hittills gällande avfattningen av 13 § regeringsformen med

dess dubbeltydiga uttryck ''börja’ krig numera icke kan anses tillfredsställande,

och att i samband med revideringen av vissa andra grundlagsbestämmelser

angående viktiga utrikespolitiska ärendens handläggning också lämpligen

kunde föreslås en omredigering av 13 § regeringsformen i denna del, i syfte

att bringa densamma i närmare överensstämmelse med den grundsats för

användningen av svensk försvarsorganisation, som fått ett uttryck i nyss

anförda avfattning av 74 § regeringsformen.»

Då Kungl. Maj:t den 31 december 1918 i överensstämmelse med den hemställan,

som 1916 och 1917 beslöts av andra kammaren, uppdrog åt en kommitté

att bland annat utarbeta förslag till åtgärder för åstadkommande och

lagfästande av ett närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare

utrikespolitiska angelägenheter, erhöll kommittén jämväl i uppdrag att utarbeta

förslag till ändring av § 13 regeringsformen i den riktning som

avsågs med de av andra kammaren i detta ärende 1916 och 1917 fattade besluten.

Kommittén fann sig emellertid i sitt den 15 mars 1919 avgivna

förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer i grundlagarna icke böra

framlägga något förslag till ändring av § 13 regeringsformen. Såsom skäl

härför anförde kommittén följande:

»Något förslag till ändrad lydelse av § 13 regeringsformen har icke blivit

av kommittén utarbetat. Kommittén har nämligen kommit till den uppfattning,

att nuvarande tidpunkt icke väl lämpar sig för upptagande av det

härvid åsyftade spörsmålet om riksdagens medbestämmanderätt i fråga om

krig och fred. Sedan kommittén utsetts, har inträffat en viktig tilldragelse,

som tilläventyrs kan komma att utöva ett väsentligt inflytande på nämnda

spörsmål. Ett stort antal stater, tillhörande den ena av de maktgrupper,

som varit indragna i världskriget, har i samband med inbördes förhandlingar

rörande blivande fredsslut för kort tid sedan enats om ett förberedande

utkast till grundstadgar för ett nationernas förbund, bestående av dessa stater

jämte andra, som förutsättas komma att inbjudas att inträda i förbundet.

I detta utkast åsyftas förpliktelse för varje till förbundet ansluten stat att i

vissa fall — framför allt då någon medlem av förbundet bryter sina i förbundsfördraget

åtagna skyldigheter i avseende å fredstillståndets bevarande

— deltaga i en av förbundets centralorgan mot fördragsbrytaren inledd

aktion, innefattande eventuellt även militära åtgärder. Huruvida Sverige

kommer att inträda i ett förbund av denna art kan icke för närvarande

med säkerhet bedömas. Men för den händelse så skulle bliva fallet, är det

tydligt, att grundlagsbestämmelser, som under alla förhållanden gjorde ett

militärt inskridande mot annan stat beroende av riksdagens medverkan,

svårligen läte förena sig med den varje förbundsmedlem åliggande för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 154.

pliktelsen att under vissa eventualiteter ofördröjligen ställa till förbundets

förfogande någon del av sin krigsmakt. Att för närvarande förbereda sådana

grundlagsbestämmelser kan då näppeligen vara lämpligt,''utan det vill synas,

som om frågan härom borde anstå till dess det visat sig, huru bestämmelserna

för ett nationernas förbund slutligen utformas, och huruvida Sverige

komme att tillhöra förbundet. I sådan händelse torde böra komma under

övervägande, i vad mån såväl § 13 som § 74 regeringsformen böra anpassas

efter förbundsvillkoren, något som icke utesluter att samtidigt den tanke,

som ligger till grund för kommitténs uppdrag, kan i visst avseende vinna

beaktande, likasom denna tanke, därest det visar sig, att landet ej skulle

komma att tillhöra ett nationernas förbund, då bör i hela sin omfattning

upptagas till förnyat övervägande.

Vid nu angivna förhållanden har kommittén trott sig äga anledning att

hemställa om befrielse från uppdraget att utarbeta förslag till ändrad lydelse

av § 13 regeringsformen. Den har ansett sig desto mer oförhindrad att

förorda ett uppskov med omarbetandet av denna paragraf, som det enligt

dess enhälliga mening i våra dagar måste anses uteslutet, att Sveriges

konung skulle — bortsett från de förhållanden, vilka såsom nyss antytts

kunna bliva en följd av landets inträde i ett nationernas förbund — börja

krig utan att genom samråd med riksdagen eller dess förtroendemän av

skilda meningsriktningar förvissa sig om, att den allmänna folkmeningen

finner ett dylikt steg oundvikligt.»

Det av kommittén avgivna förslaget till ändrad lydelse av vissa paragrafer

i grundlagarna framlade Kungl. Maj:t, efter viss jämkning, till 1919

års riksdag. Föredragande departementschefen anslöt sig härvid till den

ståndpunkt beträffande § 13 regeringsformen, som kommittén intagit och

uttalade i detta spörsmål bland annat följande:

»I överensstämmelse med kommitténs ståndpunkt anser jag mig kunna

förorda, att frågan om revision av § 13 regeringsformen får tills vidare

anstå. Vad kommittén anfört synes mig giva stöd för dess mening, att

även om denna fråga icke nu erhåller sin definitiva lösning, det likväl

måste anses uteslutet, att hittillsvarande bestämmelser i § 13 regeringsformen

skulle kunna i realiteten medföra något åsidosättande av riksdagens och

den allmänna folkmeningens ställning i en så utomordentligt viktig fråga.

Till de garantier för riksdagens faktiska medbeslutanderätt i en sådan fråga

vilka redan finnas bland annat i § 74 regeringsformen komma genom de

av mig nu förordade förslagen om riksdagens medverkan vid traktater och

om utrikesnämndens hörande i alla viktigare utrikesärenden en ytterligare

förstärkning av riksdagens ställning på hela det utrikespolitiska området,

vilken ovillkorligen måste göra sig gällande, i all synnerhet i ett så utomordentligt

avgörande som det, varom § 13 regeringsformen handlar. Härtill

kommer, att frågan om Sveriges ställning till nationernas förbund numera

inträtt i ett mera aktuellt skede, i det att Kungl. Maj:t på inbjudan

av de stater, vilka sinsemellan uppgjort det av kommitterade berörda för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 154.

17

slaget till grundstadgar för ett sådant förbund, numera utsett delegerade

att för Sveriges vidkommande deltaga i vissa härmed sammanhängande

överläggningar.»

I eu vid samma riksdag inom första kammaren väckt motion hemställdes

om ändring av vissa paragrafer i grundlagarna; bland annat framlades

beträffande § 13 regeringsformen ett ändringsförslag överensstämmande med

det som innefattas i nu förevarande motion.

Konstitutionsutskottet förklarade sig emellertid anse den kungl. propositionens

förslag vara väl avvägda, vadan utskottet icke kunde tillstyrka

motionärens yrkande, så mycket mindre som, såsom i propositionen erinrats,

i utlandet rådande förhållanden på detta område, vilka uppenbarligen måste

inverka på vårt lands ställning till dylika frågor, iinnu icke vunnit klarhet

och stadga. Utskottet ville emellertid antaga, att därest frågan om beredande

av beslutanderätt åt riksdagen över krigsförklaring och fredsslut

lämpligen kunde upptagas till förnyad prövning, förslag därom vore att

förvänta.

Utskottets hemställan, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda, blev av kamrarna bifallen.

Enligt riksdagens mening äga de principiella synpunkter i förevarande

spörsmål, som vid 1916 och 1917 års riksdagar kommo till uttryck i de av

andra kammaren fattade besluten, alltjämt full bärkraft, medan å andra

sidan icke längre de särskilda förhållanden föreligga, som 1919 föranledde,

att spörsmålets upptagande tills vidare uppsköts. Sedan dess har Sverige

inträtt i Nationernas förbund. Med avseende å arten av de förpliktelser, som

medlemskapet i förbundet medför, har sådan klarhet vunnits, som erfordras

för att man med säkerhet skall kunna bedöma möjligheten och lämpligheten av

att dels åt riksdagen tillerkänna viss medbestämmanderätt vid börjande av

krig, dels i överensstämmelse med grunderna för § 74 regeringsformen formulera

de förutsättningar, under vilka Sverige kan tänkas inträda i krigstillstånd.

Resultatet av en undersökning härutinnan lärer ej kunna bliva

något annat än att medlemskapet i Nationernas förbund icke utgör något

hinder för grundlagsändringar i den huvudsakliga riktning andra kammaren

vid 1916 och 1917 års riksdagar avsåg.

Ehuru motionärens förslag till ändrad lydelse av § 13 regeringsformen

synes riksdagen vila på i huvudsak riktiga principer, har riksdagen likväl

ej velat fatta omedelbart beslut om grundlagsändring. Lika med konstitutionsutskottet

1917 och andra kammaren vid nyss nämnda två riksdagar

anser riksdagen nämligen, att spörsmålet tarvar en ingående utredning, innan

man går att formulera de regler, som böra ersätta de nu gällande. I samband

med spörsmålet om börjande av krig torde därvid även böra tagas under

övervägande, i vad mån det kan befinnas lämpligt att, på sätt motionären

avsett, utöver den medbestämmanderätt, som i allmänhet tillkommer riksdagen

vid överenskommelser med främmande makt, tillförsäkra densamma

särskilt inflytande vid fredsslut.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 14 sand. Nr 193—154■ 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse Nr 154.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag angående

sådan ändring av § 13 regeringsformen, som dels, utan att strida mot de

med medlemskapet i Nationernas förbund förenade förpliktelser, bringar dess

lydelse i närmare överensstämmelse med den i § 74 regeringsformen uttryckta

grundsatsen, att rikets krigsmakt icke bör ställas på krigsfot i annat

syfte än för upprätthållande av vår neutralitet eller för avvärjande av

befarat eller börjat angrepp, dels tillförsäkrar riksdagen medinflytande vid

sådana avgöranden, som i det ifrågavarande grundlagsstadgandet avses.

Stockholm den 10 maj 1924.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.