Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1924-04-19 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1924:203, Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 203.

Nr 203.

Godkänd av första kammaren den 27 maj 1924.

Godkänd av andra kammaren den 27 maj 1924.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts

proposition angående försäljning av Skara—Timmersdala

järnväg m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

(Statsutskottets utlåtande nr 66.)

Till Konungen.

Uti en till riksdagen den 19 mars 1924 avlåten proposition, nr 177,

har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av

statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen medgiva

dels att den statsverket för närvarande tillhöriga Skara—Timmersdala

järnväg må försäljas till Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag för

en köpesumma av 125,000 kronor och på villkor i övrigt i huvudsaklig

överensstämmelse med upprättat förslagskontrakt;

dels ock att, därest försäljning av Trollhättan—Nossebro järnväg för en

köpeskilling icke understigande 225,000 kronor kommer till stånd, nämnda

järnväg må upphöra att häfta såsom pant för statens fordran på grund av

beviljat statslån för nämnda järnvägs anläggning, i den mån samma fordran

överstiger köpeskillingen, i följd varav i järnvägen meddelad inteckning för

det överstigande beloppet må dödas, att i sammanhang därmed Trollhättan

—Nossebro järnvägsaktiebolag i likvidation må befrias från sin ansvarighet

för nämnda statslån, samt att köpeskillingens belopp må i järnvägen innestå

såsom lån, att jämte ränta betalas på villkor, som ovan angivits.

I sammanhang med Eders Kungl. Maj:ts ovanberörda förslag har riksdagen

till behandling förehaft åtskilliga motioner, däri hemställts

dels att Eders Kungl. Maj:ts förenämnda proposition nr 177 ej måtte av

riksdagen bifallas;

dels ock att riksdagen med avslag å Eders Kungl. Maj:ts proposition nr

177 ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning rörande möjligheten

för staten att övertaga Trollhättan—Nossebro järnväg, och att intill

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 203. 5

dess denna utredning blivit verkställd driften må genom statens försorg

uppehållas.

Med stöd av 46 § riksdagsordningen liar riksdagens vederbörande utskott

infordrat järnvägsstyrelsens och vattenfallsstyrelsens yttranden över

ifrågavarande motioner (bil. A. och B.)

Förevarande proposition innefattar förslag om godkännande av försäljning

till Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag av dels Skara—

Timmersdala, dels ock Trollhättan—Nossebro järnvägar. Beträffande den

förstnämnda järnvägen, som efter exekutiv auktion övergått i statens ägo,

skulle staten, under förutsättning av bifall till det nu föreliggande försal

jningsförslaget, uppträda som säljare; i fråga åter om den senare järnvägen,

vilken ännu tillhör Trollhättan—Nossebro i likvidation varande

järnvägsaktiebolag, fordras för den föreslagna försäljningen statens samtycke

med hänsyn till den nedskrivning av det i järnvägen innestående

statslånet, som förutsättes för det ifrågasatta köpeavtalets genomförande.

Den för ifrågavarande båda banor erbjudna köpeskillingen uppgår för

Skara—Timmersdala järnväg till 125,000 kronor och för Trollhättan—

Nossebro järnväg till 225,000 kronor. I jämförelse med det av staten i

banorna nedlagda lånekapitalet te sig dessa köpesummor mycket låga.

Det sålunda nedlagda kapitalet uppgår nämligen till så betydande belopp

som i Skara—Timmersdalabanan 352,500 kronor och i Trollhättan Nossebrobanan

555,000 kronor, vartill komma högst avsevärda ränteförluster

och ett i den senare banan av staten tecknat aktiekapital av 60,000 kronor.

Redan av denna anledning kan ifrågasättas, huruvida anbuden böra antagas,

desto mer som det är bekant, att orsaken till Trollhättan—Nossebrobanans

iråkade ekonomiska svårigheter till en icke ringa del härleder sig

från dess ofördelaktiga trafikavtal med den ifrågasatta köparen Västergötland—Göteborgs

järnvägsaktiebolag.

Såsom i vattenfallsstyrelsens yttrande belyses, har staten på grund av

sina anläggningar i Trollhättan ett direkt intresse av att icke avhända

sig dispositionsrätten över Trollhättan—Nossebrobanan. De nu föreliggande

trafiksvårigheterna för Trollhättan i form av dyrbara omlastningar

för stora partier gods, som skola befordras till landets östligare delar,

hava också gjort spörsmålet om Trollhättan—Nossebro järnvägs ombyggnad

till bredspårig med anslutning till lämplig station å stambanan Stockholm—Göteborg

till en fråga, vars lösning framstår som önskvärd.

Beträffande åter Skara—Timmersdala järnväg kan väl icke liknande

skäl anföras för denna banas bibehållande i statens ägo, men då villkoret

för inköp av denna bana är att även Trollhättan—Nossebro övergår

till samma köpare, och priset måste anses för lågt i förhållande till banans

värde, bör staten ej nu avhända sig densamma.

Ingen av banorna synes sålunda behöva medföra någon förlust för staten,

om största möjliga förenkling i driften vidtages. Riksdagen anser

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 203.

således, att ingen försäljning av ifrågavarande banor bör ifrågakomma,

åtminstone icke förrän på sätt motionsvis yrkats och jämväl av vattenfallsstyrelsen

ifrågasatts en utredning hinner åvägabringas rörande de

ekonomiska betingelserna för deras bibehållande i statens hand och eventuella

ombyggnad till bredspåriga. I avvaktan härpå torde deras trafikerande

kunna provisoriskt ombesörjas genom statens järnvägars föranstaltande.

Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört får riksdagen dels

anmäla, att riksdagen avslagit Eders Kungl. Maj:ts förenämnda proposition

dels ock i anledning av ovanberörda motionsvis gjorda framställningar

hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande möjligheterna

för staten dels att övertaga Trollhättan—Nossebro järnväg dels ock

att i sin ägo fortfarande bibehålla Skara—Timmersdala järnväg.

Stockholm den 27 maj 1924.

Med undersåtlig vördnad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 203.

i

Bilaga A.

Till riksdagens statsutskott.

Genom kungl. brev den 11 april 1924 bär järnvägsstyrelsen anbefallts

avgiva yttrande över följande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,

nr 177, angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg m. m. inom

riksdagen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 276 och 277

samt i andra kammaren nr 431 och 432. Till åtlydnad av nämnda kungl.

brev får styrelsen anföra följande.

I motion i första kammaren nr 276 av herr Vrång in. fl. — med vilken

motion i andra kammaren nr 431 av herr Bäcklund m. fl. är likalydande

— göres gällande, dels att Skara—Timmersdala järnväg i statens hand

skulle giva större intäkt än räntan å den erbjudna köpesumman av

125,000 kronor, dels att staten ej borde avhända sig Skara—Timmersdala

järnväg, förrän frågan om inlandsbanans sydliga sträckning blivit definitivt

avgjord.

Beträffande frågan om köpesummans skälighet får erinras, att densamma

prövats av en sakkunnig nämnd, och att järnvägsstyrelsen i skrivelse

den 9 mars 1924 ansett sig kunna tillstyrka den försäljningssumma,

vartill nämnden kommit, varvid styrelsen naturligtvis tagit under noggrant

övervägande, huruvida ett större belopp kunde vara berättigat med

hänsyn till den sannolikt blivande nettoinkomsten vid järnvägens trafikering

som statsbana. I denna del torde nu böra tilläggas, att under senaste

året och följaktligen sedan styrelsens i motionen omnämnda till

riksgäldskontor^ ställda skrivelse av den 27 april 1923 avlåtits, förutsättningarna

för en lönande drift a banan blivit ej oväsentligt föisämrade

på grund av redan genomförda eller för kalktrafikens bestånd sannolikt

framdeles nödvändiga fraktnedsättningar. Banans trafikinkomster äro

nämligen i hög grad avhängiga av kalktransporterna och följaktligen särskilt

bestämmelserna angående statsbidrag för transport av jordbrukskalk.

_ Järnvägsstyrelsen är alltså fortfarande av den uppfattningen, att den

för Skara—Timmersdala järnväg erbjudna köpesumman överstiger banans

affärsvärde för statens järnvägar.

Av större betydelse kan synas vara motionärernas erinran, att fragan

om inlandsbanans sydliga sträckning bör vara definitivt avgjord, innan

beslut träffas om försäljning av Skara—Timmersdala järnväg, vilken kan

tänkas komma att efter ombyggnad delvis ingå i en till Falköping eller

Herrljunga ledande inlandsbana. Bärigheten av detta skäl skall nedan

prövas.

Styrelsen vill först erinra, att tanken på inlandsbanans fortsättning

söder om Kristinehamn framförts väsentligen med hänsyn till transitotrafiken

mellan inlandsbanan och Göteborg. Enligt gällande samtrafiksregler

skall denna framföras över enskild järnväg, om ej förkortningsbana

bygges. Bet är emellertid ingalunda säkert, att detta skäl, vilket

tillmätts avgörande vikt — senast av 1922 års riksdags andra kammares

tredje tillfälliga utskott — kommer att bliva bestående.

Med förevarande fråga förhåller det sig på följande sätt. Det från in
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Riksdagens skrivelse Nr 203.

landsbanans stationer norr om Herrhult — föreningsstation mellan inlandsbanan

och Bergslagsbanan — avsända, till Göteborg gående godset,

inledes för närvarande vid nämnda station å Bergslagsbanan. Vägskillnaden

är emellertid icke stor, i det att vägen över Bergslagsbanan är 304

kilometer och över statens järnvägar via Laxå 333 kilometer. Frågan om

godssamtrafikens nyordning vid de svenska järnvägarna står på dagordningen,

och torde med skäl kunna ifrågasätta^, huruvida ieke härvid sådana

ändrade bestämmelser angående samtrafiksvägarna kunna komma

att träffas, att godset mellan samtliga inlandsbanans stationer och Göteborg

kommer att, om ingen förkortningsbana bygges, få framföras över

statens järnvägar via Laxå. Innan beslut i denna fråga träffats, kan i

varje fall ingen slutgiltig utredning göras angående de ekonomiska förutsättningarna

för inlandsbanans sammanknytning med västra stambanan.

Av det material för bedömande av dessa förutsättningar, som inom styrelsen

insamlats, får emellertid anses tydligt framgå, att om en förkortningsbana

överhuvudtaget skall byggas, av de tre ifrågasatta huvudsträckningarna

för densamma, nämligen Kristinehamn—Töreboda, Kristinehamn—Falköping

och Kristinehamn—Herrljunga, den första sträckningen

hör givas obetingat företräde.

Vägen över Töreboda blir nämligen kortast, i det att banlängden Herrhult—Göteborg

för närvarande är och enligt olika alternativ skulle bliva

följande:

Över nuvarande järnvägar :

Bergslagernas järnväg ..................................................

............. km.

304

Statens järnvägar via Laxå ..........................................

.............. »

333

Efter förkortning sbanans byggande:

Via Kristinehamn—Töreboda ......................................

.............. »

300

» » —Falköping (olika alt.)..................

.............. »

315

resp.

319

»

324

» » —Herrljunga (olika alt.) ..............

.............. »

298

»

302

»

307.

Vägen över Kristinehamn—Töreboda skulle sålunda bliva väsentligt

kortare än vägen över Falköping och ungefär likvärdig i längd med vägen

över Kristinehamn—Herrljunga i dess kortaste alternativ.

Beträffande Herrljunga som anslutningsstation får också erinras, att

man genom att välja densamma förlorar den mycket önskvärda anslutningen

med linjen Falköping—Jönköping—Nässjö.

Av särdeles stor vikt är givetvis, att för en förkortningsväg Kristinehamn—Töreboda

erfordras vida färre nybyggda kilometer än för förkortningsvägen

över Falköping eller Herrljunga på sätt nedanstående uppgifter

visa.

Erforderliga nya statsbanelinjer,

inkl. ombyggda smalspåriga

banor kilometer

Kristinehamn—Töreboda ................................................... 73

» —Falköping.................................................... lägst 158, högst 167

» —Herrljunga ................................................ » 475, » 134

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 2Oil.

9

En anslutning vid Töreboda ställer sig ock i kostnadshänseende proportionsvis

ungefärligen sä mycket billigare än eu anslutning över Falköping

eller Herrljunga som nybyggnadskilometerna bliva färre.

Visserligen har gjorts gällande, att, om inlandsbanan bygges fram till

Falköping eller Herrljunga, behov av dubbelspår mellan Töreboda och

Falköping eller Herrljunga skulle senare inträda, men detta är icke riktigt,

enär den från och till inlandsbanan överförda trafiken bleve relativt

sä obetydlig i jämförelse med västra stambanans totala trafik, att dess

avledande icke kan öva något som helst inflytande på en framtida fråga

om dubbelspårsbyggnad.

Beaktas får även, att efter västra stambanans elektrifiering transportkostnaderna

på västra stambanan — per kilometer räknat — komma att

ställa sig vida lägre än transportkostnaderna på en nyanlagd västligare

ånglokomotivbana.

Som förkortningsbana betraktad blir Törebodalinjen alltså väsentligt

överliigsen de övriga alternativen. Förespråkarne för dessa ha också i

huvudsak framhållit den förbättring, som genom inlandsbanans neddragning

över Skara och Mariestad skulle inträda i de berörda bygdernas

transportförhållanden. Av inom järnvägsstyrelsen verkställda utredningar

har emellertid framgått, att till en inlandsbana genom Västergötland,

vilken sträckning den än må få, kommer att från landskapet föras endast

en relativt obetydlig trafik. Detta är mycket naturligt, då ju dels inlandsbanans

trafikområde blir snävt begränsat av i öster och i väster gående

banor, dels det smalspåriga västgötanätets trafik särskilt med Göteborg

naturligtvis kommer att allt framgent transporteras å den kortaste vägen,

d. v. s. över den smalspåriga Västergötland—Göteborgs järnväg.

Några siffror är styrelsen icke i tillfälle att meddela, det är emellertid

uppenbart, att den ifrågasatta banans lokaltrafik icke kommer att stå i

någon rimlig proportion till den tekniska utrustningen eller anläggningskostnaden.

Under intrycket från högtrafiksåren 1916—1917 framhölls, på sin tid av

intressenter för Falköpingsalternativet, att det smalspåriga järnvägsnätet

i Skaraborgs län vore oförmöget att på ett fullt tillfredsställande sätt fylla

sitt trafikområdes behov av kommunikationer och att en normalspårig

järnväg vore behövlig för möjliggörande av transporter utan omlastning.

En inom järnvägsstyrelsen verkställd undersökning gav emellertid vid

handen, att enbart en inlandsbana över Mariestad och Skara icke skulle

föranleda någon mera betydande minskning av antalet omlastningar.

För närvarande är trafiken ingalunda så stor, att det smalspåriga nätets

kapacitet ens fullt utnyttjas, och torde detsamma bli fallet jämväl under

den framtid, som man nu kan försöka överblicka. Skulle emellertid

inom en sannolikt ganska avlägsen framtid trängande behov uppstå av

normalspårig järnväg i västra Västergötland, så torde, enligt vad berörda

utredning visat, den enda effektiva åtgärden vara att ombygga Västergötland—Göteborgs

järnvägsnät samt därmed sammanhängande linjer till

normal spårvidd. De tidigare hysta planerna i sådan riktning torde väl

sannolikt komma att framdeles fullföljas, när tiden härför kan anses

mogen.

Det torde av anförda skäl få anses som ytterst osannolikt, att inlandsbanan

kommer att sammanknytas med västra stambanan vid Falköping

eller Herrljunga, varför Skara—Timmersdala järnväg icke kan behöva

reserveras för detta ändamål.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 203.

Då emellertid frågan om inlandsbanans sträckning ännu icke är definitivt

avgjord, synes riksdagen för att för alla eventualiteter säkerställa

statens intressen med skid kunna i försäljningskontraktet fordra inryckande

av bestämmelser, innebärande dels ett medgivande från köparens

sida, att koncessionsbestämmelserna för Skara—Timmersdala järnväg

ändras i så måtto, att staten bliver berättigad inlösa banan för ett belopp,

motsvarande densammas bokförda värde — d. v. s. den avtalade köpeskillingen

ökad med kostnaderna för de nyanläggningar, utvidgningar och

förbättringar, som kunna komma att utföras å banan — dels en förpliktelse

stadgas för köparen att föra sina räkenskaper så, att nämnda bokförda

värde kommer att separat framgå.

Beträffande järnvägen Trollhättan—Nossebro hemställes i motion i första

kammaren nr 277 av herr Heyman — med vilken motion nr 432 i andra

kammaren av herrar Hansson i Trollhättan och Billqvist är likalydande

— att riksdagen med avslag på Kungl. Maj:ts proposition nr 177, bl. a.

gående ut på åtgärder till möjliggörande av Trollhättan—Nossebro järnvägs

försäljning till visst enskilt bolag, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställa om utredning rörande möjligheten för staten att övertaga Trollhättan—Nossebro

järnväg och att, intill dess denna utredning blivit verkställd,

driften må genom statens försorg uppehållas. Av motiveringen

framgår, att i motionerna avses byggande av en normalspårig statsbana

Vårgårda—Trollhättan, som skulle i sig upptaga den smalspåriga banan

Trollhättan—Nossebro.

Vad styrelsen anfört angående skäligheten av det erbjudna försäljningspriset

vid Skara—Timmersdala järnväg, äger — med undantag för den del

som avser kalktransporterna — full tillämpning även beträffande försäljningspriset

för Trollhättan—Nossebro järnväg.

Huvudskälet för motionen om avslag å Kungl. Maj:ts proposition är

emellertid, att motionären förmenar, att statens intressen kräva anläggandet

av normalspårig bibana till Trollhättan. Styrelsen vill då främst erinra,

att enligt den i vårt land följda järnvägsplanen, byggandet av bibanor

principiellt är överlåtet åt den enskilda företagsamheten. Detta utesluter

naturligtvis dock icke möjligheten att även bibanor i södra Sverige

kunna byggas som statsbanor.

Fråga är emellertid, om bärande skäl härför finnas i förevarande fall.

Det förhållandet, att staten är ägare av stora anläggningar i Trollhättan

och i anledning härav särskilt starkt understött tillkomsten av den enskilda

järnvägen Trollhättan—Nossebro, torde icke kunna anföras som avgörande

skäl för sagda järnvägs ombyggnad till normalspårig och banans

vidare utbyggnad till västra stambanan. Med den förefintliga järnvägen

torde nämligen i främsta rummet hava avsetts att erhålla förbindelse mellan

Trollhättan och kringliggande jordbruksbygd samt ökad trafik å

Trollhätte kanal. I intetdera hänseendet synes någon nämnvärd förbättring

vara att ernå genom den ifrågasatta utbyggnaden till västra stambanan.

Dessutom är ju stor skillnad mellan vattenfallssstyrelsens av motionärerna

åberopade aktieteckning på 60,000 kronor och en helt ny statsbana,

dragande en kostnad av ett flertal miljoner. — Det torde böra erinras,

att kostnaden för den ifrågasatta ombyggnaden av järnvägen Trollhättan—Nossebro

ej kan förväntas bli särdeles mycket lägre än nybyggnadskostnaden

för en normalspårig bana av samma sträckning.

Att visst intresse för den stora trolllrätteindustrien föreligger att erhålla

normalspårig förbindelse även österut till västra stambanan, är där
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 203.

11

emot tydligt och framgår jämväl av det gjorda uttalandet från Stallbacka

industriidkares förening. För närvarande gäller, att samtrafiksvägen

österut går över Nossebro och Gårdsjö, vid vilken senare station godset

omlastas, önskar trafikant få godset befordrat över normalspårig järnväg,

har han att först destinera godset till öxnered eller annan lämplig station

och där föranstalta om godsets omexpediering. Vid dylikt befordringssätt

uppstå emellertid ökade kostnader, som det är naturligt, att industrien vill

komma ifrån. Härför kräves emellertid icke, att direkt normalspårig

järnväg bygges mellan Trollhättan och västra stambanan, utan kan det

åsyftade målet i det väsentliga nås genom en omändring av de nuvarande

reglerna för samtrafiksvägarnas bestämmande.

I själva verket har ock 1907 års järnvägstaxekommitté, med beaktande

av angelägenheten att i dylika fall underlätta för trafikanten att få godset

befordrat utan omlastning, föreslagit, att gods kan befordras på direkt

fraktsedel även å den normalspåriga vägen, om trafikanten så önskar. Styrelsen

har anledning tro, att en dylik bestämmelse inom få år kommer att

fastställas. Vid sådant förhållande förfaller enligt styrelsens uppfattning

i huvudsak det av motionären anförda huvudskälet för en utredning rörande

möjligheten för staten att övertaga Trollhättan—Nossebro järnväg,

varmed ju enligt motiveringen förstås möjligheten att bygga en normalspårig

järnväg mellan västra stambanan och Trollhättan.

Ytterligare vill styrelsen i detta sammanhang nämna, att Trollhättans

trafik till alldeles övervägande del är inriktad på Göteborg, och att den

trafik, som går mellan Trollhättan och västra stambanan över Gårdsjö, är

relativt obetydlig. År 1923, som för järnvägarna i allmänhet icke var något

särskilt ogynnsamt år, uppgick densamma enligt föreliggande uppgifter

till cirka 8,000 ton, lågtrafiksåret 1922 däremot till 4 å 5,000 ton. Banans

hela godstrafik var under vart och ett av dessa år cirka 22,000 ton.

Till jämförelse må nämnas, att å sträckan Alingsås—Falköping Ranten,

där den ifrågasatta järnvägen skulle tillstöta, under år 1922 — vilket, som

nämnt, var ogynnsamt — antalet godstonkilometer per bankilometer uppgick

till cirka 585,000. Det torde följaktligen vara uppenbart, att omskrivna

samtrafik ingalunda kan motivera byggandet av en ny normalspårig

utfartsväg till västra stambanan.

Av anförda skäl anser sig styrelsen böra avstyrka den gjorda motionen

om utredning. Vill man mellertid för framtiden hålla alla möjligheter

öppna, torde detta lämpligast kunna vinnas genom ett fullständigande av

köpeavtalet med bestämmelser av det innehåll, som ovan angivits för

Skara—Timmersdala järnväg.

Järnvägsstyrelsen får alltså för sin del bestämt tillstyrka, att riksdagen

måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 177, eventuellt med villkor, att

ovan angivna tillägg till köpekontraktet godkännas av Västergötland—

Göteborgs järnvägsaktiebolag.

Stockholm den 28 april 1924.

Kungl. Järnvägsstyrelsen.

IVAR VIRGIN.

Erik Malmkvist.

Tjf. _______________

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 203.

Bilaga B.

Till riksdagens statsutskott.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt vattenfallsstyrelsen att till riksdagens

statsutskott skyndsamt avgiva yttrande över följande i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 177, angående försäljning av Skara—Timmersdala

järnväg m. m., inom riksdagen väckta motioner, nämligen i

första kammaren nr 276 och 277, samt i andra kammaren nr 431 och 432.

får vattenfallsstyrelsen härmed i ärendet anföra följande.

Beträffande Skara—Timmersdala järnväg har vattenfallsstyrelsen ej direkt

några intressen att bevaka, varför frågan om denna banas försäljning

för vattenfallsstyrelsen i detta sammanhang endast har betydelse, på

grund av att i föreliggande anbud från Västergötland — Göteborgs järnvägsaktiebolag

förutsatts, att såväl Trollhätte—Nossebro järnväg som

Skara—Timmersdala järnväg skulle samtidigt förvärvas av nämnda bolag.

Vattenfallsstyrelsen saknar därför anledning att särskilt yttra sig närmare

om Skara—Timmersdala järnväg, men vill dock framhålla, att enligt de i

motionen upptagna kalkylerna någon större ekonomisk fördel ej skulle

beredas staten genom föreliggande anbuds antagande.

I avseende på Trollhätte—Nossebro järnväg — vars tillkomst vattenfallsstyrelsen

på sin tid befordrade, bland annat, genom att i företaget, efter

begärt medgivande, teckna aktier för statens räkning till ett belopp av

60,000 kronor — har däremot vattenfallsstyrelsen rätt avsevärda intressen

att bevaka.

Banan byggdes ursprungligen i huvudsak för att bereda Trollhättan

ökad tillförsel av lantmannaprodukter m. m., men å densamma hava

även — särskilt under vissa tider — framförts ganska betydande godskvantiteter

till och från statens industriområde vid Stallhacka i Trollhättan.

Det i två av här ifrågavarande motioner framställda förslaget om

utredning rörande möjligheten för staten att övertaga Trollhätte—Nossebro

järnväg har vattenfallsstyrelsen därför all anledning att understödja,

så mycket mer som redan förebragta utredningar giva vid handen att,

under förutsättning av ett lämpligt ordnande av trafiken, driften å denna

bana bör kunna väl förränta ett kapital ej obetydligt större, än den nu

erbjudna försäljningssumman.

Ett utsträckande av utredningen till att omfatta även Trollhättan—

Nossebro järnvägs ombyggande till normal spårvidd och fortsättande av

densamma till lämplig anslutningsstation å västra stambanan skulle enligt

vattenfallsstyrelsens mening vara synnerligen önskvärt, då genom ett sådant

projekts genomförande en ny bredspårig förbindelse skulle erhållas

för Trollhättan, frånsett de ökade utvecklingsmöjligheter, som härmed

skulle beredas för en ganska vidsträckt del av Västergötlands landsbygd.

Av särskild betydelse skulle denna direkta förbindelse mellan statsbanenätet

och Trollhättan bliva för industriföretagen vid Trollhättan, såsom

även betonats uti skrivelse från Stallbaoka industriidkares förening

u. p. a., återgiven i ifrågavarande motioner, varjämte ej böra förbises de

fördelar, som kunna följa av, att statsbanenätet härigenom skulle erhålla

direkt anslutning till hamnanläggningen vid Stallbacka.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 203.

13

Vattenfallsstyrelsen får med hänsyn till vad nu anförts, tillstyrka att

utredning verkställes, dels om möjligheten för staten att övertaga Trollhättan—Nossebro

järnväg dels även om de ekonomiska förutsättningarna

för samma järnvägs ombyggande till normalspårvidd och fortsättande

till lämplig station å västra stambanan, allt givetvis under förutsättning

att banans drift kan på nöjaktigt sätt ordnas under den tid utredningen

pågår.

Stockholm den 19 april 1924.

F. V. HANSEN.

K. A. Fröman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.