Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t i fråga om lagstiftning angående ekonomiska föreningars spar kasserörelse.

1924-05-30 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1924:219, Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t i fråga om lagstiftning angående ekonomiska föreningars spar kasserörelse.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 219.

1

Nr 219.

Godkänd av första kammaren den 30 maj 1924.

Godkänd av andra kammaren den 30 maj 1924.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om

skrivelse till Kungl. Maj.t i fråga om lagstiftning angående

ekonomiska föreningars spar kasserörelse.

(Bankoutskottets utlåtande nr 53.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har hemstäl+ts, »att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande sådan lagstiftning

beträffande ekonomiska föreningars sparkasserörelse, att de risker,

som äro förenade med den nuvarande på området i fråga bedrivna verksamheten,

måtte så vitt snarast möjligt undanröjas.»

Såsom i motionen framhålles, har frågan om kontroll av ekonomiska

föreningars sparkasserörelse tidigare varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet,

och Eders Kungl. Maj:t har efter hemställan av 1911 års riksdag

låtit genom särskilt tillkallade sakkunniga verkställa en utredning av

densamma.

De sakkunniga avgåvo den 19 februari 1912 förslag till lag, innefattande

särskilda bestämmelser om ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse.

Detta förslag har hittills icke föranlett någon Eders Kungl. Majrts

åtgärd.

Sedan detta sakkunnigförslag utarbetades, har de ekonomiska föreningarnas

penninginlåning, såsom ett av socialstyrelsen avgivet yttrande

utvisar, särskilt inom den konsumentkooperativa föreningsrörelsen vunnit

en mycket betydande omfattning. Den synes alltjämt vara stadd i rask

stegring och bedrives numera även under andra former än genom sparkasserörelse.

Denna penninginlåning har dock hittills icke visat sig medföra några

egentliga faror. Vad beträffar kooperativa förbundets sparkassa, som

i motionen särskilt anförts såsom exempel för att belysa de risker,

som äro förknippade med en okontrollerad penninginlåning från ekonomiska

föreningars sida, har riksdagen på grund av en utav socialstyrelsen

förehragt utredning kommit till den uppfattningen, att nämnda kassa

med avseende å såväl soliditet som likviditet för närvarande fyller alla

rimliga anspråk på trygghet för insättarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 14 samt. Nr 219—227. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 2W.

Men även om de ekonomiska föreningarnas inlåningsverksamhet hittills

haft att uppvisa en i det stora hela lycklig utveckling måste det erkännas,

att gällande lagstiftning icke lägger bestämda hinder i vägen för uppkomsten

av osunda företeelser på detta område. Och med den stora omfattning

föreningsrörelsen på senare tider fått, kan det tänkas, att viss

fara därav kan uppstå för insättarna. Det måste därför anses som ett

samhällsintresse att söka i möjligaste mån förebygga sådana risker, så

framt det kan ske utan att verkligt gagnelig föreningsverksamhet därigenom

hämmas.

Ehuru det icke fullt tydligt utsäges i motionen, synes man i denna närmast

tänka sig riskerna för insättarna undanröjda därigenom, att ekonomiska

föreningar, som bedriva inlåningsrörelse, underkastas kontroll av statsmyndighet.

Skulle detta vara motionens mening, kan riksdagen icke

ansluta sig till densamma.

Redan på grund av det stora och ständigt växande antalet sådana föreningar

måste en dylik statlig kontroll bliva för det allmänna ganska

dyrbar, och erfarenheteftia under de senaste åren beträffande den statliga

kontrollen av vårt bankväsende giva oförtydbart vid handen, att det möter

synnerligen stora svårigheter att åstadkomma en dylik kontroll under fullt

betryggande former. Jämväl på grund av de skäl, hank- och fondinspektionen

samt socialstyrelsen i avgivna yttranden närmare utvecklat, anser

riksdagen därför i likhet med dessa myndigheter, att de ekonomiska

föreningarna icke höra ställas under tillsyn av offentlig myndighet.

Den bästa garantien mot missförhållanden på ifrågavarande område lärer

enligt riksdagens mening vinnas genom föreningsmedlemmarnas egen kontroll

av respektive föreningars verksamhet. Det bör därför vara lagstiftningens

viktigaste uppgift att skapa möjligheter för en dylik kontroll även

i sådana fall, där föreningens styrelse till äventyrs icke självmant gör sitt

bästa härför.

Härvid bör särskilt beaktas, att svårigheten för den enskilde medlemmen

att överblicka och öva inflytande på föreningsverksamhetens handliavande

ökas i samma mån, som föreningens verksamhetsområde är stort eller dess

medlemsantal växer.

Det synes därför böra närmare utredas, huruvida icke i den för dessa

föreningar gällande lagstiftning höra uppställas vissa minimikrav i fråga

om föreningar, som önska hedriva inlåning, varigenom föreningarnas medlemmar

erhålla större möjlighet att bedöma, om föreningen är fotad på solid

grund eller icke.

Såväl socialstyrelsen som kooperativa förbundets styrelse påvisa åtskilliga

brister i dessa avseenden hos nu gällande lag om ekonomiska föreningar.

Det göres i denna lag ingen skillnad mellan föreningar med helt olika

ändamål och organisation. Vidare saknas tillfredsställande regler såväl för

medlemmarnas utövande av beslutanderätten i föreningsangelägenheter som ock

angående upprättande av balansräkning och sättet för förvaltningsberättelses

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 219.

3

avgivande ävensom för ernående av sakkunnig revision. Likaledes saknas

minimibestämmelser angående insatskapital, fondbildning och kassareserv.

Särskilt beträffande föreningar, som bedriva inlåning, vare sig denna avser

återbäringsmedel eller penningmedel, som icke härflyta direkt ur föreningens

verksamhet, synes det önskvärt, att dessa brister avhjälpas. Huruvida detta

lämpligen bör ske genom en allmän revision av den nuvarande lagen om

ekonomiska föreningar eller därigenom att lagen kompletteras med särskilda

bestämmelser beträffande föreningar, vilka önska driva inlåningsrörelse, bör

enligt riksdagens mening avgöras först i samband med utredning av frågan

i dess helhet.

Under åberopande av vad nu anförts, har riksdagen ansett sig böra avlåta

en skrivelse i ämnet till Eders Kungl. Maj:t och får alltså anhålla, att

Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida och på vad

sätt genom förbättrad lagstiftning ökad trygghet för insättares tillgodohavanden

å låneräkning med ekonomisk förening må kunna vinnas, utan

att den ekonomiska föreningsrörelsens berättigade krav på rörelsefrihet trädas

för nära, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning

må giva anledning.

Stockholm den 30 maj 1924.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.