Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t i fråga om lagstiftning angående ekonomiska föreningars spar kasserörelse.
1924-05-30 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1924:219, Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t i fråga om lagstiftning angående ekonomiska föreningars spar kasserörelse.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 219.
1
Nr 219.
Godkänd av första kammaren den 30 maj 1924.
Godkänd av andra kammaren den 30 maj 1924.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj.t i fråga om lagstiftning angående
ekonomiska föreningars spar kasserörelse.
(Bankoutskottets utlåtande nr 53.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion har hemstäl+ts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande sådan lagstiftning
beträffande ekonomiska föreningars sparkasserörelse, att de risker,
som äro förenade med den nuvarande på området i fråga bedrivna verksamheten,
måtte så vitt snarast möjligt undanröjas.»
Såsom i motionen framhålles, har frågan om kontroll av ekonomiska
föreningars sparkasserörelse tidigare varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet,
och Eders Kungl. Maj:t har efter hemställan av 1911 års riksdag
låtit genom särskilt tillkallade sakkunniga verkställa en utredning av
densamma.
De sakkunniga avgåvo den 19 februari 1912 förslag till lag, innefattande
särskilda bestämmelser om ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse.
Detta förslag har hittills icke föranlett någon Eders Kungl. Majrts
åtgärd.
Sedan detta sakkunnigförslag utarbetades, har de ekonomiska föreningarnas
penninginlåning, såsom ett av socialstyrelsen avgivet yttrande
utvisar, särskilt inom den konsumentkooperativa föreningsrörelsen vunnit
en mycket betydande omfattning. Den synes alltjämt vara stadd i rask
stegring och bedrives numera även under andra former än genom sparkasserörelse.
Denna penninginlåning har dock hittills icke visat sig medföra några
egentliga faror. Vad beträffar kooperativa förbundets sparkassa, som
i motionen särskilt anförts såsom exempel för att belysa de risker,
som äro förknippade med en okontrollerad penninginlåning från ekonomiska
föreningars sida, har riksdagen på grund av en utav socialstyrelsen
förehragt utredning kommit till den uppfattningen, att nämnda kassa
med avseende å såväl soliditet som likviditet för närvarande fyller alla
rimliga anspråk på trygghet för insättarna.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 14 samt. Nr 219—227. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 2W.
Men även om de ekonomiska föreningarnas inlåningsverksamhet hittills
haft att uppvisa en i det stora hela lycklig utveckling måste det erkännas,
att gällande lagstiftning icke lägger bestämda hinder i vägen för uppkomsten
av osunda företeelser på detta område. Och med den stora omfattning
föreningsrörelsen på senare tider fått, kan det tänkas, att viss
fara därav kan uppstå för insättarna. Det måste därför anses som ett
samhällsintresse att söka i möjligaste mån förebygga sådana risker, så
framt det kan ske utan att verkligt gagnelig föreningsverksamhet därigenom
hämmas.
Ehuru det icke fullt tydligt utsäges i motionen, synes man i denna närmast
tänka sig riskerna för insättarna undanröjda därigenom, att ekonomiska
föreningar, som bedriva inlåningsrörelse, underkastas kontroll av statsmyndighet.
Skulle detta vara motionens mening, kan riksdagen icke
ansluta sig till densamma.
Redan på grund av det stora och ständigt växande antalet sådana föreningar
måste en dylik statlig kontroll bliva för det allmänna ganska
dyrbar, och erfarenheteftia under de senaste åren beträffande den statliga
kontrollen av vårt bankväsende giva oförtydbart vid handen, att det möter
synnerligen stora svårigheter att åstadkomma en dylik kontroll under fullt
betryggande former. Jämväl på grund av de skäl, hank- och fondinspektionen
samt socialstyrelsen i avgivna yttranden närmare utvecklat, anser
riksdagen därför i likhet med dessa myndigheter, att de ekonomiska
föreningarna icke höra ställas under tillsyn av offentlig myndighet.
Den bästa garantien mot missförhållanden på ifrågavarande område lärer
enligt riksdagens mening vinnas genom föreningsmedlemmarnas egen kontroll
av respektive föreningars verksamhet. Det bör därför vara lagstiftningens
viktigaste uppgift att skapa möjligheter för en dylik kontroll även
i sådana fall, där föreningens styrelse till äventyrs icke självmant gör sitt
bästa härför.
Härvid bör särskilt beaktas, att svårigheten för den enskilde medlemmen
att överblicka och öva inflytande på föreningsverksamhetens handliavande
ökas i samma mån, som föreningens verksamhetsområde är stort eller dess
medlemsantal växer.
Det synes därför böra närmare utredas, huruvida icke i den för dessa
föreningar gällande lagstiftning höra uppställas vissa minimikrav i fråga
om föreningar, som önska hedriva inlåning, varigenom föreningarnas medlemmar
erhålla större möjlighet att bedöma, om föreningen är fotad på solid
grund eller icke.
Såväl socialstyrelsen som kooperativa förbundets styrelse påvisa åtskilliga
brister i dessa avseenden hos nu gällande lag om ekonomiska föreningar.
Det göres i denna lag ingen skillnad mellan föreningar med helt olika
ändamål och organisation. Vidare saknas tillfredsställande regler såväl för
medlemmarnas utövande av beslutanderätten i föreningsangelägenheter som ock
angående upprättande av balansräkning och sättet för förvaltningsberättelses
Riksdagens skrivelse Nr 219.
3
avgivande ävensom för ernående av sakkunnig revision. Likaledes saknas
minimibestämmelser angående insatskapital, fondbildning och kassareserv.
Särskilt beträffande föreningar, som bedriva inlåning, vare sig denna avser
återbäringsmedel eller penningmedel, som icke härflyta direkt ur föreningens
verksamhet, synes det önskvärt, att dessa brister avhjälpas. Huruvida detta
lämpligen bör ske genom en allmän revision av den nuvarande lagen om
ekonomiska föreningar eller därigenom att lagen kompletteras med särskilda
bestämmelser beträffande föreningar, vilka önska driva inlåningsrörelse, bör
enligt riksdagens mening avgöras först i samband med utredning av frågan
i dess helhet.
Under åberopande av vad nu anförts, har riksdagen ansett sig böra avlåta
en skrivelse i ämnet till Eders Kungl. Maj:t och får alltså anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida och på vad
sätt genom förbättrad lagstiftning ökad trygghet för insättares tillgodohavanden
å låneräkning med ekonomisk förening må kunna vinnas, utan
att den ekonomiska föreningsrörelsens berättigade krav på rörelsefrihet trädas
för nära, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning
må giva anledning.
Stockholm den 30 maj 1924.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.