Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om återköpsrätt till fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1924-06-06 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1924:331, Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om återköpsrätt till fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 331.

Nr 381.

Godkänd av första kammaren den 6 juni 1924.

Godkänd av andra kammaren den 6 juni 1924.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om återköpsrätt till fast

egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

(Första lagutskottets utlåtande nr 40.)

Till KONUNGEN.

Genom en den 19 mars 1924 dagtecknad proposition, nr 190, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade

förslag till

1) lag om återköpsrätt till fast egendom,

2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 1 § ärvdabalken,

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § jordabalken,

4) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen den 16 juni

1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom samt om tillägg av

en paragraf till samma förordning,

5) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i utsökningslagen,

6) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 14 juni 1907

(nr 36) om nyttjanderätt till fast egendom,

7) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om

servitut,

8) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation,

9) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 3 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad,

10) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 52 och 69 §§ vattenlagen och

11) lag om ändrad lydelse av 15 och 16 §§ i lagen den 22 juni 1920 (nr 474)

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 331.

med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om

rätt till elektrisk kraft in. m.

I samband med denna proposition bar utskottet till behandling förebaft

två inom riksdagen väckta motioner.

De lagförslag, som framlagts i propositionen, hava icke för yttrande varit

remitterade till någon annan myndighet än lagrådet. Yad särskilt angår

frågan om det föreslagna rättsinstitutets införande för landsbygden, hade

det enligt riksdagens mening varit önskvärt, att — i likhet med vad som

skett i fråga om kronolägenhetskommissionens betänkande angående besittningsrätt

för obegränsad tid — länsstyrelserna samt de centrala myndigheter,

vilka förvaltningen av kronans jord åligger, beretts tillfälle att yttra

sig över de föreliggande lagförslagen. För städernas del framträder åter avsaknaden

av yttranden över förslagen vida mindre skarpt mot bakgrunden

av de framställningar, som tidigare framkommit i syfte att närmast för användning

i städerna erhålla just en lagstadgad återköpsrätt. Riksdagen erinrar

i sådant hänseende till en början om den framställning, som Stockholms

stadsfullmäktige år 1909 gjort hos Kungl. Maj:t med anhållan om övervägande,

huruvida och under vilka villkor stat eller kommun kunde berättigas

att vid försäljning av fastighet förbehålla sig återköpsrätt. I ett påföljande

år avgivet yttrande i anledning av lagberedningens förslag om förköpsrätt

uuderströko stadsfullmäktige synnerligen kraftigt, samtidigt som de förklarade

sig icke hava något att erinra mot förslaget om förköpsrätt, det enligt

deras mening i allt fall föreliggande behovet av en återköpsrätt. Slutligen

har också riksdagen år 1915 hos Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t

måtte taga under övervägande, huruvida och i vilken omfattning genom lagstiftning

kunde beredas stat, kommun och municipalsamhälle tillfälle att

försälja jord med s. k. återköpsrätt. Av den motion, som gav anledning till

berörda riksdagsskrivelse, ävensom av frågans behandling i riksdagen framgår,

att man närmast hade i tankarna städernas och de stadsliknande samhällenas

förhållanden. Då härtill kommer, att lagrådet, i det hela utan anmärkning,

granskat de i propositionen framlagda lagförslagens närmare utformning

samt att Svenska stadsförbundets bostadsråd i en första lagutskottet

tillställd skrift vitsordat såväl det alltjämt förefintliga behovet för städernas

del av den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden som också de föreliggande

förslagens lämplighet för de syften, man vill befrämja, har riksdagen kommit

till den bestämda uppfattningen, att, vad städerna och med dem jämställda

samhällen angår, något verkligt skäl icke kan anses föreligga att

åberopa bristfällig utredning såsom motiv för ett avvisande av den ifrågavarande

propositionen.

Genom propositionen avses att införa en modifierad upplåtelseform, konstruerad

på äganderättens grundval. De modifikationer i äganderätten, som

uppställas, äro strängt begränsade till vad i lagtexten uttryckligen angives

och hänföra sig dels till sättet för fastighetens användning och dels till

rätten att fritt föryttra densamma samt upprätthållas genom samhällets rätt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 331.

att återköpa fastigheten i sådana fall, då antingen denna icke längre användes

så som vid upplåtelsen avsågs eller också ägaren själv önskar föryttra

fastigheten till annan än närskyld person. Återköpsrätten skall under inga

förhållanden kunna utövas i andra fall än de i lagen angivna. Likaså är

det sörjt för, att den löseskilling, som vid återköp skall utgå, icke må kunna

fastslås genom i förväg träffade avtal. Därigenom undvikes, att ägaren

kommer att befinna sig under hotet av en återköpsrätt, vilken kan utövas

när som helst och på godtyckliga grunder, liksom också att återköpet för

honom blir i ekonomiskt hänseende förlustbringande därigenom att återköpssumman,

kanske långt på förhand, bestämts till så ringa belopp, att den icke

förslår att täcka de a fastigheten nedlagda kostnaderna. Propositionen avser

att tillförsäkra ägaren fullt skälig ersättning, så snart återköpsrätten utövas.

Ägaren är berättigad att få fastigheten värderad i samma ordning

som vid expropriation, och den sålunda uppskattade löseskillingen skall motsvara

vad fastigheten anses värd i befintligt skick under den antagna förutsättningen,

att den i fortsättningen alltjämt får användas blott på sådant

satt, som med upplåtelsen är avsett. En viktig plats i förslaget intaga också

vissa regler, enligt vilka det möjliggjorts, att vid behov tid efter annan avtalsvis

ändra den vid den ursprungliga upplåtelsen fastslagna ändamålsbestämningen.

De inskränkningar i äganderätten, som återköpsrätten sålunda innebär,

äro enligt riksdagens mening så försiktigt avvägda och omgärdade med så

betryggande garantier, att äganderättens grundprinciper därigenom icke

kunna anses trädda för nära.

Det är huvudsakligen tre syften, som i allmänhet bruka åberopas, när det

gäller modifierade upplåtelseformer av ena eller andra slaget, nämligen dels

att samhället må kunna tillförsäkra sig, att jord, som för ett eller annat

allmännyttigt ändamål upplates, icke blir föremål för spekulation och kommer

att tjäna andra syften än det avsedda, dels att samhället må sättas i

tillfälle att, vid framtida behov, åter komma i besittning av jorden på en

enklare och billigare väg än den som vanlig expropriation erbjuder, dels och

slutligen att den s. k. oförtjänta jordvärdestegringen må kunna åtminstone

i viss utsträckning förbehållas det allmänna. En undersökning, i vad mån

det nu föreslagna återköpsinstitutet kan anses tillgodose dessa syften, lämnar

följande resultat.

Det förstnämnda syftet, att uppnå betryggande av en viss given ändamalsbestämning,

kan institutet otvivelaktigt anses på ett mycket verksamt

sätt befrämja, i vilket avseende riksdagen hänvisar till vad ovan anförts.

Vad därefter angår den synpunkten, som avser jordens återbördande till

det allmänna i anledning av att behov för samhället yppas att åter komma

i besittning av jorden, så tillgodoses densamma i förslaget på två vägar.

Den ena av dessa betecknas av samhällets rätt att påyrka återköp, såvida

ägaren själv önskar avhända sig jorden till någon, som står utanför den närmaste

kretsen av hans anhöriga. Den andra äger samband med den inverkan,

som aterköpsrättens tillvaro utövar vid vanlig expropriation av fastig
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 331. 5

heten, i det att återköpsrätten därvid kommer i betraktande såsom andra

fastigheten belastande sakrätter med påföljd, att den expropriationsersättning,

som skall utgå till ägaren av fastigheten, bestämmes med hänsyn till

det värde, fastigheten anses hava, då den tänkes belastad med återköpsrätten;

resultatet härav ur det allmännas synpunkt blir att, om återköpsrättens

innehavare (samhället) är exproprierande part, expropriationsersättningen

blir bestämd efter samma för samhället förmånliga grunder som löseskillingen

vid ett återköp, varjämte i sådana fall, där tredje man är expropriant,

samhället erhåller ersättning för sin återköpsrätt. Att i vidare utsträckning

än förslaget sålunda gör söka för samhället underlätta ett eventuellt

återförvärv av jorden torde knappast vara möjligt under samtidigt

upprätthållande av jordinnehavarens ställning såsom i verklig mening ägare.

Beträffande slutligen propositionens ställning till det samhällsintresse, som

går ut på att åt det allmänna bevara den s. k. oförtjänta värdestegringen,

innebär förslaget därutinnan ett försök att efter rättvisa grunder åvägabringa

en fördelning av denna värdestegring mellan ägaren och återköpsrättens innehavare.

På denna punkt lärer propositionen innefatta ett avsteg från vad

en och annan av dem, vilka uppträtt såsom förespråkare för en återköpsrätt,

i själva verket åsyftat. Härutinnan må särskilt framhållas, hurusom i den

år 1915 väckta riksdagsmotion, vilken föranledde riksdagens ovan berörda

skrivelse samma år, avsågs rätt till återförvärv mot erläggande av den köpeskilling,

som med fråndragande av ersättning för byggnader o. d. motsvarade

det ursprungliga försäljningsbeloppet. Emellertid är i detta sammanhang

att märka, att riksdagens i dess skrivelse gjorda hemställan icke erhållit

en avfattning, som kan anses innebära att riksdagen uttalat sig för

en återköpsrätt av just den i motionen angivna typen, något som också tillfullo

bekräftas, om man inhämtar vad under debatten i riksdagen förekommit.

(I detta avseende hänvisas till prop. sid. 38.) Icke heller hava Stockholms

stadsfullmäktige i den av dem gjorda, förut omförmälda framställningen

intagit någon bestämd ståndpunkt till frågan om de lämpligaste reglerna

för löseskillingens bestämmande. Oavsett vilken mening man må hava

om det ändamålsenliga i den principen i och för sig, att samhället vid eu

upplåtelseform som denna helst bör förbehålla sig rätt till all konjunkturvärdestegring,

kan det enligt riksdagens uppfattning knappast betvivlas, att

de allra starkaste skäl förefinnas för riktigheten av bostadsrådets uppfattning,

enligt vilken praktiska hinder av avgörande natur resa sig emot ett

införande av regler, åsyftande att vid löseskillingens bestämmande särskilja

den värdestegring, som beror på nedlagda kostnader, från den, som har sin

grund i andra, av ägarens åtgöranden oberoende omständigheter. Riksdagen

anser sig därför böra uttala den uppfattningen, att propositionen även i det

nu omhandlade hänseendet tillgodoser samhällets rätt så långt det lämpligen

kan ske utan att äventyra det nya institutets utsikter att vinna och behålla

en icke alltför obetydlig plats i det praktiska livet.

Såvitt riksdagen kan finna, är det egentligen blott för städernas och de

stadsliknande samhällenas del som det kan anses tillfullo ådagalagt, att ett

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 331.

behov av lagstiftning i den ifrågasatta riktningen verkligen föreligger. Det

är på dessa platser man har att söka de starkaste växlingarna i fastighetsvärdena,

och det är följaktligen också där samhället må antagas hava det

största intresset av att motverka spekulationsbegäret och tillförsäkra sig andel

i jord värdestegringen.

Angående de uppgifter, återköpsrätten kan hava att fylla för dessa samhällens

del, må hänvisas till bostadsrådets vid första lagutskottets utlåtande fogade

yttrande ävensom till de motiveringar, vilka kommit till synes i samband

med de tidigare gjorda framställningarna om införande av återköpsrätt. (Jfr

prop. sid. 32—38.) Därav framgår, att äganderätt under förbehåll om återköpsrätt

har antagits komma att bliva ett värdefullt komplement till tomträtten.

Därtill synes riksdagen också återköpsrätten väl ägnad icke blott i

den meningen, att den bör kunna bliva nyttig i mänga fall, där tomträttens

användning av ett eller annat skäl är utesluten, utan också såtillvida, som

återköpsrätten till sin konstruktion står den fulla äganderätten nära och

därför i vissa tall torde bliva föredragen framför tomträtten.

Da riksdagen, på sätt ovan utvecklats, funnit skäl förefinnas för att begränsa

det nya institutets införande till städer och liknande platser, har riksdagen

undersökt möjligheterna för en omarbetning av lagförslagen i dylik

riktning. Därvid har framgatt, att den enda ändring, som behöver vidtagas,

avser 1 § i förslaget till lag om återköpsrätt till fast egendom och består

däri, att berörda begränsning i lagens lokala tillämpningsområde där angives.

Vad angår det närmare bestämmandet av de områden, där återköpsinstitutet

sålunda skulle bliva tillämpligt, har riksdagen ansett regeln härom lämpligen

kunna anknytas till föreskrifterna i 1 kap. 41 och 42 §§ i lagen om fastighetsbildning

i stad.

Riksdagen får således härmed tillkännagiva, att riksdagen godkänt Kungl.

Maj:ts ifrågavarande proposition med undantag av 1 § i förslaget till lag

om återköpsrätt till fast egendom, vilken paragraf riksdagen för sin del anser

böra hava följande lydelse:

Vid försäljning av kronan, kommun eller municipalsamhälle tillhörig eller

eljest i allmän ägo befintlig fastighet, vilken är belägen inom ort, där den för

städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, eller inom område,

med avseende å vilket Konungen meddelat förordnande, som omförmäles i 1

kaj). 42 § i lagen om fastighetsbildning i stad, stånde säljaren fritt att i

köpehandlingen, i samband med villkor om skyldighet för fastighetens inneha\are

att använda densamma för visst ändamål eller ock underlåta viss

användning, göra förbehåll om rätt lör säljaren att enligt denna lag köpa

fastigheten åter (återköpsrätt).

Återköpsrätt må förbehållas för obestämd tid eller för viss tid. Till säkerhet

för rättens bestånd kan inteckning meddelas under de villkor och i den

ordning särskilt är stadgat. Sökes ej inteckning inom den i 11 kap. 2 §

jordabalken stadgade tid efter det lagfart meddelades å köparens fång eller

1

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 331. 7

upphör meddelad inteckning att gälla, vare förbehållet om återköpsrätt förfallet.

Samma lag vare, där fastigheten utan förbehåll om återköpsrättens

bestånd försäljes i den ordning utsökningslagen bestämmer.

Återköpsrätt kan övergå endast å sådan ny innehavare, vilken, enligt

vad ovan sagts, själv äger betinga sig återköpsrätt.

Stockholm den 6 juni 1924.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.