Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. d § rättegångsbalken m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

1924-06-06 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1924:332, Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. d § rättegångsbalken m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 332.

Nr 332.

Godkänd av första kammaren den 6 juni 1924.

Godkänd av andra kammaren den 6 juni 1924.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av

1 kap. d § rättegångsbalken m. m. dels ock i ämnet väckta

motioner.

(Första lagutskottets utlåtande nr 41.)

Till KONUNGEN.

Genom en den 19 mars 1924 dagtecknad proposition, nr 125, har Kungl

Mapt under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogade förslag till dels lag om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken,

dels ock lag om stads läggande under landsrätt.

I samband med berörda proposition har riksdagen till behandling förehaft

fyra inom riksdagen väckta motioner.

Siåsom av frågans tidigare behandling framgår, hava två huvudskäl legat till

grund för den ifrågasätta lagstiftningen, nämligen dels önskemålet om en ur

rättskipningens synpunkt lämpligare domstolsorganisation för ifrågavarande

stader och dels intresset av att, i den mån sådant är möjligt, underlätta genomiorandet

av den rattegångsreform, som är under beredning.

Vad då den första av dessa synpunkter beträffar, rättskipningens tillgodoseende,

delar riksdagen den av såväl processkommissionen som departementschefen

uttalade meningen, att de små domkretsar, som våra minsta städer bilda

kunna utgöra ett hinder för ett i allo tillfredsställande handhavande av

rättsväsen inom dessa städer; detta framför allt på grund av svårigheten

att fa de i regel rätt lågt avlönade domarposterna uti ifrågavarande

stader besatta med för domarvärv lämpade personer samt den fara, som ligger

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 332.

9

i att — även om kompetenta personer erhållas — dessa genom doinargöromålens

ringa omfattning snarare gå tillbaka än förkovras i skicklighet. Man torde

också få utgå från att vid den under utredning varande processreformens genomförande

domkretsarna i riket komma att så regleras, att de minsta städerna

erhålla gemensam domstol med närliggande landsbygd. Med de olägenheter, som

sålunda äro förknippade med småstädernas egen jurisdiktion, och med den utsikt

till förändring inom rätt snar framtid av domkretsindelningen i riket, som

den blivande processreformen öppnar, finner riksdagen skäl tala för att, i den

mån sådant kan ske utan att andra intressen trädas för nära, främja det syfte,

som med förevarande proposition avses, nämligen ett överförande snarast möjligt

av de minsta städerna till att lyda under landsrätt.

I sådant syfte hava redan vissa åtgärder blivit vidtagna. Sålunda har genom

kungl. cirkulären den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918 föreskrivits, att vid inträffande

ledighet å borgmästartjänsten i vissa mindre städer med tjänstens

återbesättande skall anstå i avbidan å särskild utredning angående lämplig

organisation av stadens rättskipning och förvaltning. Vidare uppdrogs under

år 1918 åt särskilda kommitterade, bland annat, att, där så krävdes genom direkta

förhandlingar, i förekommande fall söka utröna möjligheterna för genomförande

av förläggning under landsrätt.

De sålunda vidtagna åtgärderna hava emellertid icke visat sig tillräckliga

att påskynda ett överförande av de minsta städerna till att lyda under

landsrätt. Städernas representationer hava nämligen, då fråga härom väckts,

i regel motsatt sig en sådan förändring under åberopande dels att den särskilda

j urisdiktionens upphävande vore ägnad att för dem medföra såväl

olägenheter beträffande rättskipningen och i andra avseenden som ock ej

sällan ökade kostnader. Så vitt riksdagen kunnat finna, bero dessa betänkligheter

i främsta rummet på ett underskattande av den snabbhet och den

anpassningsmöjlighet, som landsbygdens nuvarande domstolsorganisation erbjuder.

I sådant avseende må erinras om lagstiftningen angående anordnande

av särskilda tingssammanträden med s. k. tremansnämnd samt angående möjlighet

att upptaga växelmål även vid häradsrätt. Ej heller torde man inom

vederbörande stadssamhällen till fullo insett värdet av att genom stadsstyrelsens

anordnande enligt de år 1920 vidtagna ändringarna i förordningen om

kommunalstyrelse i stad en stad, som lyder under landsrätt, kan genom att till

kommunalborgmästare utse en jurist och bereda denne plats i drätselkammaren,

för den kommunala förvaltningen tillgodogöra sig ifrågavarande

tjänstemans hela arbetskraft, något som icke i samma utsträckning låter

sig göra i fråga om en borgmästare, som tillika är ordförande i rådhusrätten.

Emellertid är det tänkbart, att i vissa fäll en landsrättsförläggning kan

medföra olägenheter för vederbörande stad, exempelvis därigenom att avståndet

till tingsstället blir avsevärt. Även låter det tänka sig, att en stads

förläggande under landsrätt kan genom ansenlig ökning av häradsrättens

och domhavandens arbetsbörda eller på annat sätt medföra olägenheter för

den domsaga, med vilken sammanläggningen sker.

Med hänsyn till vad riksdagen sålunda anfört anser riksdagen visserligen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 332.

lämpligt, att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att, där omständigheterna

sådant påkalla, besluta om en mindre stads förläggande under landsrätt även

mot stadsrepresentationens vilja, men att å andra sidan denna befogenhet

förbindes med sådana förbehåll och inskränkningar, att tillämpningen av

densamma ej må kunna giva anledning till berättigat missnöje.

I sådant avseende är i propositionen föreslaget, att förordnande, som här

avses, må av Konungen meddelas endast om sådan åtgärd efter utredning

och stadens hörande finnes vara till gagn för rättsvården och icke för staden

medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet. Riksdagen

förväntar, att redan iakttagandet av detta villkor i månget fall skall leda

till att en stads förläggande under landsrätt mot dess vilja icke kommer

att av Konungen beslutas.

Då emellertid nämnda inskränkning icke torde kunna anses tillräcklig,

vill riksdagen föreslå, att från lagens tillämpningsområde må uteslutas städer,

vilkas folkmängd uppgår till 3,000, men ej till 4.000 personer. Då de åberopade

olägenheterna för städerna av en tvångsförläggning företrädesvis torde

förekomma i de större av dem, skulle genom ett antagande av detta förslag

anledningarna till missnöje mot ifrågavarande åtgärd i väsentlig mån hava

avlägsnats.

Ytterligare synes det vara rimligt, att en. tvångsförläggning ej verkställes

mot en mycket stark opinion inom den stad, frågan gäller. Riksdagen föreslår

därtör, att en dylik åtgärd ej må av Konungen kunna beslutas, då stadsfullmäktige

med en majoritet av minst 2/3 av de avgivna rösterna motsatt

sig densamma.

Slutligen anser riksdagen det vara lämpligt, att i lagen mera bestämt

kommer till uttryck, att den prövning, som skall föregå ett beslut om stads

läggande under landsrätt, skall avse förhållandena jämväl i den domsaga,

i vilken staden kan komma att ingå.

Med hänsyn till den inskränkning i tillämpningsområdet för Kung], Maj:ts

förslag, som sålunda nämnts, synes något behov ej föreligga att i lagen

inrycka föreskrift om obligatorisk anmälan hos Kungl. Maj:t om borgmästareledighet

i stad, där, oavsett folkmängden, rådhusrätten består av en eller

högst två lagfarna ledamöter. Riksdagen föreslår därför, att i 2 § av den

föreslagna lagen uteslutning måtte ske av orden »eller i vars rådhusrätt

borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren sitter

endast en lagfaren ledamot».

Riksdagen får således härmed tillkännagiva, att riksdagen godkänt Kungl.

Maj:ts förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken

men icke kunnat i oförändrat skick bifalla Kung], Maj:ts förslag till lag om

stads läggande under landsrätt utan för sin del antagit följande förslag till

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 832.

11

Lag

om studs läggande under landsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

På framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller eljest med deras

samtycke äger Konungen förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och

staden läggas under landsrätt.

Beträffande stad, vars folkmängd understiger tre tusen personer, äger

Konungen, då borgmästartjänsten är ledig, även utan stadens samtycke meddela

förordnande, varom i första stycket sägs, om, efter utredning och

vederbörandes hörande i den ordning nedan stadgas, stadens läggande under

landsrätt finnes vara till gagn för rättsvården samt icke medföra ökad ekonomisk

börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen i staden eller

i den domsaga, vari staden skulle ingå. Hava stadsfullmäktige i staden med

minst två tredjedels majoritet uttalat sig mot dess läggande under landsrätt,

må förordnande, varom nu sagts, ej meddelas.

2 §•

Då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, vars folkmängd understiger tre

tusen personer, skall länsstyrelsen därom ofördröjligen göra anmälan hos

Konungen; och ankomme på Konungens beslut, huruvida, genom länsstyrelsens

försorg, utredning skall verkställas angående stadens läggande under

landsrätt.

Sådan utredning skall särskilt avse den ifrågasatta förändringens verkningar

med avseende å rättsvården och stadens ekonomiska förhållanden.

För utredningens verkställande äge länsstyrelsen, där det finnes erforderligt,

förordna utredningsman till sitt biträde. Närmare bestämmelser om utredningen

meddelar Konungen.

över utredning, varom ovan stadgas, skall länsstyrelsen inhämta yttrande

av stadsfullmäktige och vederbörande häradsrätt och insände därefter handlingarna

i ärendet jämte eget utlåtande till Konungen.

3 §•

Vid förordnande om rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga

bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i

förhållande till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka stadens

förening i judiciellt hänseende med visst tingslag må föranleda.

4 §•

Yad i denna lag stadgas om stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas,

om allmän rådstuga.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 332.

Denna lag skall träda i kraft den 20 juni 1924, från och med vilken dag

Kungl. Maj:ts cirkulär den 2 juli 1915 (nr 228) och den 7 maj 1918 (nr 299)

till Kungl. Maj:s befallningshavande i länen i anledning av ifrågasatt anstånd

med åtgärder för återbesättande av vissa borgmästartjänster skola

upphöra att gälla beträffande stad, vars folkmängd understiger tre tusen personer.

Stockholm den 6 juni 1924.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.