Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. d § rättegångsbalken m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.
1924-06-06 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1924:332, Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. d § rättegångsbalken m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
8
Riksdagens skrivelse Nr 332.
Nr 332.
Godkänd av första kammaren den 6 juni 1924.
Godkänd av andra kammaren den 6 juni 1924.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av
1 kap. d § rättegångsbalken m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner.
(Första lagutskottets utlåtande nr 41.)
Till KONUNGEN.
Genom en den 19 mars 1924 dagtecknad proposition, nr 125, har Kungl
Mapt under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till dels lag om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken,
dels ock lag om stads läggande under landsrätt.
I samband med berörda proposition har riksdagen till behandling förehaft
fyra inom riksdagen väckta motioner.
Siåsom av frågans tidigare behandling framgår, hava två huvudskäl legat till
grund för den ifrågasätta lagstiftningen, nämligen dels önskemålet om en ur
rättskipningens synpunkt lämpligare domstolsorganisation för ifrågavarande
stader och dels intresset av att, i den mån sådant är möjligt, underlätta genomiorandet
av den rattegångsreform, som är under beredning.
Vad då den första av dessa synpunkter beträffar, rättskipningens tillgodoseende,
delar riksdagen den av såväl processkommissionen som departementschefen
uttalade meningen, att de små domkretsar, som våra minsta städer bilda
kunna utgöra ett hinder för ett i allo tillfredsställande handhavande av
rättsväsen inom dessa städer; detta framför allt på grund av svårigheten
att fa de i regel rätt lågt avlönade domarposterna uti ifrågavarande
stader besatta med för domarvärv lämpade personer samt den fara, som ligger
Riksdagens skrivelse Nr 332.
9
i att — även om kompetenta personer erhållas — dessa genom doinargöromålens
ringa omfattning snarare gå tillbaka än förkovras i skicklighet. Man torde
också få utgå från att vid den under utredning varande processreformens genomförande
domkretsarna i riket komma att så regleras, att de minsta städerna
erhålla gemensam domstol med närliggande landsbygd. Med de olägenheter, som
sålunda äro förknippade med småstädernas egen jurisdiktion, och med den utsikt
till förändring inom rätt snar framtid av domkretsindelningen i riket, som
den blivande processreformen öppnar, finner riksdagen skäl tala för att, i den
mån sådant kan ske utan att andra intressen trädas för nära, främja det syfte,
som med förevarande proposition avses, nämligen ett överförande snarast möjligt
av de minsta städerna till att lyda under landsrätt.
I sådant syfte hava redan vissa åtgärder blivit vidtagna. Sålunda har genom
kungl. cirkulären den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918 föreskrivits, att vid inträffande
ledighet å borgmästartjänsten i vissa mindre städer med tjänstens
återbesättande skall anstå i avbidan å särskild utredning angående lämplig
organisation av stadens rättskipning och förvaltning. Vidare uppdrogs under
år 1918 åt särskilda kommitterade, bland annat, att, där så krävdes genom direkta
förhandlingar, i förekommande fall söka utröna möjligheterna för genomförande
av förläggning under landsrätt.
De sålunda vidtagna åtgärderna hava emellertid icke visat sig tillräckliga
att påskynda ett överförande av de minsta städerna till att lyda under
landsrätt. Städernas representationer hava nämligen, då fråga härom väckts,
i regel motsatt sig en sådan förändring under åberopande dels att den särskilda
j urisdiktionens upphävande vore ägnad att för dem medföra såväl
olägenheter beträffande rättskipningen och i andra avseenden som ock ej
sällan ökade kostnader. Så vitt riksdagen kunnat finna, bero dessa betänkligheter
i främsta rummet på ett underskattande av den snabbhet och den
anpassningsmöjlighet, som landsbygdens nuvarande domstolsorganisation erbjuder.
I sådant avseende må erinras om lagstiftningen angående anordnande
av särskilda tingssammanträden med s. k. tremansnämnd samt angående möjlighet
att upptaga växelmål även vid häradsrätt. Ej heller torde man inom
vederbörande stadssamhällen till fullo insett värdet av att genom stadsstyrelsens
anordnande enligt de år 1920 vidtagna ändringarna i förordningen om
kommunalstyrelse i stad en stad, som lyder under landsrätt, kan genom att till
kommunalborgmästare utse en jurist och bereda denne plats i drätselkammaren,
för den kommunala förvaltningen tillgodogöra sig ifrågavarande
tjänstemans hela arbetskraft, något som icke i samma utsträckning låter
sig göra i fråga om en borgmästare, som tillika är ordförande i rådhusrätten.
Emellertid är det tänkbart, att i vissa fäll en landsrättsförläggning kan
medföra olägenheter för vederbörande stad, exempelvis därigenom att avståndet
till tingsstället blir avsevärt. Även låter det tänka sig, att en stads
förläggande under landsrätt kan genom ansenlig ökning av häradsrättens
och domhavandens arbetsbörda eller på annat sätt medföra olägenheter för
den domsaga, med vilken sammanläggningen sker.
Med hänsyn till vad riksdagen sålunda anfört anser riksdagen visserligen
10
Riksdagens skrivelse Nr 332.
lämpligt, att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att, där omständigheterna
sådant påkalla, besluta om en mindre stads förläggande under landsrätt även
mot stadsrepresentationens vilja, men att å andra sidan denna befogenhet
förbindes med sådana förbehåll och inskränkningar, att tillämpningen av
densamma ej må kunna giva anledning till berättigat missnöje.
I sådant avseende är i propositionen föreslaget, att förordnande, som här
avses, må av Konungen meddelas endast om sådan åtgärd efter utredning
och stadens hörande finnes vara till gagn för rättsvården och icke för staden
medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet. Riksdagen
förväntar, att redan iakttagandet av detta villkor i månget fall skall leda
till att en stads förläggande under landsrätt mot dess vilja icke kommer
att av Konungen beslutas.
Då emellertid nämnda inskränkning icke torde kunna anses tillräcklig,
vill riksdagen föreslå, att från lagens tillämpningsområde må uteslutas städer,
vilkas folkmängd uppgår till 3,000, men ej till 4.000 personer. Då de åberopade
olägenheterna för städerna av en tvångsförläggning företrädesvis torde
förekomma i de större av dem, skulle genom ett antagande av detta förslag
anledningarna till missnöje mot ifrågavarande åtgärd i väsentlig mån hava
avlägsnats.
Ytterligare synes det vara rimligt, att en. tvångsförläggning ej verkställes
mot en mycket stark opinion inom den stad, frågan gäller. Riksdagen föreslår
därtör, att en dylik åtgärd ej må av Konungen kunna beslutas, då stadsfullmäktige
med en majoritet av minst 2/3 av de avgivna rösterna motsatt
sig densamma.
Slutligen anser riksdagen det vara lämpligt, att i lagen mera bestämt
kommer till uttryck, att den prövning, som skall föregå ett beslut om stads
läggande under landsrätt, skall avse förhållandena jämväl i den domsaga,
i vilken staden kan komma att ingå.
Med hänsyn till den inskränkning i tillämpningsområdet för Kung], Maj:ts
förslag, som sålunda nämnts, synes något behov ej föreligga att i lagen
inrycka föreskrift om obligatorisk anmälan hos Kungl. Maj:t om borgmästareledighet
i stad, där, oavsett folkmängden, rådhusrätten består av en eller
högst två lagfarna ledamöter. Riksdagen föreslår därför, att i 2 § av den
föreslagna lagen uteslutning måtte ske av orden »eller i vars rådhusrätt
borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren sitter
endast en lagfaren ledamot».
Riksdagen får således härmed tillkännagiva, att riksdagen godkänt Kungl.
Maj:ts förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken
men icke kunnat i oförändrat skick bifalla Kung], Maj:ts förslag till lag om
stads läggande under landsrätt utan för sin del antagit följande förslag till
Riksdagens skrivelse Nr 832.
11
Lag
om studs läggande under landsrätt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
På framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller eljest med deras
samtycke äger Konungen förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och
staden läggas under landsrätt.
Beträffande stad, vars folkmängd understiger tre tusen personer, äger
Konungen, då borgmästartjänsten är ledig, även utan stadens samtycke meddela
förordnande, varom i första stycket sägs, om, efter utredning och
vederbörandes hörande i den ordning nedan stadgas, stadens läggande under
landsrätt finnes vara till gagn för rättsvården samt icke medföra ökad ekonomisk
börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen i staden eller
i den domsaga, vari staden skulle ingå. Hava stadsfullmäktige i staden med
minst två tredjedels majoritet uttalat sig mot dess läggande under landsrätt,
må förordnande, varom nu sagts, ej meddelas.
2 §•
Då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, vars folkmängd understiger tre
tusen personer, skall länsstyrelsen därom ofördröjligen göra anmälan hos
Konungen; och ankomme på Konungens beslut, huruvida, genom länsstyrelsens
försorg, utredning skall verkställas angående stadens läggande under
landsrätt.
Sådan utredning skall särskilt avse den ifrågasatta förändringens verkningar
med avseende å rättsvården och stadens ekonomiska förhållanden.
För utredningens verkställande äge länsstyrelsen, där det finnes erforderligt,
förordna utredningsman till sitt biträde. Närmare bestämmelser om utredningen
meddelar Konungen.
över utredning, varom ovan stadgas, skall länsstyrelsen inhämta yttrande
av stadsfullmäktige och vederbörande häradsrätt och insände därefter handlingarna
i ärendet jämte eget utlåtande till Konungen.
3 §•
Vid förordnande om rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga
bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i
förhållande till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka stadens
förening i judiciellt hänseende med visst tingslag må föranleda.
4 §•
Yad i denna lag stadgas om stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas,
om allmän rådstuga.
12
Riksdagens skrivelse Nr 332.
Denna lag skall träda i kraft den 20 juni 1924, från och med vilken dag
Kungl. Maj:ts cirkulär den 2 juli 1915 (nr 228) och den 7 maj 1918 (nr 299)
till Kungl. Maj:s befallningshavande i länen i anledning av ifrågasatt anstånd
med åtgärder för återbesättande av vissa borgmästartjänster skola
upphöra att gälla beträffande stad, vars folkmängd understiger tre tusen personer.
Stockholm den 6 juni 1924.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.