Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om viss ersättning åt aktiebolaget Torf.

1924-02-18 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1924:67, Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om viss ersättning åt aktiebolaget Torf.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse ur <>7.

3

Nr <>7.

Godkänd av första kammaren den 1 april 1924.

Godkänd av andra kammaren den 2 april 1924.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt

motion om viss ersättning åt aktiebolaget Torf.

(Statsutskottets utlåtande nr 24.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion (nr II: 42) har hemställts, att riksdagen,

jämlikt tillstyrkande av kommerskollegium i dess skrivelse av 12 mars 1921,

ville besluta tilldela aktiebolaget Torf i Jönköping ersättning av 300,000 kronor.

Med stöd av 46 § riksdagsordningen bär riksdagens vederbörande utskott

infordrat järnvägsstyrelsens yttrande i ärendet (Bil.)

Om än otvivelaktigt de i motionen framställda kraven avse förluster, som

uppkommit å eu försöksverksamhet, vilken under en kritisk tid utförts å

ett för landet betydelsefullt försörjningsområde, synes det dock riksdagen

knappast kunna ifrågakomma att såsom erkänsla härför lämna ytterligare

gottgörelse, åtminstone icke av den storlek i motionen påyrkas.

Beträffande bolagets förhållande till järnvägsstyrelsen framgår visserligen

av utredningen, att det under år 1916 träffade avtalet om uppförande av

torvpulverfabriken vid Hästhagens mosse uppgjordes med utgångspunkt från

att aktiebolaget Torf endast skulle erhålla betalning för sina verkliga kostnader

för anläggningens utförande men ej såsom vid dylika entreprenader

vanligen är fallet äga tillgodoräkna sig affärsvinst. Å andra sidan må icke

förbises, att hela entreprenadsumman, i runt tal 725,000 kronor, sedermera

av järnvägsstyrelsen utbetalades, trots att entreprenadvillkoren icke helt av

bolaget uppfyllts. Härutinnan har av järnvägsstyrelsen upplysts, att anläggningens

produktionsförmåga i verkligheten understeg den i avtalet bestämda,

samt att ej heller med avseende å leveranstid det ingångna kontraktet kunde

hållas. Utan att underskatta de svårigheter, som förelegat för bolaget att

under rådande kristid fullborda anläggningen, och utan att vilja förringa det

oegennyttiga arbete, som från bolagsledningens sida härvid utförts, har riksdagen

dock ansett sig böra erinra om nyssnämnda förhållanden såsom vittnande

om att vid beräkningen av gottgörelsen för det utförda entreprenadarbetet

hänsyn i viss mån tagits till de i detta fall rådande säregna omständigheterna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse nr 67.

Det nu motionsvis framförda kravet att utöver entreprenadsumman ytterligare

skulle till bolaget utbetalas ett belopp av 300,000 kronor, eller sammanlagt

så mycket att samtliga direkta förluster å anläggningsarbetena täckas,

bär redan varit föremål för prövning av Eders Kungl. Maj:t, som i beslut den

1 april 1921 förklarat sig ej finna skäl bifalla den i ämnet gjorda framställningen.

Jämväl vid av bolaget påkallad skiljedom liava anspråken underkänts,

varvid skiljenämnden genom dom den 4 april 1923 i fråga om den av

bolaget påstådda förefintligheten av vissa muntliga utfästelser från järnvägsstyrelsens

sida förklarat utredningen icke giva vid handen, att sådana utfästelser

förekommit.

Men även med dessa utgångspunkter finner dock riksdagen vissa skäl föreligga

för att de från bolaget framkomna kraven om ytterligare ersättning icke

nu helt lämnas utan avseende. Riksdagen syftar därvid närmast på det i

motionen berörda förhållandet, att bolaget betalat skatt för vissa i bolagets

räkenskaper under åren 1918—1920 såsom fordran av järnvägsstyrelsen på

grund av förlusterna på entreprenaden upptagna belopp, som emellertid

sedermera icke influtit. Storleken av de sålunda erlagda skattebeloppen

hava av motionärerna uppgivits vara sammanlagt kronor 176,802: 82, därav

kronor 145,449: 76 till staten, och har det därvid framhållits, att om bolaget

förutsett, att förlusterna skulle drabba bolaget ensamt och därför gjort avdrag

för förlusterna, dessa belopp icke behövt gäldas. Någon möjlighet för

bolaget att genom restitutionsförfarande återfå vad som sålunda erlagts lärer

icke förefinnas.

Utan att för egen del ingå på ett bedömande av riktigheten av de i detta

avseende lämnade uppgifterna finner riksdagen, särskilt med hänsyn till nu

angivna förhållanden, vara med billighet överensstämmande, att på grundval

av en i ärendet verkställd undersökning det tages under förnyat övervägande,

huruvida icke någon ytterligare gottgörelse kan till bolaget böra utbetalas.

Riksdagen har sålunda ansett sig böra hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om

eu dylik utredning, avseende att ligga till grund för ett eventuellt förslag i

ämnet till riksdagen.

Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen i anledning

av den i ämnet väckta motionen hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om

utredning rörande ytterligare gottgörelse till aktiebolaget Torf, samt om

framläggande för riksdagen av det förslag i ämnet, vartill utredningen må

föranleda.

Stockholm den 2 april 1924.

Med undersåtlig vördnad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse nr 67.

Bi lalla.

Till Riksdagens Statsutskott.

Genom remiss den 7 februari 1924 har Kungl. Maj:t anbefallt järnvägsstyrelsen

att skyndsamt till Eder avgiva yttrande över en inom andra kammaren

vackt motion, nr 42, om viss ersättning åt aktiebolaget Torf.

Till åtlydnad härav får styrelsen — som i särskild skrivelse avlåter genom

samma remiss infordrat yttrande över tvenne motioner inom riksdagen angående

öppnande för allmän trafik av järnvägen Gällivare—Porjus — i nu

förevarande ämne anföra följande.

I början av år 1914 — sålunda före krigsutbrottet — lät järnvägsstyrelsen

anställa ingående prov med torvpulvereldning på ett godstågslokomotiv.

Dessa prov slogo i stort sett väl ut otdi bibragte järnvägsstyrelsen den uppfattningen,

att man genom förädling av lufttorkad torv till pulver kunde erhålla

ett för lokomotiveldning lämpligt bränsle, varigenom strävandena att

tillvarataga landets egna bränsletillgångar skulle kunna främjas.

För att bliva i tillfälle att mera ingående kunna bedöma de tekniska och

ekonomiska möjligheterna hos det ifrågavarande uppslaget till bränsleframställning,

inledde styrelsen underhandlingar med företagarna på området —

aktiebolaget Torf och ingenjör Hj. von Porat — angående en försöksanläggning

av så stora mått, att ett utslagsgivande resultat skulle kunna påräknas.

Dessa underhandlingar utmynnade i en överenskommelse den 27 mars 1916

— bil. 1'') — med aktiebolaget Torf, däri styrelsen och bolaget förbundo sig

att, under förutsättning att Kungl. Maj:t samt den pågående riksdagen anvisade

erforderligt anslag, träffa avtal angående utförande av en torvpulverfabriksanläggning

vid Hästhagens mosse, Yislanda, med en kapacitet av

20,000 ton pulver per år och mot en entreprenadsumma av 725,000 kronor,

vilken summa var baserad på de priser å råvaror samt de arbetslöner, som

gällde den 31 januari 1916. Skulle under tiden från sistnämnda dag, intill

dess att definitivt avtal träffades, de ifrågavarande priserna och arbetslönerna

hava undergått höjning eller sänkning, skulle entreprenadsumman i det definitiva

avtalet i motsvarande mån höjas, respektive sänkas.

I skrivelse den 28 mars 1916 till Kungl. Maj:t hemställde styrelsen om ett

anslag på 1,300,000 kronor i och för anläggande av torvpulverfabriken i fråga.

Anslaget blev av 1916 års riksdag anvisat. Styrelsen upptog omedelbart

därefter förhandlingar med aktiebolaget Torf rörande den genom ändrade

prisförhållanden betingade ändringen av den preliminärt överenskomna entreprenadsumman.

Eu högst betydande prisstegring hade under tiden mellan

det preliminära och slutliga anbudet (omkring 5 månader) inträtt, och uppgick

densamma till ej mindre än 33 %. under det att styrelsen i sin anslagsbegäran

räknat med en möjlig sådan av 10 %. I fullt samförstånd med

entreprenören sökte man vid det slutliga avtalets upprättande göra sådana

inskränkningar, som voro möjliga, utan att äventyra anläggningens soliditet.

Av sådan anledning åtog sig styrelsen att leverera vissa delar, som styrelsen

ansåg sig hava möjlighet anskaffa till lägre kostnad än entreprenören.

Definitivt kontrakt avslöts den 18 augusti 1916 — bil. 2 — och utgjoi’de,

efter nyssnämnda omläggning, den däri angivna entreprenadsumman 724,020

kronor.

Jämlikt kontraktets bestämmelser skulle anläggningen i sin helhet varit

fullt driftfärdig den 1 juli 1917. Leverantören lyckades emellertid icke att

*) Ingå bilagor bär återgivna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens skrivelse nr 67.

avtalad tid färdigställa anläggningen, en omständighet, som helt visst till eu

del var beroende på de under byggnadstiden rådande, allmänt kända, mycket

svåra och osäkra förhållandena på snart sagt alla företagareområden. Enligt

styrelsens bestämda uppfattning har emellertid den övervägande större delen

av förseningen och den därmed förknippade ökningen i kostnaderna för

entreprenadens fullgörande orsakats därigenom, att entreprenören, på grund

av att han icke tillräckligt noggrant planlagt det hela och ej heller ägt tillräcklig

kännedom om, huru metoden borde i stor skala omsättas i praktiken,

nödgats spilla mycken tid och använda högst betydande belopp bland annat

för tillrättaläggande av rent tekniska missgrepp och felkonstruktioner.

Omkring tre ar senare än avtalat lyckades det som först för entreprenören

bringa anläggningen i sådant skick, att slutlig provdrift med densamma

kunde föietagas. Vid denna, som styrelsen, efter en del förvecklingar med

entreprenören, blev nödsakad själv ombesörja, visade sig anläggningens produktionsförmåga

icke utgöra mera än omkring 57 % av vad som blivit stipulerat

i kontraktet. Denna brist i anläggningens kapacitet kan i intet avseende

tillskrivas de av kristiden vållade svårigheterna, utan har sin grund

i felberäkning från entreprenörens sida.

Ehuru anläggningen sålunda icke hade föreskriven kapacitet och ehuru dess

färdigställande dragit långt utöver den avtalade tiden, fann styrelsen emellertid

tillräckligt vägande skäl tala för, att entreprenadsumman i sin helhet utbetalades.

Styrelsen kände nämligen väl till de stora svårigheter bolaget

haft att bekämpa vid anläggningens utförande, men hade bolaget icke förty

nedlagt mycket och ärligt arbete för åstadkommande av en vällyckad anläggning.

Bolaget lät sig emellertid icke nöja härmed, utan gjorde anspråk på utfående

av jämväl ett så stort belopp därutöver — av bolaget preciserat till

300,000 kronor att detta täckte de direkta förluster, bolaget genom entreprenadens

utförande åsamka! sig. Detta bolagets anspråk drogs slutligen

av bolaget inför Kungl. Maj:t — bil. 3 —, som dock efter infordrade utlåtanden

bil. 4 9 förklarade sig ej finna skäl bifalla den gjorda framställningen

— bil. 10.

Bolaget begärde därefter, att frågan skulle gå till skiljedom under motivering,

att det »såväl genom förhandlingarna före kontraktets underskrivande

som genom vad från Kungl. Styrelsens sida under arbetets gång förekommit

haft berättigad anledning att förutsätta, att kontraktets innebörd och mening

vore den, att ifrågavarande, utan bolagets förvållande orsakade, i förväg

oberäkneliga merkostnad utöver entreprenadsumman, skulle av Kungl. Styrelsen

ersättas, bolaget är juridiskt berättigat utbekomma dylik ersättning.»

Efter därom mellan parterna träffad överenskommelse blevo tre skiljemän

utsedda och sökte bolaget inför dessa bland annat göra gällande, att muntlig

utfästelse skulle vid avtalsförhandlingarna givits av den med bolagets representanter

underhandlande byråchefen (E. von Friesen) därom, att bolaget

skulle av styrelsen hållas skadelöst för eventuell förlust å entreprenaden.

Skiljemännen meddelade följande dom — bil. 11.

»Utredningen ger icke vid handen, att von Friesen till bolagets representanter

gjort sådan utfästelse, som bolaget åberopat,

och sådana omständigheter hava ej visats, på grund varav rättsförhållandet

mellan parterna ändock vore att bedöma så, som om styrelsen i samband

med kontraktets upprättande eller sedermera under entreprenadens utförande

åtagit sig att helt eller delvis täcka bolaget för förlust, orsakad av de prisstegringar,

världskriget medfört.

Skiljemännen — vilka ej finna det utrett, att den förlust, som utan bolagets

skuld drabbat bolaget till följd av nyssnämnda prisstegringar, varit

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagen.s skrivelse vr (i?. 1

av den storlek, att ekonomisk force majoure kan anses hava förelegat för

bolaget — anse ej heller, att bolaget i övrigt förebragt skäl för bifall till dess

ersättningsanspråk.

Skiljemännen pröva förty rättvist ogilla bolagets yrkande om förpliktande

för styrelsen att till bolaget utgiva ersättning för ifrågakomna förlust.

Skiljemännens arvoden, tillhopa tretusentrehundra kronor, skola gäldas

med hälften av vardera parten men i sin helhet förskjutas av bolaget, som

påkallat skiljedom. Justitierådet Wedberg bemyndigas att uppbära och

kvittera beloppet.»

Yad sålunda anförts har styrelsen ansett sig böra framhålla, enär motionens

motivering är så lagd, att den i frågan ej initierade av motiveringen

kan bibringas den uppfattningen, att entreprenören skulle genom någon styrelsens

eller någon dess tjänstemans åtgörande blivit lidande på affären. Så

är emellertid icke fallet, utan har styrelsen fastmer, såsom ovan redan framhållits,

i slutuppgörelsen med entreprenören sträckt sig ända därhän att för

anläggningen erlägga full likvid såsom om den i alla avseenden fyllt måttet

i enlighet med kontraktets bestämmelser samt varit rättidigt levererad.

Med anledning därav att fabriken, såsom tillkommen under den svåraste

kristiden och till fullo likviderad, ehuru dess kapacitet ej på långt när blev

vad som vid planläggandet antogs och av leverantören ställdes i utsikt, drog

mycket hög anläggningskostnad samt på grund av de på arbetsmarknadens

— jämfört med vid tiden för planläggandet — alltjämt radande relativt höga

priserna, ställer sig tillverkningskostnaden för pulvret så hög, att det på

intet sätt kan konkurrera med stenkol vid nu rådande marknadspriser å

detta. Statens järnvägars överrevisorer hava i sin berättelse för år 1922,

med vitsordande av att driften är väl ordnad och handhavd, uttalat, att ett

ytterligare förbilligande av densamma ej är att vänta annat än genom nedsättning

av ackords- och arbetslönerna. Yid en på grund av ändring i konjunkturförhållandena

eventuellt möjlig sådan reduktion torde man dock i

regel hava att samtidigt räkna med sjunkande kolpriser. Med anledning

av det nedslående ekonomiska resultatet funno överrevisorerna det därför

nödvändigt för järnvägsstyrelsen att taga ståndpunkt tillfråga om driftens

fortsättande eller icke under nuvarande förhållanden. I sitt utlåtande över

överrevisorernas berättelse — bil. 12 — anför styrelsen, att frågan om nedläggning

av fabriken kunde ses ur liera synpunkter och ville styrelsen för

sill del, om än med tvekan, uttala den uppfattningen, att experimentet med

torvpulvereldningen och den därför nödvändiga torvpulverfabrikationen tillsvidare

borde fortgå. I skrivelse den 7 dennes har Kung!. Maj:t under hänvisning

till förenämnda berättelse emellertid anbefallt järnvägsstyrelsen att inkomma

med utredning, huruvida ett nedläggande av driften tillsvidare med vidmakthållande

av anläggningen kan beräknas medföra mindre förlust för Statens

järnvägar än driftens upprätthållande. Denna utredning har styrelsen

ännu ej hunnit slutföra.

I infordrat utlåtande över bolagets underdåniga skrivelse den 15 december

1920 — bil. 7 —, däri hemställdes om tilläggsersättning antingen »av den

vinst, som anläggningen redan före överlämnandet tillfört statsverket, eller

på annat sätt, som Eders Kung! Maj:t kan finna lämpligast», anförde styrelsen

i skrivelse den 5 januari 1921 — bil. 8 — följande:

»Ingenting har förekommit, som rubbat järnvägsstyrelsen i dess åsikt, att

ifrågavarande belopp icke bör utanordnas av statens järnvägars medel, utan

får styrelsen alltjämt och under hänvisning till sina föregående uttalanden

i ärendet bestämt vidhålla sin hemställan om avslag i sa måtto, enär aktiebolaget

Torf efter förenämnda järnvägsstyrelsens medgivande angående hela

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse nr 67.

entreprenadsummans utbetalande erhållit fullt ut den ersättning för anläggningen,

som styrelsen kan finna rättvis och skälig.

Vad gäller ett ^anordnande av beloppet ifråga av andra statens medel,

torde det ankomma på annat statens verk än järnvägsstyrelsen att därom

uttala sig, emedan det, enligt järnvägsstyrelsens förmenande, ej må gälla en

tilläggsersättning för den nu ifrågavarande anläggningen utan fastmera en

ekonomisk uppmuntran för vad av aktiebolaget Torf och dess direktör sedan

årtionden utgjorts för torvindustriens befrämjande.»

Detta sitt uttalande vidhåller järnvägsstyrelsen alltjämt och har för sin

del, med understrykande av de i uttalandet framhållna synpunkterna, i övrigt

ingen erinran mot att beloppet ifråga bliver aktiebolaget Torf tilldelat.

Stockholm den 18 februari 1924.

Kungl. Järnvägsstyrelsen:

AXEL GKANHOLM.

Ekik Rendahl.

T. f.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.