Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående utförselbevis för råg och vete.
1924-04-05 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1924:80, Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående utförselbevis för råg och vete.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 80.
3
Nr SO.
Godkänd av första kammaren den 4 april 1924.
Godkänd av andra kammaren den 5 april 1924.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående utförselbevis för råg och vete.
(Bevillningsutskottets betänkande nr 23.)
Till Konungen.
Genom en den 22 februari 1924 dagtecknad proposition, nr 56, har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga följande
Förslag
till
förordning angående utförselbevis för råg och vete.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av
tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och
med en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför sammanlagt eller
av någotdera slaget minst 500 kilogram, äger, såvida den utförda varan
skäligen kan anses marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis
om utförseln, med angivande tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid
införsel av sådan vara till enahanda myckenhet.
Utförsel till svensk frihamn berättigar icke till erhållande av utförselbevis.
2 §.
Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från
det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande
antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen råg eller
omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan
skolat därå belöpa, är lika med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet,
4
Riksdagens skrivelse Nr 80.
eller, i den mån för varor, som nu sagts, inom förenämnda tid av sex
månader influtna tullavgifter, efter avdrag av två procent, därtill lämna
tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag av
två procent.
3 $.
Av Konungen meddelas närmare föreskrifter rörande utfärdande av utförselbevis
samt författningens tillämpning i övrigt.
Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1924.
De svårigheter, med vilka den svenska odlingen av brödspannmål har att
kämpa, äro, på sätt chefen för jordbruksdepartementet i sitt anförande till
ovannämnda statsrådsprotokoll påvisat, förorsakade icke blott av förhållanden,
som äro gällande på världsmarknaden, utan därjämte dels av vissa för den
svenska veteodlingen naturliga prisskiljande faktorer, vilka äro beroende av
det svenska vetets kvalitet, och dels av särskilda svenska marknadsförhållanden.
De båda sistnämnda grupperna av orsaker samverka till att hålla de
svenska priserna på brödspannmål under världsmarknadspriserna med tillägg
av tull och fraktkostnader. Detta den svenska brödspannmålens underpris
har, på sätt framgår av vissa av spannmålsmarknadssakkunniga i deras
betänkande den 16 januari 1923 (statens offentliga utredningar 1923:3)
gjorda beräkningar, för vilka departementschefen i nämnda anförande redogjort,
varit avsevärt mera betydande under de senaste åren än före världskriget.
I syfte att i det synnerligen bekymmersamma läge, i vilket vår spannmålsodling
befinner sig, stödja det svenska jordbruket har det förslag framställts,
vilket innefattas i den föreliggande propositionen. Efter verkställd
prövning av detta förslag till utrönande, huruvida detsamma må vara ägnat
att bereda spannmålsodlingen verklig hjälp utan att träda andra berättigade
intressen för nära, har riksdagen att anföra följande.
Det genom propositionen framlagda förslaget om utförselbevis för råg och
vete avser i främsta rummet att få till stånd konkurrens med kvarnarna om
den svenska brödsäden och att därigenom höja priserna på densamma. Förslaget
förutsätter, att utländsk marknad kan påräknas för den svenska brödsäden
samt att den utländska marknaden kan för denna brödsäd erbjuda priser,
vilka med tillägg av utförselbevisets värde samt med avdrag av frakt, mellanhandsvinst
och övriga exportkostnader äro högre än de svenska marknadspriserna.
I fråga om denna oundgängliga förutsättning för att utförselbevisen
överhuvud skola kunna bliva av någon praktisk betydelse har chefen för
Riksdagens skrivelse Nr 80. 5
jordbruksdepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet inskränkt sig
till att uttala den meningen, att endast erfarenheten kunde visa, i vilken
utsträckning utländsk marknad kunde påräknas för den svenska brödsäden
och i vad mån utförselbevisen komme att bliva verksamma. I samband
härmed har departementschefen givit uttryck åt den förhoppningen, att utförselbevisen
skulle bliva ett medel till förhindrande av alltför laga spannmålspriser,
varigenom de ock fyllde sin egentliga uppgift. Departementschefen
synes sålunda hava utgått från, att det icke later sig göra att beräkna,
huruvida och i vad mån utförselbevisen skola bliva i stånd att fylla
sin uppgift.
Enligt riksdagens mening saknas det icke möjlighet att bedöma denna
fråga; och hava vid verkställd prövning starka skäl funnits föreligga
för antagandet, att sådana utländska marknadsförhållanden, som enligt vad
nyss sagts utgöra förutsättning för att utförselbevisen skola motsvara sitt
syfte, icke annat än i särskilda undantagsfall kunna påräknas.
För att visa riktigheten av detta antagande synes det vara lämpligt
att jämföra priserna för skånskt vete med vetepriserna i Danmark under
tiden september—december 1923. Dels torde nämligen fraktkostnaderna
från Skåne till Danmark vara lägre än några andra jämförliga fraktkostnader
från Sverige till utlandet och dels betalades veteskörden i
Sverige under nämnda tid med priser, som voro synnerligen otillfredsställande
för jordbrukarna.
Av siffror, som meddelats till ovannämnda statsrådsprotokoll, framgår,
att under nämnda tid medelpriset för 100 kilogram skånskt vete, trots
tullen, icke översteg motsvarande medelpris för danskt vete i Danmark,
omräknat i svenska kronor, med mera än 1 krona 82 öre. Hade de i
propositionen föreslagna utförselbevisen varit gällande i berörda prisläge,
skulle desamma ha kunnat bereda den svenska veteodlaren någon fördel
endast under förutsättning att bevisens inlösningsvärde icke blott räckt
till att täcka, utöver nämnda prisskillnad, även fraktkostnad, inellanhandsvinst
och övriga exportkostnader utan därjämte lämnat ett överskott.
Inlösningsvärdet skulle, avrundat, ha utgjort 3 kronor 63 öre och prisskillnaden
utgjorde, som nämnts, 1 krona 82 öre. För att vinst skulle
hava uppstått, hade följaktligen frakten, mellanhandsvinsten och övriga
exportkostnader måst vara lägre än skillnaden mellan sistnämnda båda
tal eller 1 krona 81 öre per 100 kilogram. Att samtliga berörda kostnader
icke skulle hava stannat under sistnämnda belopp synes uppenbart. Under
omförmälda tid skulle följaktligen de svenska veteodlarna vid export av
vete till Danmark icke hava haft något som helst gagn av de föreslagna
utförselbevisen. Enligt vad under ärendets utskottsbehandling inhämtats
torde under ifrågavarande del av år 1923 export av svenskt vete icke
hava kunnat äga rum med större fördel till något annat land än till
Danmark.
Vad beträffar rågpriserna synes någon jämförelse, motsvarande den i
6
Riksdagens skrivelse Nr 80.
fråga om vete anställda, icke kunna göras, alldenstund 1923 års svenska
rågskörd var av alltför dålig beskaffenhet för att medgiva en dylik jämförelse.
Riksdagen har således icke blivit övertygad, att utförselbevis för brödspannmål
skulle vara i stånd att skapa den konkurrens med kvarnarna
som åsyftats. Däremot torde, såsom ovan antytts, under särskilda förutsättningar
fall kunna inträffa, då utförselbevisen skulle kunna bereda de
svenska veteodlarna någon fördel. Med hänsyn härtill och i syfte därjämte
att mera allsidigt angiva sin ställning till det i propositionen framlagda
förslaget, utgår riksdagen i det följande från förutsättningen, att utförselbevisen
verkligen skulle finna användning i avsevärd utsträckning; och
går riksdagen att, under sådan förutsättning, angiva sin uppfattning ej
mindre om de verkningar, utförselbevisen skulle utöva dels med avseende
å jordbruket och dels i fråga om konsumenterna än även om anordningens
nationalekonomiska berättigande, varjämte riksdagen kommer att något
beröra den statsfinansiella och den handelspolitiska synpunkten.
Till en början synes det, såsom professor Heckscher påpekat i ett på
uppdrag av chefen för finansdepartementet den 28 september 1911 avgivet
betänkande »Om utförselbevis för svensk spannmål», vara uppenbart, att,
därest utförselbevisen skulle förmå att skapa en export, denna komme att
utgå i första hand från våra kustområden och särskilt från Skåne och
därigenom att driva upp priserna främst inom dessa områden. Sammanställningar
rörande månadsnoteringarna för vete och råg i olika orter inom
landet under tiden från och med september 1920 till och med december
1921 finnas intagna i spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande (talj. 2
och 3, sid. 16 och 17), och liknande sammanställningar hava av Sveriges
allmänna lantbrukssällskaps jordbruksbyrå uppgjorts för år 1923 och för
januari och februari månader år 1924. Av dessa sammanställningar, vilka
omfatta Malmö, Kalmar, Halmstad, Göteborg, Norrköping, Stockholm ocli
Örebro, framgar, att priserna i Örebro varit i regel icke oväsentligt lägre
än å de övriga orterna. Denna prisskillnad mellan olika orter i landet
skulle utförselbevisen vara ägnade att ytterligare skärpa.
Vidare torde fördelen av ett genom utförselbevisen höjt spannmålspris
huvudsakligen komma att tillfalla de jordbrukare, som i större utsträckning
producera spannmål utöver sitt eget behov. I motiveringen till den föreliggande
propositionen har chefen för jordbruksdepartementet meddelat eu sammanställning,
som utvisar antalet av dels de brukningsdelar med till dem
hörande areal och vid jordbruket sysselsatta personer, för vilka den egna produktionen
a\ vete och råg icke täcker behovet, och dels de brukningsdelar med
tillhörande areal och personer, vilka lämna överskott av brödsäd. Berörda
sammanställning utvisar, att antalet av samtliga brukningsdelar i landet
uppgår till 381,171 och antalet av dem, som anses hava brödsäd till avsalu,
till blott 105,806. Av en tabell, meddelad i nr III av tull- och traktatkomnntténs
utredningar och betänkande!! (s. 83) framgår, att i södra och mellersta
Riksdagens skrivelse Nr 80.
7
Sverige genomsnittsöverskottet av vete och råg från de brukningsdelar, vilkas
åkerareal utgör 10—20 hektar, är 10.6 7 deciton. Spannmålsmarknadssakkunniga
(s. 33) hava i ett till belysande av utförselbevisens fördelar anfört
exempel räknat med, att dessa bevis skulle under viss förutsättning medföra
en prisökning av omkring 1 krona 50 öre per deciton. Genomsnittsvinsten
av utförselbevisen för de jordbrukare, vilkas brukningsdelar omfatta
10—20 hektar åker, skulle i ett dylikt fall således utgöra i sin helhet
omkring 16 kronor. De grupper brukningsdelar, alltjämt enligt
nämnda tabell, vilka omfatta mindre än 10 hektar åker, utvisa brist.
Övriga grupper, vilka samtliga hava överskott, omfatta tillsammans 90,864
brukningsdelar, av vilka 54,815 tillhöra den grupp, som omfattar 10—20
hektar. Då enligt vad ovan anförda siffror giva vid handen utförselbevisen
knappast skulle kunna bliva av någon praktisk betydelse för ägare
av brukningsdelar, tillhörande sistnämnda grupp, finner man, att de fördelar,
utförselbevisen kunde bereda, skulle tillgodokomma de brukningsdelar,
som omfatta mera än 20 hektar. Dessas antal utgör icke mera än
36,049 eller ungefär en åttondel av hela antalet brukningsdelar i södra
och mellersta Sverige.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att utförselbevis för spannmål, i
den mån de skulle föranleda någon export, vore ägnade att i främsta rummet
gynna de trakter av landet, där spannmålspriserna redan nu äro högst,
samt ett relativt fåtal av landets jordbrukare.
I fråga om utförselbevisens följder för konsumenterna har det gällt att
tillse, huruvida bevisen icke skulle verka fördyrande på mjölet. Chefen för jordbruksdepartementet
har sökt bemöta påståendet härom med invändningen, att
vetemjölspriset noga reglerades av importmjölets pris samt att rågmjölet, som
praktiskt taget icke vore föremål för någon import, anpassade sig i pris efter
vetemjölet. Detta innebär, att kvarnindustrien, som givetvis skulle försöka
att på konsumenterna avlasta ett av utförselbevis framkallat höjt pris på
spannmål, skulle se dessa försök stranda på importmjölets prisreglerande
inverkan.
Ett dylikt antagande må vara riktigt, i vad det rör de såsom kärnmjöl
betecknade högsta kvaliteterna vetemjöl. I dessa ingår amerikanskt vete,
och de motsvara närmast det amerikanska exportmjölet, vilket även är föremål
för någon import till vårt land. Däremot torde antagandet icke vara
riktigt, i den mån det avser övriga vetemjölssorter samt rågmjöl. Beträffande
dessa, utgörande flertalet gångbara mjölsorter, gäller nämligen, att de svenska
marknadspriserna i allmänhet ligga under världsmarknadspriserna med tilllägg
av tull och fraktkostnad, vartill kommer, att mellan kvarnindustrien
och mjölgrossisterna föreligger ett avtal, genom vilket de senare förbundit sig
att icke från utlandet införa mera än en viss mängd mjöl, en avtalsbestämmelse
som bereder den svenska kvarnindustrien ett särskilt stöd i konkurrensen
med de utländska kvarnarna.
8 Riksdagens skrivelse Nr SO.
Sålunda skulle utförselbevisen, i den mån de komme i tillämpning, verka
fördyrande på de enklare och billigare vetemjölssorterna samt på allt rågmjöl
utan att höja priserna på de högsta kvaliteterna vetemjöl. Vad en förhöjning
av priset på rågmjöl betyder för konsumenterna framgår av de siffror,
som utvisa rågförbrukningen inom landet. Sålunda utgjorde denna förbrukning
(efter avdrag för utsäde) 1922—1923 5,073,610 deciton (se prop. 56, sid. 2).
Betydelsen av att utförselbevisen, på sätt nämnts, skulle befrämja den
redan nu rådande tendensen att använda det dyrare amerikanska vetemjölet
i stället för det i näringsvärde likställda, av svenskt vete framställda mjölet,
synes heller icke böra underskattas.
Vid bedömande av utförselbevisens berättigande ur nationalekonomisk synpunkt
må erinras om de skäl, som föranledde, och de syften, som uppställdes
för motsvarande anordning i Tyska riket. Det i Tyskland införda systemet
har som bekant tjänat såsom mönster för de förslag, som sedermera framkommit
hos oss. Nedan lämnade redogörelse för förhållandena i Tyskland följer
den framställning, som lämnats i professor Heckschers ovannämnda utredning.
Norra och nordöstra Tyskland, särskilt Ost- och Västpreussen, hade en spannmålsproduktion,
som betydligt översteg det lokala behovet, medan spannmålsskörden
i västra och mellersta Tyskland ej på långt när täckte behovet. Före
spannmålstullarnas införande i Tyskland och den därav följande höjningen
av prisnivån på den inhemska marknaden hade de nordöstra landskapen
avsatt sin överskottsproduktion i utlandet (England och Skandinavien), dit
frakterna voro lägst; och områdena i väster hade täckt sin brist genom
import. Spannmålstullarna gjorde emellertid avsättning på utlandet alltid
mindre lönande än avsättning inom landet, och följden blev därför, att den
ostelbiska (nordtyska) spannmålen nu gick till de inländska konsumtionsområdena.
Då dessa hade möjlighet att täcka sitt behov med utländsk
spannmål för ett pris, motsvarande världsmarknadspris + tull 4- frakt,
den sistnämnda lägre än den från Nordtyskland, kunde emellertid de nordtyska
spannmålsodlarna ej på denna marknad påräkna ett pris, som med
hela tullen + hela deras högre fraktkostnad översteg världsmarknadspriset,
utan på sin höjd det pris den utländska spannmålen där betingade; och då de
nordtyska spannmålssorterna i Väst- och Sydtyskland voro mindre omtyckta
än de importerade, stod priset vanligen lägre, varjämte avsättningen av just
sådana sorter, för vilka den nordtyska jorden ansågs särskilt lämpad, över
huvud taget försvårades. I Tyska riket fanns sålunda i avseende å spannmålsodlingen
dels ett produktionsområde, som hade sin naturliga avsättning
genom export och dels ett konsumtionsområde, som naturligast och billigast
tick sin tillförsel av spannmål från utlandet. Såsom skäl för utförselbevisen
i Tyska riket kunde således anföras, att de voro ägnade att medföra nationalekonomisk
vinst genom besparing av transportkostnader.
Någon motsvarande nationalekonomisk fördel av utförselbevisen finnes icke
för Sveriges vidkommande. Hos oss utgör framförallt Norrland det stora
Riksdagens skrivelse Nr 80. 9
konsumtionsområdet, som emellertid får den vida övervägande delen av sitt
behov av brödsäd täckt genom mjöltillförsel från södra och mellersta Sverige.
Detta förhållande, som sammanhänger därmed att den nödvändiga blandningen
av svensk och utländsk spannmål lättast försiggår i områden med
riklig tillgång på inhemsk brödsäd ävensom med den gällande mjöltullen,
vilken gör import av mjöl mindre lönande än import av omalen spannmål,
skulle icke röna någon påverkan av utförselbevisen. Därest någon export av
spannmål från de sydligare delarna av landet skulle framkallas genom dylika
bevis och Norrland därigenom gå miste om en del av sin vanliga tillförsel,
så måste följaktligen spannmål för Norrlands räkning införas till samma
delar av landet som dem, från vilka exporten utgått, för att därifrån efter
förmalning transporteras norrut.
Icke heller i den omständigheten, att den svenska brödspannmålen behöver
vid förmalningen uppblandas med utländsk, torde man kunna finna något
nationalekonomiskt skäl för utförselbevisen. Detta kunde möjligen tänkas
vara förhållandet, därest Sverige producerade hela sitt brödsädesbehov. Men
i betraktande av den betydande import, som utöver den inhemska produktionen
erfordras för att täcka landets behov, lär det icke kunna anses nödigt att
genom export av svensk bereda plats för utländsk brödsäd.
Vid nu angivna förhållanden och då den export, som utförselbevisen äro
avsedda att framkalla, icke heller eljest torde hava några särskilda nationalekonomiska
skäl för sig, framstår det såsom en, nationalekonomiskt sett, oklok
åtgärd att exportera en nödvändighetsvara, som landet producerar i otillräcklig
mängd för eget behov, allrahelst som det pris, de exporterade varorna betinga,
måste minskas med transportkostnaderna samtidigt som importvarornas pris
ökas med motsvarande kostnader.
Såsom en olägenhet med utförselbevisen måste även betecknas den minskning
i statens tullinkomster, som de sannolikt skulle medföra, om man än icke
har möjlighet att beräkna, hur stor minskningen skulle bliva.
Slutligen skulle utförselbevisen, vilka komme att få karaktär av exportpremier,
härigenom kunna medföra icke önskvärda verkningar i handelspolitiskt
hänseende.
Chefen för jordbruksdepartementet har framhållit, att en lindring i de
rådande svårigheterna kunde vinnas genom minskning av den svenska
brödspannmålsodlingen, men tillika hävdat statens intresse därav, att en
mera omfattande minskning av brödsädesodlingen icke komme till stånd.
Med anledning härav har riksdagen velat såsom sin principiella uppfattning
uttala, att i fråga om jordbruket gäller detsamma som gäller om varje annan
produktion, nämligen att densamma bör inriktas på sådana produktionsgrenar,
som lämna producenten det bästa ekonomiska utbytet.
Däremot är det riksdagen angeläget att uttala sin fulla anslutning till vad
10
Riksdagens skrivelse Nr 80.
departementschefen anfört, då han utvecklat vad lantmännen själva kunna
göra för att på sammanslutningens väg förbättra sin ställning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen för Eders Kungl.
Maj:t tillkännagiva, att förevarande proposition, nr 56, angående utförselbevis
för råg och vete icke föranlett någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 april 1924.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.