Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående förrättande av kommunaloch stadsfullmäktigeval vid samma förrättning som val av landsting smän.

1925-04-22 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1925:130, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående förrättande av kommunaloch stadsfullmäktigeval vid samma förrättning som val av landsting smän.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr ISO.

1

Nr 130.

Godkänd av första kammaren den 22 april 1925.

Godkänd av andra kammaren den 22 april 1925.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående

förrättande av kommunal- och stadsfullmäktigeval

vid samma förrättning som val av landsting smän.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.)

Till KONUNGEN.

I en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 23, har hemställts,

»att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag

till sådana ändringar i gällande förordningar, att val av kommunal- och

stadsfullmäktige må kunna äga rum vid samma förrättning som val av landstingsmän».

Såsom i motiveringen till förevarande motion framhålles, väcktes vid 1924

års riksdag en motion (nr 12 i andra kammaren) av i huvudsak samma innehåll

som den nu framlagda; i denna motion åsyftades emellertid, att val av

kommunal- och stadsfullmäktige obligatoriskt skulle äga rum på samma dag

som val av landstingsmän, under det att den i år föreliggande motionen förutsätter,

att en dylik anordning skulle erhålla fakultativ karaktär. I sitt utlåtande

(nr 14) rörande den vid föregående riksdag väckta motionen i ämnet

anförde konstitutionsutskottet följande:

»De politiska och kommunala valen hava som bekant under de senaste åren

varit föremål för ett omfattande reformarbete i syfte att nedbringa antalet

,valstrider och säkerställa mot ett förminskat valdeltagande på grund av alltför

ofta återkommande val. När 1917 års riksdag tog de första stegen i detta

hänseende, anvisades i huvudsak tre utvägar för vinnande av sagda syfte,

Bihang till riksdagens protokoll 1925. lA samt. Nr ISO—133. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr ISO.

nämligen dels förlängning av mandatstiden för andra kammarens ledamöter,

dels upphörande av den successiva förnyelsen av landstingen och de kommunala

fullmäktigförsamlingarna samt dels koncentration av de olika ifrågakommande

valen.

Med avseende å den första av dessa utvägar tog redan nämnda års riksdag

så till vida ståndpunkt, som den beslöt vilande, år 1920 definitivt antagna

grundlagsändringar om utökning av valperioden för andra kammaren från tre

till fyra år. Även den andra ifrågasatta reformen — avskaffande av systemet

med successiv förnyelse av landsting samt stads- och kommunalfullmäktige

— har sedermera genom beslut av 1919 och 1922 års lagtima riksdagar

förverkligats. Och samtidigt med dessa åtgärder har också den tredje möjligheten

för ernående av det avsedda syftemålet i viss mån utnyttjats, varigenom

den nuvarande ordningen åstadkommits med val allenast varannan höst,

alternerande för blott andrakammarval ena gången samt landstingsmanna- och

fullmäktigval inom en någorlunda begränsad tidsperiod andra gången.

Vid upprepade tillfällen har emellertid under detta reformarbete ifråga- ''

satts att taga ytterligare ett steg i sistnämnda hänseende, nämligen genom

sammanförande av landstingsmanna- och fullmäktigvalen till en enda valförrättning.

Redan vid avlåtandet av den proposition i hithörande frågor, som

förelädes 1918 års lagtima riksdag i anledning av nästföregående riksdags

ovanberörda framställning, upptog föredragande departementschefen denna

möjlighet till skärskådande. Mot densamma ansåg sig departementschefen

därvid icke behöva hysa några betänkligheter av principiell natur, men vissa

praktiska svårigheter syntes däremot lägga hinder i vägen för en dylik anordning.

Särskilt betonades härvidlag, att, huru man än sökte ordna en sådan

gemensam förrättning för de bägge slagen av val, densamma måste befaras

bliva en källa till oreda och förvirring. Samtidigt underströks emellertid

även, att vad man i förevarande syfte skulle kunna vinna genom att sammanföra

de bägge valen inom viss kortare tidrymd -—- sålunda på sätt sedermera

skett — ingalunda kunde motsvara de fördelar, som ett fullständigt sammanförande

till en valförrättning skulle innebära.

När hithörande spörsmål därnäst blevo föremål för kommunalförfattningssakkunnigas

behandling i anledning av riksdagens år 1920 förnyade anhållan

om prövning av frågan om den successiva förnyelsens upphörande, kommo

nämnda sakkunniga, såsom framgår av deras år 1921 avgivna betänkande

nr II, beträffande uppslaget att sammanföra landstingsmannavalen och fullmäktigvalen

vid ett valtillfälle till samma resultat som föredragande departementschefen

år 1918. En dylik dubbel valförrättning skulle enligt de sakkunnigas

mening medföra svårigheter och förväxlingar för väljare och valförrättare,

helst som fråga vore om val med olika rösträttsbestämmelser och

väljarkårer. Därjämte framhölls, att det behov av större vallokaler eller ytterligare

uppdelning i valdistrikt, som säkerligen komme att yppa sig vid den

ifrågasatta reformens genomförande, på sina håll knappast kunde tillgodoses,

i senare hänseendet på grund av brist på tillräckligt antal dugliga valförrättare.

Och då man redan slagit in på vägen att förrätta olika slag av val

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr ISO.

3

i ett sammanhang, nämligen i fråga om stadsfullmäktige och särskilda förstakammarelektorer

i städer där sådana förekommo, erinrade de sakkunniga slutligen,

att även om dylikt dubbelval utan större olägenheter kunde försiggå

i de största städerna med deras goda tillgång på såväl lämpliga vallokaler

som tränade valförrättare, så följde icke därav, att samma anordning kunde

tillämpas i de mindre städerna eller landskommunerna. De sakkunniga ansågo

sig sålunda icke böra förorda sammanförande av landstingsmannaval

och fullmäktigval till en och samma dag.

Denna uppfattning delades även av föredragande departementschefen vid

framläggande för 1922 års riksdag av proposition om bland annat upphörande

av stads-, kommunal- och municipalfullmäktiges successiva förnyelse. Kungl.

Maj:t föreslog till och med uttryckliga stadganden därom, att fullmäktigvalen

icke finge förläggas till samma dag som landstingsmannavalen, medan enligt

kommunalförfattningssakkunnigas förslag möjlighet skulle hava lämnats öppen

för kommunerna att åtminstone i regel kunna besluta en dylik anordning.

I anledning av denna proposition väcktes visserligen motion om gemensam

valförrättning för fullmäktig- och landstingsmannaval å den för de sistnämnda

bestämda dagen, men i enlighet med hemställan av konstitutionsutskottet, som

förklarade sig härutinnan hysa samma betänkligheter som kommunalförfattningssakkunniga

och föredragande departementschefen, vann propositionen i

förevarande hänseende riksdagens bifall.

När konstitutionsutskottet nu på grund av föreliggande motion ånyo har att

taga ställning till frågan om'' fullmäktigvalens förläggande till samma dag som

landstingsmannavalen, finner sig utskottet först och främst böra understryka,

att ur principiell synpunkt önskvärdheten av denna reform icke torde kunna bestridas.

Med utgångspunkt från 1917 års riksdags ovan omnämnda program

skulle densammas genomförande otvivelaktigt innebära ett följdriktigt tillägg

till de åtgärder, som redan vidtagits för nedbringande av antalet valstrider och

förekommande av valtrötthet. Enligt utskottets mening kan det knappast sägas,

att härutinnan för närvarande nåtts ett fullt tillfredsställande resultat. För

ifrågavarande syfte var 1922 års beslut om sammanförande av fullmäktig- och

landstingsmannaval inom en begränsad tidsperiod tydligtvis ej av något större

värde. I varje fall betydde det en förbättring allenast med avseende å valstri,

derna. På deltagandet i valen lär däremot den nya ordningen snarast hava en

ofördelaktig inverkan, då två sålunda tätt på varandra följande val torde kännas

mera betungande för väljarna och föranleda mindre anslutning vid det senare

tillfället, än som behövde bliva fallet, om en längre period skilde förrättningarna

åt.

Att åter valens företagande i ett sammanhang skulle underlätta deltagandet

ligger i sakens natur. Mindre påtagliga bleve väl fördelarna därav i städerna

och eljest i valdistrikt, där väljarna hava nära till vallokalerna, då ju å ena sidan

inställelsen i dessa fall icke är förknippad med några särskilda svårigheter och

å andra sidan förrättningens mera komplicerade beskaffenhet kan komma att

verka fördröjande på densamma och för den skull förorsaka längre väntan för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 130.

den enskilde valmannen. Men inom valdistrikt med större avstånd spela uppenbarligen

de besvär, som äro förbundna med inställelsen, en så betydande roll

för valdeltagandet, att största möjliga lättnad däri måste eftersträvas.

Av principiell innebörd har gentemot den ifrågasatta reformen egentligen

endast gjorts en erinran, nämligen att fullmäktigvalens sammanförande med

landstingsmannavalen skulle medföra, att även de förra finge den delvis politiska

i stället för rent kommunala karaktär, som tillkommer de senare på grund

av landstingens uppgift att jämväl utse ledamöter av första kammaren. Farhågorna

för en sådan verkan av reformen synes dock utskottet icke tillräckligt

grundade, för att de i och för sig skulle avhålla från densammas förverkligande,

lika litet som dylika farhågor tidigare ansetts hindra sammanförande till

gemensam förrättning av stadsfullmäktigval och de enbart politiska valen av

särskilda elektorer för utseende av förstakammarledamöter.

Vad som emellertid hittills varit avgörande för den föreliggande frågans öde

har, såsom ovan framhållits, väsentligen varit de svårigheter, som man förmodat

möta vid tillämpningen av den föreslagna ordningen. Dels har härvid erinrats,

att mångenstädes för densamma erforderliga resurser i fråga om vallokaler

eller valförrättare skulle komma att saknas, och dels har man gjort gällande,

att den gemensamma förrättningen knappast skulle kunna äga rum utan oreda

och förväxlingar för både väljare och valförrättare.

Beträffande den första av dessa invändningar vill utskottet icke förneka, att

den kan hava fog för sig i vad den gäller tillgången på vallokaler. Redan under

nuvarande förhållanden lämna till buds stående lokaler på sina håll åtskilligt

övrigt att önska i fråga om utrymme vid större tillströmning av väljare.

Och då man givetvis har att räkna med att anhopningar av valmän på grund av

tidsutdräkt med röstsedlarnas avlämnande skulle behöva förekomma i högre

grad vid den mera krävande valförrättning, som här ifrågasatts, torde bristerna

i nu berörda hänseende därvid bliva ännu kännbarare. I den mån vidare uppdelning

i valdistrikt än hittills bleve nödvändig på grund av det ökade arbetet

med valens förrättande eller detta, såsom motionärerna tänkt sig, skulle ske

särskilt för vartdera valet, ehuru samtidigt och på samma plats inom varje

valdistrikt, komme säkerligen också mångenstädes att yppa sig svårigheter att

uppbringa de ytterligare lokaler, som för ändamålet vore behövliga.

Med hänsyn till eventualiteter av sistberörda slag är det tydligtvis också, som

erinran gjorts, att ett större antal valförrättare kunde bliva erforderligt. Den

tvekan, som därvid hysts, huruvida detta behov allestädes kunde fyllas, synes

utskottet numera knappast berättigad. I kommuner av den storlek, att denna

fråga överhuvud taget kan bliva aktuell, torde efter erfarenheten att döma

ingen större svårighet föreligga att uppbringa såsom valförrättare lämpliga

personer i den omfattning, som ytterligare skulle krävas.

I stort sett tror sig utskottet jämväl kunna vidhålla denna uppfattning inför

det gjorda påpekandet, att ett dylikt dubbelval skulle innebära ökade möjligheter

till förväxlingar eller andra felaktigheter från valledarnas sida och följaktligen

ställa avsevärt större anspråk på dessa. Med en lämplig uppdelning

av göromålen mellan förrättarna synas de särskilda förutsättningarna för miss
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 130.

tag vid ett val av ifrågavarande slag kunna väsentligen neutraliseras. Och i betraktande

av det tillfredsställande sätt, varpå valförrättningarna numera skötas,

sedan överhuvud taget erfarenhet om dithörande uppgifter vunnits, synes

det utskottet liksom motionärerna oberättigat att hysa tvivelsmål om att icke

något ökade anspråk skulle kunna ställas på valförrättarna.

Ej heller kan utskottet dela de uttalade farhågorna, att den gemensamma

valförrättningen skulle medföra oreda och förvirring för väljarna. Såsom av

motionärerna och jämväl här tidigare erinrats, förekommer ju redan nu en med

den ifrågasatta alldeles likartad dubbelförrättning vid utseende av stadsfullmäktige

och förstakammarelektorer i städer, som ej tillhöra landsting. Därvid

har icke visat sig, att denna mera komplicerade uppgift för valmännen erbjudit

några särskilda svårigheter. Med iakttagande av motsvarande särskilda anordningar,

som pläga träffas vid sistberörda val, torde på den grund en vidgad tilllämpning

av samma förfaringssätt utan betänkligheter av nu ifrågavarande art

kunna godtagas.

Sammanfattar utskottet sina nu gjorda uttalanden i föreliggande spörsmål,

blir resultatet, att utskottet finner, att motionens syfte bör så vitt möjligt tillgodoses,

men att den ifrågasatta nya ordningen icke bör givas den obligatoriska

karaktär, som motionärerna föreslagit. Utskottet anser sig sålunda icke kunna

tillstyrka motionärernas skrivelseförslag, men finner sig i stället böra föreslå

riksdagen att hos Kungl. Maj:t göra framställning om förslag till en sådan

lösning av frågan, att gemensamt förrättande av landstingsmanna- och fullmäktigval

må kunna äga rum i kommuner, som så finna lämpligt. För att möjliggöra

detta krävas tydligtvis icke några större avvikelser från gällande bestämmelser

om ordningen för ifrågavarande val. Redan nu ligger det i kommunernas

egen hand att inom viss ram precisera dagen för fullmäktigvalet. En ändring

av gällande bestämmelser i ämnet därhän, att kommunerna härvid, för

så vitt finnes lämpligt, kunna välja den för landstingsmannavalen stadgade valdagen,

tredje söndagen i september, såsom valdag även för utseende av sina

fullmäktige, kan utan svårighet vidtagas. Därutöver tarvas givetvis också, såsom

redan antytts, en eller annan mindre tilläggsbestämmelse, som närmare reglerar

förfaringssättet, då ett dylikt dubbelval anses böra äga rum. Enligt utskottets

mening ligger härvid närmast till hands att låta nuvarande föreskrifter

beträffande gemensamt elektors- och stadsfullmäktigval tjäna till ledning. Den

härifrån avvikande ordning, som motionärerna antytt, med en faktisk uppdelning

av den gemensamma förrättningen i två fristående, fast samtidiga förättningar

synes utskottet mindre tilltalande.»

Under hänvisning till denna motivering hemställde 1924 års konstitutionsutskott

om avlåtande av*en skrivelse till Eders Kungl. Maj:t av samma innebörd

som den i föreliggande motion föreslagna. Denna utskottets hemställan

bifölls av andra kammaren med 93 röster mot 81, men avslogs av den första

med 60 röster mot 56, vadan frågan denna gång förföll.

Enligt riksdagens mening äga de skäl, som sålunda anförts för begäran om

utredning i den uti nu förevarande motion angivna riktning, full giltighet,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr ISO.

vadan riksdagen får hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag

till sådana ändringar i gällande förordningar, att val av kommunal- och

stadsfullmäktige må kunna äga rum vid samma förrättning som val av landstingsmän.

Stockholm den 22 april 1925.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.