Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 januari—30 juni 1923.

1925-05-12 · 11 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1925:157, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 januari—30 juni 1923.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 157.

Nr 157.

Godkänd av första kammaren den 9 maj 1925.

Godkänd av andra kammaren den 12 maj 1925.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år

1924 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 januari—30

juni 1923.

(Statsutskottets utlåtande nr 48).

Till Konungen.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer

rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd styrelse och förvaltning för tiden 1 januari—30 juni 1923 uti

angiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti

däröver avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen

i nedan nämnda ärenden anföra följande.

l:o.

Arrende-, jordskyld»- och tomtöresmedel.

Under försvarsdepartementet, § 1, hava revisorerna lämnat en redogörelse

för tillkomsten av fjärde huvudtitelns arrende-, jordskyld»- och tomtöresmedel

samt i fråga om dessa medels användning. Av den lämnade redogörelsen

hava revisorerna funnit framgå, att den av arrende-, jordskyld»- och tomtöresmedlen

bildade fonden årligen tillförts betydande belopp, huvudsakligen

utgörande avkomst av vissa kronan tillhörande områden och byggnader

medan å andra sidan under de senaste åren dispositioner skett av fondens

medel i sådan omfattning, att icke blott de årliga inkomsterna å fonden tagits

i anspråk, utan även fondens kapitalbehållning avsevärt nedgått. Sistnämnda

behållning hade sålunda under tiden 1 januari 1920—30 juni 1923 minskats

från omkring 800,000 kronor till omkring 568,000 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 157.

f>

Revisorerna hava vidare anfört att de utgifter, som belastat fondmedlen,

varit av vitt skilda slag, såsom årliga arvoden till skogvaktare m. fl., köpeskillingar,

kostnader för väganläggningar och reparationer av byggnader,

inredning och elektrifiering av bostadslägenheter samt inköp av inventarier.

Enligt vad revisorerna vid sin granskning av fondens räkenskaper funnit,

hade fonden i betydande utsträckning tagits i anspråk för sådana ändamål,

vilka i allmänhet plägat tillgodoses genom särskilda riksstatsanslag.

Det hade sålunda väckt revisorernas uppmärksamhet, att, medan särskilt

riksstatsanslag äskats för inköp av visst markområde att tilläggas Södermanlands

regementes övningsfält, ett annat område av samma övningsfält

inköpts med anlitande av fondens medel. Motsvarande förhållanden hade

ägt rum då fråga varit om anvisning för inredande av bostadslägenheter

för armén tillhörande personal. Av de avsevärda belopp, som ställts till

förfogande av kommendanten i Boden, utgörande till väsentlig del inkomster

av kronans skogar i Boden, hade därjämte inköpts mark för utvidgning av

fästningsområdet.

Vad åter angår de inkomster, som av vederbörande kassaförvaltningar

tillförts fonden, hade, enligt vad revisorerna funnit, desamma under de senaste

åren uppgått till omkring 500,000 kronor för år. Därav utgjordes en betydande

del av hyror, som erlades för lägenheter, upplåtna till arméns personal.

Enligt de årliga beräkningarna av arméns avlöningsanslag inginge emellertid

till samma anslag ersättningar för tjänstebostäder, vadan alltså hyresinkomster

från lantförsvaret tillhörande byggnader redovisades delvis å avlöningsanslaget

och delvis å fonden samt, enligt vad revisorerna funnit, i vissa

fall även å ordinarie byggnadsanslaget.

För vinnande av största möjliga ordning och reda i förvaltningen vore

det enligt revisorernas mening önskvärt, att bestämda föreskrifter meddelades

rörande användningen av ifrågavarande fondmedel. Så länge fondens

inkomster voro jämförelsevis ringa, finge avsaknaden av dylika föreskrifter

anses hava varit av mindre betydelse, men med hänsyn till storleken

av fondens nuvarande inkomster måste detta krav framträda allt

starkare. Härtill komme, att genom de förändringar beträffande riksstatsanslagen

å fjärde huvudtiteln, som under de senaste åren ägt rum, ett

uppdragande av bestämda gränser mellan å ena sidan de inkomster, som

borde tillgodoföras anslagen, och de utgifter, som borde belasta desamma,

samt å andra sidan fondens inkomster och utgifter måste anses vara ur

redovisningssynpunkt nödvändigt. Emellertid hava revisorerna framhållit

att, därest det skulle visa sig möta vissa svårigheter att exakt angiva de

inkomster och utgifter, som borde redovisas å fonden, jämväl den utvägen

kunde anlitas att låta fondens inkomster och utgifter i huvudsak ingå i

ordinarie byggnadsanslaget. Genom detta tillvägagångssätt skulle givetvis

därjämte vinnas en icke obetydlig förenkling beträffande redovisningen av

inkomsterna från lantförsvarets fastigheter och byggnader m. m. samt

utgifterna för desamma.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 157.

I anledning av revisorernas uttalande har förklaring avgivits av arméförvaltningens

fortifikations- och civila departement. Av förklaringen

framgår, att departementen anse, att ordinarie byggnadsanslaget och

arrendemedlen alltjämt höra hållas skilda från varandra samt redovisas

under olika titlar.

Vad revisorerna anfört rörande särskilt redovisningen av fjärde huvudtitelns

(lantförsvarets) arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel, synes riksdagen

utvisa, att en förändring härutinnan är påkallad. Det kan nämligen

icke anses stå i god överensstämmelse med numera gällande praxis

i avseende å redovisningen av statsverkets inkomster och utgifter, att så

pass betydande belopp som de, varom här är fråga, icke komma till synes i

riksstaten och härigenom undandragas statsregleringen. Följden härav har

också blivit, att överskottet å arrendemedlen ofta kunnat disponeras för

ett flertal olika ändamål, vilka till sin natur varit sådana, att de bort

tillgodoses av lantförsvarets anslag till extra utgifter.

Riksdagen, som icke kan dela de av arméförvaltningen uttalade betänkligheterna

mot en förändring i fråga om redovisningen av arrendemedlen,

håller alltså före, att ifrågavarande inkomster och utgifter för framtiden

böra i en eller annan form uppföras på riksstaten. Härvid torde emellertid

de av arméförvaltningen framförda önskemålen om att ifrågavarande medel

höra redovisas för sig utan att sammanföras med andra i riksstaten upptagna

medel, kunna utan olägenhet vinna beaktande, exempelvis på det

sättet att en särskild titel för arrendemedlen upplägges under ordinarie

byggnadsanslaget. Det synes riksdagen önskvärt, att den sålunda ifrågasatta

förändringen rörande sättet för redovisningen av här berörda inkomster

och utgifter genomföres från och med budgetåret 1926—1927.

Den kapitalbehållning, som arrendemedlen kunna komma att utvisa vid

den tidpunkt, då en övergång sker till det av riksdagen förordade redovisningssättet,

synes åtminstone tillsvidare höra bilda en särskild fond, vilken,

i likhet med vad hittills delvis skett, torde, i den mån det nu bundna

kapitalet kan lösgöras eller i övrigt tillgängligt kapital och räntemedel

härtill förslå, böra få disponeras för utlämnande av lån för de enskilda

lägerkassornas verksamhet eller annat likartat ändamål. De närmare föreskrifterna

härom synas böra meddelas av Eders Kungl. Maj:t. I samband

med den utredning, som torde böra ske rörande här behandlade spörsmål,

lärer jämväl böra undersökas, huruvida en blivande arrendemedelsfond

bör förvaltas av arméförvaltningen eller av statskontoret, som handhar

förvaltningen av statsverkets fonder i allmänhet.

På grund av vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen anhålla, att

Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan förändring av det nuvarande

redovisningssättet beträffande fjärde huvudtitelns (lantförsvarets) arrende-,

jordskylds- och tomtöresmedel, att inkomster och utgifter för dessa medel

från och med budgetåret 1926—1927 redovisas å riksstaten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

/>’iksdagens skrivelse Nr 157.

i

2:o.

Stockholms garnisons övningsfält vid Järva.

Under försvarsdepartementet, § 2, hava revisorerna framhållit, att eu

1 brandring borde vidtagas ifråga om redovisningen av de inkomster, som

härflyta från Stockholms garnisons övningsfält vid Järva.

Efter att hava lämnat eu redogörelse för Järvafältets inköp och nuvarande

förvaltning hava revisorna gjort följande uttalande:

»Sedan Järvafältet enligt beslut av 1905 års riksdag anordnats till övningsfält

för Stockholms garnison, hava de därifrån härflytande inkomsterna

använts för fältets underhåll och vård ävensom i icke obetydlig omfattning

för beredande därstädes av förläggningsmöjligheter för "truppförband

under övningar. Det förefaller emellertid revisorerna mindre lämpligt

att de numera avsevärda inkomster, som årligen inflyta huvudsakligen

från utarrenderade delar av fältet och från där befintliga uthyrda byggnader,

allt fortfarande i sin helhet tagas i anspråk för övningsfältets underhåll

och vård. Det har också visat sig, att inkomster från fältet under de

senaste åren influtit i sådan omfattning, att, oaktat icke ringa belopp disponerats

för vissa engångsutgifter för beredande av förbättrade förläggningsmöjligheter,

de fonderade överskottsmedlen den 30 juni 1923 uppgå till närmare

2o0,000 kronor. I detta belopp ingå dock icke inkomster, uppkomna

genom försäljning av vissa mindre delar av övningsfältet m. in., vilka inkomster

disponeras för fältets utvidgning. Såväl nyssnämnda behållning

som eu del av de årliga inkomsterna från fältet synes numera utan åsidosättande

av kraven på övningsfältets nödvändiga underhåll och vård kunna

tagas i anspråk för statsregleringsändamål. Ett ytterligare skäl att så

sker synes revisorerna vara att, såsom av den ovan lämnade redogörelsen

framgår, inköpet av delar av Järvafältet bekostats av medel, anskaffade

genom tillfällig upplåning, vilka medel ännu icke återbetalts. Då alltså

medel å riksstaten avses för förräntning av det i Järvafältet nedlagda kapitalet,

torde de! även få anses vara riktigt att överskottsmedlen från fältet

genom uppförande å riksstaten tagas i anspråk vid statsregleringen. Detta

synes revisorerna lämpligast kunna ske genom att överskottet från Järvafältet

årligen tillgodoföres ordinarie byggnadsanslaget. Det torde jämväl

kunna ifrågasättas, huruvida icke, såsom revisorerna föreslagit beträffande

arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen, nu ifrågavarande medel

lämpligen böra i huvudsak redovisas å nämnda anslag, varigenom en förenkling

i redovisningshänseende givetvis kan vinnas.

_ Då revisorerna med hänsyn till de betydande inkomster, som numera årligen

inflyta från Järvafältet, icke kunna finna det vara i redovisningshänseende

lämpligt, att desamma undandragas statsregleringen, hava revisorerna

velat fästa riksdagens uppmärksamhet å berörda förhållande.»

T anledning av revisorernas uttalande har förklaring avgivits av arméförvaltningens

fortifikationsdepartement, som under framhållande av att

inkomsterna från Järvafältet vore av samma natur som de inkomster,

vilka inginge till fjärde huvudtitelns arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel,

uttalat, att det överskott, som efter utgifternas bestridande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 157.

återstode, rätteligen borde tillföras denna fond. Att så skulle ske, vore

ock avsett, fastän hittills Järvafältets inkomst- och utgiftsposter enligt

förut meddelad föreskrift förts å särskilt konto. Under det att fortifikationsdepartementet

ansåge, att de genom fastighetsavkastning inflytande

medlen fortfarande såsom hittills borde redovisas för sig, men

överskottet i sinom tid ingå till arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen,

ville departementet taga i övervägande, huruvida icke de

medel, som influtit eller komma att inflyta vid försäljning av mindre

delar av Järvafältet, kunde till någon del avstås och i sådant fall ännu

för fältets utvidgning erforderliga inköp av enskild mark, som helt omgives

av övningsfältet, bekostas av inflytande årsinkomster. Berörda försäljningsmedel

borde, enligt departementets mening, icke tillföras ordinarie

byggnadsanslaget eller annat ordinarie anslag under fjärde huvudtiteln,

utan lämpligen ingå till den under statskontorets förvaltning ställda fond

med benämning »lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål»,

vilken icke kunde utan riksdagens medgivande disponeras och

från vilken medel vore avsedda för gäldandet av vissa för försvarsändamål

upplånta medel.

I likhet med arméförvaltningens fortifikationsdepartement anser riksdagen,

att någon skillnad icke förefinnes i fråga om naturen av å ena sidan de

inkomster och utgifter, som härflyta från, respektive utgå till Järvafältet,

och å andra sidan inkomster och utgifter under fjärde huvudtitelns arrende-,

jordskylds- och tomtöresmedel. Samma redovisningssätt synes följaktligen

böra tillämpas beträffande båda slagen av medel.

Under punkt l:o) här ovan har riksdagen ifrågasatt en förändring rörande

redovisningen av nu å arrendemedlen upptagna inkomster och utgifter,

och synes det riksdagen, som om motsvarande förändring bör äga rum i

fråga om den framtida redovisningen av Järvafältets inkomster och utgifter.

Sistnämnda medel lära kunna ingå under samma redovisningstitel,

som torde komma att uppläggas för arrendemedlens vidkommande.

Härigenom skulle då vinnas det av revisorerna uttalade önskemålet att

få inkomster och utgifter för Järvafältet redovisade å riksstaten.

I samband med den sålunda föreslagna omläggningen av dessa medels

redovisning, vilken omläggning synes böra genomföras från och med ingången

av budgetåret 1926—1927, torde undersökning böra verkställas

huruvida icke vid tiden för omläggningens verkställande befintliga överskottsmedel

från Järvafältet böra, såsom fortifikationsdepartementet föreslagit,

tillföras lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

I anslutning till vad riksdagen ovan under punkt l:o) anfört, får riksdagen

anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan förändring

av det nuvarande redovisningssättet beträffande inkomster från

och utgifter för Stockholms garnisons övningsfält vid Järva, att desamma

från och med budgetåret 1926—1927 redovisas å riksstaten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Itilcsdagnis skrivelse Nr 157.

!)

3:o.

Arvoden för kontroll och besiktning.

Under försvarsdepartementet, § 3, hava revisorerna lämnat en redogörelse

för de av arméförvaltningens intendentsdepartement tillämpade grundsatserna

vid förordnande av kontrollanter (besiktningsmän) för leveranser till armén

ävensom för de ersättningar, som tillerkänts de sålunda förordnade.

Revisorerna hava därefter gjort följande uttalande i frågan:

»Visserligen innehåller 50 § i kungl. förordningen den 16 januari 1920

angående upphandling och arbeten för statens behov samt försäljning av

staten tillhörig lös egendom den bestämmelsen, att, om beskaffenheten av

gods eller arbete på ett tillförlitligt sätt kan bedömas av någon hos myndigheten

anställd tjänsteman, myndigheten bör under viss förutsättning,

varom här ej är fråga, uppdraga åt sådan tjänsteman att förrätta besikt

ning. Berörda stadgande kan emellertid enligt revisorernas mening icke

anses giva stöd för den inom arméförvaltningen till synes nära nog konsekvent

genomförda praxis att till kontrollanter och" besiktningsmän vid

större upphandlingar förordna personer, som hava att taga befattning med

den förberedande eller slutliga handläggningen av dylika ärenden inom intendentsdepartementet.

Ett sådant förfaringssätt måste fastmera ur principiell

synpunkt betecknas såsom olämpligt och ägnat att äventyra en

objektiv prövning av upphandiingsfrågorna.

Vad angår arvodesbeloppen synas dessa synnerligen höga i förhållande,

till uppdragets beskaffenhet, särskilt om hänsyn tages därtill, att veder

börande kontrollanter (besiktningsmän) merendels äro beställningshavare

å aktiv stat vid armén, i vilken egenskap de uppbära sina samtliga avlöningsförmåner.

Enär enligt revisorernas förmenande det skäligen måste anses tillkomma

beställningshavare vid intendenturkåren att såsom tjänsteåliggande utföra

arbete av ifrågavarande slag, anse revisorerna önskvärt att sådana

bestämmelser meddelas, att, då dylik beställningshavare förordnas till

kontrollant (besiktningsman) vid leveranser för arméns räkning, särskild

gottgörelse för uppdraget i allmänhet icke må utgå.»

Förklaring liar avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement.

Av denna förklaring framgår bland annat, att departementet i en till Eders

Kungl. Maj:t den 17 nästlidne april avgiven skrivelse med förslag till anordnande

av utbildning av intendenturofficerare till kontroll- och besiktningsofficerare

lämnat en noggrann redogörelse för det nuvarande läget i fråga

om kontroll och besiktning av intendenturmateriel. Sedan Eders Kungl. Maj:t

bifallit därvid framställt förslag och efter det lämpliga officerare erhållit

sådan utbildning, komme enligt departementets förklaring frågan i ett helt

nytt läge. Den statsutbildade kontrollofficeren borde nämligen icke med

samma fog som den genom egen försorg utbildade kunna kräva särskild

ersättning för kommande arbete på området ifråga.

Bi ha nr/ till riksdagens protokoll 1925. 14 sand. Xr 154—157.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 157.

Riksdagen delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att det ur principiell

synpunkt måste betecknas såsom olämpligt att till kontrollanter och

besiktningsmän vid upphandlingar förordnas personer, som hava att taga

befattning med den förberedande eller slutliga handläggningen av dylika

ärenden inom intendentsdepartementet, och är det enligt riksdagens mening

påkallat, att sådana föreskrifter meddelas, att ett dylikt förfaringssätt för

framtiden icke kan ifrågakomma.

I fråga om intendentsdepartementets tillvägagångssätt att tillerkänna

såsom kontrollanter (besiktningsmän) förordnade officerare vid intendenturkåren

särskild gottgörelse utöver till dem utgående rese- och traktamentsersättning

vill riksdagen framhålla, att detta knappast kan anses överensstämma

med föreskrifterna i 32 § av officersavlöningsreglementet (Sv.

ffs. 1921 nr 388). I varje fall synes sådan gottgörelse icke hava bort utgå,

utan att Eders Kungl. Maj ds medgivande härtill inhämtats. Riksdagen anser

emellertid i likhet med revisorerna det böra tillkomma personal vid intendenturkåren

såsom tjänsteåliggande att utan särskild gottgörelse verkställa

uppdrag av berörda art, och synes vederbörlig föreskrift i sådant hänseende

böra utfärdas. Härvid torde dock tillika böra stadgas rätt för Eders Kungl.

Majd att, där särskilda omständigheter föreligga, medgiva sådan gottgörelses

utbetalande. ,

I ovannämnda två hänseenden synes alltså en förändring av nu gällande

bestämmelser vara önskvärd. Förändringen, i vad den avser ersättning till

kontrollanter (besiktningsmän), synes böra hava avseende, icke allenast å

personal vid intendenturkåren utan å försvarsväsendets personal i allmänhet.

Visserligen komma nu berörda spörsmål på grund av Eders Kungl. Majds

beslut om utbildande av särskilda kontrollofficerare vid intendenturkåren, i

likhet med vad redan skett vid exempelvis artilleriet, att för framtiden få

mindre betydelse än de för närvarande äga, men å andra sidan lärer icke

vid samtliga leveranser för arméns och marinens räkning kontroll och besiktning

kunna i framtiden utövas av särskilt för ändamålet utbildad personal.

Enligt riksdagens mening bör frågan om anordnandet av kontroll och besiktning

vid leveranser för försvarets räkning i sin helhet underkastas en

närmare prövning, därvid särskilt synes böra tagas under övervägande, vilka

ytterligare åtgärder, som kunna vidtagas för vinnande härvid av största

möjliga effektivitet.

Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen anhålla,

dels att Eders Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt låta verkställa utredning

rörande anordnandet av kontroll och besiktning vid leveranser för försvarets

räkning samt därefter vidtaga de åtgärder för vinnande av förändringar

i härutinnan nu tillämpade anordningar, vartill utredningen kan giva

anledning; dels ock att Eders Kungl. Maj:t måtte utfärda föreskrift därom,

att, utöver författningsenlig rese- och traktamentsersättning, särskild gottgörelse

icke må tillkomma vid försvarsväsendet anställd personal, som för
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 157.

11

ordnats verkställa kontroll eller besiktning vid leveranser för försvarets

räkning, i andra fall än då sådan gottgörelse av Eders Kungl. Maj:t prövas

med hänsyn till särskilda omständigheter böra utgå.

4:o.

Förvaring av livsmedelstorråd i Boden in. in.

Under försvarsdepartementet, § 7, hava revisorerna omförmält, att de avlagt

besök vid vissa befästningar i Boden samt i samband härmed anfört

följande:

»Härvid lade revisorerna märke till att vissa för truppförbandens fredsbehov

ej avsedda livsmedelsförråd förvarades på platser utom intendenturförrådet,

som vore mindre lämpliga för magasinering av sådana förråd.

Härigenom syntes nämligen icke kunna undvikas att förråden vid längre

tids förvaring komma att taga skada och att statsverket därjämte åsamkas

avsevärda utgifter för transporter. Med anledning härav synes en

undersökning nödvändig för utrönande av huruvida icke en ändring i

fråga om magasineringen av dessa förråd kan åvägabringas.

Vid revisorernas besök pågingo vissa befästningsarbeten, vartill medel

anvisats enligt kungl. brev den 5 februari 1915, den 16 april 1915 och den

1 juni 1917.

För fullbordande av viss del utav dessa arbeten hava genom kungl. brev

den 4 mars 1921 av Kungl. Maj:t ställts till förfogande 95,000 kronor. Såväl

kommendanten i Boden som arméförvaltningens fortifikationsdepartement

föreslogo vid sina framställningar om beloppets anvisande att medel

måtte för ändamålet begäras genom avlåtande av proposition härom till

riksdagen. Medlen i fråga hava emellertid enligt nämnda brev den 4 mars

1921 av Kungl. Maj:t anvisats att utgå från det å tilläggsstat fÖT år 1918

av riksdagen anvisade anslaget till bestridande av kostnader för tryggande

av rikets neutralitet, vilket revisorerna härigenom velat för riksdagen omförmäla.

»

I anledning av revisorernas förberörda uttalande hava förklaringar avgivits

av arméförvaltningens intendentsdepartement och kommendanten i

Boden, den senare förklaringen av hemlig natur.

Riksdagens vederbörande utskott har tagit del av den utav kommendanten

i Boden i fråga om förvaringen av vissa förråd i Boden avgivna förklaringen

och har därjämte under hand införskaffat upplysningar i ärendet.

Riksdagen har funnit, att det nu tillämpade sättet för förrådens förvaring

åsamkar statsverket icke obetydliga utgifter, och har därför kommit

till den uppfattningen, att en undersökning bör verkställas för utrönande,

huruvida icke en minskning av förråden och en ändring i fråga om deras

magasinering kan åvägabringas.

I anledning av den utav revisorerna meddelade uppgiften, att genom kungl.

brev den 4 mars 1921 anvisats 95,000 kronor för vissa arbeten i Boden

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 157.

samt att medlen ställts till förfogande av det å tilläggsstat för år 1918

beviljade anslaget till bestridande av kostnader för tryggande av .rikets

neutralitet under samma år, har riksdagen velat uttala, att en dylik medelsdisposition

icke synes stå i överensstämmelse med de utav 1918 års urtima

riksdag beslutade grunderna för detta anslags disponerande. Enligt nämnda

riksdags skrivelse nr 32 finge nämligen detta anslag, som hade karaktär av

förslagsanslag, högst, efter 1918 års utgång tagas i anspråk allenast för gäldande

av sådana kostnader, som vore en följd av under samma år eller tidigare

vidtagna dispositioner för neutralitetsskyddets upprätthållande, samt för

bestridande av sådana utgifter, som kunde uppstå i samband med avvecklingen

av det dåvarande neutralitetsskyddet. Vad i ärendet förekommit,

har emellertid synts riksdagen böra föranleda en riksdagens förklaring, att

ifrågavarande anslag, å vilket enligt budgetredovisningen för 1923—1924

fanns en behållning av 105,954 kronor 50 öre, hädanefter må tagas i anspråk

endast för gäldande av sådana i samband med neutralitetsskyddet

uppkomna kostnader, vilka statsverket kan komma att få vidkännas i anledning

av meddelad dom eller skiljedom.

I anslutning till vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen dels anhålla,

att Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa undersökning, huruvida icke de

livsmedelsförråd i Boden, som förvaras å platser utom intendenturförrådet,

kunna minskas och en förändring i fråga om förrådens förvaring åvägabringas,

dels ock förklara, att det för bestridande av kostnaden för tryggande

av rikets neutralitet under år 1918 å tilläggsstat för samma år under fjärde

huvudtiteln uppförda förslagsanslag, högst, 18,365,000 kronor icke hädanefter

må tagas i anspråk för gäldande av andra i samband med neutralitetsskyddet

uppkomna kostnader än sådana, som statsverket kan komma att få

vidkännas i anledning av meddelad dom eller skiljedom.

5:o.

Landsfogdes oeli landsfiskals befogenhet och tjänsteåliggande.

Under socialdepartementet, § 4, hava revisorerna lämnat en redogörelse

för vissa utav landsfogden i Västerbottens län under tiden 19 maj

—26 juni 1923 företagna tjänsteresor, varvid revisorerna anmärkt, att, såvitt

revisorerna kunnat finna, ingen av de under nämnda tid företagna

tjänsteresorna, vilka dragit en kostnad av 3,051 kronor, avsett sådan

undersökning rörande landsfiskalernas tjänsteförvaltning, som omnämnes

i § 11 i instruktionen för landsfogdarna samt att i åtskilliga fall resan

avsett förhör eller rannsakning i brottmål av enklare beskaffenhet eller

angående polisförseelser.

I anslutning härtill hava revisorerna vidare anfört följande:

»I sitt yttrande över Kungl. Maj:ts förslag till 1917 års riksdag om omorganisation

och lönereglering för fögderiförvaltningen m. m. anförde

riksdagen (skrivelse nr 216), bland annat, att riksdagen ansett sig böra be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 157.

13

tona nödvändigheten av, alt landsfogdarnas och landsfiskalernas befogenhet

och åligganden inom det gemensamma arbetsområdet i möjligaste mån

och i varje fall skarpare, än som skett i det framlagda förslaget, fixerades

i förhållande till varandra, så att de olägenheter, som föranletts av den

svävande arbetsfördelningen mellan kronofogde och länsman i den dåvarande

organisationen, måtte kunna undvikas för framtiden.

Enligt § 6 i instruktionen för landsfogdarna åligger det landsfogden

att såsom allmän åklagare beivra företrädesvis 1) brott, varå efter lag

kan följa straffarbete i fyra år eller därutöver, därvid dock undantagna

brott, som avses i 20 kap. allmänna strafflagen; 2) under 1) ej inbegripna

brott, som efter lag kunna förskylla straffarbete, därest de påkalla utredning

av mera krävande art. Övriga brott må av landsfogden beivras, så

framt det kan ske utan eftersättande av andra tjänstegöromål.

Gällande instruktion synes sålunda göra det möjligt för landsfogde att,

såsom i förevarande fall skett, i avsevärd utsträckning företaga resor för

rannsakningar eller undersökningar i mindre viktiga mål, även om berörda

tjänsteförrättningar äro av den beskaffenhet, att de i åtskilliga fall

böra kunna utföras av vederbörande landsfiskal.

Med anledning härav vilja revisorerna framhålla, att det synes revisorerna

mindre lämpligt och föga överensstämmande med den mera framskjutna

ställning inom polis- och åklagarväsendet, som enligt 1917 års omorganisation

tillkommer innehavarna av landsfogdebefattningarna, att

landsfogde handlägger mål av nyssnämnda beskaffenhet i andra fall än

möjligen där efter länsstyrelsens beprövande särskilda omständigheter anses

påkalla landsfogdes ingripande.

Slutligen vilja revisorerna uttala, att, då det sätt, varpå ifrågavarande

landsfogdes resor i vissa fall planlagts, synes hava åsamkat statsverket

onödiga utgifter, revisorerna icke kunnat undgå att finna landsfogdens

förfarande härutinnan vara anmärkningsvärt.»

Förklaring har avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens län, varvid

jämväl överlämnats ett från landsfogden infordrat yttrande.

Länsstyrelsen har för sin del framhållit, att vid granskningen av landsfogdens

räkningar å ersättning för tjänsteresor länsstyrelsens uppmärksamhet

blivit fästad därå, att hans resor i tjänsteärenden icke alltid ordnats

med tillbörlig planmässighet. Länsstyrelsen hade därför och för erhållande

av en bättre ordning härutinnan anmodat landsfogden att för varje månad

till länsstyrelsen ingiva plan för de resor, som borde av honom företagas,

på det länsstyrelsen kunde bliva i tillfälle granska icke allenast, att resorna

ordnades på lämpligaste sätt, utan även att de avsåge ärenden, som borde

av landsfogden handläggas.

Emellertid syntes det även länsstyrelsen önskligt, att uti instruktionerna

för landsfogdarna och landsfiskalerna gränserna mellan dessa tjänstemäns

befogenhet och åligganden bleve klarare bestämda.

Med anledning av vad i detta ärende förekommit och i anslutning till

vad länsstyrelsen i Västerbottens län framhållit, vill riksdagen för sin del

ifrågasätta, huruvida icke gränserna mellan landsfogdes och landsfiskals

befogenhet och tjänsteåliggande borde på ett tydligare sätt uppdragas.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. It saml. Nr 151- 157.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 157.

Nu gällande föreskrifter synas nämligen icke lämna den vägledning härutinnan,

som av 1917 års riksdag i dess skrivelse nr 216 åsyftats.

Riksdagen anser sig på grund härav böra anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t täcktes taga under övervägande frågan om vidtagande av sådana

ändringar i gällande instruktioner för landsfogdar och landsfiskaler, att

dessa tjänstemäns befogenhet och åligganden, i möjligaste mån och skarpare

än vad som för närvarande är fallet, särskiljas från varandra.

Stockholm den 12 maj 1925.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.