Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 januari—30 juni 1923.
1925-05-12 · 11 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1925:157, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 januari—30 juni 1923.
Dokumentets text
4
Riksdagens skrivelse Nr 157.
Nr 157.
Godkänd av första kammaren den 9 maj 1925.
Godkänd av andra kammaren den 12 maj 1925.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år
1924 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 januari—30
juni 1923.
(Statsutskottets utlåtande nr 48).
Till Konungen.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer
rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd styrelse och förvaltning för tiden 1 januari—30 juni 1923 uti
angiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti
däröver avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen
i nedan nämnda ärenden anföra följande.
l:o.
Arrende-, jordskyld»- och tomtöresmedel.
Under försvarsdepartementet, § 1, hava revisorerna lämnat en redogörelse
för tillkomsten av fjärde huvudtitelns arrende-, jordskyld»- och tomtöresmedel
samt i fråga om dessa medels användning. Av den lämnade redogörelsen
hava revisorerna funnit framgå, att den av arrende-, jordskyld»- och tomtöresmedlen
bildade fonden årligen tillförts betydande belopp, huvudsakligen
utgörande avkomst av vissa kronan tillhörande områden och byggnader
medan å andra sidan under de senaste åren dispositioner skett av fondens
medel i sådan omfattning, att icke blott de årliga inkomsterna å fonden tagits
i anspråk, utan även fondens kapitalbehållning avsevärt nedgått. Sistnämnda
behållning hade sålunda under tiden 1 januari 1920—30 juni 1923 minskats
från omkring 800,000 kronor till omkring 568,000 kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 157.
f>
Revisorerna hava vidare anfört att de utgifter, som belastat fondmedlen,
varit av vitt skilda slag, såsom årliga arvoden till skogvaktare m. fl., köpeskillingar,
kostnader för väganläggningar och reparationer av byggnader,
inredning och elektrifiering av bostadslägenheter samt inköp av inventarier.
Enligt vad revisorerna vid sin granskning av fondens räkenskaper funnit,
hade fonden i betydande utsträckning tagits i anspråk för sådana ändamål,
vilka i allmänhet plägat tillgodoses genom särskilda riksstatsanslag.
Det hade sålunda väckt revisorernas uppmärksamhet, att, medan särskilt
riksstatsanslag äskats för inköp av visst markområde att tilläggas Södermanlands
regementes övningsfält, ett annat område av samma övningsfält
inköpts med anlitande av fondens medel. Motsvarande förhållanden hade
ägt rum då fråga varit om anvisning för inredande av bostadslägenheter
för armén tillhörande personal. Av de avsevärda belopp, som ställts till
förfogande av kommendanten i Boden, utgörande till väsentlig del inkomster
av kronans skogar i Boden, hade därjämte inköpts mark för utvidgning av
fästningsområdet.
Vad åter angår de inkomster, som av vederbörande kassaförvaltningar
tillförts fonden, hade, enligt vad revisorerna funnit, desamma under de senaste
åren uppgått till omkring 500,000 kronor för år. Därav utgjordes en betydande
del av hyror, som erlades för lägenheter, upplåtna till arméns personal.
Enligt de årliga beräkningarna av arméns avlöningsanslag inginge emellertid
till samma anslag ersättningar för tjänstebostäder, vadan alltså hyresinkomster
från lantförsvaret tillhörande byggnader redovisades delvis å avlöningsanslaget
och delvis å fonden samt, enligt vad revisorerna funnit, i vissa
fall även å ordinarie byggnadsanslaget.
För vinnande av största möjliga ordning och reda i förvaltningen vore
det enligt revisorernas mening önskvärt, att bestämda föreskrifter meddelades
rörande användningen av ifrågavarande fondmedel. Så länge fondens
inkomster voro jämförelsevis ringa, finge avsaknaden av dylika föreskrifter
anses hava varit av mindre betydelse, men med hänsyn till storleken
av fondens nuvarande inkomster måste detta krav framträda allt
starkare. Härtill komme, att genom de förändringar beträffande riksstatsanslagen
å fjärde huvudtiteln, som under de senaste åren ägt rum, ett
uppdragande av bestämda gränser mellan å ena sidan de inkomster, som
borde tillgodoföras anslagen, och de utgifter, som borde belasta desamma,
samt å andra sidan fondens inkomster och utgifter måste anses vara ur
redovisningssynpunkt nödvändigt. Emellertid hava revisorerna framhållit
att, därest det skulle visa sig möta vissa svårigheter att exakt angiva de
inkomster och utgifter, som borde redovisas å fonden, jämväl den utvägen
kunde anlitas att låta fondens inkomster och utgifter i huvudsak ingå i
ordinarie byggnadsanslaget. Genom detta tillvägagångssätt skulle givetvis
därjämte vinnas en icke obetydlig förenkling beträffande redovisningen av
inkomsterna från lantförsvarets fastigheter och byggnader m. m. samt
utgifterna för desamma.
6
Riksdagens skrivelse Nr 157.
I anledning av revisorernas uttalande har förklaring avgivits av arméförvaltningens
fortifikations- och civila departement. Av förklaringen
framgår, att departementen anse, att ordinarie byggnadsanslaget och
arrendemedlen alltjämt höra hållas skilda från varandra samt redovisas
under olika titlar.
Vad revisorerna anfört rörande särskilt redovisningen av fjärde huvudtitelns
(lantförsvarets) arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel, synes riksdagen
utvisa, att en förändring härutinnan är påkallad. Det kan nämligen
icke anses stå i god överensstämmelse med numera gällande praxis
i avseende å redovisningen av statsverkets inkomster och utgifter, att så
pass betydande belopp som de, varom här är fråga, icke komma till synes i
riksstaten och härigenom undandragas statsregleringen. Följden härav har
också blivit, att överskottet å arrendemedlen ofta kunnat disponeras för
ett flertal olika ändamål, vilka till sin natur varit sådana, att de bort
tillgodoses av lantförsvarets anslag till extra utgifter.
Riksdagen, som icke kan dela de av arméförvaltningen uttalade betänkligheterna
mot en förändring i fråga om redovisningen av arrendemedlen,
håller alltså före, att ifrågavarande inkomster och utgifter för framtiden
böra i en eller annan form uppföras på riksstaten. Härvid torde emellertid
de av arméförvaltningen framförda önskemålen om att ifrågavarande medel
höra redovisas för sig utan att sammanföras med andra i riksstaten upptagna
medel, kunna utan olägenhet vinna beaktande, exempelvis på det
sättet att en särskild titel för arrendemedlen upplägges under ordinarie
byggnadsanslaget. Det synes riksdagen önskvärt, att den sålunda ifrågasatta
förändringen rörande sättet för redovisningen av här berörda inkomster
och utgifter genomföres från och med budgetåret 1926—1927.
Den kapitalbehållning, som arrendemedlen kunna komma att utvisa vid
den tidpunkt, då en övergång sker till det av riksdagen förordade redovisningssättet,
synes åtminstone tillsvidare höra bilda en särskild fond, vilken,
i likhet med vad hittills delvis skett, torde, i den mån det nu bundna
kapitalet kan lösgöras eller i övrigt tillgängligt kapital och räntemedel
härtill förslå, böra få disponeras för utlämnande av lån för de enskilda
lägerkassornas verksamhet eller annat likartat ändamål. De närmare föreskrifterna
härom synas böra meddelas av Eders Kungl. Maj:t. I samband
med den utredning, som torde böra ske rörande här behandlade spörsmål,
lärer jämväl böra undersökas, huruvida en blivande arrendemedelsfond
bör förvaltas av arméförvaltningen eller av statskontoret, som handhar
förvaltningen av statsverkets fonder i allmänhet.
På grund av vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan förändring av det nuvarande
redovisningssättet beträffande fjärde huvudtitelns (lantförsvarets) arrende-,
jordskylds- och tomtöresmedel, att inkomster och utgifter för dessa medel
från och med budgetåret 1926—1927 redovisas å riksstaten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
/>’iksdagens skrivelse Nr 157.
i
2:o.
Stockholms garnisons övningsfält vid Järva.
Under försvarsdepartementet, § 2, hava revisorerna framhållit, att eu
1 brandring borde vidtagas ifråga om redovisningen av de inkomster, som
härflyta från Stockholms garnisons övningsfält vid Järva.
Efter att hava lämnat eu redogörelse för Järvafältets inköp och nuvarande
förvaltning hava revisorna gjort följande uttalande:
»Sedan Järvafältet enligt beslut av 1905 års riksdag anordnats till övningsfält
för Stockholms garnison, hava de därifrån härflytande inkomsterna
använts för fältets underhåll och vård ävensom i icke obetydlig omfattning
för beredande därstädes av förläggningsmöjligheter för "truppförband
under övningar. Det förefaller emellertid revisorerna mindre lämpligt
att de numera avsevärda inkomster, som årligen inflyta huvudsakligen
från utarrenderade delar av fältet och från där befintliga uthyrda byggnader,
allt fortfarande i sin helhet tagas i anspråk för övningsfältets underhåll
och vård. Det har också visat sig, att inkomster från fältet under de
senaste åren influtit i sådan omfattning, att, oaktat icke ringa belopp disponerats
för vissa engångsutgifter för beredande av förbättrade förläggningsmöjligheter,
de fonderade överskottsmedlen den 30 juni 1923 uppgå till närmare
2o0,000 kronor. I detta belopp ingå dock icke inkomster, uppkomna
genom försäljning av vissa mindre delar av övningsfältet m. in., vilka inkomster
disponeras för fältets utvidgning. Såväl nyssnämnda behållning
som eu del av de årliga inkomsterna från fältet synes numera utan åsidosättande
av kraven på övningsfältets nödvändiga underhåll och vård kunna
tagas i anspråk för statsregleringsändamål. Ett ytterligare skäl att så
sker synes revisorerna vara att, såsom av den ovan lämnade redogörelsen
framgår, inköpet av delar av Järvafältet bekostats av medel, anskaffade
genom tillfällig upplåning, vilka medel ännu icke återbetalts. Då alltså
medel å riksstaten avses för förräntning av det i Järvafältet nedlagda kapitalet,
torde de! även få anses vara riktigt att överskottsmedlen från fältet
genom uppförande å riksstaten tagas i anspråk vid statsregleringen. Detta
synes revisorerna lämpligast kunna ske genom att överskottet från Järvafältet
årligen tillgodoföres ordinarie byggnadsanslaget. Det torde jämväl
kunna ifrågasättas, huruvida icke, såsom revisorerna föreslagit beträffande
arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen, nu ifrågavarande medel
lämpligen böra i huvudsak redovisas å nämnda anslag, varigenom en förenkling
i redovisningshänseende givetvis kan vinnas.
_ Då revisorerna med hänsyn till de betydande inkomster, som numera årligen
inflyta från Järvafältet, icke kunna finna det vara i redovisningshänseende
lämpligt, att desamma undandragas statsregleringen, hava revisorerna
velat fästa riksdagens uppmärksamhet å berörda förhållande.»
T anledning av revisorernas uttalande har förklaring avgivits av arméförvaltningens
fortifikationsdepartement, som under framhållande av att
inkomsterna från Järvafältet vore av samma natur som de inkomster,
vilka inginge till fjärde huvudtitelns arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel,
uttalat, att det överskott, som efter utgifternas bestridande
8
Riksdagens skrivelse Nr 157.
återstode, rätteligen borde tillföras denna fond. Att så skulle ske, vore
ock avsett, fastän hittills Järvafältets inkomst- och utgiftsposter enligt
förut meddelad föreskrift förts å särskilt konto. Under det att fortifikationsdepartementet
ansåge, att de genom fastighetsavkastning inflytande
medlen fortfarande såsom hittills borde redovisas för sig, men
överskottet i sinom tid ingå till arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen,
ville departementet taga i övervägande, huruvida icke de
medel, som influtit eller komma att inflyta vid försäljning av mindre
delar av Järvafältet, kunde till någon del avstås och i sådant fall ännu
för fältets utvidgning erforderliga inköp av enskild mark, som helt omgives
av övningsfältet, bekostas av inflytande årsinkomster. Berörda försäljningsmedel
borde, enligt departementets mening, icke tillföras ordinarie
byggnadsanslaget eller annat ordinarie anslag under fjärde huvudtiteln,
utan lämpligen ingå till den under statskontorets förvaltning ställda fond
med benämning »lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål»,
vilken icke kunde utan riksdagens medgivande disponeras och
från vilken medel vore avsedda för gäldandet av vissa för försvarsändamål
upplånta medel.
I likhet med arméförvaltningens fortifikationsdepartement anser riksdagen,
att någon skillnad icke förefinnes i fråga om naturen av å ena sidan de
inkomster och utgifter, som härflyta från, respektive utgå till Järvafältet,
och å andra sidan inkomster och utgifter under fjärde huvudtitelns arrende-,
jordskylds- och tomtöresmedel. Samma redovisningssätt synes följaktligen
böra tillämpas beträffande båda slagen av medel.
Under punkt l:o) här ovan har riksdagen ifrågasatt en förändring rörande
redovisningen av nu å arrendemedlen upptagna inkomster och utgifter,
och synes det riksdagen, som om motsvarande förändring bör äga rum i
fråga om den framtida redovisningen av Järvafältets inkomster och utgifter.
Sistnämnda medel lära kunna ingå under samma redovisningstitel,
som torde komma att uppläggas för arrendemedlens vidkommande.
Härigenom skulle då vinnas det av revisorerna uttalade önskemålet att
få inkomster och utgifter för Järvafältet redovisade å riksstaten.
I samband med den sålunda föreslagna omläggningen av dessa medels
redovisning, vilken omläggning synes böra genomföras från och med ingången
av budgetåret 1926—1927, torde undersökning böra verkställas
huruvida icke vid tiden för omläggningens verkställande befintliga överskottsmedel
från Järvafältet böra, såsom fortifikationsdepartementet föreslagit,
tillföras lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.
I anslutning till vad riksdagen ovan under punkt l:o) anfört, får riksdagen
anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan förändring
av det nuvarande redovisningssättet beträffande inkomster från
och utgifter för Stockholms garnisons övningsfält vid Järva, att desamma
från och med budgetåret 1926—1927 redovisas å riksstaten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Itilcsdagnis skrivelse Nr 157.
!)
3:o.
Arvoden för kontroll och besiktning.
Under försvarsdepartementet, § 3, hava revisorerna lämnat en redogörelse
för de av arméförvaltningens intendentsdepartement tillämpade grundsatserna
vid förordnande av kontrollanter (besiktningsmän) för leveranser till armén
ävensom för de ersättningar, som tillerkänts de sålunda förordnade.
Revisorerna hava därefter gjort följande uttalande i frågan:
»Visserligen innehåller 50 § i kungl. förordningen den 16 januari 1920
angående upphandling och arbeten för statens behov samt försäljning av
staten tillhörig lös egendom den bestämmelsen, att, om beskaffenheten av
gods eller arbete på ett tillförlitligt sätt kan bedömas av någon hos myndigheten
anställd tjänsteman, myndigheten bör under viss förutsättning,
varom här ej är fråga, uppdraga åt sådan tjänsteman att förrätta besikt
ning. Berörda stadgande kan emellertid enligt revisorernas mening icke
anses giva stöd för den inom arméförvaltningen till synes nära nog konsekvent
genomförda praxis att till kontrollanter och" besiktningsmän vid
större upphandlingar förordna personer, som hava att taga befattning med
den förberedande eller slutliga handläggningen av dylika ärenden inom intendentsdepartementet.
Ett sådant förfaringssätt måste fastmera ur principiell
synpunkt betecknas såsom olämpligt och ägnat att äventyra en
objektiv prövning av upphandiingsfrågorna.
Vad angår arvodesbeloppen synas dessa synnerligen höga i förhållande,
till uppdragets beskaffenhet, särskilt om hänsyn tages därtill, att veder
börande kontrollanter (besiktningsmän) merendels äro beställningshavare
å aktiv stat vid armén, i vilken egenskap de uppbära sina samtliga avlöningsförmåner.
Enär enligt revisorernas förmenande det skäligen måste anses tillkomma
beställningshavare vid intendenturkåren att såsom tjänsteåliggande utföra
arbete av ifrågavarande slag, anse revisorerna önskvärt att sådana
bestämmelser meddelas, att, då dylik beställningshavare förordnas till
kontrollant (besiktningsman) vid leveranser för arméns räkning, särskild
gottgörelse för uppdraget i allmänhet icke må utgå.»
Förklaring liar avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement.
Av denna förklaring framgår bland annat, att departementet i en till Eders
Kungl. Maj:t den 17 nästlidne april avgiven skrivelse med förslag till anordnande
av utbildning av intendenturofficerare till kontroll- och besiktningsofficerare
lämnat en noggrann redogörelse för det nuvarande läget i fråga
om kontroll och besiktning av intendenturmateriel. Sedan Eders Kungl. Maj:t
bifallit därvid framställt förslag och efter det lämpliga officerare erhållit
sådan utbildning, komme enligt departementets förklaring frågan i ett helt
nytt läge. Den statsutbildade kontrollofficeren borde nämligen icke med
samma fog som den genom egen försorg utbildade kunna kräva särskild
ersättning för kommande arbete på området ifråga.
Bi ha nr/ till riksdagens protokoll 1925. 14 sand. Xr 154—157.
2
10
Riksdagens skrivelse Nr 157.
Riksdagen delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att det ur principiell
synpunkt måste betecknas såsom olämpligt att till kontrollanter och
besiktningsmän vid upphandlingar förordnas personer, som hava att taga
befattning med den förberedande eller slutliga handläggningen av dylika
ärenden inom intendentsdepartementet, och är det enligt riksdagens mening
påkallat, att sådana föreskrifter meddelas, att ett dylikt förfaringssätt för
framtiden icke kan ifrågakomma.
I fråga om intendentsdepartementets tillvägagångssätt att tillerkänna
såsom kontrollanter (besiktningsmän) förordnade officerare vid intendenturkåren
särskild gottgörelse utöver till dem utgående rese- och traktamentsersättning
vill riksdagen framhålla, att detta knappast kan anses överensstämma
med föreskrifterna i 32 § av officersavlöningsreglementet (Sv.
ffs. 1921 nr 388). I varje fall synes sådan gottgörelse icke hava bort utgå,
utan att Eders Kungl. Maj ds medgivande härtill inhämtats. Riksdagen anser
emellertid i likhet med revisorerna det böra tillkomma personal vid intendenturkåren
såsom tjänsteåliggande att utan särskild gottgörelse verkställa
uppdrag av berörda art, och synes vederbörlig föreskrift i sådant hänseende
böra utfärdas. Härvid torde dock tillika böra stadgas rätt för Eders Kungl.
Majd att, där särskilda omständigheter föreligga, medgiva sådan gottgörelses
utbetalande. ,
I ovannämnda två hänseenden synes alltså en förändring av nu gällande
bestämmelser vara önskvärd. Förändringen, i vad den avser ersättning till
kontrollanter (besiktningsmän), synes böra hava avseende, icke allenast å
personal vid intendenturkåren utan å försvarsväsendets personal i allmänhet.
Visserligen komma nu berörda spörsmål på grund av Eders Kungl. Majds
beslut om utbildande av särskilda kontrollofficerare vid intendenturkåren, i
likhet med vad redan skett vid exempelvis artilleriet, att för framtiden få
mindre betydelse än de för närvarande äga, men å andra sidan lärer icke
vid samtliga leveranser för arméns och marinens räkning kontroll och besiktning
kunna i framtiden utövas av särskilt för ändamålet utbildad personal.
Enligt riksdagens mening bör frågan om anordnandet av kontroll och besiktning
vid leveranser för försvarets räkning i sin helhet underkastas en
närmare prövning, därvid särskilt synes böra tagas under övervägande, vilka
ytterligare åtgärder, som kunna vidtagas för vinnande härvid av största
möjliga effektivitet.
Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen anhålla,
dels att Eders Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt låta verkställa utredning
rörande anordnandet av kontroll och besiktning vid leveranser för försvarets
räkning samt därefter vidtaga de åtgärder för vinnande av förändringar
i härutinnan nu tillämpade anordningar, vartill utredningen kan giva
anledning; dels ock att Eders Kungl. Maj:t måtte utfärda föreskrift därom,
att, utöver författningsenlig rese- och traktamentsersättning, särskild gottgörelse
icke må tillkomma vid försvarsväsendet anställd personal, som för
-
Riksdagens skrivelse Nr 157.
11
ordnats verkställa kontroll eller besiktning vid leveranser för försvarets
räkning, i andra fall än då sådan gottgörelse av Eders Kungl. Maj:t prövas
med hänsyn till särskilda omständigheter böra utgå.
4:o.
Förvaring av livsmedelstorråd i Boden in. in.
Under försvarsdepartementet, § 7, hava revisorerna omförmält, att de avlagt
besök vid vissa befästningar i Boden samt i samband härmed anfört
följande:
»Härvid lade revisorerna märke till att vissa för truppförbandens fredsbehov
ej avsedda livsmedelsförråd förvarades på platser utom intendenturförrådet,
som vore mindre lämpliga för magasinering av sådana förråd.
Härigenom syntes nämligen icke kunna undvikas att förråden vid längre
tids förvaring komma att taga skada och att statsverket därjämte åsamkas
avsevärda utgifter för transporter. Med anledning härav synes en
undersökning nödvändig för utrönande av huruvida icke en ändring i
fråga om magasineringen av dessa förråd kan åvägabringas.
Vid revisorernas besök pågingo vissa befästningsarbeten, vartill medel
anvisats enligt kungl. brev den 5 februari 1915, den 16 april 1915 och den
1 juni 1917.
För fullbordande av viss del utav dessa arbeten hava genom kungl. brev
den 4 mars 1921 av Kungl. Maj:t ställts till förfogande 95,000 kronor. Såväl
kommendanten i Boden som arméförvaltningens fortifikationsdepartement
föreslogo vid sina framställningar om beloppets anvisande att medel
måtte för ändamålet begäras genom avlåtande av proposition härom till
riksdagen. Medlen i fråga hava emellertid enligt nämnda brev den 4 mars
1921 av Kungl. Maj:t anvisats att utgå från det å tilläggsstat fÖT år 1918
av riksdagen anvisade anslaget till bestridande av kostnader för tryggande
av rikets neutralitet, vilket revisorerna härigenom velat för riksdagen omförmäla.
»
I anledning av revisorernas förberörda uttalande hava förklaringar avgivits
av arméförvaltningens intendentsdepartement och kommendanten i
Boden, den senare förklaringen av hemlig natur.
Riksdagens vederbörande utskott har tagit del av den utav kommendanten
i Boden i fråga om förvaringen av vissa förråd i Boden avgivna förklaringen
och har därjämte under hand införskaffat upplysningar i ärendet.
Riksdagen har funnit, att det nu tillämpade sättet för förrådens förvaring
åsamkar statsverket icke obetydliga utgifter, och har därför kommit
till den uppfattningen, att en undersökning bör verkställas för utrönande,
huruvida icke en minskning av förråden och en ändring i fråga om deras
magasinering kan åvägabringas.
I anledning av den utav revisorerna meddelade uppgiften, att genom kungl.
brev den 4 mars 1921 anvisats 95,000 kronor för vissa arbeten i Boden
12
Riksdagens skrivelse Nr 157.
samt att medlen ställts till förfogande av det å tilläggsstat för år 1918
beviljade anslaget till bestridande av kostnader för tryggande av .rikets
neutralitet under samma år, har riksdagen velat uttala, att en dylik medelsdisposition
icke synes stå i överensstämmelse med de utav 1918 års urtima
riksdag beslutade grunderna för detta anslags disponerande. Enligt nämnda
riksdags skrivelse nr 32 finge nämligen detta anslag, som hade karaktär av
förslagsanslag, högst, efter 1918 års utgång tagas i anspråk allenast för gäldande
av sådana kostnader, som vore en följd av under samma år eller tidigare
vidtagna dispositioner för neutralitetsskyddets upprätthållande, samt för
bestridande av sådana utgifter, som kunde uppstå i samband med avvecklingen
av det dåvarande neutralitetsskyddet. Vad i ärendet förekommit,
har emellertid synts riksdagen böra föranleda en riksdagens förklaring, att
ifrågavarande anslag, å vilket enligt budgetredovisningen för 1923—1924
fanns en behållning av 105,954 kronor 50 öre, hädanefter må tagas i anspråk
endast för gäldande av sådana i samband med neutralitetsskyddet
uppkomna kostnader, vilka statsverket kan komma att få vidkännas i anledning
av meddelad dom eller skiljedom.
I anslutning till vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen dels anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa undersökning, huruvida icke de
livsmedelsförråd i Boden, som förvaras å platser utom intendenturförrådet,
kunna minskas och en förändring i fråga om förrådens förvaring åvägabringas,
dels ock förklara, att det för bestridande av kostnaden för tryggande
av rikets neutralitet under år 1918 å tilläggsstat för samma år under fjärde
huvudtiteln uppförda förslagsanslag, högst, 18,365,000 kronor icke hädanefter
må tagas i anspråk för gäldande av andra i samband med neutralitetsskyddet
uppkomna kostnader än sådana, som statsverket kan komma att få
vidkännas i anledning av meddelad dom eller skiljedom.
5:o.
Landsfogdes oeli landsfiskals befogenhet och tjänsteåliggande.
Under socialdepartementet, § 4, hava revisorerna lämnat en redogörelse
för vissa utav landsfogden i Västerbottens län under tiden 19 maj
—26 juni 1923 företagna tjänsteresor, varvid revisorerna anmärkt, att, såvitt
revisorerna kunnat finna, ingen av de under nämnda tid företagna
tjänsteresorna, vilka dragit en kostnad av 3,051 kronor, avsett sådan
undersökning rörande landsfiskalernas tjänsteförvaltning, som omnämnes
i § 11 i instruktionen för landsfogdarna samt att i åtskilliga fall resan
avsett förhör eller rannsakning i brottmål av enklare beskaffenhet eller
angående polisförseelser.
I anslutning härtill hava revisorerna vidare anfört följande:
»I sitt yttrande över Kungl. Maj:ts förslag till 1917 års riksdag om omorganisation
och lönereglering för fögderiförvaltningen m. m. anförde
riksdagen (skrivelse nr 216), bland annat, att riksdagen ansett sig böra be
-
Riksdagens skrivelse Nr 157.
13
tona nödvändigheten av, alt landsfogdarnas och landsfiskalernas befogenhet
och åligganden inom det gemensamma arbetsområdet i möjligaste mån
och i varje fall skarpare, än som skett i det framlagda förslaget, fixerades
i förhållande till varandra, så att de olägenheter, som föranletts av den
svävande arbetsfördelningen mellan kronofogde och länsman i den dåvarande
organisationen, måtte kunna undvikas för framtiden.
Enligt § 6 i instruktionen för landsfogdarna åligger det landsfogden
att såsom allmän åklagare beivra företrädesvis 1) brott, varå efter lag
kan följa straffarbete i fyra år eller därutöver, därvid dock undantagna
brott, som avses i 20 kap. allmänna strafflagen; 2) under 1) ej inbegripna
brott, som efter lag kunna förskylla straffarbete, därest de påkalla utredning
av mera krävande art. Övriga brott må av landsfogden beivras, så
framt det kan ske utan eftersättande av andra tjänstegöromål.
Gällande instruktion synes sålunda göra det möjligt för landsfogde att,
såsom i förevarande fall skett, i avsevärd utsträckning företaga resor för
rannsakningar eller undersökningar i mindre viktiga mål, även om berörda
tjänsteförrättningar äro av den beskaffenhet, att de i åtskilliga fall
böra kunna utföras av vederbörande landsfiskal.
Med anledning härav vilja revisorerna framhålla, att det synes revisorerna
mindre lämpligt och föga överensstämmande med den mera framskjutna
ställning inom polis- och åklagarväsendet, som enligt 1917 års omorganisation
tillkommer innehavarna av landsfogdebefattningarna, att
landsfogde handlägger mål av nyssnämnda beskaffenhet i andra fall än
möjligen där efter länsstyrelsens beprövande särskilda omständigheter anses
påkalla landsfogdes ingripande.
Slutligen vilja revisorerna uttala, att, då det sätt, varpå ifrågavarande
landsfogdes resor i vissa fall planlagts, synes hava åsamkat statsverket
onödiga utgifter, revisorerna icke kunnat undgå att finna landsfogdens
förfarande härutinnan vara anmärkningsvärt.»
Förklaring har avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens län, varvid
jämväl överlämnats ett från landsfogden infordrat yttrande.
Länsstyrelsen har för sin del framhållit, att vid granskningen av landsfogdens
räkningar å ersättning för tjänsteresor länsstyrelsens uppmärksamhet
blivit fästad därå, att hans resor i tjänsteärenden icke alltid ordnats
med tillbörlig planmässighet. Länsstyrelsen hade därför och för erhållande
av en bättre ordning härutinnan anmodat landsfogden att för varje månad
till länsstyrelsen ingiva plan för de resor, som borde av honom företagas,
på det länsstyrelsen kunde bliva i tillfälle granska icke allenast, att resorna
ordnades på lämpligaste sätt, utan även att de avsåge ärenden, som borde
av landsfogden handläggas.
Emellertid syntes det även länsstyrelsen önskligt, att uti instruktionerna
för landsfogdarna och landsfiskalerna gränserna mellan dessa tjänstemäns
befogenhet och åligganden bleve klarare bestämda.
Med anledning av vad i detta ärende förekommit och i anslutning till
vad länsstyrelsen i Västerbottens län framhållit, vill riksdagen för sin del
ifrågasätta, huruvida icke gränserna mellan landsfogdes och landsfiskals
befogenhet och tjänsteåliggande borde på ett tydligare sätt uppdragas.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. It saml. Nr 151- 157.
3
14
Riksdagens skrivelse Nr 157.
Nu gällande föreskrifter synas nämligen icke lämna den vägledning härutinnan,
som av 1917 års riksdag i dess skrivelse nr 216 åsyftats.
Riksdagen anser sig på grund härav böra anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes taga under övervägande frågan om vidtagande av sådana
ändringar i gällande instruktioner för landsfogdar och landsfiskaler, att
dessa tjänstemäns befogenhet och åligganden, i möjligaste mån och skarpare
än vad som för närvarande är fallet, särskiljas från varandra.
Stockholm den 12 maj 1925.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.