Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1923—30 juni 1924.

1925-05-12 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1925:158, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1923—30 juni 1924.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 158.

1

Nr 158.

Godkänd av törsta kammaren den 9 maj 1925.

Godkänd av andra kammaren den 12 maj 1925.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år

1924 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1923—30

juni 1924.

(Statsutskottets utlåtande nr 49.)

Till Konungen.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer

rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1923—30 juni 1924

uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter

uti däröver avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får

riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.

Iso)

Upphandlingen för arméns behov.

Under försvarsdepartementet, § 8, hava revisorerna omförmält vissa beträffande

upphandlingen för arméns behov gjorda iakttagelser.

I samband härmed har riksdagen upptagit till behandling frågan om

vissa leveranser för arméns räkning. Beträffande denna fråga hava revisorerna

(se revisionsberättelsen för tiden 1 januari—30 juni 1923 (Del I

sid. 25—27) bland annat omförmält, att de verkställt vissa undersökningar

rörande leveranser av skodon för arméns räkning samt härom gjort följande

uttalande:

De iakttagelser, som revisorerna gjort i fråga om beskaffenheten av skodon,

som för arméns räkning anskaffats genom central upphandling, hava givit

revisorerna anledning ifrågasätta, huruvida icke tillverkning av skodon bör

ske vid fångvården och truppförbandens verkstäder i större utsträckning än

Bihang till riksdagens protokoll 1925. Ii sand. Nr 158.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 158.

vad hittills ägt rum. Efter vad revisorerna hava sig bekant, har emellertid

intendentsdepartementet i flera fall avslagit från truppförbanden gjorda

framställningar om rätt att tillgodose en del av sitt behov av skodon genom

tillverkning vid egna verkstäder. Visserligen torde en dylik tillverkning i

regel medföra en förhöjning av tillverkningskostnaderna, men detta lärer

mer än väl komma att uppvägas genom den betydande kvalitetsvinst, som

härav blir följden.

Vidare vilja revisorerna framhålla, att de ifrågavarande, av enskilda firmor

tillverkade skodonens mindre goda beskaffenhet synes giva fog för antagandet,

att den från arméförvaltningens sida å''tillverkningen utövade kontrollen

och besiktningen av skoleveransen icke varit tillräckligt effektiv. I

detta sammanhang anse sig revisorerna böra erinra om de erfarenheter i berörda

avseende, som gjorts av näst föregående års revisorer (Del I § 12

sid. 23) och vilka genom nu gjorda iakttagelser synas hava vunnit ytterligare

bekräftelse.

Med anledning av detta revisorernas uttalande har förklaring avgivits

av arméförvaltningens intendentsdepartement, som i ärendet infordrat yttrande

från översten C. A. Ryrberg, vilken tjänstgjort såsom besiktningsman

vid vissa skodonsleveranser, ett par truppförband m. fl.

Under här närmast förevarande, ovan angivna paragraf av revisionsberättelsen

för budgetåret 1923—1924 hava revisorerna, efter att hava i

korthet redogjort för tillkomsten av det nu vid armén tillämpade upphandlingssystemet,

anfört följande:

Det synes revisorerna icke nödvändigt att här närmare utveckla de fördelar,

som otvivelaktigt i vissa avseenden äro förknippade med den genomförda

centralisationen av upphandlingen för arméns räkning, och vilka

kommit till synes genom åtskilliga besparingar i utgifterna för armén. Revisorerna

hava emellertid å andra sidan funnit, att det nya upphandlingssystemet,

sådant detsamma vid armén tillämpas, jämväl är förbundet med

vissa nackdelar av allvarlig art.

Såsom en sådan nackdel må först framhållas, att genom att en upphandling

sker centralt de brister, som till äventyrs vidlåda en viss persedelmodell,

vilken ligger till grund för upphandlingen, göra sig gällande vid

samtliga truppförband. Genom att distributionen av persedlar i huvudsak

sker efter en för alla truppförband lika norm komma vidare de speciella

behov, som kunna förefinnas vid vissa förband, i avseende å persedlarnas

storlek m. m., icke att vinna erforderligt beaktande.

Därjämte försvårar det centrala upphandling ssystemet, sådant det nu tilllämpas,

anpassningen av de särskilda modellerna för intendenturmateriel

och persedlar efter klimatiska förhållanden och befolkningens vanor inom

olika delar av landet. Olägenheterna härav hava, enligt vad revisorerna

funnit, särskilt starkt framträtt i fråga om arméns marschskodon, beträffande

vilka för varje upphandling en enhetsmodell fastställts.

I sitt den 21 januari 1921 avgivna betänkande angående ökad centralisering

vid upphandling för statens räkning hava ovannämnda sakkunniga

framhållit, att för en väl ordnad upphandling kräves ett noggrant aktgivande

på marknadsläget jämte alla dess på prisbildningen inverkande

faktorer, samt att en central upphandlingsmyndighet borde sörja för icke

allenast att inköp företagas å härför lämpliga tider och med undvikande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdayens skrivelse Nr 158. 3

av (len schablon, som ofta gjorde sig gällande, utan ock att varukvantiteterna

fixerades med hänsyn till rådande marknadsläge. Revisorerna

hava icke kunnat undgå att finna att då fråga varit om särskilt vissa proviantartiklav

de synpunkter, åt vilka de sakkunniga givit uttryck, icke

tillräckligt beaktats. Exempelvis kan nämnas, att i slutet av februari månad

år 1924 från större spannmålshandlande inköpts ett betydande parti

havre att levereras under våren samma år. Uppköpet har skett på en tidpunkt,

då vederbörande producenter tydligen icke varit i tillfälle att deltaga

i konkurrensen om leveransen. Revisorerna hava lagt märke till, att

i ett flertal fall uppköp för arméns behov skett under liknande förhållanden.

Vad revisorerna sålunda iakttagit giver anledning att, i anslutning

till vissa i riksdagens ovannämnda skrivelse uttalade önskemål, beträffande

arméns upphandling ifrågasätta, huruvida icke det måste anses

vara med statsverkets fördel förenligt om i en eller annan form ökad sakkunskap

från det allmänna affärslivet tillfördes arméförvaltningen.

Jämväl i ett annat avseende hava revisorerna uppmärksammat en mera

allmänt framträdande brist i den nuvarande organisationen av upphandlingen.

Då staten på olika områden bedriver industriell verksamhet i

större omfattning, lärer det få anses självklart, att vederbörande myndigheter

böra samarbeta för att denna verksamhet må kunna lämna det för

staten bästa resultatet i ekonomiskt hänseende. Så synes emellertid i åtskilliga

fall icke hava skett. Revisorerna hava sålunda erfarit, att marinens

beklädnadsverkstad, vilken jämväl omfattar tillverkning av skodon,

nödgats avskeda en del av sin för skodonstillverkningen anställda

personal, enär densamma icke kunnat sysselsättas med arbeten allenast

för marinens räkning. Samtidigt som detta skett har emellertid arméförvaltningen

hos enskilda leverantörer placerat vissa beställningar av skodon,

vilka kunnat vid beklädnadsverkstaden tillverkas med fördel för

statsverket. Revisorerna anse sig i detta sammanhang böra bringa i erinran

vad statsutskottet och riksdagen år 1917 uttalat vid behandlingen

av frågan om anläggandet av en central beklädnadsverkstad för marinen.

Därvid uttalades nämligen önskvärdheten av att, då möjlighet syntes

föreligga att i nämnda verkstad tillverka skodon för tillgodoseende av

jämväl andra statens behov än marinens, anläggningen utnyttjades i största

möjliga utsträckning. Av det ovan sagda synes revisorerna framgå,

att åtgärder böra vidtagas för åvägabringande av ett fast ordnat samarbete

mellan arméns och marinens myndigheter, då genom ett utnyttjande

av marinens verkstad även för arméns behov statens intressen torde

bliva bäst tillgodosedda i enlighet med de av riksdagen lämnade direktiven.

Slutligen hava revisorerna icke kunnat underlåta att påpeka, att det

arméförvaltningen lämnade medgivandet, att i vissa fall låta verkställa

upphandling under hand, vid några tillfällen begagnats utan att tillräckliga

skäl för tillämpning av en dylik undantagsbestämmelse förelegat.

Detta synes revisorerna exempelvis hava varit fallet i fråga om tillverkningen

av vissa försöksskodon. Därest över huvud taget en upphandling

av dessa skodon skolat ske, utan infordrande av anbud, synes tillverkningen

härav hava bort ske vid statens egen skomakeriverkstad i Karlskrona.

För arméns och marinens del hava under de senaste åren verkställts

mycket omfattande försök med olika slag av materiel och persedlar. I allmänhet

hava dessa försök utförts med anlitandet av särskilda å extr*a stat

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 158.

anvisade anslag, som av riksdagen för ifrågavarande ändamål ställts till

förfogande. Så har emellertid icke skett beträffande utförandet av försöken

med intendenturmateriel och beklädnadspersedlar, för vilka kostnaderna

i allmänhet bestritts av vederbörliga ordinarie underhållsanslag.

I den mån ett fortsättande av sistberörda försök anses erforderligt,

torde enligt revisorernas mening frågan om beredande av medel för ändamålet

böra underställas riksdagens prövning.

Såsom ovan nämnts hava riksdagens revisorer i sina senast avgivna berättelser

yttrat sig rörande vissa spörsmål i fråga om leveranser till armén.

Därvid hava revisorerna särskilt fäst uppmärksamheten vid åtskilliga

bristfälligbeter, som vidlåda vissa partier av arméns marschskodon och

stövlar. I fråga om marschskodonen har framhållits, att revisorerna vid

besök å ett par i Stockholm förlagda truppförband konstaterat, att skodonen

i fråga voro av mindre god beskaffenhet samt att de efter kort tids

användning varit kassabla. I sin senast avgivna berättelse meddelade revisorerna,

att de erfarit att den främsta OTsaken till skodonens bristande

hållbarhet varit dels lädrets dåliga beskaffenhet, dels ock att å skodonen

köttsidan av lädret vänts utåt, varigenom efter kort tids användning lädret

blivit skört och spruckit sönder.

Revisorerna hava även vid sina under hösten företagna besök hos flera

truppförband i mellersta Sverige ägnat frågan om marschskodonens beskaffenhet

sin uppmärksamhet. De härunder gjorda iakttagelserna och

vad revisorerna ytterligare av vederbörande truppbefäl inhämtat bestyrka

de uttalanden, revisorerna gjort med anledning av de under sommaren

företagna besöken vid vissa truppförband i Stockholm. De under de senaste

åren genom arméförvaltningens försorg levererade skodonen av s. k.

vaxläder hava sålunda icke ansetts fylla de krav, som i fråga om hållbarhet

måste ställas på arméns marschskodon. Däremot har den i arméförvaltningen

utexperimenterade formen på marschskodonen vunnit allmänt

gillande.

Här nedan lämnas en sammanställning av de leveranser utav skodon

och stövlar, som under loppet av tre år skett för tillgodoseende av arméns

behov.

Upphandling

beslutad

Leverantör

Marsch-

skodon

antal

par

Läger- ! Rid- skodon ‘ stövlar

antal antal

par par

1921 okt. 14

A. G. Andersson, Humla.......................................

12,000

1922 april 28

Eslövs skofabriks A.-B. ....................................

1,400

— . _

1922 sept. 6

Kungl. fångvårdsstyrelsen ..................................

4,000

4,000; —

1922 » 29

Malmö läderfabriks A.-B.....................................

5,000

5,000

1922 nov. 18

A. G. Andersson, Humla......................................

30,000

30,000 —

1922 dec. 8

Marinens centrala beklädnadsverkstad.................

10,000

1923 juni 12

Eslövs skofabriks A.-B........................................

4,000

1923 okt. 9

D:o .......................................

Q

o

1923 mars 2

D:o ...................................

_

400

1923 okt. 30

Marinens centrala beklädnadsverkstad

-

5,000

1923 dec. 7

Kungl. fångvårdsstvrelsen ....................................

500

— . —

1924 febr. 29

D:o .................................

3,500

- -

1924 » 22

Eslövs skofabriks A.-B. .......................................

700

_ ----- 1

1924 aug. 22

D:o ..................................

8,000

— i —

1924 x 22

A.-B. skofabriken Sveda, Örebro ...........................

4.000

_ i _

-„---

Summa

69,100

54,300 ! 4,400

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skr ivelse Nr 158.

•t

Enligt vad revisorerna från arméförvaltningen inhämtat avse samtliga

nämnda leveranser av marschskodon s. k. vaxläderskor. Emellertid pågå

allt fortfarande försök i större skala för utrönande av dessa skodons lämplighet

för armén och har så sent som den 22 februari 1924 avtal träffats

rörande leverans av 700 par skodon, avsedda uteslutande för fullföljande

av dessa försök.

Revisorerna vilja med anledning av vad sålunda förekommit framhålla

det egendomliga förhållandet, att arméförvaltningen, medan ännu omfattande

försök pågå för utredande av det lämpligaste lädret för arméns

marschskodon, låter upphandla skodon av s. k. vaxläder. Då omdömena

om detta läder varit synnerligen olika och mycket bestämda uttalanden

från åtskilliga truppförband givit vid handen att lädret i fråga icke vore

tillfredsställande, synes det riktiga tillvägagångssättet hava bort vara

att under försökstiden upphandla skodon utav förut vid armén använt läderslag.

De av arméförvaltningen i detta hänseende vidtagna åtgärderna

synas revisorerna hava varit av den anmärkningsvärda beskaffenhet att

de ansett sig böra för riksdagen omförmäla vad sålunda förekommit.

Förklaring med anledning av revisorernas senast gjorda uttalande har

avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement, av vilken förklaring

bland annat framgår, att frågan om det ur alla synpunkter för arméns

vidkommande lämpligaste lädret till arméns marschskodon ännu icke vore

slutgiltigt utredd, även om man av erfarenheter från utlandet samt inoch

utländska fackmäns uttalanden, enligt vad departementet framhållit,

borde kunna hava anledning antaga, att vaxlädret slutligen skulle visa

sig mest ändamålsenligt.

Under erinran om att 1917 års riksdag framhållit önskvärdheten av att

den då beslutade centrala beklädnadsverkstaden för marinen utnyttjades i

största möjliga utsträckning, särskilt enär möjlighet förelåge att i nämnda

verkstad tillverka skodon för tillgodoseende av jämväl andra statens behov

än marinens, har riksdagen, som i likhet med revisorerna anse, att ett utnyttjande

av marinens verkstad även för arméns behov måste anses ligga i

statens intresse, velat uttala sig för att åtgärder vidtagas för åvägabringande

i detta syfte av ett fast ordnat samarbete mellan arméns och marinens myndigheter.

Enligt riksdagens mening måste det nämligen betecknas såsom

misshushållning att, sedan man först med avsevärda kostnader anlagt en

heklädnadsverkstad med skofabrik, icke utnyttja denna fabrik för statens

räkning. Det ifrågasatta samarbetet synes emellertid icke böra avse allenast

nu förevarande fall, utan samtliga för försvarets räkning anlagda

verkstäder och fabriker.

Revisorerna hava vidare påtalat de av arméförvaltningens intendentsdepartement

vidtagna åtgärderna att, medan ännu försök pågå för utredande

av frågan om det lämpligaste lädret för arméns marschskodon,

låta upphandla omkring 70,000 par sådana skodon av ett, enligt vad departementet

självt vitsordat, icke för armébruk tillräckligt prövat läderslag.

Riksdagen måste i likhet med revisorerna finna detta förfaringssätt vara av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 158.

anmärkningsvärd beskaffenhet, och det synes riksdagen vara nödvändigt att

med anledning av vad sålunda förekommit åtgärder vidtagas för att, intill

dess pågående försök avslutats och resulterat i utexperimenterandet av ett

nytt slag av läder för arméns marschskodon, vid upphandlingen av dylika

skodon för armén endast sådant slag av läder, som tidigare prövats och

befunnits för armébruk lämpligt, må komma till användning. Därest det

av intendentsdepartementet tillämpade förfaringssättet Ange allt framgent

äga rum samt försöken icke gåve avsett resultat, kunde nämligen den

situationen småningom inträffa, att de i arméns förråd befintliga marschskodonen

icke kunde anses vara av fullgod och ändamålsenlig beskaffenhet.

Beträffande slutligen den av revisorerna väckta frågan, att medel för

försöksverksamhetens bedrivande i avseende å intendenturmaterial borde

särskilt anvisas och således icke vederbörliga ordinarie underhållsanslag,

som i allmänhet hittills tagits i anspråk för försöken, disponeras för detta

ändamål, vill riksdagen framhålla det önskemålet, att denna försöksverksamhet

måtte åtminstone i så måtto regleras att, då beräkningarna av

underhållsanslagen av Eders Kungl. Maj:t föreläggas riksdagen, ett maximibelopp

för varje budgetår angives för försökskostnaders bestridande. Härigenom

skulle riksdagen erhålla kännedom om försöksverksamhetens omfattning

och bliva satt i tillfälle att ingå i närmare prövning av densamma.

I anslutning till vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder dels för åvägabringande

av ett fast ordnat samarbete mellan arméns och marinens intendentur i

syfte att utnyttja för försvarets räkning upprättade verkstäder och fabriker

på ändamålsenligaste sätt; dels ock för att, i avbidan på resultatet av pågående

försök med nytt slag av läder för arméns marschskodon, endast

må upphandlas dylika skodon av sådant läder, som tidigare prövats och

befunnits vara lämpligt.

2:o)

Hyres- och arrendemedel vid marinen.

Under försvarsdepartementet, § 12, hava revisorerna lämnat en redogörelse

för den nuvarande användningen av hyres- och arrendemedel vid

marinen samt i anslutning till vad revisorerna uttalat i fråga om redovisningen

av lantförsvarets arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel ifrågasatt

en förändring av redovisningssättet för hyres- och arrendemedel vid

marinen.

Revisorerna hava sålunda anfört, att de vid av dem verkställd granskning

av marinförvaltningens räkenskaper funnit vissa missförhållanden

i redovisningshänseende föreligga. Sålunda upptoges inflytande hyresmedel

från bostadslägenheter för marinens personal å nämnda konto.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 158.

7

Kontots behållning fonderades årligen, varigenom densamma undandroges

statsregleringen. Underhållskostnaderna för flertalet av dessa lägenheter

utginge emellertid, enligt vad som framginge av arbetsplanerna för flottans

varv m. m., från anslaget till flottans nybyggnad och underhåll. Behållningen

å kontot »Hyror och arrendemedel» disponerades, på sätt framginge

av en i berättelsen intagen specifikation, till en del för sådana ändamål,

vilka eljest tillgodosåges med särskilda riksstatsanslag.

Revisorerna ansåge, att inflytande hyres- och arrendemedel för marinens

vidkommande borde tillgodoföras ordinarie reservationsanslaget till flottans

nybyggnad och underhåll, respektive anslaget till befästningar, kustartilleriets

kaserner m. m. Samtidigt omnämnde revisorerna, att genom

knngl. brev den 30 maj 1924 i avseende å redovisningen från och med

den 1 juli 1924 av hyror från det s. k. bostadsområdet Göta Lejon i Karlskrona

redan meddelats vissa föreskrifter i det av revisorerna angivna

syftet.

Förklaring i ämnet har avgivits av marinförvaltningen.

Beträffande redovisningen av nu till marinens hyres- och arrendemedel

ingående inkomster och därifrån bestridda utgifter synes enligt riksdagens

mening böra gälla i huvudsak detsamma, som av riksdagen ifrågasatts

beträffande lantförsvarets arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel (se riksdagens

skrivelse nr 157, punkt l:o). Riksdagen anser sig därför jämväl i

fråga om marinens hyres- och arrendemedel — den för Gustafsviks örlogsdepå

bildade fonden däri inbegripen — böra föreslå den förändringen i det

nuvarande redovisningssättet, att inkomster och utgifter för dessa medel

från och med budgetåret 1926—1927 komma att redovisas å riksstaten.

Rörande dispositionen av den kapitalbehållning, som hyres- och arrendemedlen

kunna komma att utvisa vid den tidpunkt, då en övergång sker

till det av riksdagen förordade redovisningssättet, är riksdagen icke beredd

att nu framlägga något förslag. Sedan närmare utredning härom verkställts,

torde riksdagen böra bliva satt i tillfälle att häröver yttra sig.

I anslutning till vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen anhålla,

att Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan förändring av det

nuvarande redovisningssättet beträffande hyres- och arrendemedel vid

marinen, att inkomster och utgifter för dessa medel från och med budgetåret

1926—1927 redovisas i riksstaten.

3:o)

Vissa kommissionärers arvoden.

Under socialdepartementet, § 21, hava revisorerna lämnat följande redogörelse

för det förfaringssätt beträffande debitering av ersättning för utförda

uppdrag, som tillämpats av de hos länsstyrelsen i Stockholms län

anställda kommissionärerna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 158.

I § 6 av kungl. kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av

kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter

stadgas beträffande beräkningen av kommissionärsarvode följande:

»Kommissionär äger i arvode åtnjuta:

för handlingars ingivande ............................................................................

för uttagande och översändande av beslut, diariebevis eller andra

handlingar''....................................................................................................

för meddelande av underrättelse om dag, då beslut efter anslag utfärdas,

eller annat meddelande ................................................................

dock att, där uppdrag att ingiva handlingar även avser uttagande

och översändande av diariebevis om deras ingivande, arvodet för

dessa åtgärder tillsammans utgår med 1 krona.

Kommissionär är berättigad att förskottsvis utbekomma stadgat arvode

jämte ersättning för stämpel, papper, lösen, porto och rekommendationsavgift;

vare dock skyldig att, om insänt belopp ej uppgår till vad han sålunda har

rätt att fordra, därom skyndsamt underrätta den, som anlitat honom.»

75 öre

75 öre

75 öre

Av de diarier, som förts av de hos länsstyrelsen i Stockholms län anställda

två kommissionärerna hava revisorerna funnit, att utöver det särskilda

kommissionärsarvodet, i allmänhet debiterats ersättning med ett belopp

av fem eller sex kronor för uppsättande av ansökning i det till kommissionären

överlämnade ärendet ävensom ett fixt belopp av en krona för »postporto

och remissarvode». Länsstyrelsens resolutioner och beslut översändas

i allmänhet till vederbörande mot postförskott, varvid, förutom stämpel och

lösen, uttagas samtliga av kommissionären debiterade övriga kostnader.

Huru relativt avsevärda de belopp äro, som av vederbörande kommissionär

utkrävas framgår av följande exempel.

För bestyret med ärenden, avseende det ena tillstånd för en person att

utöva yrkesmässig automobiltrafik för personbefordran och det andra medgivande

för samma person att tjänstgöra såsom förare vid denna trafik, har

debiterats, oavsett stämpel och lösen å tillhopa 20 kronor, ytterligare 17

kronor i ersättning till kommissionären, inklusive kostnad för postporto.

För bestyret med uppsättande av ansökning och översändande av en resolution

angående godkännande av en personautomohil i yrkesmässig trafik

har debiterats, förutom ersättning för utlägg för stämpel med 6 kronor,

särskilt arvode med 8 kronor 50 öre, inklusive gottgörelse för portokostnad.

Ifrågavarande ansökning, för vilkens uppsättande debiterats sex kronor,

är av följande lydelse:

»Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län.

Härmed får jag vördsamt anhålla om godkännande av personautomobilen

B. 3059 i den yrkesmässiga automobiltrafik, jag genom resolution den

20 maj 1924 erhållit tillstånd utöva.

Ekehy, Riala den 27 maj 1924.

J. E. Karlsson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

/liksdagens skrivelse AV 158.

!l

För uppsättandet av eu sedermera återkallad ansökning (omfattande 8

rader) om eu persons vräkning har debiterats en ersättning av 15 kronor

ävensom för bestyret med ärendet i övrigt 6 kronor.

Antalet av de ärenden, som handlagts av den kommissionär, som handhaft

automobilärenden, utgör för exempelvis juni månad 1924 omkring 330

och den gottgörelse, som av denne kommissionär för samma månad debiterats,

utöver ersättning för postporto, uppgår, enligt vad en approximativ

beräkning giver vid handen, till betydligt över 1,000 kronor. Härtill äger

kommissionären i egenskap av tjänsteman hos länsstyrelsen uppbära härför

stadgad avlöning.

1 anledning av vad sålunda förekommit hava revisorerna gjort följande

uttalande:

Av det ovan anförda framgår, att ifrågavarande kommissionärer i stor

utsträckning debiterat ersättning efter andra grunder än dem, som i förenämnda

kungörelse angivas, och därigenom berett sig inkomster till högst

avsevärda belopp. Revisorerna vilja visserligen icke göra gällande, att en

kommissionär, som tillhandagår allmänheten jämväl i andra avseenden än

de i kungörelsen uppräknade, t. ex. med ansökningarnas uppsättande, härför

icke skulle äga tillgodoräkna sig skälig gottgörelse. Emellertid synes

det revisorerna uppenbart, att ifrågavarande kommissionärer i ett stort

antal fall för de utförda uppdragen tillgodofört sig belopp, som icke stå i

något rimligt förhållande till det arbete, som av uppdragen föranletts. Vad

beträffar det av dem regelmässigt debiterade beloppet av 1 krona för »postporto

och remissarvode» synes en dylik debitering stå i uppenbar strid mot

gällande författning.

Slutligen må framhållas, att därigenom att länsstyrelsens resolutioner och

beslut tillställas parterna mot postförskott och därvid jämväl den ersättning

debiterats, som kommissionärerna tillgodofört sig utöver de i författningen

bestämda arvodesbeloppen, resolutionernas och beslutens utbekommande

gjorts beroende av att omförmälda extra arvoden av parterna erlagts, även

om dessa till äventyrs haft något att erinra mot sistberörda arvodens storlek.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna funnit vara av sådan anmärkningsvärd

beskaffenhet, att revisorerna ansett sig böra förhållandet för

riksdagen omförmäla.

På grund av den utav revisorerna framställda anmärkningen har förklaring

avgivits av länsstyrelsen i Stockholms län, som därvid bifogat

yttranden från de hos styrelsen anställda kommissionärerna.

För egen del har länsstyrelsen anfört följande:

Revisorerna anmärka till en början att kommissionärerna tillgodofört

sig, förutom dem enligt kungl. kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande

av kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk

m. fl. myndigheter tillkommande arvode, jämväl ett fixt belopp av en krona

för »postporto och remissarvode».

Enligt nämnda kungörelse äger kommissionären åtnjuta dels arvode till

visst belopp och dels ersättning för porto och rekommendationsavgift. Det

är därför uppenbarligen stridande mot kungörelsens bestämmelser om, såsom

här skett, kommissionär tillgodoför sig, förutom stadgat arvode, ett

högre belopp än som motsvarar den verkliga postbefordringsavgiften. Då

anmälan om den oriktiga debiteringen icke gjorts härstädes, har länsstyrelBihang

till riksdagens protokoll 7925. l''t samt. Nr 158. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse År 158.

sen saknat kännedom om förhållandet; och har länsstyrelsen följaktligen

icke kunnat inskrida för åvägabringande av rättelse härutinnan. Emellertid

hava, såsom framgår av förklaringarna, kommissionärerna självmant

från och med senare delen av oktober månad innevarande år upphört att

debitera den förhöjda avgiften. Under tiden från och med den 11 oktober

till och med den 10 december 1924 utövades kommissionärsskapet å landskansliet

av Kindblom ensam.

Revisorerna hava vidare anmärkt att kommissionärerna, då de anlitats för

uppsättande av ansökningshandlingar, i ett stort antal fall tillgodofört sig

ersättningsbelopp, som icke stått i rimligt förhållande till det arbete, som av

uppdragen föranletts. Det torde, vad denna anmärkning beträffar, böra bemärkas

att kommissionär, då han utför dylikt uppdrag, icke handlar i egenskap

av kommissionär och att sålunda arvodesbestämmelserna i 1886 års

kungörelse icke äro tillämpliga å sådana uppdrag. Det är tydligt att revisorerna

dela denna uppfattning. Lika med revisorerna anser länsstyrelsen

att en kommissionär, som tillhandagår allmänheten jämväl i andra avseenden

än de i kungörelsen uppräknade, t. ex. med ansökningars uppsättande,

härför väl må betinga sig ersättning, men att denna ersättning hör stå i

rimlig proportion till det utförda arbetet. Det torde dock icke alltid vara

lätt att bedöma vad som i ett givet fall skall betraktas såsom skälig ersättning.

Ansökningens längd kan givetvis här vid lag icke vara ensam utslagsgivande,

då ansökningen, sådan den i färdigt skick föreligger, i många

fall kan vara resultatet av verkställda undersökningar och förarbeten. Å

andra sidan är det klart att dessa ersättningar icke få jämställas med de

arvoden, som praktiserande advokater betinga sig.

Då av revisorernas utredning synes framgå att kommissionärerna för sådana

uppdrag, som ligga på sidan om kommissionärsskapet, i åtskilliga fall

betingat sig alltför höga ersättningar, har länsstyrelsen funnit sig föranlåten

att till kommissionärerna rikta den anmaning att icke för dylika

uppdrag betinga sig högre ersättning än som, med hänsyn till det med uppdraget

förenade arbete, må anses vara skälig.

Av revisorernas anmärkning och länsstyrelsens däröver avgivna förklaring

synes det riksdagen framgå, att de hos länsstyrelsen anställda kommissionärerna

i åtskilliga fall debiterat ersättning efter grunder, som icke

överensstämma med gällande kommissionärskungörelses föreskrifter eller

kunna anses motsvara det arbete, som föranletts av de kommissionärerna

lämnade uppdragen. Emellertid torde, enligt vad riksdagen erfarit, anmärkningar

av likartad beskaffenhet kunna riktas mot kommissionärer, anställda

även hos vissa andra statsmyndigheter. En väsentlig orsak till

ifrågavarande missförhållande lärer vara att söka i den omständigheten,

att gällande kommissionärskungörelse av år 1886 icke numera kan anses

fylla de krav, som på grund av de senaste årens snabba utveckling på

ett flertal områden måste ställas på författningsföreskrifter avsedda att

reglera de ersättningsbelopp, vilka allmänheten bör vara skyldig gälda

för uppdrag, som lämnats hos vissa myndigheter i egenskap av kommissionärer

anställda befattningshavare. Det får i detta sammanhang icke

förbises, att anordningen med kommissionärer vidtagits, bland annat av det

skälet, att allmänheten är i behov av sakkunnigt biträde vid hänvändelser

s. 11 Kontrollera mot PDF

'' Riksdagens skrivelse Nr 158.

11

till ämbetsverk och statsmyndigheter och att, framför allt i betraktande

av att kommissionärerna i allmänhet äro avlönade statstjänstemän, vid

bestämmandet av de till dem utgående ersättningsbeloppen givetvis icke

få tillämpas samma beräkningsgrunder, som begagnas av personer, vilka

yrkesmässigt utöva advokatrörelse eller dylik verksamhet.

Enligt riksdagens mening måste det anses önskvärt, att gällande föreskrifter

omarbetas med hänsyn till numera inträdda förhållanden, ävensom att föreskrifterna

givas ett i så måtto utsträckt tillämplighetsområde, att därunder

innefattas i möjligaste mån samtliga fall, där allmänheten hänvänder sig

till en hos viss myndighet anställd kommissionär i avsikt att erhålla biträde

med ärende, som faller under myndighetens verksamhetsområde.

Enligt vad riksdagen inhämtat, hava av Eders Kungl. Maj:t vissa förberedande

utredningar verkställts rörande revision i vissa avseenden av den

nuvarande kommissionärskungörelsen. Då emellertid, såsom riksdagen

framhållit, en omarbetning av sagda kungörelse ur flera synpunkter måste

anses påkallad — något som även under utredningen i ärendet framhållits

av vissa länsstyrelser — har riksdagen ansett sig böra anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt låta föranstalta om en omarbetning i

ovan angiven riktning av föreskrifterna i kungörelsen den 28 maj 1886

angående anställande av kommissionärer hos statsdepartement och vissa

ämbetsverk m. fl. myndigheter.

4:o)

Domänverkets utgifter för skogsvård.

Under statens affärsverksamhet, statens domäner, § 54, hava revisorerna

lämnat en av statistiska tabeller bifogad redogörelse för domänverkets ututgifter

för skogsvård under en följd av år.

Revisorerna hava i frågan gjort följande uttalande:

Som en sammanfattning av vad ovan anförts vilja revisorerna framhålla,

att ett intensivare arbete bör nedläggas på skogsvården i de trakter

där detta nu måste anses eftersatt.

Vidare anse revisorerna fondbildning för skogsvårdsändamål i och för

framtida behov synnerligen önskvärd. Med hänsyn till det förhållandet

att virkesuttagen å de norrländska statsskogarna nn kunna betraktas som

exploatering av samlade naturkapital och att inkomsterna, sedan detta

kapital är uttaget, med sannolikhet komma att förminskas under det

behovet av medel till skogsvårdsändamål vid rationell skötsel av skogarna

kommer att bli avsevärt stort, kan det icke anses klokt och med

framsynt skogspolitik förenligt att nu minska möjligheterna till fondbildning

för framtida skogsvårdsändamål. I detta hänseende vilja revisorerna

hänvisa till kolonisationskommitténs riktlinjer för den norrländska

skogsvården, i vilka kommittén uttalar önskvärdheten av att av det från

de norrländska kronoparkerna försålda virkets rotvärde årligen tillsvidare

avsättes 15 procent att användas dels till löpande utgifter för skogsvårdsändamål,

dels ock till bildande av en fond, avsedd att för sagda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 158.

ändamål nyttjas under den tid, då inkomsterna till följd av minskad tillgång

på avverkningsbar skog beräknas nedgå och då tillräcklig avsättning

till skogsvårdsändamål svårligen kan utföras. Enär av tablå 5

framgår att, med undantag för Mellersta Norrlands distrikt, avverkningskvantiteten

pr bar från statsskogarna i Norrland och Dalarna icke väsentligt

nedgått å de olika distrikten sedan åren 1911—1915, torde samma motiv

som kolonisation skommittén åberopade vid sin framställning om 15

procents avsättning till förnyelsefonden för återväxtkostnader fortfarande

föreligga. Utan att ingå på frågan, huruvida den angivna procenten kan

anses riktigt avvägd, vilja revisorerna dock framhålla nödvändigheten

av att avsättningen till förnyelsefonden för återväxtkostnader hädanefter

må verkställas efter grunder, som stå i bättre överensstämmelse med den

för avsättarnas storlek normerande princip, som revisorerna ovan angivit.

Förklaring har avgivits av domänstyrelsen, som därvid bland annat anfört,

att styrelsen ansåge, att denna fråga borde skärskådas jämväl ur

statsfinansiell synpunkt. Under depressionstider, då statens inkomster äro

jämförelsevis ringa, syntes staten kunna kräva, att de affärsdrivande verken

av sina överskott inleverera så stora belopp som möjligt i och för statsregleringen,

vadan i detta fall avsättningsprocenten borde sättas så lågt

som möjligt. Under tider av högkonjunktur åter, då övriga statsintäkter

voro rikligare, borde största möjliga belopp disponeras för avsättning för

skogsvårdsändamål. Enär under högkonjunkturen rotvärdet å virke stege,

och avverkningsbeloppen då borde ökas, skedde en automatisk stegring av

avsättningsbeloppen. Det vore dessutom styrelsens avsikt att, allteftersom

förbättrade konjunkturer inträdde, föreslå eu högre avsättningsprocent.

På grund av det anförda ville styrelsen göra gällande, att med nu tilllämpade

principer avsättningen till förnyelsefonden — därest hänsyn toges

till en längre följd av år — enligt styrelsens mening bleve tillräckligt

stor för att till fullo fylla sitt ändamål.

I anledning av den tablå, som av statsrevisorerna lämnats angående

för skogsodling och dikning använda medel, ville styrelsen påpeka, att för

dessa ändamål på styrelsens framställning anvisats större belopp, än som

tagits i bruk, vilket framginge av följande tablå.

År

För skogsodling

och dikning an- visade belopp

För skogsodling

och dikning an- vända belopp

1917.............

................. 1,001,756

336,961: 9 5

1918...................

.............. 904,081

760,767: 6 2

1919..................

................. 1,604,187

1,138,848: si

1920 .................

................ 2,134,204

1,634,975: 71

1921.................

................ 2,549,002

1,749,863: si

1922 .................

................ 1,472,807

1,246,052: ei

1923 .................

............... 1,670,543

1,414,096: 64

11,336,580

8,281,566: 65

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 158.

13

Anledningen till att de anvisade beloppen icke i sin helhet disponerats

vore att söka dels i den under senare åren rådande regniga väderleken

med åtföljande högt vattenflöde, särskilt i de norra delarna av landet,

varigenom utdikning omöjliggjorts i den omfattning, styrelsen tänkt sig,

och dels i att dessa år varit synnerligen dåliga »fröår». Trots styrelsens

åtgärder hade det icke varit möjligt att anskaffa tillräckliga kvantiteter

inhemskt frö. Därjämte kunde erinras om den under åren 1917—1920 och

delvis även år 1921 allmänt rådande bristen på arbetskrafter.

Riksdagen vill framhålla, att med hänsyn till det betydande värde statens

skogskapital representerar, det är tydligt, att frågan om detta kapitals bibehållande

och utökande genom en ändamålsenlig skogsvård måste tillmätas

stor betydelse. De medel, som kunna disponeras för dylikt ändamål, måste

också anses såsom synnerligen väl använda. Å andra sidan får dock icke

förbises, att storleken av de utgifter, som föranledas av skogsvården, direkt

inverka på statsregleringen genom ett minskat disponibelt överskott å domänverket.

Behovet av medel för statsregleringsändamål kan emellertid enligt

riksdagens mening icke få tillgodoses i sådan utsträckning, att härigenom

statens skogskapital äventyras. Ett sådant förfaringssätt kan nämligen

icke anses stå i överensstämmelse med statens verkliga intressen.

I detta sammanhang tillåter sig riksdagen erinra om att förevarande spörsmål

redan tidigare, såväl år 1914 som år 1920, varit föremål för revisorernas

uppmärksamhet. I 1920 års revisionsberättelse uttalades sålunda följande:

»Det torde vara uppenbart, att en mera betydande del utav värdet av de

nu anhopade gamla naturförråden av virke i dessa skogar i framtiden måste

återbördas till skogarna i form av kostnader för skogsföryngrings och andra

grundförbättrande åtgärder. Och då torde det även vara av största betydelse,

att detta sker, innan ännu det gamla skogskapitalet genom dimensionsblädningar,

som nu mångenstädes är den enda avverkningsform avsättningsförhållandena

medgiva, i alltför hög grad förskingrats, eller innan inkomsterna

från dessa skogar börjat sina.»

I anledning härav anförde statsutskottet i sitt utlåtande nr 148 vid 1921

års riksdag (sid. 17):

»Vad revisorerna i förevarande avseende uttalat, har utskottet med hänsyn

till betydelsen och värdet av de tillgångar, statens skogsproduktiva mark

representerar, funnit vara värt allt beaktande. I likhet med revisorerna vill

utskottet påpeka vikten av att speciella skogsföryngringsåtgärder snarast

företagas, och vill utskottet tillika framhålla, att dessa åtgärder böra i möjligaste

mån avpassas efter de erfarenheter och rön, de vetenskapliga undersökningarna

på området kunna hava lämnat. En av orsakerna till den

under krisåren minskade omfattningen av arbetet med skogsföryngringen

har varit att söka i brist på arbetare; då numera på grund av tidsförhållandena

tillgången på arbetskraft blivit större, torde man kunna förvänta,

att skogsföryngringsarbetet kan upptagas och bedrivas i förökad omfattning.»

Detta statsutskottets uttalande år 1921 utvisar, att, om förevarande spörsBihang

till riksdagens protokoll 1925. l''t samt. Nr 15S.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 158.

mål redan då var värt särskilt beaktande, detta i ännu högre grad måste

anses vara fallet för närvarande, i ^synnerhet som de för skogsodling och dikning

under de senaste åren anvisade beloppen avsevärt nedgått.

TiTnp.Hp.rt.id

av särskild åtgärd från riksdagens sida. Med hänsyn till den stora betydelse

riksdagen, såsom ovan nämnts, måste tillmäta denna fråga och då riksdagen

delar den av revisorerna uttalade uppfattningen om behovet av ytterligare

åtgärder för skogsvårdens befrämjande å statens skogsparker, har

riksdagen nu ansett sig böra anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta

om utredning av frågan, i vad mån åtgärder genom ökad skogsodling och

skogsföryngring behöva vidtagas för att förebygga en minskning av statens

skogskapital.

Stockholm den 12 maj 1925.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.