Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen angående skyldighet för domstolarna att överlämna rättegångsprotokoll till fångvärdsanstalterna och till de villkorligt dömdas övervakare.

1925-06-09 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1925:296, Skrivelse till Konungen angående skyldighet för domstolarna att överlämna rättegångsprotokoll till fångvärdsanstalterna och till de villkorligt dömdas övervakare.

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 296.

11

Nr 296.

Godkänd av första kammaren den 9 juni 1925.

Godkänd av andra kammaren den 9 juni 1926.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående skyldighet för

domstolarna att överlämna rättegångsprotokoll till fångvärdsanstalterna

och till de villkorligt dömdas övervakare.

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har framhållits behovet av att föreskrift

utfärdades angående skyldighet för domstolarna att, i den utsträckning

Kungl. Maj:t funne lämpligen kunna ske, ställa rättegångsprotokollet

till fångvårdsanstalternas förfogande eller, där villkorligt straff ådömts och

förordnande om övervakning skett, till övervakarens förfogande.

I den ordning 46 § riksdagsordningen stadgar har riksdagens vederbörande

utskott inhämtat utlåtande över motionen från fångvårdsstyrelsen samt

jämväl fått mottaga yttranden över densamma från styrelsen för föreningen

Sveriges häradshövdingar och föreståndaren för Skyddsvärnet slottspastorn

A. Wirén.

Med nu rådande uppfattning av straffändamålet är det naturligt, att

fångvården i hög grad måste inrikta sig på att genomföra en så vitt möjligt

individuell fångbehandling till den dömdes upprättelse. Skall det lyckas

fångvårdsmyndigheterna att med för den dömde såväl som för det allmänna

gynnsamma resultat utföra detta svåra och betydelsefulla sociala

värv, är det givetvis av yttersta vikt, att fångbehandlingen grundas ej blott

på erfarenheterna av fången under strafftiden, utan ock på en noggrann

kännedom om dennes föregående levnad och miljöförhållanden, motivet till

brottet och de närmare omständigheterna därvid.

Riksdagen inser tillfullo svårigheterna för fångvårdsmännen att med de

knappa och otillförlitliga uppgifter om den dömde, som nu stå dem till

buds, genomföra en fruktbärande individuell fångbehandling. Även om

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 296.

rannsakningsprotokollen understundom icke skulle innehålla de härför nödiga

upplysningarna, synes det dock riksdagen uppenbart, att en underlättad

tillgång till dessa protokoll skulle kunna i väsentlig mån vidga kännedomen

om den dömdes karaktär och personliga förhållanden.

Motionärens hemställan att rannsakningsprotokollen i större omfattning än

för närvarande måtte tillhandahållas fångvårdsmyndigheterna samt där villkorlig

straffdom ådömts eller villkorlig frigivning ägt rum, vederbörande

övervakare eller tillsyningsman, synes därför vara värd beaktande.

I visst fall hava domstolarna redan nu skyldighet att expediera fullständiga

protokoll i brottmål, nämligen på grund av stadgandet i § 20 kungl.

förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen, sådan denna

paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen den 21 mars 1919. Därigenom

hava domstolarna ålagts, att i fall, då förordnanden meddelats om minderårigs

insättande i allmän uppfostringsanstalt, till vederbörande länsstyrelse

översända fullständigt protokoll i rannsakningsmålet, vilket protokoll sedermera

överlämnas till uppfostringsanstalten.

Det är bekant, att den fullständiga utredning beträffande de tilltalades

levnadsomständigheter samt motiven till ett brott och den tilltalades förhållande

nyss före och efter brottets förövande, som avsetts i kungl. brevet

den 31 oktober 1920 angående rannsakningen i grövre brottmål ej i regel

står att vinna. Den tilltalade blir vanligen hörd angående sin uppfostran

och sina innehavda anställningar samt förut undergångna bestraffningar,

men någon skyldighet för domstolen att närmare efterforska, på vilket sätt

den tilltalade skött sig 1 hemmet eller sin anställning, finnes icke domstolen

ålagd, och sådant skulle också i regel överstiga domstolens möjligheter.

Det är också erfarenheten därom, som föranlett utfärdandet av föreskrifter

om obligatorisk förundersökning, då villkorlig straffdom eller tvångsuppfostran

kan följa, varför sålunda i regel rannsakningsprotokoll angående

personer, rörande vilka villkorlig straffdom eller tvångsuppfostran kan ifrågakomma,

i motsats till brottmålsprotokollen i allmänhet, innehålla relativt

fullständiga och i möjlig mån kontrollerade uppgifter rörande en tilltalad

persons föregående.

Beträffande ungdomsförbrytare, som ej anses böra undergå tvångsuppfostran

och vilka numera överlämnas till särskilda straffanstalter, torde enligt

riksdagens mening föreligga samma behov som för tvångsuppfostringsanstalterna

att erhålla för individuell behandling av dessa fångar viktigare

uppgifter om deras föregående. I fråga om övriga dömda personer torde

de personliga uppgifterna i rannsakningsprotokollet, sådana de enligt angivna

föreskrifter antecknats eller i övrigt framgå av det förevarande brottets

beskaffenhet, icke i samma grad vara av betydelse för den individuella

fångbehandlingen. Beträffande de talrika återfallsförbrytarna torde gälla,

att fångvårdsanstalterna själva besitta långt mera givande material för en

sådan behandling än vad rannsakningsprotokollen utgöra.

s. 13 Kontrollera mot PDF

liiksdagens skrivelse Nr 296.

13

Vad härefter angår de villkorligt dömda har riksdagen ansett sig böra

erinra därom, att vid några av de större rådhusrätterna till övervakare i

regel förordnas de personer, som omhänderhaft förundersökningen. En sådan

övervakare äger redan på förhand noggrann kunskap om den dömdes

person samt genom den tilltalades beredvilliga erkännande, något som utgör

förutsättning för villkorlig dom, jämväl om omständigheterna vid brottet.

I andra fall förordnas som övervakare särskilda personer, vilka genom

sin ställning till den dömde jämväl äga sådan kännedom. I de fall åter, då

dessa icke äga erforderlig kännedom om sina skyddslingar, lärer det, såsom

ock av föreståndaren för Skyddsvärn närmast rörande villkorligt dömda

framhållits, vara synnerligen angeläget att bereda övervakaren tillgång till

sådana handlingar, som klarlägga den förövade förseelsen och den dömdes

personliga förhållanden. Det är nämligen till dessa faktiska meddelanden,

som övervakaren måste anknyta utövandet av sin funktion som övervakare

i de fall, då han ej på grund av särskilda omständigheter redan äger nödig

kännedom om sin skyddsling i nämnda avseenden. Övervakaren har ej heller

såsom i fråga om de i straffanstalt förvarade genom de yttre förvaringsåtgärderna

möjlighet att närmare lära känna och påverka sina klienter och

synes alltså i lika mån och understundom i än högre grad än fångvårdsmyndigheterna

kunna hava behov av rannsakningshandlingama i sina

skyddslingars mål. Aven beträffande villkorligt frigivna tagas i stor utsträckning

tillsyningsman bland sådana personer, vilka förut äga personlig

kännedom om den tilltalade. Något allmänt behov av särskilda protokollsutskrifter

för övervakare och tillsyningsman torde sålunda icke föreligga.

Beträffande de härutinnan erforderliga handlingarnas omfattning lärer

det, såsom fångvårdsstyrelsen framhållit, i regel kunna vara tillfyllest, att

rapporten om förundersökning för den villkorligt dömde eller, det för den

villkorligt frigivne upprättade s. k. biografibladet tillställes övervakaren

eller tillsyningsmannen.

Vid protokollens tillhandahållande bör givetvis tillses, att förfarandet i

möjligaste mån underlättas för domstolarna, så att dessa ej besväras med

onödiga protokollsutskrifter. Lämpligt torde vara, att domstolarna först

efter gjord rekvisition skola hava att till fångvårdsmyndigheterna överlämna

dylika protokollsutskrifter. Vidare torde lämpligen, såsom av fångvårdsstyrelsen

ifrågasatts, kunna föreskrivas, att häktad person, som erhållit

protokoll åt sig utskrivna utan avgift, bleve underkastad skyldighet

att ställa dem till fängelsemyndigheternas förfogande, att protokoll, som

lämnats vederbörande allmänna åklagare, skulle vid påfordran hållas fängelsemyndigheterna

till hända, samt att, där rannsakningsmålet blivit av

överdomstol slutligen avgjort, det exemplar av protokollet, som finnes hos

domstolen förvarat, skall till fängelset utlämnas. Vidare synes det ur flera

synpunkter ändamålsenligt, att protokollen, då särskild utskrift för här

ifrågavarande ändamål påkallas, tillhandahålles endast i transumt innehål
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 296.

lande uppgifter om den dömdes personliga förhållanden, omständigheterna

vid brottets begående och dylikt.

fråga om tillhandahållande av protokollsutskrifter åt tillsyningsman

för villkorligt*1 frigivna behöves endast en föreskrift, att den utskrift av

rättegångsprotokollet, som legat till grund för prövningen av frågan om

fångens villkorliga frigivning, vid frigivandet tillhandahålles tillsyni ngs''

mannen i den utsträckning, som kan synas erforderlig. Beträffande övervakare

synes det lämpligt, att fångvårdsstyrelsen på hemställan av övervakaren

efter föregående prövning verkställer rekvisition av nödiga utskrifter.

Till undvikande såvitt möjligt av att till tillsyningsman eller övervakare

utlämnade handlingars innehåll — av oaktsamhet och obetänksamhet —

finge en mindre önskvärd spridning synes bestämmelse lämpligen böra

åvägabringas, att de till övervakare och tillsyningsman utlämnade handlingarna

skola efter viss tid återställas till vederbörande myndigheter.

I den mån bestämmelser i ovan angivet syfte kunna medföra större

tunga för vederbörande domstolar, än som skäligen synes böra utan särskild

ersättning påvila dem, torde det höra ankomma på Eders Kungl.

Maj:t att genom lämpligt tillägg till lösenförordningen härom meddela föreskrifter.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t täcktes föranstalta, att bestämmelser måtte komma till stånd angående

skyldighet för domstolarna att i mål rörande till frihetsstraff dömda

personer i lämplig utsträckning ställa rättegångsprotokoll eller delar därav

till vederbörande fängelsemyndigheters förfogande för tillgodoseende av

den individuella fångbehandlingen samt för möjliggörande för övervakare

av villkorligt dömda att vederbörligen fullgöra dem påvilande uppgifter.

Stockholm den 9 juni 1925.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget, 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.