Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion angående beredande av möjlighet för obotligt sjuk prästman att före 65-årsåldern komma i åtnjutande av emeritilön.
1925-03-10 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1925:68, Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion angående beredande av möjlighet för obotligt sjuk prästman att före 65-årsåldern komma i åtnjutande av emeritilön.
Dokumentets text
8
Riksdagens skrivelse År 68.
Nr 68.
Godkänd av första kammaren den 10 mars 1925.
Godkänd av andra kammaren den 10 mars 1925.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion angående
beredande av möjlighet för obotligt sjuk prästman
att före 65-årsåldern komma i åtnjutande av emeritilön.
(Bankoutskottets utlåtande nr 20.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, »att riksdagen ville besluta
att hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
rörande möjligheten för obotligt sjuk prästman att före 65-årsåldern
komma i åtnjutande av emeritilön och för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda».
Enligt lagen om emeritilöner för präster den 9 december 1910, 1 §, må
sådana löner under de villkor och bestämmelser, som i lagen stadgas, från
kyrkofonden utgå till vissa ordinarie och extra ordinarie präster. Med iakttagande
därav, att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola i främsta
rummet bestridas, samt att icke något år mer än 500,000 kronor må användas
till emeritilöner, bestämmer Konungen, enligt 3 § samma lag, huru
tillgängliga medel skola, med hänsyn till olika klasser av tjänstinnehavare,
uppdelas i lämpligt antal emeritilöner. Jämligt 4 § i lagen är
ordinarie präst pliktig att, mot åtnjutande av emeritilön, från tjänsten avgå,
när han fyllt 75 år, eller när han fyllt 65 år samt under mer än 3 av
de senast förflutna 5 åren varit i följd av obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet
urståndsatt att själv fullgöra sina tjänsteåligganden och av sådan
anledning åtnjutit tjänstledighet. Extra ordinarie präst må erhålla emeritilön,
när han uppnått 60 års ålder.
Beträffande emeritilöns storlek är i 2 § av lagen stadgat, att för ordinarie
tjänstinnehavare emeritilönen skall motsvara åttio procent av hans
lön, beräknad till det belopp, vartill densamma bestämts vid lönereglering,
fastställd på grund av lagen om reglering av prästerskapets avlöning,
eller om sådan lönereglering med avseende å tjänstinnehavaren icke vunnit
tillämpning, till det belopp, efter vilket avgift till prästerskapets änkeoch
pupillkassa senast utgått. Ej må dylik emeritilön understiga 3,200
kronor för kyrkoherde och 2,000 kronor för komminister, ej heller över
-
Riksdagens skrivelse Nr 68. 9
stiga 4,500 kronor. För extraordinarie präst skall emeritilön utgöra 1,500
kronor.
På sätt i motionen omnämnts var frågan om en sänkning av den allmänna
pensionsåldern för präster föremål för behandling av 1923 års riksdag.
I anledning av en inom riksdagen väckt motion, vari hemställts om
sådan ändring av 4 § i lagen om emeritilöner för präster, att det måtte
bliva ordinarie präst medgivet att mot åtnjutande av emeritilön från
tjänsten avgå efter uppnådda 70 år, anförde riksdagens bankoutskott i då
avgivet utlåtande (nr 23) huvudsakligen följande:
Utskottet, som behjärtade motionens syfte att för präster i åldern 70—74
år bereda möjlighet till avgång från tjänsten mot åtnjutande av emeritilön
även i de fall, där vederbörande tjänstinnehavare icke under viss längre tid
varit på grund av sjukdom eller ålderdomssvaghet otjänstbar ansåge emellertid,
att vid en eventuell ändring av gällande bestämmelser i dylik riktning
jämväl för präst, som uppnått 70 men icke 75 års ålder, borde stadgas
skyldighet att mot åtnjutande av emeritilön avgå från tjänsten. Såsom
kyrkofondskommittén i avgivet yttrande framhållit, hade emellertid emeritilöner
ännu icke kunnat utdelas ens i den utsträckning, som med nuvarande
bestämmelser avsåges. Det syntes därför icke vara möjligt att företaga någon
utvidgning av området för lagens tillämpning, innan det för ifrågavarande
ändamål fastställda årliga maximibeloppet av 500,000 kronor blivit i erforderlig
grad utökat. En höjning av berörda belopp syntes emellertid med hänsyn
till vad i kyrkofondskommitténs yttrande anförts beträffande kyrkofondens
ekonomiska ställning för det dåvarande icke kunna förordas.
På grund av vad sålunda anförts hade utskottet icke ansett sig kunna
tillstyrka någon åtgärd i motionens syfte, varför utskottet hemställde, att
motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
I enlighet med ett vid överläggningen inom kamrarna framställt yrkande
beslöt emellertid riksdagen att i anledning av motionen hos Eders Kungl.
Maj:t anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning rörande
möjligheten av sådan ändring av ifrågavarande lag, att det måtte bliva för
ordinarie prästman möjligt att vid fyllda 70 år mot åtnjutande av emeritilön
avgå från tjänsten, även om de i 4 § av lagen angivna förutsättningar
icke vore för handen, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.
Såsom vidare i motionen antytts, har i fråga om rätt för extra ordinarie
präst att vid sjukdomsfall tillerkännas hela eller viss del av avlöningen
gjorts särskild framställning hos Eders Kungl. Maj:t. Enligt vad riksdagen
inhämtat, hava yttranden över denna framställning avgivits av åtskilliga
myndigheter, varefter förslag till bestämmelser i ämnet framlagts av
kammarkollegium och statskontoret. Detta förslag är för närvarande beroende
på Eders Kungl. Maj:ts prövning.
Den nu väckta motionen avser åtgärder för att möjliggöra förtidspensionering
av präster i sådana fall, då vederbörande tjänstinnehavare på grund
av obotlig sjukdom är urståndsatt att bestrida sin befattning. Pensionering
i dylika fall är, såsom av det förut anförda framgår, beträffande ordinarie
10
Riksdagens skrivelse Nr 68.
prästman för närvarande möjlig endast efter uppnådda 65 levnadsår, och
ifråga om extra ordinarie präst är någon pensionering över huvudtaget
icke medgiven före 60 års ålder.
Vad i motionen anförts till stöd för åtgärder i angiven riktning finner
riksdagen vara beaktansvärt. Ur församlingarnas synpunkt måste det
givetvis vara till avsevärd olägenhet, att prästman, som till följd av varaktig
sjukdom är oförmögen att uppehålla sin tjänst, kan under lång tid
kvarstå vid densamma. Det vill därför synas, som om goda skäl talade
för vidtagande av åtgärder i syfte att råda bot på nu förefintliga missförhållanden
i förevarande hänseende. På sätt i motionen ifrågasatts, synes
det böra övervägas, huruvida icke, i anslutning till vad i motsvarande
fall gäller för civila tjänstinnehavare, ordinarie prästman må oavsett
levnadsåldern förpliktas att mot emeritilön från tjänsten avgå, om han,
efter att under fem på varandra följande år i följd av sjukdom, vanförhet
eller lyte hava varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden
oförmögen till tjänstgöring. I samband därmed synes måhända ockböra övervägas,
huruvida möjlighet må kunna beredas för obotligt sjuk extra ordinarie
prästman att i vissa fall före uppnådda 60 levnadsår komma i åtnjutande
av emeritilön.
I olikhet med vad i motionen gjorts gällande vill riksdagen emellertid
för sin del ifrågasätta, huruvida icke vid förtidspensionering av nu nämnd
anledning någon reduktion av eljest stadgade emeritilönebelopp skäligen
bör äga rum; och vill riksdagen härvid erinra, att för civila befattningshavare,
som i motsvarande fall förtidspensioneras utan att hava uppnått
för hel pension stadgat antal tjänstår, viss avkortning av pensionsbeloppen
är föreskriven.
Riksdagen förbiser ingalunda, att möjligheten att genomföra ett förslag
i här antytt syfte givetvis är beroende av kyrkofondens förmåga att påtaga
sig de ökade utgifter, som kunna bliva förenade med en förtidspensionering
av angiven art. Riksdagen har emellertid ansett frågan vara
av den vikt, att en utredning av densamma bör påkallas, och har på
grund härav funnit sig böra avlåta en skrivelse i ämnet till Eders Kungl.
Maj:t.
Åberopande det anförda får riksdagen, i anledning av förevarande motion,
anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
rörande möjlighet för prästman, som till följd av varaktig sjukdom,
vanförhet eller lyte är oförmögen till tjänstgöring, att före nu stadgad
ålder komma i åtnjutande av emeritilön samt därefter för riksdagen
framlägga det förslag, vartill omständigheterna må föranleda.
Stockholm den 10 mars 1925.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.