Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924— 30 juni 1925.
1926-03-23 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1926:107, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924— 30 juni 1925.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 107.
i
Nr 107.
Godkänd av första kammaren den 23 mars 192(i.
Godkänd av andra kammaren den 23 mars l!)2(i.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år
1925 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924—
30 juni 1925.
(Statsutskottets utlåtande nr (>0j
Till Konungen.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 uti avgiven
berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver
avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen i nedan
nämnda ärenden anföra följande.
l:o)
Haga lustslott och park.
Under kungl. hov- och slottsstaterna, § 3, hava revisorerna redogjort för
de inkomstmedel, som under budgetåret 1924—1925 stått till förfogande för
Haga lustslott och park, ävensom rörande utgifter bestridda av sagda medel.
I anslutning härtill hava revisorerna anfört följande:
»Kevisorerna vilja till en början erinra om att föredragande departementschefen
enligt det vid propositionen nr 178 till 1916 års riksdag fogade statsrådsprotokollet
meddelat, att riksmarskalksämbetet hos Stockholms stads
myndigheter gjort framställning om beredande av något bidrag från stadens
sida till parkens underhåll från och med år 1917, samt för egen del uttalat,
att för framtiden syntes, med hänsyn till den användning området i allt
större utsträckning erhållit såsom folkpark, Stockholms stad skäligen böra
deltaga med årligt bidrag till dess underhåll. Enligt vad som framgår a\
samma riksdags skrivelse nr 215 delade riksdagen den uppfattning departementschefen
sålunda uttalat.
8 Riksdagens skrivelse Nr 107.
I anledning av ovanberörda hänvändelse till Stockholms stad beslöt staden
lämna ett bidrag till Hagaparkens underhåll och vård av 3,000 kronor, vilket
belopp sedan dess årligen utgått.
Då kronans årliga kostnader för Hagaparken numera betydligt överstiga
30,000 kronor, synes det av Stockholms stad lämnade bidraget, 3,000 kronor
icke stå i rimlig proportion till de fördelar staden och dess invånare hava
därigenom att parken är upplåten för allmänheten. Det torde jämväl böra
uppmärksammas att, då förenämnda bidrag år 1916 lämnades, kostnaderna
for Hagaparkens vård och underhåll samt avlöningen till där anställda
vakter uppgingo till omkring 13,000 kronor årligen, men att de numera
stigit till dubbla beloppet.
Det synes revisorerna vara nödvändigt, att från kronans sida det kravet
ställes pa staden, att densamma bör i allt väsentligt övertaga kronans kostnader
för bevakning och underhåll av Hagaparken.
Vid besöket lade revisorerna märke till att åtskilliga av de under slottsforvaltningens
vård stående byggnaderna i Hagaparken måste undergå genomgripande
reparationer för att icke förfalla. Medel härtill torde, såsom
levisorerna i annat sammanhang framhållit, kunna förväntas bliva disponibla
från Djurgårdskassan.»
Förklaring har avgivits av riksmarskalksämbetet, varvid jämväl överlämnats
ett från ståthållarämbetet på Ulriksdals och Haga slott infordrat
yttrande. Riksmål skalksämbetet har för sin del instämt i revisorernas uttalande,
att Stockholms stad borde i väsentligt högre grad än för närvarande
deltaga i kostnaderna för underhållet och framför allt bevakningen av den
såsom friluftspark för huvudstadens invånare i allt större användning tagna
Hagaparken. Därigenom kunde av slottskassans medel något större belopp än
för närvarande användas till slottets underhåll, vilket under en följd av år
på grund av bristande medel måst till vissa delar eftersättas.
Riksdagen vill erinia om att 1925 ars riksdag, enligt vad som framgår
av dess skrivelse nr 108, i anslutning till vissa av 1924 års statsrevisorer
framhållna synpunkter, vilka sedermera upptagits i särskilda inom riksdagen
väckta motioner, ansett det önskvärt, att underhandlingar inleddes
med Stockholms stad, i syfte att ernå stadens medverkan till bestridande av
underhållet av kungl. Djurgården i Stockholm. Då staten under en lång
följd av år fått ensam bestrida de med ifrågavarande underhåll förenade
kostnaderna, vilka i allt väsentligt kommit Stockholms stads invånare till
del, därigenom att de ägt till promenadplats utnyttja Djurgårdsområdet,
borde denna fråga icke få sammankopplas med vissa andra av riksdagen i
dess skrivelse nr 107 berörda frågor av ekonomisk art, vilka riksdagen ansett
böra göras till föremål för närmare utredning. Riksdagen anhöll i
anledning härav, att Eders Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åvägabringande
av överenskommelse mellan staten och Stockholms stad för erhållande
från stadens sida av ökat bidrag till vägar och parker å Djurgården i
Stockholm.
Deri mening, som riksdagen sålunda uttalat beträffande ordnandet av det
framtida underhållet av Djurgårdsområdet, synes i lika hög grad kunna
Riksdagens skrivelse Nr 107. 9
göras gällande beträffande underhållet av Hagaparken. Riksdagen har därför
ansett sig höra påyrka, att Stockholms stad, vars innevånare draga nytta
av Hagaparken, i väsentligt högre grad än hittills åtager sig att bestrida
de med parkens underhåll och vård förenade kostnaderna. Detta synes
riksdagen lämpligast kunna ske i den formen, att Stockholms stad lämnai
årligt bidrag till Hagaparkens underhåll med belopp, varom överenskommelse
snarast möjligt synes höra träffas mellan staten och stadens myndigheter.
På grund av vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åvägabringande av överenskommelse
mellan staten och Stockholms stad för erhållande från stadens
sida av väsentligt ökat bidrag till vård och underhåll av parken vid Haga
lustslott.
2:o)
Dj urgård skassau.
Under kungl. hov- och slottsstaterna, § 4, hava revisorerna meddelat eu
kortfattad översikt över av riksdagen i fråga om Djurgårdskassan gjorda
uttalanden och vidtagna dispositioner samt lämnat en redogörelse för kassans
förvaltning under år 1924.
I anslutning härtill hava revisorerna anfört, bland annat, att såväl
med hänsyn till vissa av revisorerna förut framhållna omständigheter
som med tanke på att hyresinkomsterna borde kunna avsevärt ökas
och förvaltningskostnaderna nedbringas, man kunde hava grundad anledning
beräkna en väsentlig höjning i de överskottsmedel, som under de
närmaste åren skulle kunna disponeras från Djurgårdskassan. Eu sådan
ökning vore ock av behovet påkallad, bland annat därför att, enligt v ad
revisorerna inhämtat, vid åtskilliga av de kungl. lustslotten behov förelåge
av i vissa fall ganska omfattande reparationsarbeten, som kräva avsevärda
belopp.
Det syntes revisorerna önskvärt, att möjlighet bereddes riksdagen att varje
år på ett mera ingående och allsidigt sätt pröva användningen av Djurgårdskassans
medel och därå uppkommande överskott. Det borde där\ id
kunna ifrågasättas, huruvida icke det lämpligaste tillvägagångssättet skulle
vara att i stället för de särskilda riksstatsanslag, som nu anvisades till olika
kungl. lustslott, uppfördes ett gemensamt anslag av reservationsanslags natur
för underhåll och reparation av nämnda slott, varvid särskilda stater
för de olika slotten med därtill hörande kungsgårdar borde fastställas. Å
detta anslag syntes dessutom böra till riksmarskalksämbetets disposition
ställas lämpligt årligt belopp för sådana reparationer eller ombyggnader,
som icke vore att hänföra till ordinarie underhåll. Genom nu angivna förfarande
vunnes den fördelen, att de årliga överskotten i Djurgårdskassan
kunde tagas i beräkning vid fastställande av det för ifrågavarande ändamål
behövliga riksstatsanslaget. De medel, som av riksdagen behövde anvisas
10
Riksdagens skrivelse Nr 107.
lör samtliga nu nämnda ändamål, skulle vid sådant förhållande kunna
minskas med de årliga överskotten i Djurgårdskassan. I samband med beviljande
av nämnda anslag syntes särskild stat böra fastställas för Djurgårdskassan.
Denna kassas förvaltning skulle härigenom för framtiden
komma att underkastas riksdagens prövning ävensom regelbunden granskning
av dess revisorer. *
Förklaring har avgivits av riksmarskalksämbetet, varvid jämväl överlämnats
ett från djurgårdsförvaltningen infordrat yttrande. Riksmarskalksämbetet
har härvid, efter att hava lämnat en historisk översikt rörande
Konungens dispositionsrätt över Djurgården, anfört, att ämbetet icke ansåge
påkallat att vidtaga någon ändring i hittills följda bestämmelser rörande
Djurgårdens eller Djurgårdskassans förvaltning. Då därtill komme att
ämbetet städse, så snart möjlighet därtill yppade sig, till Eders Kungl.
Maj:ts och riksdagens prövning hänsköte uppkomna frågor om disposition för
de kungl. slottens räkning och behov av möjligen tillgängliga överskottsmedel
i Djurgårdskassan, kunde ämbetet för sin del icke instämma i det av statsrevisorerna
uttalade önskemålet, att möjlighet må beredas riksdagen att mera
ingående och allsidigt än för närvarande pröva användningen av Djurgårdskassans
medel och därå uppkommande överskott.
Riksmarskalksämbetet ansåge sig därför icke heller hava anledning närmare
ingå på av statsrevisorerna ifrågasatt ändring rörande det nuvarande
anvisandet av riksstatsanslag för lustslotten m. m. Riksmarskalksämbetet
vore emellertid fortfarande som hittills städse berett att, jämte tillhandahållande
av erforderliga meddelanden och utredningar rörande Djurgårdens
och Djurgårdskassans förvaltning, medverka till att för slottens behov och
räkning toges i anspråk så stora delar av Djurgårdskassans eventuella överskottsmedel,
som vore förenliga med ansvaret för handhavandet av det riksmarskalksämbetet
i nåder anförtrodda uppdraget med förvaltningen och
vården av den till Konungens disposition ställda Djurgården.
På grund av den användning Djurgårdskassans överskottsmedel under de
senaste aren erhållit, varigenom dessa medel numera i huvudsak tagas i
anspråk för ändamål, som falla under riksdagens prövningsrätt, har riksdagen
ansett vad revisorerna anfört vara värt allt beaktande. Riksdagen har på
grund härav funnit sig böra anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte verkställa
utredning rörande de i revisorernas uttalande berörda spörsmålen
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen må föranleda.
3:o)
Kommissionärsarvoden.
Under socialdepartementet, § 35, hava revisorerna redogjort för en av
dem verkställd undersökning i fråga om arvoden till kommissionärer vid
statsdepartement in. fl. ämbetsverk.
11
Riksdagens skrivelse Nr 107.
Revisorerna hava i samband därmed gjort följande uttalande:
»Den av revisorerna nu företagna undersökningen ger vid handen, att
kommissionärsverksamheten har en betydande omfattning och att även om
man endast ser till de arvoden, som debiterats i enlighet med kommissionärskungörelsen,
avsevärda belopp inflyta i form av dylika arvoden. Påtagligt
är, att från allmänhetens sida ett behov föreligger att inom olika statliga
institutioner äga tillgång till befattningshavare, till vilkas åligganden hör
att tillhandagå rättssökande i de avseenden, som omtalas i nämnda kungörelse.
Emellertid torde det såsom regel förhålla sig sä, att det arbete, kommissionären,
vilken vanligen är i ämbetsverket anställd tjänsteman, har att såsom
kommissionär utföra, helt eller till övervägande delen förrättas under arbetstiden
å tjänsterummet. Vid sådant förhållande synes det kunna sättas i
fråga, om icke en sådan omläggning av kommissionärsskapet borde äga rum,
att kommissionärsfunktionerna inom vederbörande verk pålades någon eller
några befattningshavare inom verket såsom en del av deras ordinarie tjänsteåligganden.
Dessa befattningshavare skulle följaktligen hava att biträda
allmänheten på sätt kommissionärer na för närvarande författningsenligt
hava att göra, men utan att härför utöver vanliga löneförmåner uppbära
någon gottgörelse av parterna. I stället borde fastställas vissa efter ärendenas
beskaffenhet anpassade avgifter, vilka eventuellt i form av stämpelavgifter
skulle ingå till statsverket. Detta skulle på sådant sätt kunna tillgodogöras
en icke obetydlig inkomst.
Det synes revisorerna önskvärt, att vid den pågående utredningen tiv
frågan om omarbetning av kommissionärskungörelsen nu ifrågasätta anordning
jämväl kommer under närmare omprövning.»
Såsom revisorerna framhållit, uttalade 1925 års riksdag såsom sin mening,
att det måste anses önskvärt, att gällande föreskrifter rörande kommissionärer
hos statsmyndigheter omarbetades med hänsyn till numera inträdda
förhållanden, ävensom att föreskrifterna gåves ett i sa måtto utsträckt tilllämplighetsområde,
att därunder innefattades i möjligaste mån samtliga fall,
där allmänheten hänvände sig till en hos viss myndighet anställd kommissionär
i avsikt att erhålla biträde med ärende, som folie under myndighetens
verksamhetsområde. Riksdagen hemställde också, att Eders Kungl. Maj:t
måtte snarast möjligt föranstalta om en omarbetning i av riksdagen angiven
riktning av berörda föreskrifter.
I samband med den utredning, som sålunda av riksdagen begärts, synas
de av revisorerna anförda synpunkterna i fråga om anställande av och ersättning
till kommissionärer böra komma under omprövning. Det synes
nämligen riksdagen, som om starka skäl kunde anföras för en omläggning
av kommissionärsinstitutionen på sätt revisorerna ifrågasatt.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t måtte i samband med den av 1925 års riksdag begärda omarbetningen
av föreskrifterna i kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av
kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter
jämväl taga under övervägande de av riksdagens revisorer i ovan
berörda uttalande anförda synpunkterna.
12
Riksdagens skrivelse Nr 107.
4:o)
Ersättning åt befattningshavare för genom förbrytelse åsamkad skada.
Under iinansdepartementet, § 51, hava revisorerna redogjort för ett fall,
då en tulltjänsteman under tjänsteutövning tillskyndats skada, och den gottgörelse,
som i anledning härav tillerkänts honom av tullverket.
Revisorerna hava till denna redogörelse anknutit följande uttalande:
»Revisorerna hava genom den redogörelse, de här ovan lämnat för ifrågavarande
ärende, velat fästa uppmärksamheten på att de nu i ämnet gällande
författningsbestämmelserna icke synas lämna tulltjänstemännen det rättsskydd,
som enligt revisorernas mening borde tillkomma dem med hänsyn
till den många gånger farliga bevakningstjänst, de ha att utföra. Visserligen
har nu ifrågavarande tulltjänsteman av billighetsskäl tillerkänts en
viss ersättning ur anslaget till hemliga utgifter, men då skada, som här är
fråga, icke torde kunna hänföras till olycksfall i tjänsten, lärer tulltjänsteman
likväl icke vara berättigad att av tullverket erhålla ersättning för dylik
skada. Revisorerna vilja särskilt framhålla den betydelse i kampen mot
smugglingen det enligt revisorernas mening måste hava, att de med bevakningen
sysselsatta känna sig tryggade mot den skada i ekonomiskt och andra
hänseenden, som genom överfall i tjänsteutövning kan drabba dem. Revisorerna
ifrågasätta därför sådan ändring av nu gällande författningsbestämmelser,
att tullverket i första hand blir ersättningsskyldigt till vederbörande
tjänsteman för skada, som ovan sagts.»
Förklaring har avgivits av generaltullstyrelsen, som ej haft något att
erinra mot revisorernas förslag men framhållit, att motsvarande önskemål
torde göra sig gällande även å andra förvaltningsområden.
I likhet med revisorerna finner riksdagen av omständigheterna påkallat, att
sådan ändring vidtages i vederbörande avlöningsbestämmelser, att därav
otvetydigt framgår, att sjukdom på grand av skada, som genom förbrytelse
tillskyndas befattningshavare vid tullverket under tjänsteutövning, skall
anses som olycksfall i tjänsten. Visserligen måste en dylik föreskrift äga
särskild betydelse för tjänstemän vid tullverket, men då liknande fall torde
kunna inträffa även inom andra grenar av förvaltningen, anser riksdagen,
att en blivande bestämmelse i ämnet bör omfatta samtliga befattningshavare
i statens tjänst.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa sådan omarbetning av gällande bestämmelser
om ersättning åt befattningshavare i statens tjänst vid olycksfall i tjänsten,
att därunder må innefattas jämväl sådana fall, då dylik befattningshavare
genom förbrytelse åsamkas skada under tjänsteutövning, samt för riksdagen
framlägga förslag i berörda hänseende.
Riksdagens skrivelse Nr 107.
13
5:o)
Kontrollen över domkapitlens medelsförvaltning.
Under ecklesiastikdepartementet, § 59, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan om medelsförvaltningen hos domkapitlen.
Revisorerna hava anfört följande:
»Revisorerna hava uppmärksammat, att domkapitlen i sina till riksräkenskapsverket
avlämnade räkenskaper icke upptagit till redovisning vissa av
domkapitlen förvaltade fonder och kassor samt att dessa medel enligt uppgift
endast underkastas granskning av revisorer, utsedda av domkapitlen
själva eller i vissa fall av stiftens prästerskap.
För att närmare utröna arten av dylika fondmedel hava uppgifter härom
införskaffats från fyra domkapitel, nämligen från domkapitlen i Uppsala,
Växjö, Göteborg och Luleå. Därvid har inhämtats, att de fonder, vilka av
nämnda domkapitel i redovisningshänseende behandlats på sätt ovan sagts,
huvudsakligen tillkommit genom donationer, frivilliga sammanskott av
prästerskapet eller genom kapitalisering av vissa försäljnings- och ränte
medel.
.
Fondernas antal uppgå för ifrågavarande fyra domkapitel till ett sjuttiotal
med en sammanlagd kapitalbehållning å omkring 1,600,000 kronor. Avkastningen
av desamma disponeras huvudsakligen för understöd till präster
och prästänkor inom stiften, för stipendier till teologie studerande samt förvissa
kyrkliga och sociala ändamål. Beträffande domkapitlet i Luleå har
särskilt uppmärksammats, att bland de av denna myndighet i förevarande
sammanhang uppgivna fonderna upptagits medel, vilka redovisats under
titeln ''Domkapitlens enskilda understödsfond’ och disponeras för avlöning
till domkapitlets extra befattningshavare utöver av riksdagen för ändamålet
anvisade anslagsmedel.
I fråga om sättet för granskningen av fondernas förvaltning har, såvitt
kunnat utrönas, endast beträffande två av dem i donationsbestämmelserna
uttryckligen angivits, att desamma skola granskas av. särskilda revisorer.
Enligt revisorernas mening måste det anses principiellt oriktigt, att medel
till så avsevärda belopp, som här ovan angivits, av offentlig myndighet förvaltas,
utan att berörda förvaltning underkastas den granskning och kontroll,
som eljest utövas med avseende å allmänna verks och myndigheters
medelsförvaltning och räkenskapsväsende. Givet är, att den revision, som.
på sätt i de flesta av förevarande fall synes förekomma, verkställes av
granskningsmän, vilka utses av den förvaltande myndigheten själv, icke kan
giva tillräcklig trygghet i fråga om granskningens effektivitet och tillförlitlighet.
På grund av den korta tid, som stått riksdagens revisorer till
buds, har det icke varit möjligt att framlägga utredning rörande motsvarande
förhållanden vid andra domkapitel än de ovan nämnda. Revisorerna
hava emellertid inhämtat, att jämväl vid dessa domkapitel medel
av liknande natur finnas, vilka hittills plägat undantagas från riksräkenskapsverkets
granskning. Det synes revisorerna önskvärt, att åtgärder vidtagas
för att samtliga här avsedda kassor och fonder må bliva, i likhet
med andra av domkapitlen omhänderhavda medel, underkastade vederbörlig
räkenskapsgranskning.
14 Riksdagens skrivelse Nr 107.
Ovanberörda av Luleå domkapitel vidtagna åtgärd, att av fondmedel till
vissa tjänstemän utbetala ersättning utöver den av Kungl. Maj:t i stat fastställda,
giver enligt revisorernas mening ytterligare stöd för önskvärdheten
av en mera verksam kontroll över domkapitlens förvaltning.»
Förklaringar hava avgivits av samtliga domkapitel och Stockholms stads
konsistorium.
Riksdagen delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att det måste
anses principiellt oriktigt, att medel till avsevärda belopp av offentlig
myndighet förvaltas utan att berörda förvaltning underkastas den granskning
och kontroll, som eljest utövas med avseende å allmänna verks och
myndigheters medelsförvaltning och räkenskapsväsende. Enligt riksdagens
mening måste det därför anses påkallat, att en förändring i de nuvarande
förhållandena beträffande domkapitlens medelsförvaltning vidtages i avsikt
att samma kontroll må erhållas över denna förvaltning som över annan
förvaltning av allmän natur. Givetvis bör den kontroll, som sålunda torde
böra anordnas, icke omfatta av domkapitlen förvaltade fondmedel av enskild
natur eller sådana donationsmedel, rörande vilka bestämmelser lämnats
om särskild revision och kontroll å förvaltningen. Den omständigheten, att
vissa medel blivit för särskilda ändamål donerade, torde däremot icke utgöra
något skäl för att desamma skola undandragas berörda kontroll. Riksdagen
anser följaktligen, att särskilda föreskrifter böra i nu ifrågavarande hänseende
utfärdas av Eders Kungl. Maj:t.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande anordnandet av kontroll över
domkapitlens ovan berörda medelsförvaltning samt utfärda de föreskrifter
i berörda hänseende, som må kunna anses erforderliga.
(ko)
Tillämpningen av viss avlöningsbestämmelse.
Under statens affärsverksamhet, statens vattenfallsverk, § 119, hava revisorerna
meddelat, att de uppmärksammat, att till en förste expeditionsvakt
inom vattenfallsstyrelsen utöver lönen utgått ersättning med 125 kronor i
månaden för övervakande av städningsarbete i vissa av vattenfallsstyrelsens
lokaler ävensom för utförande av passningstjänst.
Revisorerna hava i anledning härav anfört, att de utan att ingå på ett
bedömande av sättet för beräkning av den extra ersättning eller överhuvudtaget
behörigheten av den gjorda utbetalningen, som sålunda ansetts böra
tillkomma nämnda tjänsteman, ehuru jämväl härutinnan anledning till
erinringar syntes föreligga, ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke tjänstgöringen
för vaktpersonalen borde så kunna ordnas, att fullgörandet av de
åligganden, varom här vore fråga, kunde ingå i de ordinarie göromålen för
15
Riksdagens skrivelse Nr 107.
någon av de 13 förste expeditionsvakter, expeditionsvakter och kontorsvakter,
som funnes anställda i vattenfallsstyrelsen.
Förklaring har avgivits av vattenfallsstyrelsen, som därvid, bland annat,
framhållit, att ersättningen för göromålen, vilken för övrigt redan från och
med den 1 juli 1925 nedsatts till 90 kronor för månad, fastställts med hänsyn
till den tid utöver fastställd arbetstid, som uppskattningsvis beräknats
åtgå för desamma, samt till den övertidsersättning, som befattningshavaren
i fråga skulle äga att uppbära, därest hans extra arbete rubricerades såsom
övertidsarbete, vilket det ju faktiskt vore. Beslutet om ersättningen grundade
sig emellertid på bestämmelserna i 40 § av gällande avlöningsreglemente
för kommunikationsverken, jämförd med kommunikationsverkens lönekommittés
motivering till denna paragraf.
Att en omläggning av tjänstgöringstiden för någon av styrelsens vaktpersonal,
så att hans arbete komme att utföras huvudsakligen på morgnar
och eftermiddagar, skulle vara ur ekonomisk synpunkt fördelaktig, kunde
styrelsen ej finna. Då denna personal vore fullt sysselsatt under den ordinarie
arbetstiden, skulle en sådan åtgärd endast medföra, att en ökning av
den konstanta personalstyrkan måste göras för utförande av den befattningshavares
göromål, som avdelades till övervakande av städningen och skötande
av passningstjänsten.
Riksdagen kan för sin del icke finna, att den ersättning, vilken av revisorerna
här ovan berörts, kan anses hava utbetalts i överensstämmelse med
40 § av det för kommunikationsverken gällande avlöningsreglementet, och
vill riksdagen, gentemot vad vattenfallsstyrelsen i sin förklaring anfört, framhålla,
att det i förevarande fall icke är fråga om utförandet av städningsarbete
utan om tillsyn inom ämbetsverkets lokaler.
Emellertid framgår av vattenfallsstyrelsens förklaring, att 40 § i kommunikationsverkens
avlöningsreglemente tillämpas i viss mån olika emot vad
som är fallet med den likalydande 31 § i det för allmänna civilförvaltningen
gällande avlöningsreglementet. Detta måste givetvis medföra en betänklig
osäkerhet vid handhavandet av författningsbestämmelserna. På grund härav
har riksdagen ansett det vara önskvärt, att tillämpningsföreskrifter meddelas
av Eders Kungl. Maj:t för vinnande av en enhetlig författningstillämpning
å berörda område.
Riksdagen får därför anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta utfärda
föreskrifter i syfte att 40 § av det för kommunikationsverken gällande avlöningsreglementet
och 31 § av det för allmänna civilförvaltningen gällande
avlöningsreglementet komma att tillämpas efter ensartade grunder.
Stockholm den 23 mars 1926.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.