Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924— 30 juni 1925.

1926-03-23 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1926:107, Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924— 30 juni 1925.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 107.

i

Nr 107.

Godkänd av första kammaren den 23 mars 192(i.

Godkänd av andra kammaren den 23 mars l!)2(i.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år

1925 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924—

30 juni 1925.

(Statsutskottets utlåtande nr (>0j

Till Konungen.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 uti avgiven

berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver

avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen i nedan

nämnda ärenden anföra följande.

l:o)

Haga lustslott och park.

Under kungl. hov- och slottsstaterna, § 3, hava revisorerna redogjort för

de inkomstmedel, som under budgetåret 1924—1925 stått till förfogande för

Haga lustslott och park, ävensom rörande utgifter bestridda av sagda medel.

I anslutning härtill hava revisorerna anfört följande:

»Kevisorerna vilja till en början erinra om att föredragande departementschefen

enligt det vid propositionen nr 178 till 1916 års riksdag fogade statsrådsprotokollet

meddelat, att riksmarskalksämbetet hos Stockholms stads

myndigheter gjort framställning om beredande av något bidrag från stadens

sida till parkens underhåll från och med år 1917, samt för egen del uttalat,

att för framtiden syntes, med hänsyn till den användning området i allt

större utsträckning erhållit såsom folkpark, Stockholms stad skäligen böra

deltaga med årligt bidrag till dess underhåll. Enligt vad som framgår a\

samma riksdags skrivelse nr 215 delade riksdagen den uppfattning departementschefen

sålunda uttalat.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Riksdagens skrivelse Nr 107.

I anledning av ovanberörda hänvändelse till Stockholms stad beslöt staden

lämna ett bidrag till Hagaparkens underhåll och vård av 3,000 kronor, vilket

belopp sedan dess årligen utgått.

Då kronans årliga kostnader för Hagaparken numera betydligt överstiga

30,000 kronor, synes det av Stockholms stad lämnade bidraget, 3,000 kronor

icke stå i rimlig proportion till de fördelar staden och dess invånare hava

därigenom att parken är upplåten för allmänheten. Det torde jämväl böra

uppmärksammas att, då förenämnda bidrag år 1916 lämnades, kostnaderna

for Hagaparkens vård och underhåll samt avlöningen till där anställda

vakter uppgingo till omkring 13,000 kronor årligen, men att de numera

stigit till dubbla beloppet.

Det synes revisorerna vara nödvändigt, att från kronans sida det kravet

ställes pa staden, att densamma bör i allt väsentligt övertaga kronans kostnader

för bevakning och underhåll av Hagaparken.

Vid besöket lade revisorerna märke till att åtskilliga av de under slottsforvaltningens

vård stående byggnaderna i Hagaparken måste undergå genomgripande

reparationer för att icke förfalla. Medel härtill torde, såsom

levisorerna i annat sammanhang framhållit, kunna förväntas bliva disponibla

från Djurgårdskassan.»

Förklaring har avgivits av riksmarskalksämbetet, varvid jämväl överlämnats

ett från ståthållarämbetet på Ulriksdals och Haga slott infordrat

yttrande. Riksmål skalksämbetet har för sin del instämt i revisorernas uttalande,

att Stockholms stad borde i väsentligt högre grad än för närvarande

deltaga i kostnaderna för underhållet och framför allt bevakningen av den

såsom friluftspark för huvudstadens invånare i allt större användning tagna

Hagaparken. Därigenom kunde av slottskassans medel något större belopp än

för närvarande användas till slottets underhåll, vilket under en följd av år

på grund av bristande medel måst till vissa delar eftersättas.

Riksdagen vill erinia om att 1925 ars riksdag, enligt vad som framgår

av dess skrivelse nr 108, i anslutning till vissa av 1924 års statsrevisorer

framhållna synpunkter, vilka sedermera upptagits i särskilda inom riksdagen

väckta motioner, ansett det önskvärt, att underhandlingar inleddes

med Stockholms stad, i syfte att ernå stadens medverkan till bestridande av

underhållet av kungl. Djurgården i Stockholm. Då staten under en lång

följd av år fått ensam bestrida de med ifrågavarande underhåll förenade

kostnaderna, vilka i allt väsentligt kommit Stockholms stads invånare till

del, därigenom att de ägt till promenadplats utnyttja Djurgårdsområdet,

borde denna fråga icke få sammankopplas med vissa andra av riksdagen i

dess skrivelse nr 107 berörda frågor av ekonomisk art, vilka riksdagen ansett

böra göras till föremål för närmare utredning. Riksdagen anhöll i

anledning härav, att Eders Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åvägabringande

av överenskommelse mellan staten och Stockholms stad för erhållande

från stadens sida av ökat bidrag till vägar och parker å Djurgården i

Stockholm.

Deri mening, som riksdagen sålunda uttalat beträffande ordnandet av det

framtida underhållet av Djurgårdsområdet, synes i lika hög grad kunna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 107. 9

göras gällande beträffande underhållet av Hagaparken. Riksdagen har därför

ansett sig höra påyrka, att Stockholms stad, vars innevånare draga nytta

av Hagaparken, i väsentligt högre grad än hittills åtager sig att bestrida

de med parkens underhåll och vård förenade kostnaderna. Detta synes

riksdagen lämpligast kunna ske i den formen, att Stockholms stad lämnai

årligt bidrag till Hagaparkens underhåll med belopp, varom överenskommelse

snarast möjligt synes höra träffas mellan staten och stadens myndigheter.

På grund av vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen anhålla, att

Eders Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åvägabringande av överenskommelse

mellan staten och Stockholms stad för erhållande från stadens

sida av väsentligt ökat bidrag till vård och underhåll av parken vid Haga

lustslott.

2:o)

Dj urgård skassau.

Under kungl. hov- och slottsstaterna, § 4, hava revisorerna meddelat eu

kortfattad översikt över av riksdagen i fråga om Djurgårdskassan gjorda

uttalanden och vidtagna dispositioner samt lämnat en redogörelse för kassans

förvaltning under år 1924.

I anslutning härtill hava revisorerna anfört, bland annat, att såväl

med hänsyn till vissa av revisorerna förut framhållna omständigheter

som med tanke på att hyresinkomsterna borde kunna avsevärt ökas

och förvaltningskostnaderna nedbringas, man kunde hava grundad anledning

beräkna en väsentlig höjning i de överskottsmedel, som under de

närmaste åren skulle kunna disponeras från Djurgårdskassan. Eu sådan

ökning vore ock av behovet påkallad, bland annat därför att, enligt v ad

revisorerna inhämtat, vid åtskilliga av de kungl. lustslotten behov förelåge

av i vissa fall ganska omfattande reparationsarbeten, som kräva avsevärda

belopp.

Det syntes revisorerna önskvärt, att möjlighet bereddes riksdagen att varje

år på ett mera ingående och allsidigt sätt pröva användningen av Djurgårdskassans

medel och därå uppkommande överskott. Det borde där\ id

kunna ifrågasättas, huruvida icke det lämpligaste tillvägagångssättet skulle

vara att i stället för de särskilda riksstatsanslag, som nu anvisades till olika

kungl. lustslott, uppfördes ett gemensamt anslag av reservationsanslags natur

för underhåll och reparation av nämnda slott, varvid särskilda stater

för de olika slotten med därtill hörande kungsgårdar borde fastställas. Å

detta anslag syntes dessutom böra till riksmarskalksämbetets disposition

ställas lämpligt årligt belopp för sådana reparationer eller ombyggnader,

som icke vore att hänföra till ordinarie underhåll. Genom nu angivna förfarande

vunnes den fördelen, att de årliga överskotten i Djurgårdskassan

kunde tagas i beräkning vid fastställande av det för ifrågavarande ändamål

behövliga riksstatsanslaget. De medel, som av riksdagen behövde anvisas

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 107.

lör samtliga nu nämnda ändamål, skulle vid sådant förhållande kunna

minskas med de årliga överskotten i Djurgårdskassan. I samband med beviljande

av nämnda anslag syntes särskild stat böra fastställas för Djurgårdskassan.

Denna kassas förvaltning skulle härigenom för framtiden

komma att underkastas riksdagens prövning ävensom regelbunden granskning

av dess revisorer. *

Förklaring har avgivits av riksmarskalksämbetet, varvid jämväl överlämnats

ett från djurgårdsförvaltningen infordrat yttrande. Riksmarskalksämbetet

har härvid, efter att hava lämnat en historisk översikt rörande

Konungens dispositionsrätt över Djurgården, anfört, att ämbetet icke ansåge

påkallat att vidtaga någon ändring i hittills följda bestämmelser rörande

Djurgårdens eller Djurgårdskassans förvaltning. Då därtill komme att

ämbetet städse, så snart möjlighet därtill yppade sig, till Eders Kungl.

Maj:ts och riksdagens prövning hänsköte uppkomna frågor om disposition för

de kungl. slottens räkning och behov av möjligen tillgängliga överskottsmedel

i Djurgårdskassan, kunde ämbetet för sin del icke instämma i det av statsrevisorerna

uttalade önskemålet, att möjlighet må beredas riksdagen att mera

ingående och allsidigt än för närvarande pröva användningen av Djurgårdskassans

medel och därå uppkommande överskott.

Riksmarskalksämbetet ansåge sig därför icke heller hava anledning närmare

ingå på av statsrevisorerna ifrågasatt ändring rörande det nuvarande

anvisandet av riksstatsanslag för lustslotten m. m. Riksmarskalksämbetet

vore emellertid fortfarande som hittills städse berett att, jämte tillhandahållande

av erforderliga meddelanden och utredningar rörande Djurgårdens

och Djurgårdskassans förvaltning, medverka till att för slottens behov och

räkning toges i anspråk så stora delar av Djurgårdskassans eventuella överskottsmedel,

som vore förenliga med ansvaret för handhavandet av det riksmarskalksämbetet

i nåder anförtrodda uppdraget med förvaltningen och

vården av den till Konungens disposition ställda Djurgården.

På grund av den användning Djurgårdskassans överskottsmedel under de

senaste aren erhållit, varigenom dessa medel numera i huvudsak tagas i

anspråk för ändamål, som falla under riksdagens prövningsrätt, har riksdagen

ansett vad revisorerna anfört vara värt allt beaktande. Riksdagen har på

grund härav funnit sig böra anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte verkställa

utredning rörande de i revisorernas uttalande berörda spörsmålen

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen må föranleda.

3:o)

Kommissionärsarvoden.

Under socialdepartementet, § 35, hava revisorerna redogjort för en av

dem verkställd undersökning i fråga om arvoden till kommissionärer vid

statsdepartement in. fl. ämbetsverk.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 107.

Revisorerna hava i samband därmed gjort följande uttalande:

»Den av revisorerna nu företagna undersökningen ger vid handen, att

kommissionärsverksamheten har en betydande omfattning och att även om

man endast ser till de arvoden, som debiterats i enlighet med kommissionärskungörelsen,

avsevärda belopp inflyta i form av dylika arvoden. Påtagligt

är, att från allmänhetens sida ett behov föreligger att inom olika statliga

institutioner äga tillgång till befattningshavare, till vilkas åligganden hör

att tillhandagå rättssökande i de avseenden, som omtalas i nämnda kungörelse.

Emellertid torde det såsom regel förhålla sig sä, att det arbete, kommissionären,

vilken vanligen är i ämbetsverket anställd tjänsteman, har att såsom

kommissionär utföra, helt eller till övervägande delen förrättas under arbetstiden

å tjänsterummet. Vid sådant förhållande synes det kunna sättas i

fråga, om icke en sådan omläggning av kommissionärsskapet borde äga rum,

att kommissionärsfunktionerna inom vederbörande verk pålades någon eller

några befattningshavare inom verket såsom en del av deras ordinarie tjänsteåligganden.

Dessa befattningshavare skulle följaktligen hava att biträda

allmänheten på sätt kommissionärer na för närvarande författningsenligt

hava att göra, men utan att härför utöver vanliga löneförmåner uppbära

någon gottgörelse av parterna. I stället borde fastställas vissa efter ärendenas

beskaffenhet anpassade avgifter, vilka eventuellt i form av stämpelavgifter

skulle ingå till statsverket. Detta skulle på sådant sätt kunna tillgodogöras

en icke obetydlig inkomst.

Det synes revisorerna önskvärt, att vid den pågående utredningen tiv

frågan om omarbetning av kommissionärskungörelsen nu ifrågasätta anordning

jämväl kommer under närmare omprövning.»

Såsom revisorerna framhållit, uttalade 1925 års riksdag såsom sin mening,

att det måste anses önskvärt, att gällande föreskrifter rörande kommissionärer

hos statsmyndigheter omarbetades med hänsyn till numera inträdda

förhållanden, ävensom att föreskrifterna gåves ett i sa måtto utsträckt tilllämplighetsområde,

att därunder innefattades i möjligaste mån samtliga fall,

där allmänheten hänvände sig till en hos viss myndighet anställd kommissionär

i avsikt att erhålla biträde med ärende, som folie under myndighetens

verksamhetsområde. Riksdagen hemställde också, att Eders Kungl. Maj:t

måtte snarast möjligt föranstalta om en omarbetning i av riksdagen angiven

riktning av berörda föreskrifter.

I samband med den utredning, som sålunda av riksdagen begärts, synas

de av revisorerna anförda synpunkterna i fråga om anställande av och ersättning

till kommissionärer böra komma under omprövning. Det synes

nämligen riksdagen, som om starka skäl kunde anföras för en omläggning

av kommissionärsinstitutionen på sätt revisorerna ifrågasatt.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t måtte i samband med den av 1925 års riksdag begärda omarbetningen

av föreskrifterna i kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av

kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter

jämväl taga under övervägande de av riksdagens revisorer i ovan

berörda uttalande anförda synpunkterna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 107.

4:o)

Ersättning åt befattningshavare för genom förbrytelse åsamkad skada.

Under iinansdepartementet, § 51, hava revisorerna redogjort för ett fall,

då en tulltjänsteman under tjänsteutövning tillskyndats skada, och den gottgörelse,

som i anledning härav tillerkänts honom av tullverket.

Revisorerna hava till denna redogörelse anknutit följande uttalande:

»Revisorerna hava genom den redogörelse, de här ovan lämnat för ifrågavarande

ärende, velat fästa uppmärksamheten på att de nu i ämnet gällande

författningsbestämmelserna icke synas lämna tulltjänstemännen det rättsskydd,

som enligt revisorernas mening borde tillkomma dem med hänsyn

till den många gånger farliga bevakningstjänst, de ha att utföra. Visserligen

har nu ifrågavarande tulltjänsteman av billighetsskäl tillerkänts en

viss ersättning ur anslaget till hemliga utgifter, men då skada, som här är

fråga, icke torde kunna hänföras till olycksfall i tjänsten, lärer tulltjänsteman

likväl icke vara berättigad att av tullverket erhålla ersättning för dylik

skada. Revisorerna vilja särskilt framhålla den betydelse i kampen mot

smugglingen det enligt revisorernas mening måste hava, att de med bevakningen

sysselsatta känna sig tryggade mot den skada i ekonomiskt och andra

hänseenden, som genom överfall i tjänsteutövning kan drabba dem. Revisorerna

ifrågasätta därför sådan ändring av nu gällande författningsbestämmelser,

att tullverket i första hand blir ersättningsskyldigt till vederbörande

tjänsteman för skada, som ovan sagts.»

Förklaring har avgivits av generaltullstyrelsen, som ej haft något att

erinra mot revisorernas förslag men framhållit, att motsvarande önskemål

torde göra sig gällande även å andra förvaltningsområden.

I likhet med revisorerna finner riksdagen av omständigheterna påkallat, att

sådan ändring vidtages i vederbörande avlöningsbestämmelser, att därav

otvetydigt framgår, att sjukdom på grand av skada, som genom förbrytelse

tillskyndas befattningshavare vid tullverket under tjänsteutövning, skall

anses som olycksfall i tjänsten. Visserligen måste en dylik föreskrift äga

särskild betydelse för tjänstemän vid tullverket, men då liknande fall torde

kunna inträffa även inom andra grenar av förvaltningen, anser riksdagen,

att en blivande bestämmelse i ämnet bör omfatta samtliga befattningshavare

i statens tjänst.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t måtte låta verkställa sådan omarbetning av gällande bestämmelser

om ersättning åt befattningshavare i statens tjänst vid olycksfall i tjänsten,

att därunder må innefattas jämväl sådana fall, då dylik befattningshavare

genom förbrytelse åsamkas skada under tjänsteutövning, samt för riksdagen

framlägga förslag i berörda hänseende.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 107.

13

5:o)

Kontrollen över domkapitlens medelsförvaltning.

Under ecklesiastikdepartementet, § 59, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan om medelsförvaltningen hos domkapitlen.

Revisorerna hava anfört följande:

»Revisorerna hava uppmärksammat, att domkapitlen i sina till riksräkenskapsverket

avlämnade räkenskaper icke upptagit till redovisning vissa av

domkapitlen förvaltade fonder och kassor samt att dessa medel enligt uppgift

endast underkastas granskning av revisorer, utsedda av domkapitlen

själva eller i vissa fall av stiftens prästerskap.

För att närmare utröna arten av dylika fondmedel hava uppgifter härom

införskaffats från fyra domkapitel, nämligen från domkapitlen i Uppsala,

Växjö, Göteborg och Luleå. Därvid har inhämtats, att de fonder, vilka av

nämnda domkapitel i redovisningshänseende behandlats på sätt ovan sagts,

huvudsakligen tillkommit genom donationer, frivilliga sammanskott av

prästerskapet eller genom kapitalisering av vissa försäljnings- och ränte
medel.

.

Fondernas antal uppgå för ifrågavarande fyra domkapitel till ett sjuttiotal

med en sammanlagd kapitalbehållning å omkring 1,600,000 kronor. Avkastningen

av desamma disponeras huvudsakligen för understöd till präster

och prästänkor inom stiften, för stipendier till teologie studerande samt förvissa

kyrkliga och sociala ändamål. Beträffande domkapitlet i Luleå har

särskilt uppmärksammats, att bland de av denna myndighet i förevarande

sammanhang uppgivna fonderna upptagits medel, vilka redovisats under

titeln ''Domkapitlens enskilda understödsfond’ och disponeras för avlöning

till domkapitlets extra befattningshavare utöver av riksdagen för ändamålet

anvisade anslagsmedel.

I fråga om sättet för granskningen av fondernas förvaltning har, såvitt

kunnat utrönas, endast beträffande två av dem i donationsbestämmelserna

uttryckligen angivits, att desamma skola granskas av. särskilda revisorer.

Enligt revisorernas mening måste det anses principiellt oriktigt, att medel

till så avsevärda belopp, som här ovan angivits, av offentlig myndighet förvaltas,

utan att berörda förvaltning underkastas den granskning och kontroll,

som eljest utövas med avseende å allmänna verks och myndigheters

medelsförvaltning och räkenskapsväsende. Givet är, att den revision, som.

på sätt i de flesta av förevarande fall synes förekomma, verkställes av

granskningsmän, vilka utses av den förvaltande myndigheten själv, icke kan

giva tillräcklig trygghet i fråga om granskningens effektivitet och tillförlitlighet.

På grund av den korta tid, som stått riksdagens revisorer till

buds, har det icke varit möjligt att framlägga utredning rörande motsvarande

förhållanden vid andra domkapitel än de ovan nämnda. Revisorerna

hava emellertid inhämtat, att jämväl vid dessa domkapitel medel

av liknande natur finnas, vilka hittills plägat undantagas från riksräkenskapsverkets

granskning. Det synes revisorerna önskvärt, att åtgärder vidtagas

för att samtliga här avsedda kassor och fonder må bliva, i likhet

med andra av domkapitlen omhänderhavda medel, underkastade vederbörlig

räkenskapsgranskning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Riksdagens skrivelse Nr 107.

Ovanberörda av Luleå domkapitel vidtagna åtgärd, att av fondmedel till

vissa tjänstemän utbetala ersättning utöver den av Kungl. Maj:t i stat fastställda,

giver enligt revisorernas mening ytterligare stöd för önskvärdheten

av en mera verksam kontroll över domkapitlens förvaltning.»

Förklaringar hava avgivits av samtliga domkapitel och Stockholms stads

konsistorium.

Riksdagen delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att det måste

anses principiellt oriktigt, att medel till avsevärda belopp av offentlig

myndighet förvaltas utan att berörda förvaltning underkastas den granskning

och kontroll, som eljest utövas med avseende å allmänna verks och

myndigheters medelsförvaltning och räkenskapsväsende. Enligt riksdagens

mening måste det därför anses påkallat, att en förändring i de nuvarande

förhållandena beträffande domkapitlens medelsförvaltning vidtages i avsikt

att samma kontroll må erhållas över denna förvaltning som över annan

förvaltning av allmän natur. Givetvis bör den kontroll, som sålunda torde

böra anordnas, icke omfatta av domkapitlen förvaltade fondmedel av enskild

natur eller sådana donationsmedel, rörande vilka bestämmelser lämnats

om särskild revision och kontroll å förvaltningen. Den omständigheten, att

vissa medel blivit för särskilda ändamål donerade, torde däremot icke utgöra

något skäl för att desamma skola undandragas berörda kontroll. Riksdagen

anser följaktligen, att särskilda föreskrifter böra i nu ifrågavarande hänseende

utfärdas av Eders Kungl. Maj:t.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande anordnandet av kontroll över

domkapitlens ovan berörda medelsförvaltning samt utfärda de föreskrifter

i berörda hänseende, som må kunna anses erforderliga.

(ko)

Tillämpningen av viss avlöningsbestämmelse.

Under statens affärsverksamhet, statens vattenfallsverk, § 119, hava revisorerna

meddelat, att de uppmärksammat, att till en förste expeditionsvakt

inom vattenfallsstyrelsen utöver lönen utgått ersättning med 125 kronor i

månaden för övervakande av städningsarbete i vissa av vattenfallsstyrelsens

lokaler ävensom för utförande av passningstjänst.

Revisorerna hava i anledning härav anfört, att de utan att ingå på ett

bedömande av sättet för beräkning av den extra ersättning eller överhuvudtaget

behörigheten av den gjorda utbetalningen, som sålunda ansetts böra

tillkomma nämnda tjänsteman, ehuru jämväl härutinnan anledning till

erinringar syntes föreligga, ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke tjänstgöringen

för vaktpersonalen borde så kunna ordnas, att fullgörandet av de

åligganden, varom här vore fråga, kunde ingå i de ordinarie göromålen för

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens skrivelse Nr 107.

någon av de 13 förste expeditionsvakter, expeditionsvakter och kontorsvakter,

som funnes anställda i vattenfallsstyrelsen.

Förklaring har avgivits av vattenfallsstyrelsen, som därvid, bland annat,

framhållit, att ersättningen för göromålen, vilken för övrigt redan från och

med den 1 juli 1925 nedsatts till 90 kronor för månad, fastställts med hänsyn

till den tid utöver fastställd arbetstid, som uppskattningsvis beräknats

åtgå för desamma, samt till den övertidsersättning, som befattningshavaren

i fråga skulle äga att uppbära, därest hans extra arbete rubricerades såsom

övertidsarbete, vilket det ju faktiskt vore. Beslutet om ersättningen grundade

sig emellertid på bestämmelserna i 40 § av gällande avlöningsreglemente

för kommunikationsverken, jämförd med kommunikationsverkens lönekommittés

motivering till denna paragraf.

Att en omläggning av tjänstgöringstiden för någon av styrelsens vaktpersonal,

så att hans arbete komme att utföras huvudsakligen på morgnar

och eftermiddagar, skulle vara ur ekonomisk synpunkt fördelaktig, kunde

styrelsen ej finna. Då denna personal vore fullt sysselsatt under den ordinarie

arbetstiden, skulle en sådan åtgärd endast medföra, att en ökning av

den konstanta personalstyrkan måste göras för utförande av den befattningshavares

göromål, som avdelades till övervakande av städningen och skötande

av passningstjänsten.

Riksdagen kan för sin del icke finna, att den ersättning, vilken av revisorerna

här ovan berörts, kan anses hava utbetalts i överensstämmelse med

40 § av det för kommunikationsverken gällande avlöningsreglementet, och

vill riksdagen, gentemot vad vattenfallsstyrelsen i sin förklaring anfört, framhålla,

att det i förevarande fall icke är fråga om utförandet av städningsarbete

utan om tillsyn inom ämbetsverkets lokaler.

Emellertid framgår av vattenfallsstyrelsens förklaring, att 40 § i kommunikationsverkens

avlöningsreglemente tillämpas i viss mån olika emot vad

som är fallet med den likalydande 31 § i det för allmänna civilförvaltningen

gällande avlöningsreglementet. Detta måste givetvis medföra en betänklig

osäkerhet vid handhavandet av författningsbestämmelserna. På grund härav

har riksdagen ansett det vara önskvärt, att tillämpningsföreskrifter meddelas

av Eders Kungl. Maj:t för vinnande av en enhetlig författningstillämpning

å berörda område.

Riksdagen får därför anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta utfärda

föreskrifter i syfte att 40 § av det för kommunikationsverken gällande avlöningsreglementet

och 31 § av det för allmänna civilförvaltningen gällande

avlöningsreglementet komma att tillämpas efter ensartade grunder.

Stockholm den 23 mars 1926.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.