Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående inflyttande av den med avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen närmare åns utlopp i Mörrumsbukten.
1926-05-08 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1926:181, Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående inflyttande av den med avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen närmare åns utlopp i Mörrumsbukten.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 181.
9
Nr 181.
Godkänd av första kammaren den 8 maj 1926- Godkänd av andra kammaren den 8 maj 1926.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående inflyttande av den med avseende å
laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen närmare
åns utlopp i Mörrumsbukten.
(Jordbruksutskottets utlåtande nr 43.)
Till Konungen.
I en den 25 februari 1926 dagtecknad proposition (nr 186) har Eders
Kungl. Maj:t, under åberopande av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit riksdagen att
dels, såvitt kronans rätt rörer, medgiva, att den för laxfisket i Mörrumsbukten
fastställda fredningslinjen må inflyttas till sträckningen Sternö udde
—Lörby kladd,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i samband med inflyttningen träffa
uppgörelse med ägarna till de enskilda laxfiskena i Mörrumsån om inlösen
av fiskena mot en ersättning, icke överstigande nuvarande taxeringsvärden,
dels ock medgiva, att för sagda inlösen erforderliga medel må utgå av
statens domäners fond.
I sammanhang härmed har riksdagen till behandling förehaft en inom riksdagens
andra kammare i anledning av förenämnda proposition väckt motion,
nr 405, vari hemställts, att riksdagen behagade bemyndiga Kungl. Maj:t
att, i samband med inflyttningen av den för laxfisket i Mörrumsbukten
fastställda fredningslinjen, träffa uppgörelse med ägarna till de enskilda
laxfiskena i Mörrumsån och Mörrumsbukten (Pukaviksfjorden) om inlösen av
fiskena mot en ersättning som, där ej uppgörelse på annat sätt kommer till
stånd, fastställes av en särskild nämnd, utsedd på sätt lagen om skiljemän
anger.
10
Riksdagens skrivelse Nr 181.
Laxfisket 1 Mörrumsån, vilket är bland landets mest givande, äges dels
av kronan dels av enskilda. Sedan gammalt är till förmån för nämnda
laxfiske genom fridlysning förbjudet att i Mörrumsbukten (Pukaviksfjorden)
innanför en viss »fredningslinje» (Listers huvud—Sternö udde) idka
laxfiske. Nämnda förbud att fiska lax i Mörrumsbukten förmenas vara
grundat på en sedan urminnes tid föreliggande rätt till dylik fredning av
laxens fria passage till Mörrumsån. Till stöd för sistnämnda uppfattning
åberopas bland annat en Kungl. Maj:ts dom den 27 mars 1867, vari
denna rätt skulle vara fastslagen. Sedermera har emellertid —■ bland annat
i den av kammarrättsrådet Dufwa i ämnet gjorda utredning — dragits i
tvivelsmål huruvida någon laglig rätt i berörda hänseende verkligen föreligger.
Taxeringsvärdet för kronans laxfiske är 422,000 kronor och för enskildas
laxfisken 355,500 kronor. Kronolaxfisket är utarrenderat mot en
årlig arrendeavgift av 21,100 kronor, varjämte arrendatorn årligen skall
betala ett belopp av 2,000 kronor att användas till bestridande av kostnader
för tillsyningsman vid fisket in. m. I den händelse försämring i laxfisket
skulle uppstå genom eventuell förflyttning av den nuvarande fredningslinjen,
äger arrendatorn rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften.
Under tidernas lopp har den fiskebefolkning, vars rätt till fiske i saltsjön
genom förenämnda fridlysning inskränkes, gjort upprepade försök att få
sagda fridlysning hävd eller området för densamma minskat. Riksdagen
har i skrivelser den 6 november 1823 och den 31 maj 1916 hos Eders Kungl.
Maj:t begärt utredning i ämnet. I sistnämnda skrivelse har riksdagen
anfört, bland annat, följande.
»De nuvarande förhållandena synas vara hart när olidliga för den talrika
fiskarebefolkning, som är bosatt utmed stränderna av Pukaviksfjorden
Enligt vad för riksdagen blivit upplyst, är denna befolkning under flera
månader på våren hänvisad till uteslutande laxfiske. Då detta icke får äga
rum innanför fredningslinjen, måste det nattliga fisket bedrivas antingen
utanför denna linje eller vid helt andra kuster. I förra fallet löpa fiskarena
dels risken att av ström och vindar i mörkret drivas innanför linjen, då de
få såväl fångst som redskap beslagtagna, dels kunna garnen komma att ligga
i de segelleder, som där gå fram, varvid det ej sällan lär inträffa, att passerande
båtar förstöra redskapen. Ofta föredraga fiskarena därför att ställa
färden till Bornholm eller tyska kusten, varvid de emellertid utsätta sig för
största fara vid de vanliga vårstormarna. Det har också vid upprepade
tillfällen inträffat, att fiskare, ibland hela fiskeflottiljer, förolyckats under
dylika färder. Även beträffande annat fiske än efter lax medföra de nuvarande
bestämmelserna svåra olägenheter för fiskarbefolkningen.»
Riksdagens förenämnda uttalande synes i huvudsak sammanfatta de skäl,
som förebragts för åvägabringande av ett förändrat sakernas tillstånd.
I anledning av riksdagens berörda skrivelse har den nu föreliggande utredningen
i ärendet verkställts. Såsom framgår av den härför i propositionen
lämnade redogörelsen kvarstår fortfarande oklarhet rörande de ifrågavarande
rättsliga förhållandena. I fråga om det inflytande ett borttagande
Riksdagens skrivelse Nr 181.
11
eller inflyttande av fredningslinjen skulle utöva på laxfisket i Mörrumsån
samt å laxbeståndet äro meningarna i viss mån delade. Enligt lantbruksstyrelsens
mening skulle emellertid anledning finnas antaga, att en inflyttning
av fredningslinjen, på sätt i propositionen föreslagits, icke skulle komma
att bliva av mera avsevärd betydelse för nämnda laxfiske eller innebära
någon fara för laxbeståndet.
Beträffande övriga myndigheters ställning till frågan torde böra nämnas,
att kammarkollegium och länsstyrelsen i Blekinge län tillstyrkt fredniugslinjens
inflyttande under det att domänstyrelsen ställt sig avvisande häremot.
Departementschefen har anfört följande motivering för nu föreliggande
förslag:
»Det torde såsom riksdagen i sin skrivelse framhållit samt jämväl av de i
ärendet avgivna yttrandena framgår vara nödvändigt att undanröja åtminstone
de största svårigheterna och olägenheterna, som genom fridlysningsbestämmelserna
uppkommit för fiskebefolkningen vid Mörrumsbukten
i fråga om det för deras livsuppehälle nödvändiga laxfisket.
Man kan dock därvid enligt min mening inskränka sig till att inflytta
den s. k. fredningslinjen till sträckningen Sternö udde—Lörby kladd. Visserligen
har en del av fiskebefolkningen vid Mörrumsbukten uttalat sig fölen
sträckning något närmare åmynningen, men Listerlandets fiskeriförening,
som måste betraktas som en representant för sagda befolkning, har förklarat
den av mig nu föreslagna sträckningen vara fullt tillfredsställande.
I vad mån en dylik inflyttning av fredningslinjen kommer att menligt
inverka på laxfisket i Mörrumsån kan, såsom framgår av lantbruksstyrelsens
yttrande, icke på förhand utredas, men har man all anledning antaga,
att en sådan åtgärd icke kommer att medföra några svårare påföljder för
laxbeståndet i Mörrumsån.
Även om Kungl. Maj:t i kraft av sin administrativa myndighet skulle vara
formellt oförhindrad att vidtaga ändring med avseende å fridlysningsbestämmelserna,
synes en sådan åtgärd icke vara att utan vidare förorda. Uppenbart
är nämligen att, därest Kungl. Maj:t inskränker det fridlysta området,
fiskebefolkningen med fog kan anse sig äga rätt bedriva fiske i enlighet med
de nya bestämmelserna samt anse staten hava iklätt sig garanti för att en dylik
rätt verkligen förefinnes. Emellertid göra ju ägarna till laxfiskena i Mörrumsån
gällande, att de på grund av urminnes hävd äga rätt förbjuda laxfiske
i Mörrumsbukten intill den nuvarande fredningslinjen, samt åberopa till
stöd för sin mening bland annat Kungl. Maj:ts den 27 mars 1867 meddelade
dom. Skulle så vara, att ägarna till åfiskena verkligen äga en dylik rätt,
kunna de uppenbarligen i rättegångsväg göra denna rätt gällande, oavsett
att fridlysningsbestämmelserna blivit av Kungl. Maj:t i administrativ ordning
ändrade, samt talan sålunda komma att föras mot fiskare, som vid
utövande av sitt näringsfång i god tro följt de nya fridlysningsbestämmelserna
men därvid eventuellt överskridit den nu gällande fredningslinjen.
Hänsyn till de enskilda fiskeägarnas rätt har också vid flerfaldiga tillfällen
föranlett statsmakterna att avslå gjorda framställningar om ändring i fridlysningsbestämmelserna.
Vidare är uppenbart, att även om, såsom jag påpekat, den av mig föreslagna
inflyttningen av fredningslinjen endast komme att hava en ringa inverkan
på laxfisket i Mörrumsån, värdena på laxfiskena i ån likväl kunde komma
att, innan den verkliga skadan å desamma blivit fastslagen, starkt på
-
12
Riksdagens skrivelse Nr 181.
verkas i nedåtgående riktning. Billigheten torde därför kräva, att staten, som
genom sina i århundraden upprätthållna fridlysningsbestämmelser givit
åfiskenas ägare anledning antaga, att den dem härigenom tillagda förmånen
vore säkerställd, söker gottgöra dem för i angivna avseende uppkommande
olägenheter.
Med hänsyn till ovan anförda omständigheter bör enligt min mening en
ändring av fridlysningsbestämmelserna icke ske utan att uppgörelse om möjligt
först äger rum med de enskilda ägarna till laxfiskena i Mörrumsån. En
sådan uppgörelse kan komma till stånd antingen därigenom att staten inlöser
de enskilda laxfiskena eller därigenom att dessas ägare tillerkännes
ersättning för den skada, som kan visas hava drabbat fiskena genom
ändringen i fridlysningsbestämmelserna. Med hänsyn till omöjligheten att
för närvarande ens närmelsevis bestämma denna skada samt till att, därest
ersättning skulle utgå och då först efter flera års förlopp, denna säkerligen
i ett stort antal fall komme att tillfalla annan än den, som verkligen drabbats
av värdeminskningen i fisket, är jag av den uppfattningen att staten om
möjligt bör, mot en ersättning ej överstigande taxeringsvärdet, inlösa de
enskilda laxfiskena. Er ekonomisk synpunkt torde en dylik inlösen av fiskena
för kronan icke ställa sig ogynnsammare än en framtida skadereglering.
Att märka är nämligen, att ifrågavarande kronolaxfiske i arrendeinkomst
inbringar fem procent på taxeringsvärdet. Enligt vad jag inhämtat lämna
de utarrenderade enskilda laxfiskena i Mörrum en än högre förräntning av
taxeringsvärdet, varför all anledning föreligger att antaga, att de inlösta
fiskena skulle komma att väl förränta det nedlagda kapitalet. På grund
härav synas medel till inlösningen av fiskena — vilka i likhet med kronolaxfiskena
böra ställas under domänstyrelsens förvaltning — kunna tagas
ur domänfonden. Skulle det framdeles visa sig, att laxfiskena i ån genom
inskränkningen av det fridlysta området rönt sådan inverkan, att lösesumman
verkligen icke kan förräntas genom avkastningen från fiskena,
vilket emellertid av vad ovan härom anförts synes föga troligt, kan då tagas
under omprövning i vad mån och på vad sätt ersättning härför bör beredas
domänfonden.
Skulle uppgörelse på ovan angivna villkor icke kunna komma till stånd,
torde ytterligare böra övervägas, huruvida ej ändringen i fridlysningsbestämmelserna
ändock bör äga rum.»
Det torde numera framstå såsom uppenbart, att åtgärder böra vidtagas
för undanröjande av de påtagliga missförhållanden, som på grund av
ifrågavarande, till skydd för kronans ekonomiska intresse tillkomna fridlysning
råda beträffande fisket i Mörrumsbukten. Eders Kungl. Maj:ts
förslag synes riksdagen möjliggöra en tillfredsställande lösning av denna
invecklade fråga.
Beträffande sättet för bestämmande av lösenbeloppen för de enskilda laxfiskena
hava motionärerna ansett, att, där uppgörelse ej på annat sätt
komme till stånd, detta borde ske genom anlitande av skiljemannaförfarande.
Riksdagen, som anser, att det bör ankomma på Eders Kungl. Maj:t att finna
former för ifrågavarande uppgörelser, har icke funnit lämpligt att i detta
hänseende fastslå ett obligatoriskt skiljemannaförfarande. Den av Eders
Kungl. Maj:t föreslagna maximigränsen för lösenbeloppet, det nuvarande
taxeringsvärdet, anser riksdagen för sin del böra kvarstå i så måtto, att
Riksdagens skrivelse Nr 181.
13
laxfiskenas nuvarande sammanlagda taxeringsvärde icke bör överskridas vid
inlösen av de särskilt taxerade laxfiskena. Med hänsyn till motionärernas
uppgift om förefintligheten av laxfiskerättigheter, som icke skulle vara särskilt
taxerade, förutsätter riksdagen att, därest så skulle vara förhållandet,
vederbörlig uppskattning av dylikt fiskes värde genom Eders Kungl. Maj:ts
försorg må kunna äga rum.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anmäla, att riksdagen
bifallit ifrågavarande proposition nr 186.
Stockholm den 8 maj 1926.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.