Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny provinsialläkartaxa jämte i ämnet väckta motioner.

1926-05-04 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1926:192, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny provinsialläkartaxa jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 192.

1

m- 192.

Godkänd av första kammaren den 4 maj 1926.

Godkänd av andra kammaren den 4 maj 1926.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till ny provinsialläkartaxa

jämte i ämnet väckta motioner.

(Statsutskottets utlåtande nr 93.)

Till Konungen.

I en till riksdagen avlåten, den 5 februari 1926 dagtecknad proposition,

nr 75, har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, begärt riksdagens

yttrande över ett propositionen bilagt förslag till taxa för arvode

åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård och för intyg,

meddelade på enskild begäran, ävensom för tjänstförrättningar, verkställda

enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag; och har Eders

Kungl. Maj:t tillika meddelat, att Eders Kungl. Maj:t, efter emottagande

av riksdagens svar, vill företaga den slutliga prövningen av samma förslag

och förordna om utfärdande av författning i ämnet.

I sammanhang härmed har riksdagen till behandling förehaft två inom

riksdagen väckta motioner (II: 360 och 370).

I den ena motionen har hemställts, att riksdagen ville besluta sådan

ändring i Eders Kungl. Maj:ts proposition rörande ny provinsialläkartaxa,

att i § 2 mom. 1 bestämmes, att vid enkel rådfrågning å läkarstation

minimibeloppet sättes till eu krona och arvodet för förnyelse av recept

till 50 öre.

Till stöd för detta förslag har anförts följande:

»I samband med framläggandet av förslag till definitiv lönereglering

för förste provinsialläkare och provinsialläkare (Kungl. Maj:ts prop. nr 74)

har Kungl. Maj:t i proposition nr 75 till innevarande års riksdag begärt

riksdagens yttrande över bilagt förslag till ändringar i nu gällande taxa

för arvode åt provinsialläkare för viss sjukvård och tjänsteförrättning.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 14 samt. Nr 192—193. 1012 »6 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 192.

Denna taxa antogs så sent som år 1918 och skilde sig från den förut

gällande dels däri, att avgifterna bestämdes enligt graderad eller glidande

skala, varvid graderingen i fråga om arvodet lades i läkarens hand, dels

däri, att taxesatserna väsentligt höjdes. Såsom skäl för denna förändring

beträffande avgiftsprincipen och de därmed för allmänheten följande förhöjda

kostnaderna för läkarvård angavs nödvändigheten av ökade inkomster

för provinsialläkarna, varigenom då rådande brist på tjänsteläkare väntades

bliva hävd. Det förmenades nämligen, att denna inkomstförbättring av

hänsyn till statens hårt betungade ekonomi ej borde taga form av förhöjning

av den fasta lönen utan lämpligast kunde ske genom hårdare debitering

av patientavgifterna.

I nu föreliggande proposition till lönereglering för provinsialläkarna

föreslås en avsevärd löneökning, varigenom för det övervägande flertalet

av nämnda tjänsteläkare slutlönen förhöjes med 1,580 kronor. Redan i

skrivelse den 5 augusti 1925 hade medicinalstyrelsen emellertid framhållit,

att någon svårighet att få de lediga ordinarie provinsialläkaretjänsterna

besatta icke rådde, varigenom förut anförda skäl för eu inkomstökning

för det närvarande icke kunde anses föreligga.

Då detta oaktat jämte avsevärd löneförbättring nu även föreslås ny

provinsialläkartaxa, innebärande i vissa avseenden anmärkningsvärd höjning

av arvodesbeloppen vid konsultation av provinsialläkare, måste detta ingiva

allvarliga betänkligheter. Den högtstående svenska läkarkåren är förvisso

värd sin hederliga försörjning. Dess krav på ökade inkomster böra dock

ej taga form av en skärpt beskattning av den sjukvårdsbehövande allmänheten.

De mindre bemedlade kunna härigenom bringas ur stånd att söka

en behövlig läkarvård, medan åtskilliga komma att finna vägen till kvacksalvaren

lättare att gå, sedan läkartaxan höjts.

De väsentligaste höjningarna ha visserligen skett beträffande taxans

maximibelopp, i fråga om vilka ökningen blivit så gott som allmän. I

den mån dessa maximibelopp ej blivit de genomsnittliga prisen för läkarvården,

skulle de likväl rättvisligen komma att uttagas av den ekonomiskt

bättre situerade delen av allmänheten. Även här kunna förvisso med

skäl starka betänkligheter mot en taxeförhöjning inställa sig, i synnerhet

på den grund att inga uppgifter rörande den sannolika inkomststegring,

vilken genom maximigränsens förhöjning kan förmodas inträda för provinsialläkarna,

föreligga.

I ett avseende synes dock det framlagda taxeförslaget särskilt göra skäl

för en bestämd kritik. Den avser förslaget om att nu gällande minimibelopp

för arvode vid enkel rådfrågning å läkarstation må höjas från eu

krona till två kronor. Denna förhöjning kan visserligen synas ringa. Densamma

kommer emellertid otvivelaktigt att huvudsakligen drabba den stora

massan av samhällets ekonomiskt minst bärkraftiga medlemmar, för vilka

i synnerhet vid inträdd sjukdom och därmed ofta förbunden oförmåga till

inkomstförvärv en merutgift av en krona måste verka betungande och må
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 192.

3

hända lända till ett undvikande av att söka erforderlig vård hos den legitimerade

läkarkonsten. Samhället kan visserligen erbjuda läkarvård i vissa

fall å fattigvårdens bekostnad. För många obemedlade torde fattigvård i

detta hänseende likväl synas motbjudande. I varje fall bör eu dylik beklaglig

utveckling ej ske såsom en följd av att ökade inkomster skola beredas

läkarna. Att märka härvidlag är också, att det i Kungl. Maj:ts

prop. nr 76 äskade anslaget till lindring i de mindre bemedlades sjukvårdskostnader

endast avser personer å landsbygden, boende minst en mil

från läkare. Endast en ringa del av de obemedlade lärer kunna härigenom

påräkna lindring i sina sjukvårdskostnader. Då maximibeloppet för enkel

rådfrågning å läkarstation samtidigt föreslagits ökat till fyra kronor, synes

utan höjning av minimibeloppet provinsialläkarnas krav å ökade praktikinkomster

kunna tillfredsställas.

Dessa synpunkter gälla även den föreslagna ökningen av arvodet för

förnyelse av recept utan särskild rådfrågning.»

I motionen II: 370 har föreslagits, att riksdagen för sin del måtte

uttala,

att Eders Kungl. Maj:t vid prövning av förslaget till ny provinsialläkartaxa

icke måtte medgiva några avsevärda höjningar av nuvarande taxa;

att rätten till tilläggsarvode enligt § 8 mom. 2 bortfaller och

att likaledes rätten till tilläggsarvode enligt § 10 bortfaller.

Såsom motivering för detta förslag har anförts följande:

»I motion av undertecknad jämte herr Norman till 1918 års riksdag

hemställdes i anledning av då föreliggande proposition om ändringar i

provinsialläkaretaxan, att densamma måtte ändras därhän, att likhet i avgifter

för läkarebesök måtte vinnas mellan från läkarens vistelseort fjärrboende

och närboende. Läkarekostnaderna bli med hittills tillämpade

taxor mycket betungande, där avstånden äro avsevärda, särskilt som till

arvodet komma väsentligt fördyrade skjutskostnader. Visserligen har genom

anslaget till lindring av mindre bemedlades läkarekostnader en viss lättnad

vunnits, ehuru dess vinnande är förenad med så avsevärda besvär, att den

icke i behövlig omfattning kommer till användning. Jag hyser därför fortfarande

den uppfattningen, att en utjämning av arvodena till lika belopp

oavsett avståndet till förrättningsplatsen vore mest rättvis och verksam,

men med kännedom om svårigheterna att på grund av enskild motion få

en dylik ändring genomförd nödgas jag avstå från yrkanden härutinnan.

Det måste emellertid verka beklämmande, att Kungl. Maj:t i till riksdagen

överlämnade propositionen nr 75 funnit skäl föreligga att under

nuvarande ekonomiska läge föreslå avsevärd höjning av läkaretaxan. Särskilt

för landsbygdens talrika mindre bemedlade befolkning blir en höjning

särdeles kännbar, ty, som förut antytts, stannar kostnaden för läkarebesök

ej vid blott arvode, utan därtill komma högst avsevärda kostnader för

skjuts. Jag anser därför den av Kungl. Maj:t föreslagna taxeliöjningen

icke böra av riksdagen bifallas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 192.

Den nuvarande taxan upptager för läkarebiträde vid förlossningar ett extra

arvode utöver taxan av 5—25 kronor. Jag har förut i riksdagen vänt

mig mot detta arvode, som alldeles oskäligt betungar mindre bemedlade

hem, där alltid avsevärda ekonomiska bekymmer inträda vid åsyftade tillfällen.

Redan biträde av barnmorskan medför avsevärda utgifter, förlusten

av husmoderns arbetskraft för avsevärd tid och dess ersättande med

annan drager kostnader förutom andra kostnader, som här ej behöva

nämnas. Från talrika håll har till mig framförts beklagandet över denna

mycket betungande rätt till extra arvode, och synes mig alla skäl tala för

dess avskaffande.

Den i Kungl. Maj:ts proposition bibehållna rätten att beräkna tilläggsarvode

vid rådfrågning nattetid synes mig böra utgå. Även om man beaktar

läkares behov av och krav på nattvila, kan det icke vara någon och

allra minst läkare obekant, att på kvällen och förnatten vaidigen inträder

en försämring i den sjukes tillstånd, vilken föranleder hämtning av läkare.

Att under dessa omständigheter medgiva en ökning av taxan, synes mig

i hög grad olämpligt.»

Såsom riksdagen i sin skrivelse, nr 191, i anledning av Eders Kungl. Maj:ts

proposition angående definitiv lönereglering för förste provinsialläkare och

provinsialläkare m. m. anfört, har riksdagen med hänsyn till det nära

samband, nämnda proposition äger med den nu föreliggande, i ett sammanhang

till prövning förehaft propositionerna i fråga. Riksdagen vill

ock erinra därom, att, då riksdagen ansett sig böra medgiva, att provinsialläkarnas

löner fastställdes på sätt Eders Kungl. Maj:t ifrågasatt, riksdagen

uttalat, att riksdagen funne sig icke kunna förorda jämkningar i

provinsialläkartaxan i den omfattning, Eders Kungl. Maj:t föreslagit.

Enligt vad den nu ifrågavarande propositionen utvisar, har till grund

för det framlagda förslaget till ny provinsialläkartaxa lagts ett av 1916

års provinsialläkardistriktskommitté uppgjort förslag i ämnet och hava

medicinalstyrelsen, rikets länsstyrelser och förste provinsialläkarna ävensom

1902 års löneregleringskommitté avgivit yttranden i frågan. Medan

medicinalstyrelsen, länsstyrelserna och förste provinsialläkarna i stort sett

tillstyrkt förslaget, hava åter reduceringar av de ifrågasatta taxebeloppen

i rätt stor utsträckning förordats av löneregleringskommittén. I vad dessa

reduceringar gälla minimibeloppen för arvoden för enskild sjukvård och

för intyg, meddelade på enskild begäran, hava desamma synts departementschefen

befogade. De nuvarande minimibeloppen skulle alltså bibehållas

oförändrade utom i ett avseende, nämligen för arvodet vid enkel

rådfrågning å läkarstationen, vars minimibelopp föreslagits att höjas från

1 krona till 2 kronor. Till departementschefens, av löneregleringskommittén

förordade förslag i nu berörda hänseende har riksdagen ansett sig

böra ansluta sig, dock att riksdagen icke funnit skäl förebragta för en

förhöjning av minimiarvodesbeloppet vid enkel rådfrågning å läkarstationen.

Detta belopp torde sålunda jämväl hädanefter böra utgöra 1 krona.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 192.

o

Likaså synes riksdagen arvodena för förnyelse av recept utan särskild rådfrågning

samt för rådfrågning av någon, som tillhört samma hushåll som

den sjuke, vid besök av läkaren på avstånd från läkarens bostad, överstigande

fem kilometer, böra bibehållas vid nu fixerade belopp. I förstnämnda

hänseende överensstämmer sålunda riksdagens ståndpunkt med det

yrkande, som framställts i den inom andra kammaren väckta motionen

nr 360.

Det föreliggande förslaget går vidare ut på ett bibehållande av den

s. k. glidande taxan, innebärande frihet för läkaren att i vissa fall bestämma

sitt arvode inom vissa angivna gränser. På anförda skäl har nu departementschefen

emellertid ifrågasatt, att, med undantag för arvodet för biträde

vid förlossningar, arvodesbeloppens maximum skulle undergå höjningar

med belopp av olika storlek. I betraktande av de fasta avlöningsförmåner,

riksdagen för provinsialläkarna beviljat och då enligt riksdagens

mening de maximibelopp, som nu äro stadgade, måste anses utgöra skälig

ersättning för läkarens arbete, har riksdagen dock ansett sig böra stanna

för att maximibeloppen bibehållas oförändrade. I sammanhang härmed

må erinras, att i det föreliggande förslaget ett allmänt stadgande i § 8

mom. 1 föreslagits av innebörd, att för varje annan i sagda moment ej

omförmäld detaljundersökning, som tar läkarens tid och sakkunskap särskilt

i anspråk, arvode skulle erläggas med 2 kronor—7 kronor 50 öre.

Mot tillägget i fråga har riksdagen icke haft annan erinran än att maximibeloppet

synts riksdagen böra fixeras till 5 kronor.

Därest vid sjukbesök väglängden till den sjuke från läkarens bostad

eller annat ställe inom distriktet, därifrån resan anträdes, överstiger två

kilometer, utgår arvodet för närvarande enligt § 4 i taxan för besök på

avstånd ej överstigande en halv mil med 5—7 kronor samt för besök på

längre avstånd med ytterligare 2 kronor för varje överskjutande börjad

halvmil intill fyra mil och därefter med 2 kronor för varje överskjutande

börjad mil av väglängden till den sjuke utan rätt för läkaren till särskilt

arvode för återfärden. Enligt Eders Kungl. Maj:ts nu framlagda förslag

skulle arvodet utgå för besök på avstånd ej överstigande fem kilometer med

5—8 kronor samt för besök på längre avstånd med ytterligare 2—3

kronor för varje påbörjad ny sträcka av fem kilometer av väglängden till

den sjuke, likaledes utan rätt för läkaren till särskild ersättning för återfärden.

Den nuvarande bestämmelsen, att vid längre resor ersättningen

skall utgå med högre belopp per mil för kortare avstånd än för längre,

synes ock riksdagen ur läkarens synpunkt otillfredsställande. En kortare

resa är givetvis långt mindre ansträngande för läkaren än en längre och

en långvarig resa kan självfallet ej sällan medföra minskning i inkomster

av praktik. Billighetsskäl synes riksdagen för den skull tala för att åtminstone

samma beräkningsgrund tillämpas beträffande den längre som

beträffande den kortare resan. Att, i enlighet med vad Eders Kungl. Maj:t

föreslagit, maximiarvodet för besök ej överstigande fem kilometer skulle

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 192.

liöjas till 8 kronor, synes dock riksdagen icke böra ske. Enligt riksdagens

mening torde det nu gällande maximiarvodet böra bibehållas

oförändrat och ersättningen för besök på längre avstånd, med hänsyn

särskilt till de nuvarande möjligheterna att färdas med motorfordon,

kunna begränsas till 40 öre för varje påbörjad kilometer, dock utan rätt

för läkaren till särskild ersättning för återfärden.

I nu gällande bestämmelser uti § 6 mom. 1, som avse ersättning för

sjukbesök, i de fall ersättningen beräknas efter tid, förekommer en liknande

beräkning som i § 4, varigenom arvodet vid färd intill tio timmar

utgår efter förmånligare grunder än för tid därutöver. Av enahanda skäl,

som anförts ifråga om bestämmelserna i § 4, anser riksdagen, att arvodet

må oberoende av den använda tidens längd utgå med 2 kronor 50 öre

för varje börjad timme, dock att arvodet för sådan resa icke i något fall

må understiga 5 kronor. Däremot anser riksdagen, att någon förhöjning

därutöver av arvodet enligt sagda moment icke bör ske. I denna del

ansluter sig alltså riksdagens ståndpunkt till 1902 års löneregleringskommittés

förslag i ämnet.

I § 9 av nu gällande taxa stadgas, att för besiktning av levande person

för utrönande av sinnesbeskaffenhet jämte däröver utfärdad attest läkaren

må åtnjuta ett arvode av 10 kronor. För annan besiktning å levande

person jämte attest däröver utgår arvodet med 3 kronor, där ej annat arvode

är särskilt stadgat. Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle ifrågavarande

arvoden nu höjas till 20 respektive 5 kronor. Löneregleringskommittén

har för sin del icke kunnat tillstyrka större höjning av arvodet

för besiktning av levande person för utrönande av sinnesbeskaffenhet än

till 15 kronor, varemot kommittén icke funnit något att erinra emot, att

det i nu ifrågavarande mom. omförmälda arvodet för annan besiktning å

levande person höjes på sätt Eders Kungl. Maj:t föreslagit. Till löneregleringskommitténs

ståndpunkt i denna del ansluter sig ock riksdagen.

Enligt § 10 av den nu gällande taxan må arvodet för sjukbesök, därest

detsamma, infaller under tiden mellan kl. 11 e. m. och kl. 8 f. m., utgå

med 1 kronas förhöjning för varje börjad timme, som under angivna tid

för besök eller resa åtgått. Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle nu

arvodet ifråga bestämmas till 1 — 2 kronor. Enligt riksdagens mening

torde emellertid någon ändring i storleken av ifrågavarande arvode icke

böra vidtagas utan synas de nu gällande bestämmelserna i ämnet böra

bibehållas oförändrade.

Uti § 15 angivas arvodena för vissa tjänsteförrättningar. Eders Kungl.

Maj:t har nu föreslagit en höjning av så gott som samtliga belopp, varjämte

särskilt arvode upptagits för undersökning av levande persons sinnesbeskaffenhet

i rättsmedicinskt syfte jämte utlåtande därutöver. De sålunda

föreslagna nya arvodesbeloppen har riksdagen icke kunnat undgå att finna

väl högt tilltagna. Riksdagen, som funnit de av löneregleringskommittén

föreslagna beloppen för nu ifrågavarande arvoden i allmänhet väl avvägda,

anser, att beloppen ifråga böra bestämmas på följande sätt:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 192.

7

för rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp, med protokoll

och utlåtande i två utskrifter, 40 kronor;

för undersökning till upptäckande av arseniksyrlighet i fast form, jämte

protokoll i två utskrifter, oförändrat belopp, 5 kronor;

för undersökning av levande person till utrönande av lians sinnesbeskaffenhet,

jämte utlåtande i två utskrifter, 15 kronor;

för undersökning av levande persons sinnesbeskaffenhet i rättsmedicinskt

syfte, jämte utlåtande i två utskrifter, 60 kronor;

samt för annan undersökning eller besiktning å levande person eller

personer, jämte utlåtande i två utskrifter, 5—15 kronor.

De förslag till ändringar i läkartaxan, Eders Kungl. Maj:t i övrigt

framlagt, hava icke givit riksdagen anledning till erinran.

Riksdagen vill slutligen hava uttalat önskvärdheten av att innehållet av

provinsialläkartaxans bestämmelser genom lämpliga anordningar, så långt

möjligt är, bekantgöres för allmänheten.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen, med anledning

av Eders Kungl. Maj:ts förevarande framställning och ovanberörda motioner

II: 360 och 370 anmäla, att riksdagen för sin del finner gällande

taxa för arvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård

och för intyg, meddelade på enskild begäran, ävensom för tjänsteförrättningar,

verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag,

böra, på sätt Eders Kungl. Maj:t föreslagit, ändras; dock med de jämkningar

riksdagen härovan föreslagit.

Stockholm den 4 maj 1926.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.