Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.
1926-05-04 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1926:193, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.
Dokumentets text
8
Riksdagens skrivelse Nr 193.
Tsi* 193.
Godkänd av första kammaren den 4 maj 1926.
Godkänd av andra kammaren den 4 maj 1926.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.
(Statsutskottets utlåtande nr 94.)
Till Konungen.
I den till riksdagen den 7 januari 1926 avlåtna propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1926—1927 har Eders
Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkt 86) föreslagit riksdagen att, i
avvaktan på särskild proposition i ämnet, till lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader för sagda budgetår beräkna ett
extra förslagsanslag av 100,000 kronor.
Sedermera har Eders Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den 5 februari
1926 dagtecknad proposition, nr 76, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att till lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader,
att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
förordade grunder, för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra förslagsanslag
av 100,000 kronor.
Såsom av propositionen framgår, hava de nu gällande bestämmelserna
angående statsbidrag för lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader visat sig icke äga den verkan, som med bestämmelserna
i fråga avsetts.
En av huvudanledningarna till att statsbidraget i obetydlig omfattning
tagits i anspråk är, enligt vad propositionen ock utvisar, att söka däri, att
statsbidrag utgår allenast till läkararvode men icke till läkarens resekostnader.
Enligt det nu föreliggande förslaget, som utgör ett försök att er
-
1013 so
Riksdagens skrivelse Nr 193.
9
sätta de gällande bestämmelserna med mera tillfredsställande stadganden,
skulle emellertid bidraget jämväl omfatta nämnda kostnader. Därest man
vill vinna en verklig förmån för den sjukvårdsbekövande allmänheten och
bringa densamma en mera effektiv hjälp i sjukvårdshänseende än vad hittills
varit fallet, synes det ock riksdagen nödvändigt, att statsbidrag medgives
för viss del av kostnaderna i fråga.
Enligt vad propositionen giver vid handen, har 1916 års provinsialläkardistriktskommitté,
de i ärendet hörda läkarorganisationerna och jämväl
medicinalstyrelsen ifrågasatt, att såsom villkor för statsbidrag borde
stadgas, att vederbörande kommun beslutat ikläda sig viss del av kostnaden.
Departementschefen har emellertid för sin del ansett sannolikt,
att en fordran på kommunalt bidrag i avsevärd del skulle motverka syftet
med det förevarande anslaget, och har departementschefen på grund härav
och då en uppdelning av kostnaderna på tre parter, staten, kommunen
och den sjuke, skulle komplicera tillämpningen av de blivande bestämmelserna,
funnit sig icke kunna förorda, att fordran på kommunalt bidrag
uppställes såsom villkor för statsbidrags åtnjutande. Till departementschefens
uppfattning härutinnan ansluter sig ock riksdagen, och vill riksdagen
härvid framhålla, att en hel del av de kommuner, där avstånden till läkarstationerna
äro stora och kostnaderna för läkares tillkallande för den skull
uppgå till de högsta beloppen, sannolikt skulle tveka att åtaga sig bidraga
till nu ifrågavarande kostnader, varigenom den önskade effektiviteten med
statsbidraget uppenbarligen skulle äventyras.
Yad storleken av statens bidrag till nu ifrågavarande ändamål beträffar,
skulle detsamma enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag utgå med 3/s av såväl
resekostnaden som arvodet, och skulle det grundbelopp, som vid statsbidragets
beräkning skall avdragas från arvodet, bibehållas vid 7 kronor eller det
lägsta arvode, som nu utgår för besök på en mils avstånd. Förslaget
härutinnan har riksdagen ävenledes ansett sig böra bifalla, och har riksdagen
ej heller haft något att erinra emot, att statsbidraget begränsas
att utgå allenast för den del av läkarens resa, som faller utanför ett avstånd
av tio kilometer från vederbörande läkarstation.
Enligt Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag skulle rätt till statsbidrag
tillkomma den, för vilken det taxerade beloppet enligt förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt ej överstege 2,000 kronor och som ej ägde
eller brukade jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde överstigande 10,000
kronor. Jämlikt de för närvarande gällande bestämmelserna må det taxerade
beloppet ej överstiga 1,800 kronor och ägd eller brukad jordbruksfastighets
taxeringsvärde 8,000 kronor. Den nu sålunda ifrågasatta ändringen
beträffande förmögenlietsgränsen för rätt till statsbidrag har med
hänsyn till penningvärdets fall synts riksdagen tillfyllest motiverad.
På sätt Eders Kungl. Maj:t föreslagit, torde i övrigt några ändringar
i villkoren för statsbidrags åtnjutande enligt riksdagens mening icke böra
vidtagas.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 14 saml. Nr 192—193.
1013 86 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 193.
Vad beträffar frågan om sättet för bidrags utfående hava härutinnan
delade meningar gjort sig gällande.
Departementschefen har föreslagit, att följande anordning skulle försöksvis
tillämpas.
Genom statens försorg skulle vederbörande tjänsteläkare erhålla tryckta
blanketter, innehållande en på heder och samvete avgiven försäkran, att
undertecknaren uppfyllde förutsättningarna för statsbidrag sådana de i en
blivande kungörelse i ämnet kunde komma att bliva angivna. Vid sjukbesök
hos personer, boende på ett avstånd av mer än tio kilometer från
läkarstationen, skulle läkaren medföra dylik blankett samt tillfråga den
sjuke, respektive hans maka eller målsman, huruvida nyssnämnda förutsättningar
vore för handen. Besvarades frågan jakande, hade läkaren att
låta vederbörande underteckna blanketten. Undertecknades blanketten,
finge läkaren av den sjuke uppbära endast den del av arvodet och resekostnaden,
som icke skulle gäldas av statsverket. Härefter skulle läkaren
hava att till länsstyrelsen insända räkning å den del av arvode och resekostnad,
som skulle gäldas av statsverket, samt därvid foga den nyssnämnda
undertecknade blanketten. Länsstyrelsen skulle hava att inhämta
vederbörande landsfiskals eller kommunalnämndsordförandes attest, tecknad
å blanketten, samt därefter utanordna räkningsbeloppet till läkaren.
Skulle förutsättningarna för statsbidrag av länsstyrelsen befinnas icke
vara för handen och läkarens räkning följaktligen icke kunna av länsstyrelsen
betalas, skulle läkaren äga att avfordra patienten räkningens belopp.
Därest patienten icke erlade beloppet, skulle läkaren för utbekommande
av detsamma åtnjuta handräckning hos över exekutor på sätt stadgas i § 13
av gällande provinsialläkartaxa.
Provinsialläkardistriktskommittén hade däremot tänkt sig följande anordning.
Kommunalnämnden skulle årligen upprätta förteckning på de kommunens
mindre bemedlade medlemmar, som vore berättigade till lindring i sjukvårdskostnaderna,
och tillställa läkaren denna förteckning. Läkaren skulle
efter sjukbesöket insända sin räkning å den del av kostnaden för besök,
som utginge av staten, till länsstyrelsen, som efter granskning skulle utbetala
beloppet.
Utan att vilja förneka, att vissa svårigheter kunna komma att yppa sig
vid tillämpningen av det av departementschefen föreslagna tillvägagångssättet,
har riksdagen emellertid vid granskningen av de framlagda förslagen
funnit den av departementschefen ifrågasatta anordningen innebära sådana
fördelar, att riksdagen vid sitt ståndpunktstagande ansett sig böra ansluta
sig till departementschefens mening härutinnan.
Vad slutligen angår det av Eders Kungl. Maj:t äskade anslaget, har
storleken av detsamma icke givit riksdagen anledning till erinran.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anmäla, att riksdagen
med bifall till Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition till lindring
Riksdagens skrivelse Nr 193.
11
i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader, att utgå
i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet över socialärenden
den 5 februari 1926 förordade grunder, för budgetåret 1926—1927 anvisat
ett extra förslagsanslag av 100,000 kronor.
Stockholm den 4 maj 1926.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.