Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

1926-05-04 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1926:193, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 193.

Tsi* 193.

Godkänd av första kammaren den 4 maj 1926.

Godkänd av andra kammaren den 4 maj 1926.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående lindring i mindre bemedlade

patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

(Statsutskottets utlåtande nr 94.)

Till Konungen.

I den till riksdagen den 7 januari 1926 avlåtna propositionen (nr 1) angående

statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1926—1927 har Eders

Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkt 86) föreslagit riksdagen att, i

avvaktan på särskild proposition i ämnet, till lindring i mindre bemedlade

patienters å landsbygden sjukvårdskostnader för sagda budgetår beräkna ett

extra förslagsanslag av 100,000 kronor.

Sedermera har Eders Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den 5 februari

1926 dagtecknad proposition, nr 76, under åberopande av bilagt utdrag av

statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen

att till lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader,

att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen

förordade grunder, för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra förslagsanslag

av 100,000 kronor.

Såsom av propositionen framgår, hava de nu gällande bestämmelserna

angående statsbidrag för lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden

sjukvårdskostnader visat sig icke äga den verkan, som med bestämmelserna

i fråga avsetts.

En av huvudanledningarna till att statsbidraget i obetydlig omfattning

tagits i anspråk är, enligt vad propositionen ock utvisar, att söka däri, att

statsbidrag utgår allenast till läkararvode men icke till läkarens resekostnader.

Enligt det nu föreliggande förslaget, som utgör ett försök att er
-

1013 so

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 193.

9

sätta de gällande bestämmelserna med mera tillfredsställande stadganden,

skulle emellertid bidraget jämväl omfatta nämnda kostnader. Därest man

vill vinna en verklig förmån för den sjukvårdsbekövande allmänheten och

bringa densamma en mera effektiv hjälp i sjukvårdshänseende än vad hittills

varit fallet, synes det ock riksdagen nödvändigt, att statsbidrag medgives

för viss del av kostnaderna i fråga.

Enligt vad propositionen giver vid handen, har 1916 års provinsialläkardistriktskommitté,

de i ärendet hörda läkarorganisationerna och jämväl

medicinalstyrelsen ifrågasatt, att såsom villkor för statsbidrag borde

stadgas, att vederbörande kommun beslutat ikläda sig viss del av kostnaden.

Departementschefen har emellertid för sin del ansett sannolikt,

att en fordran på kommunalt bidrag i avsevärd del skulle motverka syftet

med det förevarande anslaget, och har departementschefen på grund härav

och då en uppdelning av kostnaderna på tre parter, staten, kommunen

och den sjuke, skulle komplicera tillämpningen av de blivande bestämmelserna,

funnit sig icke kunna förorda, att fordran på kommunalt bidrag

uppställes såsom villkor för statsbidrags åtnjutande. Till departementschefens

uppfattning härutinnan ansluter sig ock riksdagen, och vill riksdagen

härvid framhålla, att en hel del av de kommuner, där avstånden till läkarstationerna

äro stora och kostnaderna för läkares tillkallande för den skull

uppgå till de högsta beloppen, sannolikt skulle tveka att åtaga sig bidraga

till nu ifrågavarande kostnader, varigenom den önskade effektiviteten med

statsbidraget uppenbarligen skulle äventyras.

Yad storleken av statens bidrag till nu ifrågavarande ändamål beträffar,

skulle detsamma enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag utgå med 3/s av såväl

resekostnaden som arvodet, och skulle det grundbelopp, som vid statsbidragets

beräkning skall avdragas från arvodet, bibehållas vid 7 kronor eller det

lägsta arvode, som nu utgår för besök på en mils avstånd. Förslaget

härutinnan har riksdagen ävenledes ansett sig böra bifalla, och har riksdagen

ej heller haft något att erinra emot, att statsbidraget begränsas

att utgå allenast för den del av läkarens resa, som faller utanför ett avstånd

av tio kilometer från vederbörande läkarstation.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag skulle rätt till statsbidrag

tillkomma den, för vilken det taxerade beloppet enligt förordningen om

inkomst- och förmögenhetsskatt ej överstege 2,000 kronor och som ej ägde

eller brukade jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde överstigande 10,000

kronor. Jämlikt de för närvarande gällande bestämmelserna må det taxerade

beloppet ej överstiga 1,800 kronor och ägd eller brukad jordbruksfastighets

taxeringsvärde 8,000 kronor. Den nu sålunda ifrågasatta ändringen

beträffande förmögenlietsgränsen för rätt till statsbidrag har med

hänsyn till penningvärdets fall synts riksdagen tillfyllest motiverad.

På sätt Eders Kungl. Maj:t föreslagit, torde i övrigt några ändringar

i villkoren för statsbidrags åtnjutande enligt riksdagens mening icke böra

vidtagas.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 14 saml. Nr 192—193.

1013 86 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 193.

Vad beträffar frågan om sättet för bidrags utfående hava härutinnan

delade meningar gjort sig gällande.

Departementschefen har föreslagit, att följande anordning skulle försöksvis

tillämpas.

Genom statens försorg skulle vederbörande tjänsteläkare erhålla tryckta

blanketter, innehållande en på heder och samvete avgiven försäkran, att

undertecknaren uppfyllde förutsättningarna för statsbidrag sådana de i en

blivande kungörelse i ämnet kunde komma att bliva angivna. Vid sjukbesök

hos personer, boende på ett avstånd av mer än tio kilometer från

läkarstationen, skulle läkaren medföra dylik blankett samt tillfråga den

sjuke, respektive hans maka eller målsman, huruvida nyssnämnda förutsättningar

vore för handen. Besvarades frågan jakande, hade läkaren att

låta vederbörande underteckna blanketten. Undertecknades blanketten,

finge läkaren av den sjuke uppbära endast den del av arvodet och resekostnaden,

som icke skulle gäldas av statsverket. Härefter skulle läkaren

hava att till länsstyrelsen insända räkning å den del av arvode och resekostnad,

som skulle gäldas av statsverket, samt därvid foga den nyssnämnda

undertecknade blanketten. Länsstyrelsen skulle hava att inhämta

vederbörande landsfiskals eller kommunalnämndsordförandes attest, tecknad

å blanketten, samt därefter utanordna räkningsbeloppet till läkaren.

Skulle förutsättningarna för statsbidrag av länsstyrelsen befinnas icke

vara för handen och läkarens räkning följaktligen icke kunna av länsstyrelsen

betalas, skulle läkaren äga att avfordra patienten räkningens belopp.

Därest patienten icke erlade beloppet, skulle läkaren för utbekommande

av detsamma åtnjuta handräckning hos över exekutor på sätt stadgas i § 13

av gällande provinsialläkartaxa.

Provinsialläkardistriktskommittén hade däremot tänkt sig följande anordning.

Kommunalnämnden skulle årligen upprätta förteckning på de kommunens

mindre bemedlade medlemmar, som vore berättigade till lindring i sjukvårdskostnaderna,

och tillställa läkaren denna förteckning. Läkaren skulle

efter sjukbesöket insända sin räkning å den del av kostnaden för besök,

som utginge av staten, till länsstyrelsen, som efter granskning skulle utbetala

beloppet.

Utan att vilja förneka, att vissa svårigheter kunna komma att yppa sig

vid tillämpningen av det av departementschefen föreslagna tillvägagångssättet,

har riksdagen emellertid vid granskningen av de framlagda förslagen

funnit den av departementschefen ifrågasatta anordningen innebära sådana

fördelar, att riksdagen vid sitt ståndpunktstagande ansett sig böra ansluta

sig till departementschefens mening härutinnan.

Vad slutligen angår det av Eders Kungl. Maj:t äskade anslaget, har

storleken av detsamma icke givit riksdagen anledning till erinran.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anmäla, att riksdagen

med bifall till Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition till lindring

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 193.

11

i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader, att utgå

i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet över socialärenden

den 5 februari 1926 förordade grunder, för budgetåret 1926—1927 anvisat

ett extra förslagsanslag av 100,000 kronor.

Stockholm den 4 maj 1926.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.