Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken, ävensom en i ämnet väckt motion.

1926-05-19 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1926:239, Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken, ävensom en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 239.

Nr 239.

Godkänd av första kammaren den 19 maj 1926.

Godkänd av andra kammaren den 19 maj 1926.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2

mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken,

ävensom en i ämnet väckt motion.

(Bankoutskottets utlåtande nr 46.1

Till Konungen.

I en till riksdagen avlåten, den 5 sistlidna februari dagtecknad proposition,

nr 85, har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 2 inom. 1 i förordningen den 21 juni

1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922

angående postsparbanken skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 2.

Mom. 1. Envar äger att för egen räkning eller till förmån för annan

(enskild person, firma, förening eller dylikt) insätta medel i postsparbanken.

Insättning må icke ske annat än i helt krontal. En och samma persons

tillgodohavande må ej ökas utöver 10,000 kronor annorledes än genom upplupen

räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för

samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla

i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

I samband med förevarande proposition har riksdagen till behandling förehaft

eu inom riksdagen väckt motion (I: 253), däri under hänvisning till ett

av bank- och fondinspektionen i ärendet avgivet yttrande hemställts om

avslag å propositionen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 239.

Såsom i åberopade statsrådsprotokollet erinras, bär postsparbankens huvudsakliga

uppgift från början varit och är allt fortfarande att tillvarataga de

små besparingarna i olika delar av landet. När postsparbanken inrättades,

framhölls särskilt, att den skulle uppsamla och fruktbargöra de små besparingarna

för att sedermera, då dessa vuxit till något mera avsevärt belopp,

tjäna såsom mellanhand vid eu fördelaktigare placering mot högre ränta än

postsparbanken kunde lämna. Av förstnämnda anledning sattes inlåningsmaximum

icke högre än till 1,000 kronor. Vidare skulle för att underlätta

besparing även av mindre belopp än en krona sparmärken tillhandahållas

m. in. Man syntes hava särskilt avsett att med anlitande av de i postsparbanken

insatta medlen vinna avsättning för av staten utgivna obligationslån.

Ursprungligen torde meningen aldrig hava varit, att postsparbanken skulle

draga till sig några större kapital, vilket för övrigt svårligen kunde ske, då

banken för placering var bunden av ganska restriktiva bestämmelser.

Efter hand hava sedermera vissa lättnader härutinnan medgivits. Med

den av postsparbanken hedrivna livliga reklamverksamhet i syfte att uppmuntra

särskilt det uppväxande släktet till sparsamhet har ock under de

sista åren insättarnas sammanlagda behållning betydligt ökats, varmed följt

en avsevärd stegring av antalet insättare. Emellertid torde klart framgå, att

postsparbanken redan från början intagit och allt fortfarande intar en särställning

i förhållande till sparbanker och affärsbanker, av vilka, såsom också

inspektionen framhåller, med avseende å utlåningen de förra i allmänhet

haft och alltjämt hava till huvudsakligt ändamål att tillgodose de mindre,

lokala, fasta kreditbehoven samt de senare handelns och industriens kreditbehov.

Även om, såsom redan anförts, vissa ändringar företrädesvis av kostnadshänsyn

skett beträffande insättningsmaximum och medelsplacering in. in.,

har dock det ursprungliga syftemålet med postsparbanken fasthållits.

Vad det nu framlagda förslaget angår, kan riksdagen för sin del icke

annat än instämma i vad bank- och fondinspektionen i sitt yttrande anfört

eller att detsamma innebär en principiell ändring av postsparbankens uppgift.

Redan 1920 års postsparbankssakkunniga hade ifrågasatt eu höjning

av inlåningsmaximum, men dåvarande styrelsen för postsparbanken hade i

sitt över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrande ansett sig böra fästa

särskild uppmärksamhet på att detta förslag enligt styrelsens mening innebure

en principiell förändring i postsparbankens uppgift. Riksdagen anser i

likhet med bank- och fondinspektionen, att eu förändring på sätt här blivit

ifrågasatt är ägnad att väcka betänkligheter. Det kan nämligen rent principiellt

sett icke vara riktigt att ytterligare utvidga postsparbankens inlåningsrätt

och dymedelst inrikta postsparbankens verksamhet på att uppsamla större

kapitalbelopp för fast placering i densamma, då därigenom givetvis det

ursprungliga ändamålet med banken icke upprätthålles. Härtill kommer eu

annan och måhända viktigare omständighet. En utvidgning av inlåniugsrätten

skulle säkerligen medföra, att kapital, som borde tjäna kreditgivningsälidamål

i orterna, i stället komme att från dessa överflyttas till postsparbankens

centralförvaltning i huvudstaden, och givet är, att någon egentlig

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 . Riksdagens skrivelse Nr 239.

utlåning utanför det centrala området icke kommer att ske. Det vill under

sådana förhållanden synas uppenbart, att det lokala kreditbehovet i de orter,

där insättningarna skett, sålunda kommer att bliva lidande. Departementschefen

har visserligen härvidlag uttalat den mening, att en direkt utlåning

till enskilda i orterna mot fullgod säkerhet i jordbruks- och stadsfastigheter

utan nämnvärd svårighet skulle kunna erhålla ökad omfattning utöver vad

för närvarande äger rum. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida en dylik

kreditgivning sammanhänger med postsparbankens uppgift och ovisst torde

vara, om några verkliga fördelar därav kunna förväntas. För tillfredsställande

av detta kreditbehov stå för övrigt andra och bättre utvägar till buds.

Under åberopande av det anförda har riksdagen, som anser, att någon

utvidgning av postsparbankens inlåningsrätt icke bör ske, funnit sig böra

avslå Eders Kungl. Maj:ts proposition.

Riksdagen får alltså anmäla, att riksdagen, med bifall till ovauberörda

motion, beslutit att icke bifalla Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 19 maj 1926.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.