Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statens understödsverksamhet till främjande av avdikning av viss mark jämte i ämnet väckta motioner.

1926-06-01 · 17 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1926:261, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statens understödsverksamhet till främjande av avdikning av viss mark jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 261.

1

Nr 261.

Godkänd av första kammaren den 1 juni 192(>.

Godkänd av andra kammaren den 1 juni 192(».

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition

angående statens understödsverksamhet till främjande

av avdikning av viss mark jämte i ämnet väckta

motioner.

(.Jordbruksutskottets utlutande nr 45.)

Till Konungen.

I en till riksdagen den 5 februari 1926 avlåten proposition, nr 82, har

Eders Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för samma dag föreslagit riksdagen att

a) godkänna de av departementschefen i statsrådsprotokollet tillstyrkta

ändrade grunder för understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet

av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan

hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller

ständig slåtter- och betesvall;

b) till sådant understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet,

som avses ovan under a), anvisa för budgetåret 1926—1927

under benämning statens avdikningsanslag ett extra reservationsanslag av

1,800,000 kronor;

c) medgiva, att vid utgången av budgetåret 1925—1926 förefintliga

reservationer å norrländska och allmänna avdikningsanslagen må överföras

till statens avdikningsanslag ävensom att av Kungl. Maj:t beviljade bidrag

från norrländska och allmänna avdikningsanslagen må efter den 30 juni

1926 utbetalas från statens avdikningsanslag;

d) medgiva, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927

från statens avdikningsanslag bevilja statsbidrag å tillhopa 2,500,000

kronor;

e) godkänna de av departementschefen tillstyrkta ändrade grunder

för understödjande medelst lån från odlingslånefonden av sådana torrläggningsföretag,

vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med

hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesBihanq

till riksdagens protokoll 1926. 14 samt. Nr 261—264. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens skrivelse Nr 261.

vall, och i samband därmed ändra fondens benämning till statens avdikningslånefond;
f)

såsom kapitalökning för statens avdikningslänefond för budgetåret

1926—1927 anvisa ett reservationsanslag av 2,600,000 kronor; samt

g) medgiva, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927

från statens avdikningslänefond bevilja lån å tillhopa 3,800,000 kronor.

I detta sammanhang har riksdagen till behandling förehaft följande

inom riksdagen väckta motioner, nämligen:

1) nr 252 i första kammaren, likalydande med nr 374 i andra kammaren,

i vilka hemställts, att Färnebo, Älvdals, Fryksdals, Jösse, Gillbergs och

Nordmarks härader av Värmlands län samt Grythyttans, Hällefors, Hjulsjö

och Ljusnarsbergs socknar av Örebro län likställas med avseende på statsbidragets

storlek och förmåner i övrigt från statens avdikningsanslag med

Norrland och Dalarna;

2) nr 254 i första kammaren, likalydande med nr 376 i andra kammaren,

i vilka hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

i ärendet ville bland annat besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag

till kungörelse angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag,

att föreskriften om viss odlingsskyldighet som villkor för erhållande

av bidrag intill hälften av kostnaden för torrläggningsföretag inom Norrland,

Dalarna och vissa delar av Värmland må ur kungörelsen utgå; samt

3) nr 255 i första kammaren, likalydande med nr 377 i andra kammaren,

i vilka hemställts, att riksdagen med anledning av Kungl. Majrts proposition

nr 82 ville besluta, bland annat att bidrag från statens avdikningsanslag

måtte beviljas för torrläggningsföretag i Norrland, Dalarna och

följande delar av Värmlands län, nämligen Norra och Södra Finnskoga,

Dalby, Norra Ny och Ekshärads socknar samt Nyskoga kapell av Älvdals

härad samt Östmarks, Vitsands och Fryksände socknar ävensom Lekvattnets

kapell av Fryksdals härad, intill hälften av beräknade kostnaden utan

stadgande av villkor om odlingsplikt.

Eders Kungl. Majt:s förevarande framställning, vilken nära ansluter sig

till av lantbruksstyrelsen framlagt förslag i ämnet, avser viss omläggning

med avseende å den understödjande verksamhet, som staten för närvarande

utövar för torrläggning av sankmarker. Vid behandlingen av förevarande

fråga följer riksdagen den uppställning, som i propositionen angivits, och

anger under respektive avdelningar sin ställning till Eders Kungl. Maj:ts

förslag och de i anledning därav väckta motionerna.

Understödsverksamhetens ändamål samt allmänna förutsättningar för

erhållande av bidrag och lån.

Enligt lantbruksstyrelsens uttalande borde förutsättningen för erhållande

av statsunderstöd — med vilket uttryck avses såväl lån som bidrag —

undantagslöst vara, att genom torrläggningen vunnes sådan höjning av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse AV 261.

3

markens alstringsförmåga ur jordbrukssynpunkt, som enligt vattenlagen

utgjorde förutsättning för tvångsdelaktighet i företaget. Understöd borde

därför endast utgå till torrläggningsföretag, vilka avsåge höjande av

alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker

eller ständig slåtter- och betesvall. Företag för marks utnyttjande på

dylikt sätt för bete borde därvid likställas med övriga bär ifrågakommande

torrläggningsföretag. Tidigare företräde för nyodlingsföretag borde ej bibehållas.

Nuvarande möjlighet att erhålla bidrag till torrläggningsföretag,

avseende endast minskning av frostländighet, borde bortfalla.

Departementschefen har anfört:

»Torrläggning av vattensjuka marker i syfte att på ett verksamt och

ändamålsenligt sätt höja den produktiva jordens alstringsförmåga i jordbrukshänseende

är en ur olika synpunkter så viktig angelägenhet, att den i minst

lika hög grad som hittills bör kraftigt befordras från det allmännas sida.

Därvid bör emellertid noggrant tillses, att största möjliga effektivitet vinnes

inom ramen för statens ekonomiska uppoffringar för ändamålet.

Lantbruksstyrelsens nu förevarande förslag, utarbetat i samråd med sakkunniga

representanter för skilda intressen och landsdelar, synes mig över

huvud taget vara väl avvägt och ägnat att med rimliga kostnader befrämja

en ekonomiskt sund och till praktiska resultat ledande verksamhet för torrläggning

av till jordbruksdrift tjänlig jord. Jag kan därför i allt väsentligt

ansluta mig till förslaget.

Mot förslaget i vad angår allmänna förutsättningar för statsunderstöd till

torrläggningsföretag, varmed i överensstämmelse med vattenlagens terminologi

förstås diknings-, vattenavlednings- och invallningsföretag, har jag intet att

erinra. Understöd (lån och bidrag) bör alltså kunna ifrågakomma för dylika

företag, för så vitt de avse höjande av alstringsförmågan hos mark med

hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall.

Gensagan från de två nordligaste länen mot borttagande av företrädesställningen

för företag, avseende nyodling, vilar så till vida på en riktig

tanke, som torrläggning för nyodling givetvis är särskilt i behov av och

värd understöd. Förslaget eftersätter emellertid icke på minsta sätt möjligheten

att lämna understöd för dylika företag — såsom av det följande skall

framgå gynnas tvärtom torrläggning för nyodling i landets övre delar genom

högre bidragskvot — utan det endast borttager en formell företrädesställning,

som enligt vad erfarenheten visat saknat praktisk betydelse och som

icke heller torde kunna få betydelse i annat fall, än där så stor efterfrågan

å understöd råder i förhållande till medelstillgång, att gallring av ansökningar

bliver av nöden. Skulle sådan situation inträda, torde Kungl. Maj:t

böra äga befogenhet att, obunden av föreskrifter om företrädesrätt, pröva

ansökningarna ur allmänna synpunkter om de ifrågakommande företagens

ändamålsenlighet och behov av understöd.

De skäl, som lantbruksstyrelsen anfört till stöd för avskiljande från understöd

av torrläggningsföretag, som icke kunna tänkas tjäna annat produktivt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 261.

ändamål än minskande av frostländighet för närliggande bygd, synas mig

vara fullt bärande. Tillgängliga understödsmedel böra icke placeras i företag,

vilkas nytta är så tvivelaktig och i allt fall omstridd som frostavdikningar,

utan böra hellre koncentreras på företag, där torrläggningen är av verkligt

påtaglig betydelse för jordbrukets förkovran.»

Riksdagen har icke funnit sig böra framställa någon erinran mot Eders

Kungl. Maj:ts förslag i nu förevarande del.

Obligatorisk syneförrättning enligt vattenlagen såsom villkor för

erhållande av bidrag och lån.

Angående nuvarande ordning för upprättande av förslag till utförande

av torrläggningsföretag, vartill statsunderstöd sökes, har lantbruksstyrelsen

anfört i huvudsak följande.

Hittills hade statsbidrag beviljats, oavsett om planerna varit upprättade

vid laga syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen eller

tillkommit genom frivilliga personliga överenskommelser i form av mellan intressenterna

ingångna föreningar. I andra delar av landet än de norrländska

länen hade företagen i allmänhet förberetts genom laga syneförrättning. Så

hade däremot i synnerligen stor utsträckning icke skett i fråga om företag

inom de norrländska länen, där man i allmänhet syntes undvika syneförrättning

och i stället använt sig av s. k. föreningsförrättning.

När ett dikningsföretag blivit förberett genom laga syneförrättning, förefunnes

garanti för att de upptagna dikena för framtiden underhölles, därigenom

att underhållsskyldigheten bundes vid vederbörande fastigheter. Vidare

stadgades i 13 kap. 17 § vattenlagen, att diir försummelse i underhållet

ägde rum vid torrläggningsföretag, till vars utförande lämnats lån eller

bidrag av statsmedel, viss statsmyndighet skulle äga att, efter en i föreskriven

ordning verkställd besiktning, låta på den försumliges bekostnad

avhjälpa försummelsen. Dylikt förfarande förutsatte dock, att laga syneförrättning

föregått företaget.

Vad åter anginge företag, till vilka förslag upprättats genom en s. k. föreningsförrättning,

utebleve garantier för det framtida underhållet av dikena

helt eller delvis. I detta fall bleve nämligen underhållsskyldigheten gällande

endast för den, som underskrivit föreningen rörande företaget, men

utan all verkan för blivande ägare av vederbörande fastigheter. Föreskriften

i 7 kap. 36 § vattenlagen om rätt att påkalla syneförrättning för prövning

av framtida underhålls fördelning med avseende å dike, som upptagits utan

föregående syneförrättning, kunde icke åberopas, när fråga vore om bevakande

av statens intresse i förevarande fall, enär sagda rätt tillkomma

endast intressent i företaget.

Härav framgår alltså, att ett mycket nära samband finnes mellan frågan

om ordningen för upprättande av förslag till torrläggningsföretag och spörsmålet

om det framtida underhållet av upptagna diken. Rörande betydelsen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 261. 5

av dikenas framtida underhåll inhämtas i huvudsak följande av lantbruksstyrelsens

utredning.

Utfört dikningsarbete måste omsorgsfullt vidmakthållas, på det att det

med dikningen erhållna resultatet bleve beståndande. Underlätes dylikt

underhåll, vore ändamålet med företaget förfelat och nyttan av de utbetalda

statsmedlen bleve illusorisk. Från statsmakternas och myndigheternas sida

hade uppmärksamheten länge varit riktad på önskvärdheten, att verksamma

garantier bereddes för nöjaktigt underhåll av de företag, som erhölle statsbidrag.

I sådant syfte hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen

redan 1897 avlåtit skrivelse till Kungl. Maj:t, varjämte behovet

av särskilda åtgärder för en snar lösning av denna fråga framhållits i riksdagens

skrivelse åren 1898, 1902, 1906 och 1907 angående anvisande av anslag

till utdikningsföretag.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit obligatorisk syneförrättning enligt 10

kap. vattenlagen såsom villkor för statsunderstöd. Förslaget bär emellertid

framställts under förutsättning, att ändringar i 10 kap. 35 och 71 §§ vattenlagen,

i enlighet med styrelsens därom framlagda, på vattenrättsdomamas

yttrande grundade förslag, jämväl genomföras. Dessa ändringar avse, att,

därest samtliga deltagare enades om grunderna för deltagande i arbetets

utförande, gode mäns biträde icke erfordrades vid förrättningar inom de

norrländska länen och Kopparbergs län, med mindre förrättningsmannen

ansåge jorduppskattning böra vid förrättningen äga rum eller bestämmande

av ersättning ifrågakomme till någon, som ej vore deltagare i företaget,

eller ock underställning skulle ske samt att, där förrättning hållits utan

biträde av gode män i fall, då sådant vore tillåtet, utlåtandet finge meddelas

utan att sammanträde hölles, dock att utlåtandets dag och därmed

förrättningens avslutande skulle tillkännagivas parterna i samma ordning,

som funnes föreskriven beträffande sammanträde.

Departementschefen har anfört följande:

»Jag förordar den ifrågasatta bestämmelsen, att förslag till utförande av

företag, vartill statsbidrag eller statslån sökes, skall vara upprättat vid syneförrättning

enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen. Såväl lån som bidrag

hava visserligen hittills plägat beviljas till företag, även om de grundats allenast

på överenskommelser intressenterna emellan — detta gäller huvudsakligen företag

i de norrländska länen — men i dylika fall vinnes ingen garanti för det

framtida underhållet av de med statsmedel upptagna dikena. Vad lantbruksstyrelsen

uttalat om betydelsen av det framtida underhållets behöriga fullgörande

synes mig höra tillmätas stor vikt. Anordningar böra därför införas,

vilka säkerställa det framtida underhållet, något som icke lämpligen lärer kunna

ske i annan ordning än att underhållsskyldigheten bindes vid respektive

fastigheter. Så bliver fallet, därest företaget föregåtts av laga syneförrättning.

Annan framkomlig väg än syneförrättning enligt vattenlagen har

icke kunnat anvisas för underhållsskyldighetens bindande vid respektive

fastigheter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 261.

Kostnaderna för anlitande av sakkunnig förrättningsman torde för jordägarna

bliva i stort sett desamma, om förrättningen handlägges enligt bestämmelserna

i 10 kap. vattenlagen eller i annan ordning. Däremot medför

skyldigheten att anlita gode män ökade utgifter. För att ej i detta avseende

betunga förrättningssökandena synes det vara lämpligt, att de ökade kostnader,

som föranledas genom anlitande av gode män, där detta nödvändiggöres

av den nu föreslagna bestämmelsen, må stanna å statsverket.

De kostnader, som härigenom tillskyndas statsverket, hava av lantbruksstyrelsen

beräknats till omkring 50,000 kronor och komma att mer än uppvägas

av de fördelar, som därigenom skulle vinnas. För övrigt tinnes anledning

antaga, att nu avsedda kostnad skulle bliva av blott tillfällig art.

Vattenrättsdomarna och lantbruksstyrelsen hava nämligen föreslagit sådan

förenkling i fråga om syneförfarandet att, därest deras förslag bliver upphöjt

till lag, någon ökad ersättningsskyldighet för statsverket ej längre

behöver ifrågakomma. För denna lagfrågas vidare övervägande hava handlingarna

överlämnats till justitiedepartementet.»

Riksdagen anser angeläget, att förslag till utförande av företag, vartill

statsbidrag eller statslån sökes, upprättas på sådant sätt att betryggande

garantier vinnas för dikenas framtida underhåll och, då detta syftemål av

utredningen i ärendet att döma icke synes kunna effektivt ernås på annat

sätt än genom att syneförrättning enligt vattenlagen göres till villkor för

statsbidrags erhållande, biträder riksdagen Eders Kungl. Maj:ts förslag i nu

förevarande avseende. Med avseende å de ökade kostnader för anlitande av

gode män som härav föranledas äro dessa enligt förslaget avsedda att bestridas

av statsmedel, därvid departementschefen dock utgått ifrån, att denna

kostnad skulle bliva av blott tillfällig art. Vattenrättsdomarna och lantbruksstyrelsen

hade nämligen föreslagit sådan förenkling i fråga om syneförfarandet,

att, därest deras förslag bleve upphöjt till lag, någon ökad

ersättningsskyldighet för statsverket ej längre behövde ifrågakomma. I anslutning

härtill vill riksdagen understryka angelägenheten av att förslag i

angivet avseende snarast möjligt förelägges riksdagen.

Visst förhållande mellan båtnad och kostnad såsom förutsättning för

erhållande av bidrag och lån.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts på lantbruksstyrelsens förslag grundade framställning

skulle statsbidrag eller statslån i regel beviljas endast under förutsättning,

att styrelsen funne värdet av den båtnad genom torrläggningen, som bestode

i höjande av alstringsförmågan hos marken med hänsyn till dess utnyttjande

som åker eller ständig slåtter- och betesvall, uppväga eller överstiga kostnaden

för torrläggningen. Detta skulle emellertid icke hindra, att statsbidrag

eller statslån i undantagsfall, när särskilda skäl därtill förelåge, kunde

beviljas även där kostnaden överstege båtnaden. Undantagsfallen borde

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 261. T

dock begränsas till företag, där kostnaden motsvarade högst 120 procent av

båtnaden.

Vad sålunda föreslagits föranleder ingen riksdagens erinran. Riksdagen vill

allenast i likhet med departementschefen uttala, att tillämpningen av förberörda

undantagsbestämmelse torde höra — inom relativt vida gränser

regleras genom praxis, därvid hinder ej torde böra möta att vid prövningen

inom lantbruksstyrelsen av frågan om båtnadens och kostnadens inbördes

förhållande bortse från förrättningskostnader och andra därmed jämförliga,

själva torrläggningsarbetet icke direkt vidkommande kostnader.

Statsbidragets storlek samt sammanslagning av norrländska och allmänna

avdikningsanslagen.

I fråga om storleken av det statsbidrag utan återbetalningsskyldighet, som

skulle kunna beviljas av Kungl. Maj:t, innefattar Eders Kungl. Maj:ts förslag

i huvudsak följande. Bidraget skulle utgöra högst en tredjedel av den utav

Kungl. Maj:t godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet — teg- eller

täckdikning däri ej inberäknad — som ock för undersökningen och förrättningen

järnte erforderliga kartor och handlingar. Beträffande företag inom

Norrland, Dalarna och viss del av norra Värmland, vari inginge mark.

som icke tagits i anspråk såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall,

skulle bidraget dock få utgå till högst hälften av samma kostnad, under

förbehåll likväl, att en tredjedel av bidraget innestode, intill dess bidragstagaren

inom därför vid arbetsplanens fastställelse bestämd tid hos lantbruksstyrelsen

styrkt sig hava tagit nämnda mark i anspråk för sagda ändamål

i den omfattning, som styrelsen kunde hava föreskrivit. I den mån

båtnadsvärdet överstege kostnaden, skulle bidraget undergå skälig minskning,

en bestämmelse som skulle avse företag, oavsett deras belägenhet inom skilda

landsdelar. Beträffande de undantagsfall, där kostnaden överstege båtnadsvärdet,

skulle bidraget med tillämpning i övrigt av förut nämnda grunder

beräknas med hänsyn — icke till kostnaden — utan till båtnadsvärdet.

Beträffande tillämpningsområdet för de gynnsammare bidrag svillkor,

som sålunda under vissa förutsättningar skulle tillerkännas torrläggningsföretag

i de norra landsdelarna, för så vitt däri inginge oodlad mark,

har lantbruksstyrelsen ej funnit bärande skäl att förorda de gynnsammare

bidragsvillkoren utöver vad beträffade den nordligaste, mellan Dalarna och

norska gränsen belägna delen av Värmland, innefattande det huvudsakliga

av Älvdals härad (nämligen Norra och Södra Finnskoga, Dalby, Norra

Ny och Ekshärads socknar samt Nyskoga kapell) och omkring hälften av

Fryksdals härad (nämligen Östmarks, Vitsands och Fryksände socknar samt

Lekvattnets kapell).

Enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle en gradering av bidragets storlek

ske med hänsyn till de olika torrläggningsföretagens ekonomiska ställning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Riksdagens skrivelse Nr 261.

på så sätt, att högsta gränsen för bidraget — en tredjedel, respektive hälften

av kostnaden — endast toges i anspråk, då kostnaden uppginge till eller,

beträffande de undantagsfall när statsunderstöd beviljades trots större kostnad

än båtnad, överstege förbättringsvärdet, varefter bidraget skulle reduceras

i den mån förbättringsvärdet stege i förhållande till kostnaden.

Vidare har lantbruksstyrelsen föreslagit, att norrländska och allmänna

avdikningsanslagen skulle sammanslas till ett för riket i dess helhet gemensamt

anslag, benämnt statens av dikning sanslag.

Departementschefen har anfört följande.

»Jag kan för min del i stort sett ansluta mig til) lantbruksstyrelsens förslag

i fråga om storleken av det statsbidrag, som utan återbetalningsskyldighet

bör lämnas för utförande av här avsedda torrläggningsföretag.

De kraftiga erinringar mot förslaget, som framställts från norrländskt

håll, hava av mig noga övervägts, därvid jag dock kommit till det resultat,

att de icke äro av beskaffenhet att böra föranleda någon mera väsentlig jämkning

i lantbruksstyrelsens förslag. Vad särskilt angår frågan om bidragets storlek

i de fall, där fråga är om utdikning av ännu ej odlad jord — dessa fall

torde för Norrlands del vara mycket vanliga, och yttrandena avhandla huvudsakligen

dem — torde förslaget, i betraktande av att kostnaden här i allmänhet

ej lärer nämnvärt understiga båtnaden, icke leda till annan försämring beträffande

storleken av bidraget till norrländska utdikningar än en reduktion

från hälften till en tredjedel i sadana fall, där dikningen icke inom viss

tid — vilken i tillämpningen ej bör tilltagas för knapp — efterföljes av

markens utnyttjande för jordbruksdrift genom odling. I den mån den avdikade

odlingsmarken tillvaratages för användning till åker eller ständig

slåtter- och betesvall, skulle ju statsbidraget, liksom hittills, kunna utgå med

högst halva torrläggningskostnaden. Den föreslagna ändringsbestämmelsen

synes sålunda icke böra leda till minskad odlingsverksamhet, utan den bör snarare

vara en sporre för vederbörande att icke låta sig nöja med blott utdikning

utan fullfölja arbetet genom färdigodling, så att verklig nytta ur jordbrukssynpunkt

erhålles av den torrlagda odlingsjorden. För att i görligaste mån

lindra övergången till de nya bestämmelserna för de norrländska företagens

vidkommande ämnar jag senare, under avdelningen 8, ifrågasätta ett stadgande

av innebörd, att statsbidraget — oberoende av de nya bestämmelserna

— må beträffande företag i Norrland och Dalarna, vartill förslag inkommit

till lantbruksstyrelsen före den 1 juli 1926, utgå till högst hälftemav kostnaden.

Vad beträffar spörsmålen om tillämpningsområdet för den gynnsammare

bidragskvoten till utdikning av obruten mark i de norra landsändarna,

bidragets gradering med hänsyn till förhållandet mellan kostnad och båtnad

samt sammanslagningen av norrländska och allmänna avdikningsanslagen

till ett för riket gemensamt anslag (statens avdikningsanslag), har jag intet

att erinra mot lantbruksstyrelsens förslag.»

På sätt framgår av ovanstående skulle enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag

statsbidrag kunna utgå med högst en tredjedel. För Norrlands och Dalarnas

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 261. 9

ävensom vissa delars av Värmland vidkommande skulle bidraget kunna

höjas till högst hälften av kostnaden, detta emellertid under villkor av viss

odlingsskyldigliet beträffande den utdikade marken.

Motionerna I: 254 och II: 376 samt I: 255 och II: 377 rikta sig i förevarande

avseende mot den föreslagna bestämmelsen om odlingsskyldighet

såsom villkor för erhållande av bidrag intill halva avdikningskostnaden

och framhålles i motionerna 1:255 och II: 377 följande:

»Under avdelning 4) behandlar departementschefen vidare frågan om statsbidragets

storlek. Här måste vi i vissa delar taga bestämt avstånd från

departementschefens förslag. Detta innebär, att bidraget skulle utgöra högst

en tredjedel av den utav Kungl. Maj:t godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet

— teg- eller täckdikning däri ej inberäknad — som ock

för undersökningen och förrättningen jämte erforderliga kartor och handlingar

; dock att beträffande företag inom Norrland, Dalarna och viss del

av norra Värmland, vari inginge mark, som icke tagits i anspråk såsom

åker eller ständig slåtter- och betesvall, bidraget skulle få utgå med högst

hälften av samma kostnad, under förbehåll likväl, att en tredjedel av bidraget

innestode, intill dess bidragstagaren inom vid arbetsplanens fastställelse

bestämd tid hos lantbruksstyrelsen styrkt sig hava tagit nämnda

mark i anspråk för sagda ändamål i den omfattning, som styrelsen kunde

hava föreskrivit.

Kungl. Maj:ts förevarande förslag grundar sig på och överensstämmer i

allt väsentligt med ett av lantbruksstyrelsen den 21 oktober 1925 avgivet

förslag till revision av gällande bestämmelser om norrländska och allmänna

avdikningsanslagen samt odlingslånefonden. Såsom framgår av propositionen

har ett starkt motstånd mot lantbruksstyrelsens förslag rests från länsstyrelserna

och vederbörande hushållningssällskap in. fl. inom de fyra nordligaste

länen och enkannerligen i yttrandena från Västerbottens och Norrbottens

län samt från landstingens Norrlandskommitté. Det oaktat har

Kungl. Maj:t funnit skäligt att i allt väsentligt framföra styrelsens förslag.

Vad särskilt angår ändrade bestämmelser i ovan återgivna hänseende,

d. v. s. rörande bidragskvoten för torrläggningsföretag inom de norra landsdelarna,

meddelas i propositionen, att förslaget i denna del rönt ett mycket

kraftigt motstånd i yttrandena från norrländskt håll.

Otvivelaktigt torde också vara, att förslagets genomförande skulle komma

att särskilt för övre Norrlands vidkommande medföra ogynnsamma verkningar.

Många ord torde icke här behöva anföras för påvisande av det

stora allmänna intresse, som bör vara förenat med ett fortsatt arbete för

utveckling av det norrländska jordbruket och särskilt för tillvaratagande

för den växande befolkningen av de därstädes förekommande rikliga odlingstillfällena.

En grundförutsättning härför är emellertid, att jords torrläggning

understödes i minst lika stor omfattning som hittills.

Visserligen innebär nu föreliggande förslag, att torrläggningsföretag i de

norra delarna av landet även i fortsättningen skulle kunna komma i åt
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 261.

njutande av någon förhöjd bidragskvot — d. v. s. intill halva kostnaden —

men detta skulle enligt förslaget inträffa endast under förbehåll, att företaget

fullföljdes medelst odlingsarbete. Det är huvudsakligen mot sistnämnda

förbehåll, som denna motion vänder sig. Såsom framhållits i yttrandena

från norrländskt håll har något avsiktligt eftersättande av odlingsarbetet ej

skett. Tvärtom hava de i Norrland utdikade markerna i mycket stor utsträckning

sedermera tillvaratagits för odlingsarbetets fullföljande, och allmänt

vitsordades också, att norrländska avdikningsanslaget haft en synnerligen

stor betydelse för Norrlands fortsatta kolonisation. Men det ligger i sakens

natur, att odlingen icke kan påskyndas huru hastigt som helst, i det de

utdikade torvmarkerna först någon tid efter avdikningen lämpligen kunna

odlas. Då man har skäl antaga, att avdikningarna i stor omfattning i allt

fall efterföljas av odling, lärer förbehållet vara ganska onödigt. Men värre

är, att det ur olika synpunkter kommer att verka synnerligen hämmande

på torrläggningsverksamheten å oodlad jord i Norrland. Den norrländska

jordbrukaren är i regel icke i den ekonomiska ställning, att han kan ligga ute

med det kapital, som torrläggningens genomförande kräver, utan han torde

i lika hög grad som hittills vara i behov att få halva torrläggningskostnaden

täckt genom avdikningsanslaget. Härtill kommer den omgång, de besvär

och de helt visst högst avsevärda kontroll- och inspektionskostnader, som

torde bliva ofrånkomliga, därest det högre bidragets utbetalande skall göras

beroende av en framtida prövning från lantbruksstyrelsens sida, huruvida

och i vilken omfattning det torrlagda området odlats. Det förefaller, icke

minst i betraktande därav, att förrättningskostnaderna redan nu äro anmärkningsvärt

höga beträffande torrläggningsföretag, som om man hellre

borde undvika sådana nya anordningar, vilka medföra vidgad inspektion

och ökade förrättningskostnader utan att motsvarande nytta därav ernås.

Uti sitt yttrande till statsrådsprotokollet bär departementschefen visserligen

välvilligt uttalat, att den tid, som skulle tillmätas för odlingsarbetets

fullbordande, icke borde vid tillämpningen bestämmas alltför knapp. Nu

förhåller det sig emellertid så, att i företag, gemensamma för ett flertal

jordägare, andelen i företaget ej alls är direkt proportionell mot storleken

av vederbörandes hemman. Tvärtom händer det ofta, att ett mindre hemman

har större andel i den torrlagda marken än ett större, beroende därav,

att vid företagen jorddelning ett ringa värde åsatts marken i dess råa tillstånd.

En följd av departementschefens förslag kan alltså ofta bliva — ja,

blir det med all säkerhet ofta — att den mindre jordägaren får sig ålagd

en i förhållande till hans ekonomiska bärkraft oproportionerligt stor odlingsplikt,

om han vill komma i åtnjutande av den innestående andelen av statsanslaget.

Om det för mången blir möjligt att överhuvud få lyfta denna

andel, torde vara mer än ovisst.

Det synes oss för övrigt fullkomligt oberättigat att uppställa den fordran

på odlingsarbetets utförande, som lantbruksstyrelsen och efter lantbruksst.vrelsen

departementschefen framlagt. Denna fordran skulle kunna tydas som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagetis skrivelse År 261.

ett bevis på underlåtenhet från de norrländska jordägarnas sida att genom

uppodling draga verklig nytta av statens bidrag till torrläggningens utförande.

Att ett sådant underkännande av de norrländska jordbrukarnas odlingsiver

är fullkomligt oberättigat, framgår till fullo av den omfattning, som odlingsarbetet

i Norrland under senare tider tagit, och som delvis får sitt siffermässiga

uttryck i norrlänningarnas anlitande av möjligheten att erhålla

nyodlingslån. Jordbruksutskottet kommer helt visst att för denna för Norrlands

jordbrukare mycket viktiga frågas allsidiga belysande icke underlåta

att för riksdagen framlägga de siffror i sistberörda hänseende, vilka man

önskat att finna meddelade antingen i lantbruksstyrelsens underdåniga skrivelse

eller, då de ej voro där anförda, uti propositionen. — Man skulle även

i någotdera av dessa aktstycken gärna sett framhållet det allmänt kända

förhållandet, att de norrländska myrarnas ringa förmultningsgrad gör det

till en för den praktiske jordbrukaren ofrånkomlig nödvändighet att uppskjuta

odlingsarbetets fullbordande, till dess myren efter torrläggningen verkligen

hunnit börja så förmultna, att odlingen utan alltför stor svårighet och

med fördel kan sättas i verket. Varje antydan härom saknas.

Vi kunna slutligen icke undgå att påtala den ovisshet om innebörden för

jordbrukarna av förslaget i vad det avser odlingsarbetets omfattning, som

ligger uti bestämmelsen att denna skall av lantbruksstyrelsen angivas. Efter

vilka grunder detta skall ske är i ingen mån angivet. De omfattande torrläggningsföretag,

som ofta förekomma, föranleda måhända — kanske troligen

— lantbruksstyrelsen att uppställa krav på odlingsarbeten, som icke stå i

något som helst rimligt förhållande till jordägarnas ekonomiska bärkraft.»

Biksdagen kan icke finna annat än att motionärerna sålunda givit uttryck

åt en riktig uppfattning rörande ifrågavarande spörsmål. Den starka tillväxten

av lantbefolkningen inom de delar av landet det här gäller gör

det till en oavvislig plikt för statsmakterna att främja jordbrukets utveckling

inom dessa trakter och tillvarataga möjligheterna för såväl nybildning

av jordbruk på oodlad mark som utökning av redan befintliga jordbruk.

Härvid är man särskilt hänvisad till de rikligt förekommande myrmarkerna,

som dock i regel på grund av ringa förmultningsgrad ej kunna användas

för odling förrän de fullständigt torrlagts och därefter under någon tid

hunnit bliva genomluftade och tjänliga för odling.

Att intresset för odling är synnerligen stort torde framgå av följande

uppgifter:

Åren 1918—1920 verkställdes med tillhjälp av genom statens odlingsorganisation

förmedlade statsbidrag inom Norrland 42,220 stycken nyodlingar

med en sammanlagd areal av 15,850 hektar. Under samma år

beviljades 763 lån ur norrländska nyodlingsfonden för uppodling av 714

hektar.

Åren 1918—1920 lämnades statsbidrag till 678 vattenavledningsarbeten

i Norrland och Dalarna, varvid den vattenbefriade eller förbättrade jordvidden

beräknats uppgå till 24,132 hektar. Visserligen kunna dessa upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 261.

gifter ej anses utgöra ett uttryck för omfattningen av odling och dikning

under normala år, men de angiva dock tydligt, att viljan till nyodling ej

saknas, då de ekonomiska förhållandena medgiva arbetenas utförande. Att

en stor del av dessa odlingar inom Norrland kommit till stånd beror helt

säkert på att de förut med statsbidrag utförda dikningarna åstadkommit

lämpliga odlingsområden.

Riksdagen har icke heller kunnat undgå fästa avseende vid de ökade

kostnader, som ett bifall till propositionen i förevarande punkt oförändrad

skulle komma att medföra för statsverket. Då en sjättedel av

kostnaden för avdikningen — under förutsättning att hälften skulle erhållas

i statsbidrag — skall innestå till dess visst föreskrivet område uppodlats,

följer därav, att besiktningar och kontroll måste äga rum, innan

denna del av statsbidraget kan utbetalas. Även om man härtill kan använda

hushållningssällskapens tjänstemän i vissa fall, komma givetvis

kostnaderna för kontrollen att stiga och de för verkligt produktiva ändamål

tillgängliga medlen att sjunka. Slutligen vill riksdagen framhålla,

att jordbrukets utövare inom dessa trakter alltjämt hava att kämpa med

synnerligen stora svårigheter i avseende på klimat, kommunikationer m. m.,

något som givetvis varit anledning till statsmakternas hittillsvarande

bestämmelser i fråga om bidragets storlek till avdikningar i dessa trakter.

Vad angår det i motionerna 1:252 och II: 374 framställda förslaget om

viss utsträckning av tillämplighetsområdet för de gynnsammare bidragsvillkoren,

som skulle tillerkännas torrläggningsföretag i Norrland och Dalarna

samt nordligaste delen av Värmland för så vitt däri inginge oodlad mark,

synes riksdagen minst lika vägande skäl kunna anföras för att i detta

område inrymma de i motionerna angivna delarna av Värmlands och Örebro

län som särskilt södra trakterna av Dalarna. Riksdagen anser sig därför

böra biträda motionärernas på vederbörande länsstyrelsers yttranden i ärendet

grundade förslag.

I övrigt har Eders Kungl. Majrts förslag icke givit riksdagen anledning

till någon erinran.

Vissa av kolonisationskommittén avhandlade, med avdikningsanslagen

sammanhängande frågor.

I sitt den 31 maj 1922 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar

1922: 22) har kolonisationskommittén, under avdelningen III (kraftigare befrämjande

av egnahemsbildning å enskild jord i Norrland), föreslagit vissa

ändringar i bestämmelserna för norrländska avdikningsanslaget, nämligen i

syfte bland annat att statsbidrag skulle utgå även till odlingsvägar.

Departementschefen har funnit detta förslag ej nu böra föranleda slutligt

ställningstagande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens skrivelse Nr 261.

Riksdagen vill för egen del understryka departementschefens uttalande, att

ifrågavarande angelägenhet synes böra göras till föremål för förnyat övervägande.

Lånevillkor.

Eders Kungl. Maj:ts förslag innebär, att även i fortsättning statslån och

statsbidrag skulle utgå såsom varandra supplerande anordningar. Vad i det

föregående anförts och föreslagits i fråga om understödsverksamhetens ändamål,

allmänna förutsättningar för statsunderstöd, obligatorisk syneförrättning

samt visst förhållande mellan båtnad och kostnad såsom förutsättning för

statsunderstöd har avseende icke endast å statsbidragen utan även å lånen

för här ifrågavarande torrläggningsföretag.

Vad angår lånens åtnjutande och återbetalning samt förräntning innebär

förslaget i huvudsak icke annan ändring i förhållande till nu gällande motsvarande

bestämmelser i fråga om lån ur odlingslånefonden, än att det s. k.

odlingstvånget skulle upphöra. Lantbruksstyrelsen, vars förslag i detta avseende

godtagits av departementschefen, har i huvudsak framhållit följande.

I gällande villkor för lån ur odlingslånefonden stadgades, bland annat, att i

kontraktet om odlingslån skulle innefattas förbindelse för låntagare att påbörja

och fullborda icke blott vattenavledningen och avdikningen utan även

odlingsarbetet inom viss tid samt att för fullgörande av till företaget hörande

odlingsarbete säkerhet, som av lantbruksstyrelsen godkändes, skulle ställas,

vilken säkerhet skulle upphöra att gälla, så snart odlingsarbetet blivit avsynat

och godkänt.

Lämpligheten av berörda s. k. odlingstvång hade länge varit omtvistad.

Vid upprepade tillfällen hade frågan om dess upphörande varit på tal.

Tidigare hade den åsikt uttalats, att inteckningshavarnas rätt möjligen

kunde komma att lida, därest odlingstvånget borttoges, enär kronan enligt

lag finge bättre rätt i fastigheten till odlingslåns återbetalning än som ti 11- komme innehavare av i fastigheten intecknad fordran. Lantbruksstyrelsen

ifrågasatte, huruvida nämnda skäl verkligen vore av sådan betydelse, att

det uppvägde de avsevärda olägenheter, som i allt högre grad funnits bliva

en följd av odlingsskyldighetens praktiska tillämpning.

Säkerheten för inteckningshavare i fastigheter, vilka blivit delaktiga av

odlingslån, vore i första rummet beroende av den tillförlitlighet, varmed

jordförbättringsvärdet uppskattats. Enligt 7 kap. 22 § vattenlagen skulle

till sådan jordförbättring endast räknas den genom torrläggningen orsakade

höjningen av jordens alstringsförmåga. Sedan en lång följd av år hade

lånets storlek också begränsats antingen av kostnaden för torrläggningen

eller av förbättringsvärdet genom torrläggningen. Lånet vore sålunda fullständigt

oberoende av eventuell föreskrift om uppodling av i företaget ingående

mark. Då lån kunde beviljas till högst 70 procent av värdeförbättringen

genom torrläggningen, i vilket avseende ändring ej ifrågasattes,

bleve inteckningshavarnas säkerhet försämrad endast under förutsättning

av så stor felbedömning vid markvärderingen, att verkliga värdeförbättringen

bleve mindre än 70 procent av den beräknade. Denna felmarginal torde i

allmänhet vara fullt tillräcklig för tryggande av inteckningshavarnas rätt,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 261.

vartill komme, att lånebeloppen endast i undantagsfall komme att stiga till

maximigränsen, 70 procent av förbättringsvärdet genom torrläggningen.

Enär ingen hänsyn till eventuell odlingsskyldighet toges vid bestämmande

av lånets storlek, innebure odlingstvånget ofta en pålaga för låntagaren,

som ej stode i rimligt förhållande till fördelen med lånet.

Därjämte hade odlingstvånget föranlett avsevärda svårigheter i den praktiska

tillämpningen liksom även betydande kostnader för kontroll, vilka

icke stode i rimligt förhållande till den nytta, odlingstvånget vid lånen

eventuellt kunde anses medföra.

Åläggande av odlingstvång borde därför icke vidare förekomma vid beviljandet

av lån ur odlingslånefonden.

I syfte att förebygga missuppfattning om lånerörelsens syfte och förväxling

med nyodlingsfonderna samt för vinnande av överensstämmelse med

benämningen »statens avdikningsanslag» har föreslagits, att odlingslånefonden

skulle erhålla namnet »statens av dikning slånefond».

Mot Eders Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del har riksdagen intet

att erinra.

Statsbidragens utbetalande av statskontoret eller lantbruksstyrelsen.

Beträffande väckt fråga om överflyttning från statskontoret till lantbruksstyrelsen

av utbetalningsbestyren för bidrag från avdikningsanslagen har

enligt utredningen i ärendet olika meningar gjort sig gällande.

I likhet med departementschefen anser riksdagen detta spörsmål böra hänskjutas

till ytterligare övervägande i samband med frågan om genomförande

av besparingar och förenklingar inom de centrala verken, varom utredning

pågår.

Förslag till kungörelser angående villkoren för statsbidrag frän statens

avdikningsanslag och lån från statens avdikningslånefond.

Beträffande de av lantbruksstyrelsen framlagda, vid propositionen fogade

kungörelseförslagen angående avdikningsanslaget och avdikningslånefonden

har departementschefen funnit sig kunna i allt mera väsentligt godtaga

innehållet däri, därvid han dock i fråga om det sakliga innehållet förordat

viss jämkning i inom. 8, respektive mom. 9 av de båda kungörelseförslagen

samt vissa tillägg i nedannämnda två hänseenden till bestämmelserna i

kungörelseförslaget angående avdikningsanslaget.

Sålunda har departementschefen förordat borttagande av bestämmelsen i

tredje stycket inom. 8, respektive mom. 9 därom, att frågan om uppburna

medels återbäring skulle överlämnas till riksdagen, därest längre anstånd

därmed än till nästa riksdag ansåges erforderligt.

Vidare har departementschefen yttrat följande:

»Under åberopande av vad jag tidigare anfört i fråga om ökat bidrag

till förrättningskostnader föreslår jag, att beträffande torrläggningsföre
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens skrivelse Nr 261.

tåg, till vars utförande förslag upprättats vid syneförrättning, som pabörjats

efter den 30 juni 1926, det statsbidrag, som enligt bestämmelserna i mom.

4 i kungörelseförslaget angående avdikningsanslaget eljest skolat utgå, ma

höjas till sådant belopp, att ersättning av statsmedel därigenom beredes bidragstagare

för hela den av Kungl. Maj:t godkända kostnaden för gode mäns

biträde vid förrättningen, allt dock under förutsättning att samtliga delägare

överenskommit om grunderna för kostnadernas fördelning, och till följd av

sådan överenskommelse särskild båtnadsuppskattning icke varit av nöden, att

bestämmande av ersättning till någon, som ej är delägare i företaget, ej ifrågakommit

samt att anledning till underställning av synemännens utlåtande ej

förefunnits. De bestämmelser, som jag sålunda föreslagit, ansluta sig till

de av vattenrättsdomarna föreslagna villkoren för att gode män ej skola

behöva anlitas. Därest det av dem och lantbruksstyrelsen förordade förslaget

upphöjes till lag, blir bestämmelsen utan betydelse och kan såsom

obehövlig utgå.

I överensstämmelse med vad jag under avdelning 4) uttalat torde vidare en

bestämmelse vara påkallad, i syfte att något lindra övergången till de nya

bidrags vil lkoren för de norrländska företagen, beträffande vilka understundom

relativt lång tid förflyter mellan förslagens upprättande och ingivande

till lantbruksstyrelsen. Sålunda torde bland övergångsbestämmelserna

i fråga om villkoren för statens avdikningsanslag böra föreskrivas, att, oberoende

av vad i mom. 4 stadgas angående statsbidragets storlek, statsbidrag

må beträffande företag i Norrland och Dalarna, vartill förslag inkommit

till lantbruksstyrelsen före den 1 juli 1926, utgå till högst hälften av den

i nämnda moment angivna kostnad.

Berörda bestämmelser torde icke föranleda sådan ökning i medelsåtgången,

att höjning i det av lantbruksstyrelsen för budgetåret 1926 — 1927 beräknade

anslagsbehovet med anledning härav torde behöva ske.

Sedan ärendet varit föremål för riksdagens prövning, torde det ankomma

på Kungl. Maj:t att i administrativ ordning utfärda erforderliga

författningar angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag

och för lån från statens avdikningslånefond. Dessa författningar

böra givetvis i fråga om såväl förslagets ovan behandlade huvudgrunder

som ock dess övriga rent sakliga innehåll överensstämma med vad jag i

det föregående tillstyrkt, men torde Kungl. Maj:t böra äga befogenhet att.

i mån av behov, vidtaga smärre jämkningar av huvudsakligen mera formell

natur. I sådant hänseende torde, bland annat, hinder ej böra möta att

eventuellt något jämka eller förtydliga föreskrifterna om samarbetet i vissa

fall mellan lantbruksstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande

handläggningen av sådana understödsärenden, som beröra jämväl

den sistnämnda styrelsens verksamhetsområde.»

Beträffande ovanberörda förslag till kungörelse angående avdikningsanslaget

påkallas däri ändring med hänsyn till vad riksdagen anfört under

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 261.

avdelningen »Statsbidragets storlek samt sammanslagning av norrländska

och allmänna avdikningsanslagen».

Med avseende å den föreslagna övergångsbestämmelsen att oberoende

av de nya bestämmelserna statsbidrag skulle beträffande företag i Norrland

och Dalarna, vartill förslag inkommit till lantbruksstyrelsen före

den 1 juli 1926, utgå till högst hälften av kostnaden lärer enligt vad riksdagen

från vederbörligt håll inhämtat i vissa fall vederbörande lantbruksingenjörer

icke komma att medhinna upprättande av avdikningsförslagen

inom sådan tid, att dessa kunna vara lantbruksstyrelsen till hända före

den 1 juli 1926. Då på grund härav de åsyftade företagen skulle gå

miste om det större statsbidrag, varmed vederbörande intressenter vid den

planernas uppgörande föregående undersökningen haft anledning räkna,

synes riksdagen skäligt, att ifrågavarande tidpunkt framflyttas till den 1

januari 1927. Som emellertid den häri liggande förmånen givetvis endast

bör komma sådana företag till del, beträffande vilka undersökning påbörjats

före den 1 juli 1926 torde samtidigt föreskrift i sådant avseende

böra meddelas. I övrigt giver Eders Kungl. Maj:ts förslag i förevarande

del ej anledning till någon riksdagens erinran.

Understödsverksamlietens kostnad ocli anslagsbehovet för budgetåret

1926—1927.

Eders Kungl. Maj:ts förslag innefattar, att Kungl. Maj:t skulle tillerkännas

befogenhet att för budgetåret 1926—1927 bevilja bidrag från

statens avdikningsanslag till belopp av tillhopa 2,500,000 kronor samt lån

från statens avdikningslånefond till belopp av tillhopa 3,800,000 kronor.

Beträffande anslagsbehovet för budgetåret 1926—1927 har, i överensstämmelse

med statskontorets beräkning, äskats ett extra reservationsanslag

för statens avdikningsanslag till belopp av 1,800,000 kronor

I fråga om kapitalökningsanslaget för avdikningslånefonden för budgetåret

1926—1927 har verkställd beräkning givit vid handen, att ett anslag

till belopp av 2,600,000 kronor torde vara tillfyllest.

Denna anslagsberäkning har icke givit riksdagen anledning till någon

erinran.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anmäla, att riksdagen i

anledning av Eders Kungl. Maj:ts förevarande framställning och de i

ämnet väckta motionerna

a) godkänt de av departementschefen i statsrådsprotokollet tillstyrkta

ändrade grunder för understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet

av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan

hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 261. 17

ständig slåtter- och betesvall med däri av riksdagen här ovan angivna

ändringar;

h) till sådant understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet,

som avses ovan under a), anvisat för budgetåret 1926—1927

under benämning statens avdikningsanslag ett extra reservationsanslag av

1,800,000 kronor;

c) medgivit, att vid utgången av budgetåret 1925—1926 förefintliga

reservationer å norrländska och allmänna avdikningsanslagen må överföras

till statens avdikningsanslag ävensom att av Kungl. Maj:t beviljade

bidrag från norrländska och allmänna avdikningsanslagen må efter den

30 juni 1926 utbetalas från statens avdikningsanslag;

d) medgivit, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927

från statens avdikningsanslag bevilja statsbidrag å tillhopa 2,500,000 kronor;

e) godkänt de av departementschefen i statsrådsprotokollet tillstyrkta

ändrade grunder för understödjande medelst lån från odlingslånefonden

av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan

hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtteroch

betesvall, och i samband därmed ändrat fondens benämning till statens

avdikning slånefond;

f) såsom kapitalökning för statens avdikningslånefond för budgetåret

1926—1927 anvisat ett reservationsanslag av 2,600,000 kronor; samt

g) medgivit, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927

från statens avdikningslånefond bevilja lån å tillhopa 3,800,000 kronor.

Beträffande sättet för anskaffande av de till kapitalökning för statens

avdikningslånefond avsedda medlen anmäler riksdagen i annat sammanhang

sitt beslut.

Stockholm den 1 juni 1926.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. Ii saml. Nr 261—264.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.