Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statens understödsverksamhet till främjande av avdikning av viss mark jämte i ämnet väckta motioner.
1926-06-01 · 17 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1926:261, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statens understödsverksamhet till främjande av avdikning av viss mark jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 261.
1
Nr 261.
Godkänd av första kammaren den 1 juni 192(>.
Godkänd av andra kammaren den 1 juni 192(».
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition
angående statens understödsverksamhet till främjande
av avdikning av viss mark jämte i ämnet väckta
motioner.
(.Jordbruksutskottets utlutande nr 45.)
Till Konungen.
I en till riksdagen den 5 februari 1926 avlåten proposition, nr 82, har
Eders Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag föreslagit riksdagen att
a) godkänna de av departementschefen i statsrådsprotokollet tillstyrkta
ändrade grunder för understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan
hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller
ständig slåtter- och betesvall;
b) till sådant understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet,
som avses ovan under a), anvisa för budgetåret 1926—1927
under benämning statens avdikningsanslag ett extra reservationsanslag av
1,800,000 kronor;
c) medgiva, att vid utgången av budgetåret 1925—1926 förefintliga
reservationer å norrländska och allmänna avdikningsanslagen må överföras
till statens avdikningsanslag ävensom att av Kungl. Maj:t beviljade bidrag
från norrländska och allmänna avdikningsanslagen må efter den 30 juni
1926 utbetalas från statens avdikningsanslag;
d) medgiva, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927
från statens avdikningsanslag bevilja statsbidrag å tillhopa 2,500,000
kronor;
e) godkänna de av departementschefen tillstyrkta ändrade grunder
för understödjande medelst lån från odlingslånefonden av sådana torrläggningsföretag,
vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med
hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesBihanq
till riksdagens protokoll 1926. 14 samt. Nr 261—264. 1
2 Riksdagens skrivelse Nr 261.
vall, och i samband därmed ändra fondens benämning till statens avdikningslånefond;
f)
såsom kapitalökning för statens avdikningslänefond för budgetåret
1926—1927 anvisa ett reservationsanslag av 2,600,000 kronor; samt
g) medgiva, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927
från statens avdikningslänefond bevilja lån å tillhopa 3,800,000 kronor.
I detta sammanhang har riksdagen till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta motioner, nämligen:
1) nr 252 i första kammaren, likalydande med nr 374 i andra kammaren,
i vilka hemställts, att Färnebo, Älvdals, Fryksdals, Jösse, Gillbergs och
Nordmarks härader av Värmlands län samt Grythyttans, Hällefors, Hjulsjö
och Ljusnarsbergs socknar av Örebro län likställas med avseende på statsbidragets
storlek och förmåner i övrigt från statens avdikningsanslag med
Norrland och Dalarna;
2) nr 254 i första kammaren, likalydande med nr 376 i andra kammaren,
i vilka hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
i ärendet ville bland annat besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag
till kungörelse angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag,
att föreskriften om viss odlingsskyldighet som villkor för erhållande
av bidrag intill hälften av kostnaden för torrläggningsföretag inom Norrland,
Dalarna och vissa delar av Värmland må ur kungörelsen utgå; samt
3) nr 255 i första kammaren, likalydande med nr 377 i andra kammaren,
i vilka hemställts, att riksdagen med anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 82 ville besluta, bland annat att bidrag från statens avdikningsanslag
måtte beviljas för torrläggningsföretag i Norrland, Dalarna och
följande delar av Värmlands län, nämligen Norra och Södra Finnskoga,
Dalby, Norra Ny och Ekshärads socknar samt Nyskoga kapell av Älvdals
härad samt Östmarks, Vitsands och Fryksände socknar ävensom Lekvattnets
kapell av Fryksdals härad, intill hälften av beräknade kostnaden utan
stadgande av villkor om odlingsplikt.
Eders Kungl. Majt:s förevarande framställning, vilken nära ansluter sig
till av lantbruksstyrelsen framlagt förslag i ämnet, avser viss omläggning
med avseende å den understödjande verksamhet, som staten för närvarande
utövar för torrläggning av sankmarker. Vid behandlingen av förevarande
fråga följer riksdagen den uppställning, som i propositionen angivits, och
anger under respektive avdelningar sin ställning till Eders Kungl. Maj:ts
förslag och de i anledning därav väckta motionerna.
Understödsverksamhetens ändamål samt allmänna förutsättningar för
erhållande av bidrag och lån.
Enligt lantbruksstyrelsens uttalande borde förutsättningen för erhållande
av statsunderstöd — med vilket uttryck avses såväl lån som bidrag —
undantagslöst vara, att genom torrläggningen vunnes sådan höjning av
Riksdagens skrivelse AV 261.
3
markens alstringsförmåga ur jordbrukssynpunkt, som enligt vattenlagen
utgjorde förutsättning för tvångsdelaktighet i företaget. Understöd borde
därför endast utgå till torrläggningsföretag, vilka avsåge höjande av
alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker
eller ständig slåtter- och betesvall. Företag för marks utnyttjande på
dylikt sätt för bete borde därvid likställas med övriga bär ifrågakommande
torrläggningsföretag. Tidigare företräde för nyodlingsföretag borde ej bibehållas.
Nuvarande möjlighet att erhålla bidrag till torrläggningsföretag,
avseende endast minskning av frostländighet, borde bortfalla.
Departementschefen har anfört:
»Torrläggning av vattensjuka marker i syfte att på ett verksamt och
ändamålsenligt sätt höja den produktiva jordens alstringsförmåga i jordbrukshänseende
är en ur olika synpunkter så viktig angelägenhet, att den i minst
lika hög grad som hittills bör kraftigt befordras från det allmännas sida.
Därvid bör emellertid noggrant tillses, att största möjliga effektivitet vinnes
inom ramen för statens ekonomiska uppoffringar för ändamålet.
Lantbruksstyrelsens nu förevarande förslag, utarbetat i samråd med sakkunniga
representanter för skilda intressen och landsdelar, synes mig över
huvud taget vara väl avvägt och ägnat att med rimliga kostnader befrämja
en ekonomiskt sund och till praktiska resultat ledande verksamhet för torrläggning
av till jordbruksdrift tjänlig jord. Jag kan därför i allt väsentligt
ansluta mig till förslaget.
Mot förslaget i vad angår allmänna förutsättningar för statsunderstöd till
torrläggningsföretag, varmed i överensstämmelse med vattenlagens terminologi
förstås diknings-, vattenavlednings- och invallningsföretag, har jag intet att
erinra. Understöd (lån och bidrag) bör alltså kunna ifrågakomma för dylika
företag, för så vitt de avse höjande av alstringsförmågan hos mark med
hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall.
Gensagan från de två nordligaste länen mot borttagande av företrädesställningen
för företag, avseende nyodling, vilar så till vida på en riktig
tanke, som torrläggning för nyodling givetvis är särskilt i behov av och
värd understöd. Förslaget eftersätter emellertid icke på minsta sätt möjligheten
att lämna understöd för dylika företag — såsom av det följande skall
framgå gynnas tvärtom torrläggning för nyodling i landets övre delar genom
högre bidragskvot — utan det endast borttager en formell företrädesställning,
som enligt vad erfarenheten visat saknat praktisk betydelse och som
icke heller torde kunna få betydelse i annat fall, än där så stor efterfrågan
å understöd råder i förhållande till medelstillgång, att gallring av ansökningar
bliver av nöden. Skulle sådan situation inträda, torde Kungl. Maj:t
böra äga befogenhet att, obunden av föreskrifter om företrädesrätt, pröva
ansökningarna ur allmänna synpunkter om de ifrågakommande företagens
ändamålsenlighet och behov av understöd.
De skäl, som lantbruksstyrelsen anfört till stöd för avskiljande från understöd
av torrläggningsföretag, som icke kunna tänkas tjäna annat produktivt
4
Riksdagens skrivelse Nr 261.
ändamål än minskande av frostländighet för närliggande bygd, synas mig
vara fullt bärande. Tillgängliga understödsmedel böra icke placeras i företag,
vilkas nytta är så tvivelaktig och i allt fall omstridd som frostavdikningar,
utan böra hellre koncentreras på företag, där torrläggningen är av verkligt
påtaglig betydelse för jordbrukets förkovran.»
Riksdagen har icke funnit sig böra framställa någon erinran mot Eders
Kungl. Maj:ts förslag i nu förevarande del.
Obligatorisk syneförrättning enligt vattenlagen såsom villkor för
erhållande av bidrag och lån.
Angående nuvarande ordning för upprättande av förslag till utförande
av torrläggningsföretag, vartill statsunderstöd sökes, har lantbruksstyrelsen
anfört i huvudsak följande.
Hittills hade statsbidrag beviljats, oavsett om planerna varit upprättade
vid laga syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen eller
tillkommit genom frivilliga personliga överenskommelser i form av mellan intressenterna
ingångna föreningar. I andra delar av landet än de norrländska
länen hade företagen i allmänhet förberetts genom laga syneförrättning. Så
hade däremot i synnerligen stor utsträckning icke skett i fråga om företag
inom de norrländska länen, där man i allmänhet syntes undvika syneförrättning
och i stället använt sig av s. k. föreningsförrättning.
När ett dikningsföretag blivit förberett genom laga syneförrättning, förefunnes
garanti för att de upptagna dikena för framtiden underhölles, därigenom
att underhållsskyldigheten bundes vid vederbörande fastigheter. Vidare
stadgades i 13 kap. 17 § vattenlagen, att diir försummelse i underhållet
ägde rum vid torrläggningsföretag, till vars utförande lämnats lån eller
bidrag av statsmedel, viss statsmyndighet skulle äga att, efter en i föreskriven
ordning verkställd besiktning, låta på den försumliges bekostnad
avhjälpa försummelsen. Dylikt förfarande förutsatte dock, att laga syneförrättning
föregått företaget.
Vad åter anginge företag, till vilka förslag upprättats genom en s. k. föreningsförrättning,
utebleve garantier för det framtida underhållet av dikena
helt eller delvis. I detta fall bleve nämligen underhållsskyldigheten gällande
endast för den, som underskrivit föreningen rörande företaget, men
utan all verkan för blivande ägare av vederbörande fastigheter. Föreskriften
i 7 kap. 36 § vattenlagen om rätt att påkalla syneförrättning för prövning
av framtida underhålls fördelning med avseende å dike, som upptagits utan
föregående syneförrättning, kunde icke åberopas, när fråga vore om bevakande
av statens intresse i förevarande fall, enär sagda rätt tillkomma
endast intressent i företaget.
Härav framgår alltså, att ett mycket nära samband finnes mellan frågan
om ordningen för upprättande av förslag till torrläggningsföretag och spörsmålet
om det framtida underhållet av upptagna diken. Rörande betydelsen
Riksdagens skrivelse Nr 261. 5
av dikenas framtida underhåll inhämtas i huvudsak följande av lantbruksstyrelsens
utredning.
Utfört dikningsarbete måste omsorgsfullt vidmakthållas, på det att det
med dikningen erhållna resultatet bleve beståndande. Underlätes dylikt
underhåll, vore ändamålet med företaget förfelat och nyttan av de utbetalda
statsmedlen bleve illusorisk. Från statsmakternas och myndigheternas sida
hade uppmärksamheten länge varit riktad på önskvärdheten, att verksamma
garantier bereddes för nöjaktigt underhåll av de företag, som erhölle statsbidrag.
I sådant syfte hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen
redan 1897 avlåtit skrivelse till Kungl. Maj:t, varjämte behovet
av särskilda åtgärder för en snar lösning av denna fråga framhållits i riksdagens
skrivelse åren 1898, 1902, 1906 och 1907 angående anvisande av anslag
till utdikningsföretag.
Lantbruksstyrelsen har föreslagit obligatorisk syneförrättning enligt 10
kap. vattenlagen såsom villkor för statsunderstöd. Förslaget bär emellertid
framställts under förutsättning, att ändringar i 10 kap. 35 och 71 §§ vattenlagen,
i enlighet med styrelsens därom framlagda, på vattenrättsdomamas
yttrande grundade förslag, jämväl genomföras. Dessa ändringar avse, att,
därest samtliga deltagare enades om grunderna för deltagande i arbetets
utförande, gode mäns biträde icke erfordrades vid förrättningar inom de
norrländska länen och Kopparbergs län, med mindre förrättningsmannen
ansåge jorduppskattning böra vid förrättningen äga rum eller bestämmande
av ersättning ifrågakomme till någon, som ej vore deltagare i företaget,
eller ock underställning skulle ske samt att, där förrättning hållits utan
biträde av gode män i fall, då sådant vore tillåtet, utlåtandet finge meddelas
utan att sammanträde hölles, dock att utlåtandets dag och därmed
förrättningens avslutande skulle tillkännagivas parterna i samma ordning,
som funnes föreskriven beträffande sammanträde.
Departementschefen har anfört följande:
»Jag förordar den ifrågasatta bestämmelsen, att förslag till utförande av
företag, vartill statsbidrag eller statslån sökes, skall vara upprättat vid syneförrättning
enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen. Såväl lån som bidrag
hava visserligen hittills plägat beviljas till företag, även om de grundats allenast
på överenskommelser intressenterna emellan — detta gäller huvudsakligen företag
i de norrländska länen — men i dylika fall vinnes ingen garanti för det
framtida underhållet av de med statsmedel upptagna dikena. Vad lantbruksstyrelsen
uttalat om betydelsen av det framtida underhållets behöriga fullgörande
synes mig höra tillmätas stor vikt. Anordningar böra därför införas,
vilka säkerställa det framtida underhållet, något som icke lämpligen lärer kunna
ske i annan ordning än att underhållsskyldigheten bindes vid respektive
fastigheter. Så bliver fallet, därest företaget föregåtts av laga syneförrättning.
Annan framkomlig väg än syneförrättning enligt vattenlagen har
icke kunnat anvisas för underhållsskyldighetens bindande vid respektive
fastigheter.
6
Riksdagens skrivelse Nr 261.
Kostnaderna för anlitande av sakkunnig förrättningsman torde för jordägarna
bliva i stort sett desamma, om förrättningen handlägges enligt bestämmelserna
i 10 kap. vattenlagen eller i annan ordning. Däremot medför
skyldigheten att anlita gode män ökade utgifter. För att ej i detta avseende
betunga förrättningssökandena synes det vara lämpligt, att de ökade kostnader,
som föranledas genom anlitande av gode män, där detta nödvändiggöres
av den nu föreslagna bestämmelsen, må stanna å statsverket.
De kostnader, som härigenom tillskyndas statsverket, hava av lantbruksstyrelsen
beräknats till omkring 50,000 kronor och komma att mer än uppvägas
av de fördelar, som därigenom skulle vinnas. För övrigt tinnes anledning
antaga, att nu avsedda kostnad skulle bliva av blott tillfällig art.
Vattenrättsdomarna och lantbruksstyrelsen hava nämligen föreslagit sådan
förenkling i fråga om syneförfarandet att, därest deras förslag bliver upphöjt
till lag, någon ökad ersättningsskyldighet för statsverket ej längre
behöver ifrågakomma. För denna lagfrågas vidare övervägande hava handlingarna
överlämnats till justitiedepartementet.»
Riksdagen anser angeläget, att förslag till utförande av företag, vartill
statsbidrag eller statslån sökes, upprättas på sådant sätt att betryggande
garantier vinnas för dikenas framtida underhåll och, då detta syftemål av
utredningen i ärendet att döma icke synes kunna effektivt ernås på annat
sätt än genom att syneförrättning enligt vattenlagen göres till villkor för
statsbidrags erhållande, biträder riksdagen Eders Kungl. Maj:ts förslag i nu
förevarande avseende. Med avseende å de ökade kostnader för anlitande av
gode män som härav föranledas äro dessa enligt förslaget avsedda att bestridas
av statsmedel, därvid departementschefen dock utgått ifrån, att denna
kostnad skulle bliva av blott tillfällig art. Vattenrättsdomarna och lantbruksstyrelsen
hade nämligen föreslagit sådan förenkling i fråga om syneförfarandet,
att, därest deras förslag bleve upphöjt till lag, någon ökad
ersättningsskyldighet för statsverket ej längre behövde ifrågakomma. I anslutning
härtill vill riksdagen understryka angelägenheten av att förslag i
angivet avseende snarast möjligt förelägges riksdagen.
Visst förhållande mellan båtnad och kostnad såsom förutsättning för
erhållande av bidrag och lån.
Enligt Eders Kungl. Maj:ts på lantbruksstyrelsens förslag grundade framställning
skulle statsbidrag eller statslån i regel beviljas endast under förutsättning,
att styrelsen funne värdet av den båtnad genom torrläggningen, som bestode
i höjande av alstringsförmågan hos marken med hänsyn till dess utnyttjande
som åker eller ständig slåtter- och betesvall, uppväga eller överstiga kostnaden
för torrläggningen. Detta skulle emellertid icke hindra, att statsbidrag
eller statslån i undantagsfall, när särskilda skäl därtill förelåge, kunde
beviljas även där kostnaden överstege båtnaden. Undantagsfallen borde
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 261. T
dock begränsas till företag, där kostnaden motsvarade högst 120 procent av
båtnaden.
Vad sålunda föreslagits föranleder ingen riksdagens erinran. Riksdagen vill
allenast i likhet med departementschefen uttala, att tillämpningen av förberörda
undantagsbestämmelse torde höra — inom relativt vida gränser
regleras genom praxis, därvid hinder ej torde böra möta att vid prövningen
inom lantbruksstyrelsen av frågan om båtnadens och kostnadens inbördes
förhållande bortse från förrättningskostnader och andra därmed jämförliga,
själva torrläggningsarbetet icke direkt vidkommande kostnader.
Statsbidragets storlek samt sammanslagning av norrländska och allmänna
avdikningsanslagen.
I fråga om storleken av det statsbidrag utan återbetalningsskyldighet, som
skulle kunna beviljas av Kungl. Maj:t, innefattar Eders Kungl. Maj:ts förslag
i huvudsak följande. Bidraget skulle utgöra högst en tredjedel av den utav
Kungl. Maj:t godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet — teg- eller
täckdikning däri ej inberäknad — som ock för undersökningen och förrättningen
järnte erforderliga kartor och handlingar. Beträffande företag inom
Norrland, Dalarna och viss del av norra Värmland, vari inginge mark.
som icke tagits i anspråk såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall,
skulle bidraget dock få utgå till högst hälften av samma kostnad, under
förbehåll likväl, att en tredjedel av bidraget innestode, intill dess bidragstagaren
inom därför vid arbetsplanens fastställelse bestämd tid hos lantbruksstyrelsen
styrkt sig hava tagit nämnda mark i anspråk för sagda ändamål
i den omfattning, som styrelsen kunde hava föreskrivit. I den mån
båtnadsvärdet överstege kostnaden, skulle bidraget undergå skälig minskning,
en bestämmelse som skulle avse företag, oavsett deras belägenhet inom skilda
landsdelar. Beträffande de undantagsfall, där kostnaden överstege båtnadsvärdet,
skulle bidraget med tillämpning i övrigt av förut nämnda grunder
beräknas med hänsyn — icke till kostnaden — utan till båtnadsvärdet.
Beträffande tillämpningsområdet för de gynnsammare bidrag svillkor,
som sålunda under vissa förutsättningar skulle tillerkännas torrläggningsföretag
i de norra landsdelarna, för så vitt däri inginge oodlad mark,
har lantbruksstyrelsen ej funnit bärande skäl att förorda de gynnsammare
bidragsvillkoren utöver vad beträffade den nordligaste, mellan Dalarna och
norska gränsen belägna delen av Värmland, innefattande det huvudsakliga
av Älvdals härad (nämligen Norra och Södra Finnskoga, Dalby, Norra
Ny och Ekshärads socknar samt Nyskoga kapell) och omkring hälften av
Fryksdals härad (nämligen Östmarks, Vitsands och Fryksände socknar samt
Lekvattnets kapell).
Enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle en gradering av bidragets storlek
ske med hänsyn till de olika torrläggningsföretagens ekonomiska ställning
8 Riksdagens skrivelse Nr 261.
på så sätt, att högsta gränsen för bidraget — en tredjedel, respektive hälften
av kostnaden — endast toges i anspråk, då kostnaden uppginge till eller,
beträffande de undantagsfall när statsunderstöd beviljades trots större kostnad
än båtnad, överstege förbättringsvärdet, varefter bidraget skulle reduceras
i den mån förbättringsvärdet stege i förhållande till kostnaden.
Vidare har lantbruksstyrelsen föreslagit, att norrländska och allmänna
avdikningsanslagen skulle sammanslas till ett för riket i dess helhet gemensamt
anslag, benämnt statens av dikning sanslag.
Departementschefen har anfört följande.
»Jag kan för min del i stort sett ansluta mig til) lantbruksstyrelsens förslag
i fråga om storleken av det statsbidrag, som utan återbetalningsskyldighet
bör lämnas för utförande av här avsedda torrläggningsföretag.
De kraftiga erinringar mot förslaget, som framställts från norrländskt
håll, hava av mig noga övervägts, därvid jag dock kommit till det resultat,
att de icke äro av beskaffenhet att böra föranleda någon mera väsentlig jämkning
i lantbruksstyrelsens förslag. Vad särskilt angår frågan om bidragets storlek
i de fall, där fråga är om utdikning av ännu ej odlad jord — dessa fall
torde för Norrlands del vara mycket vanliga, och yttrandena avhandla huvudsakligen
dem — torde förslaget, i betraktande av att kostnaden här i allmänhet
ej lärer nämnvärt understiga båtnaden, icke leda till annan försämring beträffande
storleken av bidraget till norrländska utdikningar än en reduktion
från hälften till en tredjedel i sadana fall, där dikningen icke inom viss
tid — vilken i tillämpningen ej bör tilltagas för knapp — efterföljes av
markens utnyttjande för jordbruksdrift genom odling. I den mån den avdikade
odlingsmarken tillvaratages för användning till åker eller ständig
slåtter- och betesvall, skulle ju statsbidraget, liksom hittills, kunna utgå med
högst halva torrläggningskostnaden. Den föreslagna ändringsbestämmelsen
synes sålunda icke böra leda till minskad odlingsverksamhet, utan den bör snarare
vara en sporre för vederbörande att icke låta sig nöja med blott utdikning
utan fullfölja arbetet genom färdigodling, så att verklig nytta ur jordbrukssynpunkt
erhålles av den torrlagda odlingsjorden. För att i görligaste mån
lindra övergången till de nya bestämmelserna för de norrländska företagens
vidkommande ämnar jag senare, under avdelningen 8, ifrågasätta ett stadgande
av innebörd, att statsbidraget — oberoende av de nya bestämmelserna
— må beträffande företag i Norrland och Dalarna, vartill förslag inkommit
till lantbruksstyrelsen före den 1 juli 1926, utgå till högst hälftemav kostnaden.
Vad beträffar spörsmålen om tillämpningsområdet för den gynnsammare
bidragskvoten till utdikning av obruten mark i de norra landsändarna,
bidragets gradering med hänsyn till förhållandet mellan kostnad och båtnad
samt sammanslagningen av norrländska och allmänna avdikningsanslagen
till ett för riket gemensamt anslag (statens avdikningsanslag), har jag intet
att erinra mot lantbruksstyrelsens förslag.»
På sätt framgår av ovanstående skulle enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag
statsbidrag kunna utgå med högst en tredjedel. För Norrlands och Dalarnas
Riksdagens skrivelse Nr 261. 9
ävensom vissa delars av Värmland vidkommande skulle bidraget kunna
höjas till högst hälften av kostnaden, detta emellertid under villkor av viss
odlingsskyldigliet beträffande den utdikade marken.
Motionerna I: 254 och II: 376 samt I: 255 och II: 377 rikta sig i förevarande
avseende mot den föreslagna bestämmelsen om odlingsskyldighet
såsom villkor för erhållande av bidrag intill halva avdikningskostnaden
och framhålles i motionerna 1:255 och II: 377 följande:
»Under avdelning 4) behandlar departementschefen vidare frågan om statsbidragets
storlek. Här måste vi i vissa delar taga bestämt avstånd från
departementschefens förslag. Detta innebär, att bidraget skulle utgöra högst
en tredjedel av den utav Kungl. Maj:t godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet
— teg- eller täckdikning däri ej inberäknad — som ock
för undersökningen och förrättningen jämte erforderliga kartor och handlingar
; dock att beträffande företag inom Norrland, Dalarna och viss del
av norra Värmland, vari inginge mark, som icke tagits i anspråk såsom
åker eller ständig slåtter- och betesvall, bidraget skulle få utgå med högst
hälften av samma kostnad, under förbehåll likväl, att en tredjedel av bidraget
innestode, intill dess bidragstagaren inom vid arbetsplanens fastställelse
bestämd tid hos lantbruksstyrelsen styrkt sig hava tagit nämnda
mark i anspråk för sagda ändamål i den omfattning, som styrelsen kunde
hava föreskrivit.
Kungl. Maj:ts förevarande förslag grundar sig på och överensstämmer i
allt väsentligt med ett av lantbruksstyrelsen den 21 oktober 1925 avgivet
förslag till revision av gällande bestämmelser om norrländska och allmänna
avdikningsanslagen samt odlingslånefonden. Såsom framgår av propositionen
har ett starkt motstånd mot lantbruksstyrelsens förslag rests från länsstyrelserna
och vederbörande hushållningssällskap in. fl. inom de fyra nordligaste
länen och enkannerligen i yttrandena från Västerbottens och Norrbottens
län samt från landstingens Norrlandskommitté. Det oaktat har
Kungl. Maj:t funnit skäligt att i allt väsentligt framföra styrelsens förslag.
Vad särskilt angår ändrade bestämmelser i ovan återgivna hänseende,
d. v. s. rörande bidragskvoten för torrläggningsföretag inom de norra landsdelarna,
meddelas i propositionen, att förslaget i denna del rönt ett mycket
kraftigt motstånd i yttrandena från norrländskt håll.
Otvivelaktigt torde också vara, att förslagets genomförande skulle komma
att särskilt för övre Norrlands vidkommande medföra ogynnsamma verkningar.
Många ord torde icke här behöva anföras för påvisande av det
stora allmänna intresse, som bör vara förenat med ett fortsatt arbete för
utveckling av det norrländska jordbruket och särskilt för tillvaratagande
för den växande befolkningen av de därstädes förekommande rikliga odlingstillfällena.
En grundförutsättning härför är emellertid, att jords torrläggning
understödes i minst lika stor omfattning som hittills.
Visserligen innebär nu föreliggande förslag, att torrläggningsföretag i de
norra delarna av landet även i fortsättningen skulle kunna komma i åt
-
10
Riksdagens skrivelse Nr 261.
njutande av någon förhöjd bidragskvot — d. v. s. intill halva kostnaden —
men detta skulle enligt förslaget inträffa endast under förbehåll, att företaget
fullföljdes medelst odlingsarbete. Det är huvudsakligen mot sistnämnda
förbehåll, som denna motion vänder sig. Såsom framhållits i yttrandena
från norrländskt håll har något avsiktligt eftersättande av odlingsarbetet ej
skett. Tvärtom hava de i Norrland utdikade markerna i mycket stor utsträckning
sedermera tillvaratagits för odlingsarbetets fullföljande, och allmänt
vitsordades också, att norrländska avdikningsanslaget haft en synnerligen
stor betydelse för Norrlands fortsatta kolonisation. Men det ligger i sakens
natur, att odlingen icke kan påskyndas huru hastigt som helst, i det de
utdikade torvmarkerna först någon tid efter avdikningen lämpligen kunna
odlas. Då man har skäl antaga, att avdikningarna i stor omfattning i allt
fall efterföljas av odling, lärer förbehållet vara ganska onödigt. Men värre
är, att det ur olika synpunkter kommer att verka synnerligen hämmande
på torrläggningsverksamheten å oodlad jord i Norrland. Den norrländska
jordbrukaren är i regel icke i den ekonomiska ställning, att han kan ligga ute
med det kapital, som torrläggningens genomförande kräver, utan han torde
i lika hög grad som hittills vara i behov att få halva torrläggningskostnaden
täckt genom avdikningsanslaget. Härtill kommer den omgång, de besvär
och de helt visst högst avsevärda kontroll- och inspektionskostnader, som
torde bliva ofrånkomliga, därest det högre bidragets utbetalande skall göras
beroende av en framtida prövning från lantbruksstyrelsens sida, huruvida
och i vilken omfattning det torrlagda området odlats. Det förefaller, icke
minst i betraktande därav, att förrättningskostnaderna redan nu äro anmärkningsvärt
höga beträffande torrläggningsföretag, som om man hellre
borde undvika sådana nya anordningar, vilka medföra vidgad inspektion
och ökade förrättningskostnader utan att motsvarande nytta därav ernås.
Uti sitt yttrande till statsrådsprotokollet bär departementschefen visserligen
välvilligt uttalat, att den tid, som skulle tillmätas för odlingsarbetets
fullbordande, icke borde vid tillämpningen bestämmas alltför knapp. Nu
förhåller det sig emellertid så, att i företag, gemensamma för ett flertal
jordägare, andelen i företaget ej alls är direkt proportionell mot storleken
av vederbörandes hemman. Tvärtom händer det ofta, att ett mindre hemman
har större andel i den torrlagda marken än ett större, beroende därav,
att vid företagen jorddelning ett ringa värde åsatts marken i dess råa tillstånd.
En följd av departementschefens förslag kan alltså ofta bliva — ja,
blir det med all säkerhet ofta — att den mindre jordägaren får sig ålagd
en i förhållande till hans ekonomiska bärkraft oproportionerligt stor odlingsplikt,
om han vill komma i åtnjutande av den innestående andelen av statsanslaget.
Om det för mången blir möjligt att överhuvud få lyfta denna
andel, torde vara mer än ovisst.
Det synes oss för övrigt fullkomligt oberättigat att uppställa den fordran
på odlingsarbetets utförande, som lantbruksstyrelsen och efter lantbruksst.vrelsen
departementschefen framlagt. Denna fordran skulle kunna tydas som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagetis skrivelse År 261.
ett bevis på underlåtenhet från de norrländska jordägarnas sida att genom
uppodling draga verklig nytta av statens bidrag till torrläggningens utförande.
Att ett sådant underkännande av de norrländska jordbrukarnas odlingsiver
är fullkomligt oberättigat, framgår till fullo av den omfattning, som odlingsarbetet
i Norrland under senare tider tagit, och som delvis får sitt siffermässiga
uttryck i norrlänningarnas anlitande av möjligheten att erhålla
nyodlingslån. Jordbruksutskottet kommer helt visst att för denna för Norrlands
jordbrukare mycket viktiga frågas allsidiga belysande icke underlåta
att för riksdagen framlägga de siffror i sistberörda hänseende, vilka man
önskat att finna meddelade antingen i lantbruksstyrelsens underdåniga skrivelse
eller, då de ej voro där anförda, uti propositionen. — Man skulle även
i någotdera av dessa aktstycken gärna sett framhållet det allmänt kända
förhållandet, att de norrländska myrarnas ringa förmultningsgrad gör det
till en för den praktiske jordbrukaren ofrånkomlig nödvändighet att uppskjuta
odlingsarbetets fullbordande, till dess myren efter torrläggningen verkligen
hunnit börja så förmultna, att odlingen utan alltför stor svårighet och
med fördel kan sättas i verket. Varje antydan härom saknas.
Vi kunna slutligen icke undgå att påtala den ovisshet om innebörden för
jordbrukarna av förslaget i vad det avser odlingsarbetets omfattning, som
ligger uti bestämmelsen att denna skall av lantbruksstyrelsen angivas. Efter
vilka grunder detta skall ske är i ingen mån angivet. De omfattande torrläggningsföretag,
som ofta förekomma, föranleda måhända — kanske troligen
— lantbruksstyrelsen att uppställa krav på odlingsarbeten, som icke stå i
något som helst rimligt förhållande till jordägarnas ekonomiska bärkraft.»
Biksdagen kan icke finna annat än att motionärerna sålunda givit uttryck
åt en riktig uppfattning rörande ifrågavarande spörsmål. Den starka tillväxten
av lantbefolkningen inom de delar av landet det här gäller gör
det till en oavvislig plikt för statsmakterna att främja jordbrukets utveckling
inom dessa trakter och tillvarataga möjligheterna för såväl nybildning
av jordbruk på oodlad mark som utökning av redan befintliga jordbruk.
Härvid är man särskilt hänvisad till de rikligt förekommande myrmarkerna,
som dock i regel på grund av ringa förmultningsgrad ej kunna användas
för odling förrän de fullständigt torrlagts och därefter under någon tid
hunnit bliva genomluftade och tjänliga för odling.
Att intresset för odling är synnerligen stort torde framgå av följande
uppgifter:
Åren 1918—1920 verkställdes med tillhjälp av genom statens odlingsorganisation
förmedlade statsbidrag inom Norrland 42,220 stycken nyodlingar
med en sammanlagd areal av 15,850 hektar. Under samma år
beviljades 763 lån ur norrländska nyodlingsfonden för uppodling av 714
hektar.
Åren 1918—1920 lämnades statsbidrag till 678 vattenavledningsarbeten
i Norrland och Dalarna, varvid den vattenbefriade eller förbättrade jordvidden
beräknats uppgå till 24,132 hektar. Visserligen kunna dessa upp
-
12
Riksdagens skrivelse Nr 261.
gifter ej anses utgöra ett uttryck för omfattningen av odling och dikning
under normala år, men de angiva dock tydligt, att viljan till nyodling ej
saknas, då de ekonomiska förhållandena medgiva arbetenas utförande. Att
en stor del av dessa odlingar inom Norrland kommit till stånd beror helt
säkert på att de förut med statsbidrag utförda dikningarna åstadkommit
lämpliga odlingsområden.
Riksdagen har icke heller kunnat undgå fästa avseende vid de ökade
kostnader, som ett bifall till propositionen i förevarande punkt oförändrad
skulle komma att medföra för statsverket. Då en sjättedel av
kostnaden för avdikningen — under förutsättning att hälften skulle erhållas
i statsbidrag — skall innestå till dess visst föreskrivet område uppodlats,
följer därav, att besiktningar och kontroll måste äga rum, innan
denna del av statsbidraget kan utbetalas. Även om man härtill kan använda
hushållningssällskapens tjänstemän i vissa fall, komma givetvis
kostnaderna för kontrollen att stiga och de för verkligt produktiva ändamål
tillgängliga medlen att sjunka. Slutligen vill riksdagen framhålla,
att jordbrukets utövare inom dessa trakter alltjämt hava att kämpa med
synnerligen stora svårigheter i avseende på klimat, kommunikationer m. m.,
något som givetvis varit anledning till statsmakternas hittillsvarande
bestämmelser i fråga om bidragets storlek till avdikningar i dessa trakter.
Vad angår det i motionerna 1:252 och II: 374 framställda förslaget om
viss utsträckning av tillämplighetsområdet för de gynnsammare bidragsvillkoren,
som skulle tillerkännas torrläggningsföretag i Norrland och Dalarna
samt nordligaste delen av Värmland för så vitt däri inginge oodlad mark,
synes riksdagen minst lika vägande skäl kunna anföras för att i detta
område inrymma de i motionerna angivna delarna av Värmlands och Örebro
län som särskilt södra trakterna av Dalarna. Riksdagen anser sig därför
böra biträda motionärernas på vederbörande länsstyrelsers yttranden i ärendet
grundade förslag.
I övrigt har Eders Kungl. Majrts förslag icke givit riksdagen anledning
till någon erinran.
Vissa av kolonisationskommittén avhandlade, med avdikningsanslagen
sammanhängande frågor.
I sitt den 31 maj 1922 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar
1922: 22) har kolonisationskommittén, under avdelningen III (kraftigare befrämjande
av egnahemsbildning å enskild jord i Norrland), föreslagit vissa
ändringar i bestämmelserna för norrländska avdikningsanslaget, nämligen i
syfte bland annat att statsbidrag skulle utgå även till odlingsvägar.
Departementschefen har funnit detta förslag ej nu böra föranleda slutligt
ställningstagande.
13
Riksdagens skrivelse Nr 261.
Riksdagen vill för egen del understryka departementschefens uttalande, att
ifrågavarande angelägenhet synes böra göras till föremål för förnyat övervägande.
Lånevillkor.
Eders Kungl. Maj:ts förslag innebär, att även i fortsättning statslån och
statsbidrag skulle utgå såsom varandra supplerande anordningar. Vad i det
föregående anförts och föreslagits i fråga om understödsverksamhetens ändamål,
allmänna förutsättningar för statsunderstöd, obligatorisk syneförrättning
samt visst förhållande mellan båtnad och kostnad såsom förutsättning för
statsunderstöd har avseende icke endast å statsbidragen utan även å lånen
för här ifrågavarande torrläggningsföretag.
Vad angår lånens åtnjutande och återbetalning samt förräntning innebär
förslaget i huvudsak icke annan ändring i förhållande till nu gällande motsvarande
bestämmelser i fråga om lån ur odlingslånefonden, än att det s. k.
odlingstvånget skulle upphöra. Lantbruksstyrelsen, vars förslag i detta avseende
godtagits av departementschefen, har i huvudsak framhållit följande.
I gällande villkor för lån ur odlingslånefonden stadgades, bland annat, att i
kontraktet om odlingslån skulle innefattas förbindelse för låntagare att påbörja
och fullborda icke blott vattenavledningen och avdikningen utan även
odlingsarbetet inom viss tid samt att för fullgörande av till företaget hörande
odlingsarbete säkerhet, som av lantbruksstyrelsen godkändes, skulle ställas,
vilken säkerhet skulle upphöra att gälla, så snart odlingsarbetet blivit avsynat
och godkänt.
Lämpligheten av berörda s. k. odlingstvång hade länge varit omtvistad.
Vid upprepade tillfällen hade frågan om dess upphörande varit på tal.
Tidigare hade den åsikt uttalats, att inteckningshavarnas rätt möjligen
kunde komma att lida, därest odlingstvånget borttoges, enär kronan enligt
lag finge bättre rätt i fastigheten till odlingslåns återbetalning än som ti 11- komme innehavare av i fastigheten intecknad fordran. Lantbruksstyrelsen
ifrågasatte, huruvida nämnda skäl verkligen vore av sådan betydelse, att
det uppvägde de avsevärda olägenheter, som i allt högre grad funnits bliva
en följd av odlingsskyldighetens praktiska tillämpning.
Säkerheten för inteckningshavare i fastigheter, vilka blivit delaktiga av
odlingslån, vore i första rummet beroende av den tillförlitlighet, varmed
jordförbättringsvärdet uppskattats. Enligt 7 kap. 22 § vattenlagen skulle
till sådan jordförbättring endast räknas den genom torrläggningen orsakade
höjningen av jordens alstringsförmåga. Sedan en lång följd av år hade
lånets storlek också begränsats antingen av kostnaden för torrläggningen
eller av förbättringsvärdet genom torrläggningen. Lånet vore sålunda fullständigt
oberoende av eventuell föreskrift om uppodling av i företaget ingående
mark. Då lån kunde beviljas till högst 70 procent av värdeförbättringen
genom torrläggningen, i vilket avseende ändring ej ifrågasattes,
bleve inteckningshavarnas säkerhet försämrad endast under förutsättning
av så stor felbedömning vid markvärderingen, att verkliga värdeförbättringen
bleve mindre än 70 procent av den beräknade. Denna felmarginal torde i
allmänhet vara fullt tillräcklig för tryggande av inteckningshavarnas rätt,
14
Riksdagens skrivelse Nr 261.
vartill komme, att lånebeloppen endast i undantagsfall komme att stiga till
maximigränsen, 70 procent av förbättringsvärdet genom torrläggningen.
Enär ingen hänsyn till eventuell odlingsskyldighet toges vid bestämmande
av lånets storlek, innebure odlingstvånget ofta en pålaga för låntagaren,
som ej stode i rimligt förhållande till fördelen med lånet.
Därjämte hade odlingstvånget föranlett avsevärda svårigheter i den praktiska
tillämpningen liksom även betydande kostnader för kontroll, vilka
icke stode i rimligt förhållande till den nytta, odlingstvånget vid lånen
eventuellt kunde anses medföra.
Åläggande av odlingstvång borde därför icke vidare förekomma vid beviljandet
av lån ur odlingslånefonden.
I syfte att förebygga missuppfattning om lånerörelsens syfte och förväxling
med nyodlingsfonderna samt för vinnande av överensstämmelse med
benämningen »statens avdikningsanslag» har föreslagits, att odlingslånefonden
skulle erhålla namnet »statens av dikning slånefond».
Mot Eders Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del har riksdagen intet
att erinra.
Statsbidragens utbetalande av statskontoret eller lantbruksstyrelsen.
Beträffande väckt fråga om överflyttning från statskontoret till lantbruksstyrelsen
av utbetalningsbestyren för bidrag från avdikningsanslagen har
enligt utredningen i ärendet olika meningar gjort sig gällande.
I likhet med departementschefen anser riksdagen detta spörsmål böra hänskjutas
till ytterligare övervägande i samband med frågan om genomförande
av besparingar och förenklingar inom de centrala verken, varom utredning
pågår.
Förslag till kungörelser angående villkoren för statsbidrag frän statens
avdikningsanslag och lån från statens avdikningslånefond.
Beträffande de av lantbruksstyrelsen framlagda, vid propositionen fogade
kungörelseförslagen angående avdikningsanslaget och avdikningslånefonden
har departementschefen funnit sig kunna i allt mera väsentligt godtaga
innehållet däri, därvid han dock i fråga om det sakliga innehållet förordat
viss jämkning i inom. 8, respektive mom. 9 av de båda kungörelseförslagen
samt vissa tillägg i nedannämnda två hänseenden till bestämmelserna i
kungörelseförslaget angående avdikningsanslaget.
Sålunda har departementschefen förordat borttagande av bestämmelsen i
tredje stycket inom. 8, respektive mom. 9 därom, att frågan om uppburna
medels återbäring skulle överlämnas till riksdagen, därest längre anstånd
därmed än till nästa riksdag ansåges erforderligt.
Vidare har departementschefen yttrat följande:
»Under åberopande av vad jag tidigare anfört i fråga om ökat bidrag
till förrättningskostnader föreslår jag, att beträffande torrläggningsföre
-
15
Riksdagens skrivelse Nr 261.
tåg, till vars utförande förslag upprättats vid syneförrättning, som pabörjats
efter den 30 juni 1926, det statsbidrag, som enligt bestämmelserna i mom.
4 i kungörelseförslaget angående avdikningsanslaget eljest skolat utgå, ma
höjas till sådant belopp, att ersättning av statsmedel därigenom beredes bidragstagare
för hela den av Kungl. Maj:t godkända kostnaden för gode mäns
biträde vid förrättningen, allt dock under förutsättning att samtliga delägare
överenskommit om grunderna för kostnadernas fördelning, och till följd av
sådan överenskommelse särskild båtnadsuppskattning icke varit av nöden, att
bestämmande av ersättning till någon, som ej är delägare i företaget, ej ifrågakommit
samt att anledning till underställning av synemännens utlåtande ej
förefunnits. De bestämmelser, som jag sålunda föreslagit, ansluta sig till
de av vattenrättsdomarna föreslagna villkoren för att gode män ej skola
behöva anlitas. Därest det av dem och lantbruksstyrelsen förordade förslaget
upphöjes till lag, blir bestämmelsen utan betydelse och kan såsom
obehövlig utgå.
I överensstämmelse med vad jag under avdelning 4) uttalat torde vidare en
bestämmelse vara påkallad, i syfte att något lindra övergången till de nya
bidrags vil lkoren för de norrländska företagen, beträffande vilka understundom
relativt lång tid förflyter mellan förslagens upprättande och ingivande
till lantbruksstyrelsen. Sålunda torde bland övergångsbestämmelserna
i fråga om villkoren för statens avdikningsanslag böra föreskrivas, att, oberoende
av vad i mom. 4 stadgas angående statsbidragets storlek, statsbidrag
må beträffande företag i Norrland och Dalarna, vartill förslag inkommit
till lantbruksstyrelsen före den 1 juli 1926, utgå till högst hälften av den
i nämnda moment angivna kostnad.
Berörda bestämmelser torde icke föranleda sådan ökning i medelsåtgången,
att höjning i det av lantbruksstyrelsen för budgetåret 1926 — 1927 beräknade
anslagsbehovet med anledning härav torde behöva ske.
Sedan ärendet varit föremål för riksdagens prövning, torde det ankomma
på Kungl. Maj:t att i administrativ ordning utfärda erforderliga
författningar angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag
och för lån från statens avdikningslånefond. Dessa författningar
böra givetvis i fråga om såväl förslagets ovan behandlade huvudgrunder
som ock dess övriga rent sakliga innehåll överensstämma med vad jag i
det föregående tillstyrkt, men torde Kungl. Maj:t böra äga befogenhet att.
i mån av behov, vidtaga smärre jämkningar av huvudsakligen mera formell
natur. I sådant hänseende torde, bland annat, hinder ej böra möta att
eventuellt något jämka eller förtydliga föreskrifterna om samarbetet i vissa
fall mellan lantbruksstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande
handläggningen av sådana understödsärenden, som beröra jämväl
den sistnämnda styrelsens verksamhetsområde.»
Beträffande ovanberörda förslag till kungörelse angående avdikningsanslaget
påkallas däri ändring med hänsyn till vad riksdagen anfört under
16
Riksdagens skrivelse Nr 261.
avdelningen »Statsbidragets storlek samt sammanslagning av norrländska
och allmänna avdikningsanslagen».
Med avseende å den föreslagna övergångsbestämmelsen att oberoende
av de nya bestämmelserna statsbidrag skulle beträffande företag i Norrland
och Dalarna, vartill förslag inkommit till lantbruksstyrelsen före
den 1 juli 1926, utgå till högst hälften av kostnaden lärer enligt vad riksdagen
från vederbörligt håll inhämtat i vissa fall vederbörande lantbruksingenjörer
icke komma att medhinna upprättande av avdikningsförslagen
inom sådan tid, att dessa kunna vara lantbruksstyrelsen till hända före
den 1 juli 1926. Då på grund härav de åsyftade företagen skulle gå
miste om det större statsbidrag, varmed vederbörande intressenter vid den
planernas uppgörande föregående undersökningen haft anledning räkna,
synes riksdagen skäligt, att ifrågavarande tidpunkt framflyttas till den 1
januari 1927. Som emellertid den häri liggande förmånen givetvis endast
bör komma sådana företag till del, beträffande vilka undersökning påbörjats
före den 1 juli 1926 torde samtidigt föreskrift i sådant avseende
böra meddelas. I övrigt giver Eders Kungl. Maj:ts förslag i förevarande
del ej anledning till någon riksdagens erinran.
Understödsverksamlietens kostnad ocli anslagsbehovet för budgetåret
1926—1927.
Eders Kungl. Maj:ts förslag innefattar, att Kungl. Maj:t skulle tillerkännas
befogenhet att för budgetåret 1926—1927 bevilja bidrag från
statens avdikningsanslag till belopp av tillhopa 2,500,000 kronor samt lån
från statens avdikningslånefond till belopp av tillhopa 3,800,000 kronor.
Beträffande anslagsbehovet för budgetåret 1926—1927 har, i överensstämmelse
med statskontorets beräkning, äskats ett extra reservationsanslag
för statens avdikningsanslag till belopp av 1,800,000 kronor
I fråga om kapitalökningsanslaget för avdikningslånefonden för budgetåret
1926—1927 har verkställd beräkning givit vid handen, att ett anslag
till belopp av 2,600,000 kronor torde vara tillfyllest.
Denna anslagsberäkning har icke givit riksdagen anledning till någon
erinran.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anmäla, att riksdagen i
anledning av Eders Kungl. Maj:ts förevarande framställning och de i
ämnet väckta motionerna
a) godkänt de av departementschefen i statsrådsprotokollet tillstyrkta
ändrade grunder för understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan
hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller
Riksdagens skrivelse Nr 261. 17
ständig slåtter- och betesvall med däri av riksdagen här ovan angivna
ändringar;
h) till sådant understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet,
som avses ovan under a), anvisat för budgetåret 1926—1927
under benämning statens avdikningsanslag ett extra reservationsanslag av
1,800,000 kronor;
c) medgivit, att vid utgången av budgetåret 1925—1926 förefintliga
reservationer å norrländska och allmänna avdikningsanslagen må överföras
till statens avdikningsanslag ävensom att av Kungl. Maj:t beviljade
bidrag från norrländska och allmänna avdikningsanslagen må efter den
30 juni 1926 utbetalas från statens avdikningsanslag;
d) medgivit, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927
från statens avdikningsanslag bevilja statsbidrag å tillhopa 2,500,000 kronor;
e) godkänt de av departementschefen i statsrådsprotokollet tillstyrkta
ändrade grunder för understödjande medelst lån från odlingslånefonden
av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan
hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtteroch
betesvall, och i samband därmed ändrat fondens benämning till statens
avdikning slånefond;
f) såsom kapitalökning för statens avdikningslånefond för budgetåret
1926—1927 anvisat ett reservationsanslag av 2,600,000 kronor; samt
g) medgivit, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927
från statens avdikningslånefond bevilja lån å tillhopa 3,800,000 kronor.
Beträffande sättet för anskaffande av de till kapitalökning för statens
avdikningslånefond avsedda medlen anmäler riksdagen i annat sammanhang
sitt beslut.
Stockholm den 1 juni 1926.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. Ii saml. Nr 261—264.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.